Senaste kommentarerna i forumet

Tack Tröttiz och Åsa M .... Åsa, jag läser ditt inlägg igen, ser inte hur jag någonsin ska komma loss. Från allt detta. Fattar varför han håller sig kvar-vägrar släppa. Tror inte ett kontaktförbud beviljas, han är ju inte våldsam....

Idag rätten. Han fick 3 månaders fängelse, hans advokat förhandlade ner det till två. Han gjorde sin klient en björntjänst, han kommer må som en prins där inne. En säng, mat, rutiner och inga krav.
Bästa tiden i hans liv kan jag tro.

Han har hittat boende så slipper skogen, ett rum på någon fd militärförläggning. Bilen som han har , är parkerad hos min granne...som sagt: kommer aldrig komma loss.
Försöker fokusera på mig och mitt. Målar, inreder och fixar. Har återtagit mitt hem. Men inte mitt liv riktigt ännu.
Kram till er alla!

Hej och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Du har nu startat en tråd här i forumet, efterfrågar lite lyckade historier kring människor som valt att sluta helt med alkoholen, såklart finns dem, kanske här kanske på många andra platser också. Oavsett sug eller ej brukar många som vill sluta helt och lyckas med det beskriva det som något som har påverkat deras liv positivt mer snarare än annat.

Hoppas du får fler svar här, ibland kan det ta lite tid innan en får svar och det kan då vara en idé att skriva flera gånger!

Igen , varmt välkommen!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@En stilla undran Livet kan vara enkelt. Sedan jag slutade vara i en relation med en missbrukare har det förenklats på alla sätt. Jag bär inte hans bördor längre. Du måste ta hand om dig. Det låter som om han inte gör det.

Alkohol är ofta inte det enda problemet. Utöver att det är en drog i sig så maskerar alkohol även andra problem.

Mitt ex led av psykisk ohälsa och obearbetad sorg och drack som en svamp för att slippa hantera det. Mina ultimatum om att söka vård, prata med någon, hantera problemet, sluta köps sprit, gå till sorgebearbetning, ta hjälp av företagshälsovård, hitta en hobby, sluta fly från demonerna, med mera med mera föll platt. Han ville inte. Eller orkade inte. Eller båda. Jag varken ville eller orkade heller till slut. Vad en vuxen människa kan göra är att välja för sin egen del - inte för andras. Så vad väljer DU? Hur vill du leva?

Jag tror du behöver fundera på vad ett ultimatum kan tillföra för en person som redan mår dåligt. Du kan bara ställa ultimatum för din egen del, rörande dina gränser. Om någon träder dina gränser för när måste du agera. Din hälsa är viktigare än att missbrukaren ska må dåligt på din bekostnad.

Det gör ont att läsa vd du går igenom. Kan du begära kontaktförbud? Det måste gå att slippa ha kontakt med någon som både förstör sitt eget och ditt liv. Blir så förbannad och ledsen över vad du behöver gå igenom, det är så ovärdigt 😞

@EsterHanna
Oj herregud. Vet inte vad jag ska säga. Satans alkoholelände tänker jag och fäller en tår. Sån kraft.
Kram och styrka till dig. 💕

Jag är så nära nu. Mannen ringde, ville jag skulle rädda honom från att vara med sina alkoholiserade vän som slagit sönder ansiktet på mannen i ett fylleslag så folk hade ringt polisen. Min man, som jag dansade i köket med, som jag gifte mig med och som jag tog in i mitt liv med hela hjärtat sover i skogen. Han är en uteliggare, utan bostad och inte en krona på sitt konto. Med krossat ansikte.

Jag behöver skriva det. För att förstå. Han bor i skogen. Sover i diket. På torsdag ska han till rätten, han hoppas på fängelse och tror det kommer ske nästa dag.
-Får jag komma hem, frågar han.
-Nej, aldrig, svarar jag.

Jag tror han kanske utvisas, trots att han är från annat EU-land. Han är inte svensk medborgare och begår flera och många brott. I alkoholens namn. Han hade allt. Företag. Anställda. Oss. En liten fin gård. Kärlek. Hundar och katter.
Han valde alkoholen. Hela tiden. Inget brädade henne.

Gode gud, gör så detta går över snart, gör så någon eller något tar över omvårdnaden av honom. Gör så han inte dräller omkring i mitt närområde.
Snälla, gör så denna skilsmässa äntligen går igenom. Nu. Har väntat så länge.
Är så nära nu känns det som och håller knappt i hop. Orkar inte med ett endaste kaos till. Inte ett enda. Helt slut.

En stilla undran.
Ni som levt nära någon som röker hasch.
Hur luktar dom?
Hur uppträder dom?

@ensam optimist Jag vet hur du känner. Mitt ex fick ett återfall medan vi var ihop. Det tog månader innan jag förstod hur illa det var - och hur djupt han satt i skiten sedan tidigare. Det var ett brutalt uppvaknande för oss båda. För mig, som var så fruktansvärt förälskad, och för honom, som var djupt i förnekelse. Jag kunde inte annat än att vända ryggen till, till slut. Orkade inget annat och hade gått under av att försöka "förstå". Såg till att han fick hjälp och sen släppte jag. Hoppas du 8rkar hitta din väg, och orka följa den. Många kramar! 🤗

@Sisyfos Hej! Nej inget som hänt henne, har alltid vart såhär för henne. Det hela har däremot eskalerat sen vi valde att inte bo under samma tak (ca: 1 år 3 månaders sen). Fram tills dess så smådrack hon väldigt ofta 5-6 dagar i veckan men enbart ett glas eller två. Hon hade redan första gången vi träffades en rejäl fylla och råkade i bråk med Polisen och spenderade första natten i cellen (detta är 7 år sen nu). Problemet som är att hon har världens bästa "alibi". Hon har en sjukdom (mastcellssjukdom som påverkar hennes tal, balans osv så att hon verkar full ibland) därav har hon kunnat hålla på såhär långe. Hon har ju vart okontaktbar och åkt ambulans flera gånger, jag fattar ju nu att det har vart 50/50 säkert dyngrak eller sjuk, problemet är att man knappt ser skillnaden... I början hade hon ca 1-2 såna episoder/år då det vart sjukhusbesök, jag eller någon annan var ALLTID med när det började och hela vägen tills hon kom hem igen. ca 1 år innan vi flyttade isär började jag "på allvar" misstänka alkoholmissbruk. Detta då ingen av dessa episoder som bara eskalerat under åren startade eller på gick när någon var med. Dom kom alltid när hon var själv och ingen såg (jag kan hennes sjukdom utan och innan, den är hemsk på många vis men inte selektiv till att välja när den ska kicka in så att säga). Hon hade då ett par "dyngfyllor" som jag bevisade och hon erkände, jag började mäta alkoholen hemma som försvann och hon erkänner men inget blev bättre. Vi ledsnade nog båda två, jag letar å hon smyger det var vår relation till slut. Hon ljuger å jag försöker bevisa saker och i allt det ska vi även försöka älska varandra och bo ihop... Sen den dagen vi flyttade isär så har hon haft 47 dyngfyllor (vad jag vet), dragit på sig en (vad jag vet) grov fyllekörning (dock fler som hon inte åkt dit för), bränt varenda krona hon har på fasader och alkohol, försvunnit utan kontakt med någon i ibland dagar, förlorat sitt jobb och jag antar att boendet snart ryker också. detta var en lång historia i komprimerat format. Allt detta har alltså inte hänt på ett bräde utan sakta byggts upp. Har även pratat med släktingar och vänner till henne (inte om detta) men dom har frågat mig om hon har haft "problem" osv osv under vår tid ihop. Jag har vart korkad å ärligt talat inte fattat vad dom undrar förens i efterhand när jag fått veta att hon även tidigare vart straffad för misshandel, blivit vräkt, lånat enorma summor pengar som bara är borta osv osv... Lätt å va efterklok som sagt... Hade jag vart smart så hade jag gått därifrån den där första gången hon flög på två poliser på fyllan å anklagade dom för "våldtäkt" och "misshandel" osv osv....

Hej! Jag är en nynykter alkoholist som lever tillsammans med en fungerande alkoholist. Jag har bönat och bett, bett honom följa med till AA och ta Antabus och gjort allt som står i min makt. Och det hjälper inte. Jag har accepterat det, det hjälper inte, han vet vad han bör göra men hans vilja är inte tillräckligt stark. Jag har accepterat det och har istället fullt fokus på min nykterhet, mitt mående och barnen. Mentalt har jag uteslutit honom för jag lägger absolut ingen kraft eller energi på hans mår de eller drickande. Men en viktig sak, han är aldrig elak, slåss inte och gör mycket hemma. Dock som är han tidigt på helgerna och jag är uppe med barnen. Jag älskar honom, men jag kan inte förändra honom. Kraft får jag från AA-mltena jag går på fem dagar i veckan. Jag kommer inte att skilja mig, men jag ser fram emot den dagen, om dagen kommer när han får nog av alkoholen. Den dagen finns jag för honom även mentalt och som stöd. Så mitt råd är, tjata inte, säg ingenting, låt honom dricka fritt och fokusera istället på dig och barnen.

@Tackohej
Jag önskar inflika att åtminstone jag välkomnat svar från "andra sidan". Hjälper även mig. Ger säkert ökad förståelse till många på anhörigsidan.
🌹

Återfall kallas det. Jag hoppades men visste innerst inne att det troligtvis skulle bli så här. Men jag blundar så länge jag kan. Svider och drar i mig. Vill kräkas och helst dö.. Nu kan jag inte blunda längre

Du kan göra en orosanmälan till socialförvaltningen, även anonymt. I den talar du om att du är orolig att din pappa riskerar att dö till följd av sitt missbruk och sedan lite hur det ser ut, samma som du skriver här. Socialtjänsten är då skyldiga att i första hand söka upp din pappa och erbjuda vård på frivillig väg. Tackar han nej till frivillig vård kan det bli aktuellt med tvångsvård om man bedömer att det är risk att han avlider till följd av sitt missbruk. Socialtjänsten har möjlighet att se till att din pappa blir läkarundersökt även om han motsätter sig det. Så det du kan göra är anmäla och sedan är det socialtjänstens ansvar att se till att din pappa inte avlider till följd av sitt missbruk. Dom har möjlighet att vidta tvångsåtgärder om det bedöms nödvändigt.

@selas de kan ge övriga anhöriga stöd, om missbrukaren själv vägrar hjälp. De finns där för att stödja hela familjen, inte bara den individ som har problem.

@Tackohej tack för att du svarade! Jag vet ju egentligen och han vet nog också. Just nu är jag så oerhört besviken/ ledsen på att han gått bakom min rygg igen- eller fortsatt med det. Blir också nån sorts spel då jag inte sagt något till barnen, så framför dem ska jag vara vanlig samtidigt som jag vill skrika på honom! Snurrar i huvudet. Gissar att han bara vill att allt ska lunka på och att jag ska gå till jobbet igen på tisdag , så han är hemma ensam.

Älskade vänner!!!

Tack för era ord, tack för ni finns. Oj, vad ni betyder mycket för mig! Ja, herregud vilken resa det har varit. Läser nya inlägg och bara tänker: SPRING!!!! Men vet ju hur svårt det är. Och att allt tar tid-på alla olika plan.
I tisdag stod jag på tingsrätten kl 9.00 med "fullföljande av skilsmässa". I torsdags kom ett brev till mannen där han ska yttra sig ang detta före den 27/4.

Är jag den enda i hela Sverige som inte kan skilja mig fast jag vill? Helt sjukt!!! Vadå yttra sig?? Om vaddå??

Mannen har sin rättegång om ett par dagar. Grov rattfylla, inbrott, ect ect. Har inte hört något alls från honom på längre tid men så i dag ringer han. Frågar om han kan flytta hem. Hem??
Supar-kompisen har slagit honom sönder och samman så hela ansiktet är trasigt, polisen hämtat kompisen och de är såklart vräkta. Jag sa bara kallt "Kommer du hit ringer jag polisen". Han undrade hur jag kan vara så hjärtlös.? Att han kommer få bo i skogen. La på luren. Packad var han såklart.
Har jag sagt ja till den mannen? Har jag levt med honom? Har jag lämnat min dotter i hans sällskap?

Jag och dotter har en underbar påsk med goda vänner boende här hela påsken. Har kommit i ordning. Byggt och inrett ett gästrum till dem. Städat bort alla halvklara projekt. Återtagit mitt hem. Hittat mitt gamla jag.
Känner att jag / vi är på sluttampen nu. Mentalt är "jag over and out". Dricker vin igen. Njuter. Lever.

#Självomhändertagande-har sett att du inte varit här så mycket och inte jag heller. Så skönt att när behovet av stöd poppar upp så kan man återvända hit. Tänk att du hittat en fin man, det känns nästan omöjligt och inte ens i mina tankar att göra det. Kanske när jag är äldre. Han vid vedspisen med husbil du vet? :)
Jag lever en dag i taget. Andas med magen. Går långsammare. Skönt! Tänker på dig med då och då. Vi har delat mycket. Jag ser dig nästan framför mig :) Lustigt! Glad påsk!

#Åsa-du skriver alltid så kloka svar till de du svarar. Du bidrar med mycket klokheter. Jag önskar dig med en glad påsk! Och sänder en stor kram.

#Ljus framtid- Tack, ja denna resa varit lång och tuff. Tillslut har man inget val än att fullfölja resan för det finns liksom inget alternativ. Läser om flera som undrar: Är han alkoholist? Är detta normalt? Och det var min första fråga jag med ställde här. Och när jag väl började säga stopp då kom den riktiga personen fram. Fullblodsalkoholisten som sitter på parkbänken. I finrummet. Det är dessa personer vi håller flytande och fungerande i vårt medberoende. Jag sänder dig en stor kram, och massor av kraft! Lycka till och Glad påsk!

#Tröttiz-min äldsta vän här :) Tror jag! Ja, du det gick fort nerför. Tänk när han var i utlandet och ringde efter pengar och jag sände pengar som bara gick till alkohol. Ni fanns här då. Sänd inga pengar-han super bara upp dom. Oj, vad rätt alla hade. Vilken process. Hoppas du har det bra, hoppas du lever fri från medberoende och kaos. Glad påsk! Och stor kram!

Hej, jag själv är en tillfrisknande alkoholist/beroende.
Kan kort beskriva hur det det var för mig när det var som värst (idag har jag hjälp av AA och mår mycket bättre).
Svettningar - fick jag mycket pga abstinens. Kan vara det din man har också. När man blivit fysiskt beroende uppstår abstinenssymtom tidigt, kan till och med komma när promillen är på väg ut ur blodet. Hela systemet skriker efter alkohol ”bara för att bli normal”. Jag var en period berusad dygnet runt i smyg utan att någon märkte något. Det är sjukt svårt att ta sig ur själv. Viktigt att det inte är din uppgift, det är hans och bara hans. För mig tog det lång tid att inse att jag var alkis. Första insikten kom när jag läste ”skål ta mig fan”. Andra stora insikten var på ett AA-möte. Har inga direkta tips. Hoppas du inte misstycker att jag skriver i anhörigtråden men tänkte att perspektiv från ”andra sidan” kan vara värdefullt? För mig funkar verkligen 12-stegen. Hoppas det blir bättre för er båda.

Jag registrerade mig precis. Undrar- men visst är han alkoholist?
Såhär: Jag hittade 2 flaskor sprit och en tom flaska vin under huset på landet på långfredagen. Det han hänt en gång tidigare- för knappt ett år sedan, då var det vin hemma , i garderoben. Jag blev arg/ ledsen/ rörde upp himmel o jord och han skulle "fixa", söka hjälp o allt.. men. Även åren innan dess tyckte jag ofta det var många tomma flaskor i spritskåpet . Men blev alltid nån ursäkt, lite surt om jag frågade. Han är inte synbart full,beter sig inte dåligt mot mig eller barnen. Jobbar mycket, hemifrån mest, men gör inte mycket mera än det och tv. Inte / sällan intresserad av sex längre. Trött, har gått upp i vikt och svettas mycket. Han har föräldrar som bägge missbrukat alkohol, samt medvåld i hemmet och har haft en överjävlig uppväxt pga det. Är troligen i behov av terapi tänker jag. Han säger att han dövar ångest med alkohol. Vad gör jag? Helt tom just nu. Han bokade tid hos VC o visade mig men- ?
Vi har 2 tonåringar och har varit ihop i över 20 år.

@Åsa M
Vad är det som socialtjänsten i såna fall kan göra? Känns som det finns typ knappt något alls som går att göra om alkoholisten inte själv vill ha hjälp.

Jag tror att det enda du kan försöka göra är att tala med honom när han är nykter. Vilket du redan verkar ha gjort? Om han är i fortsatt förnekelse så borde du prioritera att få din mamma att lämna honom. Dels så kan det rädda din mamma, dels så kanske det kan få din pappa att inse att det har gått alldeles för långt. Men tyvärr ska man nog inte vara alldeles för hoppfull att det kan få honom att inse det. Kanske fortsätter han att supa trots bruten nacke och uppbrutet äktenskapet. Din mamma bör lämna honom för sin egen skull främst, inte enbart som ett hot/hopp om att han ska bli bättre. Man vet inte om alkoholisten kan eller vill bli bättre. I slutändan är det upp till honom.
Det enda ni kan göra är nog att tala med honom när han är nykter, och därefter se till att prioritera din mamma och er själva. Om din mamma inte vill lämna honom så är det i slutändan också hennes val. Det finns bara så mycket man kan göra för sina föräldrar. Det är inte en villkorslös plikt att ta hand om alkoholiserade föräldrar.

Jag är i lite liknande sits, är också 27. Kan inte minnas att min pappa hade alkoholproblem när jag var liten. Han blev uppsagd från sitt arbete när han var nära pensionsåldern och blev därefter slussad runt på typ praktikplatser, inget fast eller riktigt arbete. Sen gick han i pension. Jag bodde inte hemma som min bror har gjort under hela tiden, men skulle säga att sedan jag flyttade hemifrån för snart 6 år sedan har det eskalerat, särskilt senaste 3 åren. Nu har han varit full senaste 2 veckorna. Det går i perioder och har hänt förut. I veckan ramlade han i badrummet och slog i huvudet så att min bror behövde ringa ambulansen.

Mamma har Parkinsons + demens så dels så kan det vara så att hon inte minns eller vill dela med sig, men jag har börjat misstänka att han även drack när jag var liten men att jag helt enkelt inte visste eller förstod. Hur som helst så var det definitivt aldrig på de nivåer som det är nu.

Jag har kommit fram till att jag inte kan hjälpa honom. Låter hemskt men det kan mycket väl bli så att han super ihjäl sig. Antingen genom att han super och är med i någon olycka eller slagsmål. Eller att kroppen bara säger stopp. Finns ju alltid en del av en själv som undrar om man kan göra något. Men för ens egen skull och andra i familjen så gäller det nog att rikta in sig på att prioritera anhöriga och sig själv. Om alkoholisten sedan vill hjälpa sig själv eller ha hjälp får det komma i andra hand. Man kan väl försöka kontakta alkoholisten när personen är nykter och försöka tala om det. Men när vi har gjort det är han alltid i förnekelse. Då känns det som att det inte finns något hopp. Han har gjort sitt val, det är som det är och får bli som det blir för honom. Det gäller bara att acceptera det.

Det största problemet är nu att detta drabbar min mamma och min bror. Min mamma är ganska hjälplös på grund av sin sjukdom och även sin personlighet. Hon är väl också medberoende på det sättet att hon på något sätt tror att det ska bli bättre. Dock dricker hon inte själv, det hade hon inte ens hennes kropp klarat av. Men hon är också inte speciellt mottaglig för hjälp för sin egen sjukdom. Eller att flytta från honom till något boende eller så. Och när hon inte vill det så blir det att min bror i princip måste ställa upp som någon slags vårdare. Om han flyttar hemifrån, vilket jag tycker han ska göra, skulle det förmodligen krascha på något sätt inom ett par veckor. Jag antar att det är så det får bli.

@Medberg
Jag läser din text och tänker, hur mår du? Oavsett hur det är, om din partner dricker igen eller inte, så tänker jag bara "hur mår du?". Att läsa dina ord idag ger mig en påminnelse om den kamp som pågår för oss som befinner sig i eller har befunnit oss i ett medberoende. Vi har en tendens att glömma bort oss själva. Det är så bra att du skriver här och jag hoppas att du får många hjälpsamma svar. Jag tänker, hur vill du ha det i ditt liv? Det var en fråga jag ställde till mig själv under flera år då jag prövade få mitt ex att flytta, vilket han till sist gjorde. Men jag behövde professionell hjälp av psykolog för att få de verktyg som jag saknade. Jag hade inte lärt mig att sätta de gränser som jag idag tycker är självklara.

Du frågar om du borde ställa ett ultimatum. Jag tänker att du skulle fråga dig själv, hur du vill ha det och hur du vill må. Har du någon som du kan du prata med om det. Det kan alltid vara bra att bolla tankar med en professionell och utomstående, kanske en kurator på en vårdcentral.

Ta hand om dig. På alla sätt.

@Skogsduvan ett tag sen nu, du skriver många kloka ord och efter att nu blivit lovad flera gånger att han ska sluta och lika många gånger insett att det gör han inte är jag väldigt nära att låta det ta slut här. Vill inte hota men gör det ändå, det slutar med att det blir tomma hot, jag finns ju ändå kvar även om han dricker. Frågan jag ställer mig hela tiden, kan jag leva med en alkoholist? Kan jag släppa på kontrollen? Går det verkligen att leva med någon som har ett alkoholberoende och ändå ha ett bra liv. Förnuftet skriker NEJ det går inte. Tanken var en mysig dag med påskmat, men jag kunde ju inte hålla mig ifrån att leta sprit då jag haft på känn att det han säger till mig stämmer inte.... hittade då en 5 litare hembränt, halva fanns kvar, denna hade han fått för en vecka sen, dvs att det har gått 2.5 liter sprit denna veckan... inte konstigt att han har verkat mått bra och varit på bra humör om än sett lite sliten ut vissa morgnar, önskar bara att livet någon gång kunde vara enkelt!

Känns som mardrömmen startar om. Jag går sönder. Jag förstår att jag måste lämna men vill inte...