Senaste kommentarerna i forumet

Backen, jag känner med dig! Du har en sorg och en sorg tar tid. Du sörjer det som inte blev, du sörjer honom som är borta, du sörjer att du blev "lämnad kvar" och på toppen av det så har du dina minnen av rädslan, osäkerheten, ilskan och upplevelserna.
I bland vill vi i västvärlden "jobba igenom känslan och sen är det över och klart", men det är ju ingen farligt. Du sörjer nu. Du har kanske inte haft tid förut. 14 -åringen plumpa ord var nog det han förknippade med alkohol, så bra att du pratade om det. Det tror jag är viktigt. Barn är så rädda om sina föräldrar, mer än man tror-de vill veta, de vill ha kommunikationen.
Jag skäms lite, fast jag vet att det är fel. Att jag inte såg, att jag lät det gå så pass långt, att jag inte kastade ut honom för flera år sedan. Så många situationer har hänt man aldrig trodde man skulle acceptera.
Vi har djupa ärr, de känns. Jag personligen försöker göra saker ändå-ta ett glas vin tex med en kompis och acceptera att det känns olustigt och sorligt. Känner jag personen väl säger jag det till och med- sen "övar vi" :) :)
Jag är mest arg mot mannen just nu. Ser rött när han ringer. Blir tvärilsk! Har så "fått nog av honom". Hoppas det går över med... Vi har våra faser. Jag har hört att indianerna, om en person sörjer någon som inte finns bredvid en, så kommer andra personer med mat i ett år framöver...det tar tid. Sorgen över att personen du skapade ett liv med inte finns längre. Kramar!!

Hela mitt liv ställdes på sin spets den där dagen när alkoholisten visade sig hos oss. Osäkerheten, ilskan, rädslan flyttade också in i samma stund.
1 år senare försöker jag hitta mitt nya jag och hon är inte lätt att hitta, jag har försökt vara i det som var mitt gamla jag, men det är inget kul längre, testade krogen förra helgen, drack vin ikväll med syrran och hennes man, såg fram emot skratt och det kändes bra. Efter 1 glas sa min 14-åring att jag var som en jävla alkoholist. Han bad om ursäkt och allt det där, skulle bara skoja. Jag drack inget mer, skulden och skammen omslöt mig igen. Vi hade snack sen när vi blev ensamma där jag förklarade vad det gjorde med mig, alkoholist orden. Hur mycket smärta det ligger i det, hur mycket smärta det orsakar för alla barn, relationer och jag ville inte vara en del av det, jag vill inte tillhöra det något mer. Det känns så tråkigt allt, gå på fest, fara iväg, tjoochtjim känns så värdelöst. Ålder, fas och skillsmässa gör sitt och jag önskar så till denna högre makt att det får släppa för gott nu, men det verkar ta tid. Men inte så konstigt, på 5år har jag köpt hus och gift mig med en man som mörkade sin sjukdom och som jag nu inte har minsta kontakt med, poff borta.

Alltså, min dotter lider oerhört av sin situation och är orolig för sin framtid, både när det gäller hälsan och livet samt jobbet när de nu börjat ta till storsläggan, helt förståeligt.
Hon försöker, säger hon. Men det går inte. Hon är inne på avgiftning och får speciell behandling ett extra dygn för att läkaren ser tecken på hotande hjärnskada. Det gör henne rädd och orolig. Så blir hon utskriven - och går direkt och dricker enorma mängder på krogen (bolaget stängt), blir Lobad av polisen, tagen till beroendeakuten, får lpt (lättast för läkarna, men tack för den läkares, oftast blir det bara utskrivning för att hon vill) och blir kvar över natten, Nästa dag dricker hon igen. Och det är enorma mängder, hon blir redlös,
Det här vara bara ett litet exempel från senaste veckan.
Hon har alternativ, har uppmanat henne gång på gång att ringa, komma, vi kan komma. Men hjärnan vill bara ha mer alkohol. Jag vet att det är en sjukdom. I den här utvecklade formen en av de mest djävulska som finns. Och vi kan bara stå och se på. Hur fasen kan man uthärda???

Ett förtydligande bara...

Från oro och smärta till sorg och smärta?

Jag tänker så mycket själv på det du säger Gros 19. Att man hela tiden måste försöka hitta ett förhållningssätt för att uthärda. Min hjärna jobbar så mycket med det men känslorna kommer emellan på något sätt. Tror det som den boende sa till dig är sant. Men hur ser det förhållningssättet ut? Acceptans, sorg, tänker jag, men i praktiken fungerar det inte så bra för mig. Jag har tillfälligt avbrutit ACT-terapin för att jag tycker att det blev för teoretiskt när jag lever med ständiga krissituationer. Kan bero på mig, jag vet inte. Jag tror fortfarande på metoden, vi får se sen. Min dotter är nu sämre än någonsin (så som sjukdomen utvecklas när man ej lyckas bryta utvecklingen) och hennes liv är på riktigt i fara, det finns också tecken på att hennes hjärna kan ha tagit skada. I dag fyller jag 68, fast det känns som om man skulle vända på siffrorna. Mitt livs sämsta födelsedag.
Ändå står hon inte utan hjälp. Det finns engagerade människor som försökt hjälpa henne, Det är bara så att inget hittills verkar bita på hennes extremt svåra beroende. Trots att hon ofta uttrycker att hon vill det. Och jag själv har blivit en spillra, något slags skugga av den jag var för bara några år sedan (problemen fanns
då med, men trots allt av en annan kaliber, även om jag inte förstod då att det skulle kunna bli som det blivit), Har du tankar, Gros19, som några sådana förhållningssätt? Tänker på det i stort sett varje stund som jag är förmögen att tänka alls.
Lite komplicerat också med syskon som också lider av situationen och dessutom har andra problem, dock ej av beroendeslag. Jag orkar inte mer, jag vill inte vara med längre. Men jag måste ju,

@gros19

Igår var han ute med några gamla vänner och kom hem riktigt berusad, svor och hade sig så jag fick sova i vårt gästrum. Idag har han druckit två flaskor vin och håller på med ” tysta leken” dvs grymtar bara till svar. Blir så ledsen eftersom han för en sedan lovade mig att inte dricka i veckorna och inte så mycket på helgen.
Tror jag måste flytta ut, har varit på första arbetsintervju, håll tummarna för mig ni där ute. Kram

@LiveLoveLaugh All styrka till dig.
Jag vet vad du går igenom. Det kom till en gräns som kändes som botten, då orkade jag inte hålla fasaden uppe mer.
Jag berättade för mina äldre barn, hans familj, mina vänner, kollegor. Tog ett samtal med min chef för jag vill ha samtalsterapi.
Det kändes så fruktansvärt skönt att inte vara ensam i detta längre, för som jag sa till min sambo. Jag stöttar inte ditt missbruk, det vore till att stjälpa dig. Jag önskar att du tar ditt ansvar och tar hjälp.
Ingen annan än du själv kan förändra din situation. Jag finns här den dagen du tar aktiv hjälp.
Än har han inte tagit hjälp, men han flyttar vid årsskiftet.
Jag satte ett ultimatum, oss eller alkoholen. Han valde att flytta.
Vi har tänkt bo särbo, så får vi se vart det leder.

All styrka till dig, kramar

@LiveLoveLaugh eller hur att det känns omänskligt! Sörja en vuxen man som väljer att sakta ta livet av sig framför alla, med alkohol?! Men vi som inte är beroendesjuka kan aldrig förstå hur stark demonen är. De tror inte att det går att leva utan alkoholen utan tror de ska dö om de slutar. Tror de är oerhört rädda! Stör mig också något otroligt på att jag inte når fram, inte kan hjälpa honom på annat sätt än att sluta hjälpa så att säga. Vansinnigt svårt och ett mantra man får upprepa flera ggr per dag.
Stor kram och välkommen hit! ❤

@LitenSkär hur gick det med samtalet? Kändes det skönt att kunna prata med någon utomstående? Blev det av? Berätta gärna mer

Du ska prata med någon!!! Det är skittufft men så värt det när man gjort det. En stor tung ryggsäck som man tar av sig och kan börja titta lite försiktigt i. Berätta för någon som står dig nära. Någon som är din! Då kan han aldrig säga att du svikit, gått bakom ryggen. Jag berättade för lite olika i en enda röra för orkade inte hålla det inom mig längre. Fick precis den anklagelsen, att jag förrätt, svikit och hängt ut honom. Det är bara det att det inte är sant. När jag pratat med andra har de sagt att de redan misstänkte, att de undrat hur länge jag skulle orka. Så berätta, det lättar på bördan. Det bästa var att berätta för min mamma och en bästa vän. De tycker dessutom om min man och ser också att det är en sjukdom och vill att allt ska bli bra för oss alla i familjen. Tänker att vi ska visa att vi älskar honom och kommer finnas där allihop, vänner, familj och grannar om eller när han ber om hjälp. Fram tills dess kan man bara sluta möjliggöra, börja synliggöra. Svårare för dem att kunna fortsätta förneka då. Men berätta i din takt, för dina människor. Mitt jobb har varit fantastiska i detta, de känner inte min man så där är de bara ett stöd för mig, har ingen egen relation med honom att förhålla sig till! Upplever att jag får mer respekt och empati från andra när jag öppet är ledsen och berättar. Man skäms på nåt sätt för sin situation men det är ju inget man kunnat förhindra, lika lite som någon annan dödlig sjukdom som kunnat drabba någon man älskar.

@LitenSkär har fått nycklarna och flyttar nu under helgen! Lämnar för att rädda känns det som. Just hånandet och att skylla på att vi skulle ha kontrollbehov känner jag så igen! Ständigt detta, men tror de projicerar sina egna känslor på oss. De skäms och saknar kontroll och det är superjobbigt för dem!
Måste säga @LiveLoveLaugh att detta forum gör underverk för att få uttrycka känslor man har svårt att få ur sig. Så skönt att läsa andras reaktioner och livshistorier, få följa med andra på vägen. Det lugnar och gör att jag känner mig mindre ensam. Det finns många som upplever samma/liknande både förr, nu och kommer i framtiden. Vi får stödja varandra! Svårt också att vara stark och rakryggad när den beroendesjuke gör allt för att övertyga oss om att vi är de sjuka. Men vi gör rätt, vi känner rätt och de enda sättet att hjälpa alla I familjen är att sluta möjliggöra och börja synliggöra. Bara det kan få dem att kapitulera och ta emot hjälp!
Ha en härlig helg, utifrån förutsättningarna, och skäm bort er. Det är vi värda!! ❤❤

Hamnade ute i snårskogen igen...som tur är föregicks denna snurra av en lång period vila, lugn och ro, i själen såväl som i familjen. Men så plötsligt var dagen här. Dagen då mina drulingar måste fatta sina beslut eller jag måste fatta beslut åt dem. Beslut kring vad dem ska få vara med om. Beslut kring vad dem ska lära sig identifiera som ett gott liv.

För första gången kunde jag få uppleva kontrasten. Det som tidigare varit ett ständigt pågående kaos med gungfly under fötterna blev istället en ny period av instabilitet. En avvikelse. Jag fick en ökad respekt för hur det är att leva när grundplåten inte är stadig. Tänk om det är så dem har det. Mina hjärtan.

Jag är stolt för vi har öppna och raka samtal kring hur saker och ting är. Samtal utan krusiduller. Samtal kring rimligt och orimligt. Så här brukar människor leva för att må bra. Det där är inte bra osv.

Jag måste fatta beslut och det är så många aspekter som måste tas hänsyn till. Min kloka äldsta druling, hon sa säg som det är bara, va fan, inte som att han inte vet. Han får skylla sig själv, han som gör dem valen. Så stolt så jag nästan spricker.

Men jag vet ju vad den styrkan kostar. Jag som behöver ta ansvaret för stoppet. Ett barn ska inte behöva säga till sin förälder att gå och sova eller att sluta störa. Det ska vara föräldern som säger till barnet. Det finns ingen förhandling kring det. Och även om det bara sker en gång så är otryggheten ändå för mycket.

Eller ska jag lära dem hur man sätter den gränsen för sig själva och hjälpa dem förmedla den. Att det faktiskt räcker med att säga jag vill inte vara med om det här. Det känns inte bra. Och sen kan man bara gå. Man har inte ansvar för mer än det faktiskt. Inte egentligen. Det behöver inte ens vara varje helg eller varannan eller what ever. Man har all rätt i världen att säga. Stopp. Nej. Jag förtjänar ostörd sömn. Jag förtjänar lugn och ro. Jag vill aldrig lyssna på upprörda röster på natten. Eller känna mig ensam på morgonen för att min förälder sover bort halva dagen.

Tittade på Behandlingen på tv:n. Som det smärtade det där med en vuxen som inte är vaken på dagarna.

Hej, ni alla som kämpar...Är inte inne här lika ofta nu, ibland tittar jag in och ser nya som kämpar. Reflekterar att det är en process där man verkligen befinner sig på en skala... Jag själv mår bra och andas med magen när mannen låter mig vara ifred. Han blir förvånad över att jag är så kall och arg mot honom-han som är så "snäll". Och full. Det är som ett rött skynke framför en tjur när han ringer, pratar och alla hans ego-sidor och brist att ta egenansvar som förut så väl doldes i den snälla, "jag är ett offer"-mannen är så tydliga för mig. Jag ber honom sluta/jag blockar/spärrar/svarar inte osv men han fortsätter sända sms, hjärtan och ringa. Nu blockar jag i flera dygn.
Börjar också reflektera över en besvikelse, jag har ju hoppats, gift mig, stöttat-och misslyckats. Fan! Han vill inte bli frisk. Han gör inte "allt" för att bli frisk...
Vi har en betänketid som går ut den 12 april, iom att han inte vill skriva på pappren. Dock har han sagt att han vill skriva på nu så håller på att förbereda nya papper. Vore skönt att inte vara gift när han får sin dom ang rattfyllan...
Till alla er här inne, sänder jag massor av styrka!

@mulletant Tack, kämpar på med alla känslor. Känner mig sviken verkligen.
Hade samtal häromdagen med honom, om han tänkte ta hjälp. Han blev upprörd och sa, det är mitt ansvar, ja det är det sa jag. Stöttar dig om du gör det. Dock så sa han efter vårt samtal att han tänker inte sluta dricka helt.
Så än verkar han inte redo. Han har tagit 5 öl på två veckor, ville unna sig lite efter en arbetsvecka. Hmm,,
Jag tar ansvar över mitt mående, har begärt samtalsstöd genom jobbet. Inväntar tider.
Detta vet han. Han vet också att jag inte skyddar honom längre. Har berättat för både mina och hans nära och kära samt min chef om situationen.
Just nu är det lite stel stämning här, det märks att han kämpar, men är rätt känslofrånvarande. Jag själv vet inte vart mina känslor är idag. Det har hänt för mycket när jag ser tillbaka.
Jag flydde 2013 från våld i nära relation med mina killar. Fick ensam vårdnad, fadern får inte ha kontakt med killarna. Tingsrätt, Utväg m.m bearbetning har vi gått igenom.
Så hamnar jag i detta!
Jag är starkare idag, och kan stå på mig. Är inte rädd för att ta hjälp.
Men så tragiskt!
Känner ändå en befrielse inom mig, ser visionen med mig och killarna i lugn och ro i vår fina lya.
Kram alla kämpar,

@LitenSkär
Ja, det där med "ptsch"- ljudet ja ... 🤯 undrar hur många gånger jag också hört det förbenade ljudet.

Jag var nyligen med en kompis och hennes barn och en av dem öppnade en burk. Det var ju klart helt annan miljö, glatt och trevligt men magen knöt sig ändå på mig. Sitter så djupt vissa saker som du säger som man reagerar på fastän miljön är helt annan. 😔

Hur går det för er @MrsM?
Hoppas verkligen det tuffar på åt rätt håll ☺️
Själv så har xet nu flyttat ut och jag får min nyckel på fredag nästa vecka. Jsg kan verkligen känna energin komma tillbaka ☀️ Det finns mycket ilska att processa men jag tycker jag gör små framsteg. Barnen är just nu trygga med pappan skulle jag säga. De visar att de älskar honom och de vill vara med honom. Han har inte druckigt en droppe sen han flyttade ut. Idag erkände han dock att de senaste två veckorna (tiden sen gan flyttade ut) har han varit under utredning hos socialen. Efter ett fyllefiasko på stan (han gick och grät och vinglade på tågperongen och höll på att ramla på spåret. Några trodde han skulle hoppa) skickade polisen honom till psykakuten. Där gjorde de en orosanmälan då de såg att han hade barn. Han tvingades att börja gå till beroende centrum. Han kommer fortsätta gå dit och just nu känner gan sig stsbil. Han berättade allt detta idag för att imorgon kommer tydligen socialen ringa mig och berätta om detta och säkert ställa frågor. Det både lugnar och skrämmer.
Medans allt detta pågick (mig ovetandes)
Hånade han min oro över potentiellt drickande runt barnen. Han trycket på att jsg har kobtrollproblem och borde söka hjälp. Det är helt sjukt!!
Så imorgon har jag min chans ändå att få prata med dem och be om råd. Jag tror ju tyvärr inte det är sista gången jag kommer prata med dem.

Hur går det för er @MrsM?
Hoppas verkligen det tuffar på åt rätt håll ☺️
Själv så har xet nu flyttat ut och jag får min nyckel på fredag nästa vecka. Jsg kan verkligen känna energin komma tillbaka ☀️ Det finns mycket ilska att processa men jag tycker jag gör små framsteg. Barnen är just nu trygga med pappan skulle jag säga. De visar att de älskar honom och de vill vara med honom. Han har inte druckigt en droppe sen han flyttade ut. Idag erkände han dock att de senaste två veckorna (tiden sen gan flyttade ut) har han varit under utredning hos socialen. Efter ett fyllefiasko på stan (han gick och grät och vinglade på tågperongen och höll på att ramla på spåret. Några trodde han skulle hoppa) skickade polisen honom till psykakuten. Där gjorde de en orosanmälan då de såg att han hade barn. Han tvingades att börja gå till beroende centrum. Han kommer fortsätta gå dit och just nu känner gan sig stsbil. Han berättade allt detta idag för att imorgon kommer tydligen socialen ringa mig och berätta om detta och säkert ställa frågor. Det både lugnar och skrämmer.
Medans allt detta pågick (mig ovetandes)
Hånade han min oro över potentiellt drickande runt barnen. Han trycket på att jsg har kobtrollproblem och borde söka hjälp. Det är helt sjukt!!
Så imorgon har jag min chans ändå att få prata med dem och be om råd. Jag tror ju tyvärr inte det är sista gången jag kommer prata med dem.

Hur går det för din syster?
Ja det är oerhört svårt att stå på sidan av och se hur någon man älskar går under.
Det är ju tyvärr så att hon själv måste ta steget men mycket tror jsg ändå man kan göra. Man kan finnas där, försöka lyfta sin oro över hur de skadar sig själv. Berätta att msn önskar dem något bättre. Ett friskt och stsrkt liv. Man kan visa all hjälp som finns att få. Den jobbiga saken man jan göra som ändå är en hjälp är ju tyvärr att orosanmäla. Det ska mycket till för att socialen ska ta barnen från en för evigt. Det hon kommer få är en officiell bekräftelse på att detta är alvarligt. Jag gav mitt ex en drös med raporter om hur barn påverkas när föräldrarna är onyktra. Efter att hsn läst dem erkände han faktiskt att han haft fel. Sen dess har han inte druckigt när han haft barnen. Dock söp han då pass att han höll på ramla ner på tågspåret när han skulle hem. Polisen kom och körde honom till psykakuten. De gjorde en orosanmälan då de såg att han har barn. De fick honom att börja gå till beroendecentrum och nu får han bra hjälp där. Detta erkände han för mig idag då socialen tydligen kommer ringa mig imorgon och informera mig.
Så denna händelsen blev ändå något som skakade om honom och tvingade honom att ta hjälp. Det kommer gynna nåde honom och barnen.
Ofta krävs det nog tyvärr att ”något” går för långt för att en förändring ska kunna ske.
Jag hoppas verkligen att din syster tar sig ur det.
Det här forumet är ju också helt fantastiskt flr både anhöriga och den med beroendet.

Det är så himla intressant det du skriver. De här eftersvallningarna/effekterna av att levt med en beroendeperson. Allt man instinktivt reagerar på.
Jag har precis separerat från mina barns pappa som har druckigt sen vi träffades. Det belv tyldigt stt hsn inte kunde sluta när barnen kom. Nu är de 4 och 5.
I somras var jag och barnen i en lekpark och jag hörde det där distrikta ljudet av en burk som öppnas. Direkt väcktes en ilska. Hur fasen kunde någon tagit med sig öl till en lekpark??? Mitt på dagen också??? I huvudet såg jag hundra minifilmer spelas upp med en familj på en pcinnickfilt. Små barn so ser oroligs ut och en pappa som häver i sig öl mitt bland alla. Jag blir orolig och stressad. Jag ser mig omrking och till vänster, 8 meter bort står en pappa med en burk loka citron i handen. Även fast jag såg detta så var jag instinktivt misstänksam och förbannad på den här pappa. Behövde typ köra ett mantra ”det är en loka. Det är en loka. Det är en loka” innan jag kunde släppa det.
Det påverkade mig så jäkla stort. Kunde inte skaka av mig det på resten av dagen.
Det var nog en av spikarna i kistan som bevisade för mig att nu har det gått långt. Det sitter i ryggraden.

@LiveLoveLaugh vilken oerhört tuff situation du är i. Sänder dig massa styrkekramar 🤗
Det är ju ett jättestort steg stt du börjar skriva här och dela med dig. Det är är ett superbra ställe att hämta kraft få stöd och slippa känna sig ensam. För det är du verkligen inte!
Det låter också som att din man ändå tar ett stort kliv nu och både erkänner stt han har problem och börjar ta hjälp för det. Hoppas verkligen att det kommer funka bra för honom.
Jag fattsr precis din instinkt att sätta ultimatum och försöka få kontroll på situationen. Jag gjorde själv det länge och ärligt talat så gjorde det nog saken bara värre. Han drack bara mer och i skymundan. Mot slutet, när jag hade sagt att jag ville separera men vi fortfarande bodde ihop (för nu är vi separerade) så blrjade jag säga att jag bryr mig inte längre om du dricker, så länge du inte gör det runt barnen. Du styr ditt drickande men jag avlägsnar mig nu. Jag vill inte vara runt dig när du dricker och om du inte fixar att hålla dig till gränserna som jag sätter upp (för att skydda migsjälv och barnen) så måste jag lämna. Jag bad honom också att säga till om han har druckigt eller vill dricka, fast det är hans tur att ta barnen så måste han säga till, så tsr jag dom. Det är inga problem. För dom ska inte behöva ha en onykter pappa. Jag upprepade detta många gånger och tillslut gjorde han faktiskt precis så. Han flaggade när han inte kunde ta dem och jag brydde mig inte ett dugg om han var full eller nykter när han var hemma. Jag lyckades aldrig hitta ett rimlgit förhållningsätt när vi fortfarande var tillsammans. Det fanns för mycket som stod på spel och jag var så fruktansvärt upprörd över stt han hela tiden valde alkoholen framför mig och barnen.
Han tog det heller aldrig på allvar och vägrade ta hjälp.
Det jobbiga att inse är att man inte har mågon som helst makt i detta, fast det har en enorm påverkan på ens eget liv. Man kan alltid gå men det är ju sällan det första man provar. Man vill ju att det ska funka. Man vill ha tillbaka den man älskar. Man ger tusen chanser och ställer sig på sidan och hoppas. Det är en så svår balansgång mellan att stötta positivt och bidra till lösningen och att låta oron och frustrationen ta över när man ser att set barkar.
Jag tycker ansolut du ska prata med någon i din omgivning. När jag väl gjorde det så bekräftade många att de redan förstod det. Så det är inte säkert att detts är en så gömd hemlighet som du tror. Du behöver också stöd. Det äe också en stor skillnad mellan att berätta för fler gemensamma vänner eller familj och stt vända sig till sin bästa vän eller sin mamma (som jag själv gjorde). Någon måste man kunna luta ig mot och få ventilera till.
Jag pratade med många genom hela den här peocessen och märkte att varje gång jag tog steget och berättade sanningen så kom de med sina egna berättelser om trasigs uppväxter där pappa drack eller brorsan som fortfarande dricker osv. Det fördjupade vänskapen och jag hsr fått så orrhört mycket stöd och råd från andra som vet vad jag går igenom. Utan det stödet hade jag inte stått på benen idag.
Så att berätta är inte att tappa ansiktet. Det är en öppning för djupa empatiska möten med medmänniskor.
Stort lycka till nu med vad än ditt nästa steg på denna resan är 🌸

Har du fått nyklarna nu @ensam optimist ?
Hoppas verkligen du har fått börja ditt nya fria liv 🌸
Ja det är verkligen en hemsk känsla att lämna över barnen när den där oron finns där. Jag hoppas verkligen han skärper till sig när han märker att hsn måste ta allt själv. Skönt också osm du säger att dottern kommer säga ifrån om det känns fel.

Vi har nu börjat med hela den karusellen. Nu har han flyttat ut helt och jag har fått vara själv i huset. Jag får mina nycklar till min lägenhet nästa vecka på fredag. Det känns helt underbart!!
Än så länge går det bra med barnen. De visar och säger att de älskar sin pappa och det lugnar. Men det märks att de är mer oroliga över lag då allt är i förändring och de egentligen inte vill flytta ur huset.
Men jag tänker att det kommer lösa sig med tiden.
Vi har tyvärr bråkat helt sjukt mycket. Han vägrar ge mig någon som helst insyn i eller lugnande ord runt drickandet. Istället hånar han mig och trycker på att jag har stora kontrollproblem som jag behöver söka hjälp för. Han målar upp sig som ett offer och hur glad han är att komma ur detta. Jag har exploderat av ilska flera gånger. Blir så djuuupt besviken på att inte bara ha upplevt allt jag upplevt genom åren utan även då i princip få i ansiktet att det inte var nått att reagera på. Det var till och med jag som var problemet från första början. Samtisigt som han haft den här inställningen mot mig så har han tydligen varit under utredning av socialen 🤯
För två veckor sen söp han ner dig rejält på stan. Mådde skitdåligt psykiskt och tog sig till tåget för att åka hem. Där stod han och grät öppet och vinglade runt, snubblade på perongen och höll på att ramla ner på spåret. Två personer fångade honom och ringde polisen. De i sin tur körde honom till psykakuten och där låg hsn över natten. Då de såg att han har barn så gjordes en orosanmälan och han fick också kontakta beroendecentrum. Han har utretts hos socialen och nu kvarstår bara att de måste kontaka mig också. Det var därför han idag berättade detta för mig. Så att jag ska veta varför socialen ringer mig imorgon.
Så allt detta har hämt samtidigt som han skäller på mig för att jag är orolig över drickande runt barnen. …😒

@Mammatill2
Det är verkligen svårt att ta det däe första steget och böeja berätta. Det finns så mycket skam och oro. Tillslut behöver man ändå släppa ut det. Få bryta ihop. Det rensar. Kanske är det värt att gå på något möte här eller alanon. Det har jag själv tänkt på. Sedan jag började prata om allt som hände hemma så har jag brytit ihop fler gånger än jag kan räkna. Det är så himla mycket dom måste ut och de kommer ut i omgångar. Fortfarande faktiskt, trotts att jag på sätt oc vis nu har kommit ut på andra sidan.
Det är ju ett jäätebra steg också tänker jag, att du har börjat berätta här. Fortsätt med det. ❤️
Här är vi så många som delar samma upplevelse. Samma oro. Samma skamkänslor. Samma kamper.

Nu har x-et flyttat ut helt och bår uppdelning med barnen har börjat. Han flyttade ut för nästan två veckor sen men gjorde det stora flyttlasset i helgen som var. Jag känner hur energin börjar komma tillbaka från att få vara själv i huset. Själv få bestämma över min tid och min energi.
Men vi har haft jäätestora bråk så fort jag taigt upp att jag vill ha garantier/bekräftelser/bevis på att han inte kommer dricka när barnen är där. Han har vägrat och hånat mig tillbaka säger att jag får ta hjälp för mitt kontrollbehov. Jag har problem tycker han. Jag har blivit jättearg och spytt ur mig all galla, allt hat som har vuxit under åren. Han tar ingen som helst notis om det utan undviker bara att svara och fortsätter bara att ttycka på vilka kontrollproblem jag har. Men idag berättade han något som både chockade och lugnade mig på nått sätt.
För två veckor sen, precis innan han flyttade ut, var han ute med rvå jobbarkompisar och söp. Han kom aldrig hem den kvällen. Jag trodde direkt att han hade gått hem med någon och blev arg, för att han själv har gjort en stor grej av att be mig att inte träffa någon förrän han har flyttat ut (han bodde fortfarande i huset då). Detvar väldigt viktigt för honom då han har haft dåliga erfarenheter med det tidigare. Jag har fått med på det och håller ju också med. Känns inte okej alls och jag är djupt ointresserad också. Han har också anklagat mig för att ha börjat träffa andra, fast jag inte har det. Så när han inte kom hem den kvällen och skyllde på en efterfest så trodde jsg inte ett ögonblick på det. Blev skitförbannad och tyckte han var em riktig hycklare.
Idag så berättade han vad som faktiskt hade hänt. Han hade supit ner sig rejält och mådde skit. Gick till tåget för stt åka hem. Där gick han och grät öppet och hade snubblat till på perongen och nästan ramlat ner på spåret. Två personer hade sett honom och fångat honom. De trodde nog stt han tänkte hoppa. De ringde sen polisen. De kom och tog honom till psykakuten. Där fick han ligga över natten och utvärderas. Då de såg att han har barn så gjorde de en orosanmälan. Han tvingades söka sig till beroende centrum och där har han gått nu två gånger i veckan och kommer fortsätta. Socialen har utrett honom och sagt stt de kommer lägga ner anmälan men de måste också prata med mig då jag också har vårdnad av barnen. Imorgon ska de tydligen ringa mig och det var därför han berättade detta för mig så att jag skulle veta varför de ringer mig.
Jag blev både chockad när jsg hörde allt detta, men samtidigt lugn för att nu hände äntligen något som fick honom att tvingas ts hjälp och att socialen nu har ögonen på honom. Jag är såååå glad att det som hände INTE involverade barnen. Jag är samtidigt fly förbannad på stt han har hånat min oror runt alkohol och blankt vägrat gå mig till mötes för stt lugna mig, samtidigt som allt detta har pågått. Så hsn har ena stunden pratat med socialen runt en orosanmälan på honom och sedan skällt på mig för att jag är orolig. Fy faaaaan alltså 🤯🤬😡
Sååå jävla empatibefriad!!
Han har föröskt hålla det från mig hela tiden men nu tvingades han berätta.
Han försäkrar mig om att han nu är på rätt väg och att han har stor framtidstro. Han har inte druckigt sen han lämnade huset och tänker fortsätta så. Han säger att jag kan vara lugn.
Jag försökte förklara för honom att jag verkligen hoppas att han klarar detta. Att jag vvill att barnen ska ha en nykter och trygg pappa. Och att jag samtidigt är välsigt arg över att han inte tar MIN oro på allvar. Jag vill bli inkluderad i detta där det berör mina barns trygghet. Så jag tackade honom för att han berättade.
Så nu står jag inför ett mycket allvarligt samtal imorgon. Jag ska försöka vara väldigt tydlig med att det jag vill mest av allt är att barnen ska ha en nykter och trygg pappa. Jag vill också vara tydlig med summeringen av mina upplevelser genom åren. Jag är ABSOLUT orolig över hur det ska gå. Jag kommer också berätta att jag ringt till socialen tidigare och bett om hjälp och råd. Det jag hoppas händer är att han fortsätter att ta ordenligt med hjälp och verkligen ser sitt problem. Om han lyckas bli helt ren så är det ju helt fantastiskt! Samtidigt så jäkla soegligt stt hsn inte kunde göra det tidigare. Att det alltid behöver gå så jäkla långt innan man tar hjälp. För mellan oss är allt raserat. Jag vill inte ha något med honom att göra helst. Inte mer än nödvändigt.
Barnen verkar trygga med honom just nu. Dottern säger att hon älskar både mamma och pappa. Sonen vill vara med pappa. Så det ger mig mycket lugn och trygghet just nu. Jag vill stt det alltid ska vara så.

Men mitt hat finns kvar. Besvikelsen över hur det blev och hur jag aldrig verksr få någon som helst bekräftelse från honom på min upplevelse av allt. Han fixar inte att se och erkänna. Istället idiotförklarar han mig och lägger över problemet på mig.
Jag måste kunna släppa. Det vet jag.
Jag hsr köpt en massa böcker om att släppa och förlåta samt att vra en närvarande förälder (vilket jag vill läggs fokus på nu).
Hoppa sjag kan lära mig ett och annat för att komma ur det här.

@ensam optimist hej, Jag har precis hittat hit och ska försöka skriva lite, men det är svårt. Känner mig också ensam i denna situation, det är mycket man går o bär på.. Jag har läst din tråd, det svåraste är gjort, du har brutit upp, har en plan och det kommer att lösa sig, men det är lätt att säga, jag vet... Det är så sorgligt när den man älskar resignerat men jag börjar komma till insikten att det inte går att ändra en annan människa, ett beroende måste man själv vilja ta sig ur, och det STÖR mig!! jag önskar så att jag kunde komma på hur man kan få dem på andra tankar. Det är nog viktigt att tillåta sig att sörja, men det är så omänskligt samtidigt.
Ja, hang in there, eller vad säger man? /Varma hälsningar

Hej och välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Precis som ovan användare skriver så är du in en svår situation. Utdragen. Det är några dagar sedan du skrev och jag hoppas att du får svar av andra anhöriga för du är inte ensam. Det kan i kommunikationen med den som dricker var hjälpsamt att visa viss förståelse för dennes perspektiv och uttrycka sig i det vi kallar jag-budskap. Du vet sedan länge att tjat och skäll inte fungerar så du vill hitta andra sätt. De flesta som dricker vet mycket väl om att det ställer till det. Att hjälpa en person att sätta egna ord på för och nackdelar kan vara ett första steg. Typ: "Jag förstår att du har skäl att dricka och jag tror att en del även oroar dig mamma. berätta gärna om du vill." Eller: "Det är svårt för mig att se dig så här och jag oroar mig för om jag orkar ha kvar vår kontakt, jag träffas gärna när du är nykter jag vet ju att du klarar det, jag kan inte tvinga dig till något men jag hoppas att du väljer nykterhet igen." Hur låter något sådant för dig/er?

Du gör helt rätt i att söka dig till anhörigstöd för det är tufft att se någon dricka problematiskt. Vad finns det mer du kan göra för att må så bra som möjligt i detta? Ibland är det svårt att veta vad som är rimligt att göra, ta ansvar för och vad som i slutänden blir hjälpsamt. Din förståelse och omtanke gör kanske mest hjälp om det först riktas mot dig.

Hoppas du får fler svar snart och skriv gärna igen.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag har, som många andra, en trollkarl till make. Han har haft problem i många år, men ingen annan vet om det. Han sköter sig alltid utåt, alltid! Bra jobb, tränar, allt möjligt socialt, så utåt ser allt bra ut.
Jag har letat flaskor, anklagat, ställt ultimatum, hotat med att ringa föräldrar o syskon, skiljas, sälja huset, mm men jag gör aldrig nåt åt mina hot. INGEN vet att han har dessa problem, han är världsmästare på att dölja det.

För två veckor sen tog det ände med förskräckelse när han var mkt nära att avsluta sitt liv efter ännu en gång där jag satte dit honom, hittade flaskor o såg att han var påverkad. Efter detta drama (6 timmar av letande, polis mm) bestämde jag mig för att aldrig mer leta flaskor, aldrig mer ställa ultimatum. Men jag vet inte vad jag ska göra istället, jag vet bara att jag måste sluta för det ger ingenting. Det enda det kommer ge är att jag kommer känna det som att det är mitt fel om det går åt skogen.

Han vill absolut inte att jag berättar för nån annan om detta, och jag funderar på hur jag ska göra. Ska jag berätta för syskon o föräldrar? Vänner? Jag har i nuläget ingen att prata med, jag är rädd att han ska se det som ett svek och att jag hänger ut honom. Hur har ni andra gjort? Jag går bara omkring o är så jäkla orolig o rädd jämt.

Just nu väntar han på en tid till alkoholkliniken, så just nu är han nykter.