Senaste kommentarerna i forumet

@Backen123
Hej. Dessa envisa fyllesamtal ... 🤯
Jag låter bli att svara om han är onykter, så blir man "beskyld" att vara löjlig.
Men jag kör på mitt. Går liksom inte in hur mycket jag än säger att det t ex inte ger något åt någon av oss. Ändå så rings det. Inte ofta men störande. Får väl blocka honom till slut då det inte funkar med att prata till honom.
Sköt om er.
🌹

Tänk att alltid behöva hitta förhållningssätt för stt uthärda verkligen att, tänk att bara får vara som man är utan att förvänta sig det värsta utan att allt är bra så lever de flesta människor. När jag var på Nämndemansgården var det en beroende där om sa till mig att smärtan är dubbel du som förälder till ett missbrukande barn bär på. Förstår vad han menar idag. Vi bär vår egen och våra barns smärta och en speciellt förhållningssätt kanske kan minska den smärtan, i aala fall göra den hanterbar..
,
.

Fint att höra att det går åt rätt håll Gros19 och att han själv är vid gott mod. Att få känna lite hopp kan vara allt man behöver ibland. Jag försöker att alltid hitta nåt postivt i allt. Att nästa sjukhusvistelse kanske blir vändningen osv men just nu känns det tungt. Jag vet inte hur han ska orka och jag vet inte hur jag ska orka. Och jag brukar vara bra på att förmedla hopp til honom.
Han är hemma igen, totalt nedbruten. Pratar om att han inte vill leva. Att det enda som hjälper mot hans ångest är drogerna. Och jag förstår honom. När han inte drogar träffar han inte en enda vän. Han har ingen sysselsättning, inget sammanhang. Han ligger på rummet ensam med ångest och vågar inte röra sig ute för han känner sig otrygg då han skaffat sig "fiender". Han måste börja om med sin nykterhet o visa rena prover igen i 6 veckor för att få börja med medicin som hoppas ska hjälpa lite.
Det inträffade som vanligt en händelse som gör att han tror han får en LVM anmälan igen. Och ärligt talat, jag vet inte om han fxar det en gång till. Och jag upplevde att det blev 100 ggr värre sist så jag känner inte att det är en lösning som känns rätt.
Jag brukar känna hopp men just nu känns det bara tungt. Jag är rädd för hans liv på alla möjliga sätt. Och så som han lever nu är fullkomligt ohållbart.
Jag försöker också att hitta andra förhållningssätt som du säger Ragna men jag är så fylld av sorg samtidigt för att det inte kan få bli lite lättare och ljusare.

Jag hoppas det vänder och att jag kan börja tänka positivt igen, få mer enegi och kunna förmedla hopp.

Lycka till med samtalet med socialsekreteraren Ragna och kram till er båda.

Förstår...man tappar liksom respekten för någon som inte respekterar en själv och familjens gränser/känslor. Allt samlas på hög eftersom jag sällan nämner hans drickande och till slut svämmar det över... Så nog har barnen fått höra någon kommentar i förbifarten och det snappar dem upp! Som min dotter nämnde sen förmiddag förra helgen - sover X fortfarande? Har han druckit för många öl nu igen? Det tog kan jag säga 😟

Jag känner mig så ensam! Mannen dricker och är omväxlande snäll och elak. Snart får jag nycklarna till huset jag ska hyra. Vill inte lämna mitt hem men måste för här har en alkoholist slagit sig till ro. Han dricker inte så mycket men börjar redan strax efter han vaknat. Vinboxen blir lättare under dagen. 50cl 3,5or slinker också ner.. På något sätt känns det som om jag far mer illa än han, både fysiskt och psykiskt. Han dövar allt med alkohol och jag tvingas känna allt, även hans smärta. Jag är sååå inte värd detta! Längtar till framtiden när jag mår bra igen. Just nu sörjer jag en älskad människas död framför mina ögon...

Jag känner igen mig i texten, vid har två barn på 1 och 3 som får se pappas förändringar när han dricker. Han sköter jobbet på vardagar men kan ta och dricka 3,5% öl på kvällarna men på helgerna har det blivit en standard att han somnar på soffan och börjar dricka starkare redan vid 15 eller till och med vid 12. Äldsta barnet har redan börjat förstå och kan lägga kommentar om pappa.
Denna helgen så sänkts jag ribban och sa till äldst ”vi går och lägger oss i mammas säng och gosar så får pappa vara full själv nere” Jag lovade mig själv att aldrig prata ”illa” om pappa med barnen men nu orkade jag inte.

Han byte jobb och lovade att det skulle bli bättre med drickandet men det blev det inte. Fast båda barnen hade RS virus och jag låg med influensa så valde han att dricka, jag skötte allt medan kroppen skrek efter vila.
Han anmälde sig sjuk men valde att dricka en hel helg. Nu har han snart druckit en hel vecka, han köpte alkohol på systemet i fredag (en platta starköl och stark glögg) var redan påverkad när jag kom hem vid 17 tiden efter jobbet. Han slutade 15 och hämtade barnen 16. Vart så arg så jag gick och la mig vid 20 tiden med barnen. Han tillbringade natten på soffan, på lördagen var vi ut en vända och då köptes det ännu mer stark öl och vin. Slutade som i fredags att jag gick och la mig med barn redan vid 19 tiden, då han redan hade somnat på soffan.
Idag söndag så startade han dagen med en öl och köpte mer öl på mataffären då vi var iväg och handlade. Kom nu fram (vid 17) att han hade köpt 2 stark glögg på systemet så nu tömde han det sista av den och somnade på soffan vid 18.
Jag orkar inte blir arg, besviken och ledsen mer.
Jag vet att alkoholism är en sjukdom men jag jag blir så ARG när det såg så bra ut ett tag. Sen grepar alkoholen tag i honom igen och allt blir bara fel.

Han byte jobb och lovade att det skulle bli bättre med drickandet men det blev det inte. Fast båda barnen hade RS virus och jag låg med influensa så valde han att dricka, jag skötte allt medan kroppen skrek efter vila.
Han anmälde sig sjuk men valde att dricka en hel helg. Nu har han snart druckit en hel vecka, han köpte alkohol på systemet i fredag (en platta starköl och stark glögg) var redan påverkad när jag kom hem vid 17 tiden efter jobbet. Han slutade 15 och hämtade barnen 16. Vart så arg så jag gick och la mig vid 20 tiden med barnen. Han tillbringade natten på soffan, på lördagen var vi ut en vända och då köptes det ännu mer stark öl och vin. Slutade som i fredags att jag gick och la mig med barn redan vid 19 tiden, då han redan hade somnat på soffan.
Idag söndag så startade han dagen med en öl och köpte mer öl på mataffären då vi var iväg och handlade. Kom nu fram (vid 17) att han hade köpt 2 stark glögg på systemet så nu tömde han det sista av den och somnade på soffan vid 18.
Jag orkar inte blir arg, besviken och ledsen mer.
Jag vet att alkoholism är en sjukdom men jag jag blir så ARG när det såg så bra ut ett tag. Sen grepar alkoholen tag i honom igen och allt blir bara fel.

Känner med dig men det är precis vad man som anhörig får höra. Jag har haft självmordsmeddelanden på telefonsvararen och man känner sig ju iskall när man svarar med att "Du gör dina egna val" när vederbörande säger att "nu skjuter jag mig" . Så bra att dina barn satt ner foten, fortsätt skriv här det hjälper många genom den svåra och snåriga vägen. Ta hand om dig, gör något för att skingra tankarna-vad som helst! Jag började träna och sökte polishögskolan-det var mitt sätt att få ordning på mina gränser som hade flyttats åt alla håll och kanter.
Det, och all förståelse och hjälp här inne plus att man faktiskt sätter ord på det man upplever är till stor hjälp.
Så det dåliga samvetet kan du släppa-du har inte gjort något fel. Sänder massor av styrka till dig samt varma tankar.

Åh, vad skönt att höra om ett litet ljus, Gros19! Hoppas förbättringen fortsätter, även om det är lång väg kvar. Gläds över att du kan börja se framåt.
Ja,, det är svårt att acceptera hur situationen ser ut i den situation vi alla befinner oss i .Allt känns overkligt för mig. Min dotter har också fått ny lvm-anmälan från läkare. får se vad det leder till, det som är på gång är väl frivilligt behandlingshem, den här gången ska jag vara mer aktiv när det gäller förslag om vad som passar just henne. Även olika familjemedlemmar har gjort anmälan. Jag ska tala med sockereteraren igen på måndag. Hoppet är allt svårare att hålla uppe. Börjar liksom tänka tvärtom i stället - försöka känna acceptans för vad om än sker. Men vet att det inte brukar hålla så länge. Kram och tankar till er.

Exakt det där är vad vi som anhöriga får tillbaka, era barn har gjort helt rätt. Men du får sitta lite mellan, du får ta allas frustration. Det är inte ditt fel, du gör helt rätt och klart som attans att hon mår sämre när ansvaret läggs på henne. Men det är inte ditt fel och inte ditt ansvar, hon behöver ju bara ta tag i sitt liv så får hon allt tillbaka. Försök att hitta någon att prata med, lång väntetid på vårdcentralen till en kurator men det finns privata som ger valuta för pengarna. Försök att börja prata med dom som finns nära, du kommer att mötas av stor empati och medkänsla, för det behöver du. Kämpa på nu och som ett mattar här, ta hand om dig, motionera, boka in något kul även fast det känns motigt så stärker det din självkänsla.

Hej,
och som fd alkiss, numera helnykterist är mitt enkla råd: strunta i din man och hans smygdrickande för tillfället! Du har börjat på en bra väg mot ett bättre och friskare liv, och det är det du måste satsa på helt och fullt. Vad din sambo gör, eller inte gör, har ingen betydelse. Man kan ju aldrig bli nykter åt någon annan, eller hänga upp sin strävan efter ett liv utan alkoholberoende på vad någon annan vill. Dessvärre!

Kanske kommer din nykterhet att inspirera din sambo till att också vilja sluta dricka, kanske inte. Det är inget du kan styra över. Låt inte hans vacklande och velande bli en ursäkt för dig att fortsätta att trycka undan känslor, och fortsätta att självmedicinera med alkohol. Du är värd mer än så. Hoppas du snart får kontakt med en riktigt bra alko-terapeut, och får hjälp att bena ut allt det där jobbiga som så många av oss försökt dricka oss bort från. Till ingen nytta! Livet utan alkohol är så mycket enklare.

Jag har varit gift i över 30 år och min fru har druckit för mycket i perioder. Senaste perioden har varat i 3 år ungefär, hon sköter jobbet men är onykter nästan all ledig tid. För drygt en månad sen flyttade hon härifrån för att barnen började konfrontera henne och det har inte varit så jättedramatiskt förutom det faktum att dom inte vill ha någon kontakt med henne. Jag har sagt att mitt villkor för ett fortsatt äktenskap är att hon tar hjälp och blir helt drogfri livet ut, men hon har inte gjort nåt för att förändra sitt missbruk vad jag kan se.
Idag kom hon förbi här och berättade att hon var helt utan livslust och det enda som håller henne uppe är jobbet. Hon talade om att ta livet av sig och att hon inte vill ha någon hjälp. Sen åkte hon.
Så kvar sitter jag då med jordklotets sämsta samvete och har inte särskilt många att prata med.
Därför skriver jag mitt första inlägg här, har väl läst i forumet lite nu och då senaste halvåret och förstått vilken kunskap som finns och även vilken extrem frustration man kan komma att hamna i.

Ljus i det nattsvarta. Hoppas ni andra även kan uppleva detsamma och att din son är återfunnen Dearself. Min son har börjat prata, enstaka ord men försöker sig även på en mening även om det inte blir så bra. Fyller ut med faen där han inte riktigt lyckas, men han är mestadels vid gott mod. Var så rädd att han inte skull vara sig själv men det är han. Lång väg kvar men att återfå talet är det viktigaste och han är på väg. Den hotande proppen i hjärtat finns inte längre enligt läkaren och det innebär ju att man kan börja se framåt.

Ett väldigt ledsamt inlägg det här och jag förstår att du är både arg och ledsen.
Jag kommer från andra sidan och funderar lite på om du kanske kan ändra strategi. Hon verkar försvara sig och förneka. Hon verkar också hålla sig nykter när ni kommer ner. Det tyder ändå på att hon har viss insikt och förståelse. Hon struntar inte i det här.
Om du läser på beroendesidorna så kan du se hur vi skäms vi som skriver därinne. Det är så pinsamt det du beskriver om din mamma. Och jag gissar att hon skäms otroligt mycket. Så nu ger jag lite perspektiv som jag inte alls vet om de stämmer på din mamma, men som du kanske kan ha i åtanke. Hon har supit sig så full att hon ramlat. Hon är berusad 08:30.Hon är så full att hon blir nekad att komma med ett plan. Hon har väldiga alkoholproblem. De där händelserna du beskriver är så pinsamma och hon verkar ändå vara så pass kontrollerad att hon är nykter när ni är på besök. Så det finns visst hopp ändå tycker jag i det. Men hon är sjuk. Och jag gissar att hon skäms jättemycket. Att dricka på det sätt som hon gör är väldigt otäckt (tycker jag de gånger det hänt mig).
Kan du helt enkelt sätta dig ner med henne och beskriva hur orolig du är för henne. Bara ur den synvinkeln, inte i hur det påverkar dig och dina familj, utan din oro för henne. Och att du märker att hon inte klarar det själv. Att du såg att hon anstränger sig men att du vill att hon söker hjälp. Kanske kan du ta fram förslag på beroendeenheter hon kan kontakta. Bor ni i Stockholmsområdet kan hon kontakta Riddargatan 1. Du kan rekommendera henne det här forumet. Här finns också en tjänst hon kan använda om steget är för långt att söka hjälp.
Förstår att du är arg, ledsen och orolig. Men hon bestämmer inte riktigt själv och kan inte kontrollera. Jag gissar att hon behöver hjälp.
Men just nu är kanske lämpligt att lägga fram behandlingsalternativ om att söka hjälp. Just nu har hon troligtvis ångest över skadan hon fick, nekad flygning etc. Så lägger du fram det nu kanske hon lyssnar. Om hon nekar, ge henne papper och infomaterial. Gå inte i konfrontation. Det är ingen idé, säg bara att du hoppas att hon söker hjälp. För hennes skull, för din oro och ledsenhet. Kanske tar hon till sig. Hoppas det!

Ja du, jag har en tavla med sinnesrobönen på väggen i mitt sovrum, den stärker mig har jag märkt. I exets familj så låtsas man nog som om att jag inte finns, han flyttade hem och jag har inte hört något mer. Märkligt, sorgligt och otroligt dumt! Kloka, normala människor borta, fast dom vet om behandling mm, dom hade kunnat ringa och fråga hur det är. Jag hoppas som du att det "lägger" sig för oss. Den enda som har tjänat på det här för min räkning är tandläkarn, gnisslar tänderna på nätterna så dom spricker ;) Men vi har gjort vad vi kunnat, nu har vi ansvar att gå vidare. Jag tänker att jag har en sorgeperiod nu, sen måste det ljusna

@Backen123
Ja. Man har gjort "rätt". Kanske där som det ligger mycket av det jag känt.
Att det inte räckt liksom, emellanåt kan jag vara så himla arg också på den här alkoholen. Sprickfärdig. Så vet jag också att andra omkring raserar det jag försökt och försöker bygga upp genom att de liksom smeker honom medhårs. Inga konsekvenser. Försöker tänka att vad DE gör är upp till dem. Vad jag gör står jag för. Jag vet vad jag önskar ur en relation, en man som inte vill sluta dricka, inte ens för barn hans - vill inte jag ha. Och huvudlösa saker jag varit med i. Inget sunt alls.
Men, varför är det så svårt då. Blir galen. 😪

Vet hur du tänker, efterdyningarna jobbar jag också med. Man har gjort "rätt", tagit ansvar för honom, en skälv och sina barn. Ändå är det så mycket kvar att reda i känslomässigt, uppochner 😏

Det finns inga gränser för hur fasansfullt livet kan vara. När man känner jag klarar inte mer så blir det ännu värre och så fortsätter det och man kan inte göra någonting. Vem ska man bli arg på när livet är så orättvist. Kan föreställa mig din oro Dearself och det finns ingen tröst att få. Livet är en mardröm som aldrig tar slut när det är så här.

Och här är allt igång igen. Just nu når jag inte honom. Telefonen är avstängd och meddelanden går inte fram. Har ringt både polis och sjukhus. Sist det var så här blev han blivit hittad utomhus medvetslös efter en överdos. Det var 5 veckor sedan. Han fick en ny Lvm utredning och höll sig lugn och i princip helt instängd hos mig. Stödboende och medicin är på gång och samma dag han får veta att de avslutat hans Lvm är allt igång. Jag blir helt paralyserad av oro.
Jag har svårt att acceptera och förstå att vi har det här i livet.

Ragna, vilka enorma mängder. Så fruktansvärt!
Kanske ett LVM ändå skulle vara bra? Min son blev ju tyvärr inte hjälpt av det men det blev en stud jag fick vila från all oro. Hur har det gått med hennes jobb?

Kram till er båda.

Hej Annixen,

Du har startat en tråd här där du berättar om din 77årige far som haft alkoholproblem många år. Det har varit mycket frustration kring att han inte tagit emot hjälp, du har gjort så mycket för att påverka och känt ett stort ansvar som inneburit mycket energi och kraft från dig. Det låter tufft minst sagt.

Nu kommer han under en tid bo hos dig och har viljan att ta emot hjälp, du vill såklart hjälpa honom att ta emot den och så kanske det känns som du blir lite motarbetad när vården ger honom en tid om en månad. Han ska kunna få hjälp där han är nu, kanske vore det bra om han tillfälligt listades om, ex via 1177 eller att vända sig direkt till den vårdgivare som är aktuell. Ibland finns det några olika alternativ till hjälp att få och en idé är att testa flera för att se vart han fortast får hjälp. Mår han mycket fysiskt dåligt och det kan vara risk för abstinens går det att åka in akut.

För dig, mitt i allt detta, vad har du för stöd omkring dig? Det låter som att detta verkligen tagit och fortsätter ta på dina krafter, vad kan du göra för att ta hand om dig?

Fortsätt skriva här, om du vill, ibland behöver en skriva flera gånger för att en tråd ska få fart!

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej sshhss och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Du berättar om både din bror och din syster som verkar ha problem med alkoholen, kanske tydligare för din bror på flera vis där det lett till bland annat skilsmässa på grund av problemen. Varken han eller din syster verkar vara villiga att just nu göra en förändring gällande alkoholen.

Du har hittat hit som ett sätt att ta stöd längs vägen för egen del. Du har fått nog av alkoholen och allt som hör till med lögner och liknande. Detta har dränerat dina krafter och du behöver hitta sätt att återfå dem. Jättebra att du tagit mod och kraft och skrivit här som ett steg på vägen.

Du har en fundering kring om du kan ringa socialtjänsten gällande din bror, god idé, det kan du absolut. Vill du kan du ringa dem utan att ge personnummer och ställa frågor kring vad det innebär med en orosanmälan och liknande, om du vill veta lite mer kring det.

Om du vill prata med någon kan du också ringa Alkohollinjen, 020-84 44 48 den är även till för anhöriga, ifall du inte redan kände till att den finns.
Ta väl hand om dig och hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Förstår ert lidande och har tänkt en del och trots hur allt är så har jag inte den förfärliga oron man som förälder till ett missbrukande barn har. Mår sjäkvfallet inte bra men idag kände jag för första gången att det var skönt att komma hem, men det behövs inte mycket förrän det förändras och jag mår förfärligt dåligt. Lätt är det inte utan kanske mindre svårt ibland. Idag var läkaren tillsammans med två andra och besökte min son. Vet inte om det berodde på anmälan jag gjort.

Så svårt du har det Ragna med din dotter. Du måste ju leva med oron att hon hela tiden riskerar sitt liv. Det är så svårt att förstå men har ju inte med förnuftet att göra, det är väl därför det är så svårt att påverka. Hur kan det vara att man inte använder sig av LVM. Ibland har det ju faktiskt effekt och man får en längre tid av nykterhet.

Det här med att behålla hoppet är svårt men styr vi egentligen över det. Det är klart man hoppas att allt ska bli bra, men ibland orkar man inte eller är det så att man måste möta sin rädsla, att föreställa sig att det värsta ska hända. Det finns ju där också där. Tror det är viktigt att prata om dom. För min del är det att min son ska höra plågsamma röster samtidigt som han inte kan gå och framför allt inte kan kommunicera med sin omgivning.

Ja, så grymt och omänskligt det ni är med om, Gros19. Och så otroligt upprörande det här med vården. Det verkar som rena lotteriet vem man träffar. Hoppas som Dearself att hans tal kommer tillbaka och att det kan bli någon liten förbättring, Tänker massor på er.

Vad skönt, Dearself, attt det är lite lugnare och att ni får bra stöd,

Här går det risigt dåligt. Dotterns beroendesjukdom blir bara värre och värre. Har åkt in otaliga ggr sista tiden, bl a genom LOB, Men vi har haft lite tur med vården för en gångs skull. Dels en läkare som undersökte henne och observerade avvikelser i ögonrörelser/muskulatur, som kan vara tecken på wernicke-korsakaffs syndrom ("alkoholdemens", mycket allvarliga hjärnskador). Så hon fick ligga kvar flera dagar med dropp och sprutor för att förebygga. Dels en läkare på Beroendecentrum (annat tillfälle) som ringde mig och undrade om jag tyckte att hon skulle skickas hem, som hon ville. Har aldrig hänt förut. Kanske var det mina tidigare upplysningar till polisen, när vi försökte få tag i henne, som gjorde det,,,men ändå. Önskar att alla läkare var så lyhörda och noggranna,,, Säger ju dock inget om hur framtiden blir,
Varmaste kramar till er, vi får försöka ha något slags hopp även om det känns helt omöjligt ibland. Svårt, svårt, inte minst i din situation Gros. Vill inte jämföra med din vidriga situation, men det är svårt att ha hopp även för mig. Så fort min dotter kom ut från avgiftningen och behandlingen jag nämnde började hon dricka igen, Verkar som om snittet ligger på 2-3 boxar om dagen.

Ingen bra dag.

Håglös är man med en frustration och sorg. Får inte riktigt grepp över vad?
Att få veta att han tyvärr inte kommer att sluta dricka? Att supa bort relationer med familjen? En sorg över krossad relation med honom? Innerst inne dåligt samvete i att om det skulle finnas ömsesidiga känslor så skulle jag inte satsa eftersom jag aldrig skulle vara viktigare för honom än alkohol. 😪
Kanske en mix av allt ...

Sköt om er.
💕