Senaste kommentarerna i forumet

Det har jag gjort tusen gånger.

@regnbågen70
Berätta gärna ärligt jo. 💕 Inte bara att de vill ha honom nykter, utan ta upp situationer och hur de upplevdes tänker jag. Skillnader i beteende m.m.

Hej anhörig.
Du har fått ditt svar,han valde alkoholen.
Eller lika gärna,den valde honom.
Kort svar,men läs gärna min tråd jaha och nudå där jag beskriver nin resa.
Med betydligt fler turer och längre ord.
Välkommen hit!

Ska man kasta sanningen i ansiktet på dom. Jag sa till min sambo att dina barn vill inte ara här, dom vill ha en nykter pappa. Dom har även tagit avstånd från honom med. Han började äta antabus igår och idag är han dull

@Nordäng67
Så sant! ❤

Förra veckan vaknade jag mitt i natten av ljud, förstod efter nån minut att det var sonen som var på toa. Min reaktion var rädsla, hjärtklappning och flykänsla för jag trodde det var mitt ex. Hjärnan spelade mig ett spratt och det stör mig, för en känsla som jag kanske förträngt. Jag var alltså rädd för mitt ex när vi bodde under samma tak och jag var rädd efteråt. Intuitionen styr, men vad var jag rädd för. Jag vet jag kunde vara rädd att något hände honom, att han var otrogen, att han skulle bli arg i en diskussion. Men att vara rädd för en person som man är nära under en längre tid och som dessutom förtränger, det kan inte vara bra. Ät det nån som känner igen känslan? Kan människor utstråla nåt som gör att man förstår att det finns nåt där som inte är bra. Nu har jag funderat över det här under en vecka och jag behövde få det på pränt, mina tankar.
Att leva med en aktiv beroendesjuk är helt galet för en människa, man blir mycket av det som man inte vill. Lite bitter, rädd, skamkänslor, medberoende ja ni vet. Ja en liten onsdags reflektion sådär bara

@Ceylon
Rättelse. " Inte kan vara fel" ska det vara.

@Ceylon
Tycker att det är många som tänker som du, om man t ex överreagerar. Jag tänker som så att ens upplevelse inte kan garantera fel, den finns ju där. Att förstå en beroendeperson kan nog ingen "normal" göra. Man får i stället gå till sig själv och fundera på vad som känns okej och inte. Illa att han kör med sonen med. Med beroende försvinner all förnuft.
Och klart han säger att allt är bra , för han kör ju på i samma bana ... Kanske du kan prata med någon på skolan?
Kram. 🌷

@Ceylon du är inte ensam. Långt ifrån, även om känslan är sån. Min man dricker ibland 2 st 6-pack, 50 cl 3,5%. Köper jag 1st 6-pack har han blivit arg. Det "räcker" inte tydligen. Räcker till vad kan man undra? Jag har sagt stopp och sökt hjälp, får massor av stöd! Ingen förtjänar att leva med missbruk, inte den som missbrukar heller. Stor kram!

Och där poppade han upp igen som gubben i lådan och undrade vad fan jag ville? Att försvinna i 5 dagar efter själmordsmeddelande på telefonsvararen bekymrade inte honom.
Han hade haft strul med något kontantkort och allt vad det var, och jag kände bara ...Vad bra, nu vet jag! Om han så försvinner för evigt kommer jag ALDRIG oroa mig igen. Skönt!

Känner mig dig, och du har helt rätt! Dricka folköl och köra bil är inte ok, och dessutom med barn i bilen. En sak som händer med nästan alla oss som lever med en beroendesjuk är att våra gränser suddas ut, så du är absolut inte ensam. Mitt ex körde i fyllan, jag skällde och skämdes men ringde "bara" polisen 1 gång.
Så det är han som gör fel, inte du ❤ bollen är i rullning min vän, det är en tuff resa framför dig men jag vill säga att det värsta har du bakom dig. För du börjar känna att det är nog och det gör något med oss och vår självkänsla

Minst ett 6-pack om dagen är inte lite. En 50cl motsvarar cirka 4-5cl starksprit. Min pappa drack tre st 6-pack om dagen och det blev hans död. Det är läskigt mycket sprit. Det är lätt att tro att folköl är ofarligt.

Du överdriver inte alls. Känner du att det är ett problem så är det ett problem, jämför inte med andra för man behöver inte vara en parkalkis med en vodka i näven för att vara illa ute. Att köra bil påverkad med sonen är inte okej. Min pappa gjorde det, dock var han var aldrig vårdslös i trafiken med mig och min syster men det var den största anledningen till att han förlorade vårdnaden om oss. Det är inte okej, det kan ha förödande konsekvenser om olyckan skulle vara framme. Jag har bara minnen av ölburkar som kastas ur bilfönsterna när vi åkte omkring och det var normalt i min hjärna fast jag kände mig rädd.

Det är en tuff situation som du befinner dig i. Min mamma var också slutkörd av allt ständigt oroande och medberoende-problematik. Men jag som dotter, är tacksam nu i efterhand att mamma orkade stå emot och sätta oss barn först. Du verkar vara i början på någon slags insikt - ta hand om dig och din son. Logiska argument och bönande funkar sällan mot missbruk, tyvärr.

Min sambo smyger med drickandet. Efter flera konfrontationer och försök till att ha normala samtal med honom gömmer han numera oftast burkarna. Han dricker minst ett 6-pack 3,5 om dagen. När jag läser om andra känns det så lite. Som att jag kanske är överkänslig? Problemet är att han dricker i bilen. Ibland med vår son sittandes bredvid. Hans bil är full av gamla ölburkar som han försöker gömma men som ger ifrån sig ljud när man kör, flyttar stolen, m.m. Jag har gråtande bett honom att inte dricka när sonen är med. Pratat om rattfylla och konsekvenserna. Tänk om han kör på någon? Tänk om det händer vår son något? Drickandet har gjort att jag blivit tvungen att byta jobb så jag kan hämta och lämna på skola i största möjligaste mån. Jag känner mig trött och sliten. Aldrig utvilad. Han vill inte gå i terapi. Han kommer aldrig göra det. Att prata med honom om känslor eller att han ska lätta sitt hjärta är som att försöka få en sten att prata. Allt är alltid bra. Jag vet inte vad jag ville säga med mitt inlägg. Bara skriva av mig kanske. Känner mig så ensam.

Tänker på dig! ♡

Vad fint att du delar med dig av din historia. Det är så svårt att förstå mönstret man har framför sig, man kan inte se det, man vill inte förstå det. Men i efterhand är det glasklart! Vi som alla varit (och är) medberoende känner nog igen oss i allt du skriver. Jag gör det i alla fall.
Det är bra att du dragit en gräns och reflekterar. Det är ett jätteviktigt steg!

Jag har en benägenhet att vilja fixa trasiga människor och det känner jag nu vid 43 års ålder att jag inte längre orkar. Jag vill fokusera på mig. Efter att både haft en psykiskt sjuk närmaste kollega, en bästa vän med psykiskt sjuk man och ett ex med alkoholmissbruk känner jag att det jag lärt mig är att dra och hålla en gräns. För mig. Det låter som om du kommit till samma insikt. Önskar dig all styrka framåt!

Bara du vet vad dina gränser når. Några hade aldrig accepterat det du beskriver, andra accepterar mycket mer än du beskriver. Jag blir trött av att läsa om allt du gör för din sambo, blir trött av det du har framför dig och den tröttheten kommer bara för jag blir påmind om min egen väg. Där jag konfronterade, ställde krav, satte ultimatum och all energi som bara forsade ut...
Kort och gott:
Han gör som han vill, egna val och du kan ALDRIG ändra på något han inte ändrar själv.
Så sätt focus på dig själv: Gränser, planer, vad kan du leva med, hur vill du ha det.
Lättare sagt än gjort men tror det är vad vi alla här inne kämpar med. Och du, dina "problem" är inte pyttesmå-du är bara kanske i ett lite tidigare stadium än andra du läser om.
Önskar dig lycka till, sätt focus på dig, inte på honom.
Kram

Hej!
Jag är ny här. Sökte mig hit för att få lite input från andra i samma situation.
Läst någon tråd och tycker genast att mina problem är pyttesmå i jämförelse...
Min särbo är typ periodare. Äter nu antabus men valde häromdagen att sluta för att kunna supa till i helgen som var.
Han höll upp i ca 8 veckor innan.
Märkte direkt att något var fel i fredags när jag kom dit, tjafsig och retas. Jobbade lördagen och när jag kom dit på eftermiddagen var samma tjafsighet där och sexlusten var tillbaka, som försvinner iom antabusen. Misstänkte att något var fel och frågade om han åt tabletterna och visst det gjorde han, hade ju till och med hämtat ut fler. Stannade kvar till söndagen men då kom fler varningstecken, ofokuserad i samtal, korta svar, håller sig i bänkar och går ostadigt... Konfronterade och sanningen kom fram och jag blev så arg... Hur arg får man bli? Jag blir ju besviken och sårad och vill göra samma tillbaka.
Jag vill veta varför, vad dracks, hur mycket, hur fick han tag på det och när. Varför tog han beslutet att inte äta tabletterna? Hur tänkte han? "Ja, vilken bra idé, då blir hon jätteglad!" Jag blir förbannad för det är så jävla onödigt... Vill vrida om kniven för att han ska förstå hur ont det gör...
Särbo är inte våldsam, otrevlig mer än tjafsig och håller inte på och trakasserar, så det är svårt att känna att min gräns är nådd. Men han har fått så många andra chanser, så jag orkar snart inte mer... Men vi har ändå "bara" varit tillsammans i tre år. Är det jag som har väldigt tighta gränser eller varför orkar inte jag kämpa i tiotal år...?
Får man bli arg och förbannad på en alkolist som iallafall försöker ta tag i sitt liv...?

Fina @mammatill2!
Vilken oerhört tung nyhet du fått om din vän :(
Jag beklagar verkligen!
Jag tycker nog ändå du ska berätta. Jag har själv märkt hur mycket mer mina vänskaper har vuxit och stärkts av att dela svårigheterna. När man är helt ärlig och öppen med vad som faktiskt händer i ens liv, ger man andra en möjlighet att finnas där coh hjälpa, vilket de flesta bruksr må bra av. Så se det inte bara som något betungande utan också en gåva på ett sätt.
När någon anförtror sig till en om en sån här sak så blir man också tacksam över det förtroendet man fått och en chans att hjälpa någon man bryr sig om. Jag tror stt du bara har stt vinna på att prata. I en sån här situation måste man ha massa stöd för att orka. Psykolog låter också bra. Skönt med en neutral och proffesionell part att få stöd ifrån.

Här på min front börjar vi nå sluttampen av separationen. Idag fick exet sin nyckel och börjar nu flytta ut sina saker. Jag får min nyckel om tre veckor och huset behöver vi inte lämna förrän mitten på januari.
Sen han erkänt att han gjort fel när han druckigt runt banrnen så har han, mig veteligen, inte gjort det igen. Han dricker fortfarande men på sin egen tid. Han har också sagt till de få gånger han råkat dricka fast det var hans dag att natta dem. Så här finns en stor ljusning i mörkret. Dock är ju detta bara början. Han måste fixa detta hela deras uppväxt.
Jag har hela tiden propsat på att vi ska skriva ett kontrakt på hur vi gör med barnen och få med att ingen ska dricka alkohol när barnen är med nån av oss.
Igår tog jag upp det igen att vi måste få till detta. Han vägrar nu. Säger att han aldrig kommer låta mig kontrollera honom på det sättet. Jag blev helt galen. Känner sånt hat mot honom. Att han efter allt han utsatt mig och barnen för inte ens kan officielt lova att inte dricka när han har barnen.
Att det liksom är för mycket begärt.
Han började sväva ut i hur dålig vår relation har varit (no shit) och att han varit rädd att bli lämnad och mått dåligt när jag försökt kontrollera honom och ändra på honom. Det han hänvisar till är alla gånger jag försönt få honom att sluta dricka. Alla gånger jag bett honom att hjälpa till mer i hemmet, laga mat, ge mig sovmorgon eller engagera sig mer i vår relation (inte bara ligga i soffan och kolla på TV). Allt detta är tydligen att kontrollera honom. Att jag försöker få honom att bli någon annan.
Han tog på sig en enorm offerkofta och såg på mig med rädda sorgsna ögon och bad mig att snälla sluta försöka kontrollera honom. Han vill bli fri drån det nu. Min reaktion var bara ilska och vrede. Att han har mage att vända allt som har hänt till att han är ett offer i allt detta. Min bitterhet som vuxit fram med åren, efter allt, ser han nu på som något som drabbar honom helt fristående från vart den kommer ifrån. Han har sån oerhört låg självinsikt att jag baxnar. Det är som att ge någon en käftsmäll och sen bli förnärmad när den man slog blir arg. Han är offret som får ilskan (till synes ur det blå i hans värld) över sig men har glömt slaget han gav (bildligt talat, inte söag på riktigt).
Jag fattar inte hur jag ska kunna sluta hata. Jag kommer aldrig få någon upprättelse eller förlåt. Han ser inte ens längre att han gjort något fel. Han är istället offret. Jag blir galen bara jag tänker på det.
Jag skrek/förklarade att jag inte har ett kontrollbehov! Jag bryr mig inte alls om hur han vill leva sitt liv eller hur han styr upp sina rutiner med barnen! När han är nykter och närvarande är han en bra pappa. Det enda som gör honom till en dålig pappa är när han dricker och mitt ”kontrollbehov” är jag som ansvarsfull mamma som går in och sätter upp gränser när han inte lyckas med det själv. Han har inflera år missbedömt situationer och varit full med barnen och blivit arg på mig neä jag försöker fösa bort honom. Då gör han en grav missbedömning och jag behöver ta ansvar som mamma och säga stop. Det är det jag gör nu när jag kräver garantier för stt hsn inte ska dricka med dem. Det har inget med mig stt göra. Bara med barnens välmående att göra, som han faktiskt inte har lyckats sätta först.
Efter denna långa utläggning så erkände han stt han tar hjälp av både psykolog och beroendecentrum. Av någon anledning är han orolig stt jag ska använda det emot honom?? Jag försökte förklara igen att det är ju exakt detta jag har bönat och bett honom att göra i flera års tid. Detta är ju det som bygger förtroende. Att han agerar på detta. Han tar all hjälp han kan få och vill sluta. Men hatet finns kvar. Sllt han har gjort och inte gjort. Sagt och inte sagt och att hsn nu vänder det till att han är offret.

Jag försöker ta det dag för dag och hoppas alla starka känslor lägger sig tillslut. Jag ber till alla gudar att han ska klara att inte dricka med dem.

Fina @mammatill2!
Vilken oerhört tung nyhet du fått om din vän :(
Jag beklagar verkligen!
Jag tycker nog ändå du ska berätta. Jag har själv märkt hur mycket mer mina vänskaper har vuxit och stärkts av att dela svårigheterna. När man är helt ärlig och öppen med vad som faktiskt händer i ens liv, ger man andra en möjlighet att finnas där coh hjälpa, vilket de flesta bruksr må bra av. Så se det inte bara som något betungande utan också en gåva på ett sätt.
När någon anförtror sig till en om en sån här sak så blir man också tacksam över det förtroendet man fått och en chans att hjälpa någon man bryr sig om. Jag tror stt du bara har stt vinna på att prata. I en sån här situation måste man ha massa stöd för att orka. Psykolog låter också bra. Skönt med en neutral och proffesionell part att få stöd ifrån.

Här på min front börjar vi nå sluttampen av separationen. Idag fick exet sin nyckel och börjar nu flytta ut sina saker. Jag får min nyckel om tre veckor och huset behöver vi inte lämna förrän mitten på januari.
Sen han erkänt att han gjort fel när han druckigt runt banrnen så har han, mig veteligen, inte gjort det igen. Han dricker fortfarande men på sin egen tid. Han har också sagt till de få gånger han råkat dricka fast det var hans dag att natta dem. Så här finns en stor ljusning i mörkret. Dock är ju detta bara början. Han måste fixa detta hela deras uppväxt.
Jag har hela tiden propsat på att vi ska skriva ett kontrakt på hur vi gör med barnen och få med att ingen ska dricka alkohol när barnen är med nån av oss.
Igår tog jag upp det igen att vi måste få till detta. Han vägrar nu. Säger att han aldrig kommer låta mig kontrollera honom på det sättet. Jag blev helt galen. Känner sånt hat mot honom. Att han efter allt han utsatt mig och barnen för inte ens kan officielt lova att inte dricka när han har barnen.
Att det liksom är för mycket begärt.
Han började sväva ut i hur dålig vår relation har varit (no shit) och att han varit rädd att bli lämnad och mått dåligt när jag försökt kontrollera honom och ändra på honom. Det han hänvisar till är alla gånger jag försönt få honom att sluta dricka. Alla gånger jag bett honom att hjälpa till mer i hemmet, laga mat, ge mig sovmorgon eller engagera sig mer i vår relation (inte bara ligga i soffan och kolla på TV). Allt detta är tydligen att kontrollera honom. Att jag försöker få honom att bli någon annan.
Han tog på sig en enorm offerkofta och såg på mig med rädda sorgsna ögon och bad mig att snälla sluta försöka kontrollera honom. Han vill bli fri drån det nu. Min reaktion var bara ilska och vrede. Att han har mage att vända allt som har hänt till att han är ett offer i allt detta. Min bitterhet som vuxit fram med åren, efter allt, ser han nu på som något som drabbar honom helt fristående från vart den kommer ifrån. Han har sån oerhört låg självinsikt att jag baxnar. Det är som att ge någon en käftsmäll och sen bli förnärmad när den man slog blir arg. Han är offret som får ilskan (till synes ur det blå i hans värld) över sig men har glömt slaget han gav (bildligt talat, inte söag på riktigt).
Jag fattar inte hur jag ska kunna sluta hata. Jag kommer aldrig få någon upprättelse eller förlåt. Han ser inte ens längre att han gjort något fel. Han är istället offret. Jag blir galen bara jag tänker på det.
Jag skrek/förklarade att jag inte har ett kontrollbehov! Jag bryr mig inte alls om hur han vill leva sitt liv eller hur han styr upp sina rutiner med barnen! När han är nykter och närvarande är han en bra pappa. Det enda som gör honom till en dålig pappa är när han dricker och mitt ”kontrollbehov” är jag som ansvarsfull mamma som går in och sätter upp gränser när han inte lyckas med det själv. Han har inflera år missbedömt situationer och varit full med barnen och blivit arg på mig neä jag försöker fösa bort honom. Då gör han en grav missbedömning och jag behöver ta ansvar som mamma och säga stop. Det är det jag gör nu när jag kräver garantier för stt hsn inte ska dricka med dem. Det har inget med mig stt göra. Bara med barnens välmående att göra, som han faktiskt inte har lyckats sätta först.
Efter denna långa utläggning så erkände han stt han tar hjälp av både psykolog och beroendecentrum. Av någon anledning är han orolig stt jag ska använda det emot honom?? Jag försökte förklara igen att det är ju exakt detta jag har bönat och bett honom att göra i flera års tid. Detta är ju det som bygger förtroende. Att han agerar på detta. Han tar all hjälp han kan få och vill sluta. Men hatet finns kvar. Sllt han har gjort och inte gjort. Sagt och inte sagt och att hsn nu vänder det till att han är offret.

Jag försöker ta det dag för dag och hoppas alla starka känslor lägger sig tillslut. Jag ber till alla gudar att han ska klara att inte dricka med dem.

Åh bästa starka modiga @ensam optimist 💛
Va kämpigt du har haft det senaste veckorna! Skönt att höra att du känner dig mer stabil nu. Det är världens värsta bergochdalbana detta. Va bra stt du fokuserar på ditt nya liv, ditt nya hem. Det hjälper verkligen.
Det har också hållt mig uppe i två månader nu. Att gå igenom en separation anses vara en av de största livskriserna som finns och det känns verkligen så. Precis som du säger så är det mycket sorg och ilska som ska ut.
Jag upplever det själv som en skitlång förlossning med värkar som kommer och går. Stötvis kommer ilskan, sorgen, besvikelsen, rädslan men också hoppet och glädjen. Just nu är vi i utdrivningsskedet. Boendet är fixat och vi ska bara ut. Inombord skriker jag ”ta ut ungen, jag orkar inte mer!!!” Därför är detta forumet så bra. Här har vi våra barnmorskor som hej på och säger ”bara några krystningar kvar. Du orkar detta. Heja heja!”

Idag får han nyckeln till sin lägenhet och börjar flytta ut. Imorgon kommer hans pappa och hjälper till en vecka. Hela flytten kommer ta typ två veckor. Sen får jag min nyckel den 26e nov. Det känns helt underbart stt det nu börjar rulla. Jag sörjde huset jättelänge. Ville inte släppa taget. Nu ser jag så mycket glädje i mitt nya hem som jag ska till.
Igår dock så bråkade vi galet mycket!
Jag litar fortfarande inte på att han inte kommer dricka när han har barnen. Jag vill få till ett kontrakt runt barnen där vi skriver det vi kommer överens om. Där vill jag få med att ingen av oss ska dricka alkohol när barnen är hos oss. Jag vill ha det på papper. Han vägrade och sa att han aldrig kommer låta mig styra honom på det sättet. Jag exploderade av ilska. Efter all skit han har utsatt mig för kan han inte ens ge ett officiellt löfte att inte dricka när han har barnen. Det är det enda jag ber om. Han malde på om hur rädd han varit under hela vår relation. Rädd att bli lämnad. Rädd att inte duga och den destruktiva relatione vi fått. Och därför har han druckigt. För att orka. Nog kan det finnas en sanning i det men hela anledningen till min frustration och mina ord genom relationen har hela tiden handlat om att få bort alkoholen ur vår relation och att få hjälp i vardagen. Dela på sovmorgonen, laga mat, tvätta, städa, va med barnen. Jag har tagit i princip allt av det i flersa år.
Så när han tsr på sig offerkoftan, pga hans lidande av mitt humör (som är en direkt reaktion av att känna mig ensam, slutkörd och åsidosatt av alkoholen) så blir jag fly förbannad. Det är som att smälla någon på käften och sen känna sig förnärmad när den man slog blir arg. Han saknar fullständigt självinsikt. Han är helt plötsligt offret i den här relationen och vädjade med sorgsna rädda ögon att jag ska sluta kontrollera honom (be honom skriva kontrkat på att inte dricka med barnen).
Va fan???!!!
Tillslut erkände han att han tar hjälp nu sv både sin psykolog och beroende centrum och bad mig att snälla inte använda det mot honom. Jag fattar inte hur han kan vrida det så??? Detta är ju exakt det jag bönat och bett honom om i flera år men han har bara envisats om att fixa detta själv.
Nåja, nu ska jag sluta reljera. Behövde nog också prata av mig 😅

Tack Backen! Varför kan de bara inte ta hand om sig själva som en vuxen människa?
Undrar hur länge det ska gå före man efterlyser någon? Ska jag åka till byn och leta? Ringa personen han ev skulle jobba med? Vad är mitt ansvar? Vi är gifta tom 12 April...
Om han är död, vem saknar honom? Ingen? Vet i vilken by han finns men inte vilket hus.
Anmälan finns hos polisen men det var ju bara efter 2 dagar, de kunde inte göra något.

Tack Backen! Varför kan de bara inte ta hand om sig själva som en vuxen människa?
Undrar hur länge det ska gå före man efterlyser någon? Ska jag åka till byn och leta? Ringa personen han ev skulle jobba med? Vad är mitt ansvar? Vi är gifta tom 12 April...
Om han är död, vem saknar honom? Ingen? Vet i vilken by han finns men inte vilket hus.
Anmälan finns hos polisen men det var ju bara efter 2 dagar, de kunde inte göra något.

Styrkekramar till dig.

Åh vad jag känner igen mig. Letar flaskor, hittar, blir ledsen, konfronterar ibland, ibland skiter jag i det. Sen undrar jag: är jag medgörare/ medberoende? DET VILL JAG INTE. Han la av ett halvår, sen skulle det drickas socialt, för annars har han inget att leva för.
Vi har det bra, mycket bättre nu än för två år sedan, men vem är jag då som accepterar hans smygdrickande, är jag medgörare?

Ett litet tillägg.
Det där om att hålla fast det som smärtar.
Jag gick även till en medberoendeterapeut och hon sa vid ett tillfälle när jag lagt ut texten lite extra om min drickande exsambo ( även i det läget ex)
-Vill du bli frisk?
Och jag kände att jag rent spontant ville säga nej.
Om jag inte fick älta grotta och skylla mitt missmod på någon annan, hur skulle det då bli?
Som tur var så svarade jag ja och fortsatte använda de verktyg hon gav mig.