Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Jag har en dotter med sjukdomarna alkoholism, narkomani, (bipolär sjukdom) och borderline. Snart 30 år. Hon har varit i flera behandlingar, på behandlingshem, mm. Hon var ren nov 2019-juni 2021. Efter det lite oklart, men hon nekas vård i 6 månader. I veckan brättade hon att hon ”tar en öl” med (nya) kompisar på helgerna. Säger att hon har kontroll. Vi är väldigt oroliga hennes syskon, hennes pappa, min sambo o jag. Vi har varit tydliga med det. Jag vet dock inte hur jag ska vidare, hur vi kan vara tydliga. Var ska vi dra gränsen? Om vi bara ”lever på som vanligt” stöttar vi hennes missbruk. Att säga att vi inte har kontakt så länge hon inte försöker vara ren känns läskigt. Jag har sagt till henne att jag ska höra av mig när jag vet hur jag förhåller mig. Men känner mig osäker. Vad säger ni?

Hej, jag har inte varit här på länge. Prata med de som hjälper dig att komma vidare, så du får leva det liv du vill. Jag tror att hans familj förstår och de är i samma sits som du.
Det vill inte se eller de vet inte hur de ska göra. Jag bad pappan till mitt ex om hjälp. Han ville inte tro mig. Så jag sökte hjälp hos en psykolog som hjälpte mig med verktyg att sätta gränser. Mitt ex ville göra slut efter att jag gått hos psykologen i flera månader. Han ville flytta. Och jag tackade gud utan att vara troende.
Några år har gått. Mitt ex bor hos sina föräldrar och jag hade kontakt med honom en tid då pandemin startade. Sen bröt jag då jag träffade en ny pojkvän, efter att ha landat i mitt egna liv i några år. Det tog tid för mig att landa. Jag behövde egen tid och jag behövde se till att träffa en sund och frisk man. Jag vill ha kärlek och får kärlek idag.
Mitt liv med mitt ex pågick för länge. Jag har fått bekräftat från hans föräldrar att de är medberoende nu. De har en full vuxen son hemma och jag har släppt taget om allt. Jag tappade mycket ekonomi för att jag valde att vara medberoende. Han hade gått i personlig konkurs och han levde på mig. Jag är bara tacksam för att jag blev av med honom, genom att han flyttade ut självmant.
Jag försökte få honom att flytta i flera år, men han manipulerade.
Och jag valde honom kring mina 30 då jag ville bilda familj. Då såg jag inte hans missbruk, men jag kom att upptäcka det och när jag upptäckte det, kom allt att handla om hur ska jag få det liv som jag önskar.
Och jag valde att utforska de frågorna genom mindfulness och meditation. Det blev kostsamt med pengar. Fast idag är jag tacksam att jag kunde betala.
Jag har tid idag och jag lever det liv som jag alltid velat ha. Fast utan barn. Och det är ok. Jag minns när jag fyllde 40 år. Mitt ex var full när mina föräldrar bjöd på lunch. Jag hatade mitt liv då.
Nu älskar jag mitt liv.
Men ett tag höll jag på att ge upp, då jag inte visste hur jag skulle orka. Det var då jag satte ner foten. Och insåg att hans familj valde förnekelse och tystnaden. Och då var jag inte glad på dem.
Idag så vet jag bättre. De vet inte hur de ska göra.
Jag tog reda på hur. Och jag kom vidare.
Men jag tror att det är skillnad på att vara förälder och partner.
Även om jag inte har barn, så förstår jag att det är så.
Ett barn är alltid ett barn.
Nu bor han hos dem.
Och jag tänker att när han bodde hos mig, då tyckte de nog att det var skönt.
Att han hade en kvinna som tog hand om honom.
Men de visste inte hur jävla illa det var.
Och nu är jag fri.
Jag fick tillbaka livet.
Med honom satt jag i ett fängelse.
I mitt hem.
Isolerad.
Trött och slut.
Utan hopp om livet.
Det var bara att kavla upp.
Och kämpa.
Jag skulle inte dö som medberoende.
Ta hand om dig och ta reda på hur du vill leva ditt liv.
Du är viktig.
Och låt det ta den tid det tar.
Ta hjälp av de du vill ta hjälp av.
Hjälp finns att få.
Bland annat inom vården.
Om man har tur.

@LitenSkär Det känns sådär, dubbelt! Skönt att komma hem och det är lugnt och skönt, inga överraskningar. Samtidigt är det så nytt för mig att bara tänka på mig själv. Längtar efter familjen, försöker känna mig bekväm i bara mitt eget sällskap. När det känns sådär går jag ut och går eller tränar. Då kan jag lite lugnare vara hemma ensam sedan.
Hur känns det för dig?

Har tänkt samma tankar som du Dearself att min son blir misshandlad, utnyttjad på olika sätt, har drunknat, ligger död nånstans pga en överdos, men aldrig att han skulle få hjärtinfarkt och stora blödningar i hjärnan. Alla katastrofer jag tänkt ut har inte skett och jag skrev ibland upp vad jag tänkte, för att sedan konstatera att så var det inte. Nu är det andra katastroftankar och det är kommer min son nånsin att klara sig själv, kommer han att kunna gå, få tillbaka sitt språk osv. På dagarna och när jag är hos honom känns verkligheten hanterbar, men när jag vaknar på natten då känner jag skräck inför framtiden och så tänker jag på honom som kanske också känner denna skräck men inte kan förmedla den på något sätt. Fasansfulla liv.

Samtidigt om jag stannar i nuet och tittar tillbaka så vet jag inte om livet var bättre då. Självklart att han kunde gå och tala, men mådde han egentligen bättre. Idag förmedlar han mycket kärlek utan ord, han blir glad när han hittar nya ord, kan skratta åt sig själv när han inte kan uttala det han vill. Han är ofta glad trots allt och igår var han så lugn som jag mycket, mycket sällan sett honom. Så är det just nu, men tänker jag framåt så blir det fasansfulla liv. Trots allt så vill jag ju självklart att han ska klara sig själv, det är ju målet med föräldrarskapet. Tänk om man för en gång skull vågar tänka tanken att allt kanske blir mycket bättre än jag kan föreställa mig. Vad har jag att förlora på ett sånt tankesätt???

Tack för all respons och omtanke. ❤ Jag har pratat med honom om min känsla kring det hela. Att jag känner att allt faller samman när han dricker och att allt känns bra och som att vi kan klara allt när han är nykter. Så kommer jag ändå på honom när han luktar öl eller när han lånat min bil och det är ölburkar i den. Som enligt honom måste legat där länge fast jag städat bilen alldeles nyligen. Och så kommer han hem med ett 6-pack öl och ber om ursäkt för det. Fast jag vet att han druckit hela veckan. Han måste tro att jag är dum i huvudet som inte förstår.. Åh, jag blir galen. Känns som huvudet kommer att sprängas.

@LitenSkär Jag känner spontant att med så pass små barn hade jag inte pratat alkohol med dom utan sett till att de aldrig behöver uppleva en onykter / full förälder. Hade jag inte klarat av att hålla det borta från barnen hade jag levt rövare på socialförvaltning/vänner och bekanta/föräldrar eller liknande. I den åldern hade jag "bara" skyddat. Men det kostar på din energi. Att skydda...Ta hjälp om du känner att det inte går/blir för övermäktigt .... Min dotter är 16 år. Idag kan jag prata med henne om alkohol. Hon har aldrig upplevt vuxna fulla/redlösa även om det hänt i hennes närområde. Men jag tog stryk. Energin, anspänningen att alltid ha koll och vara ett steg före, aldrig kunna lita på osv kostade. Idag är hon en glad och trygg unge. Tacksam för det. Barn behöver inte veta allt men det dom ska veta ska anpassas efter ålder tycker jag. Att dölja och inte lyckas dölja allt är värre tror jag. Svårt! Ta hjälp om det blir för mycket så du inte går sönder! Kram

@Orolig_nu Hej! Vill bara skriva att jag känner med dig! Suttit och läst dina inlägg nu i min bil. Jag har precis flyttat, inte lämnat honom än, men pappren är inskickade om skilsmässa. Hans beslut i ett vredesutbrott, jag skrev bara på. Tänker att din man verkligen försöker iaf! Kan han tänka sig att gå till någon och prata? Det vill inte min man, han är kvar i sitt tonårsbeteende kring att hantera känslor... önskar så han läst här!

Tack @EsterHanna för ditt råd🌸
Ja ”kriget” måste man tänka långsiktigt på för att nå fred och framgång. Just nu innebär det att backa.
Hur gamalt är ditt barn?
Jag har funderat på drt där om jag borde prata med barnen om alkohol och hur vuxna blir då. Att på något vis prata om det lite mer generellt och vara tydlig med att drt är fel av vuxna/föräldrar att bli onyktra när de är med sina barn. Men jag vill inte skrämma dem eller prata så att de kanske missförstår och tror att de har ett ansvar att göra något. Samtidigt vill jag att de ska förstå vad som händer. Att när en vuxen dricker alkohol så blir de så där konstiga och det är fel. Det är okej för dem (barnen) att inte tycka om det och det är okej att säga till.
Mina barn är bara 4 och 5 år så det är svårt att veta vilken nivå jag ska lägga mig på.
Du får gärna dela med dig av din egen erfarenhet här @EsterHanna ☺️

Ja, det låter oerhört tufft! Hoppas ni får stopp på det och att hon kommer iväg, frivilligt eller inte. Så får du vila lite från all oro också.
Här går det upp o ned hela tiden. Just nu är han ute och strular. Förväntar mig det värsta hela tiden. Har inget annat förhållningssätt just nu.
Han har ingen telefon och det är jättejobbigt. Kan inte ringa för att se hur han mår och han kan inte ringa när om han skulle behöva hjälp. Tänker mkt i banorna " när ska jag anmäla honom försvunnen om jag inte hört nåt".
Nu kom han förbi senast i morse och bytte kläder och gick iväg.
Tänker så mkt sjuka saker om att han ska bli liggande ute och frysa ihjäl, ramla i vattnet och drunkna , bli misshandlad och instängd av personer som hotar honom, ta en överdos nånstans där han inte hittas.
Hur ska man förhålla sig? Undrar samma sak.
Han pratar om att åka iväg igen. Önskar man bara kunde ringa ett samtal och att det sedan var klart, men nej så funkar det ju inte. Det ska bokas samtal ett par veckor fram, innan dess ar massa hänt och har man otur är han påverkad då och det skjuts fram. När väl samtalet blir av ska det utredas, tas beslut och vänta på lämplig plats om något särskilt ställe är aktuellt.
Jag tror ingen som inte är i detta själv någonsin kan föreställa sig vad vi går igenom. Både våra beroende och vi föräldrar eller andra.
Jag har väldigt lite energi. Håller i mitt jobb, det är viktigt för mig. Jag är öppen där. Har förtroende att jobba hemma osv. Skulle aldrig klarat det annars. I övrigt orkar jag inte så mycket socialt. Försöker ibland för att inte tappa allt. Men det är väldigt mycket utan glädje.

Hur har ni det? Kramar!!

@LitenSkär Vad duktig du är. Man vinner inte kriget om inte situationen med pappa (eller mamma) är oerhört illa. Det ska mycket till. Jag personligen såg till att ge mitt barn verktyg att kunna hantera en komplex pappa, allt kom inte på en gång men att se till att ge verktyg så att OM det någon gång blir illa, klarar barnet av att visa att det behöver stöd och hjälp. Hejja dig!!

Ja detta forumet är ett enormt stöd och allas historier ger så bra persketiv på alla delar av den här resan.
Helt fantastiskt @ensam optimist att du fått nycklarna nu!! Hur känns det stt ha din egne fristad nu ☺️
Jsg får mina nu på fredag 🥳

Tack @Åsa M för fantastisk pepp!
Måste säga att något positivt är pågång just nu. Jag var fruktansvärt nervös inför samtalet och när hon väl ringde så släppte en sten av att kunna berätt min historia. Att få möjlighet att lyfta fram att detta inte är ett engångstillfälle. Jag berättade om allt, så komprimerat jag kunde på dem tiden. Men jag sa också att just nu har jag ingen akut oro för barnen. Jag ser just nu att barnen vill vara med sin pappa. De säger spontant att de älskar honom och de har varit lugna när de kommit till mig efter att ha varit med honom. Han har inte druckigt sen han flyttade ut och jsg tror honom faktiskt. Han går till beroendecentrum, sin psykolog samt har nu socialens ögon på honom. Jag kände då i samtalet att alla dessa faktorer är så pass stabilt och bra det kan vara just nu. Han älskar sina barn och just nu gör han ett ordentligt försök till att vända titanic. Jag vill bidra till den positiva utvecklingen här och inte bidra till ett förfall. Även om jag tycker att hans inställning mot mig är åt helvete, så vet jag stt jag kommer aldrig få något större förlåt. Jag tvingas släppa och låta honom va för att ge honom en chans att lyckas här.
Jag försökte vara tydlig med henne att just nu litsr jag på honom men på sikt har jag en oro. Detta måste ju hålla genom alla hans livskriser. Det är jag inte lika övertygad över. Och om jag behöver orosanmäla sen så finns allt detta kvar i registret.
Ett tillägg till allt detta är att någon har nyligen orosanmält honom. Han berättsd eom detta idag och socialen ringde mig igen. Situationen var att han blev onödigt arg vid en hämtning där sonen vägrade komma med och åka hem. Han sprang runt och busade hela tiden och lekte med ett snnat barn vars mamma inte verkade bry sig så mycket och inte heller hjälpte till direkt att försöka bryta leken. Exet blev arg, skrek åt sonen att komma och lyfte iväg honom till bilen i overollen. Han tror stt det var den andra mamman som anmälde honom. Hon vet om att vi har separerat och att exet dricker (eller drack). Jag har pratat en del med dem jag hsr omkring mig. Både för att jag behövt prata men också som en slags försäkring tror jag. Att fler ska veta och att om de ser nått ska de kunna reagera. Så jag förstår att hon anmälde med tanke på att hon hade en bakgrundsbild. Jag är väldigt tacksam för att hon vågade och att systemet fungerar. Så idag ringde socialen mig igen. Men just i denna situationen så kände jag ingen oror. Jag förstår precis vad situationen handlade om och jag hsr själv varit där. Dock tycker jag stt det var fel av honom att bli arg och stt bli så arg mär andra ser på. Då får han ju liksom skylla sig själv om någon reagerar. Vi pratade om det och kom också överens om att vi borde prata med en barnspykolog om hur vi bättre kan bemöta vår son utan stt allt ska eskalera till bråk. Han är oerhört envis (förskolan har också bekräftat detta) och när han blir nervös så skrattsr han och blir ännu mer flamsig vilket ofta tyvärr eskalersr bråket. Vi måste få lite bättre verktyg för hur vi ska klara av att få med honom på sånt man måste göra, utan att det blir bråk. Så denna händelsen ledde faktiskt till ett av våra mest enade och produktiva samtal vi haft på länge. Vi båda har blivit onödigt arga och det är inte okej. Nu har han till och med anmälts för det och nu kommer jag be om hjälp för oss båda.
Men händer detts igen så kommer jag be socialen att utreda och gräva djupare.
Just nu försöker jag ge honom en chans. Hsn försöker och jag vill bidra positivt till det.

Hans reaktion är klockren projicering och inget annat. Han känner pressen nu och anfall är bästa försvar. Klart det är enklare att anklaga dig för kontrollbehov än att erkänna att han är alkoholist - då behöver han ju inte göra något!
Stå på dig annars gör nån annan det - det har länge varit mitt motto. Känns det fel så är det fel. Låt ingen dumförklara dig. Du har rätt till dina åsikter och till din oro. Det är barn inblandade och hade han haft någon sjukdomsinsikt hade han begripit att det han borde lägga energi på är sig själv.
Gud, vad jag har frågat mig många gånger varför alkoholisten eller den som har psykisk sjukdom är en sån gigantisk egoist. Det är okej att förstöra andras liv för att de själva mår dåligt. Det är okej att anklaga andra för vad som helst. Det är okej att bli stupfull jämt, krisa och kaosa och hota.
Det kanske inte går att hantera sjukdomen på något annat sätt? Vad vet jag. Men acceptera aldrig att din åsikt förminskas av den som är sjuk.
Många kramar till dig!

@EsterHanna
Din mening "hur kunde jag leva i det", den frågan har jag ställt mig fleeera gånger. Att jag bara anpassat mig till massa. Mina vänner uttryckte oro , men ändå... Men då man är I NÅGOT är det ju en annan sak ... Jag har också en overklighetskänsla, då jag ser foton på honom känns det märkligt. 🤔 vi som är nära anpassar oss vrider oss ut och in.

För det mesta bra med mig, dock trött, beroende på årstid samt bland annat den oro man haft. Han dricker fortfarande, vill inte söka hjälp. Verkar dock emellanåt ångerfull med det han ställt till med men sen är det kört igen. Det är väl så det ser ut ... Han har nyligen kört rattfull, utan körkort..
Hoppas att din senare ex blir frisk.

@Tröttiz -ja, Tröttiz-jag gör det verkligen, kan titta tillbaka här och inte ens känna igen mig eller det liv som var... Hur kunde jag leva i det? Känns helt overkligt-är som det aldrig existerat. Känns som det aldrig har hänt mig. Mycket konstigt. Just nu väntar han nog på en dom för grov rattfylla-jag hoppas på fängelse. Och vård. Och att han blir frisk och får ett bra liv. Utan mig. Hoppas allt väl med dig.

@EsterHanna
Kämpa på. 💕

@Åsa M Tack Åsa. Ja, tiden tickar och en dag är det April. Ha en fin dag!

Bra att att du är här och att du fokuserar på ditt mående. Hon vill inte ha din hjälp, eller är inte mottaglig för den. Oavsett vad som är orsaken till det så behöver du se till att du är stark för att orka hantera situationen. Det är inte lätt att se någon gå ner sig. Instinkten är att hjälpa. Var snäll mot dig själv - du har försökt. Mer kan du inte göra.

Kämpa! April kommer snart.kram

Du har redan börjat prata med någon, du pratar med oss. <3 Det är ett stort steg, bara det.
Jag började också här, för att sedan (när jag fått rätsida på tankarna) prata med någon "på riktigt". Och sen släppte det liksom. Sen vågade jag prata med allt fler om mannens sjukdom och om mitt medberoende.

Angående kommentaren från 14-åringen så känner jag igen det från något min systerson sa en gång. Han måste ha plockat upp det i skolan eftersom hans egna föräldrar är absolutister. När han fick höra att det vid en släktmiddag skulle serveras vin till maten utbrast han "ska ni bli fulla?!". Han var genuint förskräckt och rädd trots att han aldrig sett alkohol drickas. Hans bild var att det gör hemska saker med folk, att de tappar kontrollen. Det sitter så djupt även hos barn, den där rädslan för något otäckt.

Sen sist har han bara druckit vid ett tillfälle, på sin födelsedag och det var hemma. Så 2 gånger sedan 31/7. Det är verkligen bra jobbat, en stor skillnad! Han har gått net i vikt (vilket han behövde) har mer energi, är mer närvarande och kan hålla kvar blicken. Har slutat med 3,5orna också.
Är så tacksam.

Ändå tänker jag, när vänder det igen? Kommer det göra det? Det är svårt att få tillbaka tilliten.

Håller tummarna! Fy vad jobbigt, jag känner med dig för det är inte ok, göra fel och sen vara otrevlig.

Så svårt du har det Ragna och jag tror inte det finns något förhållningssätt som fungerar i den situation som du befinner dig. Som jag ser det finns det inget annat att göra än att omhänderta din dotter omedelbart och för mig är det obegripligt att man inte gör det. Behövs ingen LVM utredning innan utan man gör ett omedelbart omhändertagande paragraf 13 LVM och därefter har man några dagar på sig att göra utredningen. Allt detta måste dom som arbetar med henne veta. Något förhållningssätt i den akuta situation du befinner dig i har du ju själv kommit fram till att det inte finns. Dom gånger jag mått riktigt, riktigt dåligt när det gällt min son så är det enda som fått mig att må bättre är när jag agerar på något sätt.

@EsterHanna precis så är det, har också tänkt att det tar nog ett år efter att skilsmässan är fullbordad. Underskrift och inlämning 6 månader var bara ett steg. Men jag överrumplas av känslorna, att det inte ger sig. Och så känner jag mig bitter över att jag blev ett offer i detta kaos, att en person kunde lura mig så fullständigt. Att min personlighet inte är sig lik eftersom jag lägger mig platt efter sonens plumpa skämt. Hade det varit förr att jag skrattat, med ett stopp och belägg och inte låtit det tagit mig. Ilskan som du går igenom tar ju mycket energi, jag vet inte om jag har varit igenom den på riktigt för som du skriver är faser vi ska igenom och jag är livrädd att fastna i någon. Vi kämpar vidare och jag längtar till den dagen jag kan se tillbaka på det här
Kram till dig med och visst hade det varit skönt att vara indian nån vecka då hade vi sluppit laga mat iaf 😊❤