Senaste kommentarerna i forumet

Är inte helt ny här! Smugit runt och läst senaste året. Tack alla kloka människor!
Jag har druckit alldeles för mycket och alldeles för ofta. Har äntligen fått en tid till beroendeenheten och psyk för att ta itu med mitt mående då alkoholen varit min självmedicinering under allt för lång tid. Jag är redo. Har pratat med min sambo om det och han har upplevt mitt drickande som ett problem. För det har lett till massor av oönskade situationer. Det har alltid handlat om att jag behöver förändras. Fast han har druckit med mig...
Jag är uppvuxen i ett hem med allt för frikostig konsumtion av alkohol. Där min far drack av samma anledningar som jag.
Har slagits mot depressioner och ångest och inte fått rätt hjälp.
Igår letade jag i städskåpet efter såpa, och finner då fyra tomma whiskey kvartingar. Kände mig så enormt sviken. Blev bara tom och kall. Precis så höll min morsa på...
Nu vet jag inte hur jag ska hantera honom. Min känsla har varit att han varit påverkad har jag tryckt undan, fått mig själv att tro att det är gamla hjärnspöken. Och så visar det att min magkänsla var rätt. Som vanligt. Känner mig sviken och splittrad. Har ni några kloka råd?
Jag kan förändra mitt drickande om jag får hjälp med mitt psykiska mående. Mår jag bra har jag ingen anledning att dricka. Det vet jag.
Min partner erkände, sa att han skäms och att vi skulle dra ett streck och gå vidare.
Hur ska jag hantera detta?

Så sorgligt det du skriver. Det är ofattbart och grymt att ni får vara med om detta <3 Hoppas verkligen hans tal kommer tillbaka och hoppas även du kan tanka och hämta styrka i mellanåt. Att vara med om det du är och har varit med om är omänskligt.

Här har vi det lite lugnare för stunden. Han kämpar på med sin nykterhet och sitt mående. Jag jobbar på mitt håll med att sätta kärlesksfulla gränser och att tänka på mig själv lite. Våga släppa taget, inte vara så kontrollerande. Tycker vi har bra stöd av socialtjänsten och beroendecentrum . De lyssnar in och försöker möta hans önskemål om stöd .

Jag ska verkligen försöka ta tillvara på det som är bra precis som du säger. Vad livet tar för vändningar vet vi inte.

Skicka styrka och kramar. Till dig och även Ragna <3

Ja för snart två år sedan med både antabus och psykologhjälp men det höll ju bara ett par veckor sen började smyga igen, han vill inte och jag tror inte han inser hur sjuk han faktiskt är, tycker inte han är alkoholist eftersom han kan vara vit om han vill, men den viljan har jag inte ett mycket av. Vi har båda haft förmånen att sluta arbeta i förtid så vi/han allt man kan önska sig. Jag tänkte att han behövde något att göra men han gillar att vara ledig. Jag älskar honom men har tappat bort både min självkänsla och mitt glada jag. Börjar söka jobb och tror att han får klara sig själv, annars går vi båda under.
@Sisyfos

@Sisyfos
Det är väldigt svårt att hjälpa mitt brorsbarn pga att jag bor väldigt långt bort.
Så det är ett problem, hon ser ju att pappa är annorlunda och att han går och lägger sig och sover.
Vet inte hur jag ska göra….
Anmäla till socialtjänsten? orosanmälan?
Många tankar….

@Sviken
Det känns både bra och dåligt att jag tagit beslutet.

Det kan ändå stämma att han påverkas av mörker och annat och att han medicinerar med alkoholen. Sämsta medicinen och förstår att du är trött på det. Har han sökt hjälp på annat sätt? Vad tycker han själv om sitt drickande? Vill han sluta?
Och du, hur vill du ha det? Vill du leva med honom om han inte försöker förändra?

Det är väl helt ok att sätta sig själv i första rummet och bestämma att du har fått nog. Särskilt att du inte orkar träffa dem berusade. Kan du ställa upp för och hjälpa ditt brorsbarn på nåt sätt?

Hej! Det låter väl rimligt att du sätter gränser tänker jag. Hur känns det för dig när du nu har tagit beslutet?

Hej!
Bakgrund:
Min far på 77 år, har varit periodare sedan urminnes tider. När mamma levde så hölls hans alkoholkonsumption i schack. Han har genomgått Alfta behandlingshem (12 stegsprogrammet) via jobbet på 90 talet inkl antabus och internat. Då var han nära skrumplever, enl tester. 12 stegsprogrammet gillade han inte alls och han hatade antabus. Han förlorade körkortet 2017 under 1 år och fick då alkolås i bilen. Han bor i en väldigt liten ort och skäms enormt för sitt beroende, han säger själv att han inte kan stå emot suget. Han har låtit montera ur alkolåset när han fick körkortet åter. Han har vägrat hjälp i olika former och alltid sagt att han ska fixa detta på egen hand efter varje incident eller en extra jobbig period. Eftersom mamma gick bort 2016 och hans dotter (jag) bor 100 mil ifrån honom, så finns inte särskilt mkt stöd att få i den lilla by där han bor. Han har supit så fort jag har lämnat honom och åkt hem. Det har hänt massor av saker under dessa fylleperioder, med fallolyckor, brutna ben mm. Jag har gjort flera anmälningar till soc på honom men soc bara ringer och kollar av med honom och då säger han att "allt är fint och under kontroll". Till mig ifrågasätter han "varför ska han leva?", "Vad har han att leva för?" I förrgår var han knappt kontaktbar och hade vänt på dygnet. Då åkte jag och hämtade ner honom till mig, och han får bo hos mig under vintern. Han klarar av att vara nykter om han har sällskap. Jag vill att han ska få hjälp för alkoholsuget via läkemedlet Campral, samtalsterapi, samt få hjälp med sin sorg och kroniska depression efter mammas död.
Han är just nu i ett dåligt skick med kraftiga tremours mm, men han vill äntligen få hjälp från sjukvården!!

Min fråga;
Nu befinner sig han i en annan region än där han är skriven.
Idag ringde han vårdcentralen här där jag bor, och sedan dess har vårdcentralen ringt upp honom 3 gånger för att göra det svårt för honom att välja denna regions vård.
(Men han åker ju inte hem förrän till våren, och att få hjälp här där han inte känner någon gör det lättare för honom.)
Tillslut fick han en tid 8/12, (om 1 månad).
Vilka krav kan han ställa på vården här?
Har de rätt att neka honom vård här i länet där han inte är skriven?

Känns om detta är en fråga på liv och död, för han håller inte ihop så länge till.
Han har dessutom hjärtsvikt och andra hälsobekymmer.

Hej Yvonne 123

Din tveksamhet inför vad som kan bli bäst för dig att göra nu är inte konstig att förstå. Vad skulle vara mest hjälpsamt för dig, för din parter, för relationen? Vem och vad är rimligt att ta ansvar för. Frågar som anhöriga nästan alltid brottas med. Jag hoppas att du strax får svar av andra användare här, det kan ta lite tid ibland.

Undertiden vill jag skicka med en liten undran: Vad händer i dig om du byter ut ordet "konfrontation" till en "en önskan om att förstå". Berätta om du vill.

Hoppas du har en fin start på veckan och att fler hittar till din tråd.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jo man tänker, det gör jag med. Undrar hur det är med era barn för även om dom är vuxna är det ju ens barn. Min son opererades akut i Lund och då var det precis att han överlevde. Kirurgen som opererade sa att han överlever men frågan är till vilket liv. En fasa att höra.

Proppen som satt kvar i hjärtat finns inte där längre så någon omedelbar fara för nya blödningar i hjärnanbär det 8nte, men han har fått omfattande skador. Kan inte kommunicera men en möjlighet finns att det kan bli bättre. Tror han förstår och tänker ut vad han vill säga, men så går det inte. Halvsidigt förlamad så han kan ju inte gå. Han ser, hör och kan äta. Det var ingen självklarhet att kunna äta.

Det akuta bekymret just nu är inre blödningar som man inte vet var det kommer ifrån. Han var så blek och trött en dag så jag tänkte nu dör han. Hans blodvärde är lågt så han får blodtransfusioner. Det är ofattbart hur hemskt livet kan vara och jag frågar inget för jag klarar inte fler negativa besked. Han verkar dock finnas kvar långt därinne och ha kvar sin humor. Saknar den han var och är så glad att sista halvåret var en fin tid. Om framtid3n vet jag ingenting. Ta vara på den tid som är bra tillsammans med era barn. Har skickat en anmälan till patientnämnden angående bemötandet på psykakuten. Samtliga symptom som han har och har behandlats för fanns där redan då och trots detta skickades han hem. Kram
Kram

Gros19 Du är i mina tankar <3. Hoppas det förändrats åt rätt håll. Varm kram

@LitenSkär känner så igen mig! Har i princip tagit allt som har med dottern att göra under åren. Det kommer bli plågsamt för dem båda att tvingas fixa det ihop framöver. Tror vi ska satsa på 3-4 dagar i taget till en början, också för att jag inte vill vara ensam en hel vecka. Har inga förhoppningar vad gäller alkoholen utan hoppas bara att han inser att om han dricker kommer han inte orka ta hand om vårt barn. Nu är hon 10 år och kommer säga till honom, bli arg vilket känns skönt. Kanske därför jag orkar säga stopp och lämna först nu. Hemskt detta att känna att man ska lämna över ansvaret för det käraste man har till någon som uppenbarligen inte klarar att ta hand om sig själv 😥

@Nora81
Hej, hur har du det? 💕

@Åsa M
Vi kommer att leva särbo, så får vi se hur detta blir. Han har nu varit nykter i drygt en vecka. Han flyttar 1/1, har fått lägenhet.
Det är väl då han verkligen får visa sitt ansvar.
Jag jobbar på som vanligt och gör sådant som är bra för mig och mina killar.

Min man slutade dricka ett halvår, när jag kom en kväll var han förtvivlad och bad om hjälp (jag visste att han smyg drack, men han har alltid förnekat det), jag körde honom till ”avgiftningskliniken”. Läkaren sa (enligt min make) att han var inte så farligt på det och sa att han skulle få samtalsstöd, hålla sig nykter i 6 månader- sen skulle han typ bestämma om han skulle börja dricka socialt. Han var duktig, 8 månader utan en droppe. Sen var det dags att börja dricka socialt. Jag vet inte när det gick över från socialt till ”dricka ur skåpet igen”. Vi har det bra, han blir inte full så att han blir otrevlig, tjatig eller tråkig som han blev förr. I somras konfronterade jag honom efter att ha hittat flaskor och ett förändrat beteende. Bättring lovades och så blev det, fast nu är jag igång igen. Hittar fulla flaskor, tomma flaskor. Jag säger till mig själv: sluta leta! Varför behöver jag se flaskan för överbevisa mig själv. Han är ok, trevlig, snäll och mysig. Men vem är jag då som inte konfronterar honom, en medgörare, medberoende? Är jag en struts som sticker huvudet i sanden? Han har gjort klart för mig att han aldrig ska sluta dricka igen, jag var ingen då uttrycker han. Hans pappa satt 10 år på ett demensboende med en alkoholdemens, och min make hade en dålig relation med honom. När vi hade våra samtal (när han var nykter) så pratade vi mycket om att han aldrig ville bli som sin far, jag tycker han är på god väg.
Ska jag konfrontera honom? Eller ska han nå botten igen innan jag ska göra något? Eller ska livet bara rulla på? Vi har det bra…..ändå. Kloka råd hade varit underbart!

Jag ville mest skriva att jag känner igen mig så mycket i allting i din berättelse. Min pappa hittades utmärglad, tandlös, i fruktansvärt skick med en stroke i sin lägenhet. Han lever men det är precis och han kommer aldrig bli medveten om omvärlden. Jag brottas med samma bottenlösa sorg och skuldkänslor, jag hade också tagit avstånd. Ingen ska behöva hamna så och dö så och jag är precis som du fast i mitt barn-jag, jag vill ha min pappa, och tankarna vänder ut och in på mitt huvud, kunde jag gjort något? Och så löser jag hypotetiska problem i mitt huvud som uppstått vid alla varianter av ingripande jag kan tänka ut. Jag vet inte hur någon kan stå ut med att känna såhär eller hur man ska kunna acceptera eller förlika sig med att det va så det blev.

@LitenSkär
Tack
Ja de är riktigt jobbigt att en av ens bästa vänner är obotligt sjuk så ledsamt och tungt.

Vilken lättnad att slippa bo ihop och att kunna andas ut för dig. Sen känslan hur kommer barnen ha när dom är hos pappa kan inte ens föreställa mig den
Visst att separationer är jobbiga men för oss med en som missbrukar ska man då gå och vara orolig när man separerar.

Han beter sig verkligen som ett barn och den där offerkoftan är ju så retlig.Min sambo har sagt någon gång varför tror du jag dricker de är ditt fel! Du gör att jag dricker!
Man blir så ledsen…
Festen förra helgen fick ok tills sent på kvällen då sambo blev alldeles för full och vi fick åka hem.Han blev även arg och såg på honom hur han tittade på mig med arg blick och kastade en liten plast grej på mig.Jag fångade den i luften och såg hur hon bredvid mig tittade på honom,en som känner oss båda så undrar vad hon tänkte.
Sen var han arg när vi kom hem jag förstod aldrig för vad utan gick och la mig. Tänkte ta upp den dagen efter hur han hade betett sig men som vanligt sa jag ingenting.

Att prata med sina kompisar skulle vara en lättnad men jag skäms så mycke.Hur kan man tillåta sina barn vara nära någon som är full och arg? Jag vet själv hur jag skulle reagera om någon berättade det för mig men så är man i sitsen själv.Mycke är nog för att en kompis var tillsammans med en kille som drack mycke och nu efteråt har hon sagt jag är så glad att vi inte fick barn hade aldrig låtit mitt barn bo hos honom om vi separerade.
Sen vet jag att dom skulle stötta mig och försöka hjälpa men ändå känns det så svårt att berätta.
Men ska försöka få till att prata med en psykolog men känner att jag kommer bryta ihop totalt.Det är väl ok såklart men skulle nog vilja prata i telefonen för jobbigt att sitta framför något
Skulle vara så skönt att få ur sig allt men skulle jag börja så skulle det aldrig ta slut känns det som. Så många år av den här skiten så mycke som har sagts och hänt.
Säga precis allt som hänt och inte skydda och städa upp efter någon annan
Inte gå med ångest när fredagen kommer utan att få känna som många andra att nu är det helg vad mysigt och härligt.
Inte trippa på äggskal hemma för att när som helst kommer sambon bli arg.

Min sambo har väldigt kort stubin även i vanliga fall så kan bli så elak även när han är nykter.Även arg på barnen och de gör så ont 😞

Hej anhörig! Jag svarar som Ullabulla och övriga här ovan, han valde alkoholen.
En drog, oavsett vilken, är en mäktigt kraft och motståndare. Om du är intresserad kan du läsa min tråd i Det vidare livet: Mitt nya år. Jag skrev nyligen ett inlägg så den borde ligga någorlunda högt på listan. Jag har lärt mig mycket här på forumet genom att läsa trådarna på ’den andra sidan’ - det har hjälpt mig förstå alkoholens makt. Jag avslutar med det som blivit mitt mantra: Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv. Jag önskar dig Lycka till med det! / mt

@Ullabulla Ja, så tänker jag med, men önskar ju att han tar hjälp. Tiden får utvisa det. Tack, har läst din resa.
Nyttig läsning, verkligen.

Jag säger som ovan. Du gav honom två val och han fattade sitt beslut. Det jag frågar mig är om du känner dig obekväm med att du gav val som gjorde att du inte kan backa? Många av oss som är medberoende kan uppfatta det som obehagligt att sluta stötta, fast det är ju egentligen det enda vi vill är det blivit för jobbigt. Så frågan är väl om du vill stötta även i fortsättningen eller om du är redo att gå vidare med ditt liv?

Jag tror det finns många sätt att göra det på. Mitt sätt är att vara ärlig och rak. Och att bara tala för mig själv och mina upplevelser av hans sjukdom och hur den får mig att må.

Nu vet jag inte hur stora era barn är, och om de är stora nog att våga säga vad de känner direkt till sin pappa. Egentligen tycker jag inte att de ska behöva göra det, men att alla talar för sig själva gentemot den beroendesjuke tror jag undanröjer mycket misstänksamhet som att "du vänder barnen emot mig" och "du lurar i barnen vad de ska säga" och annat sånt tjafs.
Önskar dig all styrka!

Det har jag gjort tusen gånger.

@regnbågen70
Berätta gärna ärligt jo. 💕 Inte bara att de vill ha honom nykter, utan ta upp situationer och hur de upplevdes tänker jag. Skillnader i beteende m.m.

Hej anhörig.
Du har fått ditt svar,han valde alkoholen.
Eller lika gärna,den valde honom.
Kort svar,men läs gärna min tråd jaha och nudå där jag beskriver nin resa.
Med betydligt fler turer och längre ord.
Välkommen hit!