Senaste kommentarerna i forumet

@Backen123 så skönt att se att barnen börjar hämta sig. Ja, det är ju "bara" att skärpa sig och lyfta blicken, eller ja i alla fall att säga det. Jag vet verkligen hur svårt det kan vara, så terapi tror jag är en god idé. Och kom ihåg att vara snäll mot dig själv, vi dömer oss själva hårdast. Jag har gått hos flera, anhöriggrupp, kurator och psykolog via nätet och alla de kontakterna har hjälpt mig framåt. Jag är fortfarande inte klar med min process men på god väg. Lycka till på din fortsatta väg.

@Ledsen73
Jag är så glad för din skull att din chef hjäper dig med samtal. Ibland hjälper det att öppna upp sig till andra. Jag tänker på hur din man säger att han inte skulle må bra av att öppna upp sig och du säger att det är en liten sak för dig. Att bli av med ett arbete är inte lätt. Jag vet hur det känns. Jag antar att det är värre för en man. Stoltheten.
Jag är en person som många pratar med och människor har så olika svårigheter och vi har alla olika ryggsäckar. I en depressiv fas kan minsta lilla sak vara svår. Om han inte vill prata med någon. Kan du acceptera att det är så just nu. Inget behöver vara för evigt. Det är som det är just nu. Det blir nog väldigt bra för dig att få en samtalskontakt. Någon som ger dig utrymme att komma i första rummet och se till att prata utifrån dina behov. Det kommer hjälpa dig att upptäcka, hur du vill ha det. Och jag tror att du kommer att fokusera på att ta hand om dina behov framöver. Och så låter det fint att han har fått kontakt med psykiatrin. Då får han stöd i att må bättre. Och ansvaret ligger hos honom. Det erbjuds mer och mer motion inom psykiatrin. Kanske även han kan erbjuds det. Jag hoppas det!
Ha en fin helg!
Kram

@Ledsen73 Känner igen dina tankar, den där nedåtgående spiralen där man ser sin älskade tappa fotfästet och man själv kämpar med näbbar och klor med stödja, peppa, att finnas där. Samtidigt som jag kände en frustration och ilska mot mannen som bara blev sjukare och sjukare och med ett beteende som var helt bedrövligt i en familj . Till slut var det enda jag tänkte på och han slöt sig mer och mer, sov till slut i husvagnen. Till slut fick jag rådet att ta time out av en alkoholterapeut så jag packade ihop och flyttade, i samförstånd med mannen. Det blev som en gröt till slut där hemma, en djävulsdans. Han mådde sämre och sämre, återfallet och ångesten blev tyngre, men jag slapp se, mina barn slapp vara upp i det. Jag minns känslan av att komma hem och inte behöva ha ångest eller känna rädsla. Vi hittade inte tillbaka till varandra och ett år senare så tycker jag fortfarande att allt är otroligt jobbigt med hur det blev.

Tack @007🙈 för dina råd. Det verkar så lätt när jag läser hur du tänker och jag hade köpt listan själv, men tyvärr vet jag att han inte är där. Jag förstod lite hur egoistiska hans tankar är för tillfället när vi diskuterade och jag sa att jag önskade att han kunde vara lite mer öppen med hur han mår, att vi sndra skulle må bättre av det. Han tittade på mig och sa att det skulle han inte må bra av. En i mina ögon liten sak, men det kan han inte göra.
@Självomhändertagande han gick o pratade med någon i början av hans sjukdom, då var han även lite aktiv och tränade lite. Med tiden har han lagt av med både terapi o motion. Hans medicin mot ångesten verkar vara att sitta så still som möjligt och inte prata. Nu har han äntligen fått tid hos psykiatrin på sjukhuset så hoppas att han träffar någon bra där!
Jag lättade på hjärtat för min chef idag, mest bara informerade om läget. Hon lyssnade o så frågade hon om hon fick hjälpa mig med någon att prata med. Det kändes så skönt. Jag måste alltid lösa allting själv o så frågar hon om hon får hjälpa mig.😊💕
Kram på er o hoppas ni får en skön helg!

Hej fina Nora🙏
Hur går det för dig i din nya boning? Tänkt på dig och hoppas att du kommer i fas med den.
Så bra det låtermed kyrkan. Det hade jag ingen aning om att de har 12 stegsprogram och hade jag vetat det innan hade jag hoppat på det direkt.
Känner att det är bra att tro och det ger ett lugn att ställa sin tro till något .

Stor kram till dig🧡Azalea

@Shine1000
Det är tråkigt att höra om din mamma. Jag förstår dig. Bpda mina föräldrar är alkolister sen jag var liten o det har gått tok överstyr för min mamma..jag är dessutom gravid i v28 nu meb lades in på sjukhus med akut förtidsbörd i v23 o legat inlagd i över 5vrckor. Min mamma har inte stöttat mig i det hela..så fort man uppdaterar henne om det jag går igenom med dessutom hennes 1a barnbarn så trackar hon mig med extrema artiklar om coronavaccinet av npn anledning. Jag har känt under många år att jag mpste nog bryta, hon är manipulativ, empatilös o ser bara hennea egna behov men inte kommit dit än. Jag börjar mer o mer likna henne med att va bitter, kall o trött men vill hitta tillbaka till glädjen o saknaden är enorm om att ha en frisk förälder.finner inga ord. Styrkekramar till dig min vän

@Viktoria2010 När jag träffade min man fanns det nog varningssignaler som jag inte (ville)se. Han kämpade med att inte dricka/gömma och inte visa mig hur stor problematik han har. Kulturen i landet han kommer ifrån inehåller även mer alkohol än i Sverige, man dricker på ett annat sätt.
Han är väldens snällaste men de två sista åren har det hänt större och större katastrofer när han dricker. Det blir kaos.
Han har med varit på behandling i sitt hemland, det var mycket mediciner och terapi. 5 månader efter det söp han igen som aldrig förr, hittat öl och vodka i mängder. Han höll upp ett tag och sen åkte han till sitt hemland och där söp han igen. Då stängde jag dörren.... Han blev och är helt förtvivlad. Men fortsätter dricka. Hans mamma är alkoholist. Hans pappa med och bröderna. Inte hans syster, hon har flyttat , gift sig och har ingen kontakt med familjen längre , som ständigt behöver pengar. Men sprit, det finns alltid.

Det är ju det forumet ska användas till att skriva när man har behov av det, vilket ju ofta är när man känner hopplösheten och att en förändring är nödvändig. Du är inte gnällig och inte negativ, du beskriver en outhärdlig verklighet. Den här mardrömmen du beskriver har jag ju också levt i och gör väl än men på ett annat sätt. Om du måste för att överleva åka iväg på en anhörigvecka är det då inte möjligt för dig? Alanon är självklart bra men det känns som du behöver mer. Under hela tiden med min son och hans destruktiva liv var det anhörigveckan som förändrade mig. Som gjorde att jag kunde börja må bra även om situationen inte förändrades. Jag var ofta rädd för att min son skulle dö och det gjorde han ju nästan. Det har framkommit att han tagit droger, om det orsakade propparna och blödningarna i hjärnan kan man inte säga, men inte heller utesluta. Ingen vet. Det är en dödlig sjukdom, men idag handlar det om dig som jag ser det. Att du ska överleva. Många kramar till dig.

Ragna
Jag önskar jag hade ett råd eller tips för hur det ska kännas bättre för dig men jag vet att när man är där du är och man har tappat hoppet så finns inte mycket hjälp men jag ska försöka.
Du har säkert dina egna stategier för att klara dagarna och det enda som egentligen hjälper är ju nån typ av förändring så att hoppet kommer tillbaka.
Jag vill iallafall förmedla att jag känner hopp och att vi har det lugnt för stunden och då ska du veta att han haft kanske 8-9 Lvm utredningar på under 4 år. 5 behandlingar på behandlingshem, varav en med tvång.
När allt bara blev värre efter de 6 månaderna trodde jag att det aldrig skulle bli bra igen.
Nu är säkert inte vår resa slut ännu men just här och nu mår jag bra och jag har en forhoppning om att han ska klara att ta sig ur det här.

Försök förmedla hopp till din dotter. ( det tror jag redan att du gör när du orkar )
Jag tror hon behöver höra att ni trots allt tror på henne. För hon tror förmodligen inte på sig själv längre. Därav hennes ord om att inte orka längre osv. Jag tror det är ett sätt för henne att uttrycka hur uppgiven hon är och inte vad hon egentligen vill. Vi har också varit där och det är fruktansvärt att behöva ha även den rädslan när allt är akut.
Sedan är det ju psykakuten som gäller om ni känner att det behövs.

Du vet ju redan att hon är sjuk och att missbruket sker tvångsmässigt. men jag brukar googla på missbruk- sjukdom, tvångsmässigt missbruk, kidnappad hjärna osv för att läsa och påminna mig.

Försök ta dig ut på din dagliga promenad. Jag brukar titta mycket på serier eller kanske läsa en bok eller annat bara för att lura hjärna att tänka på annat en stund . En typ av verklighetsflykt.
Kan du boka tid för en massage? Äta lite extra bra. Tex boosta kroppen med massa goda bär eller nyttiga juicer eller annat som gör att du rent mentalt känner att du bryr dig om dig själv och din kropp.
Det kan låta trivialt och jag vet att det inte hjälper dig ur den här situationen alls men jag tror ändå på att vara extra snäll mot sig själv.
Förstår du hur jag menar?
Jag brukar dra mig undan socialt och jag har fortfarande inte så mycket ork för sociala kontakter men jag gör det när jag har lite mer ork, Iallafall en liten liten stund. Så man får se att det finns en normal värld utanför detta.

Mpnga skriver pm Al-anon och att det finns digitalt. Du kanske ska prova det?
Jag har själv inte provat det men jag tänker att där finns andra i samma situation .
Tänk på dig själv lite som på din dotter . Vad har vi inte provat. Vad finns kvar?
I ditt fall kanske en sån grupp kan hjälpa.
Angående din dotter så kommer det ju att komma flera orosanmälningar om det fortsätter. Jag vet att det är det sista man önskar men kanske kanske att ett LVM med en längre vårdtid skulle kunna bli hennes vändpunkt. Inlåst behöver man inte vara så länge. Man får komma till öppet efter 1- 2mån. Det som är positivt är att det är under 6 månader alltid.
Jag hoppas det inte behövs och att det går bättre än de här dagarna framöver . Jag tror det är väldigt vanligt att det blir så.
Tänker på er och hoppas. Varm kram

@007🙈 Tack för att du skriver. Enligt min systers vuxna dotter så stämmer det att hon har skulder men även hon har sagt till mig att inte låna mer pengar.......
Jag har pratat lite grann med flickan och hon är inte så mottagligt, det jag märker är att hon börjar in i puberteten och den känslan jag fick är att hon bryr sig inte så mycket om detta, men jag tror också att hon tar försvarsställning när jag frågar försiktigt om vad hon tycker om mammans problem. Hennes skolgång har tyvärr drabbats av pandemin, skolan har haft digital undervisning länge nu och det hjälper inte situationen. Men hon har sin stora syster, andra mostrar och en morbror som försöker finnas till när de har tid, de ser ju när hon blir ensam i lägenheten eftersom de bor i samma hus på olika våningar.....
Det är intressant att du nämner om min syster har en annan diagnos. Jag har faktiskt läst mycket om ADHD och liknande diagnoser och tänker att det kan vara en orsak. Min syster är super intelligent, hon var en sådan som läser böcker och fakta och förstår direkt, bra minne också, mycket vältalig, hon älskar prata och berätta om t.ex. sitt jobb (hon är advokat och jobbar på en myndighet). Som sagt det gick bra ett tag när hon började med AA, problemet blev värre när hon fick identitetskris då hon blev kär i en annan kvinna. Jag misstänker att hon har skuldsatt sig pga den kvinnan, fick höra att hon fick en ny mobil och tvättmaskin....Ja, hela den här historian är så krångligt, det har hänt så mycket.....

@Shine1000 Ja exakt, det ville vi göra, en orosanmälan. Tyvärr landet de bor i är super byråkratiskt och enligt min familj så hamnar hon på barnhemmet tills socialen bedömer vem kan ta hand om henne (långt pappersarbete). Jag har funderat på adoptera henne och pratat med socialen i min kommun, de är tveksamt då det skulle innebära en stor förändring, hon känner knappt mig, det blir ett annat språk, känslig ålder, etc. Det bästa vore om någon om mina syskon kunde ta hand om henne, men tyvärr pga pandemin så blev mina syskon arbetslösa och då har de inte ekonomisk stabilitet. Dessutom så fick min mamma cancer förra året och då har haft en av mina syskon fullt upp med detta....

@EsterHanna Tack för att du läste inlägget, för uppmuntran och alla tips. Jag är tacksam för att jag hittat hit och kan dela med mig min oro och få andras perspektiv.
Modigt av dig att lämna din man, super tråkigt att han är kvar i problemet, för jag fråga hur länge har han haft det?
Ja, jag mår inte bra, och det är faktiskt väldigt få som frågar mig....Detta har påverkat mig så mycket att jag får ångest ibland på jobbet och har svårt att fokusera. Jag har pratat med psykologer för att jobba med min ångest och tyvärr har det inte hjälpt så mycket, jag vet att jag lägger för mycket tid och tänker på min syster och det hjälper inte något, jag löser inte problemet till slut...Men saken är att min syster (2 år äldre än mig) har betytt så mycket, det var hon som tog pappas roll när han gick bort, det var hon som uppmuntrade hela familjen när vi hade det svårt, hon var alltid den solen som lyste upp hemmet, hon var alltid den som visste hur löser man problem.....Jag älskar min syster så mycket.....

Hej och varmt välkommen till forum för anhöriga, Kalatos!

Du har fått ett fint välkomnande, tänkte titta in och göra lika så. Du beskriver en mycket tuff situation som ni befunnit er i länge.

Du frågar om en kan misshandlas med ord, och det är du långt ifrån ensam om att undra, det enkla svaret är ja, oavsett ord eller fysiskt våld är det inte okej samtidigt som det med ord kan vara svårare att ringa in och sätta ord på. Om du vill skulle du kunna ringa Kvinnofridslinjen, anonymt och kostnadsfritt och prata med någon om det, 020-505050.

Det låter som du valde att vända dig hit som ett sätt att söka stöd utåt, modigt och klokt gjort. Det finns även stöd via kommunen, eller vården att få även för dig eller era vuxna barn som anhöriga. Såklart för honom också om han skulle vilja ta emot den. En tanke jag får är om det skulle vara hjälpsamt som ett nästa steg att prata med någon utöver att du skriver och läser här, om du inte redan testat finns också Alkohollinjen 020-84 44 48 att prata med (anonymt).

Vi finns här och ger det stöd som går över internet, skriv gärna igen och berätta hur det går och hur du mår.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Ragna -poppar bara in och säger: Du gnäller inte. Du överdriver inte. Du är helt slutkörd. Måtte du få hjälp av någon/någonting. Jag läser ditt inlägg och finner inga ord. Jag vet att vi alla går i genom tunga saker men som Ni här, som kämpar med era barn-det måste nog vara det mest fasansfulla man som förälder kan gå igenom. Det finns grader i helvettet. Ragna-jag inkluderar dig i mina tankar idag. Försök hitta en strimma av tid till dig själv. Stor kram

Jag får alltid ut mycket av det ni skriver, både Gros och Dearself!
Både bra tips/råd/erfarenheter och igenkännande som trots det sorgliga i allt ert och era barns lidande trots allt minskar känslan av ensamhet i situationen, även om det mest väcker medkänsla. Ganska ofta läser jag igenom hela tråden igen. Jag tänker mycket på er, som jag nog skrivit förut. Ska lyssna på beroendepodden.
Det ser tyvärr inte så bra ut för min dotter. Hon var på behandlingshemmet i fem veckor. Trivdes ganska bra. Det var, som jag tycker det verkar, en bra verksamhet. Jobbet betalade, något som blev klart i sista minuten, jag var inne på att göra det själv först. Men då när det är jobbet är det förenat med villkor, ett kontrakt, som i princip innebär att hon kan få sparken om hon bryter mot villkoren - som i princip innebär kontrollerad helnykterhet under lång tid. Bra kanske, men tror tyvärr att det nog inte kommer att funka för henne.
Av olika skäl, inte på grund av henne, blev det en försening på ett par, tre dagar innan en av kontrollfunktionerna kunde träda i kraft (ska ske i morgon). Det som sen hände var att hon, samma kväll som hon kommit hem, drack igen. Och mådde, och mår uruselt. Inte ens några timmars glädje av alkoholen. Tror hon har fortsatt dricka varje dag (dvs tre dagar, sen nu i måndags). I morgon torsdag ska den kontrollfunktionen "kopplas på". Den ingår i eftervården som i sin helhet ska pågå i ett år. Hon mår just nu mycket dåligt och pratar om att ge upp, hellre dö och så vidare. Hon känner det själv som ett "tvång" att dricka och förstår inte riktigt hur det går till. Vet inte hur det går i morgon, om hon överhuvud taget kommer dit.
Har försökt att inte "ligga på" för mycket. Har verkligen tagit till mig, nästan som ett mantra, att jag inte kan påverka om och när hon dricker, hur mycket jag än försöker - vilket jag, och även hennes pappa, verkligen gjort. Hur många "interventioner" som helst, alltid traumatiska och jobbiga. Det har inte hjälpt. Vilket jag hörde redan tidigt, men inte riktigt kunde ta till mig,
Jag funderar mycket på vad "vilja" egentligen är. Jag ställde en gång en retorisk fråga till en framstående beroendespecialist, ungefär som att "om man verkligen vill, kan man väl ändå låta bli att dricka?". Retorisk för att jag vet att det inte är så (han jämförde med andra kroniska sjukdomar). Hans svar var att "viljan är som en polsk riksdag, En ropar si, en ropar så, det finns ingen enighet". Ett bra svar tror jag.
Det är så svårt, för jag vet att det handlar om en hjärnsjukdom, ändå är det ju till sist personen själv som måste välja att ta emot den hjälp som behövs - om den ens finns för den personen, det är ju inte alla som får möjligheten.
Jag upplever det som om min dotter har fått mycket bra och professionell hjälp, ändå tycks det inte ha räckt till.
Jag själv mår sen länge urdåligt, lever ett liv som känns rätt värdelöst, det som får mig att försöka fortsätta är mest ansvarskänslan för mina andra barn som också behöver mig mycket trots att även de är vuxna,
Jag förstår att jag själv måste ta tag i mitt eget liv och försöka göra det mer meningsfullt trots omständigheterna, men det är jättesvårt att orka. Fattar att ingen annan kan "rädda mig" eller göra det åt mig, Nu handlar det mest om att överleva varje dag. Mår dåligt från morgon till kväll, vill inte vakna, tar evigheter för mig att komma upp, gå en liten promenad känns som en bergsbestigning... usch vad gnälligt det låter, men tror det handlar om både depression och utmattning. Efter fyra år av ständiga katastrofer och utryckningar är jag liksom slut. Men förstår som sagt att det bara är jag som kan ta mig ur det, om det nu går, "Sätta ena foten framför den andra" som du skrev nånstans, Dearself.
Jag har sökt hjälp och stöd på lite olika håll. Det som ger mest är ändå att ha kontakt med andra i liknande situation. Som ni här.
Känns som om jag lever i en mardröm som inte har något slut. Det har blivit allt värre för mig - precis som för min dotter.
Varma kramar till er och förlåt för detta supernegativa inlägg. Det är så det känns just nu. Jag vet att ni har det minst lika jobbigt som jag och jag tänker som sagt väldigt mycket på er.

@Viktoria2010 Ursch vad jobbigt detta låter. Lider med dig. Måste ställa en cynisk fråga. Tror du hon frågade dig om pengar för att kunna köpa alkohol snarare än att betala skulder? Isf tycker jag du gör helt rätt och bör hålla fast vid din nuvarande strategi.

Gällande hennes 11-åring. Har du frågat henne hur hon mår? Bett henne förklara hur hon har det med sina ord? Lätt att glömma men har en vän som gick bort i missbruk och barnet har senare berättat att allt var väldigt ensamt. Ingen visste hur illa allt var och hur livet pendlade hit och dit. Att när man kommer hem alltid behöva fundera över hur ser status ut när jag öppnar dörren. Den sätter sig...

Tror du din syster har någon diagnos? Funderar över att hon lyckats men sedan faller ur igen. Tänker att om ingen tittar på helheten så kanske man missar att det finns en grundorsak som stavas diagnos vilken gör att hon kraschar igen och igen om hon inte även får hjälp med den. Bara en tanke... 🤗

@Åsa M förlåt för sen reflektion på ditt meddelande ❤ Jag tror att sonen i just det här fallet "bara" var 14 år, men vad det gjorde med mig var ingen kul känsla, jag blev så osäker och rädd. Vi har pratat och visst tror jag att det finns en rädsla för alkohol, barnen har ju sett vad drogen ställde till det för oss. Samtidigt har jag förklarat att alkoholism är ändå en relativt ovanlig sjukdom, alkoholmissbruk dock mycket vanligare. Vi har pratat om att som vuxen ska man bara dricka alkohol när man är på bra humör och det är fest, aldrig som medicin.

Tack Åsa M. Jag behöver verkligen få höra detta. ❣️

@EsterHanna ja exakt så var det för mig också, dessa yttre omständigheter som får överta ens inre. Mitt ex är tack och lov härifrån, du slits ju med att ha honom omkring dig, att inte få vila. Men förhoppningsvis snart 🙏 jag känner även där som du när jag ser mina pojkar, dom är nöjda nu och dom var nöjda att tillhöra en familj, men skillnaden på pojkarna idag är stora, iaf hos den yngsta. Dom såg men förstod inte, och det gör inget gott. Idag har lillen inga djupa suckar, håller sig inte på rummet längre utan är tillbaka hos mig igen ❤🙏
Jag tänker fortfarande väldigt ofta på exet, det drar ner mig och ibland hör jag när dom runt omkring har fått meddelande/samtal från honom, själv har han sms till mig och undanbedes all min kontakt med hans mamma. Jag skickade ett Gott Nytt år. Jag funderar på terapi, fast egentligen ska jag nog bara skärpa mig och lyfta blicken, det skulle nog göra mest gott. Kvällen reflektion Sov Gott alla 😊

Tack kennie ❣️

Du har bara ansvar för din egen hälsa och för dina minderåriga barn. Det är den krassa verkligheten. Du har försökt ta upp problemet utan framgång, vad mer skulle du göra utan att gå under själv? Jag tycker du ska vara stolt över att du har orkat säga din sanning och dragit dina gränser. Visst får man betala ett pris för det men sinnesfriden man får av att inte vara i alkoholistens "terrorzon" är värd det, tycker jag åtminstone. Många kramar till dig
!

Jag tycker verkligen att du gjort allt rätt. Kanske har din mamma krävt av din pappa att han inte heller har kontakt med dig. Eller så är han bara så hjärntvättad av sitt medberoende. Jag förstår att det måste vara väldigt tungt. Men jag tänker också att den viktigaste familjen är den du lever i nu. För dina barn är ni ursprungsfamiljen. Och du är stark och klok som väljer att lägga din energi på dem istället!

Hej Victoria 2010.
Läs här på forumet och titta gärna på någon föreläsning om Alkoholism. Finns massor. Rekommenderar också anhörighetsstöd som finns hos de flesta kommuner. Du behöver stöd!
Även din systers 11 åring behöver hjälp. Hon är i praktiken utan förälder kanske mer än 50% av tiden för en alkoholist i aktivt missbruk är inte kapabel att vara förälder.
Om du inte redan gjort det, gör en Orosanmälan till kommunen barnet är skriven i så att socialen får hjälpa till. Din syster är förvisso sjuk men hon är vuxen och ansvarig för att tillfriskna. Barnet är oskyldigt och behöver fler vuxna i sitt liv.
All min kärlek.

Någon som känner igen sig? En känslomässigt ej tillgänglig mor som dricker. Jag har en syster men vi har ingen kontakt. Känner mig väldigt ensam i detta.
Min syster har blivit väldigt påverkad av vår mors "personlighet" och är nästan lika kall som hon. Systern har dessutom köpt moderns version av det hela. Därför söker jag nån eller några som förstår här.
För ett år sedan kände jag att jag var tvungen att helt bryta kontakten med min mor och en effekt av detta är att min älskade pappa vägrar tala med mig. Det gör mest ont. Jag trodde han skulle förstå eftersom han bor med henne. Förstå att hon är elak och manipulativ, fruktansvärda saker kommer från hennes mun så fort hon druckit.
Jag fattar att han är medberoende men det här är något annat verkar det som. Han har bett mig gå emellan och tala med mamma så många gånger om hennes drickande som bara eskalerar men när det kommer till kritan så... Ja då tar han avstånd från mig.
Om du undrar, nej jag var inte elak eller skrek, jag var ledsen och saklig. Förklarade vad hon gjort och varför jag inte kunde ha kontakt med henne om hon inte sökte hjälp.
Jag fattade äntligen att det alltid har varit upp till henne. Att det inte spelade någon roll vad jag gjorde. Kärlek löser inte alla problem.
Jag kände mig tillslut helt tom på kärlek. Hemsk känsla. Men hon lyckades ta död på min empati och min kärlek till henne.
Jag förstod att hon alltid skulle välja alkoholen före allt annat.
Jag kände mig som skit i början.
Hon vägrar ta något ansvar, hon försöker skrivaom historien för att hon ska komma i bättre dager.
Jag har sagt att jag är öppen för familjeterapi men har bara fått tystnad.
Nu mår jag bättre, jag gråter inte varje dag och försöker leva i nuet och njuta av min familj. Det gör bara så ont.
Har förlorat hela min ursprungsfamilj och förstår att hon talar om för alla att det är jag som är boven som inte låter henne träffa sitt barnbarn trots att alla möjligheter finns hos henne.
Tacksam för svar.

Hej Viktoria!!!
Vad bra att du har hittat hit, fortsätt skriva-det hjälper! Här inne finns så mycket kunskap, förståelse och medkänsla. Så skriv!
Jag tror-utan att veta- vad du kämpar med. Jag läser din text och känner i gen mycket, då min man troligtvis, kanske- kommer från samma land som din syster bor i. Din syster slåss mot mycket om det är så.
Att betala för ett privat behandlingshem kanske känns manande men det viktigaste, och det som är så svårt-är att det är din syster som verkligen måste vilja sluta dricka. Vill hon det? På riktigt? Vad har hon gjort för att ta tag i sitt problem själv? Eller är det du/din familj som vill det mera?
Det enda du kan göra är att jobba med dig själv och din egen inställning till det hela. Folk som dricker skapar kaos runt sig, det är därför din familj vill att hon ska flytta. Det går helt enkelt inte att hjälpa om någon inte vill själv. De kan också säga med ord att de vill sluta, inte vill dricka men återfallen kommer hela tiden ändå.

Jag fick lämna min man. Att lämna någon som redan ligger ner är svårt och omänskligt men ingenting, ingenting fick honom att hålla sig nykter. Han flyttade hit, kunde få allt han önskade, en familj som älskar honom, bra jobb, utveckling, tjäna pengar-ja allt!! Han föll ändå tillbaka, skapade/skapar kaos och är nu så förtvivlad över att jag lämnar honom. Men jag har gjort allt! Precis allt. Nu räddar jag mig själv.
Svårt med en syster. Eller en förälder. Eller ett barn. Kan du försöka , om du kan söka hjälp för dig själv? Jag har fått så mycket hjälp här, det är befriande. Du har ett liv. Du fyller ditt liv med oro för din systers problem. Blir problemen bättre av det? Hur mår du? Din syster måste ta i sina egna problem. Du måste börja jobba med dig själv. Kommunen har anhörig-stöd. Googla din kommun/anhörigstöd. Al-anon? Anhörig-podden? Läs på!
Och skriv här om du vill!! Sänder dig en kram!