Senaste kommentarerna i forumet

Hej!

Välkommen till oss. Det är några dagar sedan du startade din tråd. Ibland tar det lite tid innan en ny tråd får fart. Om du vill får du gärna berätta mer. Vad fick dig att ta dig ur förhållandet, vilka erfarenheter skulle du vilja ge andra?

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Min syster har haft problem med alkohol i årtal nu. Hon bor inte i Sverige och det är bara jag i min familj som har flyttat till ett annat land och bott i Sverige i 20 år nu. Vår pappa var också alkoholist och gick bort när vi var små. Mamma började också dricka i smyg och fick samma problem men tack vore min syster så gick hon på ett privat behandlingshem och det blev bra till slut. Min syster blev också änka för 8 år sedan, innan dess så drack hon tillsammans med mannen sin. Problemet eskalerade då hon försvann i flera dagar, gick inte till jobbet och lämnade sina 2 döttrar hemma. Till slut efter några incidenter så gick hon med på AA och under 2019 verkade allt var bra. Sen kom pandemin och digitala möte kanske inte var så effektiva. I början av förra året fick jag veta att hon blev kär i en kvinna som går också på AA möte. Då blev det identitetskris, hon kände sig "onormal" och ifrågasatt hela sitt liv. Samhället som hon bor i är stängt och religiöst och jag förstår att hon känner sig hopplös. Jag har försökt ge henne stöd, har lyssnat, har peppat, har hjälpt ekonomiskt och har hoppats på att tiden ska hjälpa henne att sortera känslor och tankar. Ett tag så verkade det gå bra, kvinnan som hon blev kär i "flyttade in" mer eller mindre hos henne. Syrrans äldsta dotter är vuxen och stödjer sin mamma och förstår om hbtq frågor och gick med på det. Den yngsta dotter är bara 11 år och har levt i otrygghet och instabilitet. Hur som helst så verkade bra ett tag tills båda började dricka, ena efter den andra. Min syster började försvinna igen i minst en vecka och den kvinnan försökte få henne att åka hem, till slut båda drack och hade massa bråk i stor sätt hela hösten 2021 (inklusive slagsmål). I mitten av december efter en veckas drickande gick min syster med för att åka in till psyket, där var hon bara 10 dagar eftersom hon fick covid. När hon var hemma med covid, försvann hon igen men kom tillbaka efter ett par dagar med den kvinnan. Jag pratade med min syster för några dagar sedan, hon är ångerfull och säger återigen att hon ska gå på AA möte varje dag och vill verkligen inte få återfall, hon säger alla ord som man vill höra och som man har hört de senaste åren, därtill frågar hon om jag kan låna pengar eftersom hon har skulder. Jag erbjuder henne istället pengar till ett privat behandlingshem då vi vet att hon behöver allt hjälp under en längre period, men igen säger hon att det är för dyrt och att AA möte får räcka.......Jag älskar min syster och tänker också mycket på hennes 11 årig flicka. Hur kan jag hjälpa att få tillbaka min syster, jag vet att hon manipulerar mig och jag och min familj (som bor i samma hus) har haft konflikter pga henne, de är uppgivna och orkar inte mer och vill till och med att hon ska flytta därifrån. Jag tänker på detta dygnet runt, kan inte sova, pratar om det med min man som gärna lyssnar men till slut inser jag att mitt liv kan inte kretsa kring min systers problem.....samtidigt kan jag inte sluta bry mig....

Azalea, Åsa M, Backen123 och Självomhändertagande... Tack för att ni finns! Har marat i natt, drömt och inte kunnat sova. Minns händelser som jag förträngt. I morse satt jag med kaffekoppen och öppnade här...kände ett enormt stöd från er och tacksamhet över forumet. Det stämmer, jag måste öva på att inte hjärnan lever rullan hej vilt med mig i mitt medberoende. Jag måste ta kontrollen över tankarna. Dagtid fungerar det oftast men på nätterna sätter det fart.

Detta med promillen har etsat sig fast, i tidningen uttalar sig polisen om en rekordpromille att framföra ett fordon. Känns så märkligt att läsa om det. Tänker att när han söp som värst här och tackar gud för att ha mitt hem och hälsa i behåll. Han är så sjuk och inte ens 40 fyllda....
Jag ska fortsätta på mitt friska spår. Jag ska bli medveten om mina tankar och inte reagera på dom. Försöka hitta ett lugn. Lättare nu när alla kontaktvägar är stoppade.
Kärlek till er alla där ute!!!

@Ledsen73
Vad fint att höra om er stund i lördagskväll som mynnade ut i att ena sonen blev ledsen och att det ledde till en varm kram mellan han och pappan.
Jag ser så många med depressioner. Och jag vet hur depressioner känns, från milda till allvarliga. Det är lätt att fastna i en negativ spiral och det är jättesvårt att ta sig ur den på egen hand. Jag vill minnas att du prövat få din man att prata med någon.
Jag tänker även att era söner kan behöva prata med någon. Om hur de mår. Om de känner oro för sig själva eller för sin pappa. Det är bara en tanke. Och vi behöver alla människor någon som vi kan prata högt med, om hur vi mår. Och om den som förväntas lyssna inte kan lyssna, då behöver vi vända oss till en annan. Och jag har lärt mig att vården har kompetensen. Ibland funkar inte kemin, då kan man byta vårdgivare. Jag har också lärt mig att vänner inte alltid är bäst att prata med. Särskilt inte de som inte har erfarenhet. Man orkar inte med alla deras frågor. Och jag har lärt mig att prata med de som har de bästa svaren. Ibland är det jag som har mina bästa svar. Och de får jag till mig när jag mediterar. Men så har jag också en lång erfarenhet. Och jag tänker just nu, att du tar mycket ansvar, vilket är förståeligt. Du är en mor. Se också till, att du tar hand om dig! Och det finns jättefina vårdgivare. Kanske en som väntar på dig, på en annan mottagning! Se till, att få ditt bästa samtalsstöd. Så kommer du att få det! Och kanske du sorterar information, så att du får ditt bästa bemötande!

@Ledsen73 Det låter ju verkligen som som dålig självkänsla och skam har fått koppla ett starkt grepp kring din man. Att han sluter sig in i sitt eget skal och trycker bort alla andra. Han ska destruktiv hantera sina egna demoner.

Det där med att fatta att en dålig självkänsla inte bara påverkar en själv utan andra runtomkring är nog svårt att koppla ihop. Man har väl fullt upp med självplågeri. Sedan svårt att se att man faktiskt kan påverka egen självkänsla och bryta mönster. Att istället trampa runt i hopplöshet eftersom man inte kan se granen för skogen.

Om man nu lyckas hålla sig nykter så tror jag att ett inre lugn så småningom kommer göra sig mer påtaglig. Det kan säkert lätta på trycket något. Sedan tror jag på aktivitet. Tvinga ut honom i någon form och samtidigt börja titta på möjligheter. Jag jobbar själv med min sambo gällande självkänsla. Den där offerrollen och skyggheten kopplat till väldigt lite energi. Minsta kritik blir till självplågande och inte mycket av denna feedback landar så personen i fråga känner att man säger något för att hjälpa. Det hela brassar enkelt ut i en konflikt istället.

Tog ett nytt grepp idag. Skrev en lång lista på hur jag anser en relation bör se ut. Skickade den och bad min sambo skriva sin så vi kan diskutera och väga samman listan till en gällande vår parrelation.

Där stod bla att man ska stötta varandra och hjälpa den andra reda ut sina känslor när den andra faller. Negativa känslor finns av en anledning. De uppkommer för att berätta att något måste justeras och detta bör båda vara intresserade av att hjälpas åt med.

Att man är skyldig sin partner att dela hela sin person och inte undanhålla delar. Att man jobbar som ett team och vågar prata känslor, drömmar, mål, rädslor osv. Grundtanken är ju att man ska vara ett fungerande team.

Vara beredd att ta emot feedback om något i relationen inte fungerar och vara öppen för att göra de förändringar till det bättre båda är bekväma med. Att helt enkelt utforska tillsammans alternativ så båda mår bättre.

Listan var längre än så men gick i den tonen. Har fått en lista tillbaka och imorgon ska vi sätta oss ner för att få till en. Så långt kan jag säga att det verkar ha lättat på trycket. Listan var inte dömmande utan utgår från hur vi kan bli starka som par och skapa ett lyckligt liv. Tänkte tipsa om detta sätt. Kanske kan det leda till en diskussion så han släpper garden och börjar släppa in dig i sina tankar?

Helt galet med den promillehalten, man kan inte låta bli att förundras över hur kroppen ändå tål! Och man förstår på något vis vilken hemsk drog det är, att man häller i sig efter att ha passerat den känsla dom först vill uppnå, hjärnan blir verkligen kidnappad. Så Sorgligt på så många fina människor 😥 och jag håller med om känslan av overklighet, den sitter i längden och i vågor och det känns väldigt skönt att alla storhelger är över 🙏

Kära du. Jag har så mkt medkänsla för dig fast jag inte känner dig.
Jag tror att om du ser på ditt liv så vet du att du inte på något sätt är självisk.
Det är fantastiskt att du orkar, att du fortfarande hoppas så innerligt att din mor ska välja dig och livet framför alkohol.
Du beskriver precis hur jag känner mig för min mor. Ledsen, trött och besviken.
Ja alkoholism är en sjukdom men som sjuk måste man aktivt arbeta för att bli frisk och ta emot behandling.
Det är din mor som är ansvarig för sig själv.
Det är bra att hon sökte sig till akuten men jag tror även hon vet att det är behandling för beroende och terapi hon behöver. Kommunen erbjuder detta. Hon måste vilja själv.
Du har inget ansvar för en annan vuxen.
Så ledsen att du behöver genomleva detta.
❣️

@EsterHanna
Det är en hög promillehalt. Och jag minns att mitt ex berättade för mig om att han hade 3.0 i promille. Då hamnade han på akuten efter att ha tuppat av utomhus och slagit i huvudet. Han hade tur att någon såg honom och larmade.
Det är bra att du har honom blockad! Jag höll på att skriva en lång kommentar om hur duktig jag tycker att du är, angående din avblockning och sedan blockning igen. Det är det enda rätta.
Även om massor av frågor kan komma att uppstå, som denna om ambulansen, så tänker jag. Det finns hela tiden något som man kan göra som medberoende, men om man inte vill vara medberoende mer, då får man lov att släppa taget om just de frågorna.
För de tillhör inte dig längre. De tillhör inte mig längre. Om man inte vill vara kvar i medberoendet.
Och jag vet att jag inte vill vara det längre. Så därför har jag mitt ex blockad överallt. Och du vill inte heller vara medberoende längre. I början är det ett val man behöver göra hela tiden. Så småningom är det enklare. Som det är med alla övningar. Att öva på något ger färdighet.
Och en dag blir det enklare. Det kan till och med bli ganska enkelt.
Ta hand om dig!
Kram!

Folk förstår inte, om de inte vet. Och de flesta vill tro gott om andra. Ingen vill tro att någon har misär hemma, med missbruk eller våld eller sjukdom.

Ofta har den sjuke heller ingen sjukdomsinsikt - det ingår ju så att säga i sjukdomsbilden - så det är inte konstigt att din man och de runt omkring som inte har hela bilden bidrar till frustrationen...

Tack för era svar... Han stod och gick vid den promillehalten... Vågar inte tänka på vad hans promillehalt varit när legat däckad här hemma. Fan. Skulle ha ringt ambulans. Varför gjorde jag inte det?

Får meddelanden från folk som "träffat honom när han väntar på bussen", han ser sig som ett offer. Hur kan man inte förstå att man gjort alla fel för att behålla sin fru och familj. Jag har honom blockad, så ingen kontakt alls. Vilken resa man gjort, kan knappt tro det är sant när jag blickar tillbaka... Kram till er alla och tack för era svar!!!

Jag vill nog säga att det är inte värt flera hundra tusen för en behandling man inte vet vad det leder till. Några garantier får man ju inte. Kommunen har ibland egna behandlingshem men det vanliga är att man anlitar olika behandlingshem utifrån det behov personen har. Ofta har man avtal med vissa behandlingshem, men det går att kringå. Har jobbat med det här under många år och det viktigaste är ju för din pappa att han får en nykter period, kan tänka klart och hitta sin egen motivation för att bevara sin nykterhet. Något mindre ställe kanske huvudsakligen med äldre personer och någon form av behandling för att få insikter och bli motiverad och hitta strategier för att förhindra återfall. Det som är oehört viktigt är att det är någon form av fortsättning efter avslutad behandling, kanske enskilda samtal eller om kommunen har någon uppföljning eller fortsatt behandling i öppenvård. AA är också ett jättebra alternativ när han kommer hem. Ibland besöker behandlingshemmen AA möten under tiden man är där. För att få komma till behandlingshem ansöker du hos kommunen/socialförvaltningen. Finns ofta även hjälp att få för anhöriga hos k9mmunen och sen finns ju Alanon. Lycka till och säger din pappa nej så är mitt råd att ta ändå emot hjälp för er egen del.

Det är riktigt högt promille för en kropp att klara av.
Min man hade 3,89 vid ett tillfälle och jag blev livrädd.
Näe han krockade med bilen var det "bara " 2,5 ungefär och hans påföljd blev körkort indraget 2 år men han fick då använda alkolås , kostade 1000 kr/månad, i bilen att blåsa i. Plus en massa prover under de åren därefter fick han tillbaka körkortet .
Azalea🧡

För mitt ex rasade allt när han var ensam. Liksom för min bekantas make.

Men det behöver ju inte vara så för alla.
Och oavsett så är det inte ditt, mitt eller någon annans ansvar än den sjukes. Så känner jag. Har full förståelse för om alla inte delar den åsikten.. ❤

@Självomhändertagande tack snälla för dina ord.
Ja, allt tar tid. Jag var på ett underbart retreat och tänkte att nu är det klart... Men det är det inte, jag fortsätter att jobba med mig själv och jag har nu insett att det jobbet kommer att vara resten av livet - vilket känns härligt. Men känner mig stressad över att min framtid inte är här, men jobbar med acceptans att det tar tid.

I helgen var jag iväg ensam och bodde på hotell, promenerade, skrev och planerade. Det blev en bra uppföljning från mitt retreat som jag var på. Jag kunde då se vad jag har gjort och vad jag har kvar att göra och gjorde en handlingsplan med viktigaste först! Men jag har inte kommit till att formulera min framtid ännu. Men tack för att du påminner mig, jag ska nu börja göra det som en övning när jag lägger mig, då får framtiden växa fram. Jag har visualiserat tidigare och det blev så. Nu ska jag göra en ny visualisering där hela min framtid finns.

Tack för önskan om medvind, just nu känns det som motvind. Men det kanske bara är min konflikträdda sida som anar det värsta och är rädd/orolig? Men jag kan också välja det som att se min utmaning som en möjlighet att träna, träna på att bli starkare och modigare och förberedas inför en ny framtid. För nu har jag något att ta om hand, för det har kommit upp och det har nu tagit nog med tid och jag behöver ta hand om oron i kroppen! Skilsmässan

Maken har blivit nykter igen! Jag är bara glad och önskar honom lycka till. Eftersom allt har varit så infekterat och jag inte har orkat med bråk så har vi inte skrivit på skilsmässopapper. Men han har nu frågat och jag har förhalat (av rädsla även om jag egentligen vet vad jag vill). Men nu är det dags att tala om för honom att vi ska skiljas för min kärlek är död och det var hans drickande som tog död på den. Men med en nykter trevlig make känner jag mig som en svikare. Jag får jobba hårt med att påminna mig om att det inte jag som sviker eller har gjort. Jag har ägnat en del av helgen till att titta tillbaka på min dagbok och här i forumet för att kunna tala om för honom hur jag känner och vilka händelser som lett mig hit. Jag måste få säga det för att få ett bokslut på våra år tillsammans, en utmaning blir att få honom att lyssna.

Hej och välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Din oro och omtanke om din pappa är tydlig. Klokt av dig att sondera terrängen för vad som är möjligt att göra för honom nu. Om jag förstår dig rätt har han inte varit redo att ta emot stöd trots att ni försökt uppmuntra honom. Du är inte ensam, att väcka en annan persons motivation kan vara svårt, ledsamt och uttröttande.

Det finns så många olika vägar till ett problematiskt drickande och det finns flertalet vägar ur det. Svårt att säga vad som kommer fungera bäst för vem. Ibland får en prova olika saker och ibland repetera. Smärtan av att stå bredvid är precis som du skriver stor. Utifrån det du skriver om din pappa så är det ganska troligt att han vet att han dricker för mycket. Det behöver dessvärre inte betyda att han tror att han kan förändra det. Att försöka dra ner själv och inte klara det kan tufsa till självförtroendet. De flesta som dricker problematiskt vill sluta eller dricka mindre men har låg tilltro till att det är möjligt. Det är möjligt.

Vi kan tyvärr inte tillåta reklam för behandlingshem här men du ställer din fråga så fint. Du frågar efter erfarenheter och det kan andra användare naturligtvis dela med sig av. Utan att nämna namn. I slutänden är det din pappa som behöver välja. Att själv få välja är oftast det som ger bäst resultat. Oavsett metod. Ett steg kan vara att se vad just er kommun kan erbjuda. Det ser lite olika ut i landet.

Ett tips till dig och till din pappa är att resonera vidare med till exempel alkohollinjen. 020 844448. Även där är ni anonyma. Hur skulle det vara? Jag hoppas att andra svara här och berättar om det som kan bli hjälpsamt för er nu.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

1 vecka tog det nu. Från att bli nykter till att sedan börja dricka igen. Gången innan det va det 1 månad. Det är alltid olika hur länge min mamma klarar sig utan alkohol, men det känns som det aldrig egentligen börjar eller slutar utan bara är något som pågår hela tiden. Min mamma har varit alkoholist i 13 år, flera vänder på diverse kliniker osv. Men inget hjälper. Hon mår dåligt och dricker, skäms sedan och slutar men faller snabbt tillbaka igen. Det tar aldrig slut och jag känner aldrig att hon vill bli bättre. Jag är livrädd varje gång jag lämnar hemmet under perioder hon dricker, för att komma hem och hitta en kropp som gett upp. Jag är arg, besviken, ledsen men framförallt trött. Att alltid oroa sig och alltid undra. Jag hoppas alltid att ”denna gången ska det bli annorlunda”, men möts jämt av besvikelse. Det är svårt att förstå hur man kan välja alkohol över allt annat i ens liv, ge upp hela ens existens för att bli full. Jag förstår att alkoholism är en sjukdom som är väldigt klurig, men jag kommer aldrig förstå behovet att välja alkoholen istället för sina barn. Det kanske är trångsynt av mig men efter att blivit besviken så många gånger, har mina prioriteringar ändrat. Förut va det alltid ”jag vill att hon ska må bra, jag står ut hon tar sig ut detta snart” men nu är det istället ”varför gör hon detta igen? 7 dagar tog det nu, undra hur länge hon ska ligga i sitt rum nu och supa? Varför är alkohol det enda hon bryr sig om?” Det är så många frågor men varje jag eller min mamma har svar. Man frågar men får aldrig ett riktigt svar. Hur länge ska man behöva stå ut? Nu har jag flyttat till en ny stad men kommer hem på högtider och sommaren. Men oron försvinner aldrig. När hon inte svarar på sms efter 1 dag så vet jag direkt att något är fel, bara för jag bor i en annan stad blir man ju inte mindre otrolig. Samtidigt som jag tänker på allt som kan hända. Hon säger att hon saknar mig men när jag väl kommer hem så söker hon sig alltid till flaskan och jag träffar henne inte på 1 veckan även om vi bor i samma bostad. Nu över jul och nyår är det alltid värst, vi vet att det redan är ångestladdade högtider gällande alkohol men min mammas mamma fyller även år i början av januari. Min mammas mamma gick bort för några år sedan och alla påminnelser om mormor får mamma att börja dricka. Men detta året va det värst, hon känner att hon inte vill leva mera. Och att få höra det är nog det värsta jag kan få höra, vad gör man när en person som man inte skulle kunna leva utan vill sluta leva? Nu åkte min mamma till akuten och sökte psykisk vård men det tar inte bort min tanke om att hon har funderat på att lämna mig för alltid. Man är själviskt i det hela och tänker på en själv och hur jag hade mått om min mamma gick bort. Men jag kan inte tänka på något annat i den situationen, jag vill att hon ska vara här med mig så länge hon kan. Alkoholen har redan förstört så mycket men att ta ifrån henne från mig på riktigt är något jag aldrig vill tänka mig, även om man alltid är orolig över det. Jag känner mig ledsen, besviken och trött, känns inte som man ser ljuset i tunneln längre.

Tolerans för det stillsamma - väldigt bra formulerat. Det är exakt vad jag behöver jobba med. Tack för fint inlägg, det låter som att du är på god väg mot ett liv i balans!

@Åsa M ja det är skrämmande hur egoistisk man kan bli. Samtidigt säger han att han att han är så trött på sig själv. Nu har han inte bara sin kamp mot ångesten utan också mot alkoholen.
Började tänka på något som någon av er kloka medmänniskor här i forumet skrev tidigare @Sisyfos ” Och livet funkar ju kanske också för honom utan att han deltar själv. Han har mat, sovplats och ett socialt sammanhang”, kanske skulle det vara bättre för honom att vara ensam, eller skulle allting rasa helt då? Jag är så trött på denna bergochdalbana som det är att leva med honom för tillfället! Må han få ett jobb nu och må han då må bättre!!
Kram på er💕

Så påbörjar jag mitt 6 år.
2019 skrev jag: Depression, kris och konstant kaos har blivit mitt normaltillstånd. Jag kommer inte längre ihåg hur det är utan. Jag har ingen erfarenhet av det.
2022 skriver jag: Ett liv utan depression, utan kris och utan konstant kaos. Så ovant det är. Men det är möjligt. Och jag har erfarenhet utav det nu.

Det är annorlunda på så många sätt. Först behövde jag lära mig att stå ut med balans. För att uppnå balans krävs en tolerans för det stillsamma. Toppar kräver dalar och vice versa. Min förnöjsamhet är ju medicinskt inducerad och det är inte för alla men för mig är det plattformen. Sen kom mat och sömn insikten. Jag tar inte ut mig fysiskt eller psykiskt för något och inte för någon. Jag behöver inte leta efter potential eller styrka i utmaningar. Min tid av utmaningar av den sorten är förbi.

För många år sen satt jag i en stol mittemot min samtalsterapeut och hon frågade mig: hur mår du? Det blev tomt i mitt huvud. Jag kunde inte svara. Jag flydde därifrån och det blev startskottet på min resa. Genom separation, in i depression och ut till ett sökande sen in i en tillvaro på andra sidan. Andra sidan kaos. Lika stilla som i stormens mitt är det här. Fridfullt mestadels.

Jag sitter här och försöker sammanfatta vad som gjort störst skillnad för mitt sätt att tackla livet nu. Jag vet hur jag mår nästan varje minut av min dag, jag vet också hur min kropp mår och anpassar mig efter den. När den har ork gör jag något, när den vill vila så lägger jag den på soffan. Jag förhåller mig annorlunda till lidandet. Det är en del av livet men lidandet har inte som syfte att tala om för mig längre vad jag behöver förändra för att slippa det. Jag trodde det var något jag kunde undslippa och att det var något man kunde hjälpa andra undkomma. Men det som behövdes var ett annat förhållningssätt och det fick jag genom Byron Katie. Svar finns inte där i lidandet, tro mig jag letade länge och väl.
Skrockar lite gott åt hur noga jag faktiskt letat.

Det är spännande att se var jag hamnar. Jag ser framemot resan. Jag är här. Och i ett här och nu är det mesta gott nog. Jag ska lägga till ett år av mitt liv med gott nog som ledord.

Gott nog 2022.

Inte så dumt. Till och med ganska så odumt.

3,83%! Det är ett mirakel att hans kropp ens fungerar...
Tror också att han riskerar böter och föreläggande om vård utöver att förlora körkortet.

Har jobbat en del med detta. Fängelse blir det nog inte såvida det inte är upprepade brott och han har domar sen tidigare. Körkortet blir han ju självfallet av med om han har något och han får en spärrtid innan han kan ta nytt. Provtagning under ett halvår innan det blir aktuellt. Skulle gissa att han får böter och föreskrifter om att han ska genomgå någon form av behandling för sitt alkoholmissbruk i samråd med socialtjänsten. Detta är en vanlig påföljd.

3,83 i promille hade mannen i sig när polisen tog honom. Grov rattfylla, olovlig körning och oskattad bil. Nu tar åklagaren över. Vi är fortfarande gifta till och med 14 april. Varför måste denna betänketid utgå? Helt sjukt! Vad kan straffet bli för detta, ni som vet? Fängelse ett par månader och böter kanske? Eller vård?

@ale
Att skriva och läsa här var en riktig ögonöppnare för mig. Jag hade redan separerat från mitt ex när jag hittade hit, men jag var fortfarande medberoende för 2 år sedan. Jag behövde det här forumet för att förstå vad ett medberoende innebar. Och för att förstå alkoholisten. För att kunna släppa taget. Och jag behövde komma fram till att inte längre höras med mitt ex.
Vi gör alla olika resor. Och vi lär oss av varandra. Vad behöver du idag?
Vad kan du göra för att få det. Just nu. Jag läser dina ord " för även om jag försöker vara till lags så blir jag förtvivlad och stressar honom med att vilja prata om våra problem" och jag känner igen mig så mycket i det. Jag levde med mitt ex i 11 år och det har nu gått 4 år sedan vi separerade. Mitt yngre jag gjorde allt för honom. Mitt nuvarande jag gör allt för mig själv. Och utan att ha levt med honom så hade jag nog inte lärt mig att göra allt för mig själv heller. Så även om det kan vara ett helvete att leva med en alkoholist så förstår jag varför jag gjorde det idag. Jag lärde mig att ta hand om mig själv. Och det var inte lätt. Och det är inte alltid lätt att veta hur. Men gör det du tycker om. Och öva, på att se till dina behov. Vad behöver du, just nu.

Det är jättebra att du har kommit hit och börjat skriva. Det är så skönt att folk här förstår.
Jag tror att du behöver fokusera mer på dig. Hans mående kan du inte påverka. Hans sjukdom är behandlingsbar, men han måste vilja söka hjälp och ta behandlingen. Du kan inte tvinga fram det. Det du däremot kan göra, det är att ta hand om dig själv. Det är fruktansvärt jobbigt att ha en relation med en alkoholist.

Det är bra att ni pratar! Jag känner mycket väl igen att den sjuke inte förstår att hens sjukdom drabbar alla. En bekant med en bipolär make sa en gång till mig att egoism är en av de vanligaste symtomen på sjukdomen - det enda maken klarade av att fokusera på var sig själv. Inte så konstigt kanske, men svårt att förstå för alla andra som drabbas. Försök hålla igång dialogen så länge du kan, det är bra att vädra åsikter och känslor. Kram!