Senaste kommentarerna i forumet

Skrev detta idag i svar till någon annan:

Så svårt att hålla sig bort från den man älskar. Men faktum är att när han dricker vet jag inte vem han är. Den är inte den jag älskar. Personen som dricker misshandlar mig emotionell, anklagar mig för att han dricker, bortse från sitt ansvar och lägger det på livet, på mig, på vädret, på julen. Så låg.
Tog tid för mig att våga använda ordet… ”alkoholist”. Hur kan den här underbara mannen jag älskar vara ”alkoholist”?! Hur kunde jag inte se det hela? Hur kunde jag vara så korkad? Jag har alltid identifiera mig själv med att vara ”smart”, stora delar av min identitet bygger på att jag är väldig smart… ändå, såg jag inte det som var så uppenbar.
Genom att försöka finnas till gick jag tillbaka till delar av mig själv jag hade lämnat bakåt. Känner mig förödmjukat, förminskad. Det är som att han väljer en annan som inte är jag, gång på gång. Han ljuger, han sviker, han luras… när blev jag en människa som behöver stöd för andra som älskar någon som är alkoholist? Jag… jag som är stark, en sann överlevare, som tagit mig genom helvete för att vara den jag är… det är som om även jag har blivit en annan person för att han är alkoholist.
Att vara från honom är helt tvärsemot det jag anser att kärlek ska vara… men jag känner hur han drar mig ner… och jag som är så stark, en sann överlevare… jag kan inte hamna i en depression igen, hamna i mina destruktiva beteende som jag jobbar så hårt varje dag för att inte låta ta över. Då blir det en situation där det är antigen han eller jag. Men jag gör med min kärlek för honom? Jag antar att jag behöver omplacera den i en hobby eller något 🥲. Känner mig lika patetisk som den person han är när han dricker..

—-

Jag vet att han är värt allt… han vet inte det. Han ser inte sig själv som jag ser honom. Det du skriver är i princip som det är för mig.
Jag är själv återhämtad från ätstörningar, har mina OCDs och depression under kontroll. För det, kallar han mig ”little miss perfect” och säger att jag får honom och mp dålig och därmed dricka… så låg.
Jag bara känner just nu att jag inte är en lax… kan inte simma mot strömmen hela vägen. Jag trodde också att det var han och jag… och han har lyckats lura mig i nästan 1,5 år. Jag insåg inte att han var alkoholist.

Skrev detta idag i svar till någon annan:

Så svårt att hålla sig bort från den man älskar. Men faktum är att när han dricker vet jag inte vem han är. Den är inte den jag älskar. Personen som dricker misshandlar mig emotionell, anklagar mig för att han dricker, bortse från sitt ansvar och lägger det på livet, på mig, på vädret, på julen. Så låg.
Tog tid för mig att våga använda ordet… ”alkoholist”. Hur kan den här underbara mannen jag älskar vara ”alkoholist”?! Hur kunde jag inte se det hela? Hur kunde jag vara så korkad? Jag har alltid identifiera mig själv med att vara ”smart”, stora delar av min identitet bygger på att jag är väldig smart… ändå, såg jag inte det som var så uppenbar.
Genom att försöka finnas till gick jag tillbaka till delar av mig själv jag hade lämnat bakåt. Känner mig förödmjukat, förminskad. Det är som att han väljer en annan som inte är jag, gång på gång. Han ljuger, han sviker, han luras… när blev jag en människa som behöver stöd för andra som älskar någon som är alkoholist? Jag… jag som är stark, en sann överlevare, som tagit mig genom helvete för att vara den jag är… det är som om även jag har blivit en annan person för att han är alkoholist.
Att vara från honom är helt tvärsemot det jag anser att kärlek ska vara… men jag känner hur han drar mig ner… och jag som är så stark, en sann överlevare… jag kan inte hamna i en depression igen, hamna i mina destruktiva beteende som jag jobbar så hårt varje dag för att inte låta ta över. Då blir det en situation där det är antigen han eller jag. Men jag gör med min kärlek för honom? Jag antar att jag behöver omplacera den i en hobby eller något 🥲. Känner mig lika patetisk som den person han är när han dricker..

—-

Jag vet att han är värt allt… han vet inte det. Han ser inte sig själv som jag ser honom. Det du skriver är i princip som det är för mig.
Jag är själv återhämtad från ätstörningar, har mina OCDs och depression under kontroll. För det, kallar han mig ”little miss perfect” och säger att jag får honom och mp dålig och därmed dricka… så låg.
Jag bara känner just nu att jag inte är en lax… kan inte simma mot strömmen hela vägen. Jag trodde också att det var han och jag… och han har lyckats lura mig i nästan 1,5 år. Jag insåg inte att han var alkoholist.

Så svårt att hålla sig bort från den man älskar. Men faktum är att när han dricker vet jag inte vem han är. Den är inte den jag älskar. Personen som dricker misshandlar mig emotionell, anklagar mig för att han dricker, bortse från sitt ansvar och lägger det på livet, på mig, på vädret, på julen. Så låg.
Tog tid för mig att våga använda ordet… ”alkoholist”. Hur kan den här underbara mannen jag älskar vara ”alkoholist”?! Hur kunde jag inte se det hela? Hur kunde jag vara så korkad? Jag har alltid identifiera mig själv med att vara ”smart”, stora delar av min identitet bygger på att jag är väldig smart… ändå, såg jag inte det som var så uppenbar.
Genom att försöka finnas till gick jag tillbaka till delar av mig själv jag hade lämnat bakåt. Känner mig förödmjukat, förminskad. Det är som att han väljer en annan som inte är jag, gång på gång. Han ljuger, han sviker, han luras… när blev jag en människa som behöver stöd för andra som älskar någon som är alkoholist? Jag… jag som är stark, en sann överlevare, som tagit mig genom helvete för att vara den jag är… det är som om även jag har blivit en annan person för att han är alkoholist.
Att vara från honom är helt tvärsemot det jag anser att kärlek ska vara… men jag känner hur han drar mig ner… och jag som är så stark, en sann överlevare… jag kan inte hamna i en depression igen, hamna i mina destruktiva beteende som jag jobbar så hårt varje dag för att inte låta ta över. Då blir det en situation där det är antigen han eller jag. Men jag gör med min kärlek för honom? Jag antar att jag behöver omplacera den i en hobby eller något 🥲. Känner mig lika patetisk som den person han är när han dricker..

@EsterHanna
Härligt att läsa om din jul, verkligen! 💕
Ja ... barn snappar upp mycket.
Sköt om dig, kram.

Tackade just Gud för denna jul. Lugn och ro. Inga orosmoln, ingen klump i magen och ingen koll: Har han druckit, hur ska han vara i morgon?
Dottern och jag har haft en lugn och fridfull jul. Pratat. Gått promenader. Hon sa till mig att hon observerat hur jag alltid var stressad för hur mannen skulle uppföra sig... Så klok.
Mannen inte hört av sig alls. Tror polisen haft ett snack med honom. För han låter mig vara ifred. Jag har sakta börjat andas med magen. God jul!!!

God jul! Firar själv med älskad dotter. Vi har haft en LUGN jul. Hade råd att köpa det hon önskade sig i år för jag har inte bekostat en vuxen mans missbruk. Vi åt inte julbord utan det vi ville ha. Mannen grät i telefonen när dottern ringde för att önska god jul. Det dåliga samvetet kom smygande. Vi pratade om det dottern och jag. Kom då på för två jular sedan när mina föräldrar firade jul här och mannen satt full i soffan. Min pappa frågade om han var sjuk. Då försvann det dåliga samvetet. God jul ni underbara, starka, kloka och fina!

Min partner är nykter nu efter en fruktansvärd abstinens på sjukhus.
Oroanmälan är gjord. Kan bla mediciner hjälpa en att inte få återfall?

God Jul och en stor dos fridfullhet.

Hoppades på en måttlig alkoholkonsumtion av min man under jul. Gick med på att fira ihop. Nu står jag här och det dracks rödvin i smyg redan till frukost. Två steg fram och ett bakåt. Denna resa tar tid men hoppet lämnar mig inte! Däremot kommer jag inte stanna hos honom resterande juldagar utan vara hemma hos mig eller annan släkt. Jag kommer först! Låt honom sitta där med sitt vin o sin ångest

God jul 🎄💖

Önskar er God Jul med sinnesro och glädje. ⭐ 💕

Hej. Jag har dejtat min kille i lite mer än 5 månader nu. Igår ringde han och berätta att han självmant spytt (gammal bulimi) han lät konstig så jag frågade om han druckit han svara inte men jag påpekade att jag hörde det ändå. Idag var det samma visa, sa att han mådde illa kände sig tjock och ful. Jag ringde upp och han lät ännu värre än igår, jag ställde han mot väggen och frågade igen om han druckit hans svar "Ja! Har fått ett återfall. Druckit i 2 veckor. Förlåt att jag inte sagt något, snälla förlåt mig.. säg någonting?! ." Jag sa att jag inte kan säga något just nu för jag måste få landa i alla känslor, tankar och att han ljugit om detta och inte sökt min eller någons hjälp innan det blev såhär illa igen. Frågade också om han trodde att drickandet triggar igång allt annat jobbigt såsom bulimin, ångest = ännu mer drickande. Han höll själv med om det, jag avslutade samtalet med att jag uppskattade att han är ärlig.

Lite bakgrund. Jag har själv haft alkoholproblem/varit alkohokist, dricker inte längre då det är som min kropp ser det som gift, kommit så långt, det är inte värt det. Nästan alltid levt i destruktiva relationer, alltid varit något beroende med i bilden. Jag skäms för att det känns som jag drar till mig det. Men jag vet inte hur eller varför. Jag fick min NPF-diagnos för 2 veckor sen, det har förklarat mycket, jag går i psykoterapi har mått och mår extremt dåligt länge. Gör allt jag kan för att må bra i mig själv och hitta vem jag är. Är på god väg äntligen efter alla år av slit. Träffade honom i sommras. Klickade från första stund, kärlek. Han stöttar mig så i all min misär för det mesta, är förstående, omtänksam, rolig, fin. Men vi har trots våran korta tid haft hetsiga diskussioner och bråk, speciellt när han varit påverkad. Jag trodde han var "den" för mig. Vi pratade om alkohol i början, han sa att han avskyr när andra styr vad han ska göra, att han inte har problem, att jag ska lita på honom, han dricker ju inte så mycket, han blir inte påverkad, han sköter ju sitt jobb. Han dricker mest när han är själv eller jag och hans son inte är där eftersom vi inte bor tillsammans. Men många gånger det senaste dricker han även fast jag eller sonen är hemma. Det är som att han inte har ro att bara vara hemma med oss en kväll utan att dricka, ljuger om hur mycket, säger att han inte är påverkad trots att jag märker det, jag blir orolig och får ångest när han är full. Blir ofta konstiga diskussioner och när han druckit för mycket vin blir han jättekänslig och gråter ibland o säger hur mycket han tycker om mig, hur jag hjälpt han, hur mycket mindre han dricker nu. Han höll upp helt i 6 veckor, det tror jag på. Mådde super, gymma, umgicks med mig o hans son, kompisar, mådde bra.
Nu är han i en svacka igen och har ju rakt ut erkänt. Jag är så himla besviken att han ljugit o inte kännt att han kan prata med mig. Att han såfort vi pratat om det ska skydda både sig själv och sitt drickande, säger att han inte bryr sig om att han dricker men att han bryr sig om att det är dyrt?
Han har redan sagt att han älskar mig, jag har inte sagt det tillbaka. Är så skadad av allt gammalt, vill ta det i min takt. Nu är jag ännu mer osäker, rädd, känner mig ensam och maktlös. Vet att jag inte kan ställa ett ultimatum att han ska sluta helt men just nu är det de jag vill.. annars vet jag inte om jag vill vara kvar. Jag vet inte vem jag ska prata med eller hur jag ska hantera allt det här eller om det ens är värt det. Är nog mest så himla besviken och orolig. Alla samtal vi haft om detta, allt han lovat, att jag inte ska oroa mig. Ändå smyger han med det. Jag vill inte leva ett liv där jag ska vara rädd för framtiden, men jag är så himla kär, han är så fin och perfekt när han inte dricker. Jag ville verkligen att nu skulle vara min tur, våran tur! Men vill inte bygga ett liv och kanske en familj ihop med någon om han inte själv kan inse sin problematik, sluta skylla ifrån sig, ljuga och göra något åt det istället, inte bara i 6 veckor.

Finns det någon man kan prata med?
Är någon/har någon varit i en liknande situation?
Ska jag stanna och ge honom fler chanser? Kan han bli bra? Ska jag lämna och behålla den lilla hälsa jag byggt upp? Hur bemöter jag honom? Vad finns det för hjälp att få som jag kanske kan stötta honom i och till om han vill?

Är rädd för att han ska gå sönder om jag lämnar (det är hans svar till varför han inte sagt något, att han är rädd för att jag ska lämna) och det är ju inte det jag vill egentligen men är så himla mån om det lilla jag, jag byggt upp.
Gud, hela huvudet bara snurrar. Vet att han kommer ringa imorgon, be om ursäkt flera gånger. Vilja prata men jag vill inte prata. Vill bara stoppa huvudet i sanden en stund. Få tänka själv, prata med någon som kanske vet mer än mig. Gjorde ett armband i julklapp där jag gravera in att jag älskar honom, hade precis börjat känna det, lita på honom, tro på oss. Vill inte ge han det nu. Vet verkligen inte vad jag ska göra. Är jag dum och helt ute och cyklar här?
Svårt att få med allt i text, tror mest jag behövde ventilera och hoppas verkligen någon har solskenshistorier där det löst sig!

Hej principita och välkommen hit.
Din tanke om att ni ska vara två i det problem han har är medmänskligt och förståeligt.
Men om han på riktigt vill vara ifred och kanske ta tag i sina problem så kanske det är rätt väg.
Vi som är anhöriga vill gärna så att säga ta lontrollen över problemet.
Jag vet ingenting om vem du är eller din bakgrund.
Men om han är din första man med problem så är du kanske inte i behov av hjälp.
Om du har en historia av relationer med män med problem så kanske du kan göra en egen resa medan han gör sin?
I vilket fall,välkommen hit.
Här har jag lärt mig massor om beroende,medberoende och mig själv.

@EsterHanna
Jisses. Känns ju fel att önska dig God jul men gör det ändå. 🎄
En lugn jul. 💕

@MalmMia
Jag vill gratulera dig! Minns att jag läste en del av dig tidigare. Har läst en del av din tråd nu och jag är verkligen glad för din skull. Att du prövade en sista gång. Och att du var tydlig med dig själv. Och gick när det inte blev som du önskade. Den egna processen, den behöver sin tid. Har du varit på retreat! Hur var det? Formulera din framtid nu, som du vill ha den. Det är också en process. Jag hoppas att du har medvind. Och att du tar hand om det som du behöver. Det som kommer upp. Även det tar tid. Var snäll med dig själv.

@mus-lusen
Hej och tack för din text! Hur går det för dig?
Jag bodde mitt mitt ex i 10 år. Och det kostade på något som jag inte går att skriva i korthet. Jag har skrivit texter de senaste åren som jag varit fri och idag känner jag mig helt fri. När jag läser mina texter så blir jag chockad att det är jag som skrivit dem, om mitt liv. Jag har blivit uppmanad att publicera dem, men jag skrev dem endast för mig själv. Det finns redan så bra litteratur om medberoende. Du är författaren i ditt liv. Hur skriver du din framtid?
Jag är författaren i mitt liv och det är just skrivandet som fått mig att förstå, att jag behövde få honom ur mitt liv helt och hållet. Jag vill leva nu. Och jag lever. Bara mitt liv, som jag vill ha det.

Massor av kramar till dig, önskar dig en rofylld helg och bara en massa njutning. Du är så stark, och du har kommit så långt! Kämpa! Och var stolt över dig, för det är tufft det du går igenom.

@Tröttiz
Tack...ja, helt ofattbart att allt detta händer. Har jag levt med denna mannen? Pratat med polis i dag igen, gett dom adressen där han sist befann sig. Han är nu efterlyst eftersom han uteblivit från två förhör. Tror han dricker utan stopp. Skönt att veta att polisen nu kommer hitta och plocka in honom.
Jag kommer blocka alla kontaktvägar i jul och nyår. Han ska inte få förstöra den här julen.
Kramar och julefrid till er alla!

Hej Miss Lii och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Du är inte ensam om det du beskriver. Du och din syster är bekymrad över er mors drickande. Du ser att din syster är där hos er mor mer och du bryr dig även om hur hon påverkas av detta. Fint av dig att skriva här och vända dig står för stöd.

Ni har båda försökt att nå fram till er mor med önskningar om att sluta eller minska sitt drickande men hon rycker på axlarna och uttrycker inte att det är ett problem om jag förstår rätt. Även när ni försöker säga att "vi kommer inte när du dricker". Att ta upp det och vara rak utan att vara dömande eller kritiserande är en sådan sak en kan göra, fint gjort av er.

Vet inte alls om detta är något för er, men ger ett litet råd. Om ni blir mycket oroliga går det att göra en orosanmälan till kommunen, det går att göra anonym eller uppge vem som gjort det. En annan idé är att ni kan ge Alkohollinjens nummer till er mor 020-84 44 48 eller om du eller din syster behöver någon att prata med testa att ringa för egen del. Med att ringa kommunen, ge nummer till Alkohollinjen eller kanske kontakta hennes husläkare om hon har en blir det ett sätt att ta hjälp utifrån "flagga" om samtalen med henne inte nått fram. Det är inte säkert att det hjälper heller, det var en tanke, ni vet bäst själva vad som redan är gjort och vad som eventuellt skulle kunna vara bra i den situationen.

Det låter verkligen som du fått nog av alkoholens plats och vad den kan göra med människor, du har levt nära innan och plågas av detta. Kanske har det gett dig perspektiv och kunskap kring att du behöver ta hand om dig själv och sätta gränser, ansvaret kring valet att dricka eller ej ligger hos den som dricker. Det går att föreslå hjälp, att umgås med gränser som "bara när du är nykter " eller liknande samtidigt finns det ingen hjälp i världen som kan hjälpa någon som inte vill ta emot den.

Vad behöver du själv för att må så bra du kan just nu? Läs och skriv gärna mer, ibland kan det ta tid innan en tråd får fart och förhoppningsvis kan du få mer stöttning av andra närstående här inne.

Ta hand om dig

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Självomhändertagande
Jag kan bli så ledsen då jag tänker på vad jag gett och inte får/fått tillbaka. Fått höra att jag är menlös och tråkig. Han ringer mig i fyllan och jag ska enligt honom vara glad över att han ringer för han bryr ju sig - fastän han druckit. Och till folk har han sagt att jag inte ville med honom för han är alkoholist ... Skulle vara annat om han hade haft plan mot drickande.

Men jag då. Vi anhöriga. Som är oroliga, vänder ut och in på oss.
Jag accepterar inte att mitt mående dras ner av andres missbruk om den inte vill ha hjälp. Kommer inte att bli viktigare än alkohol förhonom, inte hans barn heller. Men jag är boven ...

@nycat, som jag har tänkt på dina ord. Jag har blivit av med mitt ex, som är alkoholist. Och när jag befann mig i mitt medberoende, då kände jag mig ofta dränerad. För att han kunde uttrycka sig elakt med vissa ord. Idag tänker jag på de orden han sa, då han försöker komma i kontakt med mig. Jag har stängt alla kanaler, så han kan bara mejla. Och när jag fick mejl av han senaste gick jag in här på forumet och mindes hur illa det har varit. Då hänvisade jag hans mejl till spamkorgen. Och hoppas att ev framtida mejl hamnar där.
Ta inte åt dig. Det är hans sjukdom som talar. Och häromdagen så tänkte jag, det är konstigt, att de som är sjuka i ett alkoholberoende, att många ändå väljer att vara kvar i det.
Tänk de som får dödsdomar i andra sjukdomar, de har inte alltid ett val. Men det är väl lätt för mig att säga. Svårare att förstå valen. Men eftersom alkohol är en farlig drog och påverkar hjärnan, kan de inte tänka klart. Det är märkligt att det är som det är. Så många anhöriga som lider.
Kämpa på!

@nycat
Det kan vara att han, kanske omedvetet, börjat se dig som ett hinder gällande alkohol. Det är ju det han vill göra - dricka. Du är inte värdelös, snarare värdefull och det du gör är en kärleksförklaring.
Stå på dig. 💕

@evve
Jag har blivit "blind " för mycket som anhörig ... 😳 Vad klassas som "regelbunden överkonsumtion"?

@Principita
Ja. Att bli åsidosatt, att inte vara viktigare än alkohol. 😔
Visst kan han förändras - om han vill det själv. Kärlek kan göra mycket, men rår inte mot andras beslut gällande drickande.

Håller med dig. Min man låg i mitt vackra , fina hus på den äkta mattan -redlös-med en vodkaflaska innanför byxlinningen. Jag sa, du är ju drängfull! Han sluddrade: Jag dricker inte.
Herregud.