Senaste kommentarerna i forumet

@MyMysan
Beklagar att du/ ni är inne i det.
Det jag tänker på är att du tar upp här volymerna han dricker. Det mera betydelsefulla är hur hans drickande upplevs. Du och sonen har reagerat på det. Ens upplevelse kan inte ha fel.
Han verkar försvara det genom att "alla andra dricker ". När det gäller hot och ultimatum tänker jag att då man ställer dem ska de efterföljas. Risken är att den andra tänker, aha hon/ han säger så men jag kan ju göra som jag vill ändå...
Kram. 💕

Så jobbigt när någon nära inte har instinkten. När barn är inblandade är det ännu värre. Hoppas du får styrkan att göra det som är bäst för dina barn och dig, vad det än må vara. @MyMysan

Åren går.. jag har redan hotat så många gånger med att lämna honom om han fortsätter dricka som han gör. Barnen är snart vuxna och jag har dåligt samvete att jag nog har förstört hela deras barndom genom att jag inte lämnat tidigare.
Han är välfungerande på arbetet, social och pedagogisk. Noggrann och alltid nykter. När det är helg eller ledighet av något slag det är då det ska drickas. MEN han tar ingen återställare, han ligger inte på golvet och kravlar sig fram. Han dricker inte på morgonen.
En vanlig fre/lör hos oss. Han gillar att laga mat när det är helg och står vid spisen runt 17-tiden. En starkcider pyser och strax efter gör jag hur han häller i gin i cidern. Ställer snabbt undan flaskan och lagar maten. En liten stund går sen sker samma procedur igen. Jag kan ljuden mer än väl efter 20 år snart. 19:30 sätter vi oss och ska äta. När pappa har lagat maten o han dessutom har druckit blir man inte sen till maten för då blir pappa irriterad… han sluddrar och undviker därför att prata. Blicken är så där seg och liksom hackar sig fram. Jag känner hur ångesten stegras men försöker bita ihop och skapa en avslappnad lördagsstämning. När han spiller såsen utanför tallriken småskrattar barnen och tittar på varandra. Jag får ont i hjärtat… Barnen som inte är så små längre gör sig i ordning för att träffa kompisar. Sonen som är sambons hackkyckling får höra vilken idiot han är som alltid är så sen och att hans kompisar väntar på han (sonen har Aspbergers o svårt med tider). Säger åt honom att låta han va och sluta prata på det viset. Då höjer han rösten åt mig och gapar att jag inte ska lägga mig i. Stämningen fryser i rummet. Jag överväger om det är nu ska jag flippa och be han dra åt helvete eller hålla tyst. Väljer det sistnämnda som så många gånger. Pratar med sonen att att inte ska bry sig osv… han kallas sin pappa alkis och att han är less på honom. Dottern är hans favorit och med henne talar han med len röst. Konstig stämning i huset. Han sätter sig vid tvn o vrider på ljudet, hämtar en whiskey och somnar efter ett tag.
Jag sitter ensam i köket, inväntar barnen och dricker te.
Tänker, känner sorg. Vet inte vad som är vad längre. De volymer han dricker är inte så stora men det sker i princip alltid fre o lör och på semestertider. Han påstår att det är normalt och att alla dricker lite vi och så på helgen. Att jag har en konstig syn, jag är tråkig och missunnar honom. Han drar in de mesta av pengarna, jobbar hårt och behöver koppla av. Han är inte ute på krogen och härjar runt men en drink eller två vill han ta. Är det så mycket begärt….

@Ledsen73 trist att läsa vad du går igenom. Kan tyvärr bara inse att jag är i nästan exakt samma situation. Min man har sedan tidig ungdom haft drogproblem, men hämtade sig och skaffade ett bra liv. Vi har två underbara barn, som han är världens bästa pappa till när han mår bra. Han har under flera år druckit lite för mycket i mitt tycke, inte varje dag men ändå så att det stört mig. Jag har i ett par år bett honom söka hjälp hos en psykolog då han har extremt svårt att ha tera sina känslor och är uppväxt i ett hem där man gjort de genom alkohol. Tillslut för lite mer än ett år sedan började han gå till en psykolog som dessvärre inte hjälpte. Han har sedan i somras bytt till en som fungerar mycket bättre. Dock även om de är allt mer sällan så dricker han i medicineringenssyfte. Detta sker även alltid när jag inte är hemma (jag är student och arbetar extra vilket inner att jag är på jobbet i ca ett dygn i sträck vara man helg).
Jag har blivit sviken så många gånger. Ångesten att jobba och riskera att han är berusad med ångest påslag ensam med våra barn äter upp mig. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Ska man stanna eller gå?
Nu kände jag att jag inte alls stöttade dog utan bara skrev av mig! Ber om ursäkt för de, men summan av de hela är... DU är inte ensam, kanske inte hjälper ändå! Men kan va skönt att veta att det finns andra som sitter i liknande situationer som en själv.
Ha en fin kväll. Kram

Vaknar upp och livet känns så rörigt.
Är så trött på känslan av kaos.
Inser och accepterade på morgonen att ett liv med honom är aldrig någonsin möjligt. Även om han skulle bli nykter så skulle jag aldrig någonsin känna mig trygg med honom igen.
Såg en väldigt bra serie igår som handlar just om detta. Den psykiska misshandeln, alla sjuka situationer man sätts i, en egna liv som blir fråntas en själv och hur man bara försvinner från sig själv mer och mer.
Slutet gav mig kraft att se, kan varmt rekommendera serien.

@Tröttiz jag tänker ofta på ditt citat. Mitt ex sa i ett ögonblick av klarsynthet "om en av oss inte mår bra, så mår inte vi bra". Det är ju en helt grundläggande sanning, men svårt att ha en relation med en alkoholist där båda mår bra. Omöjligt. Hade förresten en terapeut säga det en gång - hen hade *aldrig* träffat ett par med alkoholism där relationen fungerade. Vilken tankeställare!

@EsterHanna
Du har haft ett helsike, men så glad att du tagit dig från. Inte helt över i och med ickeskilsmässan men på väg. Har läst många av dina inlägg här.
Konstaterade att jag varit här på forumet ungefär 1,5 år ... Tiden går fort, men att släppa hjärnan från det förflutna går sämre. För mig går vissa saker på repeat och tanken hur man bara anpassat sig.

Ja, tänk att där ute finns någon för oss, en trygg famn att kura i. Att inte vrida ut och in på sig , inte veta vad som händer, och i stället känna sig betydelsefull och fridfull. Länge sen jag kände mig uppskattad ... Alltid något annat som varit viktigare.

Emellanåt har jag svårt om nätterna jag med, tänker inte på något speciellt men får inte ro. Emellanåt tänker jag på vad han gör. Får han för sig att köra någonstans (därtill utan giltigt körkort). Ibland blir jag så trött på mig själv att jag ödslar energi på något som inte är lönt att tänka på. Det leder ju absolut ingenvart. Vi är ju inte ett par. Men inte så lätt för oss medberoende att bara släppa. För mitt ex är det även som för ditt ex att "missbruket är rotat" i honom. Ledsamt, tragiskt, men jag vill inte dras med ner i annans beroende. Skulle han vilja ha hjälp, ha en plan skulle jag tänka annorlunda.

Har tidigare här på forumet nämnt en sak som min kompis sade till mig då jag för, kanske 1 år sen, berättade om läget :
"en sund relation ska bygga ett vi utan att förstöra ett jag". Så sant. Då insåg jag att jag verkligen måste bort. Började se allt med andra ögon, ett uppifrånperspektiv. Så är det ju för dig, mig och många andra här, att vårt jag förstörs. Hit kan höra ork, värderingar då vi anpassar oss till saker vi efteråt undrat hur vi kunde göra, matlust, sömn.
Man stångar sig blodig och förstör sig själv.
Kram. 💕

@EsterHanna ja vilken j.... skit att hamna i och ta sig ur, jag har tänkt så många gånger att, är det där bara gjort så lättar det. Men sen när allt är förbi så gör det fortfarande så ont, varför fick det inte vara bra. Vi förtjänar ju det, goda omtänksamma människor som vill andra gott, självklart så har vi sämre sidor men inte så vi förtjänar det här... sådär går mina tankar, min rationella hjärna vill förstå varför, ödet, Guds mening, men varför? Det är nån mening med allt, man ska förstå det sen. Ja det blir så ironiskt så man kan bli tokig 😅
Jag hade lagt upp en profil igår på en dejtingsida, tog bort den idag, jag inbillar mig att dom jag ser där lider av psykisk ohälsa, målar upp runt deras texter, ser kaoset, spriten bakom men som säkert inte finns där. Och som du och själv omhändertagande skriver, tänk en karl som finns där för vår skull, som tar hand om oss, inte det där 1:a året utan även sen. Som står stabilt när ens jag svajar, man tänker man går mot en tid där ens föräldrar åldras, syskon och vänner, tänk så skönt att veta att han kan jag lita på ❤ God natt

@Självomhändertagande Tanken har slagit mig. Precis så som du skriver. Jag känner att tills han får sin dom kommer jag fota och sända. Hoppas det går fort. Han svarar inte längre. Ringer inte när jag sänt fotot och före jag blockat på igen. Kanske polisen förstod när jag sa " behöver blocka och gränsa", och hade ett snack med honom. Efter förhöret är det slut på trackaserierna. Så skönt.
Jag kommer på mig själv att komma på att jag inte tänkt på honom på flera timmar. När jag läser tillbaka här är det som någon annans liv, att jag var någon annan.
Så skönt att läsa dina inlägg, jag läser oftast på morgonen men behöver hela dagen för att bearbeta och tänka igenom. Det du och Backen beskriver om män-oh yes, gäller mig med. Min dotters pappa hade en ryggsäck och en pilbåge på ryggen när jag träffade honom. Bodde på en båt, sov med bootsen och en kniv bredvid sängen. Blir rätt jobbigt att ta med en sådan person in i den vanliga vardagen.
Men hua vad jag kämpade på-visst kan väl jag tämja det där som ingen annan lyckas med...
Gud, blir så trött på mig själv. Tänkte , aldrig mer. Och där stod han, 9 år senare. Snäll. Lugn. Snygg. Ung. Och superalkoholist.
Jag ser mig med en man, som står vid en vedspis. Som har en husbil. Vet inte varför, men sedan du tog upp det för några inlägg sedan är det det jag ser.
Eget liv. Egen ekonomi. Eget hem. Egen familj. Eget jobb. Egen passion. Eget driv. Egen livslust.
Tänk om jag för en skull fick säga: Stop, vänta på mig!!!
Trött. Och rätt lycklig. Sålt dubbelsängen. Skaffade en 90-säng. Och en större hundbädd. Så känns det just nu.
Kramar

Känner igen det. Mitt ex som drack 9 glas vin om dagen sa samma. "Behöver nog ett uppehåll nu", "inget vin idag", "blev för mycket igår" men jag såg inte att han förmådde agera på det. Han hade druckit i 10-15 år då ungefär och alkoholen var (är) hans snuttefilt.

Förstår att det är jobbigt att titta på förfallet, men om de inte vill ändra sitt beteende eller söka hjälp för det så finns det bara en sak att göra, och det är att du funderar på ditt beteende. Vill du vara medberoende? Vill du sätta ner foten? Vill du ställa krav på att ert umgänge ska var alkoholfritt? Du ska inte behöva må dåligt över hans missbruk.

@Azalea
Fina Azalea, så fint att du funnit ett stöd som du upplever är bra och som hjälper dig att hitta tillbaka till dig själv.
Ja, det är vägen fram att lägga fokus på sig själv.
Det är svårt och jag söker själv verktyg, känns som om att jag faller tillbaka åter och återigen i samma mönster.
Vissa dagar är tunga och jag orkar knappt gå upp på morgonen när jag inte jobbar. Är så trött och dränerad på energi.

Igår var jag på mässa i kyrkan för första gången i mitt liv. Jag får sinnesro där även om vissa inslag känns främmande för mig så ger det mig styrka och trygghet.
Nu börjar en ny dag och ett nytt oskrivet blad.
Hoppas din dag blir bra fina du 🧡

@EsterHanna Tack! du har rätt, jag gör ingen nytta om jag fortsätter så här, jag förstör bara för mig själv och min man...

@Självomhändertagande jag blir rörd, så fint skrivet och rätt skrämmande i ett sammanhang från igår. Igår så skrev på Insatgram Anna Tebelius Bodin om att ändra tankens kraft, jag förstod inte och ställde en fråga, hon svarade bra tillbaka. Sms även med min syster som förklarade ytterligare och hon tog upp exemplet män, om min vana att attraheras av en viss typ av män. Eller som andra kloka sagt, en viss typ av män attraheras av mig 🤔 Jag har också fått min ADHD diagnos sent, en light version som dämpas av dopamin och det känns ok, det är ju jag men när jag läser din text så slår det mig att den kanske också har varit en del i relation till män, jag älskar ju när det händer, strulet, kaoset i ex renoveringar, projekt etc men då får man kanske även det andra också som är mindre kul. Känslomässigt kaos med män, "små" män och sjuka män, typ alkoholisten. Har också hittat i text den positiva personligheten hos alkoholisten och det är den jag attraheras av. Den där kluriga, som är fenomenalt händig oftast problemlösare inom sitt arbetsområde, allmänbildad med en bredd och snabb i tanken, en skörhet som i en konstnärlig själ (djupt, men den texten slog huvudet på spiken för mig).
Jag vet vad jag behöver i en relation till en man, precis som du skriver och jag får kanske gå till botten med det här. Har sökt efter en hobby för att kunna lyfta blicken från exet, det här får kanske bli min hobby, blicka framåt men samtidigt rota 😁
Håller tummarna att du klarar dig från Covid och jag är så glad för din skull att du just nu är i hamn, det är du så värd och jag är så imponerad av din resa att du tagit sånt ansvar över dig själv för att komma dit du är idag, kram ❤

@Backen123
Hej! Det var länge sedan vi skrev i en tråd. Har läst i din tråd och har velat skriva så länge, men jag ser också att min ADHD går igång ibland och jag behöver tänka mig för lite. Jag är lindrigt sjuk i Covid och har isolerat mig hemma. Det är så frustrerande. Jag skriver om en del av min resa med mitt ex, för min egen skull. Och promenerar i naturen.

Jag har läkt och det tog tid. Jag ville ha kärlek med mitt ex, men han stötte bort mig under många år. Så när jag äntligen fick honom att flytta ut, vilket tog mig flera år att vara tydlig med mig själv och sedan vara tydlig med honom. Då behövde jag landa länge. Var helt ointresserad av att träffa någon och när jag väl blev intresserad av att träffa en man, så visade det sig att han hade en helt annan intention med mig. Så det var en ny lärdom. Att inte längre vara så naiv och bli förälskad i någon man inte har en aning om vem det är. Men han fyllde en funktion och jag behövde den erfarenheten som den relationen gav just då. Men eftersom jag ville ha kärlek, valde jag att avsluta det vi hade.

Och så mediterade jag i månader. Tog kontakt med en psykolog och ville förstå hur jag skulle tänka, i valet av en framtida livspartner. Det är det jag har velat ha hela tiden, men om man inte vet vad man behöver så vet man inte heller vad man ska leta efter. Min ADHD har gått igång på "spännande" män genom livet och jag har förstått att de relationer jag har haft där är det jag som har stått för tryggheten då jag tydligen har träffat osäkra män, eller de har i alla fall inte varit trygga i sig själva. Jag har tagit hand om, stöttat och lyft, passat upp och vårdat, som en medberoendepersonlighet antar jag.

Jag förstod att jag behövde träffa en trygg man som är självständig och som inte behöver mig, men som önskar en partner på samma villkor. Och jag har funnit honom, han har funnits länge i min kännedom och vi umgicks en del förr, i ett socialt sammanhang.

När man vet vem som är bäst för en, då hittar man den människan. Och då kan det bli jättebra. Jag behövde förstå, att jag inte skulle gå igång på mitt tidigare beteende och därför så ägnade jag mycket tid att meditera och landa. För att jag skulle lyfta blicken så behövde jag psykologen och meditationen. Och min ADHD diagnos som är ganska ny. Nu förstår jag hur jag inte tänkt långsiktigt förr.

Vad behöver du för att lyfta blicken? Om du skulle skriva din film där du spelar huvudrollen och där du träffar mannen som du drömmer om, eller vill drömma om. Kan det vara möjligt för dig att tänka att han finns där ute och väntar på att träffa just dig?

Eller känner du fortfarande att "bara tanken på att träffa en ny man gör mig illamående." I så fall behöver du annat. Ta hand om dig och göra det du vill. Jag "gick igång" på just den meningen och kände igen mig själv för några år sedan. Jag vet hur tungt det kan vara att börja om med en ny relation. Jag är 45 år och jag lever i nuet varje dag. Och är så otroligt tacksam för att jag minns knappt hur jobbigt det var att vakna med en alkoholstinkande man varje morgon.

Jag är så tacksam att jag ens har träffat en ny kärlek som passar mig och jag passar honom. Jag tror att kärlek är allt. Och om man inte har det till en partner så kan man känna den för sin familj, sina vänner och till ett djur.
Jag var rädd för att fastna i en bitterhet, eller en sorg, eller förtvivlan genom att upptäcka vad hur naiv jag hade varit. Eller hur sjuk jag hade varit i mitt medberoende. När jag hörde från mitt ex att han spenderade pengar på en ny kvinna, när han egentligen lånade massor av mig, som jag gjorde om till en gåva för att inte fastna i något osunt, då blev jag först irriterad. Sedan såg jag dem framför mig, hur han drack och hon rökte på. Och så tänkte jag att det är så det är, i missbrukets värld. En missbrukare behöver sin missbrukare, eller vårdgivare.

Tack vare att min nya pojkvän ifrågasatte att jag hade kontakt med mitt ex, när han känner till mycket, valde jag att bryta helt med mitt ex igen. Nu har 3 månader gått sedan jag hade kontakt med mitt ex sist. Jag har aldrig mått bättre.

Jag hade inte kunnat föreställa mig att det fanns ett nytt liv att bygga vidare på. Jag kunde inte föreställa mig det med mina 11 år som medberoende.

Det finns ett helt nytt liv. Och allt jag behövde göra, var att gå till botten med, "vad behöver jag hos en man och vem vill jag vara för honom".

Jag tar ingenting för givet, men jag är tacksam varje dag för mitt nya liv. För att jag äntligen får uppleva ett sunt och friskt liv tillsammans med en man som lever som jag.

Och jag önskar dig kärlek. Jag är övertygad om att du får kärlek från dina barn. Men du förtjänar även kärlek från en man. Från en man som passar dig. När du är redo, så ser du honom.

Jag ville bara dela med mig av min erfarenhet. Inte projicera något. Hoppas att det var ok. Ha en fin dag!

@basim
Du finns mycket där för honom, men glöm inte bort dig själv. 💕

Vad behöver du och vad är viktigt för dig? Du kan inte förändra honom om han inte själv vill förändras.
🌹

@MalmMia hej, kära forumvän, vad kul att höra ifrån dig ❤ ja jag har ju också avverkat några samtalskontaker under tiden i kaos, tror absolut att prata med någon nu är rätt. Skulle så gärna vilja komma i kontakt med någon inom kyrkan då den där högre kraften gjorde sig påmind ibland. Hur har ni det, hur går det för exet? Tänker på dig ofta och glad att du kommit vidare, men som jag börjar förstå för egen del så kommer det ta tid att läka ❤

Hej basim och välkommen hit!
Här finns massor att läsa och lära om man vill.
Det första och svåraste är:
Vilka val kan du göra för att ditt liv ska bli bättre?

Och han började igen en halv töm flaska vodka 350 ml och en burk stark öl . Det är ungefär 4.3-5 stardard glas på en natt och dagen innan druckit 2 burkar stark öl . Han ter sig ej berusad och förnekar om han har druckit och som vanligt skrattade åt mig och sa tror du jag dricker. Jag är så trött !!! Var halv gråtande när jag åkte hemifrån. Vill ej vara i samma tak .

Låter bra med digitala möten genom Nämndemansgården. Ännu bättre vara där kanske men ibland är det inte möjligt. Det sorgebearbetningsprogram jag genomgick var genom Nämndemansgården och två terapeuter som jobbade där. Idag är dom pensionerade och har sorgebearbetning själva (jobbar fortfarande lite på Nämnedemansgården tror jag). Sorgebearbetning kan du genomgå flera gånger, finns mycket att bearbeta, mycket sorg och besvikelser i livet. Ska själv genomgå programmet i vår och i Lund med samma terapeuter. Vet inte var du bor men Nämndemansgården kanske känner till någon annan plats där man kan genomgå sorgebearbetning. Bra du tar tag i situationen och kanske har det även effekt på din dotter. Självklart påverkar det henne på något sätt om ditt förhållningssätt förändras. Om inte avlastar du henne från skuld när hon uppkever att du mår bättre. Frågade min son idag om all kunskap, alla minnen finns kvar i huvudet på honom. Ja sa han och skrattade. Kändes bra och hoppfullt.

Glömde skriva att jag går ju till en psykolog via sjukvården som är jättebra. Hon har arbetat på Nämdemansgården med alkohol och drogberoende i 25 år så hon vet vad jag pratar om och kan ge rätt stöd och verktyg.
Så viktigt att gå och prata och jag har kommit så långt tack vare henne.
Satt fast i ilska, bitterhet och sorg och hade tappat bort mig själv.
Kram Azalea🧡🧡

Härligt att höra min sköna att du kommer till ro på din nya plats. Det är så viktigt kände jag att ha sitt eget och det gjorde mig trygg. Så fortsätt att bygga och boa kring dig själv.
Jag har ju haft en turbulent tid och faller också jättelätt tillbaka men har blivit bättre på att stanna upp och tänka till. Har ju en son med psykiska bekymmer och där är det lätt att plocka upp medberoende igen.
Att tänka på sig själv i första rummet är inte lätt efter åratal som anhörig till alkoholist och jag övar varje dag .
När det kör ihop sig använder jag all tid de klassiska frågorna:
Vill jag det här?
Behöver jag det här?
Mår jag bra av detta?
Sen beroende på svaren så agerar jag, bra ju alltid gott igång på alla cylindrar förr och gjort utryckningar men märker att det känns bättre att ta det lugnt och tänka en runda till.
Så fokus på dig själv varje dag🧡 Han måste lägga fokus på sig för det är hans uppgift att ta hand om sig och inte din.

Kram och njut av kvällen kanske med en romantisk komedi och en smula choklad🧡Azalea

Backen 123....
Tack själv ❤️ Vi hjälper varandra härinne på Forumet. Det var samma sak för mig när det gäller alkohol: jag tyckte den tog för mycket plats. Många kallar ett glas vin för guldkant men för mig blev den allt mer en sorgkant. Länge läste jag om normalt intag och lutade mig emot att jag inte drack för mycket enligt rekommendationerna. Men jag kände inom mig att jag inte hade något bra förhållningssätt och känsla när det gäller alkoholen. Lägg till mina gener med alkoholiserad mamma, pappa och morfar. Jag lade allt mer energi på att oroa mig för att tappa kontrollen och gå hela vägen fram till förnekelse, det där tillståndet där andra vet men inte man själv. Det där tillståndet jag ser hos min mamma och pappa när det gäller alkohol och det jag såg hos mitt ex. Dom är omedvetna om hur mycket skit dom ställer till med och förstör sina relationer till andra. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag inte vill ta risken att hamna där. Du frågar dig vad du ska göra utan alkohol. Kanske kan du spinna vidare på den tanken och börja fundera över svaren runt det. Funderade mycket och till slut växte beslutet fram. Nu känns det som en ren befrielse att ha valt bort A. Först nu inser jag hur mycket energi det stal att oroa sig. Praktiskt är det också att inte dricka, man kan köra när som helst. Kram från mig till dig❤️

@Hejhej_
Hej.
Kaos och drama kring den som dricker. Vill du ha det så här om 1, 3 eller 5 år? Han har gjort klart att han inte vill sluta. Då måste du fundera hur du vill ha det, vad du behöver. 💕

Själv har jag ett ex som inte ville/vill ha hjälp, relation med bland annat barn finns inte. Jag har länge varit frustrerad över det, då jag inte förstår kraften samt att jag innerst inne känner frustration över att jag vridit ut och in på mig själv och inget hjälper. Du har säkert varit där du med ... En sak jag haft svårt med är att inse att om det skulle finnas ömsesidiga känslor skulle jag ändå inte satsa, då jag inte mår bra.

Jag har tanken att vi anhöriga gör mycket för den beroende, men någonstans kommer det kanske en gräns då vi måste släppa taget för att inte dras med ner i ett rent helvete pga annans beroende.
Men, det vet vi bara själva. Att hoppa från ett sjunkande skepp liksom utan att gå under själv. Jag hoppade, och i sakta mak går det framåt. Börjar känna sinnesro, och slutat befinna mig som i krigsberedskap där man aldrig vet vad hända skall ...

Kram,
och all styrka till dig. 🌹

Ja, vilken svår sits... Att känna kärlek men veta att priset du betalar för den är din sinnesro. Du resonerar väldigt klarsynt tycker jag, och det känns som att du kommit fram till att din sambo aldrig kommer förändras. Ska ni leva ihop så är det så här det kommer vara. Och jag får intrycket av att du inte vill det längre. Med all rätt om du frågar mig. Din sambo har ett val att inte dricka för att rädda er kärlek, men fortsätter ändå. Du har kämpat i sex år. Jag önskar dig styrka att välja en annan väg framåt nu.

@Hejhej_
Så bra att du har tagit steget att skriva här. Du skriver väldigt insiktsfullt och du är väl medveten hur du har det i ditt liv och du ställer frågor till dig själv, som är det med en sån människa jag vill dela livet, ska jag alltid behöva bli rädd. När jag läser dina frågor så väcks en del minnen hos mig. Jag var 29 år då jag träffade mitt ex. Och jag visste instinktivt att han var alkoholist redan efter ett par månader. Då dejtade vi och vi levde i olika länder. Det var mycket hotellnätter och en gång tog vi in på ett fint hotell. Han lämnade mig utan att äta frukost tillsammans. Jag tänkte att det var konstigt. Varför äter vi inte frukost när vi är incheckade på stans bästa hotell. Han ville inte ta sitt morgongift med mig, utan han åkte ut till flygplatsen för att ta giftet där. Det förstod jag när vi började resa tillsammans. Det borde ha tagit slut då jag kände på mig hur det låg till. Och jag gjorde faktiskt slut. Men det gick åt helvete. Och jag vill inte skriva om det här. Det gjorde i alla fall att jag lät honom vara kvar i mitt liv. Jag blev traumatiserad och det kom att dröja tills jag blev av med honom, i 10 år till innan jag sökte hjälp. Då fick jag hjälp med mitt trauma och jag lever ett nytt liv. Jag har lagt alla mina resurser på att ta hand om mig. Och jag ångrar ingenting. Jag behövde min resa. Men det var nära att jag inte orkade kämpa igenom. Jag orkade, då jag ville bli en mamma och den längtan var så stark. Men när jag insåg på riktigt att han var alkoholist, då ville jag inte skaffa barn med honom. Och jag prövade bara få honom att bli nykter länge, utan resultat. På ett sätt så har jag kastat bort mina bästa år. Jag har förmodligen missat min chans att bli en mamma och jag tänker ofta på barn. Innan jag träffade mitt ex funderade jag på att adoptera ensam, men fick inte det, då jag lever med en bipolaritet. Under den här tiden med mitt ex prövade jag förstå den här världen och jag la ner allt jag kunde på att bli medicinfri. Och det blev jag för många år sedan. Jag tog han och oss till flera terapeuter och en sa, ni är medberoende till varandras problematiker. Och jag är på ett sätt tacksam för att han valde att stanna hos mig när jag berättade på andra dejten om min bipolaritet. Ingen annan man sa bra saker på den tiden, så jag gav upp hoppet om att träffa en man. När jag sedan träffade mitt ex, så upptäckte vi varandras känslighet i oss som människor, och vi förstod varandra. Då hade vi båda erfarenhet av att inte bli förstådda av vår omgivning.
Vi levde mer som vänner i tron på att vi hade en bra relation. Men den var så osund. Vi var fast. Och jag hade aldrig blivit fri det här om jag inte hade turen att träffa min psykiater, som faktiskt var den som sa rakt ut att jag var medberoende. Jag hade inte förstått det. Jag hade så många utmaningar att ta hand om, så jag såg inte att han var sjuk i alkoholism. Så jag såg till att ta ett steg i taget. Och det tog mig många år, men nu är jag fri från allt som jag inte ville ha i mitt liv.
Jag ställde mig frågan "hur vill jag ha det i mitt liv?" och jag skrev till mig själv varje dag. Jag skrev hur jag ville leva och jag skrev hur jag ville ha det. Och så insåg jag att allt ansvar vilade på mig. Jag berättade bara för en vän hur jag verkligen hade det. Hon har samma sjukdom som jag. Jag var den första hon hörde talas om som kunde sluta med medicin. Hon har varit medberoende. Hon kunde berätta för mig vad drogen alkohol gör med människor. Vi hade ett enormt utbyte med varandra. Och det var hon som fick mig att inse hur illa det var.
Men mitt ex ville inte flytta och han ville inte lyssna när jag sa att jag ville ha barn och jag behövde leva ensam för att landa i hur jag skulle göra. Jag hade ingen aning om att jag behövde lära mig att sätta gränser som gjorde att han ville flytta. Det tog mig flera år. Och under den tiden så försörjde jag honom. Och en förälder till honom gav honom pengar, i tron att de gick till mat, då jag slutade ge honom pengar. Han är en mästare på manipulation och i skrivande stund så vet jag inget om hans liv. Jag vill inte heller veta. Han tillhör min historia och jag skulle inte vilja vara utan den, då jag har lärt mig så mycket. Men om jag inte hade min psykiater eller vän, då hade jag kunnat fastna med honom hela livet. Eftersom jag inte ville berätta något om hur det egentligen var, för någon annan. Jag hade redan varit med om så mycket dömande då jag var 25 år ung och insjuknade i en bipolaritet. Jag hade redan sett hur en omgivning behandlade mig före och efter. Idag hänvisar jag alla till vården. Vården har resurser att hjälpa, men man måste be eller ställa krav på att få hjälp själv.
Och det vet jag eftersom jag har begärt hjälp inom primärvården. Och fått bra hjälp. Men jag hade aldrig begärt hjälp om det inte var för en sjuksköterska inom psykiatrin som en gång frågade mig "och vad kan jag hjälpa dig med?" i vårt första samtal. När han sedan slutade på mottagningen behövde jag ingen ny samtalskontakt. Jag hade blivit frisk och han var den första vårdgivaren som behandlade mig som en likvärdig människa. Det glömmer jag aldrig. Han inspirerade mig att utbilda mig inom mindfulness och nu har jag praktiserat mindfulness i nästan 7 år. Det fick mig att upptäcka hur jag verkligen levde och att ta mitt liv på allvar.
Det är bara jag som är ansvarig för mitt liv. Och jag önskar så att jag hade haft förstånd att fortsätta träna fysiskt när jag istället tog antidepressiva som ung vuxen. Det var nämligen medicinen som fick mig att insjukna. Men vi gör alla våra resor. Du gör din. Du säger "de känns som hen fattat sitt beslut och det är dags för mig att fatta mitt. Men de är så svårt. Ska jag alltid behöva bli rädd?"
Och jag tänker, vad händer om du går till en läkare och säger att du vill prata med en kurator eller psykolog? Oavsett vad du väljer, så är det en process. Det tar tid. Det tar tid att landa. Det tar tid att processa. Det tar tid att sörja det liv som inte blev. Det tar tid att förlåta det liv som inte blev. Det tar tid att acceptera det liv som blev.

Och det går inte på en dag till en annan att vara redo för en ny kärlek. Allt tar sin tid. Och man behöver låta det ta sin tid. Om man inte vill fly. Jag flydde ett tag, med att hjälpa andra. För jag visste inte hur jag skulle hjälpa mig själv. Men idag hjäper jag alltid mig själv först. Sedan kan jag lyssna på några utvalda. Resten hänvisar jag till vården.

Vi har en jättebra vård i vårt land. När vi träffar rätt. Om man inte träffar rätt, då byter man. Man får inte ge upp! Hjälp finns att få inom primärvården. Fösta steget är att prata om det, eller skriva här. Eller både och!

Ta hand om dig! Och hundarna!