Senaste kommentarerna i forumet

En sak glömde jag du kan gå in på kvalster och titta. Där finns många lägenheter. Lycka till!

Hej
Tack för din omtanke. Nej det blev inte jag men det finns hopp och många jobb i min bransch att söka så det kommer att bli bra.

@Lingonet Hej! Jag har levt som du. Den finaste mannen då han är nykter, gud vad jag saknar honom-men super när han har pengar och har även alkoholist-beteende när han inte super som jag tröttnat på. Jag har fått massor av hjälp av att skriva här inne, ibland skriver jag fast ingen svarat bara för att få ord på det man känner. Nu efter 1 år har jag lämnat. Fortsätt skriv, ta hjälp-i din takt. Kram

Jag har en mamma som är 82 som dricker.
Jag och min syster är så ledsna över det och mår naturligtvis inte bra. Det drabbar min syster mer för det är hon som umgås mest med vår mor och hjälper henne mycket. Jag har tagit avstånd för längesedan men behöver för husfridens skull hjälpa till ibland eftersom vi har en stuga tillsammans som behöver skötas om. När jag kommer på besök har jag ångest i flera dagar innan och vill bara helgen ska vara över när jag väl är där. Jag mår dåligt i flera dagar efteråt och vill verkligen inte åka dit fler gånger.
Jag ringer och pratar med henne ibland men jag har lärt mig att det går inte att ringa efter kl 18. Man får inget vettigt ur henne och jag känner att det är ingen mening att ringa längre. Jag försöker ringa tidigare på dagen men jag jobbar så det är svårt ibland.
I fredagskväll ringde min syster och sa att nu är hon full igen. Hon blir elak och dum när hon dricker så det är ingen lätt situation för min syster. Jag sa till henne att åk inte dit mer och kör hem nu. Men hon stannade och nästa kväll var det likadant.
Vi har pratat med vår mamma om hennes drickande och frågat varför hon dricker och då ser hon inga problem. Vi har sagt att det kommer att sluta med att ingen vill komma och hälsa på henne och då rycker hon bara på axlarna. Hon bryr sig inte. Det går verkligen inte att prata med henne för det är som att prata med en vägg.
Vad gör man med någon som är så gammal och inte vill se sitt problem eller göra något åt det? Jag skulle kunna säga tack o hej för gott men har dåligt samvete för min syster som inte är där. Hon envisas med att köra dit och känner väl att vi har ett ansvar för vår gamla mor och måste ”ta hand” om henne.
Jag har en bakgrund med att ha levt med en alkoholist och vill bara slippa allt detta.

Exakt så levde jag och jag lämnade honom. Det är ingen sund relation och du kommer gå under att bo kvar i detta. Man kan inte leva på att man älskar någon när den är nykter när största delen är onykter.
Det är tufft att ta beslutet men det är det bästa jag har gjort. Jag har fått jobba hårt efteråt med att må bra igen och det tar tid men jag är så glad att slippa honom.
Lycka till och var rädd om ditt liv

Jag känner igen det du går igenom och jag vet hur jobbigt du har det. Min man rasade ihop för några veckor sen och hamnade på beroendeavdelningen på sjukhuset. Nu är han hemma igen och jag hoppas så att han har förstått vad alkoholen gör med honom. Vad tror du det är som driver din man att dricka?I min mans fall är det en depression som ligger i botten och som han försökt att döva med alkoholen.@Lingonet

Berätta, vad behöver du hjälp med?@Naaa

Hej.
Att det kan vara så svårt att bryta helt ... 😔 Tänkte att man kan ju vara vänner men inte ens det verkar fungera. Mina gränser rubbas och allt ska gå på hans villkor.
Men vill jag vara vän med en som trots barnskyddsanmälan och totalt dr jekyll mr hide vid onyktra tillfällen fortsätter dricka. Men varför så jäkla svårt att helt släppa fastän man har allt på bordet liksom ...

@gros19 Så bra jobbat! Det är inte klokt att du ska behöva ta detta vidare som anhörig. Det borde fungerat ändå. Men heja dig som kämpar på!! Och fint att en engagerad politiker följt upp!

Glad att se att det gick bra! Tigermamma absolut !
Hoppas ni kan ses nu och att han kan hitta lite lugn på boendet och även att du kan det nu!

Mitt råd till dig är att be socialen om en lista över privata hyresvärdardar där du bor. Det brukar man ha. Annars leta på nätet. Då kan du själv kontakta dom. Har jobbat med boende och det är en nackdel när socialförvaltningen kontaktar hyresvärdar för då undrsar man vad den personen har för problem eftersom man har kontakt med socialen. Så ser våra fördomar ut. När jag jobbade med det så var enda möjligheten ett provkontrakt eller ett kontrakt där man frånsagt sig besittningsskyddet, vilket innebär att man kan bli vräkt omedelbart om man stör eller inte betalar hyran i tid. Kanske kan du skicka ut en förfrågan på facebook. Kolla i trappuppgångar. Längst ner brukar kontaktuppgifter till hyresvärden finnas. Sedan finns det ju givetvis mindre attraktiva områden där det ät lättare att få en lägenhet, men det vill man kanske bara i yttersta nödfall ha.

Du är inte överkänslig! Du är medberoende. Om det inte känns bra, så är det inte bra. Lita på din magkänsla.
Jag förstår helt och hållet din oro och om jag vore du hade jag funderat på vad jag får ut av att vara i en relation som får mig att må så dåligt, där jag dessutom ska oroa mig för mitt barns välmående. Hans sjukdom ska inte behöva få även andra att må dåligt, men det verkar den göra. Det är inte okej. Du måste ta hand om dig!

Tack för tips och pepp 🙏🏻🌹@EsterHanna

En liten rättelse bara. Om min son blir sittande i rullstol hela livet är trist, men det kan jag förlika mig med, men om han blir sittande i rullstol utan att kunna kommunicera med sin omgivning och kanske i värsta fall höra röster plågsamma röster då kommer jag att undersöka möjligheten för aktiv dödshjälp. Det låter förfärligt och jag vågar knappt skriva det, men det kan handla om 50 år. Jag ifrågasätter om man har rätt att till varje pris rädda liv. Tror inte det ska behöva ske han har trots sina svåra hjärnskador repat sig väldigt fort och har kvar sin härliga humor. Det skänker mig hopp. Han var erbjuden att göra en serie i en tidning som RSMH ger ut. Skulle skriva om en psykiskt sjuk kille/man som han döpt till Psykopatrik och det skrattar han fortfarande åt.

Delar din uppfattning att det kommer nya vänner som bättre passar ens behov. Vi är bara så rädda. Var för många år sedan hos en man, en astrolog och han sa - bli glad när du mister någon för du blir av med något inom dig själv. Tyckte att han är inte klok men idag förstår jag vad han menade. Viktigt att inte låta rädslan styra ens liv.

Jag har levt med min man nu i 6 år.
Visste från början att han hade problem men alkoholen då han redan innan varit på behandlingshem 2 ggr.
Vi startade en relation som var kärleksfull men svajig redan i början.
Efter ca 3 år med mycket fylla och *kommer hem och hittar han dyng i soffan* så köper vi en tomt tillsammans (ja, redan innan hade jag försökt göra slut med honom men han och hans mor talade mig tillbaka) något år senare bygger vi ett hus. Jag ff osäker på förhållandet. Hans fylla fortsätter sporadiskt.
En jul kastar han ut julgranen med kulor och allt för att jag glömt byta vatten (luktade apa ni vet). Jag gjorde åter igen slut..
… Han och hans mor övertalade mig åter igen att komma tillbaka..
Nu har vi ett gemensamt barn på 9 månader.
När jag var gravid trodde jag (mer hoppades) jag att han skulle bli bättre. Någon gång i typ 6e månaden kom jag och min dotter hem (10 år från tidigare förhållande) från ett besök på museum. Han är dyng i soffan.. suck.
Ultimatum. Om du sätter alkoholen före din familj så är det slut.

.. han har sen dess druckit på helgen i snitt 4-5 öl/dag. Höll upp kanske 3 helger när det var nära förlossning.
Men annars samma sak vaaarje fredag, lördag o söndag.
Han blir ju inte full på samma sätt som innan då han drack en platta 50 cl / helg.
Men han blir berusad och jag bara väntar på smällen.. kanske kommer, kanske inte?
Vill inte att han ska ta hand om vårt barn då.. problemet är att han vaknar lättast endå på nätterna och tar henne (även om jag säger att jag gör det, att han ska väcka mig)

Går åter igen i tankarna på att lämna.. hur skönt det hade varit för mig och barnen att ha eget. Slippa räkna burkar.. slippa kolla hur mkt han köpt hem. Bara kunna åka iväg utan att vara rädd att han druckit när vi kommit hem.
Men barnet?
Hur gör man med barnet?
De 2 gångerna jag åkt iväg och ”roat” mig (middag med tjejkompisarna) så har han enda druckit när han är ansvarig för barnen.
Även om det ev är i mindre mängd.
Därav är jag säker på att om barnet skulle bo hos honom så hade han garanterat inte slutat dricka. Säkert druckit mer om jag lämnade honom.
Har pratat med terapeut, sa att jag behöver styrka att komma vidare och verkligen bestämma mig. Hon sa typ vara ”markera hur ofta han blir redlös i dina anteckningar sönder du hur ofta det blir”
….
Det blir ju inte ofta nu mer..
Men varje helg så kommer klicket från öppnande av ölen och kalla kårar längs ryggen. ”Är det denna helg han kommer bli redlös?”

Hej .Jag behöver hjälp

Jag kan säga att jag lever med en alkoholist (en periodare) han dricker så fort han får chansen egentligen. Ibland kan det gå flera veckor och ibland dricks det i dagar. Finns det någon alkohol hemma så åker det ned det med. Champagnen som vi fick i 1 års bröllopsgåva drack han själv upp, en fin vinflaska som jag fick från en väninna har han druckit upp, ja allt som finns försvinner när han är igång.
Ibland vill jag bara skälla och skälla och skälla men jag vet att det inte kommer att hjälpa.
Ibland vill jag bara ta barnen och åka iväg och lämna allt men jag vet att jag inte kommer klara mig då.
Ibland vill jag bara lägga mig ned och gråta och tycka synd om mig själv men jag har två barn, hushåll och jobb att sköta.
Ibland vill jag inget mer än jag få se mannen jag blev kär i, mannen som jag skröt så mycket om, mannen som finns där under all alkohol men jag tror att det är försent för det.
Ibland önskar jag att någon såg allt det här jag ser och upplever och säger: jag vet vad du går igenom och jag finns här för dig men jag vet att detta inte kommer ske då jag döljer allt.

@gros19 Tittar bara in och säger ,wow! Tiger-mamma! Kramar

Tack självomhändertagande. Jo jag har haft kontakt med präster sedan min son blev sjuk. Det var bra samtal förutom med en präst som visste hur allt fungerar och vad som är rätt och fel. Litar inte på personer som vet utan jag litar på människor som tror. Utan tvivel är människan inte klok sa Tage Danielsson och jag delar hans uppfattning.

Efter att jag känt att något är på gång vad det gäller min son gjorde jag vissa efterforskningar igår och det visade sig att ett stödboende för aktiva missbrukare hade fått information om att han skull komma dit följande dag alotså idag. T.o.m. hans säng hade dom flyttat. På kvällen får jag ett samtal och information om att min son skrivs ut från sjukhuset följande dag och sia till stödboendet. Jag blev så upprörd och ledsen ooch tänkte att detta måste jag stoppa. Han som inte kan gå, inte kommunicera samt saknar halva skallbenet är totalt skyddslös och behöver tillsyn dag och natt så han inte skadar sig, vilket troligen skulle resultera att han dog, ska inte bo tillsammans med aktiva missbrukare. Dessutom var det extra "festligt" där för det var pensionsdags. Under natten skrev jag ett mail till en områdeschef och bad henne läsa upp det för ansvariga för det här beslutet, vilket hon gjorde. Ställde en del frågor bl.a. om man skulle placera sin rullstolsburna mamma som inte kan kommunicera på ett stödboende för missbrukare eller socialchefen som fått en hjärnblödning och behövde rehabilitering. Sedan åkte jag till kommunhuset tidigt på morgonen och berättade historien för en kommunpolitiker som omedelbart kontaktade ansvarig chef. Sa också till henne att hör jag inget från dom innan tolv så går jag till tidningen som kommer att vara på boendet när han kommer. 11.20 får jag ett samtal min son har fått en plats på ett boende enligt mina önskemål och han flyttade dit idag. Fick ett samtal från områdeschefen som jag skickat mailet till och hon sa att det mailet gjorde att man äntligen förstod vad man sysslade med. Givetvis gjorde en engagerad politiker nytta också. Förhörde sig också senare under dagen om allt hade blivit bra och jag var nöjd.

Hej Ravenna!

Tänkte höra hur det har gått för dig/er?
Om du fick jobb?
Kram

Har läst en del av denna tråd på morgonen. Ville läsa vad som hänt med din son gros19. Att stå maktlös och prata med personal som inget kan göra. Eller inget vågar göra. Många vet inte vad de kan göra. Ibland möter man eldsjälar i livet. Du tänker bra, om kommunkontoret och tidningen. Jag tänker också på verksamhetschefen. Och jag tänker att du och ni andra här är eldsjälar, för era barn. Ni får kämpa så mycket. Men glöm inte heller er själva. Ge er själva det ni behöver. Och jag är inte förvånad om fler i er omgivning har det svårt. Det är bara inte alla som orkar vara öppna om det, eller ens vet hur de ska bära sig åt.
Ni väljer att se och för det vill jag tacka er, för att ni ser. Mamman till mitt ex valde att inte se. Och om det är något som jag har svårt för, så är det just det. När någon lever i förnekelse.
Men det behöver finnas en balans. Att känna andetagen. Att få paus. Att sitta med någon som bara lyssnar en stund. Att uppleva fikastunden. Ni vet väl att präster kan vara fina att prata med.
Ta hand om er alla, trots alla svåra utmaningar i livet. Och fundera gärna på, hur kan jag vila trots alla utmaningar, just nu?

@gros19 Som jag tänkt på dig och undrat hur du har det! Det är intressant vad som händer, hur vi påverkas av att läsa varandras texter och hur vi övar på att sätta gränser till vår omgivning. Du har upptäckt något hos din "vän" och er relation ser annorlunda ut nu, sedan du delade en erfarenhet. En erfarenhet som gjorde dig glad. Jag känner igen det där. Jag fyllde år nyligen och en vän prövar gratulera mig, men jag har blockerat henne så jag öppnar inte det meddelande hon skriver. Vår "vänskap" sträcker sig tillbaka nästan 30 år och det har aldrig varit en vänskap. Jag har skrivit en del under pandemiåret, till mig själv och mediterat på en del relationer. Vilket fick mig att inse, att jag vill inte ha henne i mitt liv. Jag har gett och hon har tagit emot. Alltid. Aldrig omvänt. Det är stopp nu.

Vilken svår utmaning med din son och hans hälsa. Även om det ser ut på ett annat sätt. Jag tycker att det är fint att du har bestämt dig för att han inte ska sitta i rullstol resten av livet. Tänk på dig själv också, att du inte ger allt av dig. Vem vet vad du ska möta i detta. När man säger nej till de som inte lyssnar eller gläds över ens glädje, då finns det möjlighet att det kommer in nya människor i ens liv, när man minst anar det. I nya anhöriggrupper eller på en promenad.

Ta hand om dig. Det tar energi att stötta anhöriga. Jag tänker att mycket är möjligt. Han gillar musik och meditation. Kanske du kan spela något som du vet att han uppskattar. Om du inte har lyssnat till Björn Nattikho Lindeblad tidigare, så vill jag rekommendera hans meditationer. Flera finns tillgänglig på youtube.

Ta hand om dig!

Nej personalen saknar kompetens och det säger dom också. Nej min son kan inte uttrycka vad han vill och som förvaltare ska jag föra hans talan. Det har varit vårdplanering och på den bestämdes att han skulle komma till ett korttidsboende för personer som behövde rehabiliteras innan dom kom hem. Det var tänkt en lång placering tills man hittat något lämpligt permanent boende.

Bra med tipsen ovan!
Det låter fruktansvärt . De på stödboendet ( personalen) har väl heller inte kompetens för detta . Kan din son kommunicera tillräckligt för att uttrycka vad han vill ? Annars måste ju någon representera honom tänker jag. Det låter fullkomligt galet på alla sätt .
Du är en kämpe o om nån hittar rätt trådar att dra i så är det du! Allt styrka i detta till dig!

Hej. Jag håller vanligtvis till på andra sidan forumet men brukar läsa här också lite då och då.
Om jag skulle varit du hade jag tagit ett allvarligt snack med ansvarig läkare och fått det dokumenterat att de ser vilka risker det skulle medföra för din son, det kan skrämma dem till att ändra sitt beslut. Ett annat förslag få tag i överläkaren gör samma sak där.
Vem har fattat beslutet? Har det varit en vårdplaneringen? Jag tänker att det bör man väl ha rätt till för att kunna planera framöver?
Vet inte alls om det hjälper dig, men det är de tipsen jag kommer på och jag beklagar verkligen att det ska behöva vara en sådan kamp med sjukvården, ibland skäms man lite för att arbeta inom den.