Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår. Jag hade gjort samma sak själv. Man gör våld på sig själv för att rädda sina barn. Tänk på att det finns hjälp att få om du upplever att det blir ohållbart.
Pengar till hotellrum dit du kan åka. En safe-zoon.
Att du har möjlighet att förflytta dig ut ur en icke önskvärd situation. Kortare semester. Möjlighet att flyga hem tidigare. Bo annanstans än hemma hos släkten om det blir för mycket spotta i glaset fest...

Så länge det förekommer ett missbruk är allt dömt att misslyckas är min upplevelse. Istället för att livet går framåt, blir bättre, det sker en utvecklning raseras allt gång på gång och det blir en nedåtgående spiral. Det är väl skillnaden mellan friskt och sjukt. Den skillnaden upplever jag tydligt idag, det blir ett framåtskridande istället saker blir bättre och det sker en utveckling. Dom åtgärder man vidtar leder till förbättring. Att göra något, att hjälpa skänker mig energi, glädje, hopp. Motsatsen är väl att känna vanmakt att inte kunna påverka en outhärdlig situation och där upplever jag tyvärr Ragna att du befinner dig just nu och har gjort länge, men du verkar förstå att det handlar idag om att du ska överleva.

Dearself så bra att det är lugnt men skört och svajigt samtidigt också en svår känsla att hantera. Oron du känner katastroftankarna du förmodligen har tala om dom, skriv ner vad du tänker och se om det stämmer med vad som sker eller hur det är. Jag gjorde så och det stämde aldrig. Som jag nog tidigare sagt att min son skulle få hjäninfarkter m.m. och inte kunna gå eller tala kunde jag ju inte föreställa mig. Vi har ingen nytta av våra katastroftankar.

Kom just hem från ett möte som gällde min son och hur han ska få den hjälp han behöver. Insåg skillnaden när jag kom hem från möten då han var aktiv i sitt missbruk. Rädslan, oron, vanmakten jag då kände tillsammans med ett litet hopp som jag knappt vågade erkänna för att inte bli besviken när allt raserades.

Fick idag besked om att i början av februari blir det en ny hjärnoperation då skallbenet ska sättas tillbaka och en ny sjukhusvistelse. Det finns något väldigt bra och det heter SIP samordnad individuell plan. Det kan jag sammankalla till och då väljer jag ut vilka som ska delta, i mitt fall läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut m.fl. Tre veckor innan ska kallelsen komma och det går inte att tacka nej. Kanske kan ni i någon situation ha nytta av detta då det ofta är svårt att nå berörda personer. I ert fall kan det kanske vara i första hand, sjukvård och social tjänst, men man väljer själv.

Tack för era kommentarer.
Jag håller med om att barn inte ska behöva vara med alkoholpåverkade/bakfulla föräldrar och det är det valet jag skulle välja om jag kunde. Men barnens pappa är alkoholist och jag kan inte styra över hur mycket han dricker.
Håller också med om att man alltid har ett val. Men det känns som att jag sitter i en rävsax där det inte finns några bra val. Så jag försöker göra det minst dåliga valet.
Att lämna min man känns som det sämsta valet, ur barnens synpunkt. Jag är rätt säker på att hans dryckesbeteende skulle bli värre om inte jag är där och "håller koll". Då skulle det också komma en dag då han vill ta med barnen till sitt hemland själv, utan mig, och det är otänkbart för mig. Och att säga till honom att jag och barnen inte ska åka dit alls, och därför inte få träffa pappans del av familjen, det skulle vara som att signa en skilsmässa...
Så den enda lösningen jag ser finns kvar är att hitta någon typ av kompromiss, där vi alla åker dit, men med någon plan för hur vi inte ska behöva stå ut med en hyperbakfull pappa. (Obs, han dricker inte sig jättefull när barnen är med utan väntar tills vi har gått och lagt oss. Fortfarande inte ok enligt mig dock.)
Att ta in på hotell var ett bra tips som jag ska ha i åtanke. Det är bra att skapa möjlighet till lite distans till de andra, så att jag och barnen kan dra oss undan när det passar oss. Kortare vistelse är också en bra idé faktiskt, då kanske det är lättare för min man att hålla sig i skinnet tills vi åker.
Tack återigen för era tips.
Jag tar gärna emot mer tips om någon annan har några knep på lager.

Vad tråkigt att höra Ragna!
Tyvärr stämmer ju vår magkänsla oftast, även om man alltid hoppas. Får hon ingen A-kassa pga uppsägning eller hur ser det ut? Vad säger hon själv? Kan hon gå vidarebehandling och få en sjukskrivning?
Tycker läkare på beroendecentrum brukar vara bra om hon har en sådan kontakt.
När man pratar med andra föräldrar så hr jag samma saker överallt. Förr kände jag mig ensam o tänkte att vi har det värst. Nu uppleverar jag att många har det likadant. Vuxna missbrukande barn som förlorar sina egna barn, sina hem. Föräldrar som valt att köpa lägenhet till sina vuxna pga att de inte kan få eget hyreskontrakt som de sedan förstör i psykoser eller som blir tillhåll för alla.
Vi är maktlösa. Får lite hopp, förlorar det, får lite hopp, tappar det igen. Våra barns mående styr vårt mående.
Även om det är lugnt hos oss för stunden finns det mycket jag tänker och oroar mig över. Det är väldigt skört, Hans mående svajar från dag till dag.
Hoppas hoppas ni hittar en vändning.
Och Gros, fint med de positiva sakerna du berättar om din son. Hoppas på mer framsteg för er och att ni kan ses snart igen.
Jag ska börja i en mindre föräldragrupp igen. Mest för att inte känna mig så ensam i detta. Går med en uppgiven känsla .

Kan ni prata om detta innan ni åker? Det är inte bara ditt ansvar. Ni är två föräldrar. Ni ska båda trivas och framför allt ska barnen inte fara illa!
Om du har försökt ta upp detta och det faller för döva öron så hade jag bokat in en kortare vistelse för dig och barnen, sett till att den är fullmatad med utflykter och att du är tydlig med att du vill åka hem i tid men att han gärna får stanna med sin familj.

Hej.
Barn ska inte behöva vara i omgivningar med alkoholpåverkade föräldrar/omgivning.
Om du läser din text igen, föreställ dig att en nära och kär vän frågar dig exakt detsamma.
Om du känner att du inte har något val (vilket du har) så se till att du har pengar till en taxi och pengar till hotellrum ett par nätter.
Alternativ pengar till flyg hem för dig och barnen om mannen du lever med inte kan hålla ett löfte om nykterhet för dig och dina barn. Att ha kapital och förmåga att snabbt kunna ta sig ur en situation som inte är bra för dig eller dina barn gör att du inte är maktlös och därmed tryggare.
Sedan skulle jag fundera på hur du vill ha din situation för dig och barnen. Hur vill du de ska minnas sin barndom?
Kramar

Hej alla ni som lever/har levt ihop med en alkoholist.

Jag undrar om det är någon av er som har kommit på någon bra lösning för att skydda sig själv och barnen från den drickande föräldern på semestern?

Min man kommer från ett annat land och vi åker regelbundet dit med barnen för att träffa hans familj. Min man är alkoholist och har tendens att dricka extra mycket när vi är där, antagligen beror det mycket på att nästan alla i hans familj är alkoholister. Det dricks mycket helt enkelt och han blir full, ibland väldigt full. Jag bryr mig inte så mycket om att de andra i hans familj dricker och jag kan lägga till att han inte blir aggressiv eller så, jag känner mig inte hotad. Men jag tycker ändå att det är riktigt jobbigt när han dricker. Det hela förstärks av att jag inte är på hemmaplan och kan inte bara ta barnen och dra iväg på någon utflykt. Dessutom finns det ingen där som förstår varför jag blir upprörd utan det känns som att alla tycker att jag är den arga frun vilket gör att jag känner mig extra utsatt.

Så till min fråga:
Hur gör jag för att kunna åka dit och samtidigt skydda mig själv och barnen från hans drickande? Är det någon i samma situation som har något tips? Hur gör ni?

Att låta honom åka dit själv med barnen är absolut inget alternativ.
Att inte åka dit med barnen alls känns heller inte som en bra lösning för att barnen då ej får träffa pappans del av släkten och dessutom skulle det skapa stora sår i vårt äktenskap.
Ställa ultimatum om att inte dricka alls? Nja, då hänger allt på att han håller det löftet...

Vad jag är ute efter är en konstruktiv lösning som alla kan känna sig bekväma med.
Jag kan lägga till att min man för övrigt är en bra pappa, bra man, bra vän. Det är bara drickandet som är problemet.

Mycket tacksam för era tankar och tips!

Hej och välkommen till forumet.
Jag tror att du kanske skulle kontakta kommunen för rådgivning som anhörig.
I mina öron låter det knepigt att du vill släppa in barn i en miljö som inte är frisk.
Jag vet hur det känns när man tror att den eller den lösningen/gåvan kan göra att den man älskar vaknar upp och blir frisk.
Det funkar mycket sällan så.
Alkoholism är en progressiv sjukdom och medberoendet likaså.
Man drar liksom ner varann i dyn.
Så mitt tips är,kolla under anhörigsidorna så tror jag att mönstret kommer att bli tydligt.
Trots mycket kärlek och vilja så blir det sällan så att den som dricker blir frisk för att de förstår att det är det som måste till.

De förmår helt enkelt inte.
Alkohol är ett starkt gift och håller personen som är beroende av den fången.
Likaså är vi många anhöriga som kan skriva under på att vi blir liksom beroende av den person som dricker.
Och hur vi lägger ner allt mer kraft för att få den vi älskar nykter.

Så stanna upp,tänk och ta kontakt med någon kunnig du kan prata med.
Alanon brukar också finnas i många städer.
En självhjälpsgrupp där de som är anhöriga till alkoholister får hjälp att hjälpa sig själv.
Lycka till🤗

Tack för era svar! Man känner sig mindre ensam när ni svarar med så kloka insikter.

Jag har absolut flyttat gränser med åren. Sen är det så konstigt att hjärtat vill bortse från att man gör det. Hjärnan är bestämd att det är fel men så försöker man vrida det till att det kanske är okej ändå, det var inte så farligt, så ofta händer det ju inte, det gick ju bra för några helger sen, vi har det ju så bra också och han är ju så kärleksfull och älskar mig. Sen går det så fram och tillbaka fram och tillbaka och man vågar aldrig helt slappna av. Eller när jag väl gör det så känner jag mig ännu dummare när det går åt helvete sen. Man är också på sin vakt jämt.. Sån är jag inte egentligen. Sen har man dåligt samvete för att man tänker att man borde ändra sin situation, gentemot honom.

Ja, barn i miljön är ju något jag tänker på mycket och hur det skulle bli. Vill inte säga att jag tror att det helt plötsligt skulle bli en helomvändning, för det gör jag inte. Men jag tror nog ändå att något skulle förändras. Men så säger ju alla och sen är man där och det blev kanske värre.

Håller med Nora81. Tyvärr kommer han säkert lägga skulden på dig om han strular till det, men det är inte ditt fel.
Och jag förstår din känsla av att det är elakt, och självklart i en "normal" relation väcker man den som sover över, men tyvärr är den tiden förbi hos er och däri ligger svårigheten hos oss som är nära, att göra tvärtemot vad man bör. Men det är inte normalt att vara full hela söndag med barn och allt och låtsas som ingenting.

Hans hälsa och liv är inte ditt ansvar. Det kanske låter hårt men det är så det är. Han är en vuxen, myndig människa och måste själv ta ansvar för sig. Fokusera på dig och barnen, de behöver dig.

@majkens min personliga uppfattning är att det är inte din uppgift att ta ansvar för honom så nej, inte alls elakt.
När det gäller konsekvenser av hans drickande så är det bra om han själv tar ansvar av konsekvenserna.
Du har dig själv och tre små barn att ta ansvar över och det är mer än nog.
Ta hand om dig det är nog så tufft att leva med en frånvarande partner och pappa till dina barn.

Dom där samtalen under natten, där din dotter uttrycker att hon mår dåligt och inte vill leva är förfärliga, rena tortyren. Att utsätta någon för det tycker jag inte är okej. Vet inte hur du ser på det. Insåg själv att om min son valde att ta sitt liv kunde inte jag förhindra det och jag minns dom vidriga samtalen. Det mest smärtsamma för en förälder är att få höra att ens barn inte vill leva, men det är ju så att hon vill inte leva det liv hon lever.

Vad det gäller sorgebearbetningen kan jag göra så att jag skickar ett meddelande till alkoholhjälpen och ber dom vidarebefordra det till dig så ser du det när du går in på din egen tråd. Vet ännu inget datum bara att det blir under våren och troligen sen eftermiddag/kväll en gång i veckan och under två månader. Vet ju inte var du bor men vi är tre som åker dit och vi startar i Karlskrona. Allt har ett slut Ragna, vi vet bara inte hur. Kram

Har kommit väldigt långt i mitt medberoende men långt ifrån kommit ur det. Sitter hemma med full man och tre små pojkar, alla under 8 år. Söndag och han har druckit hela dagen. Sköter sina sysslor och hjälper till i hemmet, men full. Och nu däckad. Imorrn väntar jobbet och nu till vad jag började fundera på ikväll. Bör jag väcka honom imorrn på morgonen eller själv åka iväg till jobb och skola och helt enkelt låta honom komma försent om han inte stiger upp själv? Eller är det elakt gjort?

@Tröttiz ja, det är obehagligt. Känner också så.
Nästan chockad över hur mycket mina gränser skjutits fram.
Klart man får ångest, tappar bort sig själv, inte får ordning på något och känner sig värdelös tillslut. Sjukdomen vrider och förvränger verkligheten och har ett enda mål verkar det som och det är att få dricka.
Bara destruktivt och inget annat.
Fint att vi kan prata och stötta varandra här. Påminnas och påminna varandra om att våra känslor är verkliga och att vi har rätt att uttrycka de.
Ursäkta Mymysan, det var inte meningen att ta över din tråd.
Mvh Nora

@MyMysan det du beskriver är medberoende och det är tufft att ta sig ur. Vi är många här som känner igen känslan du beskriver. På vilket sätt är du beroende av hans ekonomiska tillskott i er relation? Har du egen inkomst?

@Nora81
Det som jag tycker är obehagligt är att mycket blev normaliserat, kanske bland annat självbevarelsedrift för att klara av allt. Nu har jag en overklighetskänsla, och inser mycket var helt åt hel*ete. Och han känns som en främling, den biten är som en sorg, lärde aldrig känna "honom" riktigt...

@MyMysan
Jag känner igen mig i det du skriver.
Att man är den som "överdriver", den som har problem och inte kan leva utan de.
Det stämmer inte.
Jag går mer energi och mår faktiskt bättre när jag bryter med honom.
Det är oerhört nedbrytande och dränerande att leva I en relation där ens känslor, ens person, tillit, värme och jämlikhet inte får plats tillslut.
Känns fint att få stöd och lära sig här på forumet av andra i samma situation.
Mvh Nora

Jag tror du gör rätt som funderar. Det är svårt att få en relation med missbruk i att fungera. Hur känner du inför att introducera ett barn in i den här miljön som du själv inte trivs i?

@jojo30
Du har gjort som många andra, anpassar dig och kanske har du för varje år flyttat gränserna? Var gränsen går vet bara man själv. För min del var det bara stopp en dag. Och då jag såg i backspegeln insåg jag att jag accepterat sånt som inte är "jag ". Därtill tänkte jag om mina vänner hade varit med om samma sak som jag och de berättat om det hade jag nog sagt något om att de borde ta sig ur...
Helt klart mår du dåligt i situationen.
Jag hoppas du sätter upp mål hur du önskar ha det i livet. 💕 Honom kan du inte förändra om han inte vill själv. Kärlek gör mycket men rår inte på någons drickande. Jag tänker att om en person däremot vill göra en förändring är den kärleken viktig.

Jag ser att det är en jobbig situation och har varit i liknande situation i 25 år. Innan vi bildade familj trodde jag att den här typen av beteende "gick över" när barnen kom. Jag hade i min ursprungsfamilj inte alls nån erfarenhet av dåligt alkoholbeteende och var naiv, ser jag nu i efterhand.

Tänkte lätta på tankarna och skriva lite...

Jag har levt med min sambo i många år. Vi har en fin relation till och från men det är som att allt fantastiskt vi gör, hur fint vi kan ha det och kärleken som finns överskuggas av problemen. Nu senaste tiden är det som att jag inte kan komma ur alla tankar och sover dåligt och funderar och funderar, är också väldigt kritisk mot mig själv och de saker som jag har gått med på eller stoppat huvudet i sanden för under så många år.

Vi träffades som unga och alkoholen har varit en ständig följeslagare och allt som oftast ställt till problem. Det tog många år innan vi pratade om detta på riktigt, men han är medveten om att det är något som behöver tas tag i. Det har testats på olika sätt och även om det blir bra för ett tag så kommer det problematiska tillbaka. Det är kanske inte lika ofta som förut men när det väl dricks är det för mycket. Han sätter oss i situationer som jag där och då tänker att jag aldrig ska gå med på igen men det gör jag ju eftersom det fortsätter.

Jag är inte så bra på att hantera detta, jag blir liksom tyst även om jag senaste åren säger till mer när det väl dricks. Men det lyssnar han ju inte på då i den stunden. Men dagen efter har jag svårt att vara arg eller ta upp vad det var jag kände. Ibland blir jag så ledsen att jag bara gråter och försöker förklara och även om han bryr sig så vill han helst fly. Sen är jag kritisk mot mig själv att jag inte själv ser till att vi inte hamnar i situationer när det kan balla ur, men jag har känt att jag inte vill tacka nej till saker. Men var går gränsen för vad man gör för förhållandet tänker jag ibland och funderar på om jag blundar och är egoistisk som inte gör mer uppoffringar själv.

Kan ju även säga att det är mycket lögner kopplat till allt detta och jag har svårt att ställa honom "till svars" och det är det som gör att jag inte kommer vidare nu. Jag ältar och ältar och tänker att jag måste släppa vad som har varit om vi ska kunna komma vidare och bilda familj. Han är så klart som de flesta skriver här inne en fantastisk människa också, men jag kan liksom inte se det när det andra skaver. Jag upplever inte att lögnerna slutar trots att vi pratar om att det är så viktigt, med lögner och osäkerhet är det svårt att ser hur man ska få det att fungera. Men man lever ju på hoppet och att vi nånstans har förutsättningar att få ett fint fungerande liv tillsammans där vi har samma drömmar och vi har upplevt så mycket tillsammans hittills.

Ja, det blev ett spretigt första inlägg men ville börja nånstans vad det är som snurrar i huvudet.

Ja jag känner mig…. Livrädd med tanken på att leva utan honom. Han är en stor trygghet ekonomiskt. Vilket han vet om och spelar mycket på men även så är jag väl trygg i ”skiren” antar jag. Rädd för att jag ska må så dåligt utan honom och behlva bli sjukskriven och då inte kunna jobba. Bygger upp hemska scenarion i skallen.
Tappat helt bort min tro på mig själv och min egna uppfattning. Nästan så jag tror på det han säger att det nog är jag som överdriver och han som är den ”normala”.

I över 20 år har jag köpt hem en himla massa 3.5 öl från matbutiken. Så klart jag opponerat mig men då har allt blivit surt och krångligt. Så jag har fortsatt handla hem när jag ändå varit i butiken ... Men nu får det vara bra. Jag har bestämt mig. Jag har blivit så pass gammal nu att jag inte är "rädd" för hans trumpna miner. Och jag kan ju inte köpa hem sånt som ger honom hälsoproblem förutom riskbruket. Det är ju helt galet om jag skulle fortsätta med det. Han har diabetes och är överviktig och blodtrycket är på gränsen till för högt.

Tack än en gång, Gros 19, Dearself, Ester Hanna, Blenda och andra som har kommenterat! Känns så otroligt bra med er respons. Känner mig så otroligt ensam på något sätt, trots övrig familj.
Ser ut som om det redan gått åt skogen. Stämde tyvärr med min magkänsla. Det kommer att innebära avsked från jobbet, bl a. Inga pengar, mm mm, hur går det med bostaden?
Jag kämpar för att förändra min hållning och mig själv. Inser att det är det enda jag kan göra. Och, som du säger Gros, kanske kan det finnas en nytta med att avlasta min dotter från skuld där. Samtidigt står vi så nära varandra och hon ringer mig jätteofta. Väntar mig samtal i kväll/ i natt när hon mår jättedåligt och pratar om att inte vilja leva längre. Vad gör jag då? Känner mig som i en rävsax, orkar inte leva i denna limbo.
På måndag ska jag börja på något slags digital kurs som FMN och Röda korset har för anhöriga. Har också bokat träff med en psykoterapeut som jag känner till lite sedan tidigare, som specialiserat sig på krisbearbetning etc. Väntar på Nämndemansgårdens anhörigträffar också, har ringt och de har sagt att de ska höra av sig, får nog ringa igen,
Gros, vad är det för terapeuter som nu jobbar själva med sorgbearbetning? Går det att tipsa om dem eller känns det fel? Jag bor inte nära Lund men kan gärna åka dit när coronaläget blir lite bättre.
Tidigare blev jag lite störd av rådet från vissa (inte er här) om att "skydda dig själv, ta hand om dig själv". Men nu börjar jag förstå lite mer vad de menade. Samtidigt undrar jag fortfarande - hur gör man? Fast har fått många, många bra infallsvinklar från er. Ni betyder massor. Kram från Ragna.