Senaste kommentarerna i forumet

Hej maskros06!
Din berättelse kunde varit min. Det blev inte bättre, det blev värre.
En dag, eller rättare sagt kväll, fick jag nog och gick - i tanken att inte återvända. Det blev vändpunkten för oss. Om du vill läsa finns min berättelse i Det vidare livet, Mitt nya år. Jag skrev nyligen nån slags sammanfattning.
Ta dig själv, det du ser, hör och dina erfarenheter på allvar! Kom ihåg att det är du som kan ta makten i ditt liv. Du och ingen annan äger rätten till det. Det är inte enkelt men det är möjligt!
Allt gott / mt

Min man är en sån där kille alla tycker om! Rolig, hjälpsam alltid igång! Bra jobb, bra ekonomi.
Så ser de ut utifrån. Ingen förutom jag och hans syskon tycker han har problem med alkoholen, inte han häller.
Våra vänners säger att jag överdriver , han blir ju aldrig otrevlig.
Han dricker alltid sig berusad fall han dricker och han dricker minst en gång i veckan.
Han smygdricker under veckorna när jag är på jobbet eller gått och lagt mig!
Hur jag vet de är för all sprit tar slut och jag dricker aldrig sprit.
Jag kan märka fall vi delat en flaska vin under en kväll så är han skit berusad och jag har ju druckit lika mycket ca 2 glas känner inte av de! Han är inte liten och späd.
Jag har tjatat, bråkat ,tigit och pratat med honom. Han erkänner att han smyg dricker ibland men ser de inte som ett problem och lovar att sluta.
Han slutar ca 2 veckor sedan igång igen.

Jag vet inte vad jag ska göra när han själv inte ser de som ett problem. Han gör ofta narr av mig inför vänner , ang alkoholen tex …. Vet inte fall jag får ta ett glas vin för ….. jag är ju tydligen alkoholist alla skrattar bara då.
Vi har barn och jag vill inte skiljas men vet snart ingen annan utväg😔 vad gör man

Smyger är bara förrätten. Min fru är alkoholist. Hon har nu efter flera år äntligen erkänt det för mig och sig själv. Dessutom jobbar hon alldeles för mycket. Vi har en snart tonårig dotter som är helt förtvivlad och anser att hennes mor inte har tid för henne och "aldrig är med mig och har tid för mig". Vårt äktenskap håller på att spåra ur. Min fru har gått på olika seminarier och fått behandling för sin alkoholism för drygt ett år sedan. Ansågs av behandlare och sig själv att hon var färdigbehandlad. HJÄLP. Hon är tillbaka i sitt beroende och smyger med sitt drickande och gömmer flaskor i förråd och garderober. Vår dotter säger allt som oftast att "mamma är konstig". Då vet jag att hon druckit. Och hon förnekar och vill inte ha någon mer hjälp. Och kan inte prata med mig om detta. Hon vill inte inse att hon har problem. Vad ska jag ta mig till? Känner att jag inte har någon jag kan prata med om detta. Dessutom går det ju inte att tvinga någon till behandling.

Håll ut! Det blir bättre. Du är värd bättre och mer därtill. Många många kramar!

Har en nära anhörig som ska få alkolås i sin bil. Är det bara han som kan köra den eller kan jag också göra det? Vi träffas nämligen en del och är ute mycket.

Tack för ditt inlägg @anh@rig

Uppdatering!
Träffade exets chef i dag. Hon tog mig åt sidan och berättade vad som hänt det senaste året. Efter att jag skällde ut honom och blockerade honom i sociala medier har det tydligen gått utför. Hon berättade att han supit ner sig fullständigt. Blev fråntagen sitt chefsuppdrag. Blev tvångsinlagd. Nu är han i behandling men har ingen som helst insikt om att han är sjuk. Efter två dagars behandling hade han sagt att han var frisk. Hon tror att han har lång väg kvar att gå men hon tackade mig för att jag larmade för ett år sedan.
Hon bad mig också höra av mig igen om han kontaktar mig.

Vad glad och lättad jag är över att arbetsgivaren äntligen tog tag i honom. Och tack till er alla här på forumet som peppade mig att tala med hans chef!

Jo Dearself jag har en ny verklighet att förhålla mig till och på ett sätt är det lättare. Min son befinner sig i trygghet just nu, kan ju inte ens förflytta sig. Jag kan besöka honom när jag vill och han mår bättre och bättre. I början var det mycket ångest, men man tog ut all medicin han hade i samband med stroken. Självklart är det mycket som oroar mig men det handlar huvudsakligen om en framtid jag inte vet något om. Har besökt honom dagligen för att få honom att minnas verkligheten han levt i, det som varit positivt och för stt minnas människor han känt/känner. Nu är det dock besöksförbud pga pandemin och det oroar mig att jag inte kan besöka honom.

Du önskar en fridfull jul med familjen med glädje och gemenskap. Precis det man inte har med ett barn som lever ett så destruktivt liv. Smärtsamt för det är vad julen är för många, men inte alltid. Undrar lite hur din vuxna barn är delaktiga i bekymren för din son? För min del försökte jag hålla hans syskonen utanför och det var nog inte så bra. Trodde jag skyddade dom men det har framkommut nu att dom eller åtminstone den ena hade velat vara delaktig (tvillingar men ena systern fick syrebrist under förlossningen). Har tänkt att hon skulle ha svårare att hantera situationen men jag har kanske fel. Idag är dom delaktiga och det gör att vi känner en gemenskap och tar hand om varandra.

Frågade min son tidigare vad det var som gjorde att han i stort slutade med droger. För det första hade han nog inget beroende, utan det var en "hopplös" livssituation som gjorde att han hade behov av flykt. Själv sa han att det fanns ingen konsekvens ingen enskild händelse som gjorde att han valde bort drogerna. Kanske är det så för de flesta att det är inte en konsekvens utan många och en dag är bägaren full helt enkelt.

Minns den förfärliga oron jag bar på och som du förmodligen bär på. Pratade också med en mamma vars son dog i missbruk för flera år sedan och det hon minns är också denna tärande oro så långt från en fridfull jul man kommer. Allt har ett slut men vi vet inte hur. Önskar dig verkligen en fridfull jul det har du förtjänat.

Har just läst din tråd. Jag prövade bli av med mitt ex i flera år, han manipulerade och jag orkade inte kämpa emot manipulationen. Hade en vän som jag kunde prata med. Hon har erfarenhet av att vara medberoende och det var tack vare de samtalen med henne som hjälpte mig att förstå hur illa det var. Jag hittade även hit, till detta forum, efter att han hade flyttat ut, men vi hade fortfarande kontakt. Han var nära att dö ett par gånger. Och jag var orolig. Jag ville inte ha det så längre.
Som jag övat på att sätta gränser och säga stopp. Nu är det bara stopp. Och jag är så tacksam att han var ute innan pandemin kom. Jag hade inte orkat en dag till.
Jag behövde även professionell hjälp med att sätta gränser. Och den processen tog mig 1,5 år, från att jag sökte hjälp. Stod i kö i 8 månader. Idag tror jag att det finns massor av professionella som kan hjälpa via vårdappar. Be om den hjälp du behöver och ta all hjälp du kan få!

Lev ditt liv - som du vill leva det! Ta hand om dig!

Fy så jobbigt! Jag har inte varit i din situation men jag valde att blockera i sociala medier efter att jag talade om för honom exakt varför jag tog avstånd. Jag sa att jag vill inte ta emot hans alkoholindränkta ångest hela tiden för den får mig att må dåligt, och jag sa att han måste söka vård. Gav nummer till olika missbrukskliniker och sa att du kan kontakta mig igen när du är nykter och i behandling. Han har inte vågat kontakta mig igen efter det. Inget sms och inget samtal. Tystnaden är ljuvlig. Jag ser det som att han valde spriten och jag är oerhört lättad över att slippa dansa den där djävulsdansen. Vad känner du att du behöver göra för att slippa?

Hur går det för dig? Jag har själv en bror som är alkoholist och jag har nyss varit hos honom i 2 veckor för att hjälpa till. 120 mil enkel resa......
Han vill inte heller sluta dricka och han har svårt att klara vardagen. Han har dock en sorts praktikplats och dit går han faktiskt. Dricker på kvällar och helger. Jag är så vansinnigt trött på att hjälpa men jag klarar inte av att sluta. Jag klarar inte ens av att bli arg på honom trots att han har gjort saker mot mig som jag absolut kan vara arg och besviken för....

Jag har också försökt med boendestöd men det vill han inte ha. Vänd dig till socialtjänsten i hans kommun så ska de kunna hjälpa dig.
Lycka till

Bor nu själv och har vårt barn några dagar i taget. Allt är nytt så vi prövar oss fram. Måste bara erkänna att hur mycket det ens behövdes att flytta åtminstone ett tag så är detta inte alls vad jag vill. Jag vill bara hem, gråter, saknar min man. Min bästa vän i världen. Är så ledsen så vet inte hur jag ska komma framåt.

Hej moi och välkommen till forumet.

Jag ser att det är några dagar sedan du startade den här tråden och jag hoppas att du snart får svar av andra användare. Kanske har du redan läst runt här och vet att du inte är ensam. Det är modigt att att våga titta på sin relation och börja bena ut vad som är vad. Det låter som att du just nu står på en punkt där det blir tydligt för dig att dina behov, det du önskar av en relation inte får utrymme. Något måste göras och du är osäker på vad. Vilket litet steg kan du ta redan idag? Om du riktar din omtanke mot dig, om du drar gränser runt dig hur skulle det kunna formuleras.

Du gör såklart redan något, du skriver här och du är redo att ta emot tankar och idéer från andra. Klokt.

Varma hälsningar Li-Lo

Tack! @gros19 Jo jag har slutat ”låna ut” pengar, har genomgått medberoendekurs, läst mycket mm. Hon vet vad kag oroarvmig för men hävdar att hon har kontroll, har aldrig mått så bra, skuldbelägger oss i familjen för att vi oroar oss. Jag tänker att det att informera henne om att hon får välja oss eller alkohol/droger är det som återstår. Det känns inte som ett sätt att undvika det som är jobbigt, utan som ett mycket jobbigt, svårt och läskigt sätt att förhålla sig. Jag vet inte vad jag ska göra.

Vill bara berätta att det finns en föräldrartråd i forumet, startad av Dearself. Du kan välja om du vill skriva där eller fortsätta din egen tråd. Välj det som passar dig bäst.

Som jag uppfattar det behöver din dotter vara helt nykter och drogfri för att få behandlling för sin bordelineproblematik. Är det inget bekymmer för din dotter att hon inte får behandling? Förstår du är bekymrad när din dotter börjat dricka även om det just nu inte är i någon större omfattning så är väl risken stor att hon inte kan kontrollerar det och att konsumtionen ökar.

Att hitta ett förhållningssätt är väl det vi föräldra till barn som har missbruksproblematik hela tiden letar efter. Tror inte att det finns något som är "rätt" förhållningssätt, men man bör ju inte underlätta ett missbruk. T.ex. har du fått förslaget att inte stötta din dotter med pengar och det bör man nog vara försiktig med. Tycker mycket handlar om vad man själv orkar med. Att ta avstånd tycker jag handlar om att försöka undkomma dom plågsamma känslor man som förälder tvingas bära. Förstår inte riktigt avsikten med att ta avstånd. Tänker du då att det skulle göra din dotter motiverad att sluta? Mitt råd är att tala inte om vad din dotter ska/bör göra , det väcker ofta motstånd. Berätta istället vad som oroar dig.

Tack @Dearself !

Jag uttryckte mig lite oklart. Hon får inte vård för borderline pga återfall i somras.

Det svåra är att veta när hon är påverkad eller inte, därför en utmaning att sätta gränsen. Jag tycker inte det är ok att hon dricker när hon inte träffar eller kommunicerar med mig heller, det känns som en typ av medberoende. Väldigt svårt.

Tack! @Tröttiz

@EsterHanna
Han försöker och försöker. Kanske känns för mycket med sig själv när man som honom är så nere. Men du, försök härda ut. Kram. 🌹

Vi kan bara kämpa på! Och du verkar ha förmåga att hitta det ljusa i det värsta. Så är det ju, att man bara får hitta olika sätt att hantera situationerna. I ert fall har ju delvis det " värsta hänt " redan och ni har en ny verklighet att förhålla er till och du måste hitta nya tankesätt. Du är stark!

Jag är just nu väldigt trött. Känner att mitt liv blir alltför påverkat. I 4 års tid har allt gått i en nedåtgående spiral. Jag har gått hos anhörigkurator och i perioder verkligen gjort allt enligt regelboken utan att nåt hjälpt. Konsekvens på konsekvens och allt bara fortsätter. Det enda som ger mig hopp är tanken på att han fortfarande vill fortsätta i behandling. Det är iallafall ett teckan på att han nånstans vill men inte har förmåga.
Han har vänner som lever helt utanför samhället, utan bostad, utan kontakt med vård och myndighet och där är iallafall inte han. Ett litet hopp men ändå ett hopp. Jag håller i jobb och gör sociala saker när jag orkar, så mycket mer kan jag inte göra. Ingen av mina vänner har nåt liknande i sitt liv.
Jag känner mig ledsen över att jag som person är så ledsen inombord och att jag därför inte kan vara den jag önskar i relation till mina andra 2 vuxna barn. Jag kan bara försöka och göra mitt bästa även där.
Tex inför jul nu. Skulle så gärna vilja ha en fridfull sådan med fokus på familj glädje och gemenskap. Är han ute och snurrar så kommer julen pågå men hans frånvaro kommer lägga sig som en blöt filt över mig .

Hej

Osäker på vad du menar när du skriver att hon "nekas vård i 6 mån" ?
Har hon varit "instabil" i sin nykterhet sedan joni 2021?
Jag tror inte ni kan göra så mycket mer än det ni gjort. Vara tydliga med att ni inte ser det som ett "alternativ" att hon tar en öl och vad ni känner för oro kring det. Ni kommer antagligen märka snabbt om det spårar ur.
Har ni nåt att vinna på att säga att ni inte vill ha kontakt? Jag tänker har det hjälpt tidigare.
Har själv en son med allvarliga beroendeproblem och diagnoser och skulle inte säga upp kontakten med honom. Däremot kan jag välja att inte prata med honom när han är påverkad.
Jag gissar att hon "tror" att hon klarar att dricka. Det är nog hennes beroendehjärna som gärna vill att det ska vara så. Ett fåtal klarar ju det efter en länge nykterhet men det flesta gör det inte.

Hoppas det går bra!

Min alkoholist släpper mig inte. Han messar, ringer och skriver. Ber på sina bara knän, en chans till, allt är annorlunda, han dricker inte längre, en chans till, en chans till..... I bland kommer hoten och svartsjuka men oftast är det offerkofta.
Nu har jag haft det så här sen 1 Augusti.
Han har ingen bil.
Bor i ett hus tom den sista december-sen bostadslös
Något halvmärkligt arbete
Inga pengar
Skriker och gapar, gråter och lever rövare. Vill flytta hem, saknar hunden, saknar allt och ...

Jag är så trött. Så trött. Jag blockar och blockar av. Svarar inte och svarar. Vet inte vare sig ut eller in.
Sa att han skulle skriva på papperna till skilsmässan, jag skaffade fram allt igen sen ångrade han sig.
Han vill inte åka hem till sitt hemland där hans dotter finns. Han är arg för kommunen inte ger honom en bostad.
Att neka, säga stopp, och jag vill inte mer...det kostar på. Fy fan, säger jag.

Jag har pratat med en nykter alkoholist som menade då jag själv funderade, att vad man än gör ska man inte "täcka upp" med pengar eller mat.

En gräns jag satte för mig var att om jag det minsta misstänkte onykterhet så svarade jag inte i telefon, och förklarade hur jag kände. Men att välkommen att ringa då du är nykter, pratar gärna med dig då och nämnde goda nyktra sidor. Den gränsen satte jag både för honom och mig. Hade sån lust att svara i början men kändes bättre med tiden.

Hej! Jag har en dotter med sjukdomarna alkoholism, narkomani, (bipolär sjukdom) och borderline. Snart 30 år. Hon har varit i flera behandlingar, på behandlingshem, mm. Hon var ren nov 2019-juni 2021. Efter det lite oklart, men hon nekas vård i 6 månader. I veckan brättade hon att hon ”tar en öl” med (nya) kompisar på helgerna. Säger att hon har kontroll. Vi är väldigt oroliga hennes syskon, hennes pappa, min sambo o jag. Vi har varit tydliga med det. Jag vet dock inte hur jag ska vidare, hur vi kan vara tydliga. Var ska vi dra gränsen? Om vi bara ”lever på som vanligt” stöttar vi hennes missbruk. Att säga att vi inte har kontakt så länge hon inte försöker vara ren känns läskigt. Jag har sagt till henne att jag ska höra av mig när jag vet hur jag förhåller mig. Men känner mig osäker. Vad säger ni?

Hej, jag har inte varit här på länge. Prata med de som hjälper dig att komma vidare, så du får leva det liv du vill. Jag tror att hans familj förstår och de är i samma sits som du.
Det vill inte se eller de vet inte hur de ska göra. Jag bad pappan till mitt ex om hjälp. Han ville inte tro mig. Så jag sökte hjälp hos en psykolog som hjälpte mig med verktyg att sätta gränser. Mitt ex ville göra slut efter att jag gått hos psykologen i flera månader. Han ville flytta. Och jag tackade gud utan att vara troende.
Några år har gått. Mitt ex bor hos sina föräldrar och jag hade kontakt med honom en tid då pandemin startade. Sen bröt jag då jag träffade en ny pojkvän, efter att ha landat i mitt egna liv i några år. Det tog tid för mig att landa. Jag behövde egen tid och jag behövde se till att träffa en sund och frisk man. Jag vill ha kärlek och får kärlek idag.
Mitt liv med mitt ex pågick för länge. Jag har fått bekräftat från hans föräldrar att de är medberoende nu. De har en full vuxen son hemma och jag har släppt taget om allt. Jag tappade mycket ekonomi för att jag valde att vara medberoende. Han hade gått i personlig konkurs och han levde på mig. Jag är bara tacksam för att jag blev av med honom, genom att han flyttade ut självmant.
Jag försökte få honom att flytta i flera år, men han manipulerade.
Och jag valde honom kring mina 30 då jag ville bilda familj. Då såg jag inte hans missbruk, men jag kom att upptäcka det och när jag upptäckte det, kom allt att handla om hur ska jag få det liv som jag önskar.
Och jag valde att utforska de frågorna genom mindfulness och meditation. Det blev kostsamt med pengar. Fast idag är jag tacksam att jag kunde betala.
Jag har tid idag och jag lever det liv som jag alltid velat ha. Fast utan barn. Och det är ok. Jag minns när jag fyllde 40 år. Mitt ex var full när mina föräldrar bjöd på lunch. Jag hatade mitt liv då.
Nu älskar jag mitt liv.
Men ett tag höll jag på att ge upp, då jag inte visste hur jag skulle orka. Det var då jag satte ner foten. Och insåg att hans familj valde förnekelse och tystnaden. Och då var jag inte glad på dem.
Idag så vet jag bättre. De vet inte hur de ska göra.
Jag tog reda på hur. Och jag kom vidare.
Men jag tror att det är skillnad på att vara förälder och partner.
Även om jag inte har barn, så förstår jag att det är så.
Ett barn är alltid ett barn.
Nu bor han hos dem.
Och jag tänker att när han bodde hos mig, då tyckte de nog att det var skönt.
Att han hade en kvinna som tog hand om honom.
Men de visste inte hur jävla illa det var.
Och nu är jag fri.
Jag fick tillbaka livet.
Med honom satt jag i ett fängelse.
I mitt hem.
Isolerad.
Trött och slut.
Utan hopp om livet.
Det var bara att kavla upp.
Och kämpa.
Jag skulle inte dö som medberoende.
Ta hand om dig och ta reda på hur du vill leva ditt liv.
Du är viktig.
Och låt det ta den tid det tar.
Ta hjälp av de du vill ta hjälp av.
Hjälp finns att få.
Bland annat inom vården.
Om man har tur.