Senaste kommentarerna i forumet

@Nora81
Åh, jag blir så glad för ditt beslut. Vet hur tufft det är. Men du skriver ord som visar att du menar allvar, med ditt liv. Jag önskar dig allt gott. Och det finns så fina kurser inom mindfulness där man tränar på medkänsla. Om du inte har upptäckt det, så googla gärna. Jag har övat i flera år och med övning så blir allt så vackert till sist. Med mina objektiva ögon idag, så ser jag hur isolerad, ledsen och arg jag var under mitt medberoende. Ibland kan jag känna mig arg, även idag, men det är övergående och jag använder det som ett slags bränsle, i mitt skrivande. Jag skriver av mig, för min egen skull. Och det är så skönt. Och jag har gått vidare i livet. Med ny kärlek. Och det var då jag förstod, att jag behövde stänga alla dörrar till mitt ex.
Han som levde på mig och jag som lät honom göra det.
Men utan honom hade jag kanske inte funnit just den mannen jag har en sund och frisk relation med idag. Då hade jag inte förstått, att den var just han som jag skulle se.
Det finns en anledning till den erfarenhet vi har. Vi har något gott att vänta. Tror jag. Och hoppet hjälpte mig att fortsätta ta hand om mig.
Det är det viktigaste vi kan göra.
Heja dig!

@Åsa M
Ja, det är alltför stort och läskigt men det är den enda vägen framåt nu.
Det blir en del att bearbeta, disciplin, gräva djupare i sig själv och massa självkärlek.
Jag kan och vill inte leva som medberoende mer.

Att jag bär skulden att det blev som det blev, det är en anhörigs ok att bära. Så många gånger vi får höra att vi är problemet, i vårt fall kände han sig mindre värd. Att jag var så mycket bättre. Han kunde inte leva upp till mina förväntningar, och vilka förväntningar jag hade som han inte klarade av det vet jag inte riktigt. Det var mitt fel att dom tvångsvårdade honom på psyket 1 vecka....
Jag tackar en högre makt för att jag fick kraften att ta mig från vårt gemensamma hem som nygift och med skammen hängades över mig som ett moln, köpte ett eget (stort) hus för mig och mina barn, totalrenoverades och hyr nu ut en lägenhet. Mannen flyttade hem till sin hemby i höstas och vi har bott i nya huset nu drygt ett år. Mitt i all renovering så sålde jag även vårt gemensamma hem, en skogsfastighet samt drev mitt företag med många arbetstimmar. Jag förstår att om jag inte tar hand om mig så kommer jag få betala ett högt pris, för hans sjukdom, hans kaos med en alkoholism som han burit i flera år och som han inte sa nåt om.
Igår sms jag hans mamma, jag var på tillfälligt besök i hennes hemstad så jag listade dom ett Gott nytt år och svarade glatt tillbaka. På kvällen får jag sms från honom, att han inte vill att jag tar kontakt med hans mamma något mer. Men han skriver till mina vänner och det är tydligen ok.... Jag har inte svarat och tänker inte göra det heller, om jag svara emot så vet jag inte vad det väcker hos honom. Han lever i ny relation, har fått jobb så varför. Vet att det kommer ta tid, jag fyller 50 nästa år och den här resan gjorde att jag går omkring med en lätt ångest längtar efter det liv som skulle bli vårat, hatar han för det han gjorde och önskar att nästa år har det bleknat ytterligare och bara tanken på att träffa en ny man gör mig illamående.

@nycat Frågan är om inte Kvinnoforum skulle kunna vara ett bollplank? De har duktiga rådgivare och jag fick även hjälp via dem med jurist vid ett tillfälle. De kan hjälpa till och har kontakter där kostnad inte behöver vara en issue. Kanske ringa deras jour så kan de hjälpa dig vidare? Hoppas verkligen det löser sig för din del 🤗

Jag tror du kommer ta dig igenom det här, du har insikten:
"Jag inser att jag får acceptera att hans liv är hans, att jag försökt allt jag kan och jag får ta ansvar över mitt liv."
Nu kan du ta dina första steg mot att släppa medberoendet till honom. Det är stort, det är läskigt och det är nödvändigt. Många kramar till dig!

Finaste Nora 🙏
Förstår om det känns jobbigt och frustrerande at det blev så.
Att han sitter kvar med allt och du måste sticka och snabbt ordna ett boende som känns halvdant.
Men ibland kan det ni bara vara värt det för att striden kan kanske kosta dig mer i känslor och det är svårare fr hantera det än att bygga upp ett nytt boende.
Du kommer att klara detta🙏Du är fin och starkare än du tror och har just börjat din resa mot ditt liv.
Låt det börja lite långsamt och bygg efterhand upp till det du vill ha.
Styrka och massvis med kramar från mig❤❤ Azalea

Om du är orolig över hans smygdrickande kan du prata med hans chef.
Jag fick rådet här för ett år sedan att prata med mitt ex chef om hans drickande och hans psykiska ohälsa. Det var det som gjorde att han till slut fick hjälp, efter att han gått ner sig ännu mer.
Om han hela tiden bagatelliserar sitt drickande är det för mig en varningsflagga. En person med förmåga att konsumera måttligt har inga problem med att redogöra för hur de dricker och varför.
Som exempel kan jag säga att mitt ex kunde dricka nio glas vin på en kväll men han hade alltid en bortförklaring och ville aldrig erkänna mängden han drack, även om jag såg varje glas han hällde upp och räknade dem.

Kom ihåg att hans drickande är hans ansvar, inte ditt. Om det går ut över dig bör du skydda dig själv först annars drar han med dig ner.

@Ledsen73
Hej, jag har läst din tråd. Inte alla kommentarer. Har mediterat. Och funderat. Vad kan jag säga till dig, som ingen annan redan sagt. Jag kan berätta att jag själv har upplevt psykisk ohälsa. Jag hamnade på psykakuten för 20 år sedan. Fick diagnos bipolär, typ 2. Var väldigt sjuk. Och jag insjuknade genom mediciner, SSRI. Det är vanligt att insjukna på det viset. Och det är visst också vanligt att den typen av diagnostik självmedicinerar mycket alkohol.
Jag gjorde allt jag kunde för att bli frisk och är frisk sedan flera år. Jag tog mig ur en medicinering efter 10 år för att jag kände att det var viktigt för mig, ifall jag skulle bli en mamma. Istället levde jag med en alkoholist i många år, som jag tog hand om. Med den erfarenheten, så vill jag säga, att du är på ett bra spår att din man skulle må bra av rutiner, motion, bra mat, sömn och ett sammanhang.
Vi lever inte i en lätt värld. Det är många som skulle behöva ta hand mer om sig själva. När jag satte gränser så ville äntligen mitt ex flytta ut. Och sedan några månader bröt jag all kontakt. Då jag har funnit en ny kärlek i en frisk man.
Jag är frisk och så länge jag tar hand om mig så är jag frisk. Kanske min egen erfarenhet, av att jag faktiskt kan insjukna i ett skov är en gåva. Jag insjuknar om jag inte tar hand om mig. Och jag vill inte insjukna. Då tar jag behovsmedicin. Och den medicinen är jättetung. Svåra biverkningar.
Jag vet hur jobbigt det kan vara med en omgivning som inte förstår hur jobbigt det kan vara med biverkningar. Mediciner är inte roliga, men det är det som man får i landet Sverige.
Det är bara den som verkligen vill leva på ett annat sätt, som kan göra det. Och en människa som är deprimerad befinner sig i en väldigt svår situation. Det är inte lätt att ta sig ut på egen hand. Och inte heller lätt att gå till ett gym. Jag vet det. Jag hittade motivationen. Det var att jag ville bli en mamma. Sen blev det inte barn. Men jag lärde mig hur jag skulle förebygga depression och sedan jag lärde mig det, har jag inte varit deprimerad alls.
Men för att orka, så måste man förstå hur farligt det kan vara med depression. Och man måste vilja välja livet. Och kämpa. Som en jävla kämpe. Varje dag.
Och jag kan tänka mig att du måste kämpa, varje jävla dag. Det är som det är. Och det finns så bra människor att prata med, inom vården. Jag förstår dig angående kuratorn och socialen. Men jag vet också, att alla människor med en psykiatrisk diagnos, som blir inlagda och har barn under 18 år. De utsätts alla för att socialen blir inkopplad om de ens uppsöker psykakuten.

Så är det inte för människor med somatiska sjukdomar.

Men det är bara att acceptera. Lära sig tålamod. Och att det är som det är. Jag vill inte låta hård. Jag vill bara säga att det är som det är.

Och jag är lycklig varje dag jag slipper ta medicin, vilket är över många tusentals dagar. Men det är en dyrköpt resa och min investering till mindfulnessinstruktör var förmodligen min viktigaste investering någonsin.

Den kunskapen jag har lärt mig har hjälpt mig att vara frisk utan mediciner i flera år. Och att andas med magen och acceptera att det är som det är, är det bästa jag vet.

Jag hoppas att jag kunde bidra med något samtidigt som jag fick skriva av mig lite. Ta hand om dig!

Hej katten2016

Det är ett tag sedan du startade den här tråden och jag hoppas att det är bättre för er båda nu. Jag ser i en annan tråd att du sökt stöd hos kommunen. för dig. Vad fint att höra att du riktar din omsorg mot dig själv när du behöver. Ett viktigt och ibland ovant steg.

Vi finns här om du vill berätta mer.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Miia57

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.
Utifrån din rubrik gissar jag att du bekymrar dig för någons drogvanor?

Skriv gärna lite mer om du vill.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Ledsen73 Läser dina inlägg, så svår sits du är i. Man känner ju faktiskt stor skuld i att lämna/inte kunna hjälpa någon som är sjuk. Men jag har lärt mig resonera så att när jag eller någon i min omgivning säger "alkoholism är en sjukdom" så tänker eller säger jag "som är behandlingsbar-om den sjuke själv vill". Dvs alkoholisten har ett val.
Det hjälper mig.

Tror-utan att veta-att du brottas med din mans psykiska ohälsa /att han dricker. Vad är vad och hur ska du förhålla dig till de två olika delarna?
Om han drack utan att ha psykisk ohälsa?
Om han inte drack-bara har psykisk ohälsa?

Vill du leva med din man?
Kan du tänka dig att bara jobba med dig själv? Inte mentalt och fysiskt kliva in i hans territorium utan stötta/hjälpa /finnas men med dig själv kvar på din plattform.

Jag fick börja tänka så här: Jag står på en altan. Min man står på en altan. Dessa två altaner står bredvid varandra. Så fort jag gjorde något/kände något/började fixa och trixa så stannade jag upp: Är jag på min altan eller hans?

Jag var på MASSOR av folks altaner och höll på. Min mans, min dotters, min mammas osv- Den upptäckten var så nyttig för mig.
Försök att börja leva på din egen altan, du kan ju ff bry dig om din man. Men man tar inte skada på samma sätt. Att lägga ansvaret för hans liv på honom själv var inte lätt. Och han ville inte det. Han ville lägga ansvaret på mig,

Allt är en resa. Att börja arbeta på det man kan påverka -en själv. Inte stånga pannan blodig på något man inte kan påverka.

Så svårt. Jag har fått så mycket hjälp här inne. I dag lever jag själv. Igen. Försöker hålla mig på min altan.
Stor kram till dig, sänder massor av lugn och styrka.

@007🙈nej det är hemskt att se hur det kan bryta ner en person att förlora jobbet. Att inte ha något sammanhang, någon uppgift att fylla. Att våra barn börjar bli stora o inte behöver oss på samma sätt, spelar nog också roll. Han har liksom krymt som människa, i hans ögon.🙁
@Sisyfos jag blev så berörd av det du skrev, det träffade rakt i hjärtat. Det är precis så det är och nej, jag har inte funderat så mycket på hur jag själv mår, men om jag gjorde som jag känner när jag vaknar på morgonen, skulle jag inte stiga upp många dagar. 🙁
Stor kram och tack för att ni bryr er❤️

Visst är det så.
Det är en av mina egna tunga stunder när jag förstod att jag inte var den ängel jag trodde att jag var.
Att jag drevs av en inre drift att kontrollera och styra upp. Och sen när jag inte längre fick utlopp för det kanaliserade om på annat.
Klokt att ta ansvar för beteenden man inte trivs med och se över vad man kan stoppa in där hålrummet uppstår som man mår bättre av.

@Hold my heart jag tror du gör klokt i att ha ditt egna hem och liv medan han gör sitt. Är glad för er skull med denna vändning och önskar er lycka till.
Jag vet av erfarenhet att det är väldigt lätt att dras in i projiceringar och konstigheter vid tillnyktrandet.
När man egentligen behöver vila och läka själv.
Har du hjälp och stöd där du kan sortera och få prata om hur du mår och allt som hänt?
När mitt ex kom hem från behandling i höstas så kände jag på mig att tryckkokaren var på gång.
Jag var stressad, upplevde noll stöd och han drog in mig i konstiga saker pga av sin förnekelse och sina försvar.
Jag önskar att jag tagit mer hjälp och värna mig själv mer.
Ta hand om dig, dina känslor och upplevelser är viktiga, inre bara hans.

Bor i en ny stad, ordnat nytt jobb.
Meningen var att vi skulle bo ihop och jag få halva bostadsrätten mot att säga upp ett hyreskontrakt i en storstad.
Det blev inte så alls.
Jag sitter i en hafsigt ordnad lägenhet, han super och sitter i lägenheten med alla möbler.
Ja sa ta allting, jag ordnar nytt för att slippa tjafset.
Han var på behandling i september men jag upplever att beteendet och fyllorna är värre nu.
Börjar bli rädd för att det har slagit slint i huvudet helt, är sjukligt självupptagen och han har blivit mer och mer aggressiv i sitt sätt.
Den människan jag en gång lärde känna är fullständigt borta, nu ärbdet bara att hoppas att han börjar ta ansvar för sin sjukdom. Jag inser att oavsett hur det blir så måste jag hålla mig långt borta.

Jag inser att det är en fara för mig att vara kvar, det går inte längre.

Jag har gjort vad jag kunnat, och jag är innerligt tacksam över att jag hann ordna en egen lgh innan mitt förra hyreskontrakt gick ut samt att jag fick ett nytt jobb.
Distans gör gott, det blir mer tid till reflektion och att sortera allt som hänt.
Det är så oändligt trist och ledsamt men samtidigt behöver jag bara acceptera för jag kan inget gör åt situationen.

Så här kan du inte ha det är min spontana reaktion. Går det att prata med din pappa, förstår han vilket lidande han orsakar dig och din familj? Vad vill han göra med sitt liv den tid han har kvar? Du gör väldigt stora uppoffringar och jag undrar blir du aldrig arg på din pappa? Låter som han är helt befriad från allt ansvar. Man behöver inte djupdyka i det förflutna för att man gå på AA möten och det här med gud och andlighet är ju upp till var och en hur man tolkar. Det är orosanmälan till soc som gäller, givetvis inte nu men om han återgår i missbruk. Om det är fara för någons liv är det deras sak att agera. Händer inget fortsätt ring. Prata med dom om hemtjänst m.m. socialförvaltningen har yttersta ansvaret. Mitt råd är försök att lägga ansvaret där. Omänsklig börda du bär. Sjäkvklart är det väldigt fint att du bryr dig om din pappa, men vi har alla våra gränser och i mina ögon förefaller ansvaret du tar för en vuxen person alldeles för stort.

Hej! Tack för att du engagerar dig, @gros19 .
Att få pappa iväg till samtal är som att försöka prata med en vägg. Pappa blåvägrar och säger att han inte vill prata om det som har varit. Att det är för jobbigt att djupdyka ner i allt som gått fel i livet. Han vill se framåt och inte gräva i det förgångna. För mig blir det lite av att han säger; "Ta inte ifrån mig mitt lidande - jag vill vara kvar i den välbekanta sorgen och melankolin. Det finns givetvis en historik. Pappa har erfarenheter från alkoholvården från mitten på 80-talet då han var intagen på behandlingshem med 12 stegsprogrammet och antabus. Det var flera inslag av religion i den vården, och det gjorde att han inte alls köpte in på det. Dessutom har han väldigt dåliga erfarenheter via min psykiskt sjuka mor då hon for väldigt illa av vården under 70tal - 20 talet. Hon dog 2016 och då eskalerade åter pappas alkoholmissbruk. Pappa har fått Campral nu och ska börja äta det nu i januari, då han har en plan om att åka hem i februari. Han har egentligen inga problem med att hålla sig nykter när han har sällskap (när mamma levde), eller om det är viktigt för honom. Men han söker inte sällskap av andra utan undviker nya tillställningar ex PRO. Han är i grunden väldigt blyg. Han förlorade körkortet ett år och fick alkohollås till bilen med uppföljning av läkare, och det året var han spiknykter. Så han kan om han vill. Tänker mest att Campral kan vara ett litet hjälpmedel.

Samtidigt är det jobbigt att ha pappa boendes hos mig. Jag blir pressad från två håll. Min man blir galen på att min pappa är sluten och inte pratar så mkt med honom. Min pappa pratar egentligen bara med mig, och det gäller särskilt om svåra saker. Det blir ofta en tryckt stämning kring matbordet då pappa ofta inte konverserar alls och har ett bordskick som inte är så roligt. Han fokuserar på maten. Om jag säger till min far, att gör inte si/gör inte så - då tar han det så personligt och blir sur i dagar. Jag har satt upp krav att pappa ska duscha minst varannan dag samt byta underkläder. Hörde idag att han gick upp och slog igång duschen, men såg sedan att hade inte han duschat. Han har nog bytt underkläder iaf. Jag har inte gjort en grej av det. Han står upp och kissar - vilket resulterar i kiss lite överallt. En gammal gubbe som han är, med åratal av egenheter, då är det inte så lätt att ändra sitt beteende. Han hör dåligt men vägrar söka hjälp för det vilket bidrar till att han inte pratar så ofta med andra. Alla hans bekanta har hörapparat - så det är inte någon skam kopplat till det. Jag vill heller inte ta ALLA fighter, för då blir det nog olidligt för både honom och mig.

Jag tog med honom hem eftersom jag såg ingen annan utväg. Han var i riktigt riktigt dåligt skick, kunde knappt gå. Han kunde inte äta under tillnyktringen, då händerna skakade så mkt att han inte ens kunde dricka ur dricksglas.

Nu lite mer än 2 månader senare, så mår han bättre. Han är inte längre askgrå i ansiktet, kan röra sig lite bättre utan den där stolpiga gångstilen, pratar mer, och ägnar sig åt korsord, leker med min hund etc. Men jag bävar för vad som kommer att hända när han åker hem.

Jag har föreslagit att vi hjälps åt att sälja hans föräldrahem och att han flyttar ner till en hyreslägenhet i min by, nära där jag bor. Pappa funderar på det men säger att han har så många känslor/minnen runt sin gård. Jag har även föreslagit att han behåller sitt föräldrahem men bor här i närheten. Då kan han åka hem under somrarna om han vill.

Tänker även på mitt eget mående. Jag är medberoende och kan inte hejda mig för att kliva in och ta ansvar för honom. Antagligen en biverkning av att växa upp som "maskrosbarn". Vet inte riktigt var jag kan vända mig för att få hjälp att sluta vara så förminskande för mig själv och så ansvarsfull för alla andra.

Hej! Det låter som du har det riktigt tufft. Extra tufft när barn är inblandade. Det där med att man vill att andra ska se och hjälpa till är klurigt och föder frustration. Känner igen mig mycket i det. Jag har det tufft med min mamma som lider av psykisk ohälsa och alkohol problem. Vi är fyra syskon men det är bara jag som "bryr mig om henne". Dom andra har lagt ner för länge sedan. Jag har varit både arg och frustrerad på dom men inte nu längre. Andra människor har rätt att sätta sina egna gränser och det har man själv också. Kanske har din sambos föräldrar med flera gett upp och insett att dom inte kan göra något åt hans problem. Och även om dom har gjort fel saker under hans uppväxt så kan dom omöjligt ansvara för en vuxen man. Det måste han själv göra. Du har också rätt att sätta gränser runt dig och eran son. Tycker att du ska ha fokus på dig och sonen och börja ta små steg i en annan riktning. Förstår att det är superjobbigt att leva mitt i problemen och svårt att lägga hans problem åt sidan när dom påverkar erat gemensamma liv. Men det går att distansera sig och börja ta hand om sig själv istället. Och barn märker och påverkas mer än man tror. Man kan omöjligt dölja stora problem även om man gör allt man kan för att täcka upp och kompensera. Framförallt sätter du dig själv i en omöjlig sits. Du kan inte hjälpa honom, det måste han göra själv. Förlita dig inte på samhället och soc. Har haft noll hjälp av dessa instanser när det gäller mamma. Dom är till hjälp om personen ifråga vill ha hjälp annars inte. Börja se vad du själv kan få hjälp och stöd med istället utan att blanda in din sambo och hans problem. Finns stödgrupper mm för anhöriga. Stor kram

Usch Ledsen73 vilken svår situation du befinner dig i. Att se någon man älskar vara så självdestruktiv som du beskriver honom. En stor sorg och maktlöshet. Du skriver att han bara blir arg när du försöker prata med honom och kanske är det så att han projicerar sig själv på dig. Ilskan handlar mycket lite om dig och mer om de tankar han har om sig själv, gissar jag.
Medicinen han fick kanske inte alls passar honom. Att ha en inre balans är så jäkla viktigt. Jag har haft järnbrist och brist på D-vitamin. Järnbristen och den trötthet jag kände medicinerade jag med alkohol. D-vitamin är nödvändigt för min sambo att äta då hen har årstidsbundna depressioner och jag märker även själv att den där ”igångsättningsknappen” funkar bättre när jag är i balans även med D-vitamin. Jag har slutat med alkohol.
Vad jag egentligen vill skriva är att det är en så enormt ond cirkel. Alkohol eller ej, det räcker liksom inte till med att sluta att dricka om man inte jobbar på måendet, men du vet ju det här redan och har sagt det till honom. Svårigheten är ju hur man ska få någon annan att ta hand om sig själv när allt känns svart och man inte hittar ”på-knappen”. Du skriver att du upplever medicinen han fick som att den inte fungerar för honom och jag tänker att du har rätt. Det är svårt att märka sånt själv eftersom man inte alltid vet att man mår dåligt förrän man mår bra igen, men om medicinen passiviserar ytterligare så funkar den nog inte för honom.
Hur hårt det än kan låta så har han ett ansvar för sig själv. Det verkar som att du sköter allt nu. Han behövs inte i sina ögon. Och livet funkar ju kanske också för honom utan att han deltar själv. Han har mat, sovplats och ett socialt sammanhang. Det räcker rätt långt. Men egentligen har han också ett ansvar för era barn. Nu vet jag inte hur deprimerad han är, men det funkar ju egentligen inte att enbart fokusera på sig själv när man har barn. Jag tror man måste lyfta blicken utåt. Han måste se sitt sammanhang. Han har kanske inte just nu nån betydelse i sitt eget liv, men han kan ha betydelse i ditt och barnens liv. Men då måste han se era behov. Du låter väldigt kapabel, men jag skulle gissa att du kanske inte har möjlighet att fundera så mycket över hur du själv mår. Nån måste ju få allt att fungera och då hinner man inte så mycket annat. Kan du beordra honom att göra saker? Gör han saker?
Det är skitsvårt att förlora jobbet, det är skitsvårt att sluta dricka, det är skitsvårt att leva med depression, men jag tänker ibland på bilder av elefanter när en elefantunge har lagt sig ner för att dö och de stora elefanterna puffar och puffar för att den ska resa sig igen. Jag lever med rätt svår smärta. Har slutat med alkohol som till viss del hjälpte, blir trött ibland av smärtan, men det går ju liksom inte bara att lägga sig ner. Om jag lägger mig och känner efter hur trött jag är så kommer jag aldrig upp igen.
Om man orkar göra en liten liten sak, så tar man fasta på det tänker jag. Så ställ lite krav. Och du har helt rätt, du måste nog se dig själv och dina söner nu. När han säger sådär som han precis sa, så lämnar han ansvaret åt nån annan
@Ledsen73 skrev:"Du trodde allt skull bli bra bara jag slutade dricka, sa han precis. "
Det räcker inte att sluta dricka, så mycket vet vi som finns i det vidare livet, vi behöver göra, ersätta, förändra också. Och det kan ingen annan göra åt oss.
Önskar dig ett fint 2022!

Soc blev inkopplat pga orosanmälan från BVC då jag var ärlig om att han dricker för mycket…, dock var handläggaren absolut inget bra och mer anklagande mot mig som ”överbeskyddande” då han ansåg sig inte ha några problem…, ärendet nedlagt och jag vill absolut inte ha med dom att göra så kränkt jag kände mig. Jag gör som sagt allt för att skydda sonen och har tagit hand om honom helt själv sedan han föddes… Sambon åker alltid iväg fredagar, är full konstant ända in på söndagen…, nu sover han alltid hos någon alkis kompis över helgen men när han kommer hem söndagar måste jag ändå se till att han håller sig på övervåningen och inte är nära sonen, men ofta är det tufft eller så sitter han på avstånd och tittar när vi leker…
Jag tror han har då extremt mycket ångest så jag börjar bli orolig för att han aldrig kommer hem igen.., att han kanske tar livet av sig istället en dag. Usch så det har blivit… 😢

@EsterHanna
Ja, du, det där med att kontrollera m.m. och anpassa sig. Det har jag undrat flera gånger ... Lätt att tänka så då man ser i backspegeln. Då man är inne i något tänker man annorlunda. Det försöker jag tänka på då jag undrar hur i fridens dagar jag kunde göra saker och låta saker passera ... Och skulle min kompis berätta för mig om hon är med om samma saker som jag skulle jag be henne springa åt andra hållet. Men man själv har tagit andra beslut. Men, nu vet man bättre.
Kram!

@Ledsen73 Det där med att förlora jobbet har kört många i botten. Det är verkligen inte enkelt att vända den steken. Jag har själv varit en sådan som tyckt att de som förlorat jobbet har nog en stor del i det och bör undvikas i möjligaste mån. Idag vet jag bättre...

Det drabbar väldigt många någon gång. Anledningarna bakom är inte sällan politik och ganska ofta beslut fattade på en höft. Även där skulle jag vilja säga att inställningen är A & O. Tycker detta tal från Steve Jobs säger en hel del. Jag menar han fick gå och räddade samma bolag 2 ggr. Är inte det nästan lite pinsamt av ledningen att skicka ut någon som hjälper vända bolaget 2 ggr?

https://youtube.com/watch?v=Tuw8hxrFBH8&feature=share

Bra gjort! Håll i och håll ut nu.

Så sorgligt med din far. Låter som ensamheten är en orsak till att han dricker. Du skrev i en annan tråd att din far fått Kampral och du är tveksam till om det gör att han håller sig nykter. Det är jag också. Skulle din far kunna besöka någon AA grupp, kanske kan ni gå tillsammans på något möte när han är hos dig.

Hej ! Känner igen mig i din historia. Genomgår någonting liknande med min gamla far. Han bor på annan ort och går ner sig i sitt missbruk, i perioder. Dessvärre har de senaste årens perioder blivit längre och längre. I höstas var det riktigt illa så jag åkte helt sonika upp till honom och hämtade hem honom till mig. Han låg dyngrak på soffan med 3 urdruckna stora vodkaflaskor framför sig. Nu 3 månader senare så är han fortfarande kvar hos mig, han är nykter och har inga problem att vara nykter så länge han bor här. Men jag misstänker att så fort som han åker hem så blir det samma visa igen. Jag tog honom till läkare här i min stad, och han fick läkemedlet Campral mot suget. Det ska han börja äta 1 månad innan han reser tillbaks hem igen. Vet inte om jag tror att medicinen kommer att hjälpa, men hoppet finns ju där.

Jag har inga nya råd att ge dig utöver de kloka råd du redan har fått här ovan. Försök vara så öppen du kan med din mor, mest för din egen skull. Berätta hur du känner och hur hennes drickande påverkar dig, skuldbelägg inte henne som person utan bara fokusera på hur hennes drickande påverkar dig. Tänker att det är viktigt att få sagt det du behöver fått sagt. Snart kan det ju vara försent.

Vi har testat med orosanmälan ett par gånger men eftersom vår far har passerat 75års strecket så verkar det som om han får supa fritt. Soc har ringt honom, men han avböjer hjälp. Kanske är kan en påringning från soc vara en signal för din mor?

Ville mest skriva ett par rader för att du ska känna att du inte är ensam i det här. Kram