Senaste kommentarerna i forumet

@Ragna Vill bara sända dig en tanke. Mitt barn har också varit många år i ett svart hopplöst djup. Maktlösheten, oron och kasten mellan hopp & förtvivlan är fullständigt vidrigt att uppleva som mamma.
Jag har inget tips på bra sorgbearbetning, men jag tror det är en god tanke. Mitt barn mår nu bättre sedan några år (och faktiskt mycket bättre just nu, peppar, peppar...) men jag har så mycket obearbetat inom mig som gör att jag har svårt att ta till mig det goda.
Att acceptera det jag inte kan förändra är ju nyckeln, men för det krävs verktyg som jag inte riktigt har. Kram

Hej

Jag har levt med min sambo i 6 år och redan för 5 år sen fick hen sitt första fylleflipp. Blir arg, säger fruktansvärda saker och vevar med nävarna. Hen träffade mig inte, men försökte. Jag ville gå men då flippade hen ytterligare. Hundarna kom emellan och var rädd för hen länge. Att jag inte lämnade då förstår jag inte. På den tiden mådde jag själv mindre bra och trodde inte jag klarade mig ensam, jag trodde mig behöva hen. Allt eftersom åren gått har hen flertalet gånger blivit aggressiv, hotfull och fruktansvärt elak. Även mot vänner och familj. Hen dricker inte ofta, men när hen dricker dricker hen oftast för mycket. Det är främst starkspriten det gäller.

Jag började ställa ultimatum. "En gång till och jag lämnar", men jag lämnade aldrig. Till slut trodde jag jag hade fått nog och hen lovade att sluta dricka, det var mig eller alkoholen. Det varade inte länge.

Jag har förklarat att jag blir rädd i hens närhet när hen är alkoholpåverkad. Hen minns inget dagen efter heller. Om hen är iväg o dricker ligger jag vaken hela nätterna och väntar spänt på att hen ska komma hem.

I somras fick jag nog. Då satt hen ledsen, insiktsfull (trodde jag) och sa att hen förstått att hen blir ett monster av alkohol och aldrig mer skulle dricka starksprit. Jag sa klart och tydligt att jag inte orkar mer, att jag bara går o väntar på att hen ska explodera igen och att det känns som jag slösar mitt liv på hen. Varför stanna o vänta när de ändå ska gå åt helvete? Vi har diskuterat detta så många gånger o jag har fått så många löften att inte dricka starksprit, inte sova hemma när full osv osv. Allt händer igen och igen. I somras sa jag "jag vill aldrig mer diskutera alkohol med dig. Jag orkar inte mer. Drick vafan du vill, sov var fan du vill men du vet konsekvensen av ditt handlande. Du gör vad du vill med ditt liv".

Senast för en vecka sen sa hen till mim familj att hen inte dricker starksprit. Igår drog hen iväg med en flaska whiskey till en polare och kom hem 6 på morgonen. Inte pissfull men stank systembolaget.

Jag har haft ångest och knappt kunnat sova i flera dagar för jag vetat att hen ska iväg o dricka och jag såg flaskan. Jag har dock inte sagt ett ljud eftersom bollen är i hens händer.

Nu dividerar jag med mig själv. Min ena sida vill säga "men hen var ju inte elak denna gången, hen kanske lär sig?" Samtidigt som min andra sida inte orkar mer. Mina känslor dör för varje gång hen dricker. Tilliten är förstörd och går int3 reparera hur jag än gör efter alla gånger hen gjort mig rädd. Jag är trött på att ligga o vänta på ett eventuellt utbrott, rädd för att hen ska skrämma våra djur. Men jag älskar hen. Så jävla mycket. Hen vill inte heller ta hjälp. Jag trodde i somras, igen, att hen insett. Men de går aldrig mer än ett halvår. De känns som hen fattat sitt beslut och det är dags för mig att fatta mitt. Men de är så svårt. Ska jag alltid behöva bli rädd? Jag tycker hen är äcklig, avtändande och jag vill inte vara i hens närhet när hen druckit alkohol.

Idag är jag en starkare människa, hade jag träffat hen idag o sett den sidan hade jag aldrig ens tittat åt hens håll. Men nu har vi snart delat 7 år med många fina stunder o det känns svårt att lämna. Samtidigt som jag inte orkar ha det såhär. Jag är ung dessutom, under 30. Är det med en sån här människa jag vill dela livet? En människa som sätter spriten före relationen? Jag är dessutom uppväxt med missbruk och hela mitt system går i trauma och ångest när hen dricker. Jag vill inte ha det så. Jag trodde min ångest skulle lätta och tilliten öka för varje gång hen klarade dricka men inget förrändras. Det har skett så många gånger att mitt hopp är borta. Jag går o väntar på att de ska gå åt helvete så att beslutet ska bli lättare att fatta.

Vänner o familj som sett allt har länge sagt att jag ska lämna och jag inser ju att valet är att lämna eller leva med alla dessa jobbiga känslor. Här sitter jag i alla fall och har tagit steget att skriva här.

Det är läskigt men jag är så trött och förvirrad.

PS. Har anmält mig till digitala gruppsamtal på Nämndemansgården, det var där min dotter var senast. De skickade filmer med, som jag tyckte, väldigt bra föreläsningar. Är också väldigt intresserad av sorgebearbetning, som du nämnt tidigare Gros19. Kanske något som skulle kunna hjälpa mig. Har du några tips om var man hittar bra sådant?

Tack Gros19, Dearself och EsterHanna!
Det känns som jag skrev förut att det största stödet trots allt finns här, hos er, som har liknande erfarenheter.
Nu är det värre än värst. Orkar inte skriva så mycket just nu, men det står klart att min dotter, inte oväntat alls egentligen, inte klarar av de krav som jobbet via behandlingshemmet har. Hon är helt enkelt för sjuk, tror jag. Nu var jag hos min andra dotter i kväll en stund för att prata om helt andra grejer som berör henne, men såklart pratade vi lite om hennes syster också. Fast på det hela hade vi rätt trevligt. Och sen vid midnatt så ringde systern, mådde så fruktansvärt dåligt, tror hon druckit men hon förnekade det. Tror hon känner sig som i en rävsax nu. Hon mister jobbet om hon "failar" igen vilket hon sannolikt redan gjort. Men vad kan jag göra? Jag sa att vi älskar henne, att vi vill göra allt för att hjälpa henne, men att hon måste tala om hur vi kan göra det. Hon vill inte att vi ska komma dit (vilket vi gjorde för ett par dagar sen), hon vill inte åka in till psykakuten eller beroendeakuten. Jag förstår att hon lider fruktansvärt, men vet inte vad jag kan göra. Kanske, som du skrivit Gros19, "ingenting". Är så svårt att acceptera och ta in ändå. Trots att jag och min andra dotter pratat en del om det tidigare i kväll. Orkar inte med den här limbon längre. Samtidigt är man väl fast i den så länge ens barn lever. Kan inte släppa hoppet helt, kan inte ge upp. Värst är den ständiga, plågsamma ångesten jag lever med.
Stor kram till er, och jag vet som sagt att ni har det lika svårt. Men nu har jag nått något slags botten. Det kanske vänder.

@YF7xnpm9, nej du är inte ensam! Jag hittade detta forum för drygt en månad sen och är helt överväldigad över hur mycket fina människor det finns. Människor som är i liknande situationer och som gärna delar med sig av råd o tankar.
Din man verkar ju medveten om att han dricker för mycket och det är ett steg på vägen tror jag. Jag har förstått att det går inte att få någon annan att sluta dricka om den inte vill själv. Hjälp finns att få både från sjukvården och kommunen. Men det är inte lätt. Alkoholmissbruk är så skambelagt och det krävs mycket för att orka blotta sig.
Bra att du skrev här! Det är en början för dig, för det är inte lätt att stå brevid, maktlös och ensam, full med en massa känslor!
Stor kram till dig❤️

Vad skönt att beslutet känns så bra i praktiken, det är just där jag är. Står i ett vägskäl och vill inte känna att jag vill och behöver dricka. Alkoholen har ju varit den gemensamma nämnaren för nästan all olycka, strul och kaos sen ungdomens tider. Varför ska den få ta mer energi från mig. Men vad gör man utan den? Jag behöver ju inte sluta pga av sjukdom.... Jag tycker bara att den tar för mycket plats. Så går mina tankar idag. Tycker du har sånt fint namn på din tråd och du var en av dom som hjälpte mig så oerhört mycket när min värld kraschade. Tack! ❤

Hej fina Azalea.
Det går fint med hemmet. Har fått hjälp av honom att ordna, så nu har jag ett hem iaf.
Faller tillbaka fort i medberoende och behöver verkligen jobba med det.
Går tillbaka och pratar om en framtid och han går på AA men jag känner att jag behöver ta hand om mitt.
Varför upprepar jag samma mönster om jag mår dåligt?
Ja, fina Azalea, att finna en tro inom sig känns nästan avgörande för mig.
Hur har du det? Tänker på dig med ibland och det du delat med dig av din historia. Hur finner du styrka?
Kram kära forumsyster 💛

@Åsa M
Där skrev du något väldigt bra. Om varför det är så bra att stänga av kontaktvägen. Jag har läkt, men jag påminns ofta av mina nuvarande utmaningar som är förknippade till mitt tidigare medberoende. Och på ett sätt så är jag tacksam för att jag inte kan fly in i något. Jag behöver möta mina utmaningar utifrån där jag är och jag är egentligen bara tacksam för att jag är rik på erfarenheter. Jag är tacksam för att jag överlevde den här resan utan att gå under.

Och jag är tacksam för att jag njuter av att gå ut i naturen. Igår såg jag en svan flyga över kanalen intill mitt hus. Jag var på väg till änderna för att ge dem havregryn. Bemötande där var roligt.
Jag är så tacksam för att slippa leva i en fasad med tjusiga attribut i en ytlig värld, där jag spelade med, i flera år och jag var så naiv som trodde att jag kunde förändra honom. Jag var så naiv som spelade med. Och konsumerade fina kläder och sminkade mig fint. Och deltog i bjudningar och dinerade på stan med "vänner" där mer eller mindre alla har problem med den ena och det andra och främst med alkoholen. Och allt var bara en show.
Och så är jag snäll med mig själv och tänker, att jag behövde den erfarenheten. Jag ville aldrig vara bland dessa människor, men ändå så var jag inte kapabel att ta mig därifrån. Medberoendet var så starkt.
Och idag, som jag njuter av fåglar som mitt sällskap en stund, innan jag går vidare på min vandring, i livet.
Och idag så förundras jag över att hur livet kan ta så olika form. Det gäller verkligen att veta vem man blir kär i. Och välja rätt person som passar en själv. Men det är lätt att säga när erfarenheten gjort sitt. Och kanske det är det som är just meningen med erfarenheter. Jag matar inte alla fåglar. Inte heller regelbundet. Utan jag bestämmer när jag har lust att göra det. Det är mitt val.

@EsterHanna
Vad skulle hända om du inte fotade viktig post som skickades till din man på din adress? Behöver du göra det? Det är bara en nyfiken fråga. Mitt ex vägrade flytta ut från min adress över ett helt år. Jag ringde skatteverket flera gånger och jag flyttade ut honom från mig. Men det är så lång handläggningstid. Heja Sverige. Till slut fick jag honom att skriva sig på den adressen där han bor. Jag sände vidare hans post ett tag, sedan strök jag bara över min adress och la tillbaka dem i brevlådan. För att visa att han inte bodde kvar. Och då fick det bli postens problem.
Jag menar, om du inte mår bra av att ge honom den servicen, kan du låta bli?
Det är inte ditt problem tänker jag. Men jag vet också att i stunden kan det stressa en mycket. Mitt ex hade problem med kronofogden och inkasso. Och jag var så arg varje gång dessa brev kom och "störde" mig i livet.
Tills jag började se de störande breven som övningar. Och att släppa taget om allt som inte är mitt.

Två veckor in på det nya året och det känns riktigt bra. Oron för mig själv och mina alkohol vanor har lagt sig. Beslutet att välja bort alkohol ur mitt liv för gott fattade jag redan i höstas. Kändes annorlunda inom mig den här gången. Det handlade inte om en lång vit period den här gången utan acceptans att det var livslångt. Jag tog mig tid att fundera runt det hela. Kände spontant i höstas "va tråkigt att ALDRIG få ta ett glas vin till maten". Tänkte runt den känslan. Vad blir tråkigt? Blir grillkvällen på altanen med familjen tråkigare? Blir solnedgången inte lika härlig? Blir midsommarafton mindre mysig? Svaret blev nej, det härliga är ju familjen, solnedgången, sällskapet mm. Vad jag har i glaset spelar ingen roll...eller borde inte göra det iaf. Till slut försvann den där känslan av att det var tråkigt att aldrig dricka A mer. Jag accepterade också att det kommer att komma stunder när det känns svårt, tråkigt, lockande. Men dom får jag acceptera för jag har bestämt mig. Kom också överens med mig själv att påminna mig om beslutet inför situationer när jag vet att det kan bli svårt. Var bjuden på trerätters supe i onsdags kväll och visste att det skulle bjudas på vin. Jag kom överens med mig själv innan att jag ska tacka nej. Och konstigt nog blev det inte alls svårt för jag visste vad som gällde. Har också varit rädd att utmärka mig men har bestämt att jag inte behöver lämna ut mig till alla utan det är okej att "ljuga" lite och så kan man alltid ta bilen så man kör. Gjorde det senare i onsdags. Dessutom var det ingen som ifrågasatte. Känner mig tacksam över att insikten kom till mig innan det gick över styr. Vill verkligen inte gå i mammas och pappas fotspår. En otrolig lättnad att slippa oro, skam och dåligt samvete över "vin som druckits fast jag inte hade tänkt göra det." För övrigt en del utmaningar just nu när det gäller min mamma. Hon har äntligen fått beviljat hemtjänst men hon tackar nej i princip varje gång. Hennes beslut, inte mitt, nu har hon iaf tillgång till hjälp. Nu ska jag ta promenad i solen och känna tacksamhet över att jag inte drack vi igår kväll.

@Viktoria2010 Ja jag håller med dig. Hans uppväxt var förfärlig. I Sverige hade barn som han omhändertagits av socialtjänsten men på den tiden, i det landet....andra lagar då. Och även nu.
Visst är det ärftligt. Miljön påverkar med och vad som är vad , det vet man inte.
Men...angående din syster tror jag dels att du gjort vad du kunnat. Du kan nog inte göra mer just nu. Att gå runt och släcka småbränder hjälper inte och det tar en oerhörd energi, vilket det känns som att du märker.
Fokusera på dig själv. För att du "offrar" ditt liv med gör ingen nytta. Ta hjälp. Finns anhörigstöd på kommunen, googla din kommun och anhörigstöd. Gå på möten, Al anon. Finns möten online, det hjälper att se att man inte är ensam.

@Åsa M Tack för de orden. Så känner jag med. Jag märker enorm skillnad, framförallt om jag måste blocka av och sända foto på post som kommer hit. Då snurrar det i gång igen, marar, sover dåligt osv.
Det är ett aber detta med posten. Han är fortfarande skriven här , har posten hit. Nu dyker det upp papper från tingsrätten osv.
Fotar, sänder och blockerar igen. Men mår inte bra av det, vill inte veta. Så sjukt taskigt att inte skriva på skilsmässopapprena före han blir dömd.
Han har ingen fast adress, vet inte om han jobbar heller....

Min man vet om att han dricker för mycket han påpekar det ofta och att han vill sluta.. Men han säger också att det är svårt och att det är som om jag skulle sluta snusa.
Efter att ha läst mycket förstår jag honom verkligen! Det är tufft och jävligt jobbigt men jag blir så arg, frustrerad och leden!! Han vet inte när han ska sluta dricka. Jag mår så dåligt över allt detta och är nog väldigt medberoende men jag vet inte hur jag ska göra eftersom jag älskar han så mycket!! Vet inte hur jag ska formulerar mig det är så mycket mer men allt känns jobbigt och det jag vill känna tror jag är att jag inte är själv.. Usch allt är så jävla jobbigt så jag går sönder snart

Och varför det känns som att det är orättvis (personlig) trots han håller på att nykter. Det är så mycket konflikter som går går hos mig att man tappar fokus på jobb och sin egen hälsa.

Har även ändrat mig på million sätt .. jag var Yngsta barn i min familj så haft inte stor ansvar. Tycker även att min undvikande beteende bidrog i det hela och leva i fantasi att allt ska synas fint ut till andra . Pratade med syster regelbunden och fick strykram idag och en validation att jag har hållit bra trots allts . Men hur lång kan jag hålla mig så vet jag inte. Maken haft utmattningsdepression. Jag hjälpte honom att komma igång med medicinering och terapi sen slutade han medicin. Men hamnar jag i depression och haft självskadetankarna flera gånger för att jag kunde hitta väg ut och väntade till nyårsskiftet. ända sak som avled var barnen. Inget annat.

Så länge kontaktvägar är blockade kan man börja läka. Så känner jag. Att slippa bli indragen jämt - det skapar lugn. För mig innebär det att jag slutar älta... hur mår han, vad gör han, dör han, blir han av med jobbet, missköter han huset, kör han full, hur berörs hans barn och barnbarn, vad gör grannarna, etc etc etc i all oändlighet.

Jag kan ärligt säga att ett år efter blockeringen av mitt ex att det är det bästa jag någonsin gjort. Kärleken är slut, orken är slut, engagemanget är slut. Punkt.

Önskar dig frid och en lugn helg! 🙂

@EsterHanna Jag förstår, det är bra nu att du har bestämt dig för att gå vidare med ditt liv utan honom (jag önskar att jag kunde ha det valet). Det ligger väl i generna även om man kan inte skylla allt på det, men sen vet jag inte hur svårt har han haft under sin uppväxt. Som jag berättade så var min pappa alkoholist och även farbror, om man plussar det till syrrans uppväx så är det faktiskt inte konstigt att hon blev det med. Jag vet att alla personer i världen lider och har olika problem och det betyder inte att alla blir alkoholister men jag tror att om man har det ärftliga faktor så är det ännu större risk.....

@Backen123 så skönt att se att barnen börjar hämta sig. Ja, det är ju "bara" att skärpa sig och lyfta blicken, eller ja i alla fall att säga det. Jag vet verkligen hur svårt det kan vara, så terapi tror jag är en god idé. Och kom ihåg att vara snäll mot dig själv, vi dömer oss själva hårdast. Jag har gått hos flera, anhöriggrupp, kurator och psykolog via nätet och alla de kontakterna har hjälpt mig framåt. Jag är fortfarande inte klar med min process men på god väg. Lycka till på din fortsatta väg.

@Backen123 så skönt att se att barnen börjar hämta sig. Ja, det är ju "bara" att skärpa sig och lyfta blicken, eller ja i alla fall att säga det. Jag vet verkligen hur svårt det kan vara, så terapi tror jag är en god idé. Och kom ihåg att vara snäll mot dig själv, vi dömer oss själva hårdast. Jag har gått hos flera, anhöriggrupp, kurator och psykolog via nätet och alla de kontakterna har hjälpt mig framåt. Jag är fortfarande inte klar med min process men på god väg. Lycka till på din fortsatta väg.

@Ledsen73
Jag är så glad för din skull att din chef hjäper dig med samtal. Ibland hjälper det att öppna upp sig till andra. Jag tänker på hur din man säger att han inte skulle må bra av att öppna upp sig och du säger att det är en liten sak för dig. Att bli av med ett arbete är inte lätt. Jag vet hur det känns. Jag antar att det är värre för en man. Stoltheten.
Jag är en person som många pratar med och människor har så olika svårigheter och vi har alla olika ryggsäckar. I en depressiv fas kan minsta lilla sak vara svår. Om han inte vill prata med någon. Kan du acceptera att det är så just nu. Inget behöver vara för evigt. Det är som det är just nu. Det blir nog väldigt bra för dig att få en samtalskontakt. Någon som ger dig utrymme att komma i första rummet och se till att prata utifrån dina behov. Det kommer hjälpa dig att upptäcka, hur du vill ha det. Och jag tror att du kommer att fokusera på att ta hand om dina behov framöver. Och så låter det fint att han har fått kontakt med psykiatrin. Då får han stöd i att må bättre. Och ansvaret ligger hos honom. Det erbjuds mer och mer motion inom psykiatrin. Kanske även han kan erbjuds det. Jag hoppas det!
Ha en fin helg!
Kram

@Ledsen73 Känner igen dina tankar, den där nedåtgående spiralen där man ser sin älskade tappa fotfästet och man själv kämpar med näbbar och klor med stödja, peppa, att finnas där. Samtidigt som jag kände en frustration och ilska mot mannen som bara blev sjukare och sjukare och med ett beteende som var helt bedrövligt i en familj . Till slut var det enda jag tänkte på och han slöt sig mer och mer, sov till slut i husvagnen. Till slut fick jag rådet att ta time out av en alkoholterapeut så jag packade ihop och flyttade, i samförstånd med mannen. Det blev som en gröt till slut där hemma, en djävulsdans. Han mådde sämre och sämre, återfallet och ångesten blev tyngre, men jag slapp se, mina barn slapp vara upp i det. Jag minns känslan av att komma hem och inte behöva ha ångest eller känna rädsla. Vi hittade inte tillbaka till varandra och ett år senare så tycker jag fortfarande att allt är otroligt jobbigt med hur det blev.

Tack @007🙈 för dina råd. Det verkar så lätt när jag läser hur du tänker och jag hade köpt listan själv, men tyvärr vet jag att han inte är där. Jag förstod lite hur egoistiska hans tankar är för tillfället när vi diskuterade och jag sa att jag önskade att han kunde vara lite mer öppen med hur han mår, att vi sndra skulle må bättre av det. Han tittade på mig och sa att det skulle han inte må bra av. En i mina ögon liten sak, men det kan han inte göra.
@Självomhändertagande han gick o pratade med någon i början av hans sjukdom, då var han även lite aktiv och tränade lite. Med tiden har han lagt av med både terapi o motion. Hans medicin mot ångesten verkar vara att sitta så still som möjligt och inte prata. Nu har han äntligen fått tid hos psykiatrin på sjukhuset så hoppas att han träffar någon bra där!
Jag lättade på hjärtat för min chef idag, mest bara informerade om läget. Hon lyssnade o så frågade hon om hon fick hjälpa mig med någon att prata med. Det kändes så skönt. Jag måste alltid lösa allting själv o så frågar hon om hon får hjälpa mig.😊💕
Kram på er o hoppas ni får en skön helg!

Hej fina Nora🙏
Hur går det för dig i din nya boning? Tänkt på dig och hoppas att du kommer i fas med den.
Så bra det låtermed kyrkan. Det hade jag ingen aning om att de har 12 stegsprogram och hade jag vetat det innan hade jag hoppat på det direkt.
Känner att det är bra att tro och det ger ett lugn att ställa sin tro till något .

Stor kram till dig🧡Azalea

@Shine1000
Det är tråkigt att höra om din mamma. Jag förstår dig. Bpda mina föräldrar är alkolister sen jag var liten o det har gått tok överstyr för min mamma..jag är dessutom gravid i v28 nu meb lades in på sjukhus med akut förtidsbörd i v23 o legat inlagd i över 5vrckor. Min mamma har inte stöttat mig i det hela..så fort man uppdaterar henne om det jag går igenom med dessutom hennes 1a barnbarn så trackar hon mig med extrema artiklar om coronavaccinet av npn anledning. Jag har känt under många år att jag mpste nog bryta, hon är manipulativ, empatilös o ser bara hennea egna behov men inte kommit dit än. Jag börjar mer o mer likna henne med att va bitter, kall o trött men vill hitta tillbaka till glädjen o saknaden är enorm om att ha en frisk förälder.finner inga ord. Styrkekramar till dig min vän

@Viktoria2010 När jag träffade min man fanns det nog varningssignaler som jag inte (ville)se. Han kämpade med att inte dricka/gömma och inte visa mig hur stor problematik han har. Kulturen i landet han kommer ifrån inehåller även mer alkohol än i Sverige, man dricker på ett annat sätt.
Han är väldens snällaste men de två sista åren har det hänt större och större katastrofer när han dricker. Det blir kaos.
Han har med varit på behandling i sitt hemland, det var mycket mediciner och terapi. 5 månader efter det söp han igen som aldrig förr, hittat öl och vodka i mängder. Han höll upp ett tag och sen åkte han till sitt hemland och där söp han igen. Då stängde jag dörren.... Han blev och är helt förtvivlad. Men fortsätter dricka. Hans mamma är alkoholist. Hans pappa med och bröderna. Inte hans syster, hon har flyttat , gift sig och har ingen kontakt med familjen längre , som ständigt behöver pengar. Men sprit, det finns alltid.

Det är ju det forumet ska användas till att skriva när man har behov av det, vilket ju ofta är när man känner hopplösheten och att en förändring är nödvändig. Du är inte gnällig och inte negativ, du beskriver en outhärdlig verklighet. Den här mardrömmen du beskriver har jag ju också levt i och gör väl än men på ett annat sätt. Om du måste för att överleva åka iväg på en anhörigvecka är det då inte möjligt för dig? Alanon är självklart bra men det känns som du behöver mer. Under hela tiden med min son och hans destruktiva liv var det anhörigveckan som förändrade mig. Som gjorde att jag kunde börja må bra även om situationen inte förändrades. Jag var ofta rädd för att min son skulle dö och det gjorde han ju nästan. Det har framkommit att han tagit droger, om det orsakade propparna och blödningarna i hjärnan kan man inte säga, men inte heller utesluta. Ingen vet. Det är en dödlig sjukdom, men idag handlar det om dig som jag ser det. Att du ska överleva. Många kramar till dig.