Senaste kommentarerna i forumet

@Tofu på besök, Är lite så jag resonerar också. Jag tror inte på att "spela med", men ser heller ingen vinning för någon i att eventuellt säga till henne att hon berättar långt ifrån hela sanningen. Nånstans vill jag ju tro att hon faktiskt vet om att hon förskönar saker, eller det kanske hon inte gör?

Tänker inte göra en grej av det dock då jag är trött på att gång på gång bevisa saker för någon som inte vill se det. Sen är ju den stora frågan om hon någonsin hade berättat det om jag inte "pushat" henne till det. Ska man då sluta "pusha" och vara den jobbiga nu när hon äntligen börjar gå framåt. Förstår att man inte ska agera "dömmande" även om jag nog gör det ibland. Är en svår balansgång och jag gläds över att hon börjat "erkänna" problemet men blir samtidigt lite rädd över att hon gör det så litet och fortfarande hittar "ursäkter" för att ett glas hit eller dit ska nog va ok.

@selas vilken jobbig situation för oss båda. Jag har också kommit fram till att jag inte kan hjälpa honom, hur mycket jag än försöker, så länge han inte vill. Det jag tycker är jobbigt att handskas med är känslorna av förtvivlan, besvikelse och att vara ständigt orolig för pappa. Just nu är jag föräldraledig, jag behöver ta hand om min son, och inte oroa mig för pappa. Likt förbannat gör jag det. Jag tänker och tänker och tänker. Det gör även mina syskon. Jag tror att min mamma kommer lämna, det är bara en tidsfråga. Men då kommer ju oron för: hur ska han klara sig på egen hand? Dricka kommer han fortsätta med. Jag vet att jag inte kan ta ansvar för han liv och handlingar, samtidigt är det så jäävla svårt att sluta oroa sig o fokusera på annat.

Hur tänker du kring det här med den ständiga oron? Hur ser din kontakt med din pappa ut? Känner du också behov av att ha koll?

@Anche52 hej, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är så tragiskt alltihop. Att se en person man älskar gå ner sig på det här viset. Jag tänker att det du och dina barn gjorde var det rätta att göra. Flyttade ni isär och att han gick ner sig i samband med det för att sedan bli bättre?

Min pappa har idag suttit hela natten och druckit. Han går och letar alkohol hemma. Han ringde min syster kl 02 inatt och bad om pengar, även min bror ringde han kl 05 för samma sak. Helt snurrig. Nu ligger han o sover. Han har inga pengar nu eftersom han förde över allt till mamma när han fick dom, men istället tar han hennes kort o köper alkohol med. Gömmer i garaget.

Jag har inte haft orken eller viljan att säga upp kontakten med honom. Jag vill ändå kunna ha koll på han och stötta det jag kan om han ex kommer bo ensam när mamma lämnar. Typ handla mat åt honom så man vet att han har, istället för att ge pengar som han ändå köper alkohol för. Men, som du skriver, så kanske han behövde en riktig konsekvens för att förstå allvaret. Jag vet bara inte om jag är stark nog att göra det..

@maleng Hej,
Har levt precis ett sådant liv som du beskriver under drygt 15 års tid med min förra man. Idag finns han inte kvar i livet utan hans dagar slutade efter allt för mycket drickande. Från att ha varit egen företagare under drygt 15 år, dessförinnan högt uppsatt banktjänsteman, slutade tyvärr livet som vi alla befarade. Jag stöttade under många år, men man orkar inte själv att klara av sitt egna arbete som avdelningschef med personalansvar för 20 personer, och sedan en man som prioriterar sitt drickande.
Jag satte ner foten ordentligt tillsammans med våra två barn, idag son 47 år och dotter 43 år. Antingen tar du hjälp och vi stöttar dig fullt ut, annars klipper vi av här och nu. Och det var det bästa vi kunde gjort. Han insåg då att vi menade allvar alla tre som stod honom närmast. Han gick först ner sig ordentligt, men därefter vände det och han fick några bra år tillsammans med sina barn och barnbarn.
Mitt tips; Beslutet är hans att sluta dricka, om han inte gör det, så lämnar vi tyvärr dig, valet är ditt pappa .

@Haga
Hej.
Vill svara utifrån mina egna erfarenheter. Jag har lärt mig att sålla lite i det jag får berättat för mig. Att höra att "jag kan kontrollera" har jag hört, det stämde inte ... Då jag fick "bevis" sade jag inte det alla gånger , blev mera som "statistik " för mig själv. Han visste ju vad jag ansåg.

Samtidigt upplever jag det bra hon börjat prata, men hur mycket insikt hon har i sitt beroende vet man ju inte. Att säga något som indikerar på att man inte tror henne kunde man kanske undvika, då kanske hon sluter sig?
Kram. 🌹

@selas @selas ja, min mamma ät ju som sagt medberoende. Hon säger att hon dricker för att "orka med honom". Nu är hon sjukskriven sedan två veckor tillbaka på grund av allt det här. Hon blev erbjuden psykologsamtal via jobbet men har bara gått på 1 samtal hittills. Hon dricker själv fortsatt varje dag. Pappa har, tro det eller ej, hållt sig från att vara dyngrak i två veckor (typ tagit 2-3 öl) ända fram tills i helgen då ha söp till igen.

Min mamma säger alltid när hon druckit att hon inte orkar med honom, att hon ska lämna, men dagen efter är allt "som vanligt" igen. Hon tar sig inte för någonting. Jag tycker hon dricker bort sin sjukskrivning. Hon pratar på att hon vill tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen på 50 procent. Men jag tror ingen förändring kommer ha skett tills dess. Jag försöker motivera henne att lämna, det gör även alla hennes 4 syskon. Men jag antar att hon måste komma fram till beslutet själv, ingen annan kan ju ta det åt henne. Bara tragiskt att hon är så "tafatt" och inte gör något åt situationen för hon tänker ändå mycket på det här.

@Backen123
Tack för dina ord. 🌹
Sköt om dig. Kram.

Hej Tröttiz. Facit för mig är 1 år efter separation/inlämnade av skilsmässopapperna. Alla dom känslor som du beskriver kommer och som jag ser det nu måste få komma. Nån klok sa eller om det var här någon skrev, att våga vara i känslorna för dom ebbar ut och är en del I läkningsprocessen. Jag trodde aldrig det skulle ebba ut många gånger men för var dag så lyfter man lite på blicken. Jag tänker dagligen/ofta på det som hände och hur det var men det gör inte ont på det viset längre, har tom börjat komma ihåg det fina med lite sorg och vemod men även med en tanke att det var då. Jag tror inte vi är densamma som innan, blir lite skador men kanske hos mig ett lugn och en ödmjukhet för det vi har kvar. Stor kram till dig och kämpa vidare

Kört fast ... Vad göra med alla känslor som emellanåt ploppar upp? ilska, sorg, oro, frustration m.m. Blir galen.
Det går bra, jag gör betydelsefulla saker för mig men sedan är det liksom mitt i allt stopp och jag översköljs av allt möjligt i känsloväg. Var ju länge sen vi bröt ... 😔 När ska det släppa.
Kram på er därute. 🌹

@Qiwi, allt du beskrev som du vill kunna ha, alla drömmar du har om hur ditt liv borde vara, precis så kan det vara när du är ute på andra sidan. För mig blev det så. Först då märkte jag av att den där dagliga oron och spänningen inte fanns där längre. För första gången på flera år hade jag ett lugn inom mig. Och mitt hem är min fridfulla plats där han inte får vara. Som någon här sa längre upp, att oavsett hur och när barnen är med honom, så kan du garantera barnen en trygg lugn plats när de är med dig.
Och i ditt fall, med allt du berättat om hur ni har det och att socialen redan varit involverade 2 gånger, så finns det faktiskt inget som säger att du måste gå med på att barnen är med pappan 50% av tiden. Du kan börja med att kräva att de ska bo med dig på heltid, men att pappan får umgås med barnen under säkrare former, som ni kan komma överens om. Du har all anledning att oroa dig över att barnen inte får det bra hos pappan. Börja med ett samarbetssamtal, efter att du tagit steget mot att separera. Om han inte går med på dina "krav" som handlar om att se till att barnen är trygga, så kan du anlita en familjerättsjurist. Jag vet att det kan vara energikrävande men det kan också vara helt värt det. Känn inte att du behöver gå med på 50%. Han har ju som du beskriver somnat pga fyllan när han haft barnen. Din oro är legitim. Även om socialen inte vill hjälpa (vilket är ju helt absurt!!) så kan en familjerättsjurist ha en helt annan uppfattning och perspektiv.

Så som han behandlar dig och barnen är inte okej. Du och barnen förtjänar bättre. Det är svårt att ta steget att separera, jag vet, men det låter som att du också nått en gräns. Och du är inte dum som inte redan gjort det.
Man blir så himla manipulerad och förvrängd i huvudet. Helt galna situationer normaliseras och gränserna för vad som är okej förflyttas rejält. Men jag kan lova dig att när du kommer ut på andra sidan av det, och får uppelva allt det där du listade tidigare, så kommer du äntligen känna dig levande igen och så oerhört glad att du tog dig och barnen ur det.
Om dina barn är lite äldre också så får ju faktiskt de också komma till tals. Om de inte vill bo hos pappan så ska de inte behöva göra det, men de sak ha möjlighet att träffa sin pappa. Det är så lagen är skriven. Barnen har rätt till sina föräldrar. Det är inte föräldrarna som har rätt till sina barn. Så han kan inte kräva något alls faktiskt.

Jag ångrar inte en sekund att jag lämnade. Inte en sekund. Även om lögnerna nu fortsätter. Jag tänker att nu, när jag inte finns där som en trygg punkt, när barnen är hos honom, så kan jag göra något. Nu ligger ansvaret på honom att vara en bra pappa och på mig att agera om jag märker att barnen far illa. Jag vet inte än vad som kommer ur denna process men jag kan bara hoppas att det blir något bra.
Pappan ville ha betänketid på om han vill komma till samtalet eller inte. Han har inte hört av sig och imorgon ska barnen till honom. Där känner jag en oro. Samtidigt försöker jag ta det dag för dag nu. Om jag inte får tag på honom imorgon under dagen så får jag nog göra en orosanmälan ändå. jag hoppas ju att det kommer bli ett samtal och att vi ska komma fram till något bra. Om man bortser från att alkoholen har börjar krypa sig tillbaka igen så verkar ju allt allt går hur bra som helst. Han är verkligen en jättebra pappa och barnen älskar honom. Kanske därför att jag blir ännu mer upprörd på att han vågar riskera att ta in alkohol igen i bilden.

Klok lillebror du har! Acceptera inte hot. Avblockera inte. Dra och håll gränsen!

Du skriver Nordäng mycket tänkvärt och om att känna sina känslor oavsett vad det är för känsla. Känslorna är vägledande tycker jag och förnuftet är rodret sa någon. Det stämmer för mig och vad gör man utan känslorna, hur ska man då veta var man ska ta vägen.

Jag är inte speciellt intresserad av alkoholen däremot sötsaker och dom är verkligen sinnesförändrande. Minns en gång när min son varit försvunnen och när jag efter flera dagar fick kontakt (på hans födelsedag). Vi kom överens om att jag skulle hämta honom och jag väntade i timmar men han dök aldrig upp. Jag mådde fruktansvärt dåligt och på hemvägen köpte jag en påse godis. Efter att jag ätit den mådde jag inte dåligt, mådde inte bra utan jag mådde ingenting och det var väldigt obehagligt. Detta bär jag med mig men har därför inte slutat helt med sötsaker.

Det är väl fint att du inte vill att din mamma ska falla ända ner i avgrunden. Förmodligen kan du hantera det bättre än dina syskon. Vill inte säga att du är stark för det är för mig inget bra ord. Att vara sårbar är att vara stark tycker jag. Lycka till på vägen du valt.

(Fick skapa nytt användarnamn)

Veckorna har gått... Både bra stunder och jobbiga stunder. Känslan av att vara maktlös när det inte blir som man tänker sig. Även andra saker än just som är kopplade till alkoholen (eller är det precis det de är?). Det kan ha varit lugnt ett tag men då kommer det andra saker man funderar på och hur relationen är egentligen. Vi trampar vatten, planerar inte framåt, gör saker på egen hand. Orken finns inte. Sen glimrar det till andra dagar och då känner jag glädje, vill prata framtid och så. Sen ligger det som en påminnelse i huvudet att jag inte ska glömma saker som skett. Tänker och förstår att det inte kan vara så man lever, hela tiden på sin vakt och på helspänn och frågande till om man vet allt eller om sanningen hela tiden är svävande för oss. Jag delar upp det som att jag lever med två personer, men hur man än vänder och vrider på det så är ju en person en person. Med allt vad det innebär. Funderar på hur man verkligen jobbar med sig själv som alla så klokt skriver. Hur man går in på djupet och verkligen vågar se sina egna brister och fel också och verkligen vågar stå kvar i en känsla av vad som är rätt och fel för just mig som människa. Varför tappar man bort sig själv i relationer och blir osäker, när man i andra situationer är bestämd och vet vad man vill? Det är som att jag vill tänka rätt och fel på en logisk nivå mer än på en känslomässig nivå. Hur hamnade man där och hur kommer man ur det och blir mer ärlig mot sig själv...?

@Tröttiz Det förstår jag. Tänk vad tiden går och vad mkt som händer. Känns nu efteråt att jag var gift med en så snäll man som dolde något helt annat. Kramar till dig!

Åh ni fina! Tack gode gud för ni finns.
Inget från Tingsrätten ännu. Väntar och väntar på denna skilsmässa.
Den 24 april var min man i rätten och fick sin fängelsedom för grov rattfylla. I dag slår jag upp lokaltidningen. Rubriken säger att föraren var för full att förhöras. Andra trafikanter hade följt efter bilen och filmat. Polisen kom. Misstänkt för grov rattfylla och olovlig körning. Igen. En vecka efter rättegången.
Är detta ett skämt? Han börjar spam-ringa min dotter, hon får blocka. Pratar med honom kort för tre dagar sedan och ha säger att han kan inte sluta dricka och sen att han sluter om han får komma hem. Mer och mer otrevlig från en desperat man utan självinsikt. Arg på mig. Arg på poliserna. Stackars Sate!
Ja herregud. Hoppas han inte kör ihjäl någon.
Min kloka lillebror tycker precis som du Åsa M att jag ska ansöka om kontaktförbud. Han hotar. " Nej, kommer aldrig låta dig vara i fred", "Vänta ska du få se vad som händer"... "Jag hämtar hunden en dag". osv osv.

Jag blockar honom efter samtalet och har ej blockat av. Nu räcker det. Orkar inte mer. Jag gör som du säger, Självomhändertagande : Mannen med vedspisen och husbilen kommer när det är dax, tills dess tänker jag inte slösa en enda dag på andra människors val som skadar. Slut på det. Finito. Kapitulerar till fullo: Jag kan inte göra något för att hjälpa eller förändra. Nu väljer jag livet. Punkt.
Kramar till er !!!

Måste bara inflika ... så skönt att "fira" denna helg på mina egna villkor. 😊
Sköt om er. 🌹

@EsterHanna
Du har kommit så långt i din resa! Du boar, inreder och skapar ditt hem som du vill ha det. Jag får till mig orden, som acceptans, att det är ett möjligt förhållningssätt till det du inte kan styra, just nu. Du kan få precis det liv som du önskar ha och det är mycket man ska landa i. Mannen vid vedspisen med husvagn kanske är närmare i tid och avstånd än du tror. Om och när du är redo, så finner du honom. Eller så finner han dig. Men först, bara ta hand om dig själv och dottern. Njut av allt fint som ni verkar ha tillsammans. Och lev!
Allt gott!

Hej al3xandra

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Det är en dryg vecka sedan du startade tråden. Du får gärna berätta lite mer om din situation så att vi kan ge dig stöd. Återfall, avbrott i nykterhet är ofta tungt för alla inblandade. Hur mår du idag?

Vi finns här,
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Sisyfos tack så jättemycket för svar/ kommentar. Uppskattar att du tar dig tid.
Bra input till mig, jag fattar att det inte är mitt ansvar men visst är jag en del, i hans liv. Kan se saker bakåt, som jag inte fattat.
Tror att han är rädd att mista mig/ barnen också. Är nog ett jobbigt läge för honom, och jag är klart påverkad med- trött och liksom tom. Men jag hoppas han är redo att ta hjälp och jobba för livet!

@Tofu på besök tack så jättemycket för svar- jag uppskattar verkligen det! Jag tänker också att (vi) han , har en möjlighet att klara detta. Tack för tips om kommunikation. Jag läser Skål ta mig fan just nu och den ger också insikter. Ska be min man läsa den också. Tack än en gång!

Ja du det är en sån stor sorg som bara vi som levt med en beroendesjuk kan veta. Därför vi vet innerst inne att dom är sjuka, så när det vänder och är lugnt några dagar så behöver vi få vila från kaoset och sen rullar det på. I mitt fall så gick jag från chock, ledsen, sårad till att känna avsmak för honom även när han var nykter. Vi har en annan historia, en kortare och det gjorde det lättare att säga nej tack. Jag sa också att det blir vi igen när du tillfrisknat och varit nykter 1år, det blev inte så och det är en sorg i livet, en dröm som sprack. Kämpa på, som sagt din process är igång och ja jag lovar dig att känslan att få komma hem till sitt, där ingen oro, ångest finns är obeskrivligt skönt. En dag i taget och bara du vet hur det ska bli, är du inte mogen nu så kommer det säkert tid sen.

@Åsa M
Jag blev också dumpad av "min".
En del av mig tror det blev så att han inte fick ut något av mig mera, drack mig inte onykter, gav namn åt honom om han ville söka hjälp, jag vred ut och in.
Min största farhåga är att han hittar någon som är lika honom själv, då ligger han nog i graven snart.

@Hallonpaj
Känner igen mig lite ... saknar honom men inte alkoholen och vätskan.
Och kan känna många känslor, bland annat sorg att han lever som han gör men även faktiskt en frustration att bli bortvald, fastän jag samtidigt vet att det är jobbigt att dra sig bort från alkohol.
🌹

Du är inte ensam om att vara i det läge du är nu men det är en hemskt tuff plats.
Alkoholen vinner alltid. Bra att påminna sig om är att det har med hjärnans belöningssystem att göra. Den kick som alkohol ger en beroende hjärna kan inte kemiskt trumfas av den starkaste kärlek.
Lämna! Om hen väljer att bli nykter finns kanske ett liv tillsammans om ett par år igen.
Kraft till dig❤️

Var tänkvärt att läsa, tack🙏