Senaste kommentarerna i forumet

Ragna
Jag önskar jag hade ett råd eller tips för hur det ska kännas bättre för dig men jag vet att när man är där du är och man har tappat hoppet så finns inte mycket hjälp men jag ska försöka.
Du har säkert dina egna stategier för att klara dagarna och det enda som egentligen hjälper är ju nån typ av förändring så att hoppet kommer tillbaka.
Jag vill iallafall förmedla att jag känner hopp och att vi har det lugnt för stunden och då ska du veta att han haft kanske 8-9 Lvm utredningar på under 4 år. 5 behandlingar på behandlingshem, varav en med tvång.
När allt bara blev värre efter de 6 månaderna trodde jag att det aldrig skulle bli bra igen.
Nu är säkert inte vår resa slut ännu men just här och nu mår jag bra och jag har en forhoppning om att han ska klara att ta sig ur det här.

Försök förmedla hopp till din dotter. ( det tror jag redan att du gör när du orkar )
Jag tror hon behöver höra att ni trots allt tror på henne. För hon tror förmodligen inte på sig själv längre. Därav hennes ord om att inte orka längre osv. Jag tror det är ett sätt för henne att uttrycka hur uppgiven hon är och inte vad hon egentligen vill. Vi har också varit där och det är fruktansvärt att behöva ha även den rädslan när allt är akut.
Sedan är det ju psykakuten som gäller om ni känner att det behövs.

Du vet ju redan att hon är sjuk och att missbruket sker tvångsmässigt. men jag brukar googla på missbruk- sjukdom, tvångsmässigt missbruk, kidnappad hjärna osv för att läsa och påminna mig.

Försök ta dig ut på din dagliga promenad. Jag brukar titta mycket på serier eller kanske läsa en bok eller annat bara för att lura hjärna att tänka på annat en stund . En typ av verklighetsflykt.
Kan du boka tid för en massage? Äta lite extra bra. Tex boosta kroppen med massa goda bär eller nyttiga juicer eller annat som gör att du rent mentalt känner att du bryr dig om dig själv och din kropp.
Det kan låta trivialt och jag vet att det inte hjälper dig ur den här situationen alls men jag tror ändå på att vara extra snäll mot sig själv.
Förstår du hur jag menar?
Jag brukar dra mig undan socialt och jag har fortfarande inte så mycket ork för sociala kontakter men jag gör det när jag har lite mer ork, Iallafall en liten liten stund. Så man får se att det finns en normal värld utanför detta.

Mpnga skriver pm Al-anon och att det finns digitalt. Du kanske ska prova det?
Jag har själv inte provat det men jag tänker att där finns andra i samma situation .
Tänk på dig själv lite som på din dotter . Vad har vi inte provat. Vad finns kvar?
I ditt fall kanske en sån grupp kan hjälpa.
Angående din dotter så kommer det ju att komma flera orosanmälningar om det fortsätter. Jag vet att det är det sista man önskar men kanske kanske att ett LVM med en längre vårdtid skulle kunna bli hennes vändpunkt. Inlåst behöver man inte vara så länge. Man får komma till öppet efter 1- 2mån. Det som är positivt är att det är under 6 månader alltid.
Jag hoppas det inte behövs och att det går bättre än de här dagarna framöver . Jag tror det är väldigt vanligt att det blir så.
Tänker på er och hoppas. Varm kram

@007🙈 Tack för att du skriver. Enligt min systers vuxna dotter så stämmer det att hon har skulder men även hon har sagt till mig att inte låna mer pengar.......
Jag har pratat lite grann med flickan och hon är inte så mottagligt, det jag märker är att hon börjar in i puberteten och den känslan jag fick är att hon bryr sig inte så mycket om detta, men jag tror också att hon tar försvarsställning när jag frågar försiktigt om vad hon tycker om mammans problem. Hennes skolgång har tyvärr drabbats av pandemin, skolan har haft digital undervisning länge nu och det hjälper inte situationen. Men hon har sin stora syster, andra mostrar och en morbror som försöker finnas till när de har tid, de ser ju när hon blir ensam i lägenheten eftersom de bor i samma hus på olika våningar.....
Det är intressant att du nämner om min syster har en annan diagnos. Jag har faktiskt läst mycket om ADHD och liknande diagnoser och tänker att det kan vara en orsak. Min syster är super intelligent, hon var en sådan som läser böcker och fakta och förstår direkt, bra minne också, mycket vältalig, hon älskar prata och berätta om t.ex. sitt jobb (hon är advokat och jobbar på en myndighet). Som sagt det gick bra ett tag när hon började med AA, problemet blev värre när hon fick identitetskris då hon blev kär i en annan kvinna. Jag misstänker att hon har skuldsatt sig pga den kvinnan, fick höra att hon fick en ny mobil och tvättmaskin....Ja, hela den här historian är så krångligt, det har hänt så mycket.....

@Shine1000 Ja exakt, det ville vi göra, en orosanmälan. Tyvärr landet de bor i är super byråkratiskt och enligt min familj så hamnar hon på barnhemmet tills socialen bedömer vem kan ta hand om henne (långt pappersarbete). Jag har funderat på adoptera henne och pratat med socialen i min kommun, de är tveksamt då det skulle innebära en stor förändring, hon känner knappt mig, det blir ett annat språk, känslig ålder, etc. Det bästa vore om någon om mina syskon kunde ta hand om henne, men tyvärr pga pandemin så blev mina syskon arbetslösa och då har de inte ekonomisk stabilitet. Dessutom så fick min mamma cancer förra året och då har haft en av mina syskon fullt upp med detta....

@EsterHanna Tack för att du läste inlägget, för uppmuntran och alla tips. Jag är tacksam för att jag hittat hit och kan dela med mig min oro och få andras perspektiv.
Modigt av dig att lämna din man, super tråkigt att han är kvar i problemet, för jag fråga hur länge har han haft det?
Ja, jag mår inte bra, och det är faktiskt väldigt få som frågar mig....Detta har påverkat mig så mycket att jag får ångest ibland på jobbet och har svårt att fokusera. Jag har pratat med psykologer för att jobba med min ångest och tyvärr har det inte hjälpt så mycket, jag vet att jag lägger för mycket tid och tänker på min syster och det hjälper inte något, jag löser inte problemet till slut...Men saken är att min syster (2 år äldre än mig) har betytt så mycket, det var hon som tog pappas roll när han gick bort, det var hon som uppmuntrade hela familjen när vi hade det svårt, hon var alltid den solen som lyste upp hemmet, hon var alltid den som visste hur löser man problem.....Jag älskar min syster så mycket.....

Hej och varmt välkommen till forum för anhöriga, Kalatos!

Du har fått ett fint välkomnande, tänkte titta in och göra lika så. Du beskriver en mycket tuff situation som ni befunnit er i länge.

Du frågar om en kan misshandlas med ord, och det är du långt ifrån ensam om att undra, det enkla svaret är ja, oavsett ord eller fysiskt våld är det inte okej samtidigt som det med ord kan vara svårare att ringa in och sätta ord på. Om du vill skulle du kunna ringa Kvinnofridslinjen, anonymt och kostnadsfritt och prata med någon om det, 020-505050.

Det låter som du valde att vända dig hit som ett sätt att söka stöd utåt, modigt och klokt gjort. Det finns även stöd via kommunen, eller vården att få även för dig eller era vuxna barn som anhöriga. Såklart för honom också om han skulle vilja ta emot den. En tanke jag får är om det skulle vara hjälpsamt som ett nästa steg att prata med någon utöver att du skriver och läser här, om du inte redan testat finns också Alkohollinjen 020-84 44 48 att prata med (anonymt).

Vi finns här och ger det stöd som går över internet, skriv gärna igen och berätta hur det går och hur du mår.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Ragna -poppar bara in och säger: Du gnäller inte. Du överdriver inte. Du är helt slutkörd. Måtte du få hjälp av någon/någonting. Jag läser ditt inlägg och finner inga ord. Jag vet att vi alla går i genom tunga saker men som Ni här, som kämpar med era barn-det måste nog vara det mest fasansfulla man som förälder kan gå igenom. Det finns grader i helvettet. Ragna-jag inkluderar dig i mina tankar idag. Försök hitta en strimma av tid till dig själv. Stor kram

Jag får alltid ut mycket av det ni skriver, både Gros och Dearself!
Både bra tips/råd/erfarenheter och igenkännande som trots det sorgliga i allt ert och era barns lidande trots allt minskar känslan av ensamhet i situationen, även om det mest väcker medkänsla. Ganska ofta läser jag igenom hela tråden igen. Jag tänker mycket på er, som jag nog skrivit förut. Ska lyssna på beroendepodden.
Det ser tyvärr inte så bra ut för min dotter. Hon var på behandlingshemmet i fem veckor. Trivdes ganska bra. Det var, som jag tycker det verkar, en bra verksamhet. Jobbet betalade, något som blev klart i sista minuten, jag var inne på att göra det själv först. Men då när det är jobbet är det förenat med villkor, ett kontrakt, som i princip innebär att hon kan få sparken om hon bryter mot villkoren - som i princip innebär kontrollerad helnykterhet under lång tid. Bra kanske, men tror tyvärr att det nog inte kommer att funka för henne.
Av olika skäl, inte på grund av henne, blev det en försening på ett par, tre dagar innan en av kontrollfunktionerna kunde träda i kraft (ska ske i morgon). Det som sen hände var att hon, samma kväll som hon kommit hem, drack igen. Och mådde, och mår uruselt. Inte ens några timmars glädje av alkoholen. Tror hon har fortsatt dricka varje dag (dvs tre dagar, sen nu i måndags). I morgon torsdag ska den kontrollfunktionen "kopplas på". Den ingår i eftervården som i sin helhet ska pågå i ett år. Hon mår just nu mycket dåligt och pratar om att ge upp, hellre dö och så vidare. Hon känner det själv som ett "tvång" att dricka och förstår inte riktigt hur det går till. Vet inte hur det går i morgon, om hon överhuvud taget kommer dit.
Har försökt att inte "ligga på" för mycket. Har verkligen tagit till mig, nästan som ett mantra, att jag inte kan påverka om och när hon dricker, hur mycket jag än försöker - vilket jag, och även hennes pappa, verkligen gjort. Hur många "interventioner" som helst, alltid traumatiska och jobbiga. Det har inte hjälpt. Vilket jag hörde redan tidigt, men inte riktigt kunde ta till mig,
Jag funderar mycket på vad "vilja" egentligen är. Jag ställde en gång en retorisk fråga till en framstående beroendespecialist, ungefär som att "om man verkligen vill, kan man väl ändå låta bli att dricka?". Retorisk för att jag vet att det inte är så (han jämförde med andra kroniska sjukdomar). Hans svar var att "viljan är som en polsk riksdag, En ropar si, en ropar så, det finns ingen enighet". Ett bra svar tror jag.
Det är så svårt, för jag vet att det handlar om en hjärnsjukdom, ändå är det ju till sist personen själv som måste välja att ta emot den hjälp som behövs - om den ens finns för den personen, det är ju inte alla som får möjligheten.
Jag upplever det som om min dotter har fått mycket bra och professionell hjälp, ändå tycks det inte ha räckt till.
Jag själv mår sen länge urdåligt, lever ett liv som känns rätt värdelöst, det som får mig att försöka fortsätta är mest ansvarskänslan för mina andra barn som också behöver mig mycket trots att även de är vuxna,
Jag förstår att jag själv måste ta tag i mitt eget liv och försöka göra det mer meningsfullt trots omständigheterna, men det är jättesvårt att orka. Fattar att ingen annan kan "rädda mig" eller göra det åt mig, Nu handlar det mest om att överleva varje dag. Mår dåligt från morgon till kväll, vill inte vakna, tar evigheter för mig att komma upp, gå en liten promenad känns som en bergsbestigning... usch vad gnälligt det låter, men tror det handlar om både depression och utmattning. Efter fyra år av ständiga katastrofer och utryckningar är jag liksom slut. Men förstår som sagt att det bara är jag som kan ta mig ur det, om det nu går, "Sätta ena foten framför den andra" som du skrev nånstans, Dearself.
Jag har sökt hjälp och stöd på lite olika håll. Det som ger mest är ändå att ha kontakt med andra i liknande situation. Som ni här.
Känns som om jag lever i en mardröm som inte har något slut. Det har blivit allt värre för mig - precis som för min dotter.
Varma kramar till er och förlåt för detta supernegativa inlägg. Det är så det känns just nu. Jag vet att ni har det minst lika jobbigt som jag och jag tänker som sagt väldigt mycket på er.

@Viktoria2010 Ursch vad jobbigt detta låter. Lider med dig. Måste ställa en cynisk fråga. Tror du hon frågade dig om pengar för att kunna köpa alkohol snarare än att betala skulder? Isf tycker jag du gör helt rätt och bör hålla fast vid din nuvarande strategi.

Gällande hennes 11-åring. Har du frågat henne hur hon mår? Bett henne förklara hur hon har det med sina ord? Lätt att glömma men har en vän som gick bort i missbruk och barnet har senare berättat att allt var väldigt ensamt. Ingen visste hur illa allt var och hur livet pendlade hit och dit. Att när man kommer hem alltid behöva fundera över hur ser status ut när jag öppnar dörren. Den sätter sig...

Tror du din syster har någon diagnos? Funderar över att hon lyckats men sedan faller ur igen. Tänker att om ingen tittar på helheten så kanske man missar att det finns en grundorsak som stavas diagnos vilken gör att hon kraschar igen och igen om hon inte även får hjälp med den. Bara en tanke... 🤗

@Åsa M förlåt för sen reflektion på ditt meddelande ❤ Jag tror att sonen i just det här fallet "bara" var 14 år, men vad det gjorde med mig var ingen kul känsla, jag blev så osäker och rädd. Vi har pratat och visst tror jag att det finns en rädsla för alkohol, barnen har ju sett vad drogen ställde till det för oss. Samtidigt har jag förklarat att alkoholism är ändå en relativt ovanlig sjukdom, alkoholmissbruk dock mycket vanligare. Vi har pratat om att som vuxen ska man bara dricka alkohol när man är på bra humör och det är fest, aldrig som medicin.

Tack Åsa M. Jag behöver verkligen få höra detta. ❣️

@EsterHanna ja exakt så var det för mig också, dessa yttre omständigheter som får överta ens inre. Mitt ex är tack och lov härifrån, du slits ju med att ha honom omkring dig, att inte få vila. Men förhoppningsvis snart 🙏 jag känner även där som du när jag ser mina pojkar, dom är nöjda nu och dom var nöjda att tillhöra en familj, men skillnaden på pojkarna idag är stora, iaf hos den yngsta. Dom såg men förstod inte, och det gör inget gott. Idag har lillen inga djupa suckar, håller sig inte på rummet längre utan är tillbaka hos mig igen ❤🙏
Jag tänker fortfarande väldigt ofta på exet, det drar ner mig och ibland hör jag när dom runt omkring har fått meddelande/samtal från honom, själv har han sms till mig och undanbedes all min kontakt med hans mamma. Jag skickade ett Gott Nytt år. Jag funderar på terapi, fast egentligen ska jag nog bara skärpa mig och lyfta blicken, det skulle nog göra mest gott. Kvällen reflektion Sov Gott alla 😊

Tack kennie ❣️

Du har bara ansvar för din egen hälsa och för dina minderåriga barn. Det är den krassa verkligheten. Du har försökt ta upp problemet utan framgång, vad mer skulle du göra utan att gå under själv? Jag tycker du ska vara stolt över att du har orkat säga din sanning och dragit dina gränser. Visst får man betala ett pris för det men sinnesfriden man får av att inte vara i alkoholistens "terrorzon" är värd det, tycker jag åtminstone. Många kramar till dig
!

Jag tycker verkligen att du gjort allt rätt. Kanske har din mamma krävt av din pappa att han inte heller har kontakt med dig. Eller så är han bara så hjärntvättad av sitt medberoende. Jag förstår att det måste vara väldigt tungt. Men jag tänker också att den viktigaste familjen är den du lever i nu. För dina barn är ni ursprungsfamiljen. Och du är stark och klok som väljer att lägga din energi på dem istället!

Hej Victoria 2010.
Läs här på forumet och titta gärna på någon föreläsning om Alkoholism. Finns massor. Rekommenderar också anhörighetsstöd som finns hos de flesta kommuner. Du behöver stöd!
Även din systers 11 åring behöver hjälp. Hon är i praktiken utan förälder kanske mer än 50% av tiden för en alkoholist i aktivt missbruk är inte kapabel att vara förälder.
Om du inte redan gjort det, gör en Orosanmälan till kommunen barnet är skriven i så att socialen får hjälpa till. Din syster är förvisso sjuk men hon är vuxen och ansvarig för att tillfriskna. Barnet är oskyldigt och behöver fler vuxna i sitt liv.
All min kärlek.

Någon som känner igen sig? En känslomässigt ej tillgänglig mor som dricker. Jag har en syster men vi har ingen kontakt. Känner mig väldigt ensam i detta.
Min syster har blivit väldigt påverkad av vår mors "personlighet" och är nästan lika kall som hon. Systern har dessutom köpt moderns version av det hela. Därför söker jag nån eller några som förstår här.
För ett år sedan kände jag att jag var tvungen att helt bryta kontakten med min mor och en effekt av detta är att min älskade pappa vägrar tala med mig. Det gör mest ont. Jag trodde han skulle förstå eftersom han bor med henne. Förstå att hon är elak och manipulativ, fruktansvärda saker kommer från hennes mun så fort hon druckit.
Jag fattar att han är medberoende men det här är något annat verkar det som. Han har bett mig gå emellan och tala med mamma så många gånger om hennes drickande som bara eskalerar men när det kommer till kritan så... Ja då tar han avstånd från mig.
Om du undrar, nej jag var inte elak eller skrek, jag var ledsen och saklig. Förklarade vad hon gjort och varför jag inte kunde ha kontakt med henne om hon inte sökte hjälp.
Jag fattade äntligen att det alltid har varit upp till henne. Att det inte spelade någon roll vad jag gjorde. Kärlek löser inte alla problem.
Jag kände mig tillslut helt tom på kärlek. Hemsk känsla. Men hon lyckades ta död på min empati och min kärlek till henne.
Jag förstod att hon alltid skulle välja alkoholen före allt annat.
Jag kände mig som skit i början.
Hon vägrar ta något ansvar, hon försöker skrivaom historien för att hon ska komma i bättre dager.
Jag har sagt att jag är öppen för familjeterapi men har bara fått tystnad.
Nu mår jag bättre, jag gråter inte varje dag och försöker leva i nuet och njuta av min familj. Det gör bara så ont.
Har förlorat hela min ursprungsfamilj och förstår att hon talar om för alla att det är jag som är boven som inte låter henne träffa sitt barnbarn trots att alla möjligheter finns hos henne.
Tacksam för svar.

Hej Viktoria!!!
Vad bra att du har hittat hit, fortsätt skriva-det hjälper! Här inne finns så mycket kunskap, förståelse och medkänsla. Så skriv!
Jag tror-utan att veta- vad du kämpar med. Jag läser din text och känner i gen mycket, då min man troligtvis, kanske- kommer från samma land som din syster bor i. Din syster slåss mot mycket om det är så.
Att betala för ett privat behandlingshem kanske känns manande men det viktigaste, och det som är så svårt-är att det är din syster som verkligen måste vilja sluta dricka. Vill hon det? På riktigt? Vad har hon gjort för att ta tag i sitt problem själv? Eller är det du/din familj som vill det mera?
Det enda du kan göra är att jobba med dig själv och din egen inställning till det hela. Folk som dricker skapar kaos runt sig, det är därför din familj vill att hon ska flytta. Det går helt enkelt inte att hjälpa om någon inte vill själv. De kan också säga med ord att de vill sluta, inte vill dricka men återfallen kommer hela tiden ändå.

Jag fick lämna min man. Att lämna någon som redan ligger ner är svårt och omänskligt men ingenting, ingenting fick honom att hålla sig nykter. Han flyttade hit, kunde få allt han önskade, en familj som älskar honom, bra jobb, utveckling, tjäna pengar-ja allt!! Han föll ändå tillbaka, skapade/skapar kaos och är nu så förtvivlad över att jag lämnar honom. Men jag har gjort allt! Precis allt. Nu räddar jag mig själv.
Svårt med en syster. Eller en förälder. Eller ett barn. Kan du försöka , om du kan söka hjälp för dig själv? Jag har fått så mycket hjälp här, det är befriande. Du har ett liv. Du fyller ditt liv med oro för din systers problem. Blir problemen bättre av det? Hur mår du? Din syster måste ta i sina egna problem. Du måste börja jobba med dig själv. Kommunen har anhörig-stöd. Googla din kommun/anhörigstöd. Al-anon? Anhörig-podden? Läs på!
Och skriv här om du vill!! Sänder dig en kram!

Hej!

Välkommen till oss. Det är några dagar sedan du startade din tråd. Ibland tar det lite tid innan en ny tråd får fart. Om du vill får du gärna berätta mer. Vad fick dig att ta dig ur förhållandet, vilka erfarenheter skulle du vilja ge andra?

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Min syster har haft problem med alkohol i årtal nu. Hon bor inte i Sverige och det är bara jag i min familj som har flyttat till ett annat land och bott i Sverige i 20 år nu. Vår pappa var också alkoholist och gick bort när vi var små. Mamma började också dricka i smyg och fick samma problem men tack vore min syster så gick hon på ett privat behandlingshem och det blev bra till slut. Min syster blev också änka för 8 år sedan, innan dess så drack hon tillsammans med mannen sin. Problemet eskalerade då hon försvann i flera dagar, gick inte till jobbet och lämnade sina 2 döttrar hemma. Till slut efter några incidenter så gick hon med på AA och under 2019 verkade allt var bra. Sen kom pandemin och digitala möte kanske inte var så effektiva. I början av förra året fick jag veta att hon blev kär i en kvinna som går också på AA möte. Då blev det identitetskris, hon kände sig "onormal" och ifrågasatt hela sitt liv. Samhället som hon bor i är stängt och religiöst och jag förstår att hon känner sig hopplös. Jag har försökt ge henne stöd, har lyssnat, har peppat, har hjälpt ekonomiskt och har hoppats på att tiden ska hjälpa henne att sortera känslor och tankar. Ett tag så verkade det gå bra, kvinnan som hon blev kär i "flyttade in" mer eller mindre hos henne. Syrrans äldsta dotter är vuxen och stödjer sin mamma och förstår om hbtq frågor och gick med på det. Den yngsta dotter är bara 11 år och har levt i otrygghet och instabilitet. Hur som helst så verkade bra ett tag tills båda började dricka, ena efter den andra. Min syster började försvinna igen i minst en vecka och den kvinnan försökte få henne att åka hem, till slut båda drack och hade massa bråk i stor sätt hela hösten 2021 (inklusive slagsmål). I mitten av december efter en veckas drickande gick min syster med för att åka in till psyket, där var hon bara 10 dagar eftersom hon fick covid. När hon var hemma med covid, försvann hon igen men kom tillbaka efter ett par dagar med den kvinnan. Jag pratade med min syster för några dagar sedan, hon är ångerfull och säger återigen att hon ska gå på AA möte varje dag och vill verkligen inte få återfall, hon säger alla ord som man vill höra och som man har hört de senaste åren, därtill frågar hon om jag kan låna pengar eftersom hon har skulder. Jag erbjuder henne istället pengar till ett privat behandlingshem då vi vet att hon behöver allt hjälp under en längre period, men igen säger hon att det är för dyrt och att AA möte får räcka.......Jag älskar min syster och tänker också mycket på hennes 11 årig flicka. Hur kan jag hjälpa att få tillbaka min syster, jag vet att hon manipulerar mig och jag och min familj (som bor i samma hus) har haft konflikter pga henne, de är uppgivna och orkar inte mer och vill till och med att hon ska flytta därifrån. Jag tänker på detta dygnet runt, kan inte sova, pratar om det med min man som gärna lyssnar men till slut inser jag att mitt liv kan inte kretsa kring min systers problem.....samtidigt kan jag inte sluta bry mig....

Azalea, Åsa M, Backen123 och Självomhändertagande... Tack för att ni finns! Har marat i natt, drömt och inte kunnat sova. Minns händelser som jag förträngt. I morse satt jag med kaffekoppen och öppnade här...kände ett enormt stöd från er och tacksamhet över forumet. Det stämmer, jag måste öva på att inte hjärnan lever rullan hej vilt med mig i mitt medberoende. Jag måste ta kontrollen över tankarna. Dagtid fungerar det oftast men på nätterna sätter det fart.

Detta med promillen har etsat sig fast, i tidningen uttalar sig polisen om en rekordpromille att framföra ett fordon. Känns så märkligt att läsa om det. Tänker att när han söp som värst här och tackar gud för att ha mitt hem och hälsa i behåll. Han är så sjuk och inte ens 40 fyllda....
Jag ska fortsätta på mitt friska spår. Jag ska bli medveten om mina tankar och inte reagera på dom. Försöka hitta ett lugn. Lättare nu när alla kontaktvägar är stoppade.
Kärlek till er alla där ute!!!

@Ledsen73
Vad fint att höra om er stund i lördagskväll som mynnade ut i att ena sonen blev ledsen och att det ledde till en varm kram mellan han och pappan.
Jag ser så många med depressioner. Och jag vet hur depressioner känns, från milda till allvarliga. Det är lätt att fastna i en negativ spiral och det är jättesvårt att ta sig ur den på egen hand. Jag vill minnas att du prövat få din man att prata med någon.
Jag tänker även att era söner kan behöva prata med någon. Om hur de mår. Om de känner oro för sig själva eller för sin pappa. Det är bara en tanke. Och vi behöver alla människor någon som vi kan prata högt med, om hur vi mår. Och om den som förväntas lyssna inte kan lyssna, då behöver vi vända oss till en annan. Och jag har lärt mig att vården har kompetensen. Ibland funkar inte kemin, då kan man byta vårdgivare. Jag har också lärt mig att vänner inte alltid är bäst att prata med. Särskilt inte de som inte har erfarenhet. Man orkar inte med alla deras frågor. Och jag har lärt mig att prata med de som har de bästa svaren. Ibland är det jag som har mina bästa svar. Och de får jag till mig när jag mediterar. Men så har jag också en lång erfarenhet. Och jag tänker just nu, att du tar mycket ansvar, vilket är förståeligt. Du är en mor. Se också till, att du tar hand om dig! Och det finns jättefina vårdgivare. Kanske en som väntar på dig, på en annan mottagning! Se till, att få ditt bästa samtalsstöd. Så kommer du att få det! Och kanske du sorterar information, så att du får ditt bästa bemötande!

@Ledsen73 Det låter ju verkligen som som dålig självkänsla och skam har fått koppla ett starkt grepp kring din man. Att han sluter sig in i sitt eget skal och trycker bort alla andra. Han ska destruktiv hantera sina egna demoner.

Det där med att fatta att en dålig självkänsla inte bara påverkar en själv utan andra runtomkring är nog svårt att koppla ihop. Man har väl fullt upp med självplågeri. Sedan svårt att se att man faktiskt kan påverka egen självkänsla och bryta mönster. Att istället trampa runt i hopplöshet eftersom man inte kan se granen för skogen.

Om man nu lyckas hålla sig nykter så tror jag att ett inre lugn så småningom kommer göra sig mer påtaglig. Det kan säkert lätta på trycket något. Sedan tror jag på aktivitet. Tvinga ut honom i någon form och samtidigt börja titta på möjligheter. Jag jobbar själv med min sambo gällande självkänsla. Den där offerrollen och skyggheten kopplat till väldigt lite energi. Minsta kritik blir till självplågande och inte mycket av denna feedback landar så personen i fråga känner att man säger något för att hjälpa. Det hela brassar enkelt ut i en konflikt istället.

Tog ett nytt grepp idag. Skrev en lång lista på hur jag anser en relation bör se ut. Skickade den och bad min sambo skriva sin så vi kan diskutera och väga samman listan till en gällande vår parrelation.

Där stod bla att man ska stötta varandra och hjälpa den andra reda ut sina känslor när den andra faller. Negativa känslor finns av en anledning. De uppkommer för att berätta att något måste justeras och detta bör båda vara intresserade av att hjälpas åt med.

Att man är skyldig sin partner att dela hela sin person och inte undanhålla delar. Att man jobbar som ett team och vågar prata känslor, drömmar, mål, rädslor osv. Grundtanken är ju att man ska vara ett fungerande team.

Vara beredd att ta emot feedback om något i relationen inte fungerar och vara öppen för att göra de förändringar till det bättre båda är bekväma med. Att helt enkelt utforska tillsammans alternativ så båda mår bättre.

Listan var längre än så men gick i den tonen. Har fått en lista tillbaka och imorgon ska vi sätta oss ner för att få till en. Så långt kan jag säga att det verkar ha lättat på trycket. Listan var inte dömmande utan utgår från hur vi kan bli starka som par och skapa ett lyckligt liv. Tänkte tipsa om detta sätt. Kanske kan det leda till en diskussion så han släpper garden och börjar släppa in dig i sina tankar?

Helt galet med den promillehalten, man kan inte låta bli att förundras över hur kroppen ändå tål! Och man förstår på något vis vilken hemsk drog det är, att man häller i sig efter att ha passerat den känsla dom först vill uppnå, hjärnan blir verkligen kidnappad. Så Sorgligt på så många fina människor 😥 och jag håller med om känslan av overklighet, den sitter i längden och i vågor och det känns väldigt skönt att alla storhelger är över 🙏

Kära du. Jag har så mkt medkänsla för dig fast jag inte känner dig.
Jag tror att om du ser på ditt liv så vet du att du inte på något sätt är självisk.
Det är fantastiskt att du orkar, att du fortfarande hoppas så innerligt att din mor ska välja dig och livet framför alkohol.
Du beskriver precis hur jag känner mig för min mor. Ledsen, trött och besviken.
Ja alkoholism är en sjukdom men som sjuk måste man aktivt arbeta för att bli frisk och ta emot behandling.
Det är din mor som är ansvarig för sig själv.
Det är bra att hon sökte sig till akuten men jag tror även hon vet att det är behandling för beroende och terapi hon behöver. Kommunen erbjuder detta. Hon måste vilja själv.
Du har inget ansvar för en annan vuxen.
Så ledsen att du behöver genomleva detta.
❣️

@EsterHanna
Det är en hög promillehalt. Och jag minns att mitt ex berättade för mig om att han hade 3.0 i promille. Då hamnade han på akuten efter att ha tuppat av utomhus och slagit i huvudet. Han hade tur att någon såg honom och larmade.
Det är bra att du har honom blockad! Jag höll på att skriva en lång kommentar om hur duktig jag tycker att du är, angående din avblockning och sedan blockning igen. Det är det enda rätta.
Även om massor av frågor kan komma att uppstå, som denna om ambulansen, så tänker jag. Det finns hela tiden något som man kan göra som medberoende, men om man inte vill vara medberoende mer, då får man lov att släppa taget om just de frågorna.
För de tillhör inte dig längre. De tillhör inte mig längre. Om man inte vill vara kvar i medberoendet.
Och jag vet att jag inte vill vara det längre. Så därför har jag mitt ex blockad överallt. Och du vill inte heller vara medberoende längre. I början är det ett val man behöver göra hela tiden. Så småningom är det enklare. Som det är med alla övningar. Att öva på något ger färdighet.
Och en dag blir det enklare. Det kan till och med bli ganska enkelt.
Ta hand om dig!
Kram!