Senaste kommentarerna i forumet

Min kompis säger att det spelar ingen roll vad du bestämmer idag. Det är inte för alltid. Du kan alltid ändra dig…

Hej Tröttiz.
Ja jag tänkte länge så. Var jag inte viktigare. Han hade ju ett val, att välja mig och vårt liv. Men på något sätt förstår jag nu att han kunde inte välja mig. Han vet inget annat sätt att behandla sin ångest med, förutom att dricka. Han har inga verktyg och han vet inte hur han ska skaffa dom. Exet har alltid haft svårt att prata om problem som uppstått. Han har blivit arg och sedan gått undan. Och inte velat prata mer om saken. Han gör samma med sitt mående. Han flyr in i dimman. Och han har svårt att helt lita på folk så hur skulle han kunna söka hjälp? Öppna upp hela sitt liv för någon helt okänd.
Jag förstår nu att han aldrig kommer söka hjälp.
Jag har också lite svårt att släppa helt. Men jag jobbar vidare med det. Jag lägger ju mig inte i hans liv längre. Han får göra som han vill. Och jag lever mitt liv. Men som du säger Tröttiz, det är svårt att släppa helt. Jag ser ju inte honom full längre, men jag vet ändå att han dricker.
Men det är ändå skönt att man kommit så här långt, att man klarar sig själv.

@Ledsen73 Gällande ångesten. Alkohol är en ångestdrog. Tror inte vi tänker på det men det gäller ju typ alla. Dricker vi för mycket en dag är det lätt att man känner ångest dagen efter.

Om man slutar dricka kommer ångesten lägga sig. Det tar dock lite tid men skulle säga att det går fortare än man tror. 3 månader kan göra stor skillnad. Många får tom en form av euforikänsla.

Gällande varför man dricker. Där finns massor av olika storys. Fast ju längre folk varit nyktra desto fler tycker jag mig höra säga att det var vanan. Det måste inte finnas en anledning. Man vill gärna i början hitta en sådan men det är inte säkert att det ter sig så självklart. Däremot är det en väldigt destruktiv drog. Den förgör en verkligen och får en deprimerad.

Läs under det vidare livet. Där kommer ni hitta flera som knaprat piller i massa år för att inse att de inte längre behövs efter ett längre uppehåll. Man trodde man hade en depression men inser att alkoholen är just det som skapade den

Med de vill jag inte säga att stanna och härda ut. Jag vet inte vad som är rätt i ditt fall. Jag önskar dock för egen del att jag fattat tidigare hur alkoholen framkallar ångest. Sån sjuk frihet när den släpper så hade jag kunnat känna det jag känner idag efter 2 år nykter hade jag helt säkert slutat snabbare. Gjorde aldrig den kopplingen så blev så positivt överraskad när det började släppa.

Nej @EsterHanna, jag vill inte leva mitt liv så här! Grundproblemet här är hans depression som jag kommer hem till varje dag. Jag vet inte hur era partners fungerar. Har de druckit/dricker de för att självmedicinera? Vad har drivit dem till alkoholismen? Det måste väl egentligen alltid vara för att döva något som man börjar dricka..
Min man försökte fly sin depression genom spriten. Det gick inte. Nu har han lagt bort sitt drickande, men ångesten är fortfarande där. Kanske t.o.m. värre. Han blir helt paralyserad. Tar sig inte för någonting. Jag är inte bara medberoende i hans drickande, utan i hans psykiska ohälsa. Jag känner hur hans ångest liksom strålar ut från honom och sänker mitt humör. Ibland vill jag bara skrika att nu flyttar jag, det räcker, men något hindrar mig; rädsla, bekvämlighet, osäkerhet.
Men dom du så riktigt skriver @EsterHanna: vi får bara ett liv! Jag är en glad person, jag är mitt i livet och mår egentligen bra, jag är värd mer än så här! Men det är min man också, det kanske dock inte är min uppgift att få honom att förstå det, eller?

Fy, så obehagligt sagt! Usch! Önskar dig lugn och ro, håll honom blockad. Det verkar vara enda sättet att inte dras ner i det. Kram från min födelsedagskväll, ljuvligt lugn och skön.

@EsterHanna
Håller med ÅsaM i en sak. Låt dig inte dras med ner ... En nykter alkoholist sade det också till mig, låt dig inte dras med ner i hans missbruk och att hur mycket du än försöker förstå den beroende så går det inte. Så sluta försöka.
Att fokusera på vad man själv behöver.
💕

@Åsa M -Tack, det där behövde jag läsa just nu. Drog en suck, kröp längre ner under filten och ska sätta på en film. Brasan knastrar och jag tänker på dina ord. Tack! Och kram

@EsterHanna
Önskar så att du skulle få lugn och ro ... 💕

@Skrållan
Hej.
Jag kollade dina tidigare inlägg och kände så igen mig. För flera år sen tog du upp känslan av att känna sig oviktigare än alkohol. Den känslan har jag än. Fastän det är över, att inte vara viktigare än alkohol. 😔 Mig drack han bort, men att dricka bort sina egna barn. Ledsamt och frustrerande.

Jag har också kontakt ibland med ex, ibland har han ringt då han druckit och senare har han bett om ursäkt. Nånstans finns det väl ett samvete. Har jobbat mycket med att släppa för jag vill inte dras med ner av någon annans missbruk. Men så jäkla jobbigt.
💕

Hej på er. Har inte skrivit på länge, men kikade in här i dag. Så roligt att läsa hur det går för er som stöttade mig enormt när jag var som skörast.
Mitt liv rullar på. Lever ensam. Har blivit starkare och klarar mig själv. Men just i år saknade jag någon vid min sida. Har barn och barnbarn som alltid ställer upp, men att ha någon vid sin sida som kramar om en, ger ett tröstande ord osv. Det saknar jag.
Men jag litar på processen och tror att en dag träffar jag någon som vill ha mig för den jag är.
Jag har lite kontakt med mitt ex. Till skillnad från en del andra så kontaktar han mig aldrig när han är full. Men han fortsätter att dricka och mår mer och mer dåligt.
Vill önska er alla en god fortsättning och Ett Gott Nytt År.
Kram🤗

Bra fråga, @EsterHanna. Jag tror att för att kunna hantera den sjuke måste man också kunna hantera sitt eget medberoende. Vi kan inte laga dem, tvinga dem att söka hjälp eller få dem att sluta. Det måste komma från dem själva. De måste ha tillräcklig sjukdomsinsikt själva. Ju mer vi tjatar på dem (hur mycket har du druckit, var är flaskorna, drack du igår, har du varit på Systemet, är du full) desto mer defensiva blir de. Det är ingen lösning. Lösningen är att vi själva försöker bearbeta deras sjukdom så att vi orkar hantera den. Om det handlar om att vi lämnar så är det så. Men tänk för guds skull på din egen hälsa och låt dig inte dras när av hans. Vi får bara ett liv. Vill han slösa sitt så är det hans val, men du måste inte dras ner med honom.

Hej alla, jag önskar er en god fortsättning! Julen har, efter samtal med polisen som nog haft ett snack i örat på mannen-varit fridfull. Tills i går. Han ringer, är full men inte så full att han inte kan prata. Han håller på att bli blind och undrar om han ska ringa vårdcentralen? Eh?
Anklagar, vill träffa hunden, vill träffa mig. Nej.
Hotar subtilt.
Till slut säger jag:
-Du är inte mitt ansvar längre. Du är inte mitt ansvar längre!

Då säger han " Jodå, snart kommer jag bli ditt ansvar, du ska få se".
Jag blev så illa berörd. En stor klump i magen. Fruktansvärda ord.
Har haft honom blockad på telefon men haft Messenger öppen. Nu blockade jag den även vägen. Och nu kommer jag aldrig blocka av tror jag. Orkar inte mer.
Tog tid att komma hit!
En frisk person hade ju stängt de kommunikationsvägarna för länge sedan...En frisk person hade aldrig accepterat att ta i mot all denna skit.

Tack gode gud att jag har mitt hem kvar. Tack gode gud för att han inte har en bil så han kan köra hit. 14 april kan skilsmässan gå igenom. Snart, snart...
Nu ska jag ta hundarna och gå ut på en lång promenad-njuta av det vita täcket som ligger över landskapet. Kram till er alla!

Jag försökte allt. Och då menar jag verkligen allt. Han valde ändå flaskan tillslut och då stängde jag dörren. Han lever rövare med mig nu, vill inte inse, klandrar mig men jag går aldrig tillbaka. Hade han inte druckit hade jag verkligen älskat att leva och vara gift med honom.
Jag har ett liv. Jag vill inte lägga en enda dag till på honom.
Han har ingen. Inte en enda person som finns vid hans sida. Var det mitt ansvar? Han tycker det. Jag släppte allt men fy vad svårt det var och är. Snudd på omöjligt för mig. Men nu är det gjort.

@Ledsen73 Läser här och de svar du får, de är nyttiga för mig med att läsa. Jag förstår vad du slits med. Jag satt i din sitts och stångades med "när ska han dricka igen" men också " vill jag leva med att ha just den frågan över mig hela mitt liv"?
Han var nykter efter behandlingen men alkoholisten och hans beteende fanns kvar. Inget ansvarstänk, han levde på och genom mig. När jag sakta började ställa krav på egen försörjning osv , herre gud vilket liv det blev.
Såklart hade vi det fint också, det där doldes bakom en mysig vardag där han bar in ved och lagade god mat och stod och pysslade i sin verkstad, medans jag slet som ett djur för att betala alla räkningar. "Vad skriker du för"? undrade han i hans egen idyll....
Efter 5 månader fick han ett temporärt jobb, första lönen kom och då kom rastlösheten. Han klarar inte av att ha pengar/tjäna pengar för då triggas alkoholisten i honom. Han åkte i väg-jag visste att det inte skulle gå-jag vinkade av honom -han söp och jag stängde dörren.

Min fråga till dig är: Vill du leva ett helt liv så här?
Kan du släppa allt ansvar om honom TILL honom?

@Ledsen73 Jag tror inte det finns några rätt eller fel gällande dessa känslor. Tror man ska med snälla ögon bejaka dem och sedan hitta sätt att hantera dem. Ingen idé att försöka begrava dem för de kommer ploppa upp på de mest otacksamma tillfällena och bita en i svanskotan.

Det är inget fel på att ha känslor men det kan underlätta att förstå sig på dem så man kan hantera dem på bästa sätt för sitt eget välbefinnande.

Tänker mig att de flesta har dem du pratar om i ditt läge vilket egentligen är något fint. Du vill att det ska gå vägen och är nervös. Jag skulle dock vilja lyfta en frågeställning. Vi pratar skam. Nu har han blottat sig för dig och kommer behöva hantera sin egen skam/skuld för att komma vidare. Troligtvis har han säkert svårt att ens lita på sig själv och undrar hur många dagar han kommer fixa? Slits mellan beroendet och att stå emot detta begär. Självkänslan är hans stora hot för att lyckas tänker jag. Den behöver byggas. Om man känner av att någon inte tror på en och känner sig övervakad vill man nog visa att det ska gå. Skammen om man misslyckas leder nog lätt till återfall. Det blir enkelt självuppfyllande. Så jag skulle tro att ni båda indirekt trippar på tå runt alkoholdjävulen.

Därför tror jag det kan vara viktigt att få hjälp med hur man bäst hanterar sin egen oro för att undvika att den förs över på sin partner. Det gäller kanske även han mot dig. Här undrar jag om man inte bara ska sjunga ut om det här eller till någon annan utomstående för att hitta sätt att hantera denna oro för sin egen skull? Tänker att det mest handlar om det. Partnerns oro tänker jag att han måste få hjälp att hantera bland dem som vet hur det känns när alkoholdjävulen slår till. Hur man motarbetar densamma på bästa sätt. Ex läser på allt om alkoholens inverkan, kastar ut allt som har med alkohol att göra, hitta en sponsor, undviker alla tillfällen initialt där alkohol ingår etc etc.

Det måste finnas massa klokskap här kring hur andra hanterat sin egen rädsla kring sin partners eventuella återfall ❤.

Själv brukar jag försöka sitta still och andas. Låta känslan passera. Bejaka den och fundera över vilket ställe på kroppen den sätter sig. Bara det gör att vips är den förbi. Fungerar inte det går jag ut och springer mig trött. Mitt stora mål nu är att bygga min självkänsla. Den kommer vara mitt vapen för frigörelse. Googlar massor. Inser att en del är att varje dag berätta för mig själv tre bra saker om just mig. Mota bort varje försök att racka ner på mig själv och istället försöka hjälpa mig själv. Se till att huvud och själen jobbar som ett team istället för detta inre konstanta dömmandet jag hållit på med (duktig flicka).

@007🙈 ja jag vill ju tro att allt har en mening och att jag ska lära mig något av detta. Det jag har märkt efter att han kommit hem från sjukhuset är att jag känner ett behov av att sitta nära honom, krama honom. Innan, när han drack, och även om han inte uppförde sig berusat, det var som att jag inte stod ut att vara bredvid honom. Han var som en annan person. Han mår inte bra nu heller, men nu vet jag att han kämpar, att det finns en gnista.
Men du har helt rätt @007🙈, jag tippar på tå, letar efter tecken och oroar mig! Vill egentligen fråga honom dagligen om han har druckit något, bara för att bli lugn själv. Det gör jag såklart inte, men det är en sådan där sak jag skulle behöva få hjälp med; vad är rätt och vad är fel? Finns det något sådant?
Tack till er därute för att ni finns o läser❤️

💕tack!@Åsa M

@sohimo2021 Har tänkt på dig och valpen idag. Jag brukar säga till min dotter "bygg upp ett f..k off-kapital. Det kan börja smått. Liten ekonomisk buffert, till ett hotellrum 2 nätter, en taxiresa, en kompis som är insatt där dörren står öppen osv... Jag har lärt mig i platåer genom att skriva här. Jag är inte den personen jag var när jag hittade hit. Du har precis slagit tärningen, du skriver här. Jättebra-fortsätt med det! Min man åkte in på behandlingshem, när han kom hem satt han i soffan i 6 månader-jag slet som ett djur för att få ekonomin att gå ihop. Sen fick han jobb. Och lön. Sen var det kört. Det är så svårt att gå. Att klippa banden. Jag fick vänta på tillfället och när det kom så stängde jag dörren.
Du kan aldrig förändra honom men han kan förändra sig själv. Om han kan och vill. Hur vill du leva? Hur vill du må? Vad är ditt nästa steg?
Vi finns här för dig!

Det kan mycket väl vara så att han är omgiven av personer som är medberoende till honom eller som helt enkelt inte orkar engagera sig mer. Jag tycker absolut du ska skriva ett brev, det är oftast enklare att få med allt som ska sägas. Jag tycker också du kan fundera på att göra en orosanmälan om det är så att han försummar sitt barn. Socialtjänsten kan hjälpa både honom och barnet. Sambons föräldrar, har de också alkoholproblem? Eller är det så att de inte vill se?

Så kloka inlägg 007. Att se utmaningen man som anhörig befinner sig i som en gåva. Ett andligt perspektiv vill jag kalla det och så välgörande. Vad det gäller att hantera känslor av ilska, vanmakt, sorg m.m. så genomgick jag ett sorgebearbetningsprogram. Detta blev min väg att frigöra mig , att lämna det förflutna som annars färgade relationen i nuet. Finns verkligen mycket att lära av 007 och det har du ju upptäckt. Lycka till på din resa Ledsen 73.

@Ledsen73 Denna alkohol. Vad den ställer till det för många.

Dina känslor och behov är också viktiga. Det är därför jag pratar om gränser. Även att du får en plattform att hantera din ilska, oro osv. Kan säkert finnas massa känslor - även skuldkänslor? Allt det där behöver man ju få verktyg att hantera så man blir starkare och friare. Jag ser det personligen som en gåva. En chans att utvecklas vilket skapar möjligheter för ett bättre liv. Man lär sig om sig själv vilket skapar förutsättningar att hitta de vägar man vill och mår bra av i livet.

Känslor är ju inget konstigt alls. Alla har dem det är bara så trist att vi inte pratar mer om det och livet. Lite livskunskap borde vi dela med oss mer av för att hjälpa varandra.

En sak jag tänkt på som kanske inte alltid pratas om här är skräcken för återfall när ens partner fattat galoppen och vill sluta. Att man lixom trippar på tå och hoppas. Det måste vara massor av energi som går dit. Sådant tror jag det är bra att få hjälp med. Här eller på annan plats. Tanken är ju att alkoholen ska bli en ickefråga på sikt för er båda❤.

@007🙈 tack snälla du för att du tar dig tid. Så många kloka tankar och råd. Detta du skriver om skam är nog en stor del i varför han reagerar som han gör när jag vill att vi ska gå och prata med någon. Han tror att han ska få en massa skit kastad på sig. Bli ännu mer förminskad än vad han redan känner sig.
Jag är så glad att ha hittat detta forum, för även om jag har vänner att prata med så får jag inte riktigt de råden jag behöver. Här får jag också bättre inblick i hur han känner sig och det är lätt att glömma i sin egen sorg och ilska.

Känner mig helt tom. Kan varken känna direkt sorg eller glädje. Är så evinnerligt trött...
Funderar på att fira nyår ensam i mitt nya hus. 2021 var definitivt det värsta året i mitt liv. Vet inte längre om jag vill ha tillbaka min man ens om han skulle bli nykter... Som han drack/dricker nu under julhelgen så ser jag inte att det finns kvar något av honom jag älskar. Det är bara ett svullet ansikte med rödvinsfläckiga läppar och kläder. En person utan framtid, inga drömmar, bara ett dövande. Önskar det gick att prata med honom men det går inte. Det kanske är så här det känns när accepterar. Det blir tomt. Hoppas att morgondagen blir bättre, jag är inte van vid att känna så här.

Tack för återkopplingen❤️
EsterHanna läste ditt inlägg, Svårt att vara stark och stå emot! Så känslosamt, känslan av att det är det sista man ser av någon som man älskar, som man identifiera sig med, som är ens liv!
Frustrationen i det du skriver känns så bekant. Det går liksom inte prat i det med den man vill prata med. Man får så mycket skit, och överöses med skuld och skam.
Den jobbiga känslan av frustration och saknad❤️

Jag är skriven där.
Förstår att du inte fått någon helhetsbild då jag inte velat blotta allt.
Men jag har levt med honom i fyra år. Vi har inga barn. Vi har haft det bra, jag har observerat vid enstaka tillfällen att han varit påverkad av droger. Alltid funnits ett rättfärdigande från hans sida. Svårt att helt gå på och stå upp. Jag kan inte påstå att jag tänkt att det varit ett missbruk gällande droger.
Men efter vad jag såg i helgen så börjar jag undra gällande det också.
Alkoholen däremot har varit ett risk/missbruk hela tiden.
Jag har inget annat hem.
Absolut, det var väldigt nära att jag ringde polisen, men det var på något sätt så överväldigande så jag ville bara därifrån så snabbt som möjligt. Och när jag väl lämnat och kommit en bit så lugnade sig de mest hetsiga känslorna sig.
Ja, det är ju det jag återkommer till, jag måste vara trygg där jag lever, där jag ska sova. Det här är så jobbigt, och så overkligt.
Visst har han uppvisat riskbruk och varningstecken för beteende tidigare som jag såklart förstått varit alarmerande, men detta totala haveriet såg jag inte komma.
Men det är väl så det går! Alkohol förstör precis allt i sin väg. Droger dödar precis allt i sin väg.
Huua, rörigt inlägg, men det är så det är i huvudet för tillfället!