Senaste kommentarerna i forumet

Önskar er God Jul med sinnesro och glädje. ⭐ 💕

Hej. Jag har dejtat min kille i lite mer än 5 månader nu. Igår ringde han och berätta att han självmant spytt (gammal bulimi) han lät konstig så jag frågade om han druckit han svara inte men jag påpekade att jag hörde det ändå. Idag var det samma visa, sa att han mådde illa kände sig tjock och ful. Jag ringde upp och han lät ännu värre än igår, jag ställde han mot väggen och frågade igen om han druckit hans svar "Ja! Har fått ett återfall. Druckit i 2 veckor. Förlåt att jag inte sagt något, snälla förlåt mig.. säg någonting?! ." Jag sa att jag inte kan säga något just nu för jag måste få landa i alla känslor, tankar och att han ljugit om detta och inte sökt min eller någons hjälp innan det blev såhär illa igen. Frågade också om han trodde att drickandet triggar igång allt annat jobbigt såsom bulimin, ångest = ännu mer drickande. Han höll själv med om det, jag avslutade samtalet med att jag uppskattade att han är ärlig.

Lite bakgrund. Jag har själv haft alkoholproblem/varit alkohokist, dricker inte längre då det är som min kropp ser det som gift, kommit så långt, det är inte värt det. Nästan alltid levt i destruktiva relationer, alltid varit något beroende med i bilden. Jag skäms för att det känns som jag drar till mig det. Men jag vet inte hur eller varför. Jag fick min NPF-diagnos för 2 veckor sen, det har förklarat mycket, jag går i psykoterapi har mått och mår extremt dåligt länge. Gör allt jag kan för att må bra i mig själv och hitta vem jag är. Är på god väg äntligen efter alla år av slit. Träffade honom i sommras. Klickade från första stund, kärlek. Han stöttar mig så i all min misär för det mesta, är förstående, omtänksam, rolig, fin. Men vi har trots våran korta tid haft hetsiga diskussioner och bråk, speciellt när han varit påverkad. Jag trodde han var "den" för mig. Vi pratade om alkohol i början, han sa att han avskyr när andra styr vad han ska göra, att han inte har problem, att jag ska lita på honom, han dricker ju inte så mycket, han blir inte påverkad, han sköter ju sitt jobb. Han dricker mest när han är själv eller jag och hans son inte är där eftersom vi inte bor tillsammans. Men många gånger det senaste dricker han även fast jag eller sonen är hemma. Det är som att han inte har ro att bara vara hemma med oss en kväll utan att dricka, ljuger om hur mycket, säger att han inte är påverkad trots att jag märker det, jag blir orolig och får ångest när han är full. Blir ofta konstiga diskussioner och när han druckit för mycket vin blir han jättekänslig och gråter ibland o säger hur mycket han tycker om mig, hur jag hjälpt han, hur mycket mindre han dricker nu. Han höll upp helt i 6 veckor, det tror jag på. Mådde super, gymma, umgicks med mig o hans son, kompisar, mådde bra.
Nu är han i en svacka igen och har ju rakt ut erkänt. Jag är så himla besviken att han ljugit o inte kännt att han kan prata med mig. Att han såfort vi pratat om det ska skydda både sig själv och sitt drickande, säger att han inte bryr sig om att han dricker men att han bryr sig om att det är dyrt?
Han har redan sagt att han älskar mig, jag har inte sagt det tillbaka. Är så skadad av allt gammalt, vill ta det i min takt. Nu är jag ännu mer osäker, rädd, känner mig ensam och maktlös. Vet att jag inte kan ställa ett ultimatum att han ska sluta helt men just nu är det de jag vill.. annars vet jag inte om jag vill vara kvar. Jag vet inte vem jag ska prata med eller hur jag ska hantera allt det här eller om det ens är värt det. Är nog mest så himla besviken och orolig. Alla samtal vi haft om detta, allt han lovat, att jag inte ska oroa mig. Ändå smyger han med det. Jag vill inte leva ett liv där jag ska vara rädd för framtiden, men jag är så himla kär, han är så fin och perfekt när han inte dricker. Jag ville verkligen att nu skulle vara min tur, våran tur! Men vill inte bygga ett liv och kanske en familj ihop med någon om han inte själv kan inse sin problematik, sluta skylla ifrån sig, ljuga och göra något åt det istället, inte bara i 6 veckor.

Finns det någon man kan prata med?
Är någon/har någon varit i en liknande situation?
Ska jag stanna och ge honom fler chanser? Kan han bli bra? Ska jag lämna och behålla den lilla hälsa jag byggt upp? Hur bemöter jag honom? Vad finns det för hjälp att få som jag kanske kan stötta honom i och till om han vill?

Är rädd för att han ska gå sönder om jag lämnar (det är hans svar till varför han inte sagt något, att han är rädd för att jag ska lämna) och det är ju inte det jag vill egentligen men är så himla mån om det lilla jag, jag byggt upp.
Gud, hela huvudet bara snurrar. Vet att han kommer ringa imorgon, be om ursäkt flera gånger. Vilja prata men jag vill inte prata. Vill bara stoppa huvudet i sanden en stund. Få tänka själv, prata med någon som kanske vet mer än mig. Gjorde ett armband i julklapp där jag gravera in att jag älskar honom, hade precis börjat känna det, lita på honom, tro på oss. Vill inte ge han det nu. Vet verkligen inte vad jag ska göra. Är jag dum och helt ute och cyklar här?
Svårt att få med allt i text, tror mest jag behövde ventilera och hoppas verkligen någon har solskenshistorier där det löst sig!

Hej principita och välkommen hit.
Din tanke om att ni ska vara två i det problem han har är medmänskligt och förståeligt.
Men om han på riktigt vill vara ifred och kanske ta tag i sina problem så kanske det är rätt väg.
Vi som är anhöriga vill gärna så att säga ta lontrollen över problemet.
Jag vet ingenting om vem du är eller din bakgrund.
Men om han är din första man med problem så är du kanske inte i behov av hjälp.
Om du har en historia av relationer med män med problem så kanske du kan göra en egen resa medan han gör sin?
I vilket fall,välkommen hit.
Här har jag lärt mig massor om beroende,medberoende och mig själv.

@EsterHanna
Jisses. Känns ju fel att önska dig God jul men gör det ändå. 🎄
En lugn jul. 💕

@MalmMia
Jag vill gratulera dig! Minns att jag läste en del av dig tidigare. Har läst en del av din tråd nu och jag är verkligen glad för din skull. Att du prövade en sista gång. Och att du var tydlig med dig själv. Och gick när det inte blev som du önskade. Den egna processen, den behöver sin tid. Har du varit på retreat! Hur var det? Formulera din framtid nu, som du vill ha den. Det är också en process. Jag hoppas att du har medvind. Och att du tar hand om det som du behöver. Det som kommer upp. Även det tar tid. Var snäll med dig själv.

@mus-lusen
Hej och tack för din text! Hur går det för dig?
Jag bodde mitt mitt ex i 10 år. Och det kostade på något som jag inte går att skriva i korthet. Jag har skrivit texter de senaste åren som jag varit fri och idag känner jag mig helt fri. När jag läser mina texter så blir jag chockad att det är jag som skrivit dem, om mitt liv. Jag har blivit uppmanad att publicera dem, men jag skrev dem endast för mig själv. Det finns redan så bra litteratur om medberoende. Du är författaren i ditt liv. Hur skriver du din framtid?
Jag är författaren i mitt liv och det är just skrivandet som fått mig att förstå, att jag behövde få honom ur mitt liv helt och hållet. Jag vill leva nu. Och jag lever. Bara mitt liv, som jag vill ha det.

Massor av kramar till dig, önskar dig en rofylld helg och bara en massa njutning. Du är så stark, och du har kommit så långt! Kämpa! Och var stolt över dig, för det är tufft det du går igenom.

@Tröttiz
Tack...ja, helt ofattbart att allt detta händer. Har jag levt med denna mannen? Pratat med polis i dag igen, gett dom adressen där han sist befann sig. Han är nu efterlyst eftersom han uteblivit från två förhör. Tror han dricker utan stopp. Skönt att veta att polisen nu kommer hitta och plocka in honom.
Jag kommer blocka alla kontaktvägar i jul och nyår. Han ska inte få förstöra den här julen.
Kramar och julefrid till er alla!

Hej Miss Lii och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Du är inte ensam om det du beskriver. Du och din syster är bekymrad över er mors drickande. Du ser att din syster är där hos er mor mer och du bryr dig även om hur hon påverkas av detta. Fint av dig att skriva här och vända dig står för stöd.

Ni har båda försökt att nå fram till er mor med önskningar om att sluta eller minska sitt drickande men hon rycker på axlarna och uttrycker inte att det är ett problem om jag förstår rätt. Även när ni försöker säga att "vi kommer inte när du dricker". Att ta upp det och vara rak utan att vara dömande eller kritiserande är en sådan sak en kan göra, fint gjort av er.

Vet inte alls om detta är något för er, men ger ett litet råd. Om ni blir mycket oroliga går det att göra en orosanmälan till kommunen, det går att göra anonym eller uppge vem som gjort det. En annan idé är att ni kan ge Alkohollinjens nummer till er mor 020-84 44 48 eller om du eller din syster behöver någon att prata med testa att ringa för egen del. Med att ringa kommunen, ge nummer till Alkohollinjen eller kanske kontakta hennes husläkare om hon har en blir det ett sätt att ta hjälp utifrån "flagga" om samtalen med henne inte nått fram. Det är inte säkert att det hjälper heller, det var en tanke, ni vet bäst själva vad som redan är gjort och vad som eventuellt skulle kunna vara bra i den situationen.

Det låter verkligen som du fått nog av alkoholens plats och vad den kan göra med människor, du har levt nära innan och plågas av detta. Kanske har det gett dig perspektiv och kunskap kring att du behöver ta hand om dig själv och sätta gränser, ansvaret kring valet att dricka eller ej ligger hos den som dricker. Det går att föreslå hjälp, att umgås med gränser som "bara när du är nykter " eller liknande samtidigt finns det ingen hjälp i världen som kan hjälpa någon som inte vill ta emot den.

Vad behöver du själv för att må så bra du kan just nu? Läs och skriv gärna mer, ibland kan det ta tid innan en tråd får fart och förhoppningsvis kan du få mer stöttning av andra närstående här inne.

Ta hand om dig

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Självomhändertagande
Jag kan bli så ledsen då jag tänker på vad jag gett och inte får/fått tillbaka. Fått höra att jag är menlös och tråkig. Han ringer mig i fyllan och jag ska enligt honom vara glad över att han ringer för han bryr ju sig - fastän han druckit. Och till folk har han sagt att jag inte ville med honom för han är alkoholist ... Skulle vara annat om han hade haft plan mot drickande.

Men jag då. Vi anhöriga. Som är oroliga, vänder ut och in på oss.
Jag accepterar inte att mitt mående dras ner av andres missbruk om den inte vill ha hjälp. Kommer inte att bli viktigare än alkohol förhonom, inte hans barn heller. Men jag är boven ...

@nycat, som jag har tänkt på dina ord. Jag har blivit av med mitt ex, som är alkoholist. Och när jag befann mig i mitt medberoende, då kände jag mig ofta dränerad. För att han kunde uttrycka sig elakt med vissa ord. Idag tänker jag på de orden han sa, då han försöker komma i kontakt med mig. Jag har stängt alla kanaler, så han kan bara mejla. Och när jag fick mejl av han senaste gick jag in här på forumet och mindes hur illa det har varit. Då hänvisade jag hans mejl till spamkorgen. Och hoppas att ev framtida mejl hamnar där.
Ta inte åt dig. Det är hans sjukdom som talar. Och häromdagen så tänkte jag, det är konstigt, att de som är sjuka i ett alkoholberoende, att många ändå väljer att vara kvar i det.
Tänk de som får dödsdomar i andra sjukdomar, de har inte alltid ett val. Men det är väl lätt för mig att säga. Svårare att förstå valen. Men eftersom alkohol är en farlig drog och påverkar hjärnan, kan de inte tänka klart. Det är märkligt att det är som det är. Så många anhöriga som lider.
Kämpa på!

@nycat
Det kan vara att han, kanske omedvetet, börjat se dig som ett hinder gällande alkohol. Det är ju det han vill göra - dricka. Du är inte värdelös, snarare värdefull och det du gör är en kärleksförklaring.
Stå på dig. 💕

@evve
Jag har blivit "blind " för mycket som anhörig ... 😳 Vad klassas som "regelbunden överkonsumtion"?

@Principita
Ja. Att bli åsidosatt, att inte vara viktigare än alkohol. 😔
Visst kan han förändras - om han vill det själv. Kärlek kan göra mycket, men rår inte mot andras beslut gällande drickande.

Håller med dig. Min man låg i mitt vackra , fina hus på den äkta mattan -redlös-med en vodkaflaska innanför byxlinningen. Jag sa, du är ju drängfull! Han sluddrade: Jag dricker inte.
Herregud.

@musse123123 Om du googlar din kommuns namn samt "anhörigstöd" eller "närstående till missbruk" eller liknande så hittar du samtalskontakt där. Det är lagstadgad och finns i alla kommuner.

@gros19 Jag förstår mer nu om din son efter att jag har läst i en annan tråd om vad som har hänt. Jag applåderar dig för din kämparanda. Flera skriver tigermamma och det är klart att du är en tigermamma. Jag har ju inte barn, så ibland kopplar jag inte. Det har att göra med min uppmärksamhet och fokus. Ibland ser jag allt tydligt, tar in information jättebra för att i en annan stund så kan informationen gå mig helt förbi.

Tidningen Revansch som RSMH ger ut lyfter bra och viktiga frågor. Det var bra att han blev tillfrågad om det. Och det är förstås hans val.

Det är så viktigt att inte låta rädslan styra ens liv. Och vet du, när man får se närmare hos varje människa, då delar många av oss olika rädslor. Rädslor att bli "avslöjade". Och det är inte klokt. För att vi bär alla på något och vi får alla lov att vara de vi är. Jag har ingen aning om vad den här rädslan kommer ifrån.

Människan är stark och vi är starkare i flock. Det handlar väl om att hitta sin flock, där man trivs!

Glad att du har landat i astrologens ord.

Tack @gros19 . Det ska jag leta efter.

Vid >0,30 går gränsen för vad som anses mycket. Så ja, det är väldigt högt och tyder på regelbunden överkonsumtion.

Det värsta är ju ljugandet, tycker jag. Det är en typ av otrohet. Folk pratar om att st värsta som kan hända dem är att deras respektive har någon annan. För mig är alkoholen ”någon annan”. Jag insåg att min kille hade börjat dricka igen. Jag gick till honom och konfronterade sitt beteende. Resulterade i bra samtal. Men kan han förändras?

Han kom hem från sjukhuset förra veckan. Grå av ångest och med noll redskap för att hantera den. Men han kämpar på med sitt. Jag vet att det är jättejobbigt för honom. Jag var i kontakt med en kurator, hon lyssnade och försökte ge råd till mig. Jag måste ta hand om mig, göra roliga saker osv. Sen återkom hon dagen efter och tillade att hon måste göra en orosanmälan, då vi har barn. Detta har min mans läkare redan gjort och jag kände mig djupt besviken på henne. Öppnar inte upp till vidare samtal.
Min man har också gjort klart att han vill inte gå och prata med någon tillsammans med mig. Det är han som mår dåligt. Jag vet att jag borde gå. Tror aldrig det här kommer bli bättre. Och så jul på detta. Orkar inte träffa släkt som ska tycka synd om mig. Vill helst gömma mig under ett tjockt täcke🙁

@Kennie Tack för dina fina ord, dom värmde. Jag förstår nånstans att det han säger är smärta som kommer ut från honom.. ska försöka att inte ta det så hårt även om det är svårt. Tacksam för din respons, tack.

@Kennie Tack för dina fina ord, dom värmde. Jag förstår nånstans att det han säger är smärta som kommer ut från honom.. ska försöka att inte ta det så hårt även om det är svårt. Tacksam för din respons, tack.

Är det ett jätte högt värde

Så sorgligt, men du kan inte göra förändringen åt honom. Låt inte hans avslutande ord betyda så mycket om det går... De sades antagligen i någon sorts förtvivlan, men som sagt, det är ju bara han själv som kan göra något åt det. Och det är inte ditt fel... Ta hand om dig!