Senaste kommentarerna i forumet

Hej och välkommen till forumet.
Jag tror att du kanske skulle kontakta kommunen för rådgivning som anhörig.
I mina öron låter det knepigt att du vill släppa in barn i en miljö som inte är frisk.
Jag vet hur det känns när man tror att den eller den lösningen/gåvan kan göra att den man älskar vaknar upp och blir frisk.
Det funkar mycket sällan så.
Alkoholism är en progressiv sjukdom och medberoendet likaså.
Man drar liksom ner varann i dyn.
Så mitt tips är,kolla under anhörigsidorna så tror jag att mönstret kommer att bli tydligt.
Trots mycket kärlek och vilja så blir det sällan så att den som dricker blir frisk för att de förstår att det är det som måste till.

De förmår helt enkelt inte.
Alkohol är ett starkt gift och håller personen som är beroende av den fången.
Likaså är vi många anhöriga som kan skriva under på att vi blir liksom beroende av den person som dricker.
Och hur vi lägger ner allt mer kraft för att få den vi älskar nykter.

Så stanna upp,tänk och ta kontakt med någon kunnig du kan prata med.
Alanon brukar också finnas i många städer.
En självhjälpsgrupp där de som är anhöriga till alkoholister får hjälp att hjälpa sig själv.
Lycka till🤗

Tack för era svar! Man känner sig mindre ensam när ni svarar med så kloka insikter.

Jag har absolut flyttat gränser med åren. Sen är det så konstigt att hjärtat vill bortse från att man gör det. Hjärnan är bestämd att det är fel men så försöker man vrida det till att det kanske är okej ändå, det var inte så farligt, så ofta händer det ju inte, det gick ju bra för några helger sen, vi har det ju så bra också och han är ju så kärleksfull och älskar mig. Sen går det så fram och tillbaka fram och tillbaka och man vågar aldrig helt slappna av. Eller när jag väl gör det så känner jag mig ännu dummare när det går åt helvete sen. Man är också på sin vakt jämt.. Sån är jag inte egentligen. Sen har man dåligt samvete för att man tänker att man borde ändra sin situation, gentemot honom.

Ja, barn i miljön är ju något jag tänker på mycket och hur det skulle bli. Vill inte säga att jag tror att det helt plötsligt skulle bli en helomvändning, för det gör jag inte. Men jag tror nog ändå att något skulle förändras. Men så säger ju alla och sen är man där och det blev kanske värre.

Håller med Nora81. Tyvärr kommer han säkert lägga skulden på dig om han strular till det, men det är inte ditt fel.
Och jag förstår din känsla av att det är elakt, och självklart i en "normal" relation väcker man den som sover över, men tyvärr är den tiden förbi hos er och däri ligger svårigheten hos oss som är nära, att göra tvärtemot vad man bör. Men det är inte normalt att vara full hela söndag med barn och allt och låtsas som ingenting.

Hans hälsa och liv är inte ditt ansvar. Det kanske låter hårt men det är så det är. Han är en vuxen, myndig människa och måste själv ta ansvar för sig. Fokusera på dig och barnen, de behöver dig.

@majkens min personliga uppfattning är att det är inte din uppgift att ta ansvar för honom så nej, inte alls elakt.
När det gäller konsekvenser av hans drickande så är det bra om han själv tar ansvar av konsekvenserna.
Du har dig själv och tre små barn att ta ansvar över och det är mer än nog.
Ta hand om dig det är nog så tufft att leva med en frånvarande partner och pappa till dina barn.

Dom där samtalen under natten, där din dotter uttrycker att hon mår dåligt och inte vill leva är förfärliga, rena tortyren. Att utsätta någon för det tycker jag inte är okej. Vet inte hur du ser på det. Insåg själv att om min son valde att ta sitt liv kunde inte jag förhindra det och jag minns dom vidriga samtalen. Det mest smärtsamma för en förälder är att få höra att ens barn inte vill leva, men det är ju så att hon vill inte leva det liv hon lever.

Vad det gäller sorgebearbetningen kan jag göra så att jag skickar ett meddelande till alkoholhjälpen och ber dom vidarebefordra det till dig så ser du det när du går in på din egen tråd. Vet ännu inget datum bara att det blir under våren och troligen sen eftermiddag/kväll en gång i veckan och under två månader. Vet ju inte var du bor men vi är tre som åker dit och vi startar i Karlskrona. Allt har ett slut Ragna, vi vet bara inte hur. Kram

Har kommit väldigt långt i mitt medberoende men långt ifrån kommit ur det. Sitter hemma med full man och tre små pojkar, alla under 8 år. Söndag och han har druckit hela dagen. Sköter sina sysslor och hjälper till i hemmet, men full. Och nu däckad. Imorrn väntar jobbet och nu till vad jag började fundera på ikväll. Bör jag väcka honom imorrn på morgonen eller själv åka iväg till jobb och skola och helt enkelt låta honom komma försent om han inte stiger upp själv? Eller är det elakt gjort?

@Tröttiz ja, det är obehagligt. Känner också så.
Nästan chockad över hur mycket mina gränser skjutits fram.
Klart man får ångest, tappar bort sig själv, inte får ordning på något och känner sig värdelös tillslut. Sjukdomen vrider och förvränger verkligheten och har ett enda mål verkar det som och det är att få dricka.
Bara destruktivt och inget annat.
Fint att vi kan prata och stötta varandra här. Påminnas och påminna varandra om att våra känslor är verkliga och att vi har rätt att uttrycka de.
Ursäkta Mymysan, det var inte meningen att ta över din tråd.
Mvh Nora

@MyMysan det du beskriver är medberoende och det är tufft att ta sig ur. Vi är många här som känner igen känslan du beskriver. På vilket sätt är du beroende av hans ekonomiska tillskott i er relation? Har du egen inkomst?

@Nora81
Det som jag tycker är obehagligt är att mycket blev normaliserat, kanske bland annat självbevarelsedrift för att klara av allt. Nu har jag en overklighetskänsla, och inser mycket var helt åt hel*ete. Och han känns som en främling, den biten är som en sorg, lärde aldrig känna "honom" riktigt...

@MyMysan
Jag känner igen mig i det du skriver.
Att man är den som "överdriver", den som har problem och inte kan leva utan de.
Det stämmer inte.
Jag går mer energi och mår faktiskt bättre när jag bryter med honom.
Det är oerhört nedbrytande och dränerande att leva I en relation där ens känslor, ens person, tillit, värme och jämlikhet inte får plats tillslut.
Känns fint att få stöd och lära sig här på forumet av andra i samma situation.
Mvh Nora

Jag tror du gör rätt som funderar. Det är svårt att få en relation med missbruk i att fungera. Hur känner du inför att introducera ett barn in i den här miljön som du själv inte trivs i?

@jojo30
Du har gjort som många andra, anpassar dig och kanske har du för varje år flyttat gränserna? Var gränsen går vet bara man själv. För min del var det bara stopp en dag. Och då jag såg i backspegeln insåg jag att jag accepterat sånt som inte är "jag ". Därtill tänkte jag om mina vänner hade varit med om samma sak som jag och de berättat om det hade jag nog sagt något om att de borde ta sig ur...
Helt klart mår du dåligt i situationen.
Jag hoppas du sätter upp mål hur du önskar ha det i livet. 💕 Honom kan du inte förändra om han inte vill själv. Kärlek gör mycket men rår inte på någons drickande. Jag tänker att om en person däremot vill göra en förändring är den kärleken viktig.

Jag ser att det är en jobbig situation och har varit i liknande situation i 25 år. Innan vi bildade familj trodde jag att den här typen av beteende "gick över" när barnen kom. Jag hade i min ursprungsfamilj inte alls nån erfarenhet av dåligt alkoholbeteende och var naiv, ser jag nu i efterhand.

Tänkte lätta på tankarna och skriva lite...

Jag har levt med min sambo i många år. Vi har en fin relation till och från men det är som att allt fantastiskt vi gör, hur fint vi kan ha det och kärleken som finns överskuggas av problemen. Nu senaste tiden är det som att jag inte kan komma ur alla tankar och sover dåligt och funderar och funderar, är också väldigt kritisk mot mig själv och de saker som jag har gått med på eller stoppat huvudet i sanden för under så många år.

Vi träffades som unga och alkoholen har varit en ständig följeslagare och allt som oftast ställt till problem. Det tog många år innan vi pratade om detta på riktigt, men han är medveten om att det är något som behöver tas tag i. Det har testats på olika sätt och även om det blir bra för ett tag så kommer det problematiska tillbaka. Det är kanske inte lika ofta som förut men när det väl dricks är det för mycket. Han sätter oss i situationer som jag där och då tänker att jag aldrig ska gå med på igen men det gör jag ju eftersom det fortsätter.

Jag är inte så bra på att hantera detta, jag blir liksom tyst även om jag senaste åren säger till mer när det väl dricks. Men det lyssnar han ju inte på då i den stunden. Men dagen efter har jag svårt att vara arg eller ta upp vad det var jag kände. Ibland blir jag så ledsen att jag bara gråter och försöker förklara och även om han bryr sig så vill han helst fly. Sen är jag kritisk mot mig själv att jag inte själv ser till att vi inte hamnar i situationer när det kan balla ur, men jag har känt att jag inte vill tacka nej till saker. Men var går gränsen för vad man gör för förhållandet tänker jag ibland och funderar på om jag blundar och är egoistisk som inte gör mer uppoffringar själv.

Kan ju även säga att det är mycket lögner kopplat till allt detta och jag har svårt att ställa honom "till svars" och det är det som gör att jag inte kommer vidare nu. Jag ältar och ältar och tänker att jag måste släppa vad som har varit om vi ska kunna komma vidare och bilda familj. Han är så klart som de flesta skriver här inne en fantastisk människa också, men jag kan liksom inte se det när det andra skaver. Jag upplever inte att lögnerna slutar trots att vi pratar om att det är så viktigt, med lögner och osäkerhet är det svårt att ser hur man ska få det att fungera. Men man lever ju på hoppet och att vi nånstans har förutsättningar att få ett fint fungerande liv tillsammans där vi har samma drömmar och vi har upplevt så mycket tillsammans hittills.

Ja, det blev ett spretigt första inlägg men ville börja nånstans vad det är som snurrar i huvudet.

Ja jag känner mig…. Livrädd med tanken på att leva utan honom. Han är en stor trygghet ekonomiskt. Vilket han vet om och spelar mycket på men även så är jag väl trygg i ”skiren” antar jag. Rädd för att jag ska må så dåligt utan honom och behlva bli sjukskriven och då inte kunna jobba. Bygger upp hemska scenarion i skallen.
Tappat helt bort min tro på mig själv och min egna uppfattning. Nästan så jag tror på det han säger att det nog är jag som överdriver och han som är den ”normala”.

I över 20 år har jag köpt hem en himla massa 3.5 öl från matbutiken. Så klart jag opponerat mig men då har allt blivit surt och krångligt. Så jag har fortsatt handla hem när jag ändå varit i butiken ... Men nu får det vara bra. Jag har bestämt mig. Jag har blivit så pass gammal nu att jag inte är "rädd" för hans trumpna miner. Och jag kan ju inte köpa hem sånt som ger honom hälsoproblem förutom riskbruket. Det är ju helt galet om jag skulle fortsätta med det. Han har diabetes och är överviktig och blodtrycket är på gränsen till för högt.

Tack än en gång, Gros 19, Dearself, Ester Hanna, Blenda och andra som har kommenterat! Känns så otroligt bra med er respons. Känner mig så otroligt ensam på något sätt, trots övrig familj.
Ser ut som om det redan gått åt skogen. Stämde tyvärr med min magkänsla. Det kommer att innebära avsked från jobbet, bl a. Inga pengar, mm mm, hur går det med bostaden?
Jag kämpar för att förändra min hållning och mig själv. Inser att det är det enda jag kan göra. Och, som du säger Gros, kanske kan det finnas en nytta med att avlasta min dotter från skuld där. Samtidigt står vi så nära varandra och hon ringer mig jätteofta. Väntar mig samtal i kväll/ i natt när hon mår jättedåligt och pratar om att inte vilja leva längre. Vad gör jag då? Känner mig som i en rävsax, orkar inte leva i denna limbo.
På måndag ska jag börja på något slags digital kurs som FMN och Röda korset har för anhöriga. Har också bokat träff med en psykoterapeut som jag känner till lite sedan tidigare, som specialiserat sig på krisbearbetning etc. Väntar på Nämndemansgårdens anhörigträffar också, har ringt och de har sagt att de ska höra av sig, får nog ringa igen,
Gros, vad är det för terapeuter som nu jobbar själva med sorgbearbetning? Går det att tipsa om dem eller känns det fel? Jag bor inte nära Lund men kan gärna åka dit när coronaläget blir lite bättre.
Tidigare blev jag lite störd av rådet från vissa (inte er här) om att "skydda dig själv, ta hand om dig själv". Men nu börjar jag förstå lite mer vad de menade. Samtidigt undrar jag fortfarande - hur gör man? Fast har fått många, många bra infallsvinklar från er. Ni betyder massor. Kram från Ragna.

Nu har det gått åt h-e igen... redan

Å@Åsa M : Läser igen. Kan man trycka upp detta på en tröja: " Kärleken är slut, orken är slut, engagemanget är slut. Punkt. "
Så. Jäkla. Bra!

Hej ni fina, tack för era input...läser och reflekterar flera gånger. I går löd jag Självomhändertagandets råd, tror jag läste det i en annan tråd och lyssnade för första gången på en meditation... det var skönt. Och välbehövligt.
Har levt blockad från honom och det hjälper, sakta återvänder livet. Sakta...så skönt och positiva tankar och händelser trillar in.
I går kväll fick jag ett sent sms av min bästa vän, då har mannen sett att jag kommenterat hans inlägg på fb och i sena timmen skriver han "Hjälp" i kommentarerna och sen "säg till xx " dvs jag... Bad min vän att genast ta bort det, skäms ihjäl!
Vad fn. Har bara väntat på det.
Ringde upp, han var full, arg och grät. Självömkan var stor, offerkoftan på och han tänkte minsann komma hit igen och bo här. Detta var hans hem. Och jobbet var förlorat då han säkert varit full där med.
Ingen ide för mig att säga något- bara blockade igen. Måste påminna mig att det finns en människa bakom allt detta som jag tyckte så mycket om. En fin, rolig och snäll människa. Jag glömmer den människan mer och mer.
Jag får inte gå in i det. Får inte följa med i den snurren. Måste fortsätta simma, fortsätt simma.... Som Doris gör.
Tungt. Det är ett vitt täcke av frost ute. Två pälslingar ligger på mina fötter, så tunga och varma. De klipper lite med öronen när missarna knaprar sitt torrfoder. Man mår bra med päls runt fötterna.

@Backen123 @Tröttiz
Känner som er bägge och tack för ert fina stöd, det betyder väldigt mkt.
Ja, man tror att man är ensammast i världen när man fastnar i sitt egna huvud.
Hela ens verklighet har blivit borttryckt i förnekelse men med er, som förstår, känner jag att det är visst verklighet.
Det är visst ett levande helvete att leva med en partner i missbruk och jag har rätt att känna,tycka och säga precis vad som är sant för mig.
Vi får kämpa på och söka varandra, vi som förstår varandras historia.
Kram på er ❤

@Muminmammatill2, ja du, det där med att stanna eller gå är inte lätt. Jättelätt att säga att du måste tänka på dig själv och självklart på barnen. Men så är det ju det här hoppet att det ska bli bra. Att allt ska bli som det var och att man ska få tillbaka personen man blev kär i en gång. Jag tänker att tillslut, efter tillräckligt många svek, vet man nog vad svaret är. Då måste man bara samla tillräckligt med kraft och mod för att bryta sig ur och gå.
Du behöver verkligen inte be om ursäkt för att du skriver av dig! Ibland behöver man sortera upp dina tankar och då hjälper det att skriva av sig lite.❤️Stor kram

@Tröttiz nä jag förstår inte heller, varför man blir så här, varför det sitter i så länge. Är väl kanske som en otrohetsresa (mitt ex är också sexmissbrukare) det här med alkoholen och det gör att vi tappar vårt egenvärde på nåt vis, samtidigt när det krockar med vetskapen om att dom är sjuka så vi slår knut på oss i omvårdnad 🤔 och så lite barn, hem och jobb på det så står vi nog bara helt naturligt kvar som trasor. Vi får kämpa på tjejer ❤

@Backen123
Jag är inte ensam nej ...
Något jag tampas med ännu är på något sätt känslan att bli dissad av alkohol och att inte förstå hur man kan fortsätta sin bana som man alltid gjort då man har barn med i bilden. Kommer aldrig förstå kraften i alkohol ...
Inser ju att hellre ensam än i ett skitförhållande, men varför så svårt att släppa det förflutna? Blir så trött på mig själv. Men då jag, vi, levt i det som vi gjort är det kanske inte så konstigt.
Kram.