Senaste kommentarerna i forumet

@Haga, hur lämnade du?
Kanske dum fråga men jag känner mig så fångad. Han dricker och allt skiter sig, han skriker elaka saker till en och man känner att man verkligen inte vill längre, skakar okontrollerat när det händer. Sedan ångrar han sig och precis som du skriver lovar ta hjälp mm. Samtidigt som jag känner att det räcker hör jag hans ord att det är pga mig att han dricker och jag borde hjälpa. När han är nykter funkar det ändå bra och barnen verkar glada.
Men om jag ska lämna, var tar jag vägen? Känner att jag måste lämna direkt för att inte fångas in i hans ånger och skuld igen. Hur kommer barnen ta det, är rädd att man förstör deras trygghet med hemmet samtidigt som jag vet att när han väl dricker är det ingen trygghet. Är splittrad och trött och vill inget annat än att ha ett lungt liv, men har så svårt att se det. Kanske för att jag alltid fått höra av sambon att jag inte kommer klara mig utan honom mm.
Vet att det låter dumt, kan höra hur hemskt vi har det med honom när han dricker men samtidigt är där en röst i huvudet som säger att det är mitt eget fel, stå ditt kast..

Länge sen sist och en liten uppdatering på sin plats.
Jag knogar på framåt och tar det i allmänhet lugnare nu vid konflikter eller situationer som triggar mig.
Tidigare gjorde jag mitt yttersta för att försöka bli i kontroll över situationen istället för att bara reda ut känslan som situationen gav mig.

Jag har upptäckt att jag ofta har springskorna på.
Redo att fly.
Från vad har jag inte riktigt fått kläm på.
Mig själv eller den situation som är runt mig.
Och när jag får lugna mig/vila/sova så kan jag ställa skorna på hyllan igen

För att jag skulle kunna ställa bort dom så skulle jag behöva leva i fullständig isolering.
Jag tar mig rätten att svepa om mig min domarkappa och dela ut böter till höger och vänster så fort jag blir triggad.
Med springskorna på..
Jobbigt.

Så jag måste hitta ett sätt att stoppa tidigare.
Hitta mjuka tofflor att dra på mig istället.
Denna resa/sjukdom tar nog aldrig slut tyvärr.
Den ligger bara och sover.
Tankar övningar och inställning till svårigheter måste hela tiden slipas på.

Är inte det "tips" du önskar kansle. Men spring så fort benen bär. Jag satt personligen med samma sak för en månad sen ca. Hon lovade, allt gick bra, nytt liv osv osv å allt var en lögn. Självklart drack hon när ingen såg, å ihop med barn ensam hemma... Vi gick isär pga just detta för ca 1,5 år sen och valde att vara särbos då hon skulle jobba med detta själv (tyckte det lät vettigt). Ingenting blev bättre, lögnerna blev bara värre och fyllorna tätare. Idag har jag sen 5 veckor inte mer kontakt än nödvändigt vilket är otroligt skönt. Men hon får mig fortfarande att "ljuga" för henne inför gemensamma vänner och familj. Jag ska bära hennes lögn och hålla hennes fasad uppe. Det enda du kan göra är att packa väskan och spring för livet är min erfarenhet, livet blir bättre jag lovar. Att sitta fast i det där är inget alternativ. Lögnerna kommer växa och förvandla dig till någon du inte vill vara om det inte redan hänt. Spring, spring för livet det är det enda smarta för din egen skull.

Går det att prata lite mer ingående med honom? Känner du någon annan som kan prata med honom? Jag kommer från beroendesidorna. Jag har varit tacksam för att min sambo inte outat mig, samtidigt så blir det då även sambons problem och det är inte rätt. Men rädslan för skammen är stor. Jag tycker inte att ni ska dölja för andra. Det är bekvämt för den som dricker, men inte rättvist mot er som döljer. Men sen kanske du inte behöver outa honom för alla vänner och familj. Om du gör det ska det ju ha nåt annat syfte. Och det är kanske inte det första steget att ta. Du och hans bror kanske kan sätta er ner tillsammans med honom och prata. Låt honom inte glida iväg. Det verkar på ditt inlägg som att du är jättearg på honom. Och jag förstår det. Samtidigt är det inte helt lätt att sluta med alkohol även om man vill. Du kan läsa på beroendesidorna om folk som kämpar med det. Nu vet man ju inte var din man befinner sig - om han vill sluta, eller om han gör det för dig och er. Det är en fråga att reda i lite. Lycka till nu!

Det går åt helvete med min man. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig helt maktlös, jättearg och ledsen.
Vi har hållit på i 13 år då jag misstänkt frågat och oroat mig. Först strax innan jul blev det "öppet" då jag tappade det och ställde honom mot väggen och han lovad att börja i behandling. Han drack (i hemlighet under julen och vi dansade samma dans). Sen började han i behandling och fick antabus. Han har långsamt börjat tala med några få vänner om detta, sin bror etc. Vi har varit på ngn middag och han har hävdat att det känns bra och att han mår bättre- känner sig befriad från ångest etc.

Jag har ju funderat på återfall, vad som händer då och hur mycket jag orkar.
Jag trodde verkligen att han var på gång och att han kände sig på rätt väg. Han sa så.
Hade långsamt börjat bygga upp ett väldigt litet förtroende.
Jag var borta i helgen och barnen ringde i lördags kväll om att en karmstol gått sönder-de ringde flera ggr och jag borde kanske anat att de ville ha så mycket kontakt av ngt skäl.

I tisdags opererades jag (en mindre) och vi var båda hemma på em. Jag tyckte att han var konstig och forcerad och fick en klump i magen, anade oråd.
Senare på kvällen låg min äldsta dotter som är 12 och jag i sängen. Jag märkte att hon tog sats. Det visade sig att hon sett 2 vinflaskor på golvet bredvid min man när stolen gått sönder.
Jag konfronterade honom och han sa bara ”nej nej nej nej-jag dricker inte” och kom sen med en helt vriden förklaring att han fått tips om att sitta och titta på vinflaskor som terapi”. Förutom att det är 150% orimligt så vore det ju isf lämpligt att inte utföra den typen av terapi med flaskorna på golvet i TV-rummet med barnen. Han valde alltså att antingen riska att dricka med antabus i kroppen ensam med barnen, eller att kröka ner sig med barnen vakna i samma rum.

Har nu fått fram att:
Han drack på antabus för 2 veckor sen.
Han drack i helgen. Jag misstänker att han testade för 2 v sen och sen la av med antabus för att kunna dricka nu i helgen när jag var borta.
Han fortsätter vara vag kring det och säger att han missat ngn tablett.
Han utsatte alltså barnen för detta när jag inte var hemma. Som såg, och då ljög han.
Min dotter förstod ju och blev såklart jätterädd eftersom hon vet att han inte ska dricka.
Jag vågar nu inte lämna honom med barnen. De är 12, 7 och 8. Vi pratade med dem så att de vet att det finns en problematik som pappa jobbar med.
Jag är så arg och så förtvivlad och vet inte vad jag ska göra.
Allt är så vagt och hemligt och förljuget. Aldrig någonsin har han förekommit och sagt ”du jag är så jävla sugen på alkohol nu.” Allt är bara toppen.

Jag har nu tagit bort varenda droppe vi har hemma och hällt ut all sprit-det var vatten i alla 3 spritflaskor.

Vad ska jag göra (på kort sikt)- ska jag prata med hans vänner, familj så att han blir outad- upplever att så mycket bara är locket på och att han låtsas och jag nästan måste avslöja honom (inte för att skada men för att han ska tvingas ta hjälp och ta itu med skammen). Jag vill som sagt inte lämna honom med barnen men jag närmar mig skilsmässa- detta är inget liv. Ljugandet dödar mig- jag tror ju inte ens på när han berättar vad han åt till lunch. Har ngn ngt handfast tips?

@En stilla undran glömde helt svara på frågorna.. han är 30 dagar nykter efter ett återfall efter 75 dagar. Jag har släppt kontrollen på grund av att jag insåg att det är större än mig och honom och när vi båda insåg det så föll det som en sten från oss. Oron är kvar som jag skrev att jag inte vill åka dit för jag är också skadad från förr men vi jobbar tillsammans nu. Ingen skäller eller ser ner på den andra och det gör det lättare.

@En stilla undran Vi är fortfarande tillsammans men jag bor på mitt håll och jag känner också varje helg att det är jobbigt, så pass jobbigt att jag oftast inte ens åker till honom IFALL han skulle vara full. Det har hänt otaliga gånger genom våra år ihop och det tog mycket energi och många år innan lyset gick upp för mig hur jag (och han) skulle tackla situationen. Min särbo blir inte heller elak men det spelar ingen roll. De är inte sig själva när sjukdomen tar tag i dem.
Vi kom helt enkelt till ett klimax (efter två återfall och DÅ trodde jag han skulle bli bättre men det blev inte så) när jag förstod hur sjuk han är och han faktiskt förstod det själv. Det är tyvärr enda sättet det kan bli bättre och det kommer inte från löften utan från en självinsikt från deras håll. Sen får man räkna mer återfall och man får vara beredd på att stötta men det kan inte vara på bekostnad på dig själv <3 du är också viktig.
Jag har inga barn själv så kan bara tänka mig hur jobbigt det känns för dig. Vågar du chansa på att han faktiskt kommer sköta sig när ni flyttar in? Vågar du lita på det löftet? Alkoholister lovar mycket för de vill verkligen själva uppnå sina löften så det är säkert genuint men de förstår ofta inte själva sin sjukdom och man kan faktiskt inte lova sånt som alkoholist. Man måste vilja och ta tag i det. Varje dag hela livet. Och även vi anhöriga om vi väljer ett liv med dem. Sätt dig själv och ditt barn först dock. Och prata med varandra, även barnet. Öppen dialog är jätteviktigt. Ursäkta så långa meddelanden jag hoppas det hjälper något! Känner så väl igen känslan du delar så blir en del text <3

@En stilla undran jag känner igen det du säger. Mitt ex köpte dyra presenter när han varit full och dum. Din karl renoverar. Men det är exakt samma grej - de vill avleda uppmärksamheten från spriten. Jag hade hellre köpt mun jäkla soundbar till tv:n själv men nu blev den en skamgåva från honom som jag använder dagligen. Man ska inte skåda given häst i munnen eller hur det nu låter, det gamla ordspråket, men jag hade hellre valt en karl som inte drack. Alls.

@Skogsduvan är ni fortfarande tillsammans och har han ändrat på sig, klarar man släppa kontrollen? Tror det hade varit lättare om han verkligen var ett as när han dricker men det är han inte.

Tack för era svar, aldrig trodde jag att detta skulle vara så svårt eller att jag skulle sätta mig i denna sitsen.
När jag pratade med honom förut menar han på att han kommer inte dricka när vi bor där men hur sjutton kan jag lita på det 😔
Kram på er ❤

@En stilla undran Jag känner igen mig 100% att man avskyr vem man själv är i den där sitsen men klart vi blir så när vi bryr oss och känner hela ansvaret på axlarna. Du är inte ensam om känslan men du är inte den som gör fel på något sätt. Förstår att du även har dåligt samvete när han fixar och donar för er men som någon annan skrev är det en klen tröst när ens partner dricker. Det är hans försvar för sitt dåliga samvete men han måste ändra sig, inte renovera..
Det är inte lätt detta och jag kan tänka mig att du har den där känslan i bröstet att du vet att du hellre vill hålla avstånd men att du också vill hålla koll? Det är så jag brukar känna i alla fall. Om du inte gjort det borde du säga till honom i lugn och ro utan att brusa upp och skrika eller gråta att du inte vill flytta in med ditt barn för det är inte en trygg miljö. Boende löser sig om du väljer att inte flytta in. Allt löser sig <3

Hej,
Jag tror du gör klokt i att ändra planer. Ett renoverat rum är en klen tröst mot att du och din 13-åring ska leva med en alkoholist. Förutsättningarna är inte de du trodde att de var när du ville flytta ihop, och det är han som är orsaken till det, det är inte du som är velig. Ditt barn har dessutom inget val utan måste följa ditt- det gör det ännu viktigare att välja klokt... Det är så klart jobbigt att ändra sig, men det blir ännu jobbigare när ni flyttat in.

@Dearself Jag tycker så synd om dig när jag läser ditt inlägg. Har själv en son som är alkis och känner så väl igen känslan av sorg och vanmakt kopplat till en stor trötthet och nästan en önskan om att allt bara ska få ett slut på ngt sätt. Hur ska man orka vidare? Har börjat leta stöd för medberoende och hittade detta forum. Har det hjälpt dig?

@Åsa M känner mig så himla otacksam och velig, han håller på att renovera "mitt" rum och det rum dottern ska ha, men när jag häromdagen insåg att det hade gått en flaska sprit under lör-sön och han var på systemet på måndagen igen fick jag väldigt dålig känsla över det här 😔 vet inte om jag kan hitta annat boende, får fundera och kolla upp möjligheten

Det låter som om du lyssnar till din magkänsla och det är bra! Kan du få korttidskontrakt någonstans? Bo hos en kompis eller familjemedlem?

@Skogsduvan känner att den personen som jag blir i samband med hans drickande är jobbig, att jag blir ett kontrollfreak, kollar flaskor, frågar jämt om han varit på systemet mm. När jag tar upp detta att jag är orolig för hur det ska gå säger han att det kommer bli jättebra och han kommer inte dricka, eller att jag bara tjatar. Men har väldigt svårt för att lita på honom då han inte brukar säga sanningen om sitt beroende.

@Mother tyvärr finns det redan en som ska ha min lägenhet 😔 så har satt mig i en riktig knipa...

Du är inte dum och det är inte ditt fel!
Alkoholister är experter på att få oss att tro att allt är bättre och bra. Jag har själv trott det om min särbo för att sen upptäcka att det är värre än någonsin. Jag försökte flytta in förra året efter hans tjat att starta ett nytt liv ihop men jag kunde aldrig ta steget just för jag kände precis som du beskriver. Att komma hem till någon som knappt är närvarande. Rädslan att få ett liv i kaos.
Vad säger din partner när du berättar om din oro och rädsla för din egen skull och för ditt barn?
Skickar massor med kramar till dig. Det är inte lätt, men du är verkligen inte dum.

Kan du ångra uppsägning av lägenheten, det vore det bästa.Finns det ångerrätt.Förklara för bostadsbolaget vad du har upptäckt !
Att flytta in hos honom är till stor skada både för dej och din dotter, gör det inte !
Då besparar du dej och dottern från en massa elände.
Hoppas det fixar sej på något sätt ❤❤

Trodde i mitt stilla sinne att han hade minskat sitt drickande rejält, men inser nu när det bara är lite mer än en mpnad kvar till att jag och min 13-åriga dotter ska flytta till honom att han dricker ju i samma mängd som innan, han har bara blivit bättre på att gömma och inte säga sanningen. Känner mig så himla dum som gått på det och nu står jag här, sagt upp lägenheten och ska flytta till honom är det tänkt. Nu vet jag inte hur det ska gå, tänk om jag förstör min dotter. Har sagt till honom att jag vill inte behöva oroa mig för att han dricker om jag jobbar kväll, eller att han ligger och sover på badrumsgolvet på natten för att han var så berusad. Känns bara som om att jag satt mig i en himla knipa...

Hej Sell

Det är ett par dagar sedan du skrev. Så strongt av dig att sätta ord på vad som faktiskt sker. Det kan inte ha varit lätt. För många tar det lång tid innan förmår göra det och vända sig utåt. Kanske har du även talat med andra?

Din förtvivlan är tydlig och förståelig, du har så länge försökt påverka och släcka bränder, göra det så bra som möjligt. Du är inte ensam. Hur skulle det vara att ta kontakt med kvinnofridslinjen som ytterligare ett steg? Tel 020 505050.
Det kan vara tufft att identifiera sig själv som våldsutsatt och det väcker oro när du skriver:

"Han har varit fysisk mot mig vid några få tillfällen (lättare saker som slått mig i huvudet, puttat mer mig från soffan, gripit tag i min arm), annars bara muntligt påhopp."

Jag vill uppmuntra dig att läsa under fliken "Fakta/Akut stöd/ Hot och våld":
https://alkoholhjalpen.se/akut

Berätta gärna hur det är nu. Om du orkar och vill.
Du har tagit ett viktigt och stort steg som börjat skriva här.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är så bra av dig att be om hjälp!
Jag måste säga att detta låter verkligen som en osäker miljö både för barnen men speciellt för dig. Det fysiska våldet är absolut inte något litet och tyvärr är det så att det oftast blir värre. Psykiskt våld är lika illa det.
Har du någon i din närhet som du kan prata med? Eftersom han dricker för mycket och är våldsam så har jag väldigt svårt att se att han skulle få dela vårdnaden över barnen.
Om du får blåmärken så tycker jag att du ska åka till vc så registrerar dem det så det blir säkrat bevis.

Allt detta är såklart otroligt jobbigt för dig och väldigt läskigt.
Jag önskar verkligen att jag kunde göra mer för att hjälpa dig men du ska veta att det finns hjälp att få!
Du är så stark som sökt hjälp här.
Hoppas verkligen att det blir bra för dig

@Sisyfos Tack så jättemycket för ditt svar! Det var verkligen otroligt hjälpsamt. Tack!

Ja ibland står man verkligen med hakan nere vid golvet och bara förundras över tankegångarna dom kommer med. Hur många briljanta planer som kläckts för att kunna försvara drickandet. Jag ska låta bli att dricka om jag inte är glad för då går det dåligt, jag ska nog inte dricka ute på krogen för det är så starka drinkar, om jag bara dricker cider så går det nog bra, jag kan bara ta ett glas vin för det påverkar inte osv osv... Däremot så (ta detta rätt nu) så är nog "dryckesplanen" att bara dricka själv en av dom mest korkade jag hört, men kul att han försökt tänka till i alla fall.

Jag håller en stor distans till allt detta nu men på något vis blir man indragen i alla fall. Min blir ju tex antingen inspärrad inom kort eller får en fotboja. Det kommer påverka mig återigen då kraven om hjälp lär komma. Med lite tur så blir det kanske den läxan hon behöver för att vakna ur dimman och erkänna problemet en gång för alla. Hon har ju erkänt det i omgångar men som du säger så hittar hon alltid en lösning på det som INTE innebär att sluta dricka helt.

Tack för dom peppande orden tänker fortsätta ha distansen och göra allt för att inte påverkas av detta.

@Haga
Nej, det är inte ditt ansvar. Det är en vuxen människa du har att göra med. Man kan inte leva någon annans liv, vissa saker i annans liv kan man inte påverka. Att se på då någon lever ett destruktivt liv är jobbigt, jag har varit där.
Men, man kan inte kontrollera allt hur gärna man än vill .. :-( Det att hon säger att hon inte tänker bli "uppkollad", det är beroendepersonen i henne som pratar. Låt bli mig liksom. Antagligen dricker hon, som du säger.
Mitt numera ex kom med en "dryckesplan" nyligen. Den bestod i att dricka för sig själv och inte tillsammans med andra, för då blir det inga tokigheter. Han sade det med sådan stolthet i rösten. Jag kan göra något utan att ställa till det! Bara en person med illa relation till alkohol skulle komma med sådant där. "Min" har också kommit med självmordsmeddelanden. Aldrig hänt. Detta är ju så djävulskt, denna alkohol så man vet ju inte. Suck ...

Ja, håll isär henne och alkohol och dig. Låt dig inte dras med i hennes elände. Tänk klart. För dig och barn.