Senaste kommentarerna i forumet

@Nasjol Hej, tackar! Känns som jag halvt tog över din tråd (var inte meningen) så du får uppdatera hur det går med allting.

Ja allt kommer på naturlig väg komma fram inom kort oavsett vad hon vill eller tycker, så för den extremt lilla fridens skull som finns så tänker jag att jag behöver inte vara den som "outar" henne.

Dock så har hon nog gått in i nåt sånt "sista fyllan läge" nu tyvärr. Den ena extremfyllan avlöser den andra, var hemma hos henne och hämtade vårt barn som hon hade i ett dygn. Kravbrev, kronofogden med mera i högar och 2 timmar efter jag åkt så ringde hon dyngrak. Hon ville inget utan bara prata så jag tackade snällt nej å bad henne ringa någon annan. Jag hoppas hon tar denna perioden som nån "sista färd mot nykterhet" eller dylikt innan hon får boja/fängelse verkställt. Kommer inte sluta bra om hon inte stannar upp snart.

Ska självklart vara ett barn, även vuxet barn, som missbrukar är beroende.

Det är väl dilemmat, man vet vad man bör göra men det känns inte rätt. Förstår du sett fram emot att fira din pension och att lusten kanske försvunnit. Som du säger hur ska jag kunna koppla av när du vet hur din son har det och när du är rädd för vad som kan hända. Svaret har du men jag förstår dig om du väljer att stanna hemma. Ett normalt liv fungerar inte med ett barn, gäller även ett vuxet barn, är min erfarenhet. Har en son i samma ålder och det som hjälpt mig är anhörigprogram, det har hjälpt mig släppa taget inse min maktlöshet och uppleva den sorg det innebär. Något av det mest smärtsamma man kan uppleva tror jag.

Kände för att skriva till dig, tänker du har skrivit så insiktsfullt och engagerat så många gånger och jag blir så glad över att läsa att du är med en man som du är lycklig med. Du och jag fick ju en diagnos att hantera, det har varit rätt tufft tycker jag. Först tänkte jag inte bry mig så mycket, men den pockar på och vill ha uppmärksamhet, ADHD har gett mig så mycket att rannsaka, men tyvärr inga verktyg förutom medicin. Läste att du har och rensat ut exet, rätt jobbig process der med men man kommer ut lite renare på andra sidan.
Jag träffar också en man, och vi planerar nästa steg. Han är mitt ex, pappa till mina barn och det känns häftigt, tryggt och väldigt märkligt. Ha nu en riktig härlig Påsk 😍

@Haga Tänker på dig. Ja det är faktiskt helt galet. Men det betyder att det alltså kommer komma fram-oavsett vad domen blir?
Herregud denna sjukdom.

@EsterHanna
Tänker på dig. Är inte här så mycket just nu. Men tänker på hur det är för alla oss som skriver här. Hur vi har det i livet, hur det går för oss, vad vi tar oss igenom. Vi utmanas. Några av oss orkar ta oss igenom, förbi och kommer vidare, ut på andra sidan. Jag är tacksam för mitt nya liv varje dag. Jag orkade! Och jag är så tacksam att jag stängde av kanalen för mitt ex att kontakta mig. Jag behövde blockera honom. Det har gått 6 månader insåg jag nu. Och jag undrar hur jag ens kunde ha kontakt med honom i 3,5 år sedan han flyttat ut. Räddningen var att träffa en sund och frisk man. Men att ens komma dit, att drömma, att fantisera, att vara realistisk. Och att tänka tanken. Och att våga. Det är nu jag lever det liv jag alltid skulle ha gjort. Som jag behövde förstå min ADHD. Hur jag fastnat. Nu säger jag nej till alla utanför min familj som behöver hjälp. Jag hjälper bara mig själv, min pojkvän och familjen.
Snart är du skild. Jag gläds med dig. Och jag önskar dig en fridfull påsk. Kram till dig!

Så skönt Dearself att du kan känna lugn och hopp inför framtiden. Att känna att det kan finnas ett annat liv. Så lätt mista hoppet, så rädd att bli besviken för det har man ju som anhörig blivit väldigt många gånger, alldeles för många. Vila i ditt lugn och din tillförsikt om att ett annat liv är möjligt.

Vad det gäller min son har nog nästan ett under skett. Jag har sett honom gå själv med käpp. Han kan flytta fram den "förlamade" foten och ta ett steg. Kunnat gå 10 meter. Det var jubel på ronden den dagen. Jag känner också lugn, men även sorg och glädje. Allt är bättre än den förfärliga oron man som förälder till ett missbrukande barn känner.

@Backen123 Jag förstår dig precis. Kan känna samma fast jag inte får vara "i fred", den mannen jag levde med finns inte. Längre. Vem är den riktiga? Antagligen den jag ser nu... Får en klump i magen-jag kämpade så länge-alldeles för länge. Att jag kom ur detta, herregud! Han är som ett barn, inte förmögen att ta reda på sitt bankkonto men värst av allt är totalt avsaknaden av att förstå att folk reagerar av hans handlingar.
Att släppa något om bara försvann är svårt. Din exman har nog detta system i sig, förmågan att bara lämna ouppklarade saker och poff-borta.
God och frisk omgivning är viktig. Nödvändig. Stor kram och glad påsk så här lite tidigt i påskveckan!
Kram

@EsterHanna ja jag kan tycka det har varit svårt att inte göra ett problem av det dom inte ser eller förstår, man vill på nåt vis rentvå sina handlingar, med flytt och uppbrott. Tur man har mycket klokt folk runt omkring som kan se lite klarare på allt som händer i vårat kaos 🙏 skönt att du kommit ytterligare steg bort, över fast du inte får vara i "fred", själv har jag inte hört nåt från exet på snart 1år. Lite konstigt är ju det också, och jag kanske skulle behöva det för att kunna stänga ner, att baravilja gå vidare. Som det är för mig så står jag med frågorna, vad var det som hände och har det verkligen hänt? Kram

Hej ensamma mig
Ja hur skulle du kunna känna och vara annorlunda?
Hur ska du vända om fokus och sluta hoppas på det "omöjliga"
Om du tittar bakåt så kommer din man troligen att fortsätta dricka så länge han själv inte väljer/klarar att göra annorlunda.

Men det kluriga är att du kan göra annorlunda.
Du kan välja att se det som faktiskt sker som något som är naturligt så länge som du väljer att vara kvar.
Inte jaga upp dig,skälla och förtvivla.

Utan acceptera hur det ser ut, låta det sjunka in och sen vända fokus till:
Vad kan jag förändra i mitt eget liv.
Runt min dotter,i vår vardag.
Skapa handlingsplaner som du följer till punkt och pricka.
Inte göra som du alltid gjort.
Utan något som stärker dig och som på sikt höjer din livskvalitet.

Vad det är och hur det skulle kunna se ut är ditt jobb att göra.
Så länge vi väljer att vara längst ut på repet och reagera på vad vår drickande partner gör så förändras sällan någonting.
Lycka till!

Ja det är verkligen svårt att inse sin maktlöshet! Det blir en så stor sorg och jag vill inte ge upp hoppet om honom. Jag har tagit kontakt med anhörigstöd i min kommun.

@Backen123 : Så skönt, jag har tänkt på dig! Jag brottas med samma sak, ville ge min dotter "en hel familj" och får i bland skov av dåligt samvete. Även när jag tänker på vad jag lämnade henne i ibland, hon har dock inte lidit i det och varit omedveten om det hela enligt henne själv. Men bara tanken på det hela ger mig magknip.
Min dotter kan känna ilska mot mannen för det han gjort mot mig och nu med detta med inbrottet hos våra kära grannar så...ja det var sista spiken liksom.
I går ringde han och ville ha hjälp av mig att skriva ett CV? Sa nej. Nej, nej, nej. Ingen insikt alls, Helt otroligt.
Hoppas du mår fint annars Backen. Kramar

Usch ja vilken situation du befinner dig i. Jag tänker att du behöver först och främst inse din maktlöshet. Jättesvårt men det är att släppa taget. Missbruk/beroende är en dödlig sjukdom så rädslan är självklart befogad. Oehört smärtsamt men det är inget man kan undkomma, det är väldigt plågsamt att se någon nära anhörig eller vän rasera sitt liv och inte kunna förhindra det. Ni behöver nog hjälp allihopa men du verka tar ett väldigt stort ansvar över en situation du inte kan påverka. Mitt råd ta hand om dig själv först och främst. Kommunen brukar erbjuda anhörigstöd, kurator vårdcentralen kanske. Alanon är också ett väldigt bra alternativ, du kan leta efter lämplig grupp på nätet.

Det är svårt att ge råd eftersom vi alla är i så olika situationer. Jag ska ändå bidra med några tankar. Din pappa vill inte ha hjälp och han verkar ha begränsad eller obefintlig sjukdomsinsikt. Det är oerhört jobbigt att titta på när någon går ner sig, och det är om möjligt ännu värre med vetskapen att inget du säger eller gör kan påverka deras beslut.
Jag hade försökt ta hjälp utifrån. Anmäl till socialtjänsten. Prata med någon av hans vänner. Skammen som alkoholism innebär för både den sjuke och de anhöriga är både ett hinder mot att söka hjälp och ett verktyg för att faktiskt få något att ske.
Du behöver också fokusera på dig. Hur mår du av allt det här, vad behöver du? Kan du prata med någon?

@EsterHanna han är tillbaka, min fina kille. Jag fortsatte att vara förälder och han fick vara ett barn, det lönade sig och han är nog glad för det idag 🙏 så lätt att dra på sig offerkoftan även inför barnen, det är antagligen skammen för vad man har utsatt dom för, så mycket lättare att anklaga sig själv för allt till slut. 🤔

Hej och tack för fina svar ❤ Det har vänt här hos oss och var nog bara pubertet. Och jag känner jag är så glad att jag har satt ner foten och inte tagit på mig nån skuld som han har märkt. Vi hade ett lite prat om exet där jag frågade sonen om han kunde känna ilska mot mannen, men han svarade nej, han tyckte att han alltid hade varit snäll mot honom. Och det är bra, varför ska barnen behöva bära känslor som inte är bra för dom. Han förstår, tror också han känner en längtan efter sin plastpappa men det är inget jag vill eller kan göra något åt. Utan tiden får utvisa, en vacker dag kanske dom ses, jag hoppas jag slipper 😝 Hur går det för dig MalmMia?

Min lille bror missbrukar både alkohol och droger. Han "åkte dit" via jobbet för några år sedan och fick börja ett behandlingsprogram. Det var ett stort hopp för mig och våra föräldrar och tiden efter verkade väldigt ljus. Han resonerade mycket klokare och började öppna sig mer för oss. Det gick också bra för honom med jobb och träning och han höll sig helt ifrån sitt gamla umgänge. Jag och min bror kom varandra närmre och han berättade mycket för mig om sitt missbruk och svårigheten med att bryta med sina vänner och ensamheten han kände. Innan jul ungefär träffade han en tjej. Jag va så glad för hans skulle men ändrade mig snabbt då denna tjej också har problematik. Hon har troligtvis flera diagnoser som hon inte får färdigställda pga att hon dricker och tar droger. Hon blev snabbt väldigt beroende av min bror och det har verkat ett tag som att han har trillat dit igen. Ibland ringer han mig och är orolig över henne och verkar väldigt trött. Mamma är förtvivlad över den här nya flickvännen. Nu är han och flickvännen på utlandsresa och jag ser på deras sociala medier att de båda dricker mycket och tar droger. Jag är fruktansvärt orolig! Det här tär så på familjen. Mina föräldrar blir osams för att mamma blir arg och fördömande mot min bror och min pappa blir då arg på henne för att han är rädd för att vi ska stöta bort honom helt. Min bror har börjat låna pengar av både mig och min pappa. Mina föräldrar är pensionärer och jag vill inte att han ska ta deras pengar så jag har sagt att att jag får låna ut isåfall. Jag är så rädd för allt som kan hända, jag är rädd för att han ska dö hela tiden, min bror och jag har alltid stått varandra så nära. Jag är också rädd för hur det här tynger mina föräldrar. Jag vet att min bror sa för ett tag sedan att han gärna skulle gå behandling igen. Jag vet dock inte vilket tillstånd han kommer vara i när han kommer hem, om han kommer hem. Vad ska jag göra? Behöver alla tips och råd jag kan få! Har kämpat med honom länge och kastats mellan hopp och förtvivlan.

Just nu är det väldigt hoppfullt.
Trodde aldrig jag skulle känna lugnet jag gör i detta nu. Min son väntar barn och har blivit sambo . Plötsligt har han nåt viktigt att vara nykter för och nåt som ger honom mening och tillhörighet .
Vet att han kämpar varje dag, och han är jätteduktig.

Ragna , hur går det? Ska hon få behandling ? Jobbet ? Önskar så att ni också fick lite lugn ! Och Gros1 , fint att det fortsätter framåt. Hoppas på lugn för er och mer framsteg .
Har tänkt på er och läst men behövt vila o läka och inte orkat vara aktiv .
Har gått i anhöriggrupp och det är alltid skönt att träffa likasinnade som förstår .
Annikack, se om kommunen har anhörigstöd . Jag har gått till en kurator som är specialiserad på just anhöriga till missbrukade . Det har hjälpt mig, och även att träffa andra föräldrar .
När det är som värt tycker jag inte mycket alls har hjälpt . Då har det varit en timme i taget. Bara ta sig igenom dagarna .
Nu , för första ggn på 4 år känns det som jag vågar tro på riktigt .
Det kanske faktisk väntar ett annat liv därframme . Både för min son men även för mig. Jag är hoppfull .
Önskar så detsamma för er.
Att vara anhörig i kaoset som missbruk innebär tror jag faktiskt är bland det värsta man kan uppleva .

Varm kram till er alla !

@Backen123 Hej, ja det här med barnen är svårt. Jag har ju som du vet också haft det tufft med dottern men nu är det mycket bättre vilket är underbart. Jag ser att du kommenterar om att du kanske överreagerar och så är det kanske, vi har lätt att tolka negativt och ta på oss skulden. Frigörelseprocessen är här och kanske kan det vara så att arrogans ingår för att kunna distansera sig? För oss kom den stora vändningen när jag förklarade att jag blir ledsen när hon säger elaka saker och har en tråkig attityd mot mig. Jag har varit så rädd i många år att säga vad jag tycker, men med hjälp av psykologen som uppmuntrade mig att säga vad jag känner så förändrades våran relation. Ja, det är bra att prata och berätta hur man känner, de tar in det även om man inte tror det... Kram

@basim

Hej!
Hur hur mår du?

Förlåt om jag är så direkt. Men vill bara tala om att du inte ska känna dig egoistisk om du flyttar ifrån din man. Faktum är att det är viktigt att du tänker på dig själv och på barnen. Du verkar inte alls må bra som det ser ut idag och jag lider med dig när jag läser dina inlägg.

Det är inte egoism att vilja må bra.
Det är ditt liv.
Din ork och ditt välmående är viktigt för både barnen och dig. Barn märker när något inte står rätt till. De läser av stämningen hemma direkt och de påverkas även om de inte pratar om det.

Tänker också att om du däremot känner att du vill rädda ditt äktenskap så kan en separation ibland vara nödvändig. Ibland kommer något bra ur det på sikt.

Men kom ihåg att du är värdefull.
Barnen är viktiga.
Du förtjänar att må bra.

Kram
❤🙏

Hej Sorgsen44, du startade en tråd här för ett litet tag sedan, i Forum för anhöriga.

Du har kallat den "tvivla aldrig på din magkänsla", något som troligt är träffande för många här inne. Ofta kan det vara just så, en magkänsla kring att något inte stämmer kring sin anhöriges drickande men att det just kan vara svårt att veta "ska jag lita på denna eller ej". Om det var så du menade.

Om du vill berätta gärna mer hur du tänker, ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och en kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Så fort domen i Sverige verkställs så kommer även här socialen få orosanmälan, körkortet ryker direkt med mera med mera... Än sålänge så är det som sagt ingen som vet om det, inte ens polisen eller transportstyrelsen i Sverige så hon får rulla vidare på Svenska vägar obehindrat (helt galet).

Kanske ska lägga till att hon inte är dömd i Sverige ännu. Hon togs och dömdes på ett jobbuppdrag i Finland med 2,75promille i blodet straxt efter lunch. Hon har alltså än idag körkort i Sverige och ärendet "domen" håller just nu på att flyttas till Sverige för verkställande och då blir det 2 månader med boja, funkar det inte så gäller den Finska domen och hon kan tom bli tvungen att ta fängelsestraffet i Finland... Hyffsat rörigt kan man säga..

@Nasjol Min förhoppning är såklart att hon vänder sin syn på allt och håller sig nykter. Får ordning på sin ekonomi, sköter ett jobb. Att vi kan ha varannan vecka utan oro för att jag ska få ett samtal mitt i natten osv osv. Sen kan jag ju vara realistisk också. Hon är ju dömd redan till 3 månader i fängelse. Det omvandlas nu till 2 mån med fotboja (tydligen per automatik då hon tidigare inte är dömd). Under perioden med boja så är det noll tolerans mot alkohol och man utför minst två spontana blåsprover/vecka. Ger det utslag så är det tydligen raka spåret till fängelse och fullt straff. Jag tror inte hon kommer hålla sig nykter, hon kommer chansa. Sen hoppas jag verkligen hon fixar det dock. Men hopp, tro och verklighet går inte alltid ihop.

Jag hoppas verkligen hon tar sig i kragen och berättar själv, det är viktigt att människor "vet" tror jag men jag vill inte vara den som "sätter dit henne" om man nu kan uttrycka sig så. Är liksom trött på att varenda gång jag tar upp det få höra hur korkad jag är, att jag är orsaken till allt, att jag har fel, att jag ska va tyst annars ska hon ställa till ett h*lvete osv osv. Tror din man kommit längre i erkännandet för sig själv och ser problemet. Mitt ex tror hon ska lösa allt själv och ser det inte som så "farligt" trots att hon setat i fyllecell, åkt dit för grov rattfylla, dömd till fängelse, åkt in på magpump med alkoholförgiftning, somnat i snödriva, blivit av med jobb, sambo med mera enbart pga alkoholen. Började skriva ner allt för ca 2 år sen. Har vart 47 (minst) incidenter med ganska dålig utgång sen dess. Små och stora saker men oavsett vad så är det "inte så allvarligt" enligt henne och hon ska ordna allt själv (du känner säkert igen det).

Jag skulle ju dock ljuga om jag säger att jag inte skulle känna en viss rättvisa om hon faktiskt åker in 3 månader men vill helst inte uppmuntra min skadeglada sida i detta då ingen lär vinna på det. Tror du har helt rätt är alltid lättare att sola sig i andras misär än deras lycka tyvärr. Jag tror det är en del i mitt försök till distans att hellre försöka få henne att berätta själv än att ta striden där hon ska anklaga mig för att ljuga.

Nej är allt annat än enkelt... Dock är livet såååå mycket lättare bara på några veckor och det ger ju hopp om livet.

Hej allihopa,

Jag hittade det här forumet efter att ha läst några trådar här. Jag tänker dela med mig av mina erfarenheter i det här inlägget och jag tar gärna emot tankar och erfarenheter från er i liknande situation.

Jag är i dag 27 år gammal. Alkohol har kretsat i familjen/släkten under hela min uppväxt och varit normaliserat. Min pappa har alltid druckit. När jag var yngre skötte han alltid sitt arbete, men drack alltid efter jobbet, varje dag. På helgerna var det alltid fest och drickande, även min mamma drack på helgerna, och det slutade alltid i livliga "diskussioner" som de kallade det - där jag alltid stod i trappen och lyssnade. Pappas alkoholproblem har eskalerat med åren. Han har aldrig varit elak i beteendet när han druckit, han har helt enkelt "bara" blivit jättefull, sluddrat och somnat. Idag han pensionär (han är 63, gick tidigt) och han gör (enligt min mamma) ingenting hemma. De senaste 2-3 åren har hans drickande blivit värre. Att han dricker en 75a på en dag är inga konstigheter. Det är alltid starköl som dricks också. Både han och min mamma har suttit varje dag vid köksbordet och druckit, det vet jag eftersom jag hört att de druckit när jag ringer och jag har kontakt med mamma varje dag. Mamma har länge varit medberoende. Det knepiga för henne är att hon dessutom jobbar som behandlare, sedan kommer hon hem till samma sak som hon stöttar unga och deras föräldrar i att sluta med. Men hon kan inte applicera råden hon ger på sin egen situation. Hon har försökt få pappa att sluta dricka flera gånger, utan resultat. De har gjort överenskommelser efter överenskommelser om att ex. "Bara dricka på lördagar" men ingen förändring sker. Ölen/Spriten är fortfarande framme dagen efter. I pappas fall börjar han dricka redan vid 11-tiden.

Sedan i somras har pappa blivit sämre och sämre. Han tål absolut inte sprit längre. Knappt starköl. Han börjar sluddra, babbla om konstiga saker och stör mamma när hon ska sova genom att ligga och prata om saker som han själv inte kommer ihåg dagen efter att han sagt. Min syster har nyligen flyttat hemifrån, men innan dess såg hon mycket vad som hände hemma. Hur pappa ramlade var och varannan kväll och ringde till henne så att hon kunde komma och hjälpa honom upp. Han ramlade naken en gång när han skulle lägga sig i sovrummet för han missade sängen. Han ramlar och vaknar upp i hallen utan att komma ihåg hur han ramlat eller kommit dit. Han vill inte inse att det är pga alkoholen. Han har tagit läkarkontakt och blivit utredd för epilepsi osv men de hittar inget och alla prov och värden ser bra ut.

För ett tag sedan söp han järnet i en vecka. Han kunde knappt gå. Han åt i princip inget heller den veckan. Han hade fått för sig att mamma varit otrogen med hennes gamla barndomsvän sedan 30 år tillbaka. Jag fick hämta honom på ett hotell där han sovit och han såg ut som en riktig a-lagare. Han hade även då lyckats ramla och dessutom bryta nacken. Jag försökte övertala honom att åka till psykiatrin för att försöka få hjälp att sova då han dessutom sover dåligt, eller nästan ingenting. Men han ville inte. För någon vecka sedan hade han en sådan här suparvecka igen, fast med sin brutna nacke. Det tycks inte ha hjälpt att han bröt nacken, han fortsätter dricka. Som om det inre vore nog har han hotat mammas vän på fyllan, eftersom han är övertygad om att hon varit otrogen med honom. Mammas vän är utsatt för våld av hans tjej, så när pappa ringde och hotade honom blev han så rädd att han försökte ta sitt liv. Han överlevde. Pappa umgicks i då med den här mannens tjej som då är psykopat.

Hur som helst, min mamma har börjat komma fram till att hon inte vill leva i det här längre. Hon vill bara ha det lugnt. Hon har berättat situationen för sin chef som är förstående och har erbjudit henne psokologsamtal. Hon har även sagt åt pappa att deras relation inte funkar, han slutar inte dricka och när han dricker blir han konstig. Han kan även upplevas konstig när han inte tagit något. Nu är min mamma sjukskriven pga detta samt att hennes vän nu, månader senare, tagit sitt liv (pga många olika omständigheter). Jag har frågat pappa om han vill ha hjälp att sluta dricka men det vill han inte. Det är det som är värst för mig, jag kan inte acceptera att han inte vill ta hjälp. Att han väljer alkoholen. Jag tänker på om de går isär, hur ska det då gå för honom? Om han dricker som han gör? Jag är förmodligen också medberoende i att vilja ha kontroll på honom så att han klarar sig. Jag tänker också på hur sorgligt det är. Ska jag gå på stan och veta att han sitter inne på någon krog ensam o dricker? Det gör ont i mig det där med att han kommer vara ensam (förutom spriten då). Usch. Det konstiga är att jag inte är lika orolig för min mamma, jag vet att hon kommer klara sig bättre än honom.

Någon i liknande sits?