Senaste kommentarerna i forumet

Folk förstår inte, om de inte vet. Och de flesta vill tro gott om andra. Ingen vill tro att någon har misär hemma, med missbruk eller våld eller sjukdom.

Ofta har den sjuke heller ingen sjukdomsinsikt - det ingår ju så att säga i sjukdomsbilden - så det är inte konstigt att din man och de runt omkring som inte har hela bilden bidrar till frustrationen...

Tack för era svar... Han stod och gick vid den promillehalten... Vågar inte tänka på vad hans promillehalt varit när legat däckad här hemma. Fan. Skulle ha ringt ambulans. Varför gjorde jag inte det?

Får meddelanden från folk som "träffat honom när han väntar på bussen", han ser sig som ett offer. Hur kan man inte förstå att man gjort alla fel för att behålla sin fru och familj. Jag har honom blockad, så ingen kontakt alls. Vilken resa man gjort, kan knappt tro det är sant när jag blickar tillbaka... Kram till er alla och tack för era svar!!!

Jag vill nog säga att det är inte värt flera hundra tusen för en behandling man inte vet vad det leder till. Några garantier får man ju inte. Kommunen har ibland egna behandlingshem men det vanliga är att man anlitar olika behandlingshem utifrån det behov personen har. Ofta har man avtal med vissa behandlingshem, men det går att kringå. Har jobbat med det här under många år och det viktigaste är ju för din pappa att han får en nykter period, kan tänka klart och hitta sin egen motivation för att bevara sin nykterhet. Något mindre ställe kanske huvudsakligen med äldre personer och någon form av behandling för att få insikter och bli motiverad och hitta strategier för att förhindra återfall. Det som är oehört viktigt är att det är någon form av fortsättning efter avslutad behandling, kanske enskilda samtal eller om kommunen har någon uppföljning eller fortsatt behandling i öppenvård. AA är också ett jättebra alternativ när han kommer hem. Ibland besöker behandlingshemmen AA möten under tiden man är där. För att få komma till behandlingshem ansöker du hos kommunen/socialförvaltningen. Finns ofta även hjälp att få för anhöriga hos k9mmunen och sen finns ju Alanon. Lycka till och säger din pappa nej så är mitt råd att ta ändå emot hjälp för er egen del.

Det är riktigt högt promille för en kropp att klara av.
Min man hade 3,89 vid ett tillfälle och jag blev livrädd.
Näe han krockade med bilen var det "bara " 2,5 ungefär och hans påföljd blev körkort indraget 2 år men han fick då använda alkolås , kostade 1000 kr/månad, i bilen att blåsa i. Plus en massa prover under de åren därefter fick han tillbaka körkortet .
Azalea🧡

För mitt ex rasade allt när han var ensam. Liksom för min bekantas make.

Men det behöver ju inte vara så för alla.
Och oavsett så är det inte ditt, mitt eller någon annans ansvar än den sjukes. Så känner jag. Har full förståelse för om alla inte delar den åsikten.. ❤

@Självomhändertagande tack snälla för dina ord.
Ja, allt tar tid. Jag var på ett underbart retreat och tänkte att nu är det klart... Men det är det inte, jag fortsätter att jobba med mig själv och jag har nu insett att det jobbet kommer att vara resten av livet - vilket känns härligt. Men känner mig stressad över att min framtid inte är här, men jobbar med acceptans att det tar tid.

I helgen var jag iväg ensam och bodde på hotell, promenerade, skrev och planerade. Det blev en bra uppföljning från mitt retreat som jag var på. Jag kunde då se vad jag har gjort och vad jag har kvar att göra och gjorde en handlingsplan med viktigaste först! Men jag har inte kommit till att formulera min framtid ännu. Men tack för att du påminner mig, jag ska nu börja göra det som en övning när jag lägger mig, då får framtiden växa fram. Jag har visualiserat tidigare och det blev så. Nu ska jag göra en ny visualisering där hela min framtid finns.

Tack för önskan om medvind, just nu känns det som motvind. Men det kanske bara är min konflikträdda sida som anar det värsta och är rädd/orolig? Men jag kan också välja det som att se min utmaning som en möjlighet att träna, träna på att bli starkare och modigare och förberedas inför en ny framtid. För nu har jag något att ta om hand, för det har kommit upp och det har nu tagit nog med tid och jag behöver ta hand om oron i kroppen! Skilsmässan

Maken har blivit nykter igen! Jag är bara glad och önskar honom lycka till. Eftersom allt har varit så infekterat och jag inte har orkat med bråk så har vi inte skrivit på skilsmässopapper. Men han har nu frågat och jag har förhalat (av rädsla även om jag egentligen vet vad jag vill). Men nu är det dags att tala om för honom att vi ska skiljas för min kärlek är död och det var hans drickande som tog död på den. Men med en nykter trevlig make känner jag mig som en svikare. Jag får jobba hårt med att påminna mig om att det inte jag som sviker eller har gjort. Jag har ägnat en del av helgen till att titta tillbaka på min dagbok och här i forumet för att kunna tala om för honom hur jag känner och vilka händelser som lett mig hit. Jag måste få säga det för att få ett bokslut på våra år tillsammans, en utmaning blir att få honom att lyssna.

Hej och välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Din oro och omtanke om din pappa är tydlig. Klokt av dig att sondera terrängen för vad som är möjligt att göra för honom nu. Om jag förstår dig rätt har han inte varit redo att ta emot stöd trots att ni försökt uppmuntra honom. Du är inte ensam, att väcka en annan persons motivation kan vara svårt, ledsamt och uttröttande.

Det finns så många olika vägar till ett problematiskt drickande och det finns flertalet vägar ur det. Svårt att säga vad som kommer fungera bäst för vem. Ibland får en prova olika saker och ibland repetera. Smärtan av att stå bredvid är precis som du skriver stor. Utifrån det du skriver om din pappa så är det ganska troligt att han vet att han dricker för mycket. Det behöver dessvärre inte betyda att han tror att han kan förändra det. Att försöka dra ner själv och inte klara det kan tufsa till självförtroendet. De flesta som dricker problematiskt vill sluta eller dricka mindre men har låg tilltro till att det är möjligt. Det är möjligt.

Vi kan tyvärr inte tillåta reklam för behandlingshem här men du ställer din fråga så fint. Du frågar efter erfarenheter och det kan andra användare naturligtvis dela med sig av. Utan att nämna namn. I slutänden är det din pappa som behöver välja. Att själv få välja är oftast det som ger bäst resultat. Oavsett metod. Ett steg kan vara att se vad just er kommun kan erbjuda. Det ser lite olika ut i landet.

Ett tips till dig och till din pappa är att resonera vidare med till exempel alkohollinjen. 020 844448. Även där är ni anonyma. Hur skulle det vara? Jag hoppas att andra svara här och berättar om det som kan bli hjälpsamt för er nu.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

1 vecka tog det nu. Från att bli nykter till att sedan börja dricka igen. Gången innan det va det 1 månad. Det är alltid olika hur länge min mamma klarar sig utan alkohol, men det känns som det aldrig egentligen börjar eller slutar utan bara är något som pågår hela tiden. Min mamma har varit alkoholist i 13 år, flera vänder på diverse kliniker osv. Men inget hjälper. Hon mår dåligt och dricker, skäms sedan och slutar men faller snabbt tillbaka igen. Det tar aldrig slut och jag känner aldrig att hon vill bli bättre. Jag är livrädd varje gång jag lämnar hemmet under perioder hon dricker, för att komma hem och hitta en kropp som gett upp. Jag är arg, besviken, ledsen men framförallt trött. Att alltid oroa sig och alltid undra. Jag hoppas alltid att ”denna gången ska det bli annorlunda”, men möts jämt av besvikelse. Det är svårt att förstå hur man kan välja alkohol över allt annat i ens liv, ge upp hela ens existens för att bli full. Jag förstår att alkoholism är en sjukdom som är väldigt klurig, men jag kommer aldrig förstå behovet att välja alkoholen istället för sina barn. Det kanske är trångsynt av mig men efter att blivit besviken så många gånger, har mina prioriteringar ändrat. Förut va det alltid ”jag vill att hon ska må bra, jag står ut hon tar sig ut detta snart” men nu är det istället ”varför gör hon detta igen? 7 dagar tog det nu, undra hur länge hon ska ligga i sitt rum nu och supa? Varför är alkohol det enda hon bryr sig om?” Det är så många frågor men varje jag eller min mamma har svar. Man frågar men får aldrig ett riktigt svar. Hur länge ska man behöva stå ut? Nu har jag flyttat till en ny stad men kommer hem på högtider och sommaren. Men oron försvinner aldrig. När hon inte svarar på sms efter 1 dag så vet jag direkt att något är fel, bara för jag bor i en annan stad blir man ju inte mindre otrolig. Samtidigt som jag tänker på allt som kan hända. Hon säger att hon saknar mig men när jag väl kommer hem så söker hon sig alltid till flaskan och jag träffar henne inte på 1 veckan även om vi bor i samma bostad. Nu över jul och nyår är det alltid värst, vi vet att det redan är ångestladdade högtider gällande alkohol men min mammas mamma fyller även år i början av januari. Min mammas mamma gick bort för några år sedan och alla påminnelser om mormor får mamma att börja dricka. Men detta året va det värst, hon känner att hon inte vill leva mera. Och att få höra det är nog det värsta jag kan få höra, vad gör man när en person som man inte skulle kunna leva utan vill sluta leva? Nu åkte min mamma till akuten och sökte psykisk vård men det tar inte bort min tanke om att hon har funderat på att lämna mig för alltid. Man är själviskt i det hela och tänker på en själv och hur jag hade mått om min mamma gick bort. Men jag kan inte tänka på något annat i den situationen, jag vill att hon ska vara här med mig så länge hon kan. Alkoholen har redan förstört så mycket men att ta ifrån henne från mig på riktigt är något jag aldrig vill tänka mig, även om man alltid är orolig över det. Jag känner mig ledsen, besviken och trött, känns inte som man ser ljuset i tunneln längre.

Tolerans för det stillsamma - väldigt bra formulerat. Det är exakt vad jag behöver jobba med. Tack för fint inlägg, det låter som att du är på god väg mot ett liv i balans!

@Åsa M ja det är skrämmande hur egoistisk man kan bli. Samtidigt säger han att han att han är så trött på sig själv. Nu har han inte bara sin kamp mot ångesten utan också mot alkoholen.
Började tänka på något som någon av er kloka medmänniskor här i forumet skrev tidigare @Sisyfos ” Och livet funkar ju kanske också för honom utan att han deltar själv. Han har mat, sovplats och ett socialt sammanhang”, kanske skulle det vara bättre för honom att vara ensam, eller skulle allting rasa helt då? Jag är så trött på denna bergochdalbana som det är att leva med honom för tillfället! Må han få ett jobb nu och må han då må bättre!!
Kram på er💕

Så påbörjar jag mitt 6 år.
2019 skrev jag: Depression, kris och konstant kaos har blivit mitt normaltillstånd. Jag kommer inte längre ihåg hur det är utan. Jag har ingen erfarenhet av det.
2022 skriver jag: Ett liv utan depression, utan kris och utan konstant kaos. Så ovant det är. Men det är möjligt. Och jag har erfarenhet utav det nu.

Det är annorlunda på så många sätt. Först behövde jag lära mig att stå ut med balans. För att uppnå balans krävs en tolerans för det stillsamma. Toppar kräver dalar och vice versa. Min förnöjsamhet är ju medicinskt inducerad och det är inte för alla men för mig är det plattformen. Sen kom mat och sömn insikten. Jag tar inte ut mig fysiskt eller psykiskt för något och inte för någon. Jag behöver inte leta efter potential eller styrka i utmaningar. Min tid av utmaningar av den sorten är förbi.

För många år sen satt jag i en stol mittemot min samtalsterapeut och hon frågade mig: hur mår du? Det blev tomt i mitt huvud. Jag kunde inte svara. Jag flydde därifrån och det blev startskottet på min resa. Genom separation, in i depression och ut till ett sökande sen in i en tillvaro på andra sidan. Andra sidan kaos. Lika stilla som i stormens mitt är det här. Fridfullt mestadels.

Jag sitter här och försöker sammanfatta vad som gjort störst skillnad för mitt sätt att tackla livet nu. Jag vet hur jag mår nästan varje minut av min dag, jag vet också hur min kropp mår och anpassar mig efter den. När den har ork gör jag något, när den vill vila så lägger jag den på soffan. Jag förhåller mig annorlunda till lidandet. Det är en del av livet men lidandet har inte som syfte att tala om för mig längre vad jag behöver förändra för att slippa det. Jag trodde det var något jag kunde undslippa och att det var något man kunde hjälpa andra undkomma. Men det som behövdes var ett annat förhållningssätt och det fick jag genom Byron Katie. Svar finns inte där i lidandet, tro mig jag letade länge och väl.
Skrockar lite gott åt hur noga jag faktiskt letat.

Det är spännande att se var jag hamnar. Jag ser framemot resan. Jag är här. Och i ett här och nu är det mesta gott nog. Jag ska lägga till ett år av mitt liv med gott nog som ledord.

Gott nog 2022.

Inte så dumt. Till och med ganska så odumt.

3,83%! Det är ett mirakel att hans kropp ens fungerar...
Tror också att han riskerar böter och föreläggande om vård utöver att förlora körkortet.

Har jobbat en del med detta. Fängelse blir det nog inte såvida det inte är upprepade brott och han har domar sen tidigare. Körkortet blir han ju självfallet av med om han har något och han får en spärrtid innan han kan ta nytt. Provtagning under ett halvår innan det blir aktuellt. Skulle gissa att han får böter och föreskrifter om att han ska genomgå någon form av behandling för sitt alkoholmissbruk i samråd med socialtjänsten. Detta är en vanlig påföljd.

3,83 i promille hade mannen i sig när polisen tog honom. Grov rattfylla, olovlig körning och oskattad bil. Nu tar åklagaren över. Vi är fortfarande gifta till och med 14 april. Varför måste denna betänketid utgå? Helt sjukt! Vad kan straffet bli för detta, ni som vet? Fängelse ett par månader och böter kanske? Eller vård?

@ale
Att skriva och läsa här var en riktig ögonöppnare för mig. Jag hade redan separerat från mitt ex när jag hittade hit, men jag var fortfarande medberoende för 2 år sedan. Jag behövde det här forumet för att förstå vad ett medberoende innebar. Och för att förstå alkoholisten. För att kunna släppa taget. Och jag behövde komma fram till att inte längre höras med mitt ex.
Vi gör alla olika resor. Och vi lär oss av varandra. Vad behöver du idag?
Vad kan du göra för att få det. Just nu. Jag läser dina ord " för även om jag försöker vara till lags så blir jag förtvivlad och stressar honom med att vilja prata om våra problem" och jag känner igen mig så mycket i det. Jag levde med mitt ex i 11 år och det har nu gått 4 år sedan vi separerade. Mitt yngre jag gjorde allt för honom. Mitt nuvarande jag gör allt för mig själv. Och utan att ha levt med honom så hade jag nog inte lärt mig att göra allt för mig själv heller. Så även om det kan vara ett helvete att leva med en alkoholist så förstår jag varför jag gjorde det idag. Jag lärde mig att ta hand om mig själv. Och det var inte lätt. Och det är inte alltid lätt att veta hur. Men gör det du tycker om. Och öva, på att se till dina behov. Vad behöver du, just nu.

Det är jättebra att du har kommit hit och börjat skriva. Det är så skönt att folk här förstår.
Jag tror att du behöver fokusera mer på dig. Hans mående kan du inte påverka. Hans sjukdom är behandlingsbar, men han måste vilja söka hjälp och ta behandlingen. Du kan inte tvinga fram det. Det du däremot kan göra, det är att ta hand om dig själv. Det är fruktansvärt jobbigt att ha en relation med en alkoholist.

Det är bra att ni pratar! Jag känner mycket väl igen att den sjuke inte förstår att hens sjukdom drabbar alla. En bekant med en bipolär make sa en gång till mig att egoism är en av de vanligaste symtomen på sjukdomen - det enda maken klarade av att fokusera på var sig själv. Inte så konstigt kanske, men svårt att förstå för alla andra som drabbas. Försök hålla igång dialogen så länge du kan, det är bra att vädra åsikter och känslor. Kram!

Ikväll blev en konstig kväll. Sorglig, tragisk och fin. Min man tror att det här är hans problem, inte så mycket vårt. Därför vill han inte heller prata om det, han tacklar det själv, inom sig själv. För oss är han då bara tyst. Den sista månaden har varit jättejobbig för oss allihop, men där han befinner sig, i sin ångest o depression, tänker han bara på hur han själv mår.
Ikväll hamnade vi så i en diskussion tillsammans med artonåringen som var så arg på mannen till en början, men senare bara ledsen. Äntligen tror jag att det gick upp för honom att det här berör oss alla o vill han fortsätta att ha en bra kontakt med sina söner måste han öppna upp och lyssna på dem. Berätta. Ingen av oss vill lägga någon skuld på honom, vilket han gärna tror, men vi vill att han ska förstå oss också.
Jag tror att både sonen och min man mådde bra av kramen de gav varann och att de kunde gråta tillsammans❤️

Nu vet jag inte om det är så för er som det var för oss, men hos oss var det en känsla som inte gick att ta på, nåt man blir osäker på. Det där som du skriver av och på och som gör att man känner sig tokig till slut. Hos oss förstod jag sen att det var kampen han förde med sig själv, suget och frustrationen som kallas för vita knogar, och det går ut över mig och sen var djävulsdansen i full gång. Ett tips är att lyssna/läsa den boken, skriven av Sanna Lundell och Ann Söderlund

Jag läste en tråd här, om kvinnor som har råkat ut för en narcissist som dricker...jag kände igen mig i så mkt...är som tur var ur det förhållandet. Men jag loosade jobb, 15 kg och närapå min mentala hälsa..

@Backen123 tack. Det har blivit värre under dagen. Imorse pussade han mig när han gick och vi kramade om varandra. Nu på kvällen ville han inte göra det och när jag frågar om jag får röra honom eller pussa honom så säger han bara nej tack. Jag är helt förtvivlad. Han säger att det kommer, men jag orkar inte med att ha det så här.

Du gör rätt, skriv exakt vad du vill och känner för om vad som händer i ditt liv. Vi alla här har varit med om allt från våld, fyllkörningar och strul med barn kopplat till alkohol. Att skriva med andra i samma situation gör att man känner sig inte så ensam längre.
Som du skriver så är det jättevanligt att det är "vårt" fel, men det är det så klart inte. Men vi som står vid sidan om är nog specialister på att skuldbelägga oss själva. Läs runt så kommer du känna igen dig, kolla med kommunen vad dom kan erbjuda dig i form av anhörigstöd. Att börja skriva här är början på en process ❤

Jag vet inte om man bara får skriva och berätta. Jag har aldrig stött på alkoholism i mitt liv tidigare, känner inte igen tidiga signaler men förstår att det finns ett problem för min sambo. Har blir berusad flera dagar i veckan och han blir verbalt elak och taskig när han dricker. Han säger att jag inte ska provocera honom, men en enkel fråga om vad som helst är provocerande när han är berusad och jag har kommit till ett stadie där jag inte vågar säga något för jag är rädd att han ska skälla ut mig. Jag försöker att få honom att gå med att prata med någon men det vill han inte. Jag försöker vara tyst, vara till lags, tassa på tå, göra rätt, hälla ut vin när han inte är hemma. Tyvärr funkar allt av det dåligt för även om jag försöker vara till lags så blir jag förtvivlad och stressar honom med att vilja prata om våra problem. Jag får skulden för det mesta som inte funkar. Det är bland annat mitt fel att han måste dricka säger han, jag vet att det inte är sant för ingen tvingar någon att dricka, men jag känner mig ensam i det här och jag vet inte vad jag ska göra. Utåt sätt tror alla att vi är superlyckliga, det är vi inte.

@Annixen
Hej, jag har läst din tråd och jag blir så berörd av din insats. Förstår att du har ett dilemma och inte räcker till. Hur tar du hand om dig själv i det här. Din pappa är sluten och din man tycker att det blir svårt att kommunicera vilket är fullt förståeligt. Jag har varit nyfiken på hur mina föräldrar har levt innan de skaffade mig och mina syskon, men de har jobbat mycket och så har min far haft svårt att sitta still. Under pandemin så valde jag att isolera mig hos dem och hjälpa dem, då de har hjälpt mig en del under perioder då jag haft allvarliga depressioner. Och jag provade att få ur mer ur min pappa. Det var svårt, men när jag kom in på vissa områden, då började han prata och jag har aldrig hört min pappa prata så mycket.
Man behöver inte gräva i allt, men varför inte plocka fram något gemensamt minne som varit fint och bra. Eller om något som intresserar din pappa eller har intresserat din pappa. Något som får honom att känna nyfikenhet och lust.
Finns det något som du, din man och din pappa skulle kunna prata om som tillför glädjestunder i det som är just nu? Kan ni göra en utflykt till naturen med fika och bara vistas där tillsammans. Och bara vara i det som är. Just nu. Jag tycker att det är så fint med din insats att hämta din far, även om jag förstår ditt medberoende.
Kanske du kan söka stöd genom din vårdcentral och ventilera med en professionell där. Det låter inte som det är lätt för dig, att stå mellan en man och en far. Och vara den som känner ansvar och tar ansvar.
Livet är som det är. Din far är 77. Du sätter regler. Han följer dem inte som du vill. Men han är nykter. Och han ska vara där i någon månad till. Han leker med hunden. Kan du se på just den delen. Hunden och pappan. De har det bra tillsammans. Och det som inte är bra, kan du öva på att acceptera att det är som det är. Just nu. Och kanske du ska begära eget stöd i denna tid som låter utmanande.
Vården har resurser, men man behöver ibland kräva den. Ta hand om dig!

Hej! @gros19
Det går att prata kortfattat med min pappa -men allt som oftast stänger han av. När jag pratar med honom säger han att han ska kämpa, och att han ordnar detta, men dit har vi ju aldrig hittills nått på 50år. Jag har tidigare blivit fruktansvärt arg på honom, skällt, gråtit, stängt honom ute etc. Men vad hjälper det? Nu känner jag mig mest uppgiven än någonting annat. Jag försöker prata med honom om hans framtid och den tid som finns kvar, men han säger bara att "allt ordnar sig", att det kommer bli bra. Han mår ju toppen nu - inga problem...!

Vi (jag och min syster) har gjort 4 soc anmälningar. Dessvärre säger soc att de inte kan agera mot hans vilja. Inte ens när vi befarar att det är fara för hans liv. Förstår inte varför soc inte gör hembesök. Soc ringer och kollar med honom och om han vill ha hjälp. Han säger nej till hjälp och säger att han fixar det själv. Tack för tipsen om soc, dock. Misstänker att jag måste vara mer ihärdig framöver. Pappa åker hem någon gång i feb-mars.

Min syster, som bor 30 minuter från min far, åker till honom när det är som värst. Hon stannar dock inte längre än någon timme, och besöken sker väldigt sällan.
Jag känner mig rätt ensam i detta även om jag vet att andra har liknande erfarenheter. Det hjälper liksom inte min nuvarande situation. Samtidigt känner jag att efter denna ansträngning med att ha honom boendes hos oss, så får det räcka. Jag kan liksom inte göra mer än så.