Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Min man hade alkolås under 2 år och det är inget som är personligt.
Den som ska köra bilen får blåsa igång den.

@evve Så skönt att höra, Du är stark, du kommer arbeta dig igenom det här. Kram

Idag gick jag på mitt första ACA-möte.

Och jag känner mig fylld av liv. Fylld av hopp. Jag är inte ensam i mina tankar, jag är inte ensam i mitt beteende. Här hör jag hemma och i processen kommer finna läkning. Jag känner mig så glad.

Kaosartat telefonsamtal med mannen. Han låter inte berusad men har säkert druckit vin ikväll. Säger att jag svikit honom, att jag gjort slut. Projiceringar deluxe. Han sviker genom att inte söka hjälp, han gjorde slut och ville skicka in skilsmässopappren. Han påminner mig om att vi inte är ihop även om vi fortfarande är gifta. Försöker vara stark men det är så jäkla smärtsamt. Att argumentera och bråka med någon som inte tänker klart och logiskt. Kan liksom höra att han ljuger för sig själv, och försöker övertyga mig om att lögnerna är sanna. Framförallt handlar det om vad jag har gjort. Alltid jag som gjort eller sagt något. Just nu vill jag bara ha tillbaka vårt hus och bo där med vårt barn. Kan han inte bara krascha snart??!

@EsterHanna visst är det så.
Skulden och ångesten över att man lämnar en sjuk människa åt sitt öde är hemsk.
Man får allas sympati över att man tänker på sig själv och sina ev barn.

Om man tänker diagnosen cancer så tror jag att sympatin skulle utebli.
Så någonstans finns det dubbelbottnade som en röd tråd i allt detta.
Alkoholism är ju en sjukdom där den som dricker inte klarar att avstå fast de så innerligt önskar att de kunde just det.

Men de söker ju inte hjälp.
De väljer att dricka fast man ställt ultimatum.
Hur kan det då bli så att jag står där med skulden.
Att deras olycka och oförmåga blir min att bära.
Men om man tänker ett steg längre.
Hur många oändliga (och meningslösa) samtal har man haft.
Där man visat på alternativ och konsekvenser men när den som dricker ändå gör just det..dvs dricker.

Hur många chanser och misslyckanden har man inte burit inom sig innan man till slut fått nog och inte orkat mer.

Jag minns hur mitt ex fortsatte att visa att han ville tillbaka sen jag gick in i min nya relation.
Men slutade han dricka?
Ack nej.
Till slut blev han nykter med hjälp av behandlingshem men dog drygt två år senare av andra orsaker

Så den skulden är också min att bära.
Om jag levt med honom hade jag tvingat honom till läkare osv.

Min poäng är:
Finns det skuld att suga i sig så gör vi ofta det.
Finns det någon annans ångest att bära så agerar vi gärna slaskhink.
För vår egen ångest och oförmåga får då stå tillbaka att titta närmare på.
Man bygger i sig i ett skyddande hölje av alkisens elände för att slippa titta på sitt eget.

Varje människa är ansvarig för sin egen lycka och sina egna val,punkt.
Om du väljer att låta honom stjälpa sin dynga på dig så är det ditt val.
Men hjälper det honom?
Hjälper det dig?
Isåfall,på vilket sätt.
Att börja våga ställa frågor till sig själv är ofta en bra väg att bryta destruktiva mönster.

Alla vi som varit eller är i denna sörja vet hur svårt det är att dra loss gummistövlarna och börja undvika gyttjepölarna.
Men det går,det tar bara lite tid att få nya vanor att sätta sig.

Alla får hitta sin väg, håller verkligen med. Det går inte att följa en manual hur bra den än är. Självklart finns det att lära av alla teorier,,men ingen är fullkomlig även om dom som genomgått behandling med lyckat resultat ibland tycks tro det. Har tyvärr upplevt det många gånger och det har då gällt tolvstegsbehandling som jag för övrigt tycker år en bra behandlingsmodell. Tror det handlar i första hand om motivation och sen finns det olika modeller och man får göra en individuell bedömning av vilken metod som passar bäst. Att som du alltid finns där tror jag kanske är det allra viktigast. Träffade en gång en jättesympatisk flicka, med ett omfattande beroende. Frågade henne vad det var som avgjorde att hon blev nykter och drogfri och enligt henne var det viktigaste att hennes mamma alltid fanns där. I övrigt hade hon genomgått tolstegsbehandling och därefter fortsatt med NA. Du känner din son bäst och har en vädigt sund inställning tycker jag. Skönt att du känner lite hopp.🌹

@EsterHanna Så skönt att höra att du funderat på vad du behöver och är beredd att lägga mer fokus på dig. Håll ut, kämpa, värna dina gränser. Kram!

Hur går det med ditt nya boende?

@EsterHanna
Oj så du kämpar. 💕
En kompis till mig sade : "en sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag". Så sant. Det lever jag efter. Försöker i alla fall.
Din gräns har nåtts för länge sedan där jaget börjat raseras. Den sunda relationen har inte funnits där. Kämpa på. Man ska inte dras med i någon annans missbruk. Tänk på dig själv nu. 🌹 Kram på dig!

@Självomhändertagande . Jag läste ditt svar direkt efter du skrev det. Jag har tänkt på det sen dess. Tack för du tog dig tid. Jag ser att vi är lika. Jag tar med mig allt du skriver, har läst ditt inlägg många gånger nu. Jag ser att jag är helt slutkörd av att hjälpa människor som inte ger något tillbaka. Dessutom en konstant oro för att de inte ska bete sig illa /oförskämt/pinsamt mot andra så arbetar jag för fullt för att dölja, släta över och ställa till rätta.
Jag ska också hjälpa mig själv nu. Jag ska aldrig mer fixa någon eller vara draghästen åt någon annan. Att stänga av det som inte är mitt...det ska jag börja med.

Du skriver om naturen. Jag bor på en makalöst vacker plats. Jag bygger sittplatser i alla väderstreck men sitter aldrig där. Tar det aldrig lugnt. Det ska jag försöka ändra på. Tack för du tog dig tid med ett så långt svar. Mycket tacksam för det. Nu ska jag slå på Frisk av naturen... Kram

En dag i taget. En fot framför den andra . Så är det ibland . Mina andra barn har svårt att förstå detta och har lite fullt upp med sitt eget , mitt uppe i livet som de är. Det finns en grundkärlek och jag vet att de kommer finnas om han tar sig ur det men de är inte ”i det ” och vill inte alltid prata så mkt om det vilket jag förstår.
Ikväll är det en manifestation mot psykisk ohälsa kl 22 på tv. Jag vet att det är föräldrar med som förlorat sina barn till droger . Flera som jag haft kontakt med.
Just därför kommer jag gå alltid göra det som känns mest rätt för mig oavsett medberoende el inte . Sätta gränser men kärleksfulla sådana och alltid finnas där. I grund o botten handlar missbruk om psykisk ohälsa och dåligt mående och så länge jag har min son i livet kommer jag hoppas och försöka stötta . Alla får hitta sin väg.
Just nu känner jag lite mer hopp . Det går väldigt upp och ned även för mig .
Jag vet att han vill ur detta . Och jag hoppas han hittar styrkan.

@Åsa M Tack för ditt kloka svar! Precis. Jag försöker hjälpa/rädda helt omöjliga personer. Och tar skada själv. Låter de leva på min drivkraft och energi utan att ge ett uns tillbaka. De tar liksom aldrig vid, blir inte min parhäst och låter mig inte vila och drar framåt själva ett tag. Stannar jag-stannar dom.
Varför? Vad kommer det ifrån?
Jag behöver faktiskt inte svara när det ringer. Jag behöver inte ha dåligt samvete. Jag ska bara tänka på mig och min dotter nu. Vi har inga barn tillsammans, om han vill träffa hunden (herregud) så får han lösa det på annat sätt. Skaffa en ny hund. Jag vill inte prata med honom igen. Jag orkar inte.
Jag tror aldrig jag har haft någon nära mig som drivit saker framåt. Det har alltid varit jag. Nu vill jag vila.

@Ullabulla -först vill jag sända dig ett stort tack för ditt svar! Jag har så dåligt samvete. Jag känner mig sjukt elak som lämnar en människa i totalt misär, dessutom en människa jag har varit gift med. Om jag fick önska så hade han försvunnit ut i tomma inget, tappat mitt nummer och aldrig hört av sig igen.
Jag lämnar en människa till döden och samvetet lättar lite varenda gång jag låter honom...lägga lite av sin ångest på mig. Jag beklagar mig inte, jag säger...ingenting. Om någon frågar säger jag att allt är ok.
Frågan jag ställer mig är varför då? Varför ska jag rädda dessa vrak? Jag är väl ingen jäkla Moder Teresa?
Galet trött på mig själv med blir jag.

@Lingonet Hej! Hur går det med allt? Lider med dig, är sååå jobbigt att aldrig kunna räkna med sin andra hälft. Få bära allt(!) själv. Stor kram!

@Ullabulla du skriver precis det jag tänker. Vi som är anhöriga är också beroende, men inte av alkoholen utan av vår roll i förhållande till alkoholisten där vi bekräftas och ges ett syfte - vi är motopolen. Vi älskar det och vi hatar det.
Det enda sättet att slippa djävulsdansen är att välja att inte dansa den. Göra ett aktivt val, inte bara dras med. Och hitta din förklaring till varför just du är medberoende.

Mitt medberoende kommer från mobbning under hela grundskolan och en stark önskan att bli omtyckt. I mitt huvud blev det till "jag måste hjälpa till, det gör en snäll människa och jag är en snäll människa".

Men jag orkade till slut inte ha det där kaoset runt mig.

Jag tror det är den resan du kanske måste fundera på att göra, EsterHanna? Det är en sak att inte trivas med kaoset och en helt annan sak att säga nu ger jag blanka fan i detta och väljer att leva mitt liv för att ta hand om mig själv. Du har all rätt att göra det. Jag tror du behöver göra det, med tanke på vilket helvete du går igenom. Vilket råd hade du gett till en vän som var i dina skor? Det rådet ska du ge till dig själv också.

Hej och varmt välkommen hit ensammamma78!

En närstående till dig har fått alkolås i sin bil, det du undrar är om du kan köra bilen om jag förstår rätt. Skulle gissa att det inte går att koppla alkolås till specifika personer så då borde någon som är nykter kunna köra bilen. Antar då du hittat hit till vår sida och skriver här att han kanske har problem med alkoholen, att detta lås kanske kom dit av en anledning. Hoppas han kommer till rätta med sitt drickande om det är så att han har ett bekymmer med det.

Skriv gärna om du vill och berätta så kan vi försöka ge dig stöd härifrån.

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@EsterHanna
När jag skrev här för snart 2 år sedan, då hade han flyttat ut 2 år tidigare. Och andra skrev att jag dansade djävulsdansen fortfarande. Jag förstod inte det då. Nu förstår jag.

Det är så många steg som man behöver ta hand om. Jag bad pappan till mitt ex om hjälpa, att han skulle flytta ut, då jag berättade om alkoholen. Och det blev ett jävla liv. Mitt ex har ett syskon som är läkare och hen är gift med en läkare. De är i min ålder. Jag trodde att jag skulle få hjälp av dem. På sikt. Även mamman är sjuksköterska. Och pappan har arbetat inom området missbruk.

Så jag fastnade med ett svart får och jag pratade inte med någon. En gång sa min vän från ungdomen att hon hade förstått vad jag gått igenom, då hennes pappas nya fru är alkoholist. Och hon kunde inte låta nya frun ta hand om hennes barn.

Idag har jag tagit avstånd från den vännen och det finns fler anledningar till det. Jag kände en arghet för att hon inte uppmärksammade mig tidigare, men jag behövde ta hand om det. Och jag mediterade ett helt år på hur jag ville ha det med den vänskapen. Och jag upptäckte det jag behövde upptäcka.

Jag hade aldrig någonsin klarat detta om jag inte hade utbildat mig inom mindfulness. Jag behövde ge mig medkänsla varje dag under lång tid för att förstå att mitt liv är viktigt. Jag är viktig för mig. Jag läste om din tråd och jag känner igen mig så mycket. Hur jag dansade. Och jag lät honom ha kontakt med mig fram tills för 2 månader sedan. Då blockade jag alla kanaler och poletten trillade ner ordentligt. Tack vare att jag träffat en man jag är kär i som frågat varför jag har kontakt med mitt ex. Jag känner den här mannen sedan tidigare, länge tillbaka, långt innan jag träffad mitt ex. Och då var han upptagen. Jag har alltid önskat mig en man som han, men inte förstått vart jag skulle hitta en sådan man. En skötsam man. Som gör allt bra. Och jag har förstått mitt tidigare mönster. Jag är en rolig och glad människa. Det har attraherat tidigare pojkvänner. Och det har inte varit någon av dem som jag har velat stanna kvar med. Jag behövde se över mitt eget beteende. Vem har jag valt tidigare. Varför fungerade inte det. Vad behöver jag. Vem vill jag vara med. Hur vill jag ha det i mitt liv.

Hur vill jag ha det i mitt liv funderade jag på under meditationer och idag har jag det liv jag önskar. Jag vaknar ensam i min bostad och känner mig tacksam varje dag. Ibland vaknar jag med min pojkvän hos mig eller honom. Jag blir ofta fascinerad över att han är så bra. Hur kunde jag inte ha förstånd att välja en bra man som han mycket tidigare.

Och svaret är, jag behövde erfarenheten. Så naiv jag varit i mitt liv. Idag ser jag vilka som sliter med alkoholen, vem som är medberoende och jag ser också hur brett det är i vårt samhälle. Det är den värsta drogen som finns. Och tyvärr är det upp till oss alla att ta ansvar för vårt egna liv. Jag har tänkt på om mitt ex dör en alkoholrelaterad död, hur gör jag då. Ska jag gå på hans begravning. Och jag har kommit fram till, att jag inte ska det. Men jag hoppas att han får leva länge till och jag hoppas att han är nykter, men jag bryr mig inte om att ta reda på det.

Jag har fått en chans till, att uppleva kärlek med en sund och frisk man. Med beteenden som jag förmodligen skulle ha "ratat" som yngre, men som jag idag upplever som charmigt. Vi är alla olika. Jag accepterar människor som de är. Jag ger mig mycket medkänsla. Jag omfamnar mig själv med kärlek. Och tar hand om mina behov. Som är sömn, äta bra, motionera, göra något meningsfullt, stressa lagom, vistas med andra människor på avstånd i dessa tider. Och naturen är min bästa vän. Jag går ut och kramar träd. Jag doftar på mossan. Och lyssnar på hackspettar. Jag ser ekorrar hoppa från träd till träd. Och jag känner att jag bor i min kropp. Och är närvarande i det som sker.

Jag är tacksam för att känna min lugna andning. Och jag är tacksam för att jag noterar när min andning känns stressad, då stannar jag upp. Och gör en SOAS. Jag stannar upp i det som sker, observerar, accepterar att det är som det är och så väljer jag att svara eller släppa taget.

Förr svarade jag ofta på det som uppstod. Nu släpper jag oftast taget. Då jag noterar att det inte är mitt. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv och det har tagit tid. Men jag levde också med alkoholisten i 11 år, så jag antar att jag var ganska sjuk i mitt medberoende.

Jag gav honom allt. Jag gav honom mer än vad jag gett mig själv. Och det var svårt när jag lånade honom mycket pengar, som jag förstod att jag behövde se som en gåva.

Jag hade gått under totalt om jag inte fick honom att flytta, då jag förstår idag, att han ägnade sig åt psykisk misshandel. Och när jag har berättat för ett fåtal människor om min resa, så säger de grattis och jag vet att de menar det.

Skriv en lista på allt du vill göra och gör det du kan!

Lev nu. Ta med din dotter till naturen och gör det ni kan. Ta med termos med något varmt. Och bara sitt. I varma kläder. Krama träd. Se avsnittet frisk av naturen på SVT play. Det ligger kvar till mitten av december. Jag får inte skicka med en länk här. Det handlar om hur japanerna går ut och skogsbadar. Hur de tar in hela naturen med alla sina sinnen.

Bjud in naturen i ditt liv, om du inte redan har den självklar. Då menar jag upptäck den! Upptäck årstiderna. Upptäck träden och förändringen. Det gjorde jag under ett par år, då jag levde med alkoholisten. Jag upptäckte naturen genom att jag levde som jag gjorde. Jag behövde komma ifrån. Och jag fick kraft av naturen. Jag blev också frisk av den.

Nu skriver jag bara rätt upp och ner. Och nu behöver min dag börja. Men jag önskar dig och alla som skriver här, så mycket. Jag önskar dig att du upptäcker allt som är vackert och fint i ditt liv. Hela tiden. Och öva på att stänga av det som inte är ditt. Låt det ta den tid det tar. Jag övar ännu. Hela tiden. På att leva mitt liv. Och att inte "fixa" någon annan, oavsett vad det handlar om. Jag har upptäckt mitt beteendemönster. Och det är att jag har hjälpt andra hela livet. Och jag fastnar inte i det, utan jag prövar hjälpa mig själv. Så att mitt liv fortsätter att vara som jag önskar.

Ta hand om dig. På alla sätt.

Känner mig så satans tom...
Han lovade att inte smyga. Ändå vet jag att det pimplas whiskey när jag jobbar natt och han är själv m barnen...
Jag dricker också, men mindre. Och inte varje dag. Har så här långt bra stöd från beroendecentrum.
Men vill känna förtroende för honom.

Hej ester hanna
Jag tror utan att veta.
Att du kanske bara bitvis klarar av att kliva av cirkusen.
Att vara medberoende är ju som namnet säger ett beroende.

Jag fick någon sorts konstig kick av att bli bekräftad och klarade mig inte utan den bekräftelsen.
Men jag såg inte, eller ville inte se min sanning.
Att jag söp på mitt ex.
Hans dåliga mående;hans beroende av mig osv.
Jag fick oja mig och fortsätta älta och må dåligt.
Jag hade helt enkelt inte supit klart på min alkis.
Det låter hemskt,men så var det för mig.
Jag fick helt enkelt sätta upp regler för mig själv och förstå vilka starka bindningar även jag hade till honom.

Jag kallade det återfall när vi hade kontakt och påtvingad nykterhet när jag avstod kontakt.
Sakta kunde jag klippa de grövsta banden,men jag klarade aldrig att klippa helt trots att jag gick in i en ny relation.
Ta den tid du behöver och fråga dig själv varför du vill glänta lite på dörren ibland.
Vad ger det dig och på vilket sätt stoppar det dig i ditt fortsatta liv?
Men du har tagit dig en lång bit på din väg.
Fortsätt så 🤗

Min man förlorade jobbet sommaren 2019. Redan innan det så kunde han periodvis må dåligt av ångest och nedstämdhet, men det brukade snabbt gå över. Han tog redan då gärna en öl eller två när han kom hem efter jobbet, men jag minns att han var noggrann med att ha en vit dag i veckan. Redan då ringde mina varningsklockor, men han hade allt under kontroll, hävdade han, och hade absolut inga problem med alkoholen. Under tiden som arbetslös har allt eskalerat. Depressionen har blivit värre i takt med att självförtroendet o självkänslan har försvunnit. Det har varit svårt att få hjälp från vården med annat än mediciner och när dessa inte hjälpte har han börjat självmedicinera med alkoholen. Jag har sett och jag har påpekat. Jag har försökt att ge råd vad jag tror och vet är bra vid depression; motion, rutiner och bra mat, men jag har nog varit fel person att påpeka. Det har bara lett till bråk och konflikter. Tillslut har jag tystnat, tänkt att det löser sig när han får ett jobb. Men så för en vecka sen då rasade han i botten. Åkte in på psykakuten och det uppdagades att han inte bara drack på kvällen, som jag trodde, utan de senaste två veckorna har han försökt döva ångesten med alkohol redan när han vaknat. Jag visste ingenting. Känns så overkligt allting och så kluvet. Jag är lättad att allt kommit upp till ytan, att han erkänt sitt problem och sökt hjälp, men jag är också så arg på honom! På situationen vi har hamnat i. Läkaren har gjort en orosanmälan till socialen över våra barn och det känns så orättvist mot mig som under hela denna tiden inte gjort annat än att eftersträva ett normalt familjeliv.
Jag vet inte hur vår framtid ser ut. Vet inte om jag har några känslor kvar under all min ilska. Finns något förtroende kvar? Kommer jag kunna lita på honom igen?

Min man förlorade jobbet sommaren 2019. Redan innan det så kunde han periodvis må dåligt av ångest och nedstämdhet, men det brukade snabbt gå över. Han tog redan då gärna en öl eller två när han kom hem efter jobbet, men jag minns att han var noggrann med att ha en vit dag i veckan. Redan då ringde mina varningsklockor, men han hade allt under kontroll, hävdade han, och hade absolut inga problem med alkoholen. Under tiden som arbetslös har allt eskalerat. Depressionen har blivit värre i takt med att självförtroendet o självkänslan har försvunnit. Det har varit svårt att få hjälp från vården med annat än mediciner och när dessa inte hjälte har han börjat självmedicinera med alkoholen. Jag har sett och jag har påpekat. Jag har försökt att ge råd vad jag tror och vet är bra vid depression; motion, rutiner och bra mat, men jag har nog varit fel person att påpeka. Det har bara lett till bråk och konflikter. Tillslut har jag tystnat, tänkt att det löser sig när han får ett jobb. Men så för en vecka sen då rasade han i botten. Åkte in på psykakuten och det uppdagades att han inte bara drack på kvällen, som jag trodde, utan de senaste två veckorna har han försökt döva ångesten med alkohol redan när han vaknat. Jag visste ingenting. Känns så overkligt allting och så kluvet. Jag är lättad att allt kommit upp till ytan, att han erkänt sitt problem och sökt hjälp, men jag är också så arg på honom! På situationen vi har hamnat i. Läkaren har gjort en orosanmälan till socialen över våra barn och det känns så orättvist mot mig som under hela denna tiden inte gjort annat än att eftersträva ett normalt familjeliv.
Jag vet inte hur vår framtid ser ut. Vet inte om jag har några känslor kvar under all min ilska. Finns något förtroende kvar? Kommer jag kunna lita på honom igen?

@Åsa M - Du skriver "Vad känner du att du behöver göra för att slippa?"... Vet inte?! Finns ng inget jag kan göra för att slippa? Blocka och inte blocka av? Rädd att han kommer hit och lever rövare mentalt. Han vill träffa hunden...Hunden är inget barn-vi har inte delad vårdnad, jag äger hunden.
Jag kommer inte undan känns det som....Vad kan jag göra? Finns det något så ser jag det inte.
Säger bara nej och vill inte när han tjatar "en chans till", 50 gånger i rad... Nej, nej, nej...Du har fått din sista chans flera gånger. Osv....

@Åsa M Tack för ditt svar. Jag blockar i perioder. Vet inte varför jag blockar av igen men på något sätt är jag rädd för svallvågen efter blockeringen. Den blir större ju längre han är blockad. Friskt? Not! Han skriver hela tiden och säger att han vill tillbaka och att jag är hans livs kärlek. Jag betvivlar inte det och hade han inte missbrukat hade vi ff varit gifta och levt ihop.
Jag kan inte leva med honom för jag och min dotter måste leva ett liv där vi inte behöver ta hänsyn till en vuxen bebis som missbrukar. Så är det... Jag vill nog aldrig ha kontakt med honom igen när detta har lagt sig. För det kommer det väll göra?
Forumet här var min räddning också.
Kramar till dig!

@Självomhändertagande - Tack för ditt fina svar! Jag har bidat tiden under mer än ett år-kanske mer-för det har inte gått att avsluta. Han har...gjort så fruktansvärda saker mot mig, samtidigt som han utmålat sig som ett offer hela tiden. Jag visste att han skulle trampa snett och då stängde jag dörren. Nu är det som han aldrig bott här.
Och vi är fortfarande gifta på pappret och jag kan inte känna någonting alls när jag ser eller tänker på honom. Mina arbetskamrater vet inte att vi inte är ett par tex.
Bra ide med hjälp via vårdappar...Ska genast googla, leta...det skulle passa mig tror jag. Svårast för mig har varit att berätta. Att misslyckas. Igen. Såg du inte? Jag har inte sagt något till någon, holt upp en stenhård fasad fast jag vet nu att folk/vänner såg och visste.
Att hitta detta forum var min räddning.
Kramar

@mulletant tack den ska jag läsa. Jag har vart på väg många gånger men kan inte svara på vad som hindrar mig.
De är bara så svårt.