Senaste kommentarerna i forumet

Ikväll blev en konstig kväll. Sorglig, tragisk och fin. Min man tror att det här är hans problem, inte så mycket vårt. Därför vill han inte heller prata om det, han tacklar det själv, inom sig själv. För oss är han då bara tyst. Den sista månaden har varit jättejobbig för oss allihop, men där han befinner sig, i sin ångest o depression, tänker han bara på hur han själv mår.
Ikväll hamnade vi så i en diskussion tillsammans med artonåringen som var så arg på mannen till en början, men senare bara ledsen. Äntligen tror jag att det gick upp för honom att det här berör oss alla o vill han fortsätta att ha en bra kontakt med sina söner måste han öppna upp och lyssna på dem. Berätta. Ingen av oss vill lägga någon skuld på honom, vilket han gärna tror, men vi vill att han ska förstå oss också.
Jag tror att både sonen och min man mådde bra av kramen de gav varann och att de kunde gråta tillsammans❤️

Nu vet jag inte om det är så för er som det var för oss, men hos oss var det en känsla som inte gick att ta på, nåt man blir osäker på. Det där som du skriver av och på och som gör att man känner sig tokig till slut. Hos oss förstod jag sen att det var kampen han förde med sig själv, suget och frustrationen som kallas för vita knogar, och det går ut över mig och sen var djävulsdansen i full gång. Ett tips är att lyssna/läsa den boken, skriven av Sanna Lundell och Ann Söderlund

Jag läste en tråd här, om kvinnor som har råkat ut för en narcissist som dricker...jag kände igen mig i så mkt...är som tur var ur det förhållandet. Men jag loosade jobb, 15 kg och närapå min mentala hälsa..

@Backen123 tack. Det har blivit värre under dagen. Imorse pussade han mig när han gick och vi kramade om varandra. Nu på kvällen ville han inte göra det och när jag frågar om jag får röra honom eller pussa honom så säger han bara nej tack. Jag är helt förtvivlad. Han säger att det kommer, men jag orkar inte med att ha det så här.

Du gör rätt, skriv exakt vad du vill och känner för om vad som händer i ditt liv. Vi alla här har varit med om allt från våld, fyllkörningar och strul med barn kopplat till alkohol. Att skriva med andra i samma situation gör att man känner sig inte så ensam längre.
Som du skriver så är det jättevanligt att det är "vårt" fel, men det är det så klart inte. Men vi som står vid sidan om är nog specialister på att skuldbelägga oss själva. Läs runt så kommer du känna igen dig, kolla med kommunen vad dom kan erbjuda dig i form av anhörigstöd. Att börja skriva här är början på en process ❤

Jag vet inte om man bara får skriva och berätta. Jag har aldrig stött på alkoholism i mitt liv tidigare, känner inte igen tidiga signaler men förstår att det finns ett problem för min sambo. Har blir berusad flera dagar i veckan och han blir verbalt elak och taskig när han dricker. Han säger att jag inte ska provocera honom, men en enkel fråga om vad som helst är provocerande när han är berusad och jag har kommit till ett stadie där jag inte vågar säga något för jag är rädd att han ska skälla ut mig. Jag försöker att få honom att gå med att prata med någon men det vill han inte. Jag försöker vara tyst, vara till lags, tassa på tå, göra rätt, hälla ut vin när han inte är hemma. Tyvärr funkar allt av det dåligt för även om jag försöker vara till lags så blir jag förtvivlad och stressar honom med att vilja prata om våra problem. Jag får skulden för det mesta som inte funkar. Det är bland annat mitt fel att han måste dricka säger han, jag vet att det inte är sant för ingen tvingar någon att dricka, men jag känner mig ensam i det här och jag vet inte vad jag ska göra. Utåt sätt tror alla att vi är superlyckliga, det är vi inte.

@Annixen
Hej, jag har läst din tråd och jag blir så berörd av din insats. Förstår att du har ett dilemma och inte räcker till. Hur tar du hand om dig själv i det här. Din pappa är sluten och din man tycker att det blir svårt att kommunicera vilket är fullt förståeligt. Jag har varit nyfiken på hur mina föräldrar har levt innan de skaffade mig och mina syskon, men de har jobbat mycket och så har min far haft svårt att sitta still. Under pandemin så valde jag att isolera mig hos dem och hjälpa dem, då de har hjälpt mig en del under perioder då jag haft allvarliga depressioner. Och jag provade att få ur mer ur min pappa. Det var svårt, men när jag kom in på vissa områden, då började han prata och jag har aldrig hört min pappa prata så mycket.
Man behöver inte gräva i allt, men varför inte plocka fram något gemensamt minne som varit fint och bra. Eller om något som intresserar din pappa eller har intresserat din pappa. Något som får honom att känna nyfikenhet och lust.
Finns det något som du, din man och din pappa skulle kunna prata om som tillför glädjestunder i det som är just nu? Kan ni göra en utflykt till naturen med fika och bara vistas där tillsammans. Och bara vara i det som är. Just nu. Jag tycker att det är så fint med din insats att hämta din far, även om jag förstår ditt medberoende.
Kanske du kan söka stöd genom din vårdcentral och ventilera med en professionell där. Det låter inte som det är lätt för dig, att stå mellan en man och en far. Och vara den som känner ansvar och tar ansvar.
Livet är som det är. Din far är 77. Du sätter regler. Han följer dem inte som du vill. Men han är nykter. Och han ska vara där i någon månad till. Han leker med hunden. Kan du se på just den delen. Hunden och pappan. De har det bra tillsammans. Och det som inte är bra, kan du öva på att acceptera att det är som det är. Just nu. Och kanske du ska begära eget stöd i denna tid som låter utmanande.
Vården har resurser, men man behöver ibland kräva den. Ta hand om dig!

Hej! @gros19
Det går att prata kortfattat med min pappa -men allt som oftast stänger han av. När jag pratar med honom säger han att han ska kämpa, och att han ordnar detta, men dit har vi ju aldrig hittills nått på 50år. Jag har tidigare blivit fruktansvärt arg på honom, skällt, gråtit, stängt honom ute etc. Men vad hjälper det? Nu känner jag mig mest uppgiven än någonting annat. Jag försöker prata med honom om hans framtid och den tid som finns kvar, men han säger bara att "allt ordnar sig", att det kommer bli bra. Han mår ju toppen nu - inga problem...!

Vi (jag och min syster) har gjort 4 soc anmälningar. Dessvärre säger soc att de inte kan agera mot hans vilja. Inte ens när vi befarar att det är fara för hans liv. Förstår inte varför soc inte gör hembesök. Soc ringer och kollar med honom och om han vill ha hjälp. Han säger nej till hjälp och säger att han fixar det själv. Tack för tipsen om soc, dock. Misstänker att jag måste vara mer ihärdig framöver. Pappa åker hem någon gång i feb-mars.

Min syster, som bor 30 minuter från min far, åker till honom när det är som värst. Hon stannar dock inte längre än någon timme, och besöken sker väldigt sällan.
Jag känner mig rätt ensam i detta även om jag vet att andra har liknande erfarenheter. Det hjälper liksom inte min nuvarande situation. Samtidigt känner jag att efter denna ansträngning med att ha honom boendes hos oss, så får det räcka. Jag kan liksom inte göra mer än så.

@Backen123 , våra historier följs åt på något sätt. Det jag har ångest för är att jag gjorde mina föräldrar så glada med giftermålet. Min pappa var överlycklig. Och stolt som en tupp. Jag skulle aldrig ha gått så långt. Jag sa ja, för att jag VILLE det skulle vara bra. Min alkoholist flyttar inte, han träffar ingen ny - han hänger kvar i min närhet och förpestar. Dör sakta, lider och beklagar sig. Gör kaos, svälter och sover snart på parkbänk.
Medmänniskan i mig lider men jag låser alla dörrar, fast jag har ett varmt gästrum. Mat på bordet. Hur går det ihop? Tills döden skiljer oss åt? Jag släpper, lämnar och överger. För att rädda mig själv, mitt liv och min dotters. Hur svårt har vi som står bredvid det inte? Omänskligt. Men när jag ser/umgås och lever med min dotter, en ung snart vuxen människa-då är det värt det alla gånger.

Bra att du klev upp ur gropen, snö och skoter-så underbart!!! Ljuset! Skogar! Saknar det. Här är 10 nyanser av brunt och grått, dimma och lera. Blöta hundar och vitsåpade skurgolv :))) Ha en fin dag! Tänker på dig ofta. Stay strong!!!

Bröllopsdag är över, skulle ha varit vår 3:e, men inte ens vår första var bra. Då hade han precis avslutat behandling och gick på vita knogarna. Vi hade fått ett presentkort på spahotell och jag längtade efter kärlek och lite romantik, hade hoppet kvar och jag sa vi kan väl bara åka iväg och ha det gott, men han var inte på humör som han sa. Vi for, spaade, gick på bio men sov med ryggarna mot varann den natten på hotellet....😥 jaja en dag i taget, idag har jag bla skottat snö, åkt skoter, jobbat igen och efter det klev jag upp ur min ångestgrop och tog av mig offerkoftan, det är en skön känsla 🙏😁 nån lärde mig här att våga vara där nere i djupet, det är inget farligt och det vänder. Klappar mig på axeln och tackar en högre makt som ännu en gång skickade på mig bra känslor och händelser när jag behövde det ❤🙏

Hu, ja! Att blocka av är att bjuda in kaoset igen. Det blir så tydligt. Håll dina gränser och njut av lugnet!

Har blockat alla kanaler sedan den 28/12. Har inte fattat hur mycket det påverkar mig. Sover bättre, sover längre, gladare, mer energi. I går säger min dotter: Han har messat mig , det står "ring".
Jag har trott att hon har honom blockad, men hon fick ny telefon i julklapp så det hade missats.

På en gång fick jag stress. Blockade av, messade och frågade vad han ville. Han ville prata. Jag sa nej. Då började han tjata om hunden. Sa att han får gärna hälsa på hunden men hunden äger jag och den stannar här. Då ville han jag skulle köra till honom med hunden, han har ju ingen bil sedan krocken på fyllan. Svarade enkelt att det gör jag icke. Blockade allt igen. Och dottern med.

Sov dåligt i natt. Vaknade tidigt, hade mardrömmar.
Det där mår jag inte bra av. Blev så oerhört tydligt.

Nu ska jag hitta lugnet igen...

Podcaster skulle det stå. Googla på Beroendepodden och Annelie Ståhl så hittar du den. Hon är den som har podden och håller i intervjuerna. Hon är själv nykter alkoholist.

Hoppas det ska gå bra för din dotter. Hur länge har hon varit borta @Ragna?
Tänker att det är ju bra att jobbet ställer krav och att de erbjuder behandlibg. Samtidigt måste de ju ge henne rätt förutsättningar. Några veckor på behandling är inte mycket tid.
Vill hon själv hem? Blir det nån eftervård. Då kanske hon kan vara sjukskrive och fortsätta i behandling hemma?
Jag tror många arbetsgivare har svårt att förstå att det tar tid.
Hoppas ändå att hon lyckas hitta motivation och styrka till förändring.
Kan du prova kommunens ahörigstöd? För mig har det funkat väldigt bra. Jag har träffat en kurator regelbundet och när vi haft akuta situationer har vi hörts dagligen på telefon. Ibland flera ggr per dag. Då har det handlat om hur jag ska agera i vissa specifika situationer som tex nu när din dotter kommer hem.
Jag har ju sagt att jag inte tycker LVM hjälpte min son. Attt det blev värre.
Så var det för honom, men jag tror faktist att det hjälper honom nu ändå.
När man en gång fått LVM är det lättare att få det igen . Det vet han och jag tror det hjälper honom att bryta. Att han hittar lite extra vilja för att han absolut inte vill hamna i den situationen igen.
Nu när han kom hem från sin behandling som var i 3 mån så blev det en akut situation med ambulans. Men efter det har det varit något lugnare. Han har druckit och även tagit droger men det är skillnad. Och nu har han på eget initiativ flyttat till ett familjehem för vuxna.
Han bor i ett eget litet hus på landet hos en familj med lång erfarenhet av familjehemsvård. Det är väldigt nytt och jag vet att det kräver mycket och är tufft för honom men jag ser att han önskar en förändring och är beredd att prova det som krävs.
Jag är orolig ändå men jag kan inte kräva så mycket mer än så och jag känner hopp vilket gör mitt mående lite bättre.
Sedan behöver jag tid för att komma ikapp och må bra på riktigt. Jag tror att de här åren succesivt brutit ned mig och att jag faktiskt är deprimerad. Det är inte lika lätt att trycka på " må bra knappen" som tidigare. Jag får nog helt enkelt acceptera att jag behöver hitta tillbaka till mig själv och ta det stegvis. Så jag hoppas mycket på det här för oss båda.
Brukar du lyssna på poddar? Det finns en som heter beroendepodden på "poscaster. Där intervjuas personer som haft väldgt kraftiga missbruk och tagit sig ur. Den har gett mig hoppet tillbaka när allt varit svart.
Jag håller tummarna för att det blir bättre än du förväntar dig.
Och Gros19. Hoppas du snart får träffa din son. Och hoppas han har personal som du känner förtroende för eller att du kommer göra det när du lär känna dem.
Borde inte vaccin vara tillräckligt för att du ska få komma på besök? Alternativt ta med honom därifrån och ungås på annan plats ? Hoppas även på mer framsteg du kan känna glädje över.
Ta hand om er ! Kram

Jag är så glad att jag hittat detta forum. Tänk att det finns så mycket värme och engagemang ifrån människor jag aldrig har träffat. Människor som kämpar med problem och livskriser precis som jag, men som ändå orkar bry sig och delar med sig till andra. Det ger mig tron på att det nog kommer ordna sig, på något sätt.
@EsterHanna, jag läser din tanke om altanerna och är med på hur du tänker. Jag måste jobba med att jag tror att det blir ännu värre om jag släpper lägger allt ansvar för hans liv på honom. Jag har ett visst kontrollbehov🙈. Han behöver bara att jag finns där och jag behöver slappna av!
På din fråga om jag hade reagerat olika på om han drack utan att ha psykisk ohälsa mot att han bara skulle ha psykisk ohälsa. Båda tillstånden är så svåra, de förvandlar ju personen till någon annan, men på något vis tror jag att en person går starkare ur ett tillstånd av psykisk ohälsa. Får en annan förståelse för att folk kan må dåligt på olika plan. Jag kände nog att jag hade lättare för att förstå och hjälpa honom innan han tog till alkoholen, sen blev det omöjligt att nå honom.
@Självomhändertagande, jag skulle vilja att han fick läsa ditt fina inlägg, det kändes så hoppfullt, men jag vill ha detta forum för mig själv just nu. Min kanal att ventilera. ❤️

Det där beteendet kan likställas med psykisk misshandel och är inget du bör acceptera. Att alkoholism förstör livet för både den sjuke och de runt omkring gör det inte lättare att säga ifrån om man mår dåligt av det, men du behöver sätta upp gränser och träna på att värna dem. Du är värd betydligt mer än att bli så illa behandlad. Har du försökt ta upp det, sagt ifrån? Markerat att även om han låtsas/glömmer sina utbrott så gör inre du det?

@hjalpmigut Frågan är svår. Hur närmar man sig någon som inte är redo? Att hon inte vet om att hon har problem är nog osannolikt tänker jag. Annars hade inte frågan varit så svår att ta på.

Var förra veckan med ett gäng personer som numera är nyktra. Frågan kom upp om någon lyckats komma igenom och forsera någon som inte riktigt är där? Alla svarade nej på frågan.

Diskussionen gick därför kring att enda man kan göra är att visa att man finns där utan att dömma. Annars är risken stor att man skrämmer iväg personen ifråga / taggarna utåt.

Tror att de svåraste är att säga de första trevande orden. När man gjort det kanske man mer kan visa att man lyssnar. Öppna med jag märker att du har druckit. Det gör mig orolig. Hur mår du? Sedan låta ordet gå över till din mamma.

Kanske får detta ta lite tid. Kanske kommer man inte igenom på första försöket? Är ingen expert men tänker givet vår diskussion att det kanske är bättre att dela upp detta samtal i flera delar än att satsa på ett? Enklare för en själv med kanske för att sänka prestationskrav inför sådant samtal.

Tänker så här att berätta för din mamma hur du upplever det, att du känner obehag inför att ringa och mår väldigt dåligt när du märker att hon druckit. Säg inget om vad hon bör göra. Kanske kan du säga att jag ringer när jag inte längre känner obehag inför det. Ta ett steg i taget. Om du känner dig bekväm med det och kan avhålla dig från att ringa när du inte har lust, så avvakta en tid och se vad du får för reaktion. Tycker absolut du ska berätta hur du påverkas. Klart du blir berörd även om du är vuxen. Är det någon anhörig man bryr sig om, älskar så påverkas man ju det är ofrånkomligt. Sedan funderar jag lite över hur din pappa ser det. Han måste ju påverkas av situationen. Lite tankar jag har, men det måste ju kännas rätt för dig.

@Nora81
Hej fina Nora 🙏 Jag har inte läst inne här på så länge nu. Har inte riktigt orkat läsa om alkohol och hur alla mår av den. Både beroende och anhöriga. Men jag börja komma på banan igen nu ,så bättre för varje dag.
Acceptera sin maktlöshet är bland det svåraste man kan göra och ändå är det just det man måste göra. Det är nyckeln för att släppa taget.
Det är oerhört sorgligt att se hur sin man har gett upp och det finns absolut ingenting du kan göra.
Krama om dig själv och se tillbaka på vad du har gjort för honom och släpp taget.
Du kan aldrig vinna mot alkoholen och det är en djävulsk drog som man önskar aldrig blev uppfunnen.

Kram från Azalea🧡

@Nora81
Hej fina Nora 🙏 Jag har inte läst inne här på så länge nu. Har inte riktigt orkat läsa om alkohol och hur alla mår av den. Både beroende och anhöriga. Men jag börja komma på banan igen nu ,så bättre för varje dag.
Acceptera sin maktlöshet är bland det svåraste man kan göra och ändå är det just det man måste göra. Det är nyckeln för att släppa taget.
Det är oerhört sorgligt att se hur sin man har gett upp och det finns absolut ingenting du kan göra.
Krama om dig själv och se tillbaka på vad du har gjort för honom och släpp taget.
Du kan aldrig vinna mot alkoholen och det är en djävulsk drog som man önskar aldrig blev uppfunnen.

Kram från Azalea🧡

@Nora81 Nej jag har inget stöd förutom en underbar kusin som jag kan prata om allt med. Tänkte även se vad jag kan få för stöd här via andras erfarenheter. Det som känns hoppfullt är att han vågar vara så öppen att han berättat på sin fb sida att han nu väljer bli nykterist, att han druckit nog genom åren. Det är min största tröst, att han valde detta själv. För om han innerst inne inte vill bli nykter, så lyckas han ju inte. Nu börjar ilskan lägga sig. Jag saknar honom. Kan återigen se att det är en sjukdom. Vi har fortfarande inte setts pga hans covid test, men i morgon ska vi äntligen få krama varandra.

@Nora81
Åh, jag blir så glad för ditt beslut. Vet hur tufft det är. Men du skriver ord som visar att du menar allvar, med ditt liv. Jag önskar dig allt gott. Och det finns så fina kurser inom mindfulness där man tränar på medkänsla. Om du inte har upptäckt det, så googla gärna. Jag har övat i flera år och med övning så blir allt så vackert till sist. Med mina objektiva ögon idag, så ser jag hur isolerad, ledsen och arg jag var under mitt medberoende. Ibland kan jag känna mig arg, även idag, men det är övergående och jag använder det som ett slags bränsle, i mitt skrivande. Jag skriver av mig, för min egen skull. Och det är så skönt. Och jag har gått vidare i livet. Med ny kärlek. Och det var då jag förstod, att jag behövde stänga alla dörrar till mitt ex.
Han som levde på mig och jag som lät honom göra det.
Men utan honom hade jag kanske inte funnit just den mannen jag har en sund och frisk relation med idag. Då hade jag inte förstått, att den var just han som jag skulle se.
Det finns en anledning till den erfarenhet vi har. Vi har något gott att vänta. Tror jag. Och hoppet hjälpte mig att fortsätta ta hand om mig.
Det är det viktigaste vi kan göra.
Heja dig!

@Åsa M
Ja, det är alltför stort och läskigt men det är den enda vägen framåt nu.
Det blir en del att bearbeta, disciplin, gräva djupare i sig själv och massa självkärlek.
Jag kan och vill inte leva som medberoende mer.

Att jag bär skulden att det blev som det blev, det är en anhörigs ok att bära. Så många gånger vi får höra att vi är problemet, i vårt fall kände han sig mindre värd. Att jag var så mycket bättre. Han kunde inte leva upp till mina förväntningar, och vilka förväntningar jag hade som han inte klarade av det vet jag inte riktigt. Det var mitt fel att dom tvångsvårdade honom på psyket 1 vecka....
Jag tackar en högre makt för att jag fick kraften att ta mig från vårt gemensamma hem som nygift och med skammen hängades över mig som ett moln, köpte ett eget (stort) hus för mig och mina barn, totalrenoverades och hyr nu ut en lägenhet. Mannen flyttade hem till sin hemby i höstas och vi har bott i nya huset nu drygt ett år. Mitt i all renovering så sålde jag även vårt gemensamma hem, en skogsfastighet samt drev mitt företag med många arbetstimmar. Jag förstår att om jag inte tar hand om mig så kommer jag få betala ett högt pris, för hans sjukdom, hans kaos med en alkoholism som han burit i flera år och som han inte sa nåt om.
Igår sms jag hans mamma, jag var på tillfälligt besök i hennes hemstad så jag listade dom ett Gott nytt år och svarade glatt tillbaka. På kvällen får jag sms från honom, att han inte vill att jag tar kontakt med hans mamma något mer. Men han skriver till mina vänner och det är tydligen ok.... Jag har inte svarat och tänker inte göra det heller, om jag svara emot så vet jag inte vad det väcker hos honom. Han lever i ny relation, har fått jobb så varför. Vet att det kommer ta tid, jag fyller 50 nästa år och den här resan gjorde att jag går omkring med en lätt ångest längtar efter det liv som skulle bli vårat, hatar han för det han gjorde och önskar att nästa år har det bleknat ytterligare och bara tanken på att träffa en ny man gör mig illamående.

@nycat Frågan är om inte Kvinnoforum skulle kunna vara ett bollplank? De har duktiga rådgivare och jag fick även hjälp via dem med jurist vid ett tillfälle. De kan hjälpa till och har kontakter där kostnad inte behöver vara en issue. Kanske ringa deras jour så kan de hjälpa dig vidare? Hoppas verkligen det löser sig för din del 🤗