Senaste kommentarerna i forumet

@ensam optimist Kanske är vi kvinnor också mer angelägna om att reda ut saker. Jag vill veta vad han tänker o känner, vill att han ska veta vad jag tänker o känner, men han säger att han inte känner någonting just nu. Inte så konstigt kanske, säkert ett sätt att skydda sig själv när allt har rasat. En vän till honom sa att min bästa gåva till honom nu är att ge honom just tid, och jag förstår det. Men det skriker inom mig: hur lång tid och till vilka garantier??

Med min man så behöver jag jobba med att ge honom tid. Han behöver tänka på saker längre tid än jag, är mycket snabbare. Kanske därför han dricker, för att han inte kan hantera sina känslor, sortera i dem. Hur som helst så känner jag också igen mig i att känna mig orättvist behandlad av socialen. Den enda som försökt upprätthålla normalitet och rutiner, kämpat som ett djur. Kan man inte mötas med lite förståelse?
Stor kram!

Min man har själv tagit kontakt och varit hos en psykolog samt berättat för sin chef att han mår dåligt och vill ha hjälp! Det är ett ofantligt stort steg och jag är så glad! För några veckor sedan skulle han aldrig i livet ha gått med på att prata med någon för "man kan inte prata bort fysiska problem".
Det kommer krävas enormt mycket arbete men någonstans får man börja. Jag har mitt egna boende och känner mig trygg där. Kommer stötta honom om han vill. Sen får vi se vart livet för oss!

Tack ! Jag har följt dina råd, kikat lite på youtube. Jag vet vad du menar och jag vet att jag måste dit. Just nu slåss jag för min frihet - den är inte självklar. Jag bävar så för jul och nyår. Att behöva stänga ute, avgränsa och putta i väg är mot alla mina principer och jul står för så mycket annat.
Mannen blir mer och mer desperat, han har inte gett upp. Vill ha skjuts till polisen på lördag-jag sa nej-då ringer han mina vänner. Oerhört enerverande och pinsamt.
Jag har fått munsår av stressen, har aldrig haft förut. Kämpar med att åka till jobbet , det är tungt. En dag, nästa dag, nästa dag... Jag läser här inne om nya som kämpar. I bland läser jag föräldra-tråden och... om det finns olika grader i ett helvete så måste detta vara det värsta. Jag tänker ofta på er som kämpar med era barn. Och kramar på mitt eget.
Min man har ett barn. Varför, varför prioriterar han inte det barnet i stället för att hänga kvar oönskad här?

Ragna. Min son har också varit personlighetsförändrad och hård när det var riktigt illa. Tänker att dels handlar det om att ni är ett hot mot henne när allt hon vill är att missbruka . Sedan är det dig hon är mest trygg med och då blir det du som får ta hennes dåliga mående.
När det varit kaos med min son och jag känt mig maktlös har även mitt dåliga mående gått ut över min mamma när hon försökt stötta mig. Det har kunnat varit så att hon sagt nåt för att vara snäll men att jag känt att hon inte förstår alls vad det handlar om och då har jag i stunder när jag varit slutkörd och ledsen skrikit åt henne trots att jag vet att hon menar väl.
Med det vill jag säga att jag tror inte det är ” bestående ”. När hon mår bättre tror jag det kommer förändras .Min kille är inte så mot mig nu när det är lite lugnare .
Sedan vill jag berätta , med tanke på att jag vet att du även oroar dig över hennes jobb och dylikt .
Jag hade samma oro kring min sons boende. Att han skulle bli vräkt.
Vilket han till sist blev .
Nu kan jag känna att det märkligt nog är till det positiva .
När han hade egen lägenhet kunde han missbruka 5- 6 veckor i sträck , varje dag. Det var så fruktansvärt . Jag åkte dit för att se om han levde ofta .
Mot slutet blev det bara ett tillhåll för andra som inte hade lägenhet . Han drog till sig alla pga att han var snäll.
Lägenheten blev allt annat än en trygg punkt .
Pga att han hade den ville han också hem snabbt hem från alla behandlingar då han ville klara sig själv .
Nu står han utan lägenhet och måste ta hjälp av samhället med boende o kring det är det krav. Dessutom orkar han inte droga mer än några dagar då han inte har en plats att vara på utan är beroende av andra vilket gör att hans perioder istället för flera veckor är 3-5 dagar istället .
Med det vill jag säga att det jag var mest orolig för har faktiskt visat sig vara till ” hjälp” istället vilket jag aldrig kunnat tro .
Och Gros , vad fint att höra att det går åt rätt håll. Så mycket bättre än för nån månad sedan.
Ta hand om er båda! Och jag håller tummarna för att vi alla kan få lite gemenskap och lugn veckorna som följer .
Jul och nyår brukar vara tuffa tider för oss anhöriga .
Kram

Tack för fint och - som vanligt - klokt svar, Gros. Tror det ligger mycket i det. Känns lite mer insiktsfullt än det där vanliga standardrådet "låt personen själv ta ansvar och tänk på dig själv i stället." Och ja, jag VET att hon har en sida som vet att hon utsätter sig för livsfara, och att den sidan inte vill att det ska vara så, att hon lider och är rädd,. Allt är en balansgång, men jag tog också stort intryck av det du skrev om den unga kvinnan som berättade hur viktigt det var att hennes mamma hade funnits där för henne. (Nu menar jag absolut inte att det är en motsättning mellan att "finnas" för någon och det du skriver om att vi anhöriga och behandlare kan göra att man håller sina motstridiga känslor utanför sig i stället för inom sig.)
Gläds med dig åt beskedet du fick, mitt i ert mörka.Hoppas det kommer fler. Stor kram.

Funderar lite på om du berättar för din dotter hur du upplever henne. Jag har självklart inga svar men i mina öron låter det som att din dotter har svårt att hålla er ifrån sig och det som ni kanske representerar. Hon håller konflikten utanför sig. Har svårt att tänka mig att inte även hon har en sida som ser samma som ni dvs att hon utsätter sig för livsfara genom sitt beteende. Ofta gör vi anhöriga och behandlare att man kan hålla sina motstridiga sidor, känslor utanför sig istället för inom sig, vilket skulle kunna leda till förändring. Samtidigt är det säkert så att ett mycket omfattande missbruk kan leda till hjärnskador och personlighetsförändringar. Blir berörd av att se hur illa du mår av det hela och hur du försöker hitta strategier som ska få dig att må bättre. Vet inte om det är ett hälsosamt förhållningssätt. För min del är det enda som hjälpt mig när allt varit nattsvart är att stanna kvar i denna "outhärdliga" känsla och låta den ebba ut.

För övrigt fick jag ett väldigt glatt besked idag. Min son hade skrivit sitt namn. Tänk vad som kan göra en lyckad dag.

@EsterHanna
Att de inte verkar förstå. Men det hör väl till beroendet. Vi lever ju i olika världar. 😔
"Min" ringer onykter fastän jag sagt att jag gärna vill att han ringer nykter och så förklarar varför. Så ringer han onykter ändå, så får man höra "jo jag är lite onykter men tycker så mycket om dig!!" ... Det var ju inte riktigt det jag tidigare försökt få fram. 🤯 För sinnesron har han blockats en tid.

Vi får försöka andas lugnt. Kram.🌹

@Självomhändertagande ! Jag har också lekt med tanken på att träffas, så lustigt. Känner så mycket tacksamhet här på forumet att folk lägger sin tid på att hjälpas åt framåt.
Ditt inlägg ovan kunde vara mitt. På pricken. Parasit är vad jag verkligen känt. Fruktansvärt.
I går jagas jag på alla möjliga sätt och till slut svarar jag för att få frågan om jag på lördag kunde ställa upp och köra honom på möte till polisen ang sin grova olovliga körning på fyllan.

Jag fick frispel-nej, nej, nej! Låt mig vara i fred!!!

Jag märker att jag är stressad och arg. Jag fick ta över jobb som var menat för två. Slåss mot mörkret som kommer så tidigt varje dag.
Mår så bra av att träna-finns ingen tid. Funkar inte.
Tack för dina inlägg!
Kram

@Åsa M det tycker inte jag heller.

@Åsa M Vi har pratat många gånger när han är nykter och då har han dåligt samvete för vad han har gjort.
Ibland så tror jag att han är rädd för att jag ska bli bättre kompisar än han med de vänner han har när han skickar sina bevis till dem.
Har alltid hänt när jag har pratat med dem. En gång så var han så frustrerad i fyllan över att jag hade blivit så god vän med en av hans bästa vänner och frågade varför måste jag vara det?
O då gick det upp för mig att han nog är rädd att "förlora" sina vänner och att de ska stå på min sida vad gäller alkoholen.
En av hans vänner sa till honom en gång att vi har dem här problemen via gener o både du och jag ska vara försiktiga med alkoholen.

Så roligt att se att du är tillbaka själomhändertagande och att du har det fortsatt bra och verkar vara den som styr över ditt liv. Läser att du sätter stopp för allt du inte vill. Det får mig att tänka på en sak. Det senaste du skrev till mig var så fint, lite av en sammanfattning av de två åren jag skrivit här kändes det som för mig. Läste det tidigt på morgonen och det var så upplyftande och jag kände verkligen att jag lyckats hantera mina livsomständigheter på ett bra och konstruktivt sätt. Visade detta för en "vän" sedan tjugo år tillbaka och sa samtidigt hur fint jag upplevde att det var och hur glad jag blev. Hon läste det motvilligt vilket gjorde mig förvirrad men jag sa ändå att det var väl fint skrivet? Svaret hon gav mig fick mig att sätta stopp. Klychor sånt höll jag på med för femton år sedan. När hon senare frågade om jag ville följa med på en resa sa jag nej och att jag upplever att som det ser ut idag är du ingen bra människa för mig och så förklarade jag varför. Även jag har märkt att jag sätter stopp och jag tycker egentligen det är ett sätt att rädda vänskapen om det tas emot på rätt sätt. Lite ovåntat vilken effekt ett sånt inlägg kan få i slutändan.

För övrigt har jag genomlidit, eller gör väl fortfarande, den värsta perioden i mitt liv. Min son fick två hjärtinfarkter och flera blödningar i hjärnan och det var precis att han överlevde, men han kommer att få bestående skador på vilket sätt kan man inte såga. Idag halvsides förlamad, saknar tal och tveksamt vad han förstår när man pratar med honom. Dessutom har han haft inre blödningar och diverse fysiska symptom. Frågan är hur han kan återhämta sig. Han är ju ung och det börjar komma ett och annat ord. Jag bestämde mig för att han ska inte sitta 50 år i en rullstol utan möjligheten att komunicera med sin omgivning. Rätt eller fel! Han verkar dock må bra är vaken och med och försöker prata. Att något sånt här skulle kunna hända fanns inte i min värld, utan jag tyckte hela tiden att det värsta hade hänt. Nu gäller det att använda energin på rätt sätt och göra sig av med destruktiva relationer.

@Åsa M Tack, skulle jag kunna testa. Kanske också lättare att få ord på alla känslor så. Tycker att det är svårt att veta vad jag kan säga till honom och vad jag bör lätta på mitt hjärta för någon annan om….

Har du prövat andra sätt att kommunicera som gör att han inte känner sig lika trängd? Ett brev till exempel. Så kan han svara i den form han vill när han är redo för det.

Hälsade på honom ikväll på sjukhuset. Såg fram emot att träffa honom, men gick därifrån med en klump i magen och gråten i halsen. Jag vill prata med honom. Prata på riktigt. Vad känner han? Hur tänker han inför att komma hem? Men han blir bara irriterad. Jag är otålig, ser hur han känner sig trängd. Det är så det har varit hela tiden. Varje gång jag har försökt att prata med honom om hans problem hugger han mot mig, liksom lägger problemet på mig. Jag vet inte om vi kan laga detta. Han är så uppfylld av sig själv:(

Jag läser era inlägg och känner så med er. ❤ Alkoholism=egoism. Jag orkar inte ens påpeka alkoholintag längre. Varför ska någon annan få bestämma över hur jag lever mitt egna liv? Hur kan det någonsin vara ok att det går ut över barnen?

Jag tycker det låter som om ni har större problem än alkoholen, även om den kan vara orsaken. Har ni pratat om detta när han är nykter? Det skulle jag ha gjort. Och gärna dokumenterat vad ni kom fram till. Man ska inte behöva bli behandlad så där för att någon är full. Aldrig någonsin.

Vad bra att du skriver här.
Vill bara kort reflektera:
Du du beskriver är inte en sund relation och du har all anledning att både känna obehag och att lyssna på de där varningsklockorna.

Läs ditt inlägg igen och tänk att nära vän hade sagt/skrivit till dig så, vad hade du tänkt då? Gett för råd?
Kram

Har sedan vi träffades för 1,5 år sedan fått varningsklockor att han har problem med alkoholen.
Sa det direkt efter att vi träffades att jag är orolig för hans drickande. Kunde ta en fylla på flera dagar på raken.
Då lugnade han mig o sa att det är ingen fara, jag kan sluta när jag vill.
Sen har det fortsatt med drickande....jo! Jag dricker oxå. Men inte lika ofta o lika mycket.
Ett glas vin till maten eller så.
Vet att jag kanske inte borde göra det alls.
Vi har sjukt roligt ihop när han är nykter, vi har lika värderingar, gör o upplever saker tillsammans.
Men så kommer dagarna när alkoholen tar över.
Det går bra så länge han dricker med måtta men när det blir för mycket så blir han så arg på mig av ingenting.
O då kommer det massor av saker...
Ekonomi, att jag är psykiskt sjuk, elak, negativ, självupptagen, stort bekräftelsebehov osv osv.
O när han trycker på vissa knappar så blir jag själv förbannad o försvarar mig.
Vet att det igentligen inte kanske alltid är så smart gjort av mig.
O sen är bråket igång....
Sen dricker han till 2-3 på natten och bökar o stökar, väcker mig för att skälla på mig.
Spelar in när jag blir förbannad o skickar till kompisar "för att ha bevis" . Men någonstans så är det väl för att få stöd av kompisarna.
När jag säger att nu spelar jag in dig så att folk ska få veta hur du är så blir han så mjuk o len på rösten. ( spelat in för att han ska få höra sig själv)
För han säger att alla vet att han är den snälle, glada o hjälpsamma killen.
Just nu känner jag mig tom, hjälplös o vet inte vilka verktyg jag ska använda för att gå vidare.
Älskar verkligen denna mannen som nykter o det vi har tillsammans.
Är första gången jag vänder mig hit då jag känner mig maktkös....😥😥

Och bara upptäcka hur din andning känns. Det är en övning som jag tycker om. Att känna hur varje andetag är ett nytt andetag. Och den kan du bestämma helt över. Hur du vill öva på att känna den. Och hur mycket som går att göra med andningen. Att djupandas ett par andetag gör så att lugn och ro responsen kopplas på. Vi har en fantastisk andningsapparat i vår kropp. Och det finns många fina övningar att hitta på youtube och andra ställen. Andas på, när det blir jobbigt. När det än sker, vart du än är. Känn hur andetaget känns, i din kropp. Hur kroppen andas.
Det ska jag ägna mig åt en stund nu, innan min förmiddag fortsätter.

@EsterHanna
Ja, vi behöver pepp för att orka stå emot.

Så fint att du känner tacksamhet för det du har. Kvar. Det är viktigt. En liten lön innebär ett arbete och det är bra. Det är bra att ha något att göra och fokusera på, när tankarna på det som kommer automatiskt kommer.

Då kan du öva på att upptäcka de tankarna och släppa dem du inte vill ha. Och fokusera på hur du vill ha det, just nu. Just idag. Och börja med ditt ögonblick just nu.

Önskar dig en fin dag!
Kramar

@Självomhändertagande och Ullabulla! Man går i trappor och när man är färdig för nästa steg så finns det människor som ni, som hjälper en uppför steget. Jag trodde att det var "klart" och fixat när jag klarade av att slänga ut min man. När jag sa stopp och stängde dörren. Men det finns resor kvar. Jag förstår det nu.
Jag tänker på min mening flera gånger varje dag, på kvällen när mannen börjar terra på telefonen, en chans till, en chans till-blockar jag av och vilar. Han är desperat men har inte tagit ett enda steg mot insikt och tillfrisknande. Han är ansvarig för sina val och sin lycka. Inte jag. Inte jag.

Jag är tacksam att jag har mitt hem kvar. En liten lön jag och min dotter kan leva på.
Nu jobbar jag på att skriva ner vad jag vill ha i relationer. Har aldrig gjort det förut utan följt med dit det blåser.

Önskar er en fin dag! Kramar

@EsterHanna "Jag ska också hjälpa mig själv nu." Skriv upp det i din kalender, på kylskåpet, på post it lappar eller där du skriver och där du läser det. Du behöver nog påminnas då och då.

Jag önskar att jag hade skrivit upp mina kloka ord till mig själv så hade jag kanske sluppit några år, även om jag förstår att jag behövde göra min lååååånga resa som medberoende. Det händer att jag gråter, då jag missade att skaffa barn, men jag älskar mitt liv idag. Jag är fri fri fri och jag förtjänar att leva mitt liv som jag vill. Det gör vi alla. Vi kan det, om vi kämpar och lär oss säga stopp. Kram till dig.

@Ullabulla "Varje människa är ansvarig för sin egen lycka och sina egna val,punkt." Det är så kloka ord. Du är så klok. Du har skrivit så kloka saker till mig tidigare. Tack tack tack! Kram till dig.

PS. Vill också bara säga att det känns som om min dotter delvis blivit personlighetsförändrad, "hårdare". Hon kan säga otroligt elaka saker till mig (tror i och för sig att det oftast varit i abstinensfas). Hon är också ofta mycket arg på vissa personer som försöker hjälpa henne. Kanske inte så svårt att förstå, egentligen, men det är "sättet" och uttrycken som känns annorlunda, känns lite som om hon inte är hon längre. Något som också skrämmer mig.

Jag tänker på er och har läst igenom alla era kloka och förtvivlade inlägg igen. Båda era situationer är omänskligas. Även om problemen ser lite olika ut finns samtidigt så otroligt stora likheter i våra situationer/"missbrukshistorier"
inte minst när det gäller den ständigt närvarande oron och rädslan som man egentligen inte orkar leva med. Just nu befinner jag mig själv i en brunn av ångest och hopplöshet och tycker att jag själv även börjar bli mer och mer virrig, svårt att hålla reda på mina egna mediciner t ex (2 blodtrycks och en ssri). Har också fått propavan till natten, har tagit en för en stund sen. Just nu är min man hos min dotter. Orkar inte just nu skriva om de senaste händelserna, men det är aktuellt med (frivilligt) behandlingshem. Men jag har tyvärr tappat hoppet helt, hoppas det kommer tillbaka. Ibland känns det som om det är bättre att "ge upp" så att säga, utgå ifrån det värsta. Samtidigt tror jag inte jag klarar det eller om det är bra. Ni har rätt i att alla får hitta sin väg, men också i att det är viktigt att alltid finnas där, tror jag. "Drömmen" är att kunna göra det utan detta ständiga lidande. 4-5 år i mitt fall nu.