Senaste kommentarerna i forumet

Kanske ska lägga till att hon inte är dömd i Sverige ännu. Hon togs och dömdes på ett jobbuppdrag i Finland med 2,75promille i blodet straxt efter lunch. Hon har alltså än idag körkort i Sverige och ärendet "domen" håller just nu på att flyttas till Sverige för verkställande och då blir det 2 månader med boja, funkar det inte så gäller den Finska domen och hon kan tom bli tvungen att ta fängelsestraffet i Finland... Hyffsat rörigt kan man säga..

@Nasjol Min förhoppning är såklart att hon vänder sin syn på allt och håller sig nykter. Får ordning på sin ekonomi, sköter ett jobb. Att vi kan ha varannan vecka utan oro för att jag ska få ett samtal mitt i natten osv osv. Sen kan jag ju vara realistisk också. Hon är ju dömd redan till 3 månader i fängelse. Det omvandlas nu till 2 mån med fotboja (tydligen per automatik då hon tidigare inte är dömd). Under perioden med boja så är det noll tolerans mot alkohol och man utför minst två spontana blåsprover/vecka. Ger det utslag så är det tydligen raka spåret till fängelse och fullt straff. Jag tror inte hon kommer hålla sig nykter, hon kommer chansa. Sen hoppas jag verkligen hon fixar det dock. Men hopp, tro och verklighet går inte alltid ihop.

Jag hoppas verkligen hon tar sig i kragen och berättar själv, det är viktigt att människor "vet" tror jag men jag vill inte vara den som "sätter dit henne" om man nu kan uttrycka sig så. Är liksom trött på att varenda gång jag tar upp det få höra hur korkad jag är, att jag är orsaken till allt, att jag har fel, att jag ska va tyst annars ska hon ställa till ett h*lvete osv osv. Tror din man kommit längre i erkännandet för sig själv och ser problemet. Mitt ex tror hon ska lösa allt själv och ser det inte som så "farligt" trots att hon setat i fyllecell, åkt dit för grov rattfylla, dömd till fängelse, åkt in på magpump med alkoholförgiftning, somnat i snödriva, blivit av med jobb, sambo med mera enbart pga alkoholen. Började skriva ner allt för ca 2 år sen. Har vart 47 (minst) incidenter med ganska dålig utgång sen dess. Små och stora saker men oavsett vad så är det "inte så allvarligt" enligt henne och hon ska ordna allt själv (du känner säkert igen det).

Jag skulle ju dock ljuga om jag säger att jag inte skulle känna en viss rättvisa om hon faktiskt åker in 3 månader men vill helst inte uppmuntra min skadeglada sida i detta då ingen lär vinna på det. Tror du har helt rätt är alltid lättare att sola sig i andras misär än deras lycka tyvärr. Jag tror det är en del i mitt försök till distans att hellre försöka få henne att berätta själv än att ta striden där hon ska anklaga mig för att ljuga.

Nej är allt annat än enkelt... Dock är livet såååå mycket lättare bara på några veckor och det ger ju hopp om livet.

Hej allihopa,

Jag hittade det här forumet efter att ha läst några trådar här. Jag tänker dela med mig av mina erfarenheter i det här inlägget och jag tar gärna emot tankar och erfarenheter från er i liknande situation.

Jag är i dag 27 år gammal. Alkohol har kretsat i familjen/släkten under hela min uppväxt och varit normaliserat. Min pappa har alltid druckit. När jag var yngre skötte han alltid sitt arbete, men drack alltid efter jobbet, varje dag. På helgerna var det alltid fest och drickande, även min mamma drack på helgerna, och det slutade alltid i livliga "diskussioner" som de kallade det - där jag alltid stod i trappen och lyssnade. Pappas alkoholproblem har eskalerat med åren. Han har aldrig varit elak i beteendet när han druckit, han har helt enkelt "bara" blivit jättefull, sluddrat och somnat. Idag han pensionär (han är 63, gick tidigt) och han gör (enligt min mamma) ingenting hemma. De senaste 2-3 åren har hans drickande blivit värre. Att han dricker en 75a på en dag är inga konstigheter. Det är alltid starköl som dricks också. Både han och min mamma har suttit varje dag vid köksbordet och druckit, det vet jag eftersom jag hört att de druckit när jag ringer och jag har kontakt med mamma varje dag. Mamma har länge varit medberoende. Det knepiga för henne är att hon dessutom jobbar som behandlare, sedan kommer hon hem till samma sak som hon stöttar unga och deras föräldrar i att sluta med. Men hon kan inte applicera råden hon ger på sin egen situation. Hon har försökt få pappa att sluta dricka flera gånger, utan resultat. De har gjort överenskommelser efter överenskommelser om att ex. "Bara dricka på lördagar" men ingen förändring sker. Ölen/Spriten är fortfarande framme dagen efter. I pappas fall börjar han dricka redan vid 11-tiden.

Sedan i somras har pappa blivit sämre och sämre. Han tål absolut inte sprit längre. Knappt starköl. Han börjar sluddra, babbla om konstiga saker och stör mamma när hon ska sova genom att ligga och prata om saker som han själv inte kommer ihåg dagen efter att han sagt. Min syster har nyligen flyttat hemifrån, men innan dess såg hon mycket vad som hände hemma. Hur pappa ramlade var och varannan kväll och ringde till henne så att hon kunde komma och hjälpa honom upp. Han ramlade naken en gång när han skulle lägga sig i sovrummet för han missade sängen. Han ramlar och vaknar upp i hallen utan att komma ihåg hur han ramlat eller kommit dit. Han vill inte inse att det är pga alkoholen. Han har tagit läkarkontakt och blivit utredd för epilepsi osv men de hittar inget och alla prov och värden ser bra ut.

För ett tag sedan söp han järnet i en vecka. Han kunde knappt gå. Han åt i princip inget heller den veckan. Han hade fått för sig att mamma varit otrogen med hennes gamla barndomsvän sedan 30 år tillbaka. Jag fick hämta honom på ett hotell där han sovit och han såg ut som en riktig a-lagare. Han hade även då lyckats ramla och dessutom bryta nacken. Jag försökte övertala honom att åka till psykiatrin för att försöka få hjälp att sova då han dessutom sover dåligt, eller nästan ingenting. Men han ville inte. För någon vecka sedan hade han en sådan här suparvecka igen, fast med sin brutna nacke. Det tycks inte ha hjälpt att han bröt nacken, han fortsätter dricka. Som om det inre vore nog har han hotat mammas vän på fyllan, eftersom han är övertygad om att hon varit otrogen med honom. Mammas vän är utsatt för våld av hans tjej, så när pappa ringde och hotade honom blev han så rädd att han försökte ta sitt liv. Han överlevde. Pappa umgicks i då med den här mannens tjej som då är psykopat.

Hur som helst, min mamma har börjat komma fram till att hon inte vill leva i det här längre. Hon vill bara ha det lugnt. Hon har berättat situationen för sin chef som är förstående och har erbjudit henne psokologsamtal. Hon har även sagt åt pappa att deras relation inte funkar, han slutar inte dricka och när han dricker blir han konstig. Han kan även upplevas konstig när han inte tagit något. Nu är min mamma sjukskriven pga detta samt att hennes vän nu, månader senare, tagit sitt liv (pga många olika omständigheter). Jag har frågat pappa om han vill ha hjälp att sluta dricka men det vill han inte. Det är det som är värst för mig, jag kan inte acceptera att han inte vill ta hjälp. Att han väljer alkoholen. Jag tänker på om de går isär, hur ska det då gå för honom? Om han dricker som han gör? Jag är förmodligen också medberoende i att vilja ha kontroll på honom så att han klarar sig. Jag tänker också på hur sorgligt det är. Ska jag gå på stan och veta att han sitter inne på någon krog ensam o dricker? Det gör ont i mig det där med att han kommer vara ensam (förutom spriten då). Usch. Det konstiga är att jag inte är lika orolig för min mamma, jag vet att hon kommer klara sig bättre än honom.

Någon i liknande sits?

@Haga ps. finns säkert folk som kommer vara lite skadeglada åt min situation. Läste en krönika för länge sen som var typ "det är bättre för relationen att gå på middag till ett par som har det ÄNNU sämre än en själv än att gå i terapi för man kan känna "SÅDÄR dåligt har iaf inte vi det" efter.". Ligger nog ngt i det även om det var skämtsamt. Men alla har ju uppenbarligen sitt och sina mer eller mindre fungerande fasader.

@Haga Hoppas du på att hon håller sig nykter eller att hon åker in? Sorry burdus fråga men tänker vad som ger bäst effekt för dig på lång sikt?

Jag tror att jag bryr mig lite vad "folk" tycker samtidigt som jag inte gör det.. Släpper det mer och mer. Fattar att jag också har del i detta på många sätt men att skulden inte är min så att säga. Grejen är att jag nog alltid haft som strategi att vara öppen (även utan honom) och att min erfarenhet är att det ger mer positiva effekter än negativa. Även om man såklart måste tänka efter. T.ex. igår ringde jag kuratorn på barnen skola. Hon var bra och juste men jag fattar ju också att de kanske är tvungna att orosanmäla etc. Men det var ju för barnens skull- jag vill ju att de ska må bra och hur mycket jag än trott att jag skyddat dem så fattar jag ju nu att de fattat så mycket mer än jag velat. Vi är ändå en ganska välfungerade familj (?!?). Och jag pratade med mina storas bästisars mammor. Har inte mött ett enda fördömande eller obehaglig reaktion. Det var t o m så att den ena mamman smsade mig och berättade om sin sons spelmissbruk efter. Jag tror att vi har allt att vinna på att dela, så länge det inte är av hämnd eller annan baktanke. Faktiskt för den andras skull också. Min man måste ju inte längre hålla upp en fasad utan tvingas nu att möta sig själv, eller fortsätta ducka men alla som står honom nära vet ju nu (c:a 10 pers + min familj).
stort tack själv för dina tankar. det är ju fasiken inte lätt..

@Hallonpaj - Hej, härligt att höra ifrån dig-hoppas du mår ok och vad skönt att det ändå går åt rätt håll! Tack för dina ord, denna resa har varit kämpig. Just när man tror att det inte kan bli värre så blir det så men nu tror jag kulmen är nådd. I morgon om en vecka kan jag lämna in "fullföljande av skilsmässa! , 9 månader efter jag ansökte om det. Helt galet att man kan, lagmässigt, tvinga någon att vara gift mot ens vilja med en person i 9 månader! När inga gemensamma barn finns med i bilden. Stor kram till dig!

@Nasjol Ja jag förstår helt vad du menar så ingen fara. Du har nog helt rätt, hon är nog räddare än "jag" i detta. Till saken hör att hon är normalt sett en väldigt smart, begåvad och resonabel person. Hon skulle nog aldrig stå för sina hot eller genomföra nåt som skapar problem nykter. Eller rättare sagt jag vet att hon inte skulle göra det. Detta är en person jag valt att lita på, skaffat barn med, hjälpt med en massa konstigheter för att jag tror på henne. Hade hon valt en annan väg än alkoholen så hade hon vart en fantastisk vän, sambo, fru, mamma och partner i livet. Hon har ju dock valt en väg där hon "måste" ljuga, spåra ur, mörka saker, hota sig fram och hon trängs ju in i ett hörn varenda dag hon gör det. Hon ser bara inte att roten i det är hon själv och valet att dricka (sjukdomen).

Men helt klart så är det läskigt då hon är oberäknelig med alkohol i kroppen och just nu verkar det vara fler dagar med alkohol än utan tyvärr. Hon har inget att vinna på att ställa till nånting (finns inget att ta på men att bråka kan vara nog så jobbigt så slipper gärna det).

Du har en otroligt stor poäng i att det kommer kännas skönt när hennes fasad rasar och fler får veta då det blir en ofrivillig börda att bära på lögner skapade av någon annan. Helst av allt skulle jag vilja skrika ut det till alla och visa upp alla dagböcker, terapitexter och händelser som man levt med men tror inte det kommer nåt gott ur det. Hade jag inte vetat att hon snart "måste" berätta för alla i och med ett domslut och risken att få 3 månader bakom galler så skulle jag nog berätta det. Nu har jag ju "turen" att hon snart måste vara nykter i 2 månader eller åka in 3 månader bakom galler. Detta gör att hon inte kan hålla det hemligt längre villket är skönt.

Jag gillar att du faktiskt inte verkar bry dig i eller tar in om folk skulle döma dig (vilket ingen lär göra det sitter bara i ens egna huvud tror jag). Ska försöka tänka likadant jag också, varför ska man gå omkring å skämmas för nåt man inte ens har skapat. Faktum är att dom enda skyldiga i detta är våra respektive partners och det får jag nog att lära mig.

Stort tack för dina tankar

@Haga menade såklart inte att "sätta dit" dig. Men jag fattar. Tror bara så dumt att man tror att man skyddar dem (pratar till mig själv). Jag har ju skyddat min man utan att fatta det. Det är så skönt att det ändå är ute nu, inte för att skada honom utan för att allt annat låter honom få fortsätta/ngn annan plockar upp honom.
Såklart att jag också påverkas av att det är "ute" men då får folk dömma mig isf. Och på ett sätt är han ju fortfarande skyddad då hans jobb ännu inte vet.

Men fattar att hotet är läskigt. Dock är det ju hon som har problemet, tror hon är räddare för sina egna konsekvenser. Innerst inne.

Inte varit inne på länge men vill bara säga hej och önskar dig pepp.
Denna helveteskamp pga alkon, så mycket kraft det tar!
🌸🙏

@Esterhanna Länge sedan jag var inne så har inte hela bilden men: Bravo, heja och värme till dig❤️
Jag har snart 8 mån efter uppbrott, det gör ont som fan men blir bättre och bättre.

Sant🌻

@flowdar. Först nu, ett år senare läser jag ditt inlägg. Dina ord har både gett mig hopp och tro om att hans liv och vår relation kan förändras. Känns väldigt bra att höra dig då du talar av egen erfarenhet. Kan förstå på dig att det är en helvetisk process att gå igenom, men hoppet har du gett. Han vill verkligen bli fri från missbruket, jag ska fråga om han vill ha mitt stöd och kanske hur eller på vilket sätt. Nu börjar vi på en ny kula.

@Nasjol Hej! Ilskan tar nog lång tid att släppa tror jag men det lär väl komma en dag det också. Men vad skönt att du tagit beslut och satsar på dig själv. Det är en otroligt skön känsla att våga släppa även om oron är kvar, men att inse att det inte är "mitt ansvar" längre är ett bra steg.

Var en mycket bra fråga faktiskt och jag har inget vettigt svar att ge. jag är den enda som vet om tex att hon snart ska avtjäna 3 månader bakom galler = 2 månaders fotboja (grov fyllekörning på arbete), jag är den enda som vet att hon står inför en ekonomisk kollaps och på väg ut på gatan, hennes alkoholproblem tror hon jag är den enda som sett men är fler i hennes närhet som förstått men ingen som vågar prata med henne. Tror det kanske bottnar i att jag själv skäms för att ens säga det högt inför mig själv, jag skäms för att ha levt i det, ursäktat det och inte sett det för vad det vart. Vi har båda under vår tid ihop vart ganska framåt i "samhället" om man nu kan säga så utan att det låter knasigt. Jag driver eget, tjänar bra, bor fint med båtar, bilar motorcykel osv osv, hon har haft bra jobb som hon utgett sig för att sköta (är såklart borta nu) osv osv. Att erkänna för mig själv att ena halvan av mitt liv vart en fasad under flera år tar emot. Å ja jag fattar att detta är något som pågår i många hem och det ska inte finnas en skam i det för den som står bredvid men det gör det. Är så enkelt att ge "råd" till andra men mycket svårare att själv följa dom tyvärr. Jag har under dom senaste 5-6 veckorna bearbetat mitt eget mående och tankar, börjat få in rutiner med jobb, barn, nöjen osv osv och har nog egentligen inte haft orken att börja svara på frågor från omgivningen därav jag helt enkelt täckt upp för henne och fortsatt ljuga (enkelt och jag slipper frågor jag inte är redo att ta med alla ännu). Sen finns det alltid ett "hot" från henne och det har hon vart tydlig med att OM jag berättar något så ska hon "ställa till det så mycket hon bara kan" och jag tror henne. Människor som inte har nåt kvar att förlora är farliga. Detta är hennes problem framöver och förr eller senare kommer allt fram och då är jag rustad att svara på frågorna.

Sen går man ju alltid på hoppet.... Att hon ska sluta dricka, ta ansvar och få ordning på allting. Inte för att vi någonsin kommer vara ett par igen men för att livet ska fungera i sin helhet. Tror inte det hjälper varken henne eller mig i det syftet att jag berättar vad hon borde berätta men väljer att inte göra.

Rörigt och luddigt svar men det bästa jag kan ge.

@Sisyfos @Haga Hej och tack. Ja jag är jättearg. Jag försöker förstå att det är en sjukdom men det är ju så svårt. Särskilt när han utsatte barnen. Jag har pratat med hans bror och närmaste vän och de har slutit upp. Tycker att vi har en bra balans mellan stödjande och hård. Jag har också släppt honom. Jag fattar att han slutar för att jag sa att han skulle sluta- så jag har sagt att han får dricka och ljuga hur mycket han vill, men inte med mig. Jag finns här om han vill men nu är han fri. Han bor hos sin pappa tillsvidare- inte optimalt då samma problematik finns där har det visat sig.

Jag känner också att detta är ett bra steg vidare. Mot ngt. Om 2 år tittar jag förhoppningsvis tillbaka och tänker "jaha, då var det fortfarande så där". Jag är på väg. Men just nu är barnen mitt fokus- fattar att jag har en rätt stor sak att ta tag i kring mig själv sen.

@Haga Får jag fråga varför du fortfarande skyddar henne? Varför håller du hennes fasad?

Hej Mimmi70

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.
Tuff sits ni sitter i på lite olika sätt. Om jag förstå dig rätt vill din man vara hjälpsam samtidigt som det går ut över er familj. Det är heller inte alltid lätt att skilja på att vilja vara hjälpsam och på att vara det. Trots det din man gör blir det inte bättre för personen och kanske finns det utrymme för att visa personen omtanke och värdighet än det han gör nu? Något som inte tär på din man och på er familj så som det gjort.
Det finns inget facit för vad som är rätt eller fel annat än det du gör nu, dvs funderar på hur detta påverkar dina barn oavsett ålder.

Jag hoppas att du får fler svar här och jag vill gärna uppmuntra din man att läsa här eller kanske ringa Alkohollinjen. Där kan ni vara anonyma och få tala med professionella rådgivare. Tel. 020 84 44 48.

Vi alla har ansvar för våra handlingar, personen som dricker, din man och du. Det kan då det vara skönt att få stöd, att inte vara ensam och kanske få nya perspektiv genom att be om råd.

Starkt av dig att sätta ord på det som pågår. Vad behöver du nu för att må bättre?

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej ensammaMig

Det hugger till i magen när jag läser ditt inlägg. Du beskriver så fint hur du som barn, med den lillas ögon försökte få ihop dynamiken och kanske då skapade begreppet Elaka mamma. Nu har du en vuxen kvinnas syn på saken och sätter istället ihop dina reaktioner med något annat, ditt nick. Du känner dig och är kanske ensam.

Vi finns här.

För att fortsätta nyansera bilden av det som är "Elaka mamman" och för att kunna göra annorlunda: Vad hade du velat att din mamma sa till dig? Vad hade du velat att hon skulle gjort? Vad behöver du nu och vad behöver ditt barn?

Du gör något stort nu, du vänder dig utåt, söker andra perspektiv än de du själv kanske erfarit. Jag ser att du svarat i en annan tråd också, Sells, och de råd jag ger där vill jag även ge dig.

Jag hoppas att du får fler svar och att du kommer trivas här.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Pr3cis som du skriver vissa saker triggar igång oss och då ligger det ju hos mig själv. Tror flykten handlar oftast åtminstone om en flykt från egna känslor man inte lärt sig härbärgera. Det har helt enkelt inte funnits någon som kunnat hjälpa oss med det. Du skriver också om att du tar på dig domarkappan ibland. Ett bekvämt sätt att känna sig lite bättre själv är min erfarenhet. Lite ogenomtänkta tankar men jag är på väg ut och gör allt för att slippa. Regnar och blåser men jag behöver min morgonpromenad.

Känner igen mig i det du skriver, @Sell. Det är otroligt tufft att leva som du gör över tid. Jag är själv mitt i en likadan situation. Varm kram till dig.

Ja, det är precis vad som har börjat hända. Har levt med min man i 8 år och han hade redan ett alkoholmissbruk när vi möttes. Vi har en underbar dotter på 7 år, ett fantastiskt nytt hus, nybyggt fritidshus, båt, bil, fina jobb och en väldigt blankpolerad yta.

Under ytan finns en man som dricker varje dag, ibland mer, ibland mindre. Han beter sig ofta irrationellt när han dricker, muckar gräl, blir otrevlig och ibland aggressiv. Missbruket har eskalerat under covid. Och jag har förvandlats till Elaka mamma. Elaka mamma skäller och bråkar ”för ingenting”, har kort stubin, är nedstämd och har svårt att fokusera på vänskapsrelationer och hobbies - all energi går åt att älta och må dåligt över mitt äktenskap. Detta går tyvärr också ut över min dotter.

Idag tex. Mannen skulle ta ”en öl” på puben och se lite på en fotbollsmatch men kom självklart hem två timmar senare än avtalat, ”glad och uppsluppen”. Jag fixar inte det och förvandlas till Elaka mamma som skäller. Vi har nu kommit till den punkten där min dotter upplever att mamma är dum mot stackars pappa som hon ju självklart inte ser har gjort nåt fel.

Jag växte själv upp med Elaka mamma och Stackars pappa. Jag fattade aldrig varför mamma alltid var så arg och kommer ihåg att jag tyckte synd om pappa som fick så oförtjänt mycket skäll. Minns inte hur gammal jag var när jag till slut förstod hur det faktiskt var.

Jag är bitter, arg och ofta ledsen. Och det går ut över mitt barn. Hur klarar ni andra som också har barn och lever med en missbrukare av att hantera situationen? Jag hade aldrig någonsin kunnat drömma om att jag skulle bli Elaka mamma precis som min egen mor var under många år.

@Orolig_nu, jag känner igen mig mycket i din berättelse. Vet precis hur tufft det är att vara mitt uppe i det, och att känna så ambivalenta känslor. Hur det går upp och ner och man slits mellan hopp och förtvivlan.

Jag har läst hela din tråd ikväll och jag tänker på dig.

Etiskt försvarbart att låta din son ta eget ansvar. Klart det är, vad ska du annars göra. Du har betalat för boende på vandrarhem under en vecka. Din son har då möjlighet att uppsöka socialförvaltningen och söka hjälp där. Om han väljer det är hans val, inget du kan påverka. Det finns möjlighet att göra en orosanmälan (även anonymt) till socialförvaltningen gällande missbruket. Din son är ung och på väg att förstöra sitt liv och förefaller behöva hjälp i någon form. Att låta honom bo hos dig och att ge honom pengar till öl och cigaretter gör inte att han får ordning på sitt liv utan det är att underlätta för honom att fortsätta sitt missbruk. Det är inte etiskt försvarbart däremot tycker jag. Mitt råd till dig är att sök hjälp, stöd för egen del, antingen kommunens anhörigstöd, någon kurator kanske eller alanon. Du kan leta på nätet efter lämplig grupp. Är själv mamma och vet att det är jättesvårt att säga till sitt barn, även sitt vuxna barn, att du får inte bo här längre. Oro, katastroftankar vad ska nu hända? Du har gjort helt rätt det enda du kan göra och det finns en möjlighet för din son att växa och ta eget ansvar. Det gör det inte så länge du försörjer honom.

@Qiwi Googla din kommun och anhörigstöd. Finns i alla kommuner. Ta hjälp!!

@annikack Du har precis gjort det svåraste som finns-men tyvärr det enda rätta. Han är en vuxen man som inte behöver ta ansvar för du möjliggör hans livsstil och missbruk. Det du nu har gjort gör att han dels kan välja en bättre väg då det blir mer kämpigt att behålla den livsstil han har nu utan någon som sponsrar den.
Detta förstår du säkert med ditt förnuft men hjärtat säger något annat, vi förstår. Sök stöd här inne. Finns mycket kunskap. Finns även en föräldratråd.
Sänder dig massor av styrka-du har satt en grän vilket kan vara hans räddning men förstår vad det kostat dig!
Stor kram

Jag har en son på 26 år som i stort sett bott hemma hela livet. Han har haft en del sporadiska inkomster och missbruk i perioder. Just nu dricker han en massa öl och ber mig om pengar till det och cig det hela dagarna. Jag har försökt hjälpa honom med behandling, kontakter på arbetsförmedling och socialen men han måste ju själv följ upp det vilket han inte gör. Vid ngt tillfälle har han blivit aggressiv och flippat ur men dock inte slagit mig. Jag mår mycket dåligt av allt detta men fortfarande älskar jag ju honom då han är min son. Vid tidigare missbruk har han försökt ta livet av sig.
Nu har jag sagt att han inte får bo hos mig längre och bokat ett vandrarhem en vecka och sedan sagt att han får fixa ngt annat. Jag har en massa ångest inför detta. Kan man göra så mot sitt om än stora barn? Vart går gränsen för föräldraansvaret? Till saken hör också att jag är pensionär och inte har råd med hans livsstil. Men det argumentet biter inte-jag tror att han egentligen skulle vilja att jag gick bort så att han fick ut sitt arv och fick supa ifred ett tag.
;Men jag har även andra barn som jag älskar och vill leva för och en livslust som gåt utöver det. Jag behöver råd rent etiskt om mitt agerande nu är försvarbart.

@Haga, hur lämnade du?
Kanske dum fråga men jag känner mig så fångad. Han dricker och allt skiter sig, han skriker elaka saker till en och man känner att man verkligen inte vill längre, skakar okontrollerat när det händer. Sedan ångrar han sig och precis som du skriver lovar ta hjälp mm. Samtidigt som jag känner att det räcker hör jag hans ord att det är pga mig att han dricker och jag borde hjälpa. När han är nykter funkar det ändå bra och barnen verkar glada.
Men om jag ska lämna, var tar jag vägen? Känner att jag måste lämna direkt för att inte fångas in i hans ånger och skuld igen. Hur kommer barnen ta det, är rädd att man förstör deras trygghet med hemmet samtidigt som jag vet att när han väl dricker är det ingen trygghet. Är splittrad och trött och vill inget annat än att ha ett lungt liv, men har så svårt att se det. Kanske för att jag alltid fått höra av sambon att jag inte kommer klara mig utan honom mm.
Vet att det låter dumt, kan höra hur hemskt vi har det med honom när han dricker men samtidigt är där en röst i huvudet som säger att det är mitt eget fel, stå ditt kast..