Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner med er.
Jag klarade inte att bryta helt.
Kan du ge honom ett halmstrå att en vänskap kan fungera OM han väljer att bli nykter.
Som du skriver så är han så sjuk just nu.
Kan du göra en orosanmälan?
Beskriva läget.
Då har soc en skyldighet att kolla upp honom och ev besluta om tvångsvård.
Då är det vården/samhället som får träda in och du får kliva tillbaka med bättre samvete.

Godmorgon, sitter med nya tankar, nya insikter-beredd att jobba med nästa trappsteg. Jag har blockat hans nummer sedan ett par veckor-det får stanna så. Han är nog så pass dålig just nu att han knappt jagar mig längre. Ett kort självmordsmeddelande på Messenger mitt i natten och jag tänkte att hör han av sig efter detta så är det tid att blocka där med- strypa all kontakt. För så här kan jag inte ha det längre. Vi är ff gifta, han är skriven här och endast tiden kan lösa det. Det tog 18 timmar.
Jag hade kunnat bara glömma och gå vidare men det skär i hjärtat att lämna en människa i rännstenen till en död. Jag VET att jag inte kan göra något, jag vet att det är han som måste plocka upp sig själv. Det kommer aldrig hända. Han har levt och andats genom mig. Jag känner den bördan nu, den måste lätta.
Han får tydligen inte fängelse för sitt grova rattfylleri, synd-verkligen synd. Det hade han mått bra av.

Min sambo erkänner ibland att han har ett beroende! Men han säger att han mår bra i det! Han vill inte ta hjälp! Han säger att han dricker för att från mig! Han har blivit fruktansvärt elak sedan jag sa att jag måste ta sonen och flytta härifrån, han får inte växa upp i en miljö med en pappa som super sig redlös varje helg! Han har alltid druckit mycket men lovade att ta tag i det när vi planerar barn! Det eskalerade istället och sonen är nu åtta månader och han har inte varit nykter en ända helg sedan han kom! Han säger att jag manipulerat honom att skaffa barn och han aldrig velat vara tillsammans med mig (snart i fyra år) jag letar efter lägenhet sedan sex månader nu men det är omöjligt att få någon! Jag är så fruktansvärt ledsen och känner mig så oerhört dum! Men varför tar man inte hjälp istället för att vara elak och försumma sin son? Kan han verkligen må bra i missbruket som han säger?

Jag förstår hur den påverkar dig. Jag vet hur det kokar inom dig och du försöker förklara hur det känns och möts av oförståelse. Tillslut vet du inte vad du har sagt eller tycker och tänker. Känslan att bli bortvald, skriver du, och den känslan är stark och ledsam. Man vill att de ska vakna ur dimman och vara som de var innan…kram till dig @missol

Du kan kanske inte få honom att lyssna. Skammen är stor och suget är större. Jag tycker du gör helt rätt som tänker på hur du vill leva. Det är tufft att leva med en alkoholist och du måste fokusera på att du ska må bra, inte bara att han inte ska gå under. Många kramar till dig.

@Lunkentuss Jag läser en även de bra orden som kommer från gros19. Jag vill också berätta att jag själv flydde med alkohol under en kort och intensiv tid i mitt liv. Jag var med om ett trauma under en tid som jag stod på medicin. Då hade jag inte den bästa kontrollen, vilket man inte alltid har i livet. Det här är 15 år sedan. Och jag valde att ta kontroll, då jag förstod att alkoholen kunde bli min död. Jag hade hjälp av psykiatrin under ett par år och behöver inte det stödet idag. Om hon säger att det löser sig, så är det för att hon tror det. Hon kanske har någon som hjälper henne med samtal och hon ser en väg ut. Hoppas för din och hennes skull att det faktiskt löser sig. Det kan vara bra att prata om hur tänker du, vad ska du göra, vad är din plan. Och att du också har en plan för dig, så att du mår bra.

Jo det finns nätter då det är svårt, omöjligt att somna och då kommer alla hemska katastroftankar. Inget som avleder. Har också fått sömntabletter och vill inte heller använda det om det går att undvika. Något som känns bättre är att använda melantonin ett sömnhormon, inte beroendeframkallande och man kan ta det vid behov.

Som Dearself skriver ofta är det som vi är mest rädda för kanske lösningen på problemet. Ibland, definitivt inte alltid, tänker jag på om det finns en osynlig makt som styr, som har ett syfte vi inte begriper och så lägger vi oss i och förstör det hela. En av alla tankar jag har. Sedan kan jag också att den här makten om han finns är en elak djävel.

Annars är det nästa fråga, kampen om vad min son ska bo, få för hjälp osv. Erbjuden ett katastrofalt förslag dvs att han ska bo på ett stödboende för aktiva missbrukare som gärna delar med sig. Självklart ska kommunens alla resurser vara tillgängliga men det är inget alternativ punkt. Annars mår han bra, är delaktig och vaken och gör framsteg enligt personalen. Fortfarande besöksförbud så jag kan ju inte själv uppleva det. Allt har ett slut viktigt att tänka på tycker jag.

Jag har fixat lägenhet men det vet han inte om. Försökte prata med honom om hans drickande idag, men han bara viftade bort det som att det inte var några problem att dricka mindre. Sen babblade han på om jobb och politik som vanligt som om inget hade hänt, tror inte han bryr sig om hur hans leverne påverkar mig

Så bra du hittat hit. Du säger att du befinner dig vid ett vägskäl och vet inte hur du ska hantera situationen med din dotter. Snäll eller sträng eller både och? Att sätta gränser t.ex. är också att vara snäll. Du har fått rådet att inte ge din dotter pengar och det är viktigt att inte underlätta ett missbruk. Mitt råd till dig att gör det du mår bäst av eller snarare det du mår minst dåligt av. Sitt barns missbruk är något av det mest smärtsamma man kan uppleva.

Vad det gäller konstiga ljud och ryckningar tänker jag på ep-anfall. Är hon kontaktbar när det är så. Vanligen kommer ep-anfallen när man slutar dricka men det kan säkert även komma när man har alkohol i blodet.

Det verkar vara ett omfattande missbruk din dotter har och jag blir lite fundersam vad det gäller sambon. Reagerar inte han eller är det så att även han har missbruksproblem. Det finns också en person som besöker din dotter dagligenoch vilken funktion har den personen. Rimligtvis borde det i alla fall vara att motivera din dotter att ta emot hjälp för sitt missbruk. Att din dotter inte vill ta emot den hjälp som erbjuds pga att hon bara kan sova hemma låter i mina öron som om hon inte är fullt ut motiverad att bli nykter. Ofta, för att inte säga alltid, behövs det någon form av sömnmedel när man ska avgiftas.

Svår situation som förälder och det finns en föräldrartråd här i forumet. Där kan du nog känna igen dig och få en del råd. Du kan ju även besöka alanon (leta på nätet) eller få någon samtalskontakt på t.ex. vårdcentralen. Socialen brukar även kunna erbjuda anhöriggrupper. Ta hand om dig det brukar vi anhöriga vara dåliga på.

@Självomhändertagande Tack för råden. <3 Skönt att du känner att det ljusnar. Man känner ju sig så maktlös. Inatt fick hon ett anfall, och hennes sambo ville köra henne till psyket, men dom tar inte emot någon om de är fulla. Nu på morgonen vägrade hon åka in. Vad gör man? Hon säger hela tiden det löser sig...

@Lunkentuss Hej, så bra att du har hittat hit och skriver här. Ja, var ska man börja. Eller när ska man sluta. Hur vill du göra? Jag blir glad att höra att hon har kontakt med socialen. Det betyder att hon är under radarn. De kan hjälpa henne. Du ska nog inte ge henne pengar till "mat" då de troligtvis går till alkohol. Bättre att ge henne en matkasse om hon behöver mat. Och idag går det oftast lätt att beställa mat hem, beroende på hur hon bor. Jag har erfarenhet att mitt ex fick pengar till mat av sin far och då gick alla pengarna till alkohol. Han fick inte dricka hos mig längre och då började han gå ut och dricka. Det tog mig lång tid att få honom att flytta och idag har jag ett liv igen. Mitt eget liv. Som jag tog tag i själv och det var så tungt. Svårt att få stöd och hjälp i vårt samhälle, även om det finns rum för samtal, liksom detta underbara forum. Fortsätt läs och skriv! Jag insåg att jag var tvungen att styra upp mitt liv, för att ha ett liv. Så jag började ta hand om mig själv. Och idag känner jag hopp, om allt. Så fråga dig, hur ska du ta hand om dig och fastna inte i din dotters problematik. Den är hon ansvarig för. Och om hon vill bli frisk då behöver hon åka på avgiftning. Hon behöver förstås få hjälp med orsaken till att varför hon dricker och för att få det, så behöver hon bli nykter. Det ligger på henne. Och jag hoppas att socialen hjälper till, så att hon kommer dit.

Jag är nyvaken. Min sambo är alkoholist. Han super varannan dag. Allt är påväg att dö. Jag älskar honom men jag vill inte ha det såhär

Hej!
Jag och min sambo har varit ett par i snart 7 år.
Han har alltid haft en relation till alkohol där man super sig redlös eller inte alls, alltid somnat först på fester, blir lätt lynnig och sluddrar.
När vi flyttade ihop så märkte jag att det var samma typ av drickande hemma med mig i soffan, det skulle alltid köpas bag-in-box och jag hinner knappt igenom 1 glas förens han är på sitt fjärde.

Efter många diskussioner och bråk så slutade han köpa hem bag-in-box, kunde gå flera helger då vi inte hade alkohol hemma, började också tänka på sitt tempo.
Vi blev gravida med tvillingar och har inte druckit nåt knappt sen dom kom...
Men för ett år sen kraschade jag in i väggen, blev retlig och lätt arg... vår relation blev inte på topp... jag har gått hos psykolog och äter stämningshöjande... tycker att vi har kommit på banan igen... har frågat honom hur han hanterar detta? Om inte han ska prata med nån? Då jag också vet att han har lätt att döva jobbiga känslor med alkohol...

Vi har knappt aldrig alkohol hemma och jag har tänkt att äntligen... till i lördags...
jag gick ut med en vän när barnen somnat...
vi blir tvungna att avbryta då hon behöver åka och hämta sjukt barn från barnvakten... varpå jag kommer hem tidigt och hittar honom med en bag-in-box i vardagsrummet... och jag frågar när har du köpt den... och han ljuger och säger att en kompis hade varit över och lämnat den innan han gick.
Jag köper inte detta och begär att få se kontoutdrag... varpå han bryter ihop och berättar att han gömt alkohol här hemma i över ett halvår och gått och druckit ifrån... inte varje dag, men ofta... och jag hade ingen aning!!!! Är jag helt korkad som har missat detta????
Jag känner mig chockad och besviken..., så ledsen över att han ljuger.... och dricker med barnen hemma själv..,
Hur ska jag bemöta honom? Jag blev tokig och ställde ett ultimatum, var det fel?

Först sa han att han inte har problem, sen har han gått med på att söka hjälp och bröt ihop igår när han för första gången erkänner att han är alkoholist, som sin pappa.
Hur ska jag lita på honom och hur ska jag kunna släppa känslan av att vilja kontrollera allt.... jag vill inte ta ansvar för honom längre....

/Ledsen, frustrerad och chockad sambo

Kunde inte somna, så jag gick upp och skriver lite i stället. Det ni skriver ger mig så mycket, förutom detta att dela erfarenheter som också känns väldigt givande (även om man förstås inte önskar att andra ska behöva leva under dessa hemska förhållanden).
"Hårdheten", Dearself, tror jag beror mycket på abstinens/sug. Hon är inte heller så alls när hon mår bättre, tvärtom. Men det finns nog också en stor stresskomponent (hänger så klart ihop med abstinens bl a, men min dotter är allmänt ganska stresskänslig, speciellt när det gäller social stress, även om hon har klarat sitt rätt socialt stressande jobb väldigt bra innan drickandet liksom tog över helt.
Tror det ligger mycket i det du säger, Dearself, att ibland kan det man fruktar mest faktiskt vara till hjälp. Och det tangerar det du skrev. Gros, om att min dotter kan ha svårt att hålla oss (och vissa engagerade öppenvårdsbehandlare "ifrån" sig och därmed får svårare att hålla sina motstridiga känslor "inom sig", något som jag som sagt också tror det kan ligga mycket i.
Samtidigt är ju rädslan för allt som kan hända ett ständigt gissel, som ni båda vet alltför väl. Min dotter har ju också pratat en hel del om att hon inte vill leva längre och även om självmordstankar (under svåra dryckesperioder). Och det är mycket annat som kan hända henne... Ibland kanske något helt annat än det man oroar sig mest för. Gros, jag hoppas att du har fått lite fler positiva besked när det gäller din son; att han ska kunna "komma tillbaka". Tänker massor, massor på er båda. Kram i sena natten, blir nog tvungen ta en sömntablett nu. Försöker hålla nere på sådana, men ibland är det omöjligt.

@missol Tack för att du förstår!
Jag tror att det är så att hen helt enkelt inte minns det tråkiga. Jag dricker inte någon alkohol alls så jag har liksom inte delat ruset. Att jag inte dricker är inget statement utan har medicinska orsaker. Vi har pratat om att gå och prata med någon men hen är inte mogen för det än.
Någon frågade vad jag har för syfte med att ta upp det till diskussion. Svaret är enkelt, jag vill ha en lugn och harmonisk jul i nyår utan att behöva oroa mig igen. Oron för återfall är som störst vid helger.
Summa summarum, vi behöver prata med en 3e part här hen är mogen för det.
Tack! Ditt svar betydde mycket.

@Åsa M
Det är väl just det. Att veta vad jag skulle behöva göra för mig för att hans sjukdom inte ska påverka mig. Och hur påverkar det mig? Han förstår inte hur den påverkar mig. Jag vet inte hur jag kan förklara hur den påverkar mig. Att jag känner mig bortvald kan han säkert förstå men att det då blir mitt problem att hantera. Hur kan man förklara hur det påverkar en utan att man ska framstå som ett litet barn som inte blir sedd, respekterad eller lyssnad på?
Jag vet inte, ibland känns det hopplöst.

Jag tänker att syftet med att berätta om din negativa upplevelse är nyckeln här. Upplevelsen kommer fortsätta vara jobbig för dig men personen som inte upplevt något negativt (?) kommer aldrig kunna, eller vilja, bekräfta din bild.
Det är förstås mänskligt att ha olika syn på något och kunna enas om att vara oense men om upplevelsen skapar obehag för dig ko mer du nog tyvärr inte fången lindring från den person som orsakade problemet.

Är du säker på att han gör ett aktivt val? Han är alkoholist och har ett enormt sug. Det ger han efter för när det blir för starkt. Man kan inte välja att vara sjuk eller inte. Däremot kan man välja att få behandling för sin sjukdom eller inte.

Du som anhörig har flera val du kan göra. Hjälpa honom att ta behandling, sätta gränser om han ska missköta sin sjukdom i ert hem, eller fundera på vad du skulle behöva göra för dig för att hans sjukdom inte ska påverka även dig. Hur tänker du kring det?

Känner verkligen igen mig i frustrationen! Och visst är det så, man är inte viktigare än alkoholen de stunder "de" väljer att dyka ner i den. Jag ska tänka på dina ord om gränser. Väldigt viktigt. Tack för dina ord.

@missol
Hej igen. Jag var otydlig märker jag. Jag menade att i och med att du agerar förstående, att han liksom kan tänka att "aha, hon förstår mig och mitt drickande, då "godkänner" hon mitt drickande och så kan jag fortsätta ... ".

Jag vill också kunna förstå, kanske vi aldrig kan förstå och måste acceptera det? En tanke bara. 🤔 Jag har känt som att jag exploderat inombords av känslor av bland annat frustration.
För min del kommer jag aldrig förstå kraften i alkohol, att "min" bland annat dricker bort barn. Han har en barnskyddsanmälan på sig ... Frustrerande stå bredvid. Men jag inser- hans liv, hans val. Jag kan inte påverka hans val, utan mina. Så länge han, någon dricker, kommer alla typer av relationer att hamna i skymundan. Man är inte viktigare än alkohol. Mycket i det som jag känner att är ledsamt och frustrerande.

Om du någon gång ställer ultimatum. Håll dem. Sätter du gränser, vaka över dem som en hök.
💕

@Tröttiz
Tack för input. Det betyder mycket för mig då jag inte ventilerat detta så mycket tidigare.

Tänker att om jag försöker förstå beteendet inte är samma sak som att "godkänna" drickandet. Det är som du skriver att han vet om vad jag tycker om drickandet. Men samtidigt vill jag också förstå varför man (han) väljer ibland att fly ner i drickandet. Jag vill också förstå min egen reaktion på när han dricker. Inget blir bättre av att jag blir arg eller besviken. Du ger mig lite att tänka på vad gäller vad jag själv vill, och hur jag vill ha det. Har tänkt och pratat mycket om det med min sambo och försöker att göra det jag själv känner känns bra för mig. Men förstår att det är ett ständigt arbete med det och att det är föränderligt.

Vad gäller flaskan från pappan, så har han inte insikt i sin sons beroende. Dels har nog inte min sambo pratat med sina föräldrar om det och dels så har han själv problem som han troligen inte ens erkänt för sig själv.

Tack och kram

@missol
Hej. Dessa är mina tankar.

"Möta sambos val ...". Kanske missförstår, men det första jag spontant tänker på är att man inte ska anpassa sig, till slut börjar man själv må väldigt väldigt dåligt.
Att fundera ut hur man själv vill ha det, vad mår jag bra av, sätta gränser för sig själv. Fortsätt hålla gränser. Själv gjorde jag detta för sent. Blev totalt slut ...

Blir fundersam gällande flaskan från pappan. Har pappan beroende själv eller ser han inte sonens situation på samma sätt som du? Jag menar att han inte ser sonens drickande som ett problem? Skygglappar på?

Försök att utgå mindre från sambon. Sluta försöka förstå sig på någon. Han vet vad du anser om drickande. Det där med att vara förstående tänker jag att det tas som att man "godkänner" drickande.
Försök rikta den kraft du lägger på honom till dig själv i stället.
Vad känns bra för dig, hur vill du ha det?
Låt dig inte dras med ner i hans beroende. 💕

Kram. 🌹

Jag tänker helt spontant att man har olika minnen av händelser som man upplevt tillsammans oavsett om den ena, eller båda varit nyktra eller onyktra. Är han genuint intresserad av vilka minnen du har så känner jag att det är bra. Kanske är det en del av processen att han blir ledsen och får insikt hur du upplevt händelser där han varit onykter? Jag har samma situation här, och vi har (igår faktiskt) bestämt att blanda in en tredje part för att tala om våra upplevelser vi haft. Det handlar inte om vem som har rätt eller fel, tänker jag, utan att man vill skapa en förståelse hur händelserna upplevts och påverkat en.

@gros19 Tack för bra input.

Det är okej att tala om dina minnen och besvikelser men inte med din anhörige tänker jag. Vet inte vad du vill uppnå med det. Mitt råd är sök proffessionell hjälp i någon form. Dina upplevelser och minnen är riktiga för dig. För din egen del är det viktigt att kunna lämna det förflutna och självklart också viktigt för er relation. Vi har ansvar för våra egna känslor och för mig låter det som att du samlat på dig negativa upplevelser och känslor som din anhörige ska berfria dig ifrån. Rätt eller fel så tänker jag som själv gått igenom ett sorgebearbetningsprogram vilken var en befrielse för mig. Känslor från det förflutna plågar mig inte längre.