Senaste kommentarerna i forumet

Läser lite och och visst är det så att alla dricker pä en söndag förmiddag eller? Ursäkterna och uppfinningsrikedomen är oändlig och ibland även kul, som mannen som sa att han blivit lurad på systembolaget när han skulle köpa alkoholfritt. En annan man satt och gjorde skåror i tabletter inför semesterresan för så såg antabus ut och lugnade (lurade) på så sätt sina anhöriga. Bra du fokusera på dig själv det enda du kan förändra. Bra att även försöka finnas där som vän så länge du inte far illa av det. Ingen väljer alkoholrn utan man har helt enkelt inte hittat någon annan lösning på sina problem år min åsikt.

@LitenSkär det kändes så skönt att läsa ditt svar att trots allt har det varit värt det, det betydde så otroligt mycket för mig! Det kändes som en sten försvann från min axlar och vägen mot att lämna honom blev lite klarare.
Så starkt av dig att anmäla! Du gör ju det som är bäst för barnen! Men varför har man den skuldkänslan gentemot dem?? De behandlar en som skit och sedan vill man själv inte göra det värre för dem.
Mannen drack förra helgen och blev arg som vanligt och sa själv att vi borde separera och min första tanka var "Ja!!!" men sedan kom det, hans anklagelser om att allt var mitt fel, hans drickande är inte problemet utan mitt beteende. Han kommer berätta för barnen hur det är och förklara för dem hur mycket jag ljuger. Och hela jag kände hur jag föll ihop, matt och trött. Och man går tillbaka till att försöka hålla ihop, orkar inte bråka och få mer skit kastat på sig, för hur det än är får han alltid mig att tro att det är mitt fel där och då.
Han har inte druckit sedan dess (enligt honom, inget jag märkt men sett någon ölburk här och var) och man märker hur han anstränger sig att vara med barnen, ha en perfekt vardag. Vilket får mig att känna mig ännu mindre, för barnen ser lyckliga ut och allt flyter på.
Skillnaden jag känner denna gång är att jag försöker hålla kvar i de känslorna som kommer när han dricker, försöker inte trycka ner dem och gömma dem som jag brukar för att orka gå vidare. Jag känner hela tiden en liten ångest i mig som vill bli fri. Jag börjar inse att jag är värd ett annat liv, att jag måste ta steget oavsett, barnen kommer förhoppningsvis se det själva och förstå varför jag valde att lämna. Men att det ska vara så svårt! Hur man kan känna att man mår så dåligt och att detta inte är hur det ska vara i en relation, men samtidigt tynga ner sig själv med hans ord om att det är ens eget fel, det är jag som orsakar hans drickande. Det känns som en oändlig historia i huvudet som går upp och ner, men jag känner ändå en liten vinst att jag nu behåller känslan och minnena framme hur det är. Och hoppas verkligen att detta är min start att komma ifrån det. Jag känner att jag alltid förträngt allt som hänt för att orka gå vidare, men börjar fundera på om jag ska ta fram dessa minnen och förstå att de är riktiga och att de har hänt och hur sjukt det är. Kanske skriva ner allt för att påminna mig själv om allt som hänt, för att inte kunna trycka undan det..
Jag hoppas du får hjälp av socialen och håller dig stark oavsett hans beteende, du är en otroligt stark kvinna och förebild och du gör rätt!

@Tröttiz ja det där med att saker "inte" hänt eller att alla andra hittar på är ju en skrämmande förnekelse...

Vi har inte bott ihop på över ett år och jag har fått ordentligt med perspektiv under det året. Vi har vart särbos (var tanken) men jag har ju under detta året sett och hört såna sjuka saker från henne så finns inte en chans att det skulle fungera. Är lite lustigt hur man kan gå från att i stort sett vara beroende av en person som man älskar till att känna mer och mer avsky rent ut sagt för beteendet hon har. När man var mitt uppe i "kaoset" så såg man det inte, man tvivlade på sig själv, "är det verkligen så farligt", "hon dricker ju bara ibland" osv osv... Jag skrev dagbok, året som särbos så kom jag på henne med i stort sett "blackout" fyllor 47 gånger ensam då hon gömde sig och satt och drack. Problemet är att jag inte ens letade efter att komma på det, hon ringer, börjar bråka, åker i fyllecell, kör på fyllan osv som gjort att jag fått reda på alla gånger. Var med den insikten man började granska vad som egentligen hände under åren vi levde under samma tak ihop. Hur det i stort sett varje dag dracks någonting, alkohol som försvann, tomma flaskor dök upp, hon försvann några dagar här och var osv osv... Man ser det inte när man lever i det, men med lite avstånd så växer bilden fram otroligt tydligt.

Funderar på om man ska skriva en "citat-bok" kring allt man fått höra, kan va rätt spännande läsning för eftervärlden.

Även om jag inte är "direkt" drabbad i dagsläget så tar det ändå på krafterna. Kommer försöka finnas där för henne såklart som en vän, dock aldrig förneka eller glorifiera hennes missbruk så som hon försöker göra. Kanske kan det bidra med nåt positivt i hennes liv och kanske kan hon bli fri från alkoholen vem vet. Tills dess är det väldigt betryggande att höra att det finns fler som upplevt/upplever samma sak ;-)

@EsterHanna Jag är helt med på att hoppa av "cirkusen". Har ärligt talat gjort det också och detta tar inte upp allt för mkt energi. Jag är kvar då det är mamman till mitt barn, vill att det ska gå bra för henne helt enkelt. Ju bättre det går för henne (eller ju mindre dåligt kanske är mer rätt) desto lättare och bättre blir min och barnets tillvaro. Har alltså inget större syfte att ta samtalen eller försöka resonera med henne än att jag önskar hon ser det uppenbara i allting och faktiskt tar sig i kragen. Hon är duktig på att omge sig med människor som aldrig någonsin skulle säga till henne att sluta med alkoholen eller börja förändra sitt liv och någonstans så går nog orden in som jag säger då hon fortsätter bli arg och upprörd över det.

Är som sagt störande att hon svänger sådant och ena stunden är jag hennes bästa vän å hon vet om allt hon gjort och är ledsen. Nästa stund så är jag djävulen själv och ska inte berätta för henne om hon dricker eller inte då hon ju har koll på allting... Men kommer aldrig låta det bli mer än ett störande moment, hon är sitt eget problem å ingen annans. Är hon nykter och sköter vårt barn så kommer dom ha kontakt precis så mkt som hon önskar, missköter hon det så vet hon vad som gäller.

@Haga Ja, det kan du skriva upp! Och när jag inte trodde det kunde bli värre så blev det stråt vassare. Detta som du beskriver kan eskalera det vet både du och jag.
När jag skrev här inne frågade folk mig varför jag fortfarande tillät mig att utsättas för dessa samtal. Med all förståelse och all värme frågar jag nu dig detsamma?
Vad vill du ha för bevis tex att kompisen inte är där? Varför finns du som samtalspartner till en onykter människa som gapar och skriker? Osv osv.

Det tog och tar tid för mig att förstå att det var just den dansen jag var tvungen att hoppa av. Den tog för mycket kraft och jag har faktiskt ingen skyldighet att vara slasktratt för någons val.
Hur ser du på det?

@Haga
Oj gudars sådan cirkus. Beklagar att du är i allt detta.

Hon verkar verkligen djupt nere och då tror jag inte på vettiga resonemang av henne och att det inte går att tala förnuft med henne.

En nykter alkoholist sade till mig en gång då jag för mitt liv inte kunde förstå mig på min (dåvarande) pojkvän och mådde dåligt över det. Att jag inte kan förstå mig på en beroendeperson utan tänk på mig själv. Fokusera på mig och vad som ska prioriteras och är viktigast just nu - för mig. Att man inte fastnar i det där att man vill fatta sig på den andra liksom. Hm kanske flummigt, men kanske du förstår lite. Börjar bli trött ..
För din del gäller det ju att se till barnbiten kan jag tänka, barn finns bäl med, hur eventuellt lösa vissa saker där?

Jag har hört allt möjligt, jag har kontroll, jag har varit utan så länge så jag kan dricka , utskällningar och lovord. 🤯
I ett skede fick jag höra att det som hänt inte hade hänt ... "Överanalyseringar" av mig bara, mycket tror jag pga förnekelse. Men att höra sånt gjorde att jag själv började vackla. Låt dig inte manipuleras. Du tänker klart. Kanske jag levde i kaos för länge och blev i det närmaste utbränd.. vet inte men jag fick totalspader.

Lätt ibland, går till mig själv, att höja rösten men försök att inte låta dig tappa humöret. Det löser inget.

Man kan inte förändra någon annan och vad de gör men ens egna handlingar för vad man mäktar med. Sätt gränser vid behov, t ex blir telefonsamtal alltför jobbiga säg till att ringa nykter både verbalt och skriftligt vid risk för minnesluckor.
Kram. 💕

@EsterHanna
Håller med Li-lo, Tack för att DU finns.
Ja, du är över en tröskel nu. Du har haft en lång resa. Lev ditt eget liv nu, gör vad som gör dig gott och ger glädje.
På dina villkor. Om det är något du gillar att göra, men inte gjort på länge - boka in det.
Kram. 💜

Tack för att du finns @EsterHanna

Du är en av dem som gör detta forum. En av dem som ger och tar emot utifrån viljan att vilja väl.

Allt gott till dig,
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill varna dig. Är en äldre kvinna som levat i helvetesdansen som särbo sambo en kort period sen särbo igen. Har varit förälskad i denna snälla man men med åren fått mer o mer oro och negativa känslor. Har gått igenom alla faser som ni beskriver här. Nu får jag följa honom för utredning av demens. Jag har undrat många gånger vad det är för fel på mig som varit i detta så länge och hoppats på en förändring.
Han ljuger fortfarande för mig.
Jag tror inte man kan sluta dricka så länge man ljuger.
Var rädd om dig.

@TappadIgen Tack för ditt svar. Ja, han har förstått nu och självbevarelsedriften sätter väl in. Total stopp på alkohol sedan en månad tillbaka och nu även helt stopp på Citodonen. Tycker och hoppas på att levervärdena kan gå ner. Ärrbildningen, cirrosen, finns väl kvar ja, bara hoppas att det inte gått för långt, det är min största rädsla. Han är trött men det låga blodvärdet och även lågt kalium ger ju trötthet. Hoppas nu att han går med på alla undersökningar som krävs och sen får den behandling som behövs. Så jobbigt att vänta och tänka alldeles för mycket. Jag kommer att skriva här sedan, hoppas det kan bli något positivt.

@te Tack för ditt svar. Din inställning till anhöriga och medberoende var bra för mig att läsa. Jag tycker ju att jag gjort så många fel som är en stor del i att han har fått alkoholskador. Det är som du skriver kärlek fast det blir fel. Men precis som du skriver så är det just det där att vara behövd och det har verkligen varit min livsuppgift att ge honom allt han behöver och som gör honom nöjd. Jag hoppas nu bara att det går att göra något åt hans sjukdomsbild, det är så skrämmande med de höga värdena. Dessutom lågt blodvärde/järn och lågt kalium. Rädd för svaren vi får på lasarettet men måste ju göras.

@gros19 Hej och tack för ditt svar. Det är inte lätt med denna tunga skuldkänsla. Och rädslan att förlora honom äter upp mig varje stund. Nu ska han i alla fall läggas in på lasarettet, han vill det själv. Det är bra men samtidigt är jag så rädd när han är någonstans där jag inte har kontroll, livrädd att telefonen ska ringa och något är fel. Men den rädslan går jag med nästan konstant. Jag funderar på alanon, ska kolla vad som finns här där jag bor. Han har Asperger också och panikångest, vet hur det var när han låg inne förra gången, jag fick vara med på alla undersökningar m m. Jag behöver någon, har inga syskon och min sambo håller sig liksom utanför det hela så Alanon kanske är ett bra ställe att vända sig till. Försöker hålla mig lugn för hans skull men ångesten och rädslan jag känner är så jobbig. Hopp är vad jag vill ha, så rädd för vad ultraljudet ska visa och vad läkaren ska säga sen. Men är väl bara att gå igenom det, bara det finns hopp.

Du undrar om du ska våga hoppas på att det går bra för din son. Du hoppas nog vare sig du vill det eller inte. Det är ju ditt barn. Upplever att vi anhöriga tror vi kan skydda oss från besvikelser genom att inte hoppas. Funkar inte enligt mig.

Det är illa nu för din son och skuldkänslor hjälper varken dig eller honom. Om du känner behov av att prata om det du gjort och inte gjort är mitt råd sök professionell hjälp eller kanske någon alanongrupp där du kan känna trygghet. Att ta tag i egna problem gynnar din son.

Din son verkar ha insett allvaret och du kan inte påverka situationen. Försök ha det så bra det går tillsammans. Var i den situationen att jag riskerade att mista min son och jag tänkte då att vi har i alla fall haft en väldigt fin sista tid. Det var den trösten som fanns det enda som betydde något, men han återhämtar sig lite i taget och idag känner jag hopp.

Så underbart att du är på andra sidan! Nu vänder det! 🤗

@mamma-julia
Hej!
Jag är i början av mitt tillfrisknande från alkoholism och nu när jag funderar och inventerar mitt liv upptäcker jag har några av min närstående varit medberoende. Jag har aldrig tänkt på dem som svaga, har alltid sett att det var deras kärlek till mig som möjliggjorde mycket av mina dåliga val. Även när jag var som sjukast såg jag det som kärlek. Mina närstående vittnar om att det också gav dem en djup känsla av att vara behövda av mig, en 24/7 livsuppgift, en del av deras identitet. Som om allt annat kändes grått i livet kunde de i alla fall säga till sig själva att de inte svek mig. Nu i efterhand förstår vi alla att det var precis tvärtom. Deras resa under mitt tillfrisknande är i många stycken faktiskt svårare än min. All respekt och kärlek till dig! ❤️
PS Det positiva är att din son fortfarande lever och att både beroende och medberoende går att behandla. Hoppas det är något ni kan göra tillsammans. 🙏🏻

@mamma-julia Jag har full förståelse för att du bara vill din son väl och att det kan vara så oerhört svårt att vara medberoende.

När det kommer till leverskador så låter det ju oroväckande med det du beskriver. Med det sagt så är alla väldigt individuella. Jag har skrivit om det lite tidigare, bland annat i mina egna trådar, att det finns en del solskenshistorier när det kommer till begynnande leverskador och att återhämta sig. Dock är det ju så att det alla solskenshistorier har gemensamt är att de slutade dricka. Ärrbildningen kommer ju alltid att vara kvar, men det finns ju de som hämtar sig tillräckligt att de kan leva resten av livet och till slut dö med och inte av leversjukdom. Men samtidigt låter det ju på det som du beskriver att om det inte blir ett alkoholstopp nu så är det bara en tidsfråga. Så jag hoppas verkligen att han har förstått allvaret denna gång, men det låter ju som att han har gjort det.

Har skrivit här förut, känns bra att kunna skriva av sig sin oro för människor som förstår. Min son, nu 45 år, har missbrukat alkohol många många år. För några år sedan hade han leversvikt och man konstaterade även början på levercirros samt bråck i matstrupen. Han var nykter länge men sen tillät han sig att dricka ibland, och ibland blev till månader i taget. Nu var han och tog prover och levervärdena var höga, GT var 18 och ska vara under 3 samt lågt blodvärde. Han har haft blödningar från magen tidigare. Som mamma blir man ju livrädd även om jag varit medberoende så länge så det blivit en livsstil. Har tappat bort mig själv och mitt liv nästan helt, är 68 år och börjar bli något sliten. Han är remitterad till medicinmottagningen och till ultraljud lever och gallvägar. Jag är så rädd att det gått för långt och känner mig så fylld av ångest för det. Jag kan bara hoppas att levervärdena går tillbaka, han har varit helt nykter en månad och nu säger han själv att han inte har något annat val än att fortsätta vara nykter. Han har även fått utskrivet Citodon i flera år och det är ju inte heller bra men nu är det helt stopp på att få recept på det, när läkaren såg provsvaren drog han in Citodonen omedelbart. Min son säger att det känns som en lättnad att slippa jaga efter alkohol och tabletter men är så klart orolig för abstinensen av Citodonen nu. Alkoholabstinensen kände han inte av när han slutade denna gång. Jag får säga att jag har dåligt samvete för min medverkan till allt det här, i mitt medberoende har jag blundat och hjälpt till. Det känns för bedrövligt att jag varit så svag. Jag vill nu bara att han blir bättre, vågar man hoppas på det? Hoppas någon vill skriva till mig så jag kanske kan få känna en gnutta hopp i alla fall.

Jag är skild, JAG ÄR SKILD!! IDAG!
Väntat i 10 månader på det. Blandade känslor, grät i bilen på väg hem från jobbet. Jag fick mail med domen, gick igenom idag. En sorg. Kan sakna. Finns inte mer. Borta. " Jag sörjer honom som han vore död" säger min mamma.
Mannen har trillat från tak och krossat foten. Påverkad såklart. Väntar på nästa "grova rattfylla-dom" så fängelsedomen förlängs nog. Jag har blockat sedan 5 dagar tillbaka. Nu när foten är sönder kan han inte komma hit, jag tänker inte blocka av nu. Orkar inte mer. Orkar inte höra hans sorg och självförakt, inte hans förtvivlan när han är så pass nykter. Inte hans ord när han är full.

Jag är fri. Varit medlem här 1 år och 8 månader. Ni , mina vänner-ni har följt mig på hela resan. Från de första frågorna: Är jag för mycket som inte pallar det här? Hur ska jag bevisa för honom att han dricker?

Herregud, inte konstigt man är helt slut!

Tack för alla svar! Tack för ert stöd!! Tack för att denna sidan finns!!!
Känns som jag är över världens största tröskel. Men en sorg kom över mig, som en dimma. Den får vara där ett tag men sen kommer jag kliva vidare!
Kramar till Er alla!!!!

❤️@Åsa M

@jojo301 Jag vill inte kapa någon tråd, det är första gången jag skriver här, men du uttrycker så bra det jag känner just nu, vanmakten, hjälplösheten, tvivlet, logiken vs hjärtat. Hoppet… hoppet att de ska inse, hoppet att det aldrig händer igen, hur tacklar man det?
Vill bara säga tack
Jag förstår att jag, att vi inte är ensamma även om jag önskar att ingen annan skulle få uppleva det här bergochdalbanan

Jag har levt med min man i 21 år och vi har två barn tillsammans ”jag har också 2 sen innan” men när vi träffades så tränade han otroligt mycket med olika sporter, så snygg o snäll, ödmjuk, god lyssnare. Ja allt det goda, men ganska snabbt såg jag ju att det vart mycket dricka någon gång på helgen, varje helg, så han stupade, kunde inte ens gå, jag fick hjälpa till oftast och jag är inte så lång men han är det dubbla för mig. Jag hade mina känningar o aningar om att det vart mycket dricka när han typ fick dricka. ”Jag hade en pappa som var alkoholist och kände igen beteendet” jag själv dricker lagom 2 ggr om året ca pga det” men vilket fall, sen slutade han med en sport eftersom ett knä fallerade, men han gjorde många andra. Vi fick vårt första barn. Jag själv tyckte min man började dricka minst 2 dagar i veckan också med att dricka så klockorna stannade. Fick bädda på golvet ofta. Jag konfronterade bör han var nykter, men då var det fel på mig istället och hittade på saker som jag gjorde att jag inte var bättre än han. Mitt självförtroende började sjunka, jag hade tre barn o ta hand om eftersom jag hade två innan. Jag sa ofta att jag inte mådde bra av hans drickande och då sa han att om jag inte mådde bra så kunde jag lämna honom. Men eftersom självförtroendet inte var bra, så vart jag osäker o kände att jag inte klarar mig själv med tre barn. Blev kvar. Vi fick efter 5 år det andra barnet. Så fyra barn o självförtroende på 0 så har detta eskalerat o nu när vi sålt hus o flyttat till lgh, 2 barn utflugna o två stora barn hemma. Men det har blivit de senaste 12 åren att han gömmer öl o vin o dricker upp till 5 dagar i veckan. Jag konfronterar, o han nekar, o när jag visar bevisen så är det mig det är fel på, när han blir full så kastar han skit o grova ord på mig, jag kastar tillbaka, tror jag är stark att jag vågar säga något tillbaka, men jag är orolig, ledsen, arg, besviken, alla känslor på honom, samtidigt som jag tror att jag har känslor för honom, men jag vet inte, ärligt talat. Han var borta 1 vecka nyligen, och jag har aldrig känt mig så avslappnad, mått superbra. Han gömmer öl i väskor nere i förrådet, går ofta ut med sopor, jag har konfronterat, o han vet inte att jag hittat även här att han gömmer alkohol, han har lovat mig att han slutat med det, så jag har tyvärr ingen tillit till honom längre. Vi har inte ens nära ”umgänge” med varandra, sen säkert 12 år. Han luktar alltid alkohol o är trött o jag har tröttnat. Men ändå är jag så jäkla osäker med om jag klarar mig själv ekonomiskt, ”har jobb” men kommer inte kunna unna mig själv saker att göra. Lång historia kort. Saknar tillit😢 när han är nykter är han super pappa o trevlig o mån om att jag får göra saker om jag vill. Men räcker det när han alltid ljuger om alkoholen, men ljuger han om något mer?? Ingen aning🤔😢

Helt rätt av dig att göra orosanmälan. Och det är verkligen inte du som "saboterar". Han har en sjukdom som går att behandla, och som går ut över andra än honom själv. Det är bara naturligt att ta hjälp utanför familjen. För barnen skull, om inte annat, men även för din egen, och i slutändan också för hans. Så många liv förstörs av alkohol. Det är så fruktansvärt onödigt.

Idag gjorde jag en orosanmälan. Även om jag visste att jag behövde det så var det svårt. Pappan sa tillsut att hsn inte skulle klara det att sitta i rummet med mig.
Han bad så mycket om ursäkt för allt och försäkrade mig att jag inte behöver vara orolig längre. Han tar min oro på största allvar.
Han sa allt jag ville höra. Problemet är bara att jag inte tror på honom. Att han säger allt detta nu känns mer som en sätt att försöka stoppa mig från att göra en orosanmälan. Han säger det han vet att jag vill höra. Så har det varit tidigare också men sen har det visat aig att han inte alls tyckte så eller gjort det som lovades. Fötroendet är förbrukat och det är så jäkla sorgligt.
Samtidigt som jag könde att jag behövde göra anmälan, för att någon ska få insyn, så kände jag mig så himla dum. Som att jag sviker honom och saboterar. Om det nu går utför för honom så kommer jag få skulden för det. För att jag anmälde honom, fast det nu (enligt honom) går hur bra som helst.
Socialen bekräftade att det var jättebra att jag ringde och att jag har ett ansvar som förälder stt göra det. Så nu väntar jag på att de ska ringa honom och att helvetet börjar.

@Tofu på besök
Och detta med att hitta anledningar för att legitimera det liksom. Fint/dåligt väder, glad/ledsen, ont i foten, det är helg ... Kanske inte riktigt det det handlar om.. 🙄

@Tröttiz Hej! Gillar verkligen resonemanget att bevisen mer blir som statistik för dig själv. Kan bara hålla med men har nog inte hittat orden för det. Har 2 år av dagböcker skrivit, sista året har jag 47ggr setat och ihop med henne där hon supit sig så full så hon inte minns nåt. Är oräkneliga rader skrivna, oräkneliga flaskor hittade, polis med mera med mera i allt detta men ändå så är "problemet" enligt henne inte så farligt å hon ska nog få kontroll som du skriver. Är kanske bättre att se att allt det är mitt sätt att veta, å statistik för just mig själv att se då hon ändå aldrig kommer se det.

Jag låter henne köra sitt race nu med att berätta "sin" version av det, hon erkänner ju i alla fall ett problem å det är ju en framgång.