Senaste kommentarerna i forumet

@Backen123
Hej! Det var länge sedan vi skrev i en tråd. Har läst i din tråd och har velat skriva så länge, men jag ser också att min ADHD går igång ibland och jag behöver tänka mig för lite. Jag är lindrigt sjuk i Covid och har isolerat mig hemma. Det är så frustrerande. Jag skriver om en del av min resa med mitt ex, för min egen skull. Och promenerar i naturen.

Jag har läkt och det tog tid. Jag ville ha kärlek med mitt ex, men han stötte bort mig under många år. Så när jag äntligen fick honom att flytta ut, vilket tog mig flera år att vara tydlig med mig själv och sedan vara tydlig med honom. Då behövde jag landa länge. Var helt ointresserad av att träffa någon och när jag väl blev intresserad av att träffa en man, så visade det sig att han hade en helt annan intention med mig. Så det var en ny lärdom. Att inte längre vara så naiv och bli förälskad i någon man inte har en aning om vem det är. Men han fyllde en funktion och jag behövde den erfarenheten som den relationen gav just då. Men eftersom jag ville ha kärlek, valde jag att avsluta det vi hade.

Och så mediterade jag i månader. Tog kontakt med en psykolog och ville förstå hur jag skulle tänka, i valet av en framtida livspartner. Det är det jag har velat ha hela tiden, men om man inte vet vad man behöver så vet man inte heller vad man ska leta efter. Min ADHD har gått igång på "spännande" män genom livet och jag har förstått att de relationer jag har haft där är det jag som har stått för tryggheten då jag tydligen har träffat osäkra män, eller de har i alla fall inte varit trygga i sig själva. Jag har tagit hand om, stöttat och lyft, passat upp och vårdat, som en medberoendepersonlighet antar jag.

Jag förstod att jag behövde träffa en trygg man som är självständig och som inte behöver mig, men som önskar en partner på samma villkor. Och jag har funnit honom, han har funnits länge i min kännedom och vi umgicks en del förr, i ett socialt sammanhang.

När man vet vem som är bäst för en, då hittar man den människan. Och då kan det bli jättebra. Jag behövde förstå, att jag inte skulle gå igång på mitt tidigare beteende och därför så ägnade jag mycket tid att meditera och landa. För att jag skulle lyfta blicken så behövde jag psykologen och meditationen. Och min ADHD diagnos som är ganska ny. Nu förstår jag hur jag inte tänkt långsiktigt förr.

Vad behöver du för att lyfta blicken? Om du skulle skriva din film där du spelar huvudrollen och där du träffar mannen som du drömmer om, eller vill drömma om. Kan det vara möjligt för dig att tänka att han finns där ute och väntar på att träffa just dig?

Eller känner du fortfarande att "bara tanken på att träffa en ny man gör mig illamående." I så fall behöver du annat. Ta hand om dig och göra det du vill. Jag "gick igång" på just den meningen och kände igen mig själv för några år sedan. Jag vet hur tungt det kan vara att börja om med en ny relation. Jag är 45 år och jag lever i nuet varje dag. Och är så otroligt tacksam för att jag minns knappt hur jobbigt det var att vakna med en alkoholstinkande man varje morgon.

Jag är så tacksam att jag ens har träffat en ny kärlek som passar mig och jag passar honom. Jag tror att kärlek är allt. Och om man inte har det till en partner så kan man känna den för sin familj, sina vänner och till ett djur.
Jag var rädd för att fastna i en bitterhet, eller en sorg, eller förtvivlan genom att upptäcka vad hur naiv jag hade varit. Eller hur sjuk jag hade varit i mitt medberoende. När jag hörde från mitt ex att han spenderade pengar på en ny kvinna, när han egentligen lånade massor av mig, som jag gjorde om till en gåva för att inte fastna i något osunt, då blev jag först irriterad. Sedan såg jag dem framför mig, hur han drack och hon rökte på. Och så tänkte jag att det är så det är, i missbrukets värld. En missbrukare behöver sin missbrukare, eller vårdgivare.

Tack vare att min nya pojkvän ifrågasatte att jag hade kontakt med mitt ex, när han känner till mycket, valde jag att bryta helt med mitt ex igen. Nu har 3 månader gått sedan jag hade kontakt med mitt ex sist. Jag har aldrig mått bättre.

Jag hade inte kunnat föreställa mig att det fanns ett nytt liv att bygga vidare på. Jag kunde inte föreställa mig det med mina 11 år som medberoende.

Det finns ett helt nytt liv. Och allt jag behövde göra, var att gå till botten med, "vad behöver jag hos en man och vem vill jag vara för honom".

Jag tar ingenting för givet, men jag är tacksam varje dag för mitt nya liv. För att jag äntligen får uppleva ett sunt och friskt liv tillsammans med en man som lever som jag.

Och jag önskar dig kärlek. Jag är övertygad om att du får kärlek från dina barn. Men du förtjänar även kärlek från en man. Från en man som passar dig. När du är redo, så ser du honom.

Jag ville bara dela med mig av min erfarenhet. Inte projicera något. Hoppas att det var ok. Ha en fin dag!

@basim
Du finns mycket där för honom, men glöm inte bort dig själv. 💕

Vad behöver du och vad är viktigt för dig? Du kan inte förändra honom om han inte själv vill förändras.
🌹

@MalmMia hej, kära forumvän, vad kul att höra ifrån dig ❤ ja jag har ju också avverkat några samtalskontaker under tiden i kaos, tror absolut att prata med någon nu är rätt. Skulle så gärna vilja komma i kontakt med någon inom kyrkan då den där högre kraften gjorde sig påmind ibland. Hur har ni det, hur går det för exet? Tänker på dig ofta och glad att du kommit vidare, men som jag börjar förstå för egen del så kommer det ta tid att läka ❤

Hej basim och välkommen hit!
Här finns massor att läsa och lära om man vill.
Det första och svåraste är:
Vilka val kan du göra för att ditt liv ska bli bättre?

Och han började igen en halv töm flaska vodka 350 ml och en burk stark öl . Det är ungefär 4.3-5 stardard glas på en natt och dagen innan druckit 2 burkar stark öl . Han ter sig ej berusad och förnekar om han har druckit och som vanligt skrattade åt mig och sa tror du jag dricker. Jag är så trött !!! Var halv gråtande när jag åkte hemifrån. Vill ej vara i samma tak .

Låter bra med digitala möten genom Nämndemansgården. Ännu bättre vara där kanske men ibland är det inte möjligt. Det sorgebearbetningsprogram jag genomgick var genom Nämndemansgården och två terapeuter som jobbade där. Idag är dom pensionerade och har sorgebearbetning själva (jobbar fortfarande lite på Nämnedemansgården tror jag). Sorgebearbetning kan du genomgå flera gånger, finns mycket att bearbeta, mycket sorg och besvikelser i livet. Ska själv genomgå programmet i vår och i Lund med samma terapeuter. Vet inte var du bor men Nämndemansgården kanske känner till någon annan plats där man kan genomgå sorgebearbetning. Bra du tar tag i situationen och kanske har det även effekt på din dotter. Självklart påverkar det henne på något sätt om ditt förhållningssätt förändras. Om inte avlastar du henne från skuld när hon uppkever att du mår bättre. Frågade min son idag om all kunskap, alla minnen finns kvar i huvudet på honom. Ja sa han och skrattade. Kändes bra och hoppfullt.

Glömde skriva att jag går ju till en psykolog via sjukvården som är jättebra. Hon har arbetat på Nämdemansgården med alkohol och drogberoende i 25 år så hon vet vad jag pratar om och kan ge rätt stöd och verktyg.
Så viktigt att gå och prata och jag har kommit så långt tack vare henne.
Satt fast i ilska, bitterhet och sorg och hade tappat bort mig själv.
Kram Azalea🧡🧡

Härligt att höra min sköna att du kommer till ro på din nya plats. Det är så viktigt kände jag att ha sitt eget och det gjorde mig trygg. Så fortsätt att bygga och boa kring dig själv.
Jag har ju haft en turbulent tid och faller också jättelätt tillbaka men har blivit bättre på att stanna upp och tänka till. Har ju en son med psykiska bekymmer och där är det lätt att plocka upp medberoende igen.
Att tänka på sig själv i första rummet är inte lätt efter åratal som anhörig till alkoholist och jag övar varje dag .
När det kör ihop sig använder jag all tid de klassiska frågorna:
Vill jag det här?
Behöver jag det här?
Mår jag bra av detta?
Sen beroende på svaren så agerar jag, bra ju alltid gott igång på alla cylindrar förr och gjort utryckningar men märker att det känns bättre att ta det lugnt och tänka en runda till.
Så fokus på dig själv varje dag🧡 Han måste lägga fokus på sig för det är hans uppgift att ta hand om sig och inte din.

Kram och njut av kvällen kanske med en romantisk komedi och en smula choklad🧡Azalea

Backen 123....
Tack själv ❤️ Vi hjälper varandra härinne på Forumet. Det var samma sak för mig när det gäller alkohol: jag tyckte den tog för mycket plats. Många kallar ett glas vin för guldkant men för mig blev den allt mer en sorgkant. Länge läste jag om normalt intag och lutade mig emot att jag inte drack för mycket enligt rekommendationerna. Men jag kände inom mig att jag inte hade något bra förhållningssätt och känsla när det gäller alkoholen. Lägg till mina gener med alkoholiserad mamma, pappa och morfar. Jag lade allt mer energi på att oroa mig för att tappa kontrollen och gå hela vägen fram till förnekelse, det där tillståndet där andra vet men inte man själv. Det där tillståndet jag ser hos min mamma och pappa när det gäller alkohol och det jag såg hos mitt ex. Dom är omedvetna om hur mycket skit dom ställer till med och förstör sina relationer till andra. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag inte vill ta risken att hamna där. Du frågar dig vad du ska göra utan alkohol. Kanske kan du spinna vidare på den tanken och börja fundera över svaren runt det. Funderade mycket och till slut växte beslutet fram. Nu känns det som en ren befrielse att ha valt bort A. Först nu inser jag hur mycket energi det stal att oroa sig. Praktiskt är det också att inte dricka, man kan köra när som helst. Kram från mig till dig❤️

@Hejhej_
Hej.
Kaos och drama kring den som dricker. Vill du ha det så här om 1, 3 eller 5 år? Han har gjort klart att han inte vill sluta. Då måste du fundera hur du vill ha det, vad du behöver. 💕

Själv har jag ett ex som inte ville/vill ha hjälp, relation med bland annat barn finns inte. Jag har länge varit frustrerad över det, då jag inte förstår kraften samt att jag innerst inne känner frustration över att jag vridit ut och in på mig själv och inget hjälper. Du har säkert varit där du med ... En sak jag haft svårt med är att inse att om det skulle finnas ömsesidiga känslor skulle jag ändå inte satsa, då jag inte mår bra.

Jag har tanken att vi anhöriga gör mycket för den beroende, men någonstans kommer det kanske en gräns då vi måste släppa taget för att inte dras med ner i ett rent helvete pga annans beroende.
Men, det vet vi bara själva. Att hoppa från ett sjunkande skepp liksom utan att gå under själv. Jag hoppade, och i sakta mak går det framåt. Börjar känna sinnesro, och slutat befinna mig som i krigsberedskap där man aldrig vet vad hända skall ...

Kram,
och all styrka till dig. 🌹

Ja, vilken svår sits... Att känna kärlek men veta att priset du betalar för den är din sinnesro. Du resonerar väldigt klarsynt tycker jag, och det känns som att du kommit fram till att din sambo aldrig kommer förändras. Ska ni leva ihop så är det så här det kommer vara. Och jag får intrycket av att du inte vill det längre. Med all rätt om du frågar mig. Din sambo har ett val att inte dricka för att rädda er kärlek, men fortsätter ändå. Du har kämpat i sex år. Jag önskar dig styrka att välja en annan väg framåt nu.

@Hejhej_
Så bra att du har tagit steget att skriva här. Du skriver väldigt insiktsfullt och du är väl medveten hur du har det i ditt liv och du ställer frågor till dig själv, som är det med en sån människa jag vill dela livet, ska jag alltid behöva bli rädd. När jag läser dina frågor så väcks en del minnen hos mig. Jag var 29 år då jag träffade mitt ex. Och jag visste instinktivt att han var alkoholist redan efter ett par månader. Då dejtade vi och vi levde i olika länder. Det var mycket hotellnätter och en gång tog vi in på ett fint hotell. Han lämnade mig utan att äta frukost tillsammans. Jag tänkte att det var konstigt. Varför äter vi inte frukost när vi är incheckade på stans bästa hotell. Han ville inte ta sitt morgongift med mig, utan han åkte ut till flygplatsen för att ta giftet där. Det förstod jag när vi började resa tillsammans. Det borde ha tagit slut då jag kände på mig hur det låg till. Och jag gjorde faktiskt slut. Men det gick åt helvete. Och jag vill inte skriva om det här. Det gjorde i alla fall att jag lät honom vara kvar i mitt liv. Jag blev traumatiserad och det kom att dröja tills jag blev av med honom, i 10 år till innan jag sökte hjälp. Då fick jag hjälp med mitt trauma och jag lever ett nytt liv. Jag har lagt alla mina resurser på att ta hand om mig. Och jag ångrar ingenting. Jag behövde min resa. Men det var nära att jag inte orkade kämpa igenom. Jag orkade, då jag ville bli en mamma och den längtan var så stark. Men när jag insåg på riktigt att han var alkoholist, då ville jag inte skaffa barn med honom. Och jag prövade bara få honom att bli nykter länge, utan resultat. På ett sätt så har jag kastat bort mina bästa år. Jag har förmodligen missat min chans att bli en mamma och jag tänker ofta på barn. Innan jag träffade mitt ex funderade jag på att adoptera ensam, men fick inte det, då jag lever med en bipolaritet. Under den här tiden med mitt ex prövade jag förstå den här världen och jag la ner allt jag kunde på att bli medicinfri. Och det blev jag för många år sedan. Jag tog han och oss till flera terapeuter och en sa, ni är medberoende till varandras problematiker. Och jag är på ett sätt tacksam för att han valde att stanna hos mig när jag berättade på andra dejten om min bipolaritet. Ingen annan man sa bra saker på den tiden, så jag gav upp hoppet om att träffa en man. När jag sedan träffade mitt ex, så upptäckte vi varandras känslighet i oss som människor, och vi förstod varandra. Då hade vi båda erfarenhet av att inte bli förstådda av vår omgivning.
Vi levde mer som vänner i tron på att vi hade en bra relation. Men den var så osund. Vi var fast. Och jag hade aldrig blivit fri det här om jag inte hade turen att träffa min psykiater, som faktiskt var den som sa rakt ut att jag var medberoende. Jag hade inte förstått det. Jag hade så många utmaningar att ta hand om, så jag såg inte att han var sjuk i alkoholism. Så jag såg till att ta ett steg i taget. Och det tog mig många år, men nu är jag fri från allt som jag inte ville ha i mitt liv.
Jag ställde mig frågan "hur vill jag ha det i mitt liv?" och jag skrev till mig själv varje dag. Jag skrev hur jag ville leva och jag skrev hur jag ville ha det. Och så insåg jag att allt ansvar vilade på mig. Jag berättade bara för en vän hur jag verkligen hade det. Hon har samma sjukdom som jag. Jag var den första hon hörde talas om som kunde sluta med medicin. Hon har varit medberoende. Hon kunde berätta för mig vad drogen alkohol gör med människor. Vi hade ett enormt utbyte med varandra. Och det var hon som fick mig att inse hur illa det var.
Men mitt ex ville inte flytta och han ville inte lyssna när jag sa att jag ville ha barn och jag behövde leva ensam för att landa i hur jag skulle göra. Jag hade ingen aning om att jag behövde lära mig att sätta gränser som gjorde att han ville flytta. Det tog mig flera år. Och under den tiden så försörjde jag honom. Och en förälder till honom gav honom pengar, i tron att de gick till mat, då jag slutade ge honom pengar. Han är en mästare på manipulation och i skrivande stund så vet jag inget om hans liv. Jag vill inte heller veta. Han tillhör min historia och jag skulle inte vilja vara utan den, då jag har lärt mig så mycket. Men om jag inte hade min psykiater eller vän, då hade jag kunnat fastna med honom hela livet. Eftersom jag inte ville berätta något om hur det egentligen var, för någon annan. Jag hade redan varit med om så mycket dömande då jag var 25 år ung och insjuknade i en bipolaritet. Jag hade redan sett hur en omgivning behandlade mig före och efter. Idag hänvisar jag alla till vården. Vården har resurser att hjälpa, men man måste be eller ställa krav på att få hjälp själv.
Och det vet jag eftersom jag har begärt hjälp inom primärvården. Och fått bra hjälp. Men jag hade aldrig begärt hjälp om det inte var för en sjuksköterska inom psykiatrin som en gång frågade mig "och vad kan jag hjälpa dig med?" i vårt första samtal. När han sedan slutade på mottagningen behövde jag ingen ny samtalskontakt. Jag hade blivit frisk och han var den första vårdgivaren som behandlade mig som en likvärdig människa. Det glömmer jag aldrig. Han inspirerade mig att utbilda mig inom mindfulness och nu har jag praktiserat mindfulness i nästan 7 år. Det fick mig att upptäcka hur jag verkligen levde och att ta mitt liv på allvar.
Det är bara jag som är ansvarig för mitt liv. Och jag önskar så att jag hade haft förstånd att fortsätta träna fysiskt när jag istället tog antidepressiva som ung vuxen. Det var nämligen medicinen som fick mig att insjukna. Men vi gör alla våra resor. Du gör din. Du säger "de känns som hen fattat sitt beslut och det är dags för mig att fatta mitt. Men de är så svårt. Ska jag alltid behöva bli rädd?"
Och jag tänker, vad händer om du går till en läkare och säger att du vill prata med en kurator eller psykolog? Oavsett vad du väljer, så är det en process. Det tar tid. Det tar tid att landa. Det tar tid att processa. Det tar tid att sörja det liv som inte blev. Det tar tid att förlåta det liv som inte blev. Det tar tid att acceptera det liv som blev.

Och det går inte på en dag till en annan att vara redo för en ny kärlek. Allt tar sin tid. Och man behöver låta det ta sin tid. Om man inte vill fly. Jag flydde ett tag, med att hjälpa andra. För jag visste inte hur jag skulle hjälpa mig själv. Men idag hjäper jag alltid mig själv först. Sedan kan jag lyssna på några utvalda. Resten hänvisar jag till vården.

Vi har en jättebra vård i vårt land. När vi träffar rätt. Om man inte träffar rätt, då byter man. Man får inte ge upp! Hjälp finns att få inom primärvården. Fösta steget är att prata om det, eller skriva här. Eller både och!

Ta hand om dig! Och hundarna!

@Ragna Vill bara sända dig en tanke. Mitt barn har också varit många år i ett svart hopplöst djup. Maktlösheten, oron och kasten mellan hopp & förtvivlan är fullständigt vidrigt att uppleva som mamma.
Jag har inget tips på bra sorgbearbetning, men jag tror det är en god tanke. Mitt barn mår nu bättre sedan några år (och faktiskt mycket bättre just nu, peppar, peppar...) men jag har så mycket obearbetat inom mig som gör att jag har svårt att ta till mig det goda.
Att acceptera det jag inte kan förändra är ju nyckeln, men för det krävs verktyg som jag inte riktigt har. Kram

Hej

Jag har levt med min sambo i 6 år och redan för 5 år sen fick hen sitt första fylleflipp. Blir arg, säger fruktansvärda saker och vevar med nävarna. Hen träffade mig inte, men försökte. Jag ville gå men då flippade hen ytterligare. Hundarna kom emellan och var rädd för hen länge. Att jag inte lämnade då förstår jag inte. På den tiden mådde jag själv mindre bra och trodde inte jag klarade mig ensam, jag trodde mig behöva hen. Allt eftersom åren gått har hen flertalet gånger blivit aggressiv, hotfull och fruktansvärt elak. Även mot vänner och familj. Hen dricker inte ofta, men när hen dricker dricker hen oftast för mycket. Det är främst starkspriten det gäller.

Jag började ställa ultimatum. "En gång till och jag lämnar", men jag lämnade aldrig. Till slut trodde jag jag hade fått nog och hen lovade att sluta dricka, det var mig eller alkoholen. Det varade inte länge.

Jag har förklarat att jag blir rädd i hens närhet när hen är alkoholpåverkad. Hen minns inget dagen efter heller. Om hen är iväg o dricker ligger jag vaken hela nätterna och väntar spänt på att hen ska komma hem.

I somras fick jag nog. Då satt hen ledsen, insiktsfull (trodde jag) och sa att hen förstått att hen blir ett monster av alkohol och aldrig mer skulle dricka starksprit. Jag sa klart och tydligt att jag inte orkar mer, att jag bara går o väntar på att hen ska explodera igen och att det känns som jag slösar mitt liv på hen. Varför stanna o vänta när de ändå ska gå åt helvete? Vi har diskuterat detta så många gånger o jag har fått så många löften att inte dricka starksprit, inte sova hemma när full osv osv. Allt händer igen och igen. I somras sa jag "jag vill aldrig mer diskutera alkohol med dig. Jag orkar inte mer. Drick vafan du vill, sov var fan du vill men du vet konsekvensen av ditt handlande. Du gör vad du vill med ditt liv".

Senast för en vecka sen sa hen till mim familj att hen inte dricker starksprit. Igår drog hen iväg med en flaska whiskey till en polare och kom hem 6 på morgonen. Inte pissfull men stank systembolaget.

Jag har haft ångest och knappt kunnat sova i flera dagar för jag vetat att hen ska iväg o dricka och jag såg flaskan. Jag har dock inte sagt ett ljud eftersom bollen är i hens händer.

Nu dividerar jag med mig själv. Min ena sida vill säga "men hen var ju inte elak denna gången, hen kanske lär sig?" Samtidigt som min andra sida inte orkar mer. Mina känslor dör för varje gång hen dricker. Tilliten är förstörd och går int3 reparera hur jag än gör efter alla gånger hen gjort mig rädd. Jag är trött på att ligga o vänta på ett eventuellt utbrott, rädd för att hen ska skrämma våra djur. Men jag älskar hen. Så jävla mycket. Hen vill inte heller ta hjälp. Jag trodde i somras, igen, att hen insett. Men de går aldrig mer än ett halvår. De känns som hen fattat sitt beslut och det är dags för mig att fatta mitt. Men de är så svårt. Ska jag alltid behöva bli rädd? Jag tycker hen är äcklig, avtändande och jag vill inte vara i hens närhet när hen druckit alkohol.

Idag är jag en starkare människa, hade jag träffat hen idag o sett den sidan hade jag aldrig ens tittat åt hens håll. Men nu har vi snart delat 7 år med många fina stunder o det känns svårt att lämna. Samtidigt som jag inte orkar ha det såhär. Jag är ung dessutom, under 30. Är det med en sån här människa jag vill dela livet? En människa som sätter spriten före relationen? Jag är dessutom uppväxt med missbruk och hela mitt system går i trauma och ångest när hen dricker. Jag vill inte ha det så. Jag trodde min ångest skulle lätta och tilliten öka för varje gång hen klarade dricka men inget förrändras. Det har skett så många gånger att mitt hopp är borta. Jag går o väntar på att de ska gå åt helvete så att beslutet ska bli lättare att fatta.

Vänner o familj som sett allt har länge sagt att jag ska lämna och jag inser ju att valet är att lämna eller leva med alla dessa jobbiga känslor. Här sitter jag i alla fall och har tagit steget att skriva här.

Det är läskigt men jag är så trött och förvirrad.

PS. Har anmält mig till digitala gruppsamtal på Nämndemansgården, det var där min dotter var senast. De skickade filmer med, som jag tyckte, väldigt bra föreläsningar. Är också väldigt intresserad av sorgebearbetning, som du nämnt tidigare Gros19. Kanske något som skulle kunna hjälpa mig. Har du några tips om var man hittar bra sådant?

Tack Gros19, Dearself och EsterHanna!
Det känns som jag skrev förut att det största stödet trots allt finns här, hos er, som har liknande erfarenheter.
Nu är det värre än värst. Orkar inte skriva så mycket just nu, men det står klart att min dotter, inte oväntat alls egentligen, inte klarar av de krav som jobbet via behandlingshemmet har. Hon är helt enkelt för sjuk, tror jag. Nu var jag hos min andra dotter i kväll en stund för att prata om helt andra grejer som berör henne, men såklart pratade vi lite om hennes syster också. Fast på det hela hade vi rätt trevligt. Och sen vid midnatt så ringde systern, mådde så fruktansvärt dåligt, tror hon druckit men hon förnekade det. Tror hon känner sig som i en rävsax nu. Hon mister jobbet om hon "failar" igen vilket hon sannolikt redan gjort. Men vad kan jag göra? Jag sa att vi älskar henne, att vi vill göra allt för att hjälpa henne, men att hon måste tala om hur vi kan göra det. Hon vill inte att vi ska komma dit (vilket vi gjorde för ett par dagar sen), hon vill inte åka in till psykakuten eller beroendeakuten. Jag förstår att hon lider fruktansvärt, men vet inte vad jag kan göra. Kanske, som du skrivit Gros19, "ingenting". Är så svårt att acceptera och ta in ändå. Trots att jag och min andra dotter pratat en del om det tidigare i kväll. Orkar inte med den här limbon längre. Samtidigt är man väl fast i den så länge ens barn lever. Kan inte släppa hoppet helt, kan inte ge upp. Värst är den ständiga, plågsamma ångesten jag lever med.
Stor kram till er, och jag vet som sagt att ni har det lika svårt. Men nu har jag nått något slags botten. Det kanske vänder.

@YF7xnpm9, nej du är inte ensam! Jag hittade detta forum för drygt en månad sen och är helt överväldigad över hur mycket fina människor det finns. Människor som är i liknande situationer och som gärna delar med sig av råd o tankar.
Din man verkar ju medveten om att han dricker för mycket och det är ett steg på vägen tror jag. Jag har förstått att det går inte att få någon annan att sluta dricka om den inte vill själv. Hjälp finns att få både från sjukvården och kommunen. Men det är inte lätt. Alkoholmissbruk är så skambelagt och det krävs mycket för att orka blotta sig.
Bra att du skrev här! Det är en början för dig, för det är inte lätt att stå brevid, maktlös och ensam, full med en massa känslor!
Stor kram till dig❤️

Vad skönt att beslutet känns så bra i praktiken, det är just där jag är. Står i ett vägskäl och vill inte känna att jag vill och behöver dricka. Alkoholen har ju varit den gemensamma nämnaren för nästan all olycka, strul och kaos sen ungdomens tider. Varför ska den få ta mer energi från mig. Men vad gör man utan den? Jag behöver ju inte sluta pga av sjukdom.... Jag tycker bara att den tar för mycket plats. Så går mina tankar idag. Tycker du har sånt fint namn på din tråd och du var en av dom som hjälpte mig så oerhört mycket när min värld kraschade. Tack! ❤

Hej fina Azalea.
Det går fint med hemmet. Har fått hjälp av honom att ordna, så nu har jag ett hem iaf.
Faller tillbaka fort i medberoende och behöver verkligen jobba med det.
Går tillbaka och pratar om en framtid och han går på AA men jag känner att jag behöver ta hand om mitt.
Varför upprepar jag samma mönster om jag mår dåligt?
Ja, fina Azalea, att finna en tro inom sig känns nästan avgörande för mig.
Hur har du det? Tänker på dig med ibland och det du delat med dig av din historia. Hur finner du styrka?
Kram kära forumsyster 💛

@Åsa M
Där skrev du något väldigt bra. Om varför det är så bra att stänga av kontaktvägen. Jag har läkt, men jag påminns ofta av mina nuvarande utmaningar som är förknippade till mitt tidigare medberoende. Och på ett sätt så är jag tacksam för att jag inte kan fly in i något. Jag behöver möta mina utmaningar utifrån där jag är och jag är egentligen bara tacksam för att jag är rik på erfarenheter. Jag är tacksam för att jag överlevde den här resan utan att gå under.

Och jag är tacksam för att jag njuter av att gå ut i naturen. Igår såg jag en svan flyga över kanalen intill mitt hus. Jag var på väg till änderna för att ge dem havregryn. Bemötande där var roligt.
Jag är så tacksam för att slippa leva i en fasad med tjusiga attribut i en ytlig värld, där jag spelade med, i flera år och jag var så naiv som trodde att jag kunde förändra honom. Jag var så naiv som spelade med. Och konsumerade fina kläder och sminkade mig fint. Och deltog i bjudningar och dinerade på stan med "vänner" där mer eller mindre alla har problem med den ena och det andra och främst med alkoholen. Och allt var bara en show.
Och så är jag snäll med mig själv och tänker, att jag behövde den erfarenheten. Jag ville aldrig vara bland dessa människor, men ändå så var jag inte kapabel att ta mig därifrån. Medberoendet var så starkt.
Och idag, som jag njuter av fåglar som mitt sällskap en stund, innan jag går vidare på min vandring, i livet.
Och idag så förundras jag över att hur livet kan ta så olika form. Det gäller verkligen att veta vem man blir kär i. Och välja rätt person som passar en själv. Men det är lätt att säga när erfarenheten gjort sitt. Och kanske det är det som är just meningen med erfarenheter. Jag matar inte alla fåglar. Inte heller regelbundet. Utan jag bestämmer när jag har lust att göra det. Det är mitt val.

@EsterHanna
Vad skulle hända om du inte fotade viktig post som skickades till din man på din adress? Behöver du göra det? Det är bara en nyfiken fråga. Mitt ex vägrade flytta ut från min adress över ett helt år. Jag ringde skatteverket flera gånger och jag flyttade ut honom från mig. Men det är så lång handläggningstid. Heja Sverige. Till slut fick jag honom att skriva sig på den adressen där han bor. Jag sände vidare hans post ett tag, sedan strök jag bara över min adress och la tillbaka dem i brevlådan. För att visa att han inte bodde kvar. Och då fick det bli postens problem.
Jag menar, om du inte mår bra av att ge honom den servicen, kan du låta bli?
Det är inte ditt problem tänker jag. Men jag vet också att i stunden kan det stressa en mycket. Mitt ex hade problem med kronofogden och inkasso. Och jag var så arg varje gång dessa brev kom och "störde" mig i livet.
Tills jag började se de störande breven som övningar. Och att släppa taget om allt som inte är mitt.

Två veckor in på det nya året och det känns riktigt bra. Oron för mig själv och mina alkohol vanor har lagt sig. Beslutet att välja bort alkohol ur mitt liv för gott fattade jag redan i höstas. Kändes annorlunda inom mig den här gången. Det handlade inte om en lång vit period den här gången utan acceptans att det var livslångt. Jag tog mig tid att fundera runt det hela. Kände spontant i höstas "va tråkigt att ALDRIG få ta ett glas vin till maten". Tänkte runt den känslan. Vad blir tråkigt? Blir grillkvällen på altanen med familjen tråkigare? Blir solnedgången inte lika härlig? Blir midsommarafton mindre mysig? Svaret blev nej, det härliga är ju familjen, solnedgången, sällskapet mm. Vad jag har i glaset spelar ingen roll...eller borde inte göra det iaf. Till slut försvann den där känslan av att det var tråkigt att aldrig dricka A mer. Jag accepterade också att det kommer att komma stunder när det känns svårt, tråkigt, lockande. Men dom får jag acceptera för jag har bestämt mig. Kom också överens med mig själv att påminna mig om beslutet inför situationer när jag vet att det kan bli svårt. Var bjuden på trerätters supe i onsdags kväll och visste att det skulle bjudas på vin. Jag kom överens med mig själv innan att jag ska tacka nej. Och konstigt nog blev det inte alls svårt för jag visste vad som gällde. Har också varit rädd att utmärka mig men har bestämt att jag inte behöver lämna ut mig till alla utan det är okej att "ljuga" lite och så kan man alltid ta bilen så man kör. Gjorde det senare i onsdags. Dessutom var det ingen som ifrågasatte. Känner mig tacksam över att insikten kom till mig innan det gick över styr. Vill verkligen inte gå i mammas och pappas fotspår. En otrolig lättnad att slippa oro, skam och dåligt samvete över "vin som druckits fast jag inte hade tänkt göra det." För övrigt en del utmaningar just nu när det gäller min mamma. Hon har äntligen fått beviljat hemtjänst men hon tackar nej i princip varje gång. Hennes beslut, inte mitt, nu har hon iaf tillgång till hjälp. Nu ska jag ta promenad i solen och känna tacksamhet över att jag inte drack vi igår kväll.

@Viktoria2010 Ja jag håller med dig. Hans uppväxt var förfärlig. I Sverige hade barn som han omhändertagits av socialtjänsten men på den tiden, i det landet....andra lagar då. Och även nu.
Visst är det ärftligt. Miljön påverkar med och vad som är vad , det vet man inte.
Men...angående din syster tror jag dels att du gjort vad du kunnat. Du kan nog inte göra mer just nu. Att gå runt och släcka småbränder hjälper inte och det tar en oerhörd energi, vilket det känns som att du märker.
Fokusera på dig själv. För att du "offrar" ditt liv med gör ingen nytta. Ta hjälp. Finns anhörigstöd på kommunen, googla din kommun och anhörigstöd. Gå på möten, Al anon. Finns möten online, det hjälper att se att man inte är ensam.

@Åsa M Tack för de orden. Så känner jag med. Jag märker enorm skillnad, framförallt om jag måste blocka av och sända foto på post som kommer hit. Då snurrar det i gång igen, marar, sover dåligt osv.
Det är ett aber detta med posten. Han är fortfarande skriven här , har posten hit. Nu dyker det upp papper från tingsrätten osv.
Fotar, sänder och blockerar igen. Men mår inte bra av det, vill inte veta. Så sjukt taskigt att inte skriva på skilsmässopapprena före han blir dömd.
Han har ingen fast adress, vet inte om han jobbar heller....

Min man vet om att han dricker för mycket han påpekar det ofta och att han vill sluta.. Men han säger också att det är svårt och att det är som om jag skulle sluta snusa.
Efter att ha läst mycket förstår jag honom verkligen! Det är tufft och jävligt jobbigt men jag blir så arg, frustrerad och leden!! Han vet inte när han ska sluta dricka. Jag mår så dåligt över allt detta och är nog väldigt medberoende men jag vet inte hur jag ska göra eftersom jag älskar han så mycket!! Vet inte hur jag ska formulerar mig det är så mycket mer men allt känns jobbigt och det jag vill känna tror jag är att jag inte är själv.. Usch allt är så jävla jobbigt så jag går sönder snart

Och varför det känns som att det är orättvis (personlig) trots han håller på att nykter. Det är så mycket konflikter som går går hos mig att man tappar fokus på jobb och sin egen hälsa.