Senaste kommentarerna i forumet

Intressant. Jag har varit på Alanon, men jag ska ju vara "klar" nu, nu när jag tagit ansvar och lämnat allt bakom mig. Jag tror i mitt fall suddades gränserna ut i unga år, då det flödade mycket alkohol och med min första sambo var det alltid kaospartyn och sen har det fortsatt med likadana män, mycket alkohol och party.
Sen är jag utredd hos affektiva och fått diagnosen Adhd (light) och där ligger min sårbarhet. Skulle behövt diagnosen vid 17år istället för 47år. Jag mår lite sämre av att vrida ner, och bäst uppvriden. Önskar dig lycka till hos AA, spännande för 12 stegen är så ärligt, men tufft att bryta ner.

Jo vi vill kanske också hålla fast vid det onda.
Lägga det utanför oss själva så att vi slipper se oss själv i spegeln.
Det jag upptäckte mellan mina två sista relationer var att det onda satt i mig.
Viljan att kontrollera bestämma och domdera.
Jag tyckte eg mitt liv var bra med min fd.
Bara det att han drack..
Så om han skulle sluta dricka,då minsann skulle livet börja.
Men det gjorde det ju inte.
Kvar stod jag med all min smärta och beroende av min fd relation.
Ingenstans kunde jag kanalisera/skylla ifrån mig på någon annan längre.
Då började jag se min egen del. Att jag inte hade någon rätt att kräva något alls av min fd partner.
Bara en rätt att stanna upp och se över vad som tillhörde mig.
Jag är nu på nytt mitt inne i en arbetsnarkomani/projekt och har svårt att hitta ut.
Ikväll ska jag på ett öppet aa möte då mitt problem inte alls bara är medberoende.
Jag är helt enkelt en beroendeperson som behöver ha uppåt eller nedåttjack i någon form för att slippa vara i lugn och harmoni.
Den gör att jag får kli i själen och skapar stress och ångest som leder till felaktiga tankar och handlingar osv.
Just nu sitter jag i min alldeles egna lilla etta och har klarat en hel dag utan att fly iväg.
Så det tror jag kan vara ett steg för dig backen. Ett möte,det kan vara aca alanon eller något annat som bygger på 12 stegsmetoden.
Jag kommer att behöva vrida ner mig själv redten av mitt liv så att jag inte blir så obekväm för mig själv och omgivningen.

🤔 jag känner igen! Tänker ibland bortom medberoendet, att jag är en projektmänniska. Vill lösa, fixa, laga och hjälpa, sen nåt nytt. När jag träffade mitt ex så kände jag att nu blir jag här, jag vill vara i det här och få lugn och ro i ett äktenskap och den stora gården, allt är historia nu. Det är en mening med allt sägs det, men jag förstår inte den här meningen från en högre makt. Visst jag kan rannsaka mig själv och se min del i mitt liv, men vad hjälper det mig.
Som du skriver i ditt senaste inlägg ( jag har backat och läst dina inlägg och jag känner igen resan) att våga stanna upp, låta det värka ut. Ja det är rätt skönt, men det tar på krafterna, personligen brukar jag då renovera ett rum och skjuta det framför mig. Har köpt ett hus på 400kvm så nu blir jag kanske aldrig klar 😅
Men sen då, jag hittar inte riktigt ut ur bitterheten. Jag vill inte grotta ner mig mer i honom, han är borta och vi har ingen kontakt men det gjorde så ont, gav ptsd och en skam som är svår att släppa. Jag vill bara ha ett gapskratt, leva livet och inte känna att det går bra. Har du något tips? Kan tänka mig att träffa nån, men jag orkar inte med nåt mer strul nåt mer, utan jag ska lära mig att vara nöjd som det är och inte bli bitter. 🙏

Åh denna stress vi utsätts för, när det aldrig tar slut, jag vet hur det känns. När suicidhotet hela tiden finns där och skapar en skuldkänsla som vi vet att vi inte ska ha så om/när den känslan kommer prata om det och du får höra att det är inte ditt problem. Exakt det där när man inte når dom, när dom jävlas för att stressa en ännu mer. Och så vet vi också att säkert så jävlas dom inte utan dom balanserar på en så tunn lina när missbruket dragit ner dom så djupt. Så sorgligt, så smärtsamt för alla inblandade ❤ önskar dig sinnesror 🙏

Återigen är jag i en tuff situation. Egentligen inte tuffare än vanligt.
Men saker har hopat sig och jag gör avkall på allt mer som jag innerst inne vet att jag behöver.
Jag låter andras vilja styra mitt liv och anpassar mig alltför mycket.
Jag försöker ha någon sorts helikopterperspektiv, men se till vad du har och var tacksam över det?
Men i mig blir det bara någon sorts gröt då just detta vad det nu än må vara är det enda som kommer att göra mitt liv komplett.

Eller tvärtom, om jag fick radera det och det bekymret och slippa ta itu med det så skulle det också vara komplett.
Jag vet ju så väl efter många år med en alkoholberoende att det är inte sant.
Det är mitt inre som skaver och gör ont och sanningen lyser så starkt just nu.

I detta och på dessa villkor vill jag inte vara.
Och då startar flykten.
Jag googlar på hemnet efter andra boenden där allt är helt och rent och jag ska liksom restarta livet istället för att leva det liv jag faktiskt lever.

Som ju inte är så dumt egentligen.
Jag blir den lilla flickan som inte får den där leksaken.
Egot skriker högt på bekräftelse och jag vill inte se hela bilden.
Det är som att hösten med sin gråmulenhet trycker ner min själ till skoskaften.
Och där gungar den på och vill upp.
Kicken,boosten lyser med sin frånvaro och då ska liksom yttervärlden erbjuda mig ett äventyr eller en flyktväg.
Abstinensen efter något lite starkare som ska häva mig upp ur leran.

Eller så är det sanningen som står där och vill säga mig något?
Sitta still i båten, låta det värka ut är nog lösningen..

Pratade med mannen när han precis blivit släppt från polis och satt på tåget hem. Blir antagligen grov rattfylla. Fängelse. Vore skönt. Han vill skjuta sig själv. Där har vi ju varit förr.
Han var onykter redan på tåget och blev värre på kvällen. Ringde och beklagade sig, vill att jag hämtar den kraschade bilen. Sa nej. Såklart.
Sedan dess är telefonen avstängd. Har aldrig hänt förut. Prövade ringa i fredags och i går en gång.
I går ringde jag polisen. Berättade allt men då de ej vet var han befinner sig, kan de inte göra något. Men det finns ändå en anmälan. De såg att bilen står på en verkstad. Rent medmänskligt känns det rätt att göra så här.

Röjde. Slänger. Städar ut. Lever. Kramar på mitt barn.

Igår begravde vi pappa. Absolut värsta jag har gjort i hela mitt liv, att sänka ner den där urnan i backen. Först ville jag inte ta i den men när jag väl höll den i min famn så ville jag fan inte släppa taget. Min syster var med mig och vi sänkte ner den tillsammans, men hon tyckte att jag skulle bära honom för det är jag som har haft svårast att acceptera det här och att det skulle hjälpa mig i min sorg. Jag förstår den tanken men just nu känns det bara som att jag har inte förtjänat det. Jag förtjänar inte att vara ledsen för att jag har tagit avstånd och att jag inte försökte mer genom åren, i synnerhet dom sista månaderna. Det känns som nån har öppnat Pandoras ask och släppt ut allt jag trodde var begravd inom mig, fy fan jag känner sån fruktansvärd ångest och det känns som att det aldrig kommer att ta slut. Det är som att jag har tagit över pappas känslor och jag känner mig så ensam.

Efter urnsättningen så hade vi en mindre tillställning hemma hos farfar med mina tre kusiner, min syster, min mamma, pappas ex och två av hans närmsta vänner. Det var trevligt i sig, men när alla satt där runt bordet och skrattade åt gamla minnen så kände jag mig som en främling. Jag har missat allt det här. Jag har SJÄLVMANT gått miste om detta. Jag får liksom påminna mig själv i stunden att alla dom här minnena kretsar runt "och så var det ju den där ölen" och får en sekund förstår jag varför jag har tagit avstånd. Det där är inte min pappa. Det VAR inte min pappa. "Pelle var aldrig så lugn och tyst som när han fick i sig starköl, haha". Det är som folk glömt att det är just av den jävla anledningen som vi sitter här! ÖLEN! Det var väl så normaliserat att ingen tänker djupare i det, men jag gör det. Jag var hans dotter som inte kunde ha en fungerande relation med min egen pappa på grund av alkohol! Jag är så förtvivlad och upprörd. Fan, jag börjar känna mig som när jag var i tonåren. Arg, besviken, fruktansvärt dåligt samvete, och en längtan att få vara med en nykter pappa.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Borde ta modet till och gå till ACA eller terapeut/psykolog men det känns verkligen som jag aldrig kommer bli kvitt mitt dåliga samvete och att jag alltid kommer att vara arg på samhället för att det är så jävla normalt att dricka alkohol. Man är liksom konstig om man INTE gör det, utan man måste ha en förklaring tillgänglig för att simpelt "jag dricker inte" duger oftast inte. Det måste ju liksom finnas en rimlig anledning till att avstå, till exempel att "jobbar imorgon, vill sova tidigt, har inte pengar, mosters avlägsna släktings hamster dog igår så jag måste vara förbar i en bil". Typ så känns det.

Jag är så trött på att vara arg, jag vill inte vara arg på andra. Jag vill bara sörja min pappa.

Vad jobbigt det låter. Känner du att letandet efter flaskor ger dig kontroll över situationen eller bidrar till ökad stress (Eller båda?)? Jag tänker som ovan, att han måste ju själv vilja ta itu med problemen för att något ska hända. Att han äter antabus är väl ett sätt att visa att han gör det, men att han planerar sitt drickande utifrån det visar att han inte klarar av det. Jag tycker att du ska fundera lite mer på vad du behöver. Hjälper det dig att leta flaskor? Hur mår du av att vara polis i ert hem? Hans sjukdom är hans ansvar, till syvende och sist. Det kanske låter hårt, men han är en vuxen människa och måste ta ansvar för sin egen hälsa, sin vård och sin behandling. Det låter som om du har fått stå tillbaka länge pga hans hälsa och det är ett recept för katastrof. Det slutar bara med att ni båda mår fruktansvärt dåligt. Har du funderat på att prata med någon utomstående om hur det är att leva med medberoende, hur man kan göra för att se till att inte sjunka själv? Jag läser ingenting i ditt inlägg om att han månar om hur du mår. Jag tycker du ska ägna lite mer tid åt det. Han super. Det vet du. Du bevakar honom.
Men vem tar hand om dig och bevakar ditt mående?

@Tummetott
Alkispodden lyssnar jag också som anhörig och vän på. Lyssnat då jag önskat mer förståelse. De finns även på Instagram.

Jag läste ditt inlägg inatt när jag vaknade av att min man, som snart faller fritt, fyllde på glas efter glas.

Jag har också letat flaskor och försökt med olika strategier få honom att åtminstone dra ner på konsumtionen. Dock utan framgång. Har nu kommit till insikt att jag inte ska dras med i karusellen (lättare sagt än gjort).

Det spelar ingen roll vad vi säger eller gör. De måste komma till insikt om att de behöver hjälp och kapitulera. Vi kan inte hjälpa dem dit, bara ta hand om oss själva. Vill de ha hjälp kan vi erbjuda stöttning.

Jag har på något sätt funnit stöd i att lyssna på Alkispodden. Två fantastiska män som samtalar om hur de kommit till insikt. Fascinerande att följa. Nätter och dagar har deras berättelser gett mig styrka och insikter. Konstigt nog eftersom det bara stärkt mig i tron att min sambo aldrig kommer att kunna ändra sig.

Ta hand om dig! Och sluta leta flaskor. Det ger ingenting, för någon av er (om jag får vara rakt på sak😏)

Hej evve!

Har egentligen inte så mycket att komma med, men vill bara säga att jag blir berörd av att läsa din berättelse. Tack för att du delar med dig. Om du vill och har utrymme får du gärna fortsätta att skriva om hur det går för dig, det är garanterat värdefullt för andra att läsa.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

@EsterHanna
"Gillaknapp"

@Tröttiz -precis!! Han blev som tosig för jag inte ville hämta bilen som stod någonstans. Jag bara: Aldrig i hela världen, jag vill inte ha något med ditt kaos att göra.
Brevet från polisen kommer hit, han är ju skriven här...
Kram

@Åsa M Tack! Ja, jag är förvånad hur jag klarar att säga stopp. Han säger "nu skjuter jag mig själv" Jag säger "du gör dina val". Men det sätter sig ändå i skallen på något sätt. Dottern och jag har det bra, vi pratar mer. Jag lägger min kraft på henne.
Han var full redan på bussen hem från polisen. Brorsan säger "fortsätt orosanmäla" men jag har gjort en redan, han är aktiv i missbruk som han förnekar. Vet inte vad de kan göra?
Han säger att han hade alkohol i blodet hos polisen och jag säger "men körde du full?". -Nää, jag dricker inte, svarar han då.
Herregud, -man börjar ju nästan skratta.
När solen gick ner idag i en obeskrivligt vacker himmel, satte jag mig på en stubbe och tackade högre makt att jag slipper stå i kaoset, slipper stå med oron och att jag tog mig ur det hela-och det i tid....

Bra att han åkte fast. Man åker inte fast för rattfylla om man inte har problem, det är min känsla i alla fall...
All styrka till dig, fortsätt ägna din kraft åt dig och dottern.

@EsterHanna
Åh, nej. Inga bra nyheter alls ...😔
sånt där kan ju gå riktigt tokigt för både honom och andra i trafiken.
Men du "städade inte upp" efter honom - bra!!

....Och där åkte mannen fast för olovlig körning, rattfylla och vårdslöshet i trafik.
Fick tillbringa natten i häktet. Arg som ett bi för jag vägrar hämta bilen.'..

Hej.
Har egentligen ingen fråga och är inte ute efter några direkta råd, behöver bara skriva av mig och kanske höra om det finns andra här som är i samma situation. Här kommer en kortversion av min situation; Min sambo har ett alkoholberoende och i ärlighetens namn har han nog haft problem alla år vi varit tillsammans (17 år). Han dricker i smyg och aldrig öppet längre, dricker från gömda flaskor (häller upp whiskey på 50 cl Pet-flaskor). Ljugandet, bristen på tillit och hur han ifrågasätter mig när jag frågar honom om han druckit är det värsta. För ca 10 månader sedan började han på en låg dos antabus, 200 mg/3 dagar i veckan. Hans eget förslag efter jag fått nog och drog in hans föräldrar och syster med familj i hans problem. Han är ingen storkonsument i jämförelse med många med beroende och svårt att få hjälp i form av samtalsstöd eller annan behandling när han är för ”frisk”, så antabus är det han har. Han har säkerligen haft längre perioder dessa 10 månader när han inte druckit alls, troligen i samband med sommaren när vi sånär flyttade isär och han insåg vad han missade. Men nu är vi där igen.. han gömmer flaskor, jag letar. Idag hittade jag en liten flaska bland kläderna, hittade två flaskor på platser i förra veckan. Jag får i princip ta hon på bar gärning för han ska erkänna så jag tar varken fram flaskan eller häller ut längre. Jag observerar och ser om jag får rätt, blir det mindre i flaskan så kan han inte säga att det är en gammal kvarglömd relik. Sjukt beteende från mig, jag vet. Han säger att han inte dricker på antabusen utan att han då har hoppat över, så det verkar som han kan dricka på ex fredagen om han inte tagit antabus sedan onsdagen. Han planerar sitt drickande vilket gör mig än mer frustrerad, det är ingen impuls som bara kommer plötsligt och övermannar honom. Jag känner att det här kommer ju aldrig ta slut.. han har ju hittat ett sätt att dricka trots antabusbehandling och han har uppenbarligen inga intentioner att ex be om att få höja dosen så han inte längre kanske kan dricka efter få dagar. Jag känner att jag skulle behöva få se in i framtiden, få veta om problemen är kvar om ett år eller ej. Mår jag bra? Nej såklart inte men man blir förvånansvärt hårdhudad efter så många år.. suck.

@ensam optimist det är så mycket enklare att hjälpa någon annan än sig själv. Jag känner så igen mig i att man lever för hoppet.

För mig har det hjälpt att bryta min isolering och träffa bekanta som är i sunda relationer. Att få känna mig som mig själv igen och inte ett offer. Det är skit att det händer men alternativet är att vara kvar i det och se livet passera.

Du har redan tagit ett steg i rätt riktning. Jag ska försöka förtränga det där hoppet och leva redan nu som om jag är ur det. För det där man går och väntar på behöver inte hända.

@Tröttiz jag har fått ett par dagar för mig själv och landat i att allt kommer bli bra tillslut. Jag klarar det. Har inte velat göra något förhastat på grund av vårt gemensamma barn och för att jag varit så upptagen med mitt medberoende.

Idag har han varit på hjärtutredning något som har framkallat otroligt mycket ångest och fyller de senaste veckorna. Idag fick jag besked att vårt nya liv ska börja nu, i hälsans tecken. Det låter kanske hemskt av mig att tänka att jag har väntat på att han ska nå botten för att vakna. Denna gång kommer jag inte nöja mig med vita veckor och nya träningsrutiner. Det behövs ett proffs utifrån. Hoppas hoppas, men annars så vet jag att det blir helt okej ändå. Känns skönt att skriva av sig.

Tror tyvärr inget fungerar.. jag har testat allt! Likt förbannat har han börjat dricka igen, värre än förut, för varje gång han "skärpt sig". Tillslut har jag tvingats kapitulera. Jag kan inte hjälpa honom! Det gör så vansinnigt ont men det går inte att vinna över beroendet. Har insett att eftersom jag älskar honom måste jag släppa honom, låta honom förstöra allt mer för sig själv. Det är enda sättet. Så grymt, så hemskt, så ohyggligt jobbigt. Se på när den man älskar långsamt dödar sig själv. Snart flyttar jag och hoppas då att spiralen ner går snabbt. Att han når botten innan han hinner skadas fysiskt för mycket. Då finns det en liten chans att det kan ordna sig mellan oss. Jag kan inte ge upp det hoppet. Jag flyttar, skilsmässopapper inskickade, men jag hoppas! Så svårt att förstå hur det kunde bli så här... Tänk på dig själv och er dotter! Visa hur man gör när man mår bra!

@EsterHanna
Tack, det går upp och ner. 💜 Men jag inser att jag behöver mig själv och gör sånt roligt och betydelsefullt som liksom faller mig in. 🙂
Skulle jag mot förmodan bli intresserad av någon annan så skulle jag inte satsa, för känner mig väldigt matt och trött ...
Må så gott. I dessa mörka tider, ha ett hemmaspa - ta dig ett fotbad, handvård och lermask. 😉

@Tröttiz -Ja det stämmer, förundras över hur "lätt" det var när jag väl tog steget. Det var det som var svårast-att låta allt krascha. Kapitulera! Jag lever ett liv och bra saker händer en efter en, små och stora... Det är som han aldrig bott här, fast en del saker finns kvar. Så märkligt. Hoppas du mår fint! Kram

@EsterHanna 💜
Verkar som att du trots allt har någon slags ro. Och Du har börjat gå din egen väg.
Kram.

Fick papper från tingsrätten idag. Skilsmässan går i genom den 13 April-22.
Känns som en evighet men spelar ingen roll egentligen, jag har sakta börjat promenera bort, bort från ständig oro och ständiga tvivel och misstankar. Så skönt!
Sen undrar jag ju vart den fina mannen tog vägen? Han är borta och det sups och ljugs som aldrig förr. I går ringde han och var så full att han inte kunde prata. Tyst långa stunder och jag satt lika tyst själv. Till slut sa jag bara "Herre gud, vad full du är-sök hjälp!" Tystnad!
Har bytt tillbaka till mitt efternamn.
Städar ur. Han försvinner sakta mer och mer. Skrev ett meddelande i helgen till mig: Jag dör, kan någon hjälpa mig... Svarade inte...men tänkte att tänk om han dör nu... Han ringde två dagar senare och lät som inget hade hänt. Orkar inte ens kommentera det hela. Suck!