Senaste kommentarerna i forumet

*skitdrog inte skildring, autokorrigering skrev ngt annat

Ja instämmer med skildring!! Verkligen. Såg mastodontkön in till systemet i stora köpcentrat idag och tänkte att hur konstiga är inte vi människor. Stå och köa för att köpa detta elände. Sen är det väl fel att tänka så också. Flertalet av oss kan ju hantera alkohol, det känns bara så kluvet som situationen är nu.
Förstår på det du skriver @007🙈 att du själv har haft problem, förstår jag dig rätt? Får jag fråga vad som fick dig att sluta och hur du gjorde?
Nyårsafton imorgon. Hoppas att vi alla får ett fantastiskt 2022. Det är vi värda❤️🤗

@Stella1 Ingen ovanlig story. Stress och man har fått lära sig sedan barnsben att ett glas är bra för att få lugn och ro. Har du sett serien Dallas? Alltid ett glas whisky när J.R kom hem. Det är ju väldigt vanligt och sedan går detta över i ett beroende. Man inser inte hur alkoholen drar ner en. Det går gradvis och suget finns där. Man kommer inte ens ihåg hur det var att vakna efter en vanlig natt som barn. Dra dig tillminnes. Inte vaknade du med ångest då, eller?

Skitdrog. Finns nog inget bättre ord.

Att medicinera med alkohol hjälper några minuter. När alkoholeffekten kickar in. Sedan är det bara påfyllnad, klumpiga beteenden och ångest som kommer som ett brev på posten. Allt detta för en kick på 20 minuter...

@EsterHanna
God fortsättning. Läser lite av din uppdatering. Och jag "firar" att jag hittade till detta forum för två år sedan. Skulle gärna skåla med alkoholfri champagne med alla som jag har skrivit och haft en fin dialog med. Det tog mig över ett helt år på detta forum att förstå att jag var kvar i ett medberoende. Men nu är jag fri. Den dagen kan komma för alla som vill det, så länge man arbetar för det. Och det tar sin tid.
Jag tycker att det låter som du gör det bra med att du sätter gränser och blockar honom. "Nu ska jag ta hundarna och gå ut på en lång promenad-njuta av det vita täcket som ligger över landskapet." Det är en bra inledning liksom mening på ditt nya kapitel för ditt 2022. Kanske du fortsätter att skriva hur ditt liv ska bli. Jag har gått en kurs i terapeutisk skrivande och det var då som jag började formulera mitt nya liv. Skrivandet har hjälpt mig att sätta ord på hur jag vill ha det i mitt liv. Det har också hjälpt mig att komma vidare.
Du skriver att du sökte polishögskolan och att du blev antagen. Liksom att du känner att du inte behövde bli polis längre. Vem vet, kanske du söker igen, när din skilsmässa har gått igenom. Du är en förebild för många. Och din erfarenhet behövs. Oavsett vad du gör, fortsätt ta hand om dig. Och gör det som känns bäst för dig. Jag är också glad att du andas med magen. Det är så viktigt.
En stor kram till dig!

@Ullabulla ...ja. Varför? Varför svarar jag? Varför låter jag han hållas? Varför utsätter jag mig för det? Varför agerar jag slasktratt? Gör jag det i andra relationer med?

Jag vet inte. Jag blockar nu. Posten är ett problem. Han står skriven här fortfarande. Fast han inte bor här. Polisen vet det men hans post kommer hit.
Fotar och sänder. Och blockar igen.
Tack för din input Ullabulla. Ska tänka några varv på de frågorna... Kram

@Åsa M Stort grattis på din födelsedag! Njut av lugnet!! Kram

Kanske du skulle tänka.
Varför gör jag såhär mot mig själv?
Vad får jag ut av det?
Vad i mig låter detta hända?

När man istället för att så att säga projicera hela situationen på förövaren,din fd man,fokuserar om på självet.

Och ställer de rätta frågorna till sig själv så kan man lättare få svar och ev klara att sätta gränser som består.

Vet inte riktigt hur det här forumet funkar eller om svaret kommer rätt. Vet inte hur jag själv kunde bli så beroende av alkohol. Men jag vet att jag mådde bra av alkohol när jag var ung. Hade/ har social fobi och det försvann när jag drack. Fick bra betyg i skolan och lyckades slippa alla muntliga framträdanden. Men hoppade av gymnasiet för att jag orkade inte mer och ingen förstod. Skönt tyckte jag just då men jag gömde mig för allt och alla. Träffade en kille med alkoholproblem och vi fick två underbara barn. Drack bara vid enstaka tillfällen när vi var tillsammans. Bröt upp med honom pga hans problem och sen följde många år av massa hemska saker och sen tog han sitt liv. Under den här tiden drack jag lite vin för jag var så stressad och trött. Och nu kan jag inte vara utan det. Helt sjukt!

Min kompis säger att det spelar ingen roll vad du bestämmer idag. Det är inte för alltid. Du kan alltid ändra dig…

Hej Tröttiz.
Ja jag tänkte länge så. Var jag inte viktigare. Han hade ju ett val, att välja mig och vårt liv. Men på något sätt förstår jag nu att han kunde inte välja mig. Han vet inget annat sätt att behandla sin ångest med, förutom att dricka. Han har inga verktyg och han vet inte hur han ska skaffa dom. Exet har alltid haft svårt att prata om problem som uppstått. Han har blivit arg och sedan gått undan. Och inte velat prata mer om saken. Han gör samma med sitt mående. Han flyr in i dimman. Och han har svårt att helt lita på folk så hur skulle han kunna söka hjälp? Öppna upp hela sitt liv för någon helt okänd.
Jag förstår nu att han aldrig kommer söka hjälp.
Jag har också lite svårt att släppa helt. Men jag jobbar vidare med det. Jag lägger ju mig inte i hans liv längre. Han får göra som han vill. Och jag lever mitt liv. Men som du säger Tröttiz, det är svårt att släppa helt. Jag ser ju inte honom full längre, men jag vet ändå att han dricker.
Men det är ändå skönt att man kommit så här långt, att man klarar sig själv.

@Ledsen73 Gällande ångesten. Alkohol är en ångestdrog. Tror inte vi tänker på det men det gäller ju typ alla. Dricker vi för mycket en dag är det lätt att man känner ångest dagen efter.

Om man slutar dricka kommer ångesten lägga sig. Det tar dock lite tid men skulle säga att det går fortare än man tror. 3 månader kan göra stor skillnad. Många får tom en form av euforikänsla.

Gällande varför man dricker. Där finns massor av olika storys. Fast ju längre folk varit nyktra desto fler tycker jag mig höra säga att det var vanan. Det måste inte finnas en anledning. Man vill gärna i början hitta en sådan men det är inte säkert att det ter sig så självklart. Däremot är det en väldigt destruktiv drog. Den förgör en verkligen och får en deprimerad.

Läs under det vidare livet. Där kommer ni hitta flera som knaprat piller i massa år för att inse att de inte längre behövs efter ett längre uppehåll. Man trodde man hade en depression men inser att alkoholen är just det som skapade den

Med de vill jag inte säga att stanna och härda ut. Jag vet inte vad som är rätt i ditt fall. Jag önskar dock för egen del att jag fattat tidigare hur alkoholen framkallar ångest. Sån sjuk frihet när den släpper så hade jag kunnat känna det jag känner idag efter 2 år nykter hade jag helt säkert slutat snabbare. Gjorde aldrig den kopplingen så blev så positivt överraskad när det började släppa.

Nej @EsterHanna, jag vill inte leva mitt liv så här! Grundproblemet här är hans depression som jag kommer hem till varje dag. Jag vet inte hur era partners fungerar. Har de druckit/dricker de för att självmedicinera? Vad har drivit dem till alkoholismen? Det måste väl egentligen alltid vara för att döva något som man börjar dricka..
Min man försökte fly sin depression genom spriten. Det gick inte. Nu har han lagt bort sitt drickande, men ångesten är fortfarande där. Kanske t.o.m. värre. Han blir helt paralyserad. Tar sig inte för någonting. Jag är inte bara medberoende i hans drickande, utan i hans psykiska ohälsa. Jag känner hur hans ångest liksom strålar ut från honom och sänker mitt humör. Ibland vill jag bara skrika att nu flyttar jag, det räcker, men något hindrar mig; rädsla, bekvämlighet, osäkerhet.
Men dom du så riktigt skriver @EsterHanna: vi får bara ett liv! Jag är en glad person, jag är mitt i livet och mår egentligen bra, jag är värd mer än så här! Men det är min man också, det kanske dock inte är min uppgift att få honom att förstå det, eller?

Fy, så obehagligt sagt! Usch! Önskar dig lugn och ro, håll honom blockad. Det verkar vara enda sättet att inte dras ner i det. Kram från min födelsedagskväll, ljuvligt lugn och skön.

@EsterHanna
Håller med ÅsaM i en sak. Låt dig inte dras med ner ... En nykter alkoholist sade det också till mig, låt dig inte dras med ner i hans missbruk och att hur mycket du än försöker förstå den beroende så går det inte. Så sluta försöka.
Att fokusera på vad man själv behöver.
💕

@Åsa M -Tack, det där behövde jag läsa just nu. Drog en suck, kröp längre ner under filten och ska sätta på en film. Brasan knastrar och jag tänker på dina ord. Tack! Och kram

@EsterHanna
Önskar så att du skulle få lugn och ro ... 💕

@Skrållan
Hej.
Jag kollade dina tidigare inlägg och kände så igen mig. För flera år sen tog du upp känslan av att känna sig oviktigare än alkohol. Den känslan har jag än. Fastän det är över, att inte vara viktigare än alkohol. 😔 Mig drack han bort, men att dricka bort sina egna barn. Ledsamt och frustrerande.

Jag har också kontakt ibland med ex, ibland har han ringt då han druckit och senare har han bett om ursäkt. Nånstans finns det väl ett samvete. Har jobbat mycket med att släppa för jag vill inte dras med ner av någon annans missbruk. Men så jäkla jobbigt.
💕

Hej på er. Har inte skrivit på länge, men kikade in här i dag. Så roligt att läsa hur det går för er som stöttade mig enormt när jag var som skörast.
Mitt liv rullar på. Lever ensam. Har blivit starkare och klarar mig själv. Men just i år saknade jag någon vid min sida. Har barn och barnbarn som alltid ställer upp, men att ha någon vid sin sida som kramar om en, ger ett tröstande ord osv. Det saknar jag.
Men jag litar på processen och tror att en dag träffar jag någon som vill ha mig för den jag är.
Jag har lite kontakt med mitt ex. Till skillnad från en del andra så kontaktar han mig aldrig när han är full. Men han fortsätter att dricka och mår mer och mer dåligt.
Vill önska er alla en god fortsättning och Ett Gott Nytt År.
Kram🤗

Bra fråga, @EsterHanna. Jag tror att för att kunna hantera den sjuke måste man också kunna hantera sitt eget medberoende. Vi kan inte laga dem, tvinga dem att söka hjälp eller få dem att sluta. Det måste komma från dem själva. De måste ha tillräcklig sjukdomsinsikt själva. Ju mer vi tjatar på dem (hur mycket har du druckit, var är flaskorna, drack du igår, har du varit på Systemet, är du full) desto mer defensiva blir de. Det är ingen lösning. Lösningen är att vi själva försöker bearbeta deras sjukdom så att vi orkar hantera den. Om det handlar om att vi lämnar så är det så. Men tänk för guds skull på din egen hälsa och låt dig inte dras när av hans. Vi får bara ett liv. Vill han slösa sitt så är det hans val, men du måste inte dras ner med honom.

Hej alla, jag önskar er en god fortsättning! Julen har, efter samtal med polisen som nog haft ett snack i örat på mannen-varit fridfull. Tills i går. Han ringer, är full men inte så full att han inte kan prata. Han håller på att bli blind och undrar om han ska ringa vårdcentralen? Eh?
Anklagar, vill träffa hunden, vill träffa mig. Nej.
Hotar subtilt.
Till slut säger jag:
-Du är inte mitt ansvar längre. Du är inte mitt ansvar längre!

Då säger han " Jodå, snart kommer jag bli ditt ansvar, du ska få se".
Jag blev så illa berörd. En stor klump i magen. Fruktansvärda ord.
Har haft honom blockad på telefon men haft Messenger öppen. Nu blockade jag den även vägen. Och nu kommer jag aldrig blocka av tror jag. Orkar inte mer.
Tog tid att komma hit!
En frisk person hade ju stängt de kommunikationsvägarna för länge sedan...En frisk person hade aldrig accepterat att ta i mot all denna skit.

Tack gode gud att jag har mitt hem kvar. Tack gode gud för att han inte har en bil så han kan köra hit. 14 april kan skilsmässan gå igenom. Snart, snart...
Nu ska jag ta hundarna och gå ut på en lång promenad-njuta av det vita täcket som ligger över landskapet. Kram till er alla!

Jag försökte allt. Och då menar jag verkligen allt. Han valde ändå flaskan tillslut och då stängde jag dörren. Han lever rövare med mig nu, vill inte inse, klandrar mig men jag går aldrig tillbaka. Hade han inte druckit hade jag verkligen älskat att leva och vara gift med honom.
Jag har ett liv. Jag vill inte lägga en enda dag till på honom.
Han har ingen. Inte en enda person som finns vid hans sida. Var det mitt ansvar? Han tycker det. Jag släppte allt men fy vad svårt det var och är. Snudd på omöjligt för mig. Men nu är det gjort.

@Ledsen73 Läser här och de svar du får, de är nyttiga för mig med att läsa. Jag förstår vad du slits med. Jag satt i din sitts och stångades med "när ska han dricka igen" men också " vill jag leva med att ha just den frågan över mig hela mitt liv"?
Han var nykter efter behandlingen men alkoholisten och hans beteende fanns kvar. Inget ansvarstänk, han levde på och genom mig. När jag sakta började ställa krav på egen försörjning osv , herre gud vilket liv det blev.
Såklart hade vi det fint också, det där doldes bakom en mysig vardag där han bar in ved och lagade god mat och stod och pysslade i sin verkstad, medans jag slet som ett djur för att betala alla räkningar. "Vad skriker du för"? undrade han i hans egen idyll....
Efter 5 månader fick han ett temporärt jobb, första lönen kom och då kom rastlösheten. Han klarar inte av att ha pengar/tjäna pengar för då triggas alkoholisten i honom. Han åkte i väg-jag visste att det inte skulle gå-jag vinkade av honom -han söp och jag stängde dörren.

Min fråga till dig är: Vill du leva ett helt liv så här?
Kan du släppa allt ansvar om honom TILL honom?

@Ledsen73 Jag tror inte det finns några rätt eller fel gällande dessa känslor. Tror man ska med snälla ögon bejaka dem och sedan hitta sätt att hantera dem. Ingen idé att försöka begrava dem för de kommer ploppa upp på de mest otacksamma tillfällena och bita en i svanskotan.

Det är inget fel på att ha känslor men det kan underlätta att förstå sig på dem så man kan hantera dem på bästa sätt för sitt eget välbefinnande.

Tänker mig att de flesta har dem du pratar om i ditt läge vilket egentligen är något fint. Du vill att det ska gå vägen och är nervös. Jag skulle dock vilja lyfta en frågeställning. Vi pratar skam. Nu har han blottat sig för dig och kommer behöva hantera sin egen skam/skuld för att komma vidare. Troligtvis har han säkert svårt att ens lita på sig själv och undrar hur många dagar han kommer fixa? Slits mellan beroendet och att stå emot detta begär. Självkänslan är hans stora hot för att lyckas tänker jag. Den behöver byggas. Om man känner av att någon inte tror på en och känner sig övervakad vill man nog visa att det ska gå. Skammen om man misslyckas leder nog lätt till återfall. Det blir enkelt självuppfyllande. Så jag skulle tro att ni båda indirekt trippar på tå runt alkoholdjävulen.

Därför tror jag det kan vara viktigt att få hjälp med hur man bäst hanterar sin egen oro för att undvika att den förs över på sin partner. Det gäller kanske även han mot dig. Här undrar jag om man inte bara ska sjunga ut om det här eller till någon annan utomstående för att hitta sätt att hantera denna oro för sin egen skull? Tänker att det mest handlar om det. Partnerns oro tänker jag att han måste få hjälp att hantera bland dem som vet hur det känns när alkoholdjävulen slår till. Hur man motarbetar densamma på bästa sätt. Ex läser på allt om alkoholens inverkan, kastar ut allt som har med alkohol att göra, hitta en sponsor, undviker alla tillfällen initialt där alkohol ingår etc etc.

Det måste finnas massa klokskap här kring hur andra hanterat sin egen rädsla kring sin partners eventuella återfall ❤.

Själv brukar jag försöka sitta still och andas. Låta känslan passera. Bejaka den och fundera över vilket ställe på kroppen den sätter sig. Bara det gör att vips är den förbi. Fungerar inte det går jag ut och springer mig trött. Mitt stora mål nu är att bygga min självkänsla. Den kommer vara mitt vapen för frigörelse. Googlar massor. Inser att en del är att varje dag berätta för mig själv tre bra saker om just mig. Mota bort varje försök att racka ner på mig själv och istället försöka hjälpa mig själv. Se till att huvud och själen jobbar som ett team istället för detta inre konstanta dömmandet jag hållit på med (duktig flicka).

@007🙈 ja jag vill ju tro att allt har en mening och att jag ska lära mig något av detta. Det jag har märkt efter att han kommit hem från sjukhuset är att jag känner ett behov av att sitta nära honom, krama honom. Innan, när han drack, och även om han inte uppförde sig berusat, det var som att jag inte stod ut att vara bredvid honom. Han var som en annan person. Han mår inte bra nu heller, men nu vet jag att han kämpar, att det finns en gnista.
Men du har helt rätt @007🙈, jag tippar på tå, letar efter tecken och oroar mig! Vill egentligen fråga honom dagligen om han har druckit något, bara för att bli lugn själv. Det gör jag såklart inte, men det är en sådan där sak jag skulle behöva få hjälp med; vad är rätt och vad är fel? Finns det något sådant?
Tack till er därute för att ni finns o läser❤️

💕tack!@Åsa M