Senaste kommentarerna i forumet

Fina ni!! När jag läser ’gör så att det går över’ rinner tårarna. Att det ska ta så lång tid, först att få mannen ur ens liv och sen ur hjärtat. Jag är färdig med min alkoholist men saknar honom varje dag. Som den han var när det var bra.
Lycka till med inredningen @EsterHanna☀️

Reflektion....
Kanske är jag för första gången i mitt liv helt i kontakt med mig själv, mina känslor och mitt inre. Under hela mitt liv har jag ägnat mig åt andras problem och att försökt läka, hjälpa och förändra dom. Då slipper man vara i kontakt med sig själv. Sen slutade jag med att ägna mig åt andras problem. Då började jag att dricka för mycket. Att dricka för mycket dövar och gör också att man slipper känna fullt ut. Nu har jag inte druckit en droppe på fyra månader och känner massor. Känner mig klar i knoppen och kroppen. Det är inte odelat positivt hela tiden ska ju tilläggas men ändå en skön känsla, en känsla av renhet. När man är ledsen är man ledsen och när man är glad är man glad och man bara ÄR i tillståndet. Håller på att sortera bakåt, får än en gång gå igenom saker. Känner att jag gör det på ett bättre eller kanske annorlunda sätt nu. När det gäller min ursprungliga familj: jag är det enda syskonen av fyra som stöttar min psykiskt sjuka och alkoholiserade mamma. Har haft perioder av ilska riktade mot mina syskon som dumpar saker på mig. Efter det hade jag perioder av förståelse (modell religiös) av att dom har rätt att sätta sina egna gränser precis som jag har rätt att sätta mina. Nu känner jag att bägge tillstånden (både ilska och förståelse) är ganska naturliga och befogade. Man HAR rätt att sätta sina gränser och man HAR rätt att känna sig sviken om man är den enda personen av fyra som lämnar lite plats för sin mamma som inte klarar sig själv. Delar man på jobbet så skapar det gemenskap och en lättare börda att bära tillsammans. Vi har ett samhälle fullt med hjälpinsatser men det funkar tyvärr inte alltid i praktiken. Det förutsätter att man ber om hjälp och tar emot den. Det gör inte min mamma. Och jag vill inte att hon skall falla ända ner i avgrunden. Jag svävar allt längre bort från min ursprungliga familj och allt som varit. Dom som betyder något i ens liv är ju dom som verkligen finns i ens liv. Inte dom som en gång har funnits i ens liv. I många familjer stärks banden av svåra saker. I vår familj är det (tyvärr) motsatsen. Vi har splittrats, vilket är en sorg, och banden mellan oss finns inte längre. Jag har känt att det typ finns osynliga band som binder oss samman, går man för långt bort håller dessa band tillbaka en. Försöker känna och förstå att dessa band faktiskt inte finns. Band mellan människor är något man tillsammans skapar genom handlingar.
En lite summering av hur mitt liv är just nu.

@Azalea TACK för din kommentar! Har inte varit inne här på ett tag! Hoppas allt är bra med dig! Blev glad av att läsa din kommentar! Kram 🥰

@Backen123 vad skönt att du tagit dig ur det, hoppas verkligen du och dina barn mår bättre nu <3 Även om man lämnar så kommer man nog inte ifrån mannen helt, speciellt om man har barn ihop eller om barnen fått en relation till mannen. Men tänker, kan man andas och få lugn och ro så har man kanske mer ork att hantera det och kanske ser tydligare hur fel det är? Hur har det gått för din son?
Ju mer jag pratar med andra desto mer börjar jag drömma om ett liv framåt i tiden, jag hör hur andra har det och hur onormal min tillvaro är och tänker att jag vill också har det, lugnet, livet.
Jag har börjat fundera på hur jag vill leva, detta var inte det liv jag ville ha, så mycket vet jag. Jag går förbi lägenheter och kan se bilder framför mig av mig och barnen, utan oron, slappnar av och kan ha mysigt och roligt. Där man kan äta en måltid, spela ett spel, gå och lägga sig utan oron eller ständiga tanken på om det blir idag han dricker eller kommer det bli bråk. Där jag inte behöver tysta barnen från att säga något som jag vet kommer provisera honom eller väcka honom när han däckat. Det låter kanske inte så mycket men min dröm är att kunna leva ett vanligt liv, kunna äta middag, frukost, umgås och skratta med barnen utan oron, kunna gå till lekplatsen utan att behöva fundera på om han börjar dricka när man är iväg eller om han passar på att åka och handla alkohol. Kunna säga till min familj, kom ni hit nu om ni vill!! Det har jag aldrig kunnat, allt måste planeras.
Jag hoppas barnen ska kunna ha en relation till sin pappa, för han är en bra pappa när han är nykter och orkar vara med dem, men känner inte att han är villig till att bli frisk och då kommer det nog aldrig bli bättre. Kanske om jag kommer ifrån så kan jag andas och ge barnen stunder utan oron.
Nu tycker mannen att det är jag som förstör vårt förhållande, att jag är avvisande mot honom. Förklarat hundra gånger att det är för han dricker och ljuger och varje gång skjuter han mig ifrån sig lite. Men enligt honom är det inte alls pga det utan jag som förstör för att jag utan anledning avisar honom. Så nu känner jag bara, jaha, men nej jag har inte fel för mig! Jag är nog rädd för att han ska skylla allt på mig om jag lämnar, men det är nog oundvikligt. Efter han haft sina perioder och alkoholintaget har toppats, har han alltid fruktansvärd ångest efteråt och då förstår han vad som är fel och hur det påverkar barnen. Men en vecka efter så förstår han inte alls det och nu har han inte druckit på en vecka så då kan jag inte klaga på något. Enligt honom kan jag inte lämna honom för något som hände för 1 år sedan eller att han tog en öl för mycket i helgen, han gjorde ju inget dumt den gången.
Måste besluta mig för vad jag ska göra och ta konsekvenserna och våga stå upp för det jag vill ha..

@Tofu på besök Ja, det tar all ork, när man redan är trött av att sköta allt med hem, skola, barn och jobb samtidigt.
Jag har börjat inse att jag nog inte hjälper honom genom mitt beteende utan snarare underlättar för honom att fortsätta. När han skriker och är arg orkar/vill jag inte ens försvara mig längre för att jag vet att när jag väl pratar emot kommer det eskalera och han slår i sönder saker eller hotar. Jag gör det för att skydda barnen från det men inser att de ser också att det är okej att bete sig som han gör mot en annan människa. Ja, jag behöver nog bolla det med någon.

Åh vad känner med dig, du beskriver det så bra hur det är att leva med en beroendesjuk. Jag har gjort det och lämnat, det tar tid och det gör ont. Du gör helt rätt med att ta reda på allt runt omkring men som du skriver, det kostar för dig och dina barn och ni har hamnat i denna djävulsdans. Han kommer inte börja resan mot tillfrisknande förrän han är redo om någonsin.
Mina råd är, fundera hur du vill leva, om nu inte mannen tar sitt ansvar mot tillfrisknande. Hur vill du bo, hur skulle det bli för dig och barnen. Måla upp en bild och börja drömma, starta en process hos dig själv. Ta kontakt med beroendestöd hos din kommun, i vår kommun har man träffar för anhöriga. Man kan bara sitta och lyssna. Börja klättra, gör saker för dig själv, med barnen. Ta timme out, flytta ut för en period, säg till mannen vi kommer tillbaka när du mår bra igen, börja om. En alkoholterapeut sa, ett års time out utan alkohol för honom, finns kärleken så kommer det bli bra. Det är så ofantligt jobbigt men det kommer hända saker med dig själv. Och skriv här och prata ur dig,som du skrev det kan tom vara skönt för andra som bär på hemligheter. Jag började prata och berätta för barnen, jag har själv en tråd här inne om att berätta för 12 årig son och jag fick fina tips.
Du kommer klara det här ❤

Du är verkligen inte ensam!
Själv undrade jag i början om jag var en dålig flickvän på något sätt, stöttade jag honom för mycket, blev det någon press på honom? Borde jag inte tjatat om att han skulle söka hjälp? Kunde jag ha stannat hos honom när ångesten blev för svår? Borde jag ha gjort slut innan han dumpade mig?

Det är meningslöst att stånga sig blodig för att få svar. Det kommer inga. Inte från det hållet. Jag fick jobba med mig själv istället, lista ut varför jag lät honom behandla mig så, och lita på att den jag berättade för om hans mående hjälpte honom.
Nu ser jag att han härjar runt i sociala medier, glad och obrydd som en speleman på konsert - letar vänner till vandringsturer, som han påstod att han föredrog att göra själv. Vandringar som han sa sig behöva för att hantera suget efter att dricka. Kaoset fortgår...

Jag tror att om du lägger mer fokus på dig så kommer du automatiskt må bättre. Välj dig. 🤗

Jag har letat efter anledningar och försökt att förstå. Jag har letat efter alla möjliga anledningar till hens känslomässiga berg och dalbana. Jag har ändrat mitt beteende, gått till psykolog och känt att det är mig det är fel på. Men efter att ha läst alla inlägg här så förstår jag att hen är alkoholist. Alla andra har förstått det men jag har inte velat ge upp. Inte kunnat lämna. Lämnat när hen bettet sig illa och ber hen att komma tillbaka. För när hen är nykter är hen bäst av alla.

Men när hen super så kommer den elakaste människan fram. Nu är det slut igen och jag känner mig förnedrad över att en människa väljer alkoholen framför mig. Hur ska man komma över det?
Vi har fortfarande saker att ta tag i men jag orkar inte. Samtidigt som att jag borde för att få det överstökat. Men jag orkar inte. Dels för att jag inte ville ha kontakt med hen och därför att om jag löser allt så kommer hen inte att finnas mer. Så märkligt. Hur kan man älska någon som sårar medvetet? Som tär på en?
Och alla planer...och jag slår på mig själv för att jag tillät det här.

Jag tror som du. Man måste sätta en gräns och hålla den. Bestämma sig för att gå, och verkligen gå. Det är det enda som får slut på kaoset.

@Tofu på besök jag ser till att de har något att göra, vi dukar upp till picknick i sängen, har spelkväll, eller åker iväg och hittar på något och hoppas han ska ha somnat när vi kommer hem igen. Allt för att de inte ska tänka på hur pappa är. Men den äldsta märker det nu när hon blivit äldre på hans tonfall och sett, det gör inte de minsta än.
Men skulle de vara ensama med honom vet jag inte vad som skett, kanske hade han druckit mindre när han vet att han måste ta ansvar. Kanske hade han druckit vad han tycker är lagom med dem och somnat ifrån dem som han gjort när han passat dem tidigare, med mat i ugnen..
Jag upplever att jag gör en skillnad, socialen har kommit fram till att de mindre barnen inte märkt av problemet så mycket mer än att pappa är sjuk ibland, mycket tack vare att jag håller igång dem. Ofta så håller han sig på sitt håll i huset i några dagar när han dricker och har ingen direkt kontakt med oss. Men då vill jag hålla barnen från att störra honom då jag vet att han kan lätt bli arg för mista lilla, då säger jag ofta att han mår dåligt. Och även om han håller sig på håll går det inte att undvika att mötas i sitt hus, och så länge vi gör något tänker de kanske inte på att han sluddrar eller har ett konstigt beteende. Men ju äldre de blir, desto mer förstår det. Och ja kanske 50% är bättre med lugn och ro, men att lämna de själva till det liv jag själv inte vill vara del av, känns fel..

@LitenSkär tack för att ditt svar <3 betyder så mycket för mig att känna att någon hör mig!
Allt eskalerade för ca 5 år sedan då hans drickande fick konsekvenser öppet och fler började bli medvetna om problemet. Han bättrade sig som en följd av konsekvenserna han fick, höll sig ifrån drickandet nästan 1 år, sen gick det sakta tillbaka till gamla mönster igen. Han kände och känner att det som hände var mitt och hans föräldrars fel, och inser inte alls (fortfarande) att han har något skuld i det hela. Sedan dess har det sket incidenter som har lett till att vi blivit anmälda till socialen vid 2 tillfällen. Socialen anser , som du skriver, att jag utgör en trygg punkt för barnen och de ber pappan ta tag i sitt problem. Men mer än så blir det inte, när jag pratat med de själv får jag svar att de inte kan göra så mycket för att hjälpa mig i situationen, mer än händer det något mer runt mannen så kommer det bli mig de granskar nästa gång som inte gjort något åt saken. Samtidigt säger de att vi har delad vårdnad så de kan inte göra så mycket åt att barnen måste vara hos honom. Vilket för mig kändes som en käftsmäll, de vill att jag tar mig ur förhållandet om det inte blir bättre, men barnen ska vara kvar! Därav att jag stannat kvar för då kan jag skydda barnen. Samtidigt så är det bra i vårt liv de veckorna som han inte dricker och man försöker förtränga det dåliga för att barnen ska ha det bra, vilket också kväver en sakta, att behöva hålla uppe en fasad.
Men nu har det varit så mycket att jag känner att min ork börjar ta slut, när min dotter öppnade upp sig och även fick mig att berätta för mina systrar vad som pågår kändes det som att mitt hjärta gick i sönder. Jag kan må dåligt i detta förhållande men inte dem. Därför känner jag mig så dum att jag inte lämnat, för hennes skull. När han inte dricker mår hon bra, men samtidigt berättade hon att hon varit orolig häromdagen för han betedde sig konstigt. Och hon ska inte behöva känna den oron att han kanske dricker! Hon har inte valt den oron i sitt liv.
Och när sedan detta med sonen kom upp och mannens enda oro var över hans eget drickande skulle tas upp kände jag att detta går inte. Min son mår dåligt och har problem men jag måste ägna min tid åt min man som inte gör ett skit för att ens försöka, utan öppnar en öl till istället!
Jag vet inte om sonens beteende har med mannens drickande att göra, kanske, kanske inte. Men jag kan inte säga det med säkerhet, mannen är enligt mig väldigt hård mot sonen och det känns som att min son kämpar för att pappa ska tycka han duger och räcker till.
Det som kändes jobbigaste var att mannens reaktion var om sig själv, inte om hur vi ska kunna hjälpa vår son ur detta! Är inte det den första reaktionen man borde ha? Vad händer, vad ska vi göra för att hjälpa?
Jag har flera gånger bett mannen att åtminstone respektera oss så pass mycket att berätta när han har köpt alkohol så att vi kan åka någon annanstans när han är onykter eller att han själv åker någonstans. Förklarat för honom att vi andra inte mår bra av att vara runt det, och inte vill vara runt det. Men det fortsätter i samma spår hela tiden, han börjat smått att dricka, sen eskalerarar det till det att han skriker och gormar om hur fel allt är med mig. En gång skrek han även om sonen, jag vet inte om min son hörde det men då lämnade vi huset för barnen var så rädda. Det var hemskt att se de så rädda och oroliga, vi bodde hos min syster några dagar men efter ett tag ville barnen hem till sitt igen. Vilket jag förstår, därför är det så svårt att se hur jag ska kunna lämna honom. Reagerar han och dricker mer vill jag ta mig därifrån snabbt men till ett ställe där barnen kan känna att det är vårt, inte bara ett besök hos någon annan, så det känns enklare för dem. Men inser att det är omöjligt, och mannen kommer inte lämna.
När jag skriver eller pratar med andra hör jag själv hur fel det låter och tänker varför stannar jag kvar!!!!!!! Är så arg på mig själv! Men sen kommer en liten röst i bakhuvudet "Du överdriver, det är nog ditt fel att allt blev så här" mm. Och jag får inte tyst på rösten. Jag vill inte vara denna mamma som sakta håller på att drunkna i tankar av skuld, rädsla och oro. Jag vill vara en glad mamma som kan leva med sina barn och göra vad jag vill utan att allt ska vara en planering, oro för hur det kan påverka mannen, om vi åker dit kommer han dricka, när vi är där undrar man om han dricker. Konstant oro. Jag har inga vänner kvar, hittar nästan aldrig på något som innebär att jag måste lämna barnen hemma. Och de få gånger jag gör det har man oron konstant och kan aldrig slappna av.
Jag vet inte varför jag inte kan ta steget, eller jo.. så fort han kommer i ånger så har jag så svårt att stå emot hans ord och tänker "okej, en gång till". Men varför!!! Det blir ju inte bättre!

Hur känner du nu när du lämnat och lögnerna och problem återstår på håll? Har det ändå blivit bättre för dig och barnen? Det jag kommit fram till är att det kan inte fortsätta så här, jag vill ägna mitt liv att ta hand och leva med mina barn, inte ta hand om en vuxen som vägrar ändrar sig. Men tanken kommer hela tiden, blir det bättre av att lämna eller sämre för barnen. Barnen är allt för mig, men jag märker mer och mer hur det påverkar barnen att jag inte i heller mår bra längre eller orkar hålla fasaden igång. Min irritation på mannen när han dricker går lät över på barnen, vilket också känns hemskt.

Tack @Åsa M 🌼

Ta stöd från alla håll där du kan! Man blir så trött, besviken och nedtrampad som medberoende. Man måste få hjälp att ändra sitt eget beteende också, så man inte trillar dit igen. Lära sig av sina egna personlighetsdrag som gör att man blir medberoende. Önskar dig all lycka till och skickar styrka.

Idag ringde jag socialen och bad om råd. På morgonen vädjade nämligen en gång till, till pappan, att gå med på sammarbetssamtalet. Han har inte svarat, så då ringde jag socialen för råd. Jag berättade hur det stod till och ville veta från dem om de stödjer min tanke på nolltolerans, i ett sånt här fall, när man är ensam med barnen. Hon svarade att hon höll med och bekräftade min oror. Hon kunde tänka sig att göra en ororsanmälan på basis av det jag berättade. Hon tipsade mig också att prata med kvinnofriden med tanke på pappans bemötande mot mig.
Jag blev både så glad at få bekräftelse på att de också ser att det finns anledning till oro men jag blir också helt slut i hela kroppen av att det är här jag nu är. Jag ser inte hur pappan skulle ändra sig och gå med på ett samtal. Så då blir jag tvungen att denna veckan ringa socialen igen och be dem göra en orosanmälan.
Det är ju ingen som vet än vad den utredning kommer leda till. Förhoppningsvis något som är bra för barnen.

Det som jag inte ens har haft en tanke på är att JAG kanske borde få hjälp och stöd pga hur han behandlar mig.
Han har ju aldrig varit våldsam eller farligt hotfull. Han har sagt elaka saker men inte de vanliga elakheterna som man kan tänka sig. Så tanken har aldrig slagit mig att jag skulle kunna ringa kvinnofridslsinjen till exempel.

@Qiwi, du är absolut inte dum! Känn dig inte dålig 🌼
En av det absolut svåraste man kan göra i livet är att separera från sina barns pappa. Ännu svårare när man inte känner tillit. Man stannar för att man inte vill bryta upp familjen, för att man vill skydda barnen, för att man har hopp, för att man vill hjälpa, för att man är rädd för vad som händer om man gör det etc. Det är många murar att ta sig över och är inte konstigt alls att det är svårt. Det kanske är lätt för dem som inte har upplevt det att säga "det är ju bara att gå", men det är det inte.
Som du säger så är det fantastiskt bra att du hittat hit <3
jag hittade min styrka att bryta mönstret och tillslut lämna för att jag fick stöd och perspektiv här och jag pratade med dem omkring mig. Det som vart extra stärkande var att jag började öppna upp mig för bekanta, arbetskamrater och flera av de nya mammorna jag lärt känna från barnens förskola. Jag behövde prata och behövde att andra visste. Flera av dem berättade då själva om sina egna erfarenheter som barn och jag fick ett enormt stöd. Det var också så hemskt att höra hur många som har påverkats av vuxna med alkoholproblem. Historierna finns överallt omkring oss. Så du är inte på något sätt ensam. När jag upprepade gånger under förra året fick bekräftelse på att jag inte var galen, att jag inte överreagerade så lyckades jag tillslut stå fast i mitt beslut att lämna. Så när Birka resan hände fanns det inget annat val längre.

Jag fattar precis vad du menar med det där ljudet av en burk som öppnas. Förra sommaren, när jag var på en lekpark med mina barn så hörde jag det där ljudet och hela jag blev på helspänn och jag blev instinktivt förbannad. Hur fasen kan en förälder ta med öl till en lekpark!!! Jag såg mig omkring för att hitta den hemska föräldern. bakom mig stod en pappa med en nyöppnad burk Loka i handen. Det bara snurrade i huvudet på mig när jag insåg det sjuka i min reaktion.

När jag läser din berättelse så tänker jag att här är en mamma och partner som fått nog, men inte vet hur hon tar nästa steg. Din dotter har sagt att hon mår dåligt. Tänker att det ändå är fantastiskt att hon kan uttrycka sig och berätta.
När det gäller din son och orosanmälan, har du någon tanke på vad problemen kan handla om?
Tror du att pappans drickande kan vara en bidragande faktor?
Jag tänker att det kan vara ett jättebra tillfälle att ta hjälp även runt din mans drickande. Ta upp det med dom. Säg att du är orolig och vill ha hjälp. Fråga dem om hur de kan ge stöd till just boendeuppdelning när ena parten dricker.
Du kan till och med pratade med en familjerättsjurist. Jag gjorde det och hon ver helt fantastisk!!
Om du känner oro för att dina bar kan ta skada av honom så har du till och med rätt att ta barnen därifrån. Lagen om egenmäktigt förfarande (bortförande av barn från en vårdnadshavare) gäller inte om det finns en oro för barnen.
Din dotter har sagt att hon mår dåligt och din son har så pass mycket problem att det nu har kommit in en orosanmälan. Ring en familjerättsjurist och berätta detta och be om råd. Det kan man få gratis.

Det jag har lärt mig under min resa är att man måste sätta upp tydliga gränser för den som dricker. Sluta möjliggöra.
Säga, du bestämmer över ditt drickande men nu drar jag gränsen för mig själv och vill inte vara runt dig när du gör det. Barnen ska inte heller vara runt dig när du dricker. Så antingen gör du det utanför hemmet eller så lämnar vi hemmet när du dricker. Både jag och barnen mår dåligt av det. När du är nykter är du en bra partner och pappa.

Det som var jobbigt när jag satte mig in i hur socialen fungerar är att det går inte att ororsanmäla medan man lever med den som dricker. Så länge man är där så har barnen en trygg punkt. Det måste ske när han lever själv och har barnen själv för att man ska kunna dra igång den processen.
Däremot är det inte givet att ni behöver dela lika på tiden med barnen. Det är barnen som har rätt till sin föräldrar inte tvärt om. Det finns ingen lag som säger att varje förälder har rätt till 50% av tiden. Man kan till och med ha delad vårdnad men att barnen bor på heltid hos den ena. Till exempel kan ni ha ett upplägg där han bara har barnen under dagtid varannan helg. Barnen får också komma till tals här. Det första ni kan göra (om du väljer att separera) är att be om ett samarbetssamtal. Kommunen erbjuder det, genom familjerättsenheten, där ni får stöd i att komma överens med hur ni lägger upp det. Du ska känna dig trygg i att barnen mår bra om/när de är med pappan. Ni måste komma överens och gör ni inte det så blir det ett rättsligt ärende. Det är kanske inte en jättetrevlig process men det är ett skydd att ta till om det behövs.

Jag orkade tillslut inte dra det hela den vägen. Men sen hände ju också att han fick två orosanmälningar på honom och då fick jag ju chansen att berätta för dem min historia samt att pappan skrämdes upp rejält och tog hjälp. Jag vågade ge honom en chans. Jag trodde det gick bra men nu då så finns alkoholen där igen. Igår smsade vi och han erkände tillslut att han inte har nolltolerans runt barnen, men att de aldrig överstiger mer än en folköl eller 0,2 promille.
Fast det är ju inte sant då jag hörde på hans röst att han var onykter (för två veckor sen). Så de brutna löftena och lögnerna fortsätter. Så nu börjar processen med familjerätten och kanske socialen. Jag har ingen aning om vart detta slutar. Idag ska jag hämta min barn på förskolan och ha dem i en vecka. Så det ger mig en vecka att komma fram till en lösning och få bollen att rulla.

Jag kommer också från ”Andra Sidan”. Tänker på det där med smygande som jag också har ägnat mig åt. Smygandet har handlat till viss del om att jag har vetat att det är olämpligt att dricka och brytt mig om vad sambo och barn upplever. Önskan att dricka har handlat om att få energi och att få vila. Att bli påkommen med sina gömmor är oerhört genant. Att någon sätter etiketten ”Alkoholist” på en är också förenat med problem eftersom ordet är så laddat och förenat med en massa egenskaper som det är svårt att förlika sig med.
På beroendesidorna rekommenderar de flesta minst 3, helst minst 6 månader total avhållsamhet. Ännu hellre livslång såklart, men det tar helt klart tid att få distans till alkohol och kunna avgöra om man kan dricka mer över huvud taget. Du skriver att han inte är märkbart full, men det behöver ju inte betyda att han kan kontrollera drickandet helt.
Han säger att han dricker för att döva ångest. Alkohol är den absolut sämsta ångestdämparen man kan komma i kontakt med. Det finns många på beroendesidorna som vittnar om det. Jag har periodvis druckit väldigt lite och jag kan känna ångestpåslaget i kroppen när jag har druckit även små mängder.
Du undrar vad du ska göra i det här… det beror helt på din man tycker jag och såklart på vad du känner. Jag tycker att ni ska ha en så öppen kommunikation om det som möjligt. Jag har känt att det har varit skitjobbigt att prata om det med min sambo. Det är svårt att förklara varför man dricker ibland. Svårt och genant! För det är ett misslyckande att smygdricka. Hen har heller inte förstått och jag har inte kunnat förklara. Din man säger att han tänker mycket och det är bra tänker jag. Det är en process att dels inse att det är ett problem, dels inse att man måste göra något åt det, dels arbeta med beroendet i sig, som ser olika ut hos olika individer.
Det absolut värsta som jag upplevde med alkoholen och som jag tycker att du beskriver avseende din man är passiviteten… orkar inget, gör inget, inga initiativ. Ångesten över passiviteten och oförmågan att sätta igång med saker är skitjobbigt och blev mycket bättre för mig utan alkohol. Jag hade förresten järnbrist när jag började dricka. Trött, initiativlös. Drack för att få energi och för att vila. Man hör ju själv att den kombinationen är en total katastrof.
Här på anhörigsidorna finns ibland beskrivningarna av de extremt egoistiska alkoholisterna. På beroendesidorna finns vi som har tagit oss ur, eller fortfarande kämpar med mer eller mindre insikt. Det är inte alltid lätt att bli nykter trots att viljan finns. Jag tänker att det är din mans ansvar totalt. Jag tycker att du gör rätt som ifrågasätter. Du ska aldrig ”ge tillåtelse”. Han kan gott förklara varför han ska dricka om han nu ska det. Hans ansvar, inte ditt. Precis som de andra skriver kan du aldrig kontrollera. Vill han dricka så gör han det. Men du kan sätta gränser runt dig och stötta. Alkoholsanera hemmet är ju ett hett tips om man har ambitionen att sluta. Vi är många som inte kan ha alkohol hemma.
Av din beskrivning av honom att döma skulle det mycket väl kunna vara så att din man hör till de som upplever att man mår så mycket bättre utan alkohol. Kanske kan du tipsa honom om det här Forumet där många får stöttning och insikter. Lycka till!

Jaa hur dom luktar vet jag inte, men röklukten skulle jag kalla lite sötaktig och hur blir man?
Korkad😆, onårbar kanske främst, händer ingenting, passiv. Livet stannar upp och man lever i sin egen lilla bubbla. Vet givetvis hur allt borde vara, men det förstår inte vi andra som är en del av samhället. Fördomarna haglar, men något kanske stämmer.

"Att vilja ta upp läget" ...
Ja ... Mitt första inlägg här är den 14 juli 2020. Så länge sen .. 😔 En del av dem som var aktiva då på anhörigsidan är det nu ännu. Tecken på att denna satans alkohol även trasar sönder anhöriga.

Minns att jag då försökte ta sats och prata med honom, numera ex om alkohol men kom liksom inte till skott. Kanske så för många. 🤔

För egen del ångrar jag att jag inte nämnde det tidigare samt att jag borde ha tagit beslut om hans leverne mycket tidigare, alltså för min egen del vad jag behöver. Honom har jag ju aldrig kunnat förändra. Men med facit på hand är det ju förstås lätt att säga vad man borde gjort för sitt eget mående - då och på sikt ... En del vänner sade till mig att jag borde lämna och / eller ge det ett visst datum och gå sen, att jag inte ska fastna alltför länge i destruktivitet. Att man inte i åratal fastnar i något som faktiskt inte funkar. Gott råd, men lyssnade man - nej.

Jag konstaterar att jag släppte taget för sent, ännu emellanåt kämpar jag med saker som hänt i det förflutna. Och sånt som t ex mina vänners barn gör, som att öppna en läskburk och höra ljudet - "ptsch". Flashbacks. 🙁 Det förflutna finns kvar i det normala liksom.

Kom ihåg att lyssna på er själva, vad ni behöver, kanske sätta upp en tid och tänka om det inte blivit bättre då så då lämnar jag. Att inte stanna i något en längre tid som förgör en.

Jag tycker jag vred ut och in på mig för finnas för honom, men han fortsatte och håller på i samma bana. Ens ansträngningar förgäves och fan vad sånt känns. Trots rattfyllor, socanmälningar bland annat gällande barn, aggressiva utbrott mot dem han i "normala" fall uppskattar. Fortsätter i samma bana. Finns de som slutar jag vet, men som sagt inte alla ... Inte han. Den enda plan för drickande han har är att enbart dricka ensam så "ställer man inte till något fanskap".

Jag har gjort mycket, mig anser han vara ovärd att dela framtiden med, det finns andra häftigare tjejer och att jag är väldigt tråkig. Komplimangerna har haglat ... 🤯

Samtidigt som jag är ledsen över situationen mellan honom och mig är jag lättad över att inte vara i ett kaos. Alkohol var/är viktigare än jag och barn samt oron över vad han kan hitta på. Emellanåt jag också frustrerad över att ha känslan att alkoholen har större plats än jag, en slags sorg. Men det är ju bara han som kan göra arbetet.

Jag ser trots allt ljust på tillvaron, behöver och idkar just nu välbehövligt singelliv, har fått sinnesro att börja studera.

Kram.
Sköt om er. 🌹

@Åsa M tack för svar . Ja, jag skulle vilja leva med honom, även i fortsättningen, jag älskar honom. Vi får ta det lite i taget, han skall träffa en läkare nästa vecka, en första kontakt för att få hjälp vidare. Även om jag inte kan ta beslut år honom. Jag tror att han också vill må bra/ bättre. Än så länge tror jag det i alla fall!

Läser din berättelse och känner igen mig och bara gråter. Jag känner att jag vill inte mer, är så trött på att hela tiden lyssna på han lovar att bli bättre men det blir samma sak om och om igen. 1 till 2 månaders nykterhet sen går det åt skogen rejält. Han är aggressiv, inte att han slår mig men slår i sönder saker och skriker elaka saker till mig. Jag vill bara lämna men vet inte hur. Mitt äldsta barn är 11 och hon har börjat berätta att hon också mår dåligt med hans beteende, men när han är nykter känns det bra för henne men hon har börjat lyssna efter saker också. Den mellersta och yngsta har inte visat att de märkt något, men troligen gör det de. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte lämnar, men problemet är att jag vet att vi måste ha delad vårdnad och jag förstår inte varför jag ska komma ifrån förhållandet medan mina barn måste vara kvar på deltid. Jag vill skydda barnen och se till att de har det bra, kan jag ensam ge de ett bättre liv.. Jag vet att jag är sönder manipulerad av honom och det gör så ont. Nu har vi problem med sonen i skolan och fått en orosanmälan till socialen, mannens svar på detta är att hoppas de inte tar upp hans drikande i detta och sedan dricker han (vad han säger 3,5 or) och blir små full. Jag känner bara att, men skit i om de tar upp ditt drickande! Hur ska vi hjälpa sonen! Och att han sen blir berusad får hela mig att må illa. Varje gång jag hör klicket känns det som att något krossar mitt inre och min hjärna direkt tänker på hur ska jag få barnen att inte märka. Men idag känner jag att jag orkar inte, vill finnas för mina barn, ta hand om dem först inte han! Jag är så trött och börjar tappa all ork. Jag känner mig feg och hemsk mamma som inte gör något samtidigt som jag inte vet vad som är rätt, hör hans ord att jag aldrig kommer klara det själv mm. Just nu vet delar av min familj det och kollegor, känns som ett stort steg att dela med sig, skönt men det blir även en press att göra något. Många vill hjälpa mig och ställer upp, jag vet bara inte med vad eller hur det ska gå till. Har aldrig känt mig så värdelös och hemsk.. vad händer om jag bestämmer mig för att separera, kommer han dricka mer? Flippa ut mer? Vill inte att det påverkar barnen mer.. måste jag lämna ifrån mig det jag älskar mest på deltid och som han faktiskt uttryckt inte betyder lika mycket för honom. Jag går sakta i sönder och har gjort länge, vet inte hur mycket som finns kvar. Men känns skönt att läsa att det finns fler som varit igenom det och klarat ta sig ur, ni är otroligt starka och jag beundrar er och önskar er all lycka! Läser det jag skriver och tänker att jag är dum och bara borde lämna, men något i mig stoppar det. Skäms över mig själv, men är tacksam att jag hittat hit och kanske kan finna styrkan i andras berättelse att göra något själv..

Det svåra i att vara medberoende är att man KAN inte bestämma vad en annan vuxen människa ska göra. Vill han dricka så kommer han dricka. Det enda du kan göra är att fundera igenom om du vill vara i den här sitsen med den här personen på sikt. Oddsen att han plötsligt bestämmer sig för att bli nykterist är kanske inte så goda. Då är frågan: är du beredd att leva med en alkoholist, eller inte? Det är det enda du kan påverka. 🤗

Inte hänt så mycket ännu men jag är väldigt orolig för framtiden. Började läsa boken "Skål tamej fan " och fy, är många saker som känns igen. Svårast tycker jag är att veta vad JAG ska göra , ha för roll i detta? Sätta gränser, ställa ultimatum, stötta?? Han säger att han"tänker mycket" , att han inte har druckit något men så åt vi ute med barnen och han tog en öl! Kändes som ett hån , sa till honom hemma att det kanske jag inte tycker han ska göra just nu, dricka alltså. Okej okej som du vill då gör jag det inte mera sa han och sen gick han o la sig. Nästa helg är vi på olika håll- vad händer då? Litar ju inte alls på honom, ifråga om alkohol. Ska jag säga det eller? Vi har inte pratat på riktigt efter att jag hittade flaskorna i påsk, jag vet liksom inte vad jag ska säga. Pysslar med barn o djur o jobbar"som vanligt" . Ledsen inuti att han inte tar initiativ till att prata- det är ju han som har problem.

Hej igen! @ensam optimist, jag har varit borta från forumet ett bra tag nu. Behövde helt koppla bort allt som hade med alkoholproblemen att göra. Tillslut blev mitt enda alternativ att försöka lita på honom och släppa taget. Låta honom göra sin resa och försöka hålla det han lovat. Så jag backade. Men det var svårt. Speciellt när jag inte litar på honom längst in. Så jag behövde stänga ute allt ett tag. Bara fokusera på att bygga upp det nya.

Mitt nya hem älskar jag!!
Det slog mig någon vecka in att allt var så lugnt här. Jag kände inte längre någon oro och spänning varje dag. Jag behövde inte vara på min vakt. Först nu när jag flyttat så fattar jag hur dåligt jag mådde förut.
Det här är mitt och jag bestämmer över det. Jag har svårt att se hur jag någonsin igen skulle kunna släppa in någon i mitt liv igen, hit i det här hemmet.

Jag och exet fick till ett bra samarbete faktisk och barnen verkade må bättre och bättre. Vi kör veckovis nu och det funkar rätt bra ändå. Minsta, dottern på 4,5 har tagit de hårdast att flytta emellan. Hon gråter alltid kvällen innan hon ska säga hej då. Det är hjärtskärande. Ett tag oroade jag mig för att hon inte hade det bra hos pappan, men en kväll när hon var ledsen och vi pratade så frågade jag henne, "är det så att det egentligen inte är nått fel på pappa, utan du vill bara inte vara ifrån mig?" Jaa aa hulkade hon fram och grät ännu mer. Så hennes smärta ligger verkligen i att behöva släppa taget om mig eller pappa och byta. Det gjorde också att min oro sjönk. Efter det samtalet med henne blev det också bättre hos pappan. Han och dottern fick en finare relation.

men sen en dag för två veckor sen nu så skulle vi reda ut semestern och det gick inte så bra, så han ringde upp mig och jag hör att han är onykter. Mitt hjärta sjönk och hela magen vändes upp och ner. Jag kunde inte riktigt tro det. Hur var det möjligt?? Allt gick ju så bra. Och hur vågar han ringa mig när han är full??
Jag måste höra fel.
Jag ringde honom dagen efter för att göra färdigt semesterplanerna och då hör jag en helt annat person. En nykter person. Då blev jag säker på att jag faktiskt hade hört rätt kvällen innan. har var onykter. Han verkade ändå klara av det han behövde klara av så oron var inte akut på det sättet. Samt att om jag skulle åkt dit och försöka hämta mina barn hade hela helvetet brutit ut. Och det traumat ville jag inte utsätta barnen för heller. Så jag väntade. Jag ringde honom igen på fredag eftermiddag och bad att få prata med barnen. Sa att jag saknade dem oerhört (vilket jag gjorde). Jag ville se att de mådde bra och se om pappan var nykter. Allt verkade bra. När barnen kom till mig märket jag inte av någon som helst oro eller annorlunda beteende så de verkar vara okej. Men faktum kvarstår att han faktisk är onykter igen, när han har barnen.

Jag berättade om min oro för honom och har försökt få till ett samtal men han har vägrat.
Jag pratade med familjerätten på kommunen idag och bad om ett samarbetssamtal och meddelande pappan idag att jag gjort det. Han blev helt tokig och har hela kvällen ömsat med mig och kastat alla möjliga hårda ord och säger att nu har jag verkligen gjort bort mig etc. Han reagerar som att jag polisanmält honom och igen att jag har problem och vill kontrollera honom etc. Jag försöker behålla lugnet och hålla mig till att jag faktiskt bara vill få till ett bra samarbete och att jag är orolig.

Så nu rullar skiten igen....
trodde inte det skulle gå så fort...

Läs i ”Det Vidare Livet”, finns många där som inte kämpar utan som njuter av att slippa dricka.

Förstår om du inte orkar grotta i det. Hittade lite info, finns olika varianter. Men lägg energin på dig! Det var bara en tanke. Kunde det hjälpa dig få frid så vore det ju bra men full förståelse för dig och ditt mående. KRAM!

https://www.aklagare.se/nyheter-press/aktuellt-pa-aklagarmyndigheten/ko…