Senaste kommentarerna i forumet

@basim Jag är en man, 62 år, som själv försöker komma till rätta med mitt alkoholberoende.

Eftersom ni har fått ett brev från "Transporten" ( Transportstyrelsen? ) antar jag att du bor i Sverige. Om din man inte kan låta bli att dricka alkohol så finns det några saker du MÅSTE göra:

1 Lämna honom om du har den ekonomiska möjligheten. Kommunen där du bor skall kunna hjälpa till om du inte klarar det på egen hand.

2 Lämna för din sons skull! Din mans beteende rättfärdigar missbruk eller olika slags drogbruk för din son. Samhället idag gör det alldeles för lätt för unga människor att få tag på droger / alkohol. En far som missbrukar fungerar nog tyvärr som en inkörsport till samma beteende för din son.

3 Sätt dig själv och din son i första rummet! Du får inte låta din mans beteende dra ner dig och din son i samma träsk av beroende som han befinner sig i.

Du får inte låta nationalitet, traditioner eller familjeband dra ner dig. Om din man inte kan ändra sig så är det din plikt (!) att ta dig ur förhållandet. Lätt sagt men inte lätt gjort. Men om du bor här i Svergie finns det hjälp att få om du bara vågar söka den.

Allt det bästa och må din gud vara med dig!

Onkel F

Nu är hans familj informerad om det också som nu tog den på allvar och pratade med honom. Han har varit nykter denna vecka . Nästa vecka vet jag inte, jag hoppas det blir ingen. Vi har fått brev från transporten att det är inte bara rattfyllerier utan grov. Jag vet inte vad ska jag göra. Vi väntar på domstol beslut. Vad ska man förvänta sig det vet jag inte. Ska jag lämna maken. Jag tänker lämnar jag honom i svåra tider ?? men det blir svår för mig?? Är det lättaste sätt att inte lämna .. ?? . Min son är tonårig . Han har sin svängande beteende där det är bara önskan att han gör inga dumheter. Nyligen han har provat nåt men uppföljande prov är negativ. Jag tänker nu bara på barn. :(

Hej, jag är ny här på forumet. Jag lider med er alla och skulle bara vilja be er om en sak! Stanna inte för barnens skull, jag är själv alkoholistbarn. Min pappa var en så kallad periodare, säkert upplevde han det som att han drack i perioder, som barn visste man aldrig när dessa skulle komma. Oavsett om han var nykter så fanns rädslan alltid där. Han slog oss aldrig, men när han blev full var han högljud, gapade på mamma någon gång slog han sönder en lampa. Jag kan fortfarande idag inte svara på varför jag var så rädd! Jag tror att det delvis berodde på att jag såg mammas oro varje gång han gick ner i källaren där han gömde sin sprit. Jag hörde hennes böner och såg även pappa gråta eftersom han visste att han skadade familjen. Jag älskar fortfarande min pappa, han gick bort för två år sedan. Han blev aldrig fri från sin alkoholism. Något år var han med i länkarna och var nykter men efter det eskalerande det. Jag sörjer hans liv, att han inte kunde ha en ordentlig kontakt med oss barn. Min pappa var snäll och skötte sitt arbete, men vi barn visste att vi aldrig skulle vara nummer 1 för honom. Spriten kom alltid först. Som barn var det hemskt, snabbt anpassade man sig, undvek att ta hem kompisar ifall pappa skulle vara full. Även om han nästa aldrig söp på veckodagarna, men helger och semestrar, jul alla ledigheter var helvetet för oss barn. När jag var 10 år tog mamma äntligen ut skilsmässa, då hade hon levt med pappa i 22 år. Under dessa år var det hon som skötte familjen, alltid nykter, deltog i våra aktiviteter och ville hålla ihop familjen. När pappa var nykter så var han ju världens bästa! Men mamma var aldrig lycklig. På nätterna försökte jag hämta en näsduk, och ge henne när hon var ledsen. Det var så hemskt att se henne sån!
Efter skilsmässan var vi hos pappa varannan helg, ibland var han nykter och det var fantastiskt, men även här trillade han dit då och då. Som tur var bodde de på gångavstånd så vi gick bara till mamma då. Ibland kom han på nätterna och bankade på vår dörr till huset, det var jobbigt men nu kunde vi iaf bestämma oss för att inte öppna dörren. Jag var på riktigt lättad när mamma sa att de skulle skilja sig. Vi var så sönderstressade av livet med pappa att det inte fanns något värde i att vara familj längre. Min mamma säger ofta att hon ångrar att hon inte skiljde sig tidigare, jag kan bara hålla med. Min mamma är en stark fantastiskt kvinna, arbetade både som anställd och drev ett eget företag samtidigt. Jag kan inte riktigt förstå att hon stod ut så länge och framförallt inte till vilken nytta. Snälla ni försök inte rädda era familjer, försök rädda era barn.
Min lillebror blev alkoholist, vi andra syskon har klarat oss på ytan bra med utbildning och jobb. Fortfarande blir jag rädd av hög musik, jag är osäker i relationer, behöver hela tiden ha bevis på att jag för en gångs skull får vara nummer 1. Jag ber att ni får styrka att göra det rätta valet, och jag vet att det inte är lätt, kramar till er alla som läser och kramar till dig som delat med dig i inlägget ovan❤️@Orolig_nu

Kära du, det låter som att du skulle behöva fundera på att prata med någon, bara du. Du har det jättetufft och har varit under stor press länge. Även om ni som par måste fungera för att familjen ska fungera, så måste också ni som individer fungera var för sig. Har du någon du kan prata med?

Åh, nu är jag tillbaka här.
Har kraschat totalt. Han dricker inte så mycket, bara på helg efter barnen lagt sig. Men jag har gått in i en neråtperiod, där jag är arg, tvär, ledsen, skamfylld och har jäkligt låg självkänsla. Jag isolerar mig i vårt sovrum så fort jag kommer hem från jobbet och han lägger sig i en säng därnere och barnen kollar TV. Det är inget liv.
Jag orkade inte mer så bokade in visning och gick på men då brast det för mig, jag VILL verkligen inte lämna.
Jag känner mig så medskyldig i den här historien, vi är liksom rörelser ihop, när jag deppar ihop blir han ensam och deppar också liksom.
Och när jag har bättre perioder är det bättre för honom.
Vi vill liksom framåt båda, och jag tänker att det kan gå om vi rör oss åt samma håll. Jag är så jäkla ensam utan honom, och han är verkligen min trygga stöttepelare genom allt.
Jag älskar honom och känner att allt är mitt fel.
Vi behöver liksom varandra.
Och barnen behöver oss båda.
Men jag orkar inte vackla i beslutet och orkar inte ta det om och om igen.
Det känns som att, jaha, nu har jag bestämt mig, vi bestämt oss. Men så hamnar vi i samma dans igen.
Vi har inte möjlighet till parterapi.
Så en dag i taget, en kvart i taget framåt. Börjar nu.
Men barnen då? Om det inte går? Det måste gå. Men om det inte gör det?
Min hjärna stannar aldrig.

Stöd i sorgen tror jag på att söka. Det är så mycket att reda ut och bena i. Tar åratal innan man fått rätsida på det, så känner jag åtminstone. Orkar du så prata med någon ❤

Tack ni alla, Ser att han får kallelse till provtagning, han kan inte ta sig dit då ingen buss går. Satt med grannarna i går kväll och tre poliser, anmälan gjordes men kommer nog läggas ner då det saknas teknisk bevisning. Det viktiga var att mina grannar fick prata av sig med UNDERBAR polis.... " Jag kan bjuda på kaffe men inte på kaffegök för den är stulen" säger min 90-åriga granne när tre poliser kommer in i köket.

I morse ringde jag mannen, var så lugn och tydlig och grät. Om ånger har ett ansikte är det hans. Det enda jag ville var att han ska lämna tillbaka den stulna nyckelknippan så mina grannar får ro. I kväll åkte jag och hämtade dom hos en man som grät, skämdes och ser ut som ett ras. Han hade även skrivit ett fint brev med en ursäkt till grannarna.
Fint. Han fick en kram. Han grät. Gå till AA sa jag. Du är min luft, jag kan inte andas utan dig, sa han. Jag sa att det är över, jag tar hand om mig själv och min dotter. Du får hitta din egen luft.
Han torkade tårarna och något, litet har ändrats. Atmosfären ändrades. Det var ett adjö, på något konstigt sätt. Vi kommer inte längre ner nu. Antingen överlever han eller inte. Brevet han skrev var en glimt av min man, han som jag gifte mig med. Jag sörjer att han inte finns mer.
Jag sörjer så. Tror faktiskt det är dax att hitta någon slags hjälp i detta före jag spricker. Fan. för denna sprit. Fan.

@EsterHanna
Det snurrar ju bara på, oj herregud.
Beklagar, både till dig och för hans del. Satans alkoholelände ... Ledsen för din skull, varma kramar till dig. 🌹

Låter verkligen som att mannen nått så långt ner man kan komma. Har inte läst allt du sktivit, men jag funderar precis som ovanstående om det inte är dags för tvångsvård. Förstår att du inte blir arg utan bara är ledsen för det är ju samtidigt oehört sorgligt att någon beter sig på ett så förnedrande sätt. Undrar om ingen gör en orosanmälan till socialtjänsten, polisen t.ex. eller kan du själv tänka dig göra det. Anmälan kan vara anonym.

Fy, ska det aldrig sluta? Begriper inte hur långt det ska behöva gå innan samhället griper in. Han behöver ju tvångsvård, har spårat ur fullständigt. Förstår hur du känner. Hur kan det vara okej att någon går ner sig så mycket och ingen hjälp går att få? Det är så cyniskt - så länge det är allvarligt missbruk som är problemet så görs inget verkar det som, men om det vore allvarlig cancer hade resurser slängts efter personen i fråga. Skickar dig massor av kramar, önskar att röran ska upphöra. Så ledsen för din skull. Denna jävla sprit.

Mannen gjort inbrott hos mina (enda) grannar, äldre par som är mycket goda vänner till mig och min dotter sen 15 år tillbaka. Sovit på deras soffa, stulit spriten. Samma flaskor hittade jag i diket där mannen satt i fredags. Han hade tappat cigaretter osv. Hjälpte dom hela kvällen i går, polisen kom vid 20 tiden.
Så fruktansvärt ledsen. Skäms så. Jag vet att det inte är mitt fel men skäms ändå.
Är inte arg. Bara så ledsen.
Hur länge ska detta pågå?
Vi har varit inbjudna till dom många gånger, mannen hjälpt dom och dom hjälpt oss. Landet.
Detta var nog det största sveket.

@Backen123
Tack för ditt svar, sköt om dig. 💕

Det man får tänka på är hur det har varit och vad jag inte vill fortsätta vara i.
Jag tänker på det ofta, men känns ändå samtidigt väldigt jobbigt emellanåt.

Förstår att det vore krångligt och jobbigt att gå, men bättre det än att din hälsa tar stryk för att han är alkoholist. Tänk på dig själv först. Han kommer inte göra det. Många kramar!

@Backen123 Eller hur! Är inte rädd, han skulle aldrig göra mig fysiskt illa men otroligt obehagligt att han dräller runt här, bor mitt ute i ingenstans. Frågade i dag varför och han svarade att han saknar mig . Tragiskt. Stal mat. Men cigg och sprit det finns. Så less på det hela. Kram

@Backen123 Tack själv, har brottats med samma problem som du samt att jag jobbar med ungdomar i just denna ålder. Det är som du säger, det viktigaste är att man finns där, bryr sig och har regler. Investera i ungdomen fast man blir tokig i bland. Folk sa till mig att det går över, trodde dom knappt-men det gör det. Vänta 2-3 år så har du världens goaste kille tillbaka. Det man puttar in nu betalar sig då! Lovar !!

Hej igen,
Ja, det är nog som du säger, han kommer inte att förändras. Men hus går att sälja, det är ett problem som kommer gå att lösa om du bestämmer dig för att gå. Kan du inte prata med någon vän eller släkting? Berätta hur det är och be att få bo där någon vecka för att reda ut dina känslor?

Ja det gör ont, men förhoppningsvis går den känslan över snabbt 🙏
En alkoholterapeut jag gick till sa när jag berättade om min rädsla att han skulle träffa nån annan och börja må jättebra, att det blir samma där efter nåt år och förmodligen ännu värre. Det blev en tröst för mig, antingen ställer han till med samma kaos som med mig, eller så tillfrisknar han mirakulöst och då kommer han komma till insikt och hon får leva ett rätt tråkigt liv utan fest och vänner.

Han kom hem kl 4 på morgonen. Dyngfull.
Han hade sagt till mig att han inte ska dricka mycket. Men så gör han det ändå. Är så trött på den här besvikelsen.

Han medger att hans problem är att han blir för full men att det är hans enda problem.
Han säger även att jag är dramatisk, överdriver och att jag ska sova på natten och inte tänka på vad han gör.

Jag har aldrig varit såhär kontrollerande i tidigare relationer, de kunde gå ut och festa och jag var trygg med det. Visste att de kommer hem.
Men nu, även fast det gått lång tid mellan gångerna han varit ute på krogen så vet jag aldrig vad som väntar. Jag blir orolig innan han ens lämnat hemmet.
Jag vill inte heller följa med varje gång för jag ogillar att dricka alkohol.
Sen tycker jag inte om hur han blir när han dricker.

Vi har köpt hus nyligen så blir svårt att bara lämna nu,därav bara hot.
Önskar att jag aldrig hade flyttat ihop med honom.
Han kommer inte förändras.
Han älskar alkoholen för mycket.

Hm. Jaha. Det ante mig ... 🙄
Så visar det sig att han har dejtat en tjej rätt länge, fastän jag varit "klar" länge pga hans drickande känns det hela surt.
En tjej som också gillar alkohol men inte lika fullt som honom har jag hört ...
Är dock inte förvånad att han börjar hänga med en helt annan typ än mig,
jag som druckit väldigt lite. Får väl bara hoppas de inte drar ner varandra ...
🌹

Om du inte tycker att det är normalt, så är det så. Man ska inte acceptera att en relation orsakar sån oro, ångest och bråk. En relation ska bygga på ömsesidig respekt och omtanke. Om du inte trivs med hans beteende så bör du sluta hota med att gå och istället bara göra det. Du kan inte ändra hans beteende eller få honom att förstå om han inte vill. Tyvärr är överdriven alkoholkonsumtion väldigt normaliserat i vårt samhälle. Jag önskar dig ett liv där du kan välja bort personer som beter sig på ett sätt som du inte trivs med, och istället omger dig med människor som gör dig lycklig.

@sannisen jag håller med @kennie. Din sambos drickande är inte normalt. Det är du som reagerar normalt med din oro. Han dricker vin dagligen och festar på ett sätt som alltid slutar med att något illa händer. Fyllecell? Bara det borde få honom att lyssna och förstå din oro. Det förefaller som alkoholen har blivit viktigare än att respektera dig och din oro. Du har hotat med att lämna honom och blir det ingen förändring så stå på dig. Det sliter på dig att leva med ständig oro och brist på respekt. Prata med dina närmaste även om det känns svårt.
Hoppas din situation blir bättre. Fortsätt gärna att skriva här. Kram

Ja du, jag lider med dig, denna stress, att alltid behöva vara på sin vakt även fast du gjort allt du kan för att få lugn och ro. Hoppas verkligen inte att du behöver vara rädd för honom, att han ska göra dig illa 🙏 så sorgligt vad beroendet gör med dom och med oss.

Hej Sannisen,
Att dricka vin varje dag, bli självdestruktiv, hamna i fyllecell eller vara ute till morgonen är inte normalt. Det är inte att ni har olika syn på alkohol, det är att han har alkoholproblem och inte vill erkänna det. Och att han försöker få dig att tro att det är du som är kontrollerande är klassiskt missbrukarbeteende. Är förhållandet värt att stå ut med hans beteende? Så länge han inte tar ansvar och ser sitt problem är det svårt för dig att göra något. Ta hand om dig!

Ja helt rätt och jag drog kanske på lite för höga växlar igår, och som du skriver att lära sig om hur man blir vuxen.
Vi har alltid varit tight och det kan också vara en frigörelse process från mig, men när jag ser tillbaka så är det nåt som jag inte kan sätta fingret på. Vi hade ytterligare ett snack igår att det är härifrån och framåt. Och nu är han väldigt flat igen. Tack för ditt svar

Jag och min sambo har väldigt olika syn till alkohol.
Han kommer från en missbrukarfamilj där pappan är alkoholist.
Jag kommer från en familj där ingen av mina föräldrar drack.
Har dock släktingar som har alkoholproblem och jag har sett hur det har påverkat bl.a min mamma.
Nu sitter jag i en sits där min sambo kan dricka nått vinglas varje dag till att gå ut och festa med jämna mellanrum.
Han hittar alltid på ursäkter till att få dricka. Han blir ibland även väldigt destruktiv när han dricker, hotar t.ex med självmord eller att skada sig själv på något sätt.
Har pratat med han om det här flera gånger och han har väl skärpt till sig lite. Men han dricker fortfarande mer än vad jag tycker är ok.
Hans drickande har även utvecklat ett kontrollbehov hos mig, jag kan aldrig vara lugn när han går ut då det alltid skett något när han är ute. Antingen att han hamnar i fyllecell eller att han super långt in på morgonen och jag inte kan få tag i honom.
Så även fast han skött sig och inte gjort något galet på ett tag så blir jag ändå orolig varje gång han ska ut. Jag kan inte sova alls. Istället ligger jag vaken och liksom håller koll på honom. Så han inte ska göra något dumt.
Det här är såklart inget jag mår bra av alls och jag hatar verkligen att jag ska behöva må och känna såhär varje gång.
Han förstår inte mina känslor heller vilket gör att jag blir arg och hotar med att lämna honom.
Har ingen att prata med heller, min familj vet inget och jag känner mig skamsen som har hamnat i den här situationen.

I skrivande stund ligger jag vaken och kan inte sova pga att han är ute och festar med sin syster.
Jag tycker det är så fel men han är ju uppväxt på ett annat sätt än jag och har förmodligen en annan syn till alkohol än mig.
Jag vet inte vad som är normalt?
För mig är det inte normalt.

Vad tycker ni?