Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Jag och min sambo har varit ett par i snart 7 år.
Han har alltid haft en relation till alkohol där man super sig redlös eller inte alls, alltid somnat först på fester, blir lätt lynnig och sluddrar.
När vi flyttade ihop så märkte jag att det var samma typ av drickande hemma med mig i soffan, det skulle alltid köpas bag-in-box och jag hinner knappt igenom 1 glas förens han är på sitt fjärde.

Efter många diskussioner och bråk så slutade han köpa hem bag-in-box, kunde gå flera helger då vi inte hade alkohol hemma, började också tänka på sitt tempo.
Vi blev gravida med tvillingar och har inte druckit nåt knappt sen dom kom...
Men för ett år sen kraschade jag in i väggen, blev retlig och lätt arg... vår relation blev inte på topp... jag har gått hos psykolog och äter stämningshöjande... tycker att vi har kommit på banan igen... har frågat honom hur han hanterar detta? Om inte han ska prata med nån? Då jag också vet att han har lätt att döva jobbiga känslor med alkohol...

Vi har knappt aldrig alkohol hemma och jag har tänkt att äntligen... till i lördags...
jag gick ut med en vän när barnen somnat...
vi blir tvungna att avbryta då hon behöver åka och hämta sjukt barn från barnvakten... varpå jag kommer hem tidigt och hittar honom med en bag-in-box i vardagsrummet... och jag frågar när har du köpt den... och han ljuger och säger att en kompis hade varit över och lämnat den innan han gick.
Jag köper inte detta och begär att få se kontoutdrag... varpå han bryter ihop och berättar att han gömt alkohol här hemma i över ett halvår och gått och druckit ifrån... inte varje dag, men ofta... och jag hade ingen aning!!!! Är jag helt korkad som har missat detta????
Jag känner mig chockad och besviken..., så ledsen över att han ljuger.... och dricker med barnen hemma själv..,
Hur ska jag bemöta honom? Jag blev tokig och ställde ett ultimatum, var det fel?

Först sa han att han inte har problem, sen har han gått med på att söka hjälp och bröt ihop igår när han för första gången erkänner att han är alkoholist, som sin pappa.
Hur ska jag lita på honom och hur ska jag kunna släppa känslan av att vilja kontrollera allt.... jag vill inte ta ansvar för honom längre....

/Ledsen, frustrerad och chockad sambo

Kunde inte somna, så jag gick upp och skriver lite i stället. Det ni skriver ger mig så mycket, förutom detta att dela erfarenheter som också känns väldigt givande (även om man förstås inte önskar att andra ska behöva leva under dessa hemska förhållanden).
"Hårdheten", Dearself, tror jag beror mycket på abstinens/sug. Hon är inte heller så alls när hon mår bättre, tvärtom. Men det finns nog också en stor stresskomponent (hänger så klart ihop med abstinens bl a, men min dotter är allmänt ganska stresskänslig, speciellt när det gäller social stress, även om hon har klarat sitt rätt socialt stressande jobb väldigt bra innan drickandet liksom tog över helt.
Tror det ligger mycket i det du säger, Dearself, att ibland kan det man fruktar mest faktiskt vara till hjälp. Och det tangerar det du skrev. Gros, om att min dotter kan ha svårt att hålla oss (och vissa engagerade öppenvårdsbehandlare "ifrån" sig och därmed får svårare att hålla sina motstridiga känslor "inom sig", något som jag som sagt också tror det kan ligga mycket i.
Samtidigt är ju rädslan för allt som kan hända ett ständigt gissel, som ni båda vet alltför väl. Min dotter har ju också pratat en hel del om att hon inte vill leva längre och även om självmordstankar (under svåra dryckesperioder). Och det är mycket annat som kan hända henne... Ibland kanske något helt annat än det man oroar sig mest för. Gros, jag hoppas att du har fått lite fler positiva besked när det gäller din son; att han ska kunna "komma tillbaka". Tänker massor, massor på er båda. Kram i sena natten, blir nog tvungen ta en sömntablett nu. Försöker hålla nere på sådana, men ibland är det omöjligt.

@missol Tack för att du förstår!
Jag tror att det är så att hen helt enkelt inte minns det tråkiga. Jag dricker inte någon alkohol alls så jag har liksom inte delat ruset. Att jag inte dricker är inget statement utan har medicinska orsaker. Vi har pratat om att gå och prata med någon men hen är inte mogen för det än.
Någon frågade vad jag har för syfte med att ta upp det till diskussion. Svaret är enkelt, jag vill ha en lugn och harmonisk jul i nyår utan att behöva oroa mig igen. Oron för återfall är som störst vid helger.
Summa summarum, vi behöver prata med en 3e part här hen är mogen för det.
Tack! Ditt svar betydde mycket.

@Åsa M
Det är väl just det. Att veta vad jag skulle behöva göra för mig för att hans sjukdom inte ska påverka mig. Och hur påverkar det mig? Han förstår inte hur den påverkar mig. Jag vet inte hur jag kan förklara hur den påverkar mig. Att jag känner mig bortvald kan han säkert förstå men att det då blir mitt problem att hantera. Hur kan man förklara hur det påverkar en utan att man ska framstå som ett litet barn som inte blir sedd, respekterad eller lyssnad på?
Jag vet inte, ibland känns det hopplöst.

Jag tänker att syftet med att berätta om din negativa upplevelse är nyckeln här. Upplevelsen kommer fortsätta vara jobbig för dig men personen som inte upplevt något negativt (?) kommer aldrig kunna, eller vilja, bekräfta din bild.
Det är förstås mänskligt att ha olika syn på något och kunna enas om att vara oense men om upplevelsen skapar obehag för dig ko mer du nog tyvärr inte fången lindring från den person som orsakade problemet.

Är du säker på att han gör ett aktivt val? Han är alkoholist och har ett enormt sug. Det ger han efter för när det blir för starkt. Man kan inte välja att vara sjuk eller inte. Däremot kan man välja att få behandling för sin sjukdom eller inte.

Du som anhörig har flera val du kan göra. Hjälpa honom att ta behandling, sätta gränser om han ska missköta sin sjukdom i ert hem, eller fundera på vad du skulle behöva göra för dig för att hans sjukdom inte ska påverka även dig. Hur tänker du kring det?

Känner verkligen igen mig i frustrationen! Och visst är det så, man är inte viktigare än alkoholen de stunder "de" väljer att dyka ner i den. Jag ska tänka på dina ord om gränser. Väldigt viktigt. Tack för dina ord.

@missol
Hej igen. Jag var otydlig märker jag. Jag menade att i och med att du agerar förstående, att han liksom kan tänka att "aha, hon förstår mig och mitt drickande, då "godkänner" hon mitt drickande och så kan jag fortsätta ... ".

Jag vill också kunna förstå, kanske vi aldrig kan förstå och måste acceptera det? En tanke bara. 🤔 Jag har känt som att jag exploderat inombords av känslor av bland annat frustration.
För min del kommer jag aldrig förstå kraften i alkohol, att "min" bland annat dricker bort barn. Han har en barnskyddsanmälan på sig ... Frustrerande stå bredvid. Men jag inser- hans liv, hans val. Jag kan inte påverka hans val, utan mina. Så länge han, någon dricker, kommer alla typer av relationer att hamna i skymundan. Man är inte viktigare än alkohol. Mycket i det som jag känner att är ledsamt och frustrerande.

Om du någon gång ställer ultimatum. Håll dem. Sätter du gränser, vaka över dem som en hök.
💕

@Tröttiz
Tack för input. Det betyder mycket för mig då jag inte ventilerat detta så mycket tidigare.

Tänker att om jag försöker förstå beteendet inte är samma sak som att "godkänna" drickandet. Det är som du skriver att han vet om vad jag tycker om drickandet. Men samtidigt vill jag också förstå varför man (han) väljer ibland att fly ner i drickandet. Jag vill också förstå min egen reaktion på när han dricker. Inget blir bättre av att jag blir arg eller besviken. Du ger mig lite att tänka på vad gäller vad jag själv vill, och hur jag vill ha det. Har tänkt och pratat mycket om det med min sambo och försöker att göra det jag själv känner känns bra för mig. Men förstår att det är ett ständigt arbete med det och att det är föränderligt.

Vad gäller flaskan från pappan, så har han inte insikt i sin sons beroende. Dels har nog inte min sambo pratat med sina föräldrar om det och dels så har han själv problem som han troligen inte ens erkänt för sig själv.

Tack och kram

@missol
Hej. Dessa är mina tankar.

"Möta sambos val ...". Kanske missförstår, men det första jag spontant tänker på är att man inte ska anpassa sig, till slut börjar man själv må väldigt väldigt dåligt.
Att fundera ut hur man själv vill ha det, vad mår jag bra av, sätta gränser för sig själv. Fortsätt hålla gränser. Själv gjorde jag detta för sent. Blev totalt slut ...

Blir fundersam gällande flaskan från pappan. Har pappan beroende själv eller ser han inte sonens situation på samma sätt som du? Jag menar att han inte ser sonens drickande som ett problem? Skygglappar på?

Försök att utgå mindre från sambon. Sluta försöka förstå sig på någon. Han vet vad du anser om drickande. Det där med att vara förstående tänker jag att det tas som att man "godkänner" drickande.
Försök rikta den kraft du lägger på honom till dig själv i stället.
Vad känns bra för dig, hur vill du ha det?
Låt dig inte dras med ner i hans beroende. 💕

Kram. 🌹

Jag tänker helt spontant att man har olika minnen av händelser som man upplevt tillsammans oavsett om den ena, eller båda varit nyktra eller onyktra. Är han genuint intresserad av vilka minnen du har så känner jag att det är bra. Kanske är det en del av processen att han blir ledsen och får insikt hur du upplevt händelser där han varit onykter? Jag har samma situation här, och vi har (igår faktiskt) bestämt att blanda in en tredje part för att tala om våra upplevelser vi haft. Det handlar inte om vem som har rätt eller fel, tänker jag, utan att man vill skapa en förståelse hur händelserna upplevts och påverkat en.

@gros19 Tack för bra input.

Det är okej att tala om dina minnen och besvikelser men inte med din anhörige tänker jag. Vet inte vad du vill uppnå med det. Mitt råd är sök proffessionell hjälp i någon form. Dina upplevelser och minnen är riktiga för dig. För din egen del är det viktigt att kunna lämna det förflutna och självklart också viktigt för er relation. Vi har ansvar för våra egna känslor och för mig låter det som att du samlat på dig negativa upplevelser och känslor som din anhörige ska berfria dig ifrån. Rätt eller fel så tänker jag som själv gått igenom ett sorgebearbetningsprogram vilken var en befrielse för mig. Känslor från det förflutna plågar mig inte längre.

@EsterHanna
Det där att kunna förstå ja ... Min har också barn, som kommer i skymundan. Emellanåt känner jag av sån frustration och sorg, men kan ju inte göra något. 😔

Att förstå - det har jag också stångats med. Något jag försöker tänka på är en numera nykter alkoholists ord som gick i stil med :
"ni 'normala' kan inte förstå hur en beroende funkar ... försök förstå er på er själva i stället och låt er inte dras med ner i annans beroende". Nej, jag har insett det och lättare sagt än gjort. 🥴
🌹

@ensam optimist Kanske är vi kvinnor också mer angelägna om att reda ut saker. Jag vill veta vad han tänker o känner, vill att han ska veta vad jag tänker o känner, men han säger att han inte känner någonting just nu. Inte så konstigt kanske, säkert ett sätt att skydda sig själv när allt har rasat. En vän till honom sa att min bästa gåva till honom nu är att ge honom just tid, och jag förstår det. Men det skriker inom mig: hur lång tid och till vilka garantier??

Med min man så behöver jag jobba med att ge honom tid. Han behöver tänka på saker längre tid än jag, är mycket snabbare. Kanske därför han dricker, för att han inte kan hantera sina känslor, sortera i dem. Hur som helst så känner jag också igen mig i att känna mig orättvist behandlad av socialen. Den enda som försökt upprätthålla normalitet och rutiner, kämpat som ett djur. Kan man inte mötas med lite förståelse?
Stor kram!

Min man har själv tagit kontakt och varit hos en psykolog samt berättat för sin chef att han mår dåligt och vill ha hjälp! Det är ett ofantligt stort steg och jag är så glad! För några veckor sedan skulle han aldrig i livet ha gått med på att prata med någon för "man kan inte prata bort fysiska problem".
Det kommer krävas enormt mycket arbete men någonstans får man börja. Jag har mitt egna boende och känner mig trygg där. Kommer stötta honom om han vill. Sen får vi se vart livet för oss!

Tack ! Jag har följt dina råd, kikat lite på youtube. Jag vet vad du menar och jag vet att jag måste dit. Just nu slåss jag för min frihet - den är inte självklar. Jag bävar så för jul och nyår. Att behöva stänga ute, avgränsa och putta i väg är mot alla mina principer och jul står för så mycket annat.
Mannen blir mer och mer desperat, han har inte gett upp. Vill ha skjuts till polisen på lördag-jag sa nej-då ringer han mina vänner. Oerhört enerverande och pinsamt.
Jag har fått munsår av stressen, har aldrig haft förut. Kämpar med att åka till jobbet , det är tungt. En dag, nästa dag, nästa dag... Jag läser här inne om nya som kämpar. I bland läser jag föräldra-tråden och... om det finns olika grader i ett helvete så måste detta vara det värsta. Jag tänker ofta på er som kämpar med era barn. Och kramar på mitt eget.
Min man har ett barn. Varför, varför prioriterar han inte det barnet i stället för att hänga kvar oönskad här?

Ragna. Min son har också varit personlighetsförändrad och hård när det var riktigt illa. Tänker att dels handlar det om att ni är ett hot mot henne när allt hon vill är att missbruka . Sedan är det dig hon är mest trygg med och då blir det du som får ta hennes dåliga mående.
När det varit kaos med min son och jag känt mig maktlös har även mitt dåliga mående gått ut över min mamma när hon försökt stötta mig. Det har kunnat varit så att hon sagt nåt för att vara snäll men att jag känt att hon inte förstår alls vad det handlar om och då har jag i stunder när jag varit slutkörd och ledsen skrikit åt henne trots att jag vet att hon menar väl.
Med det vill jag säga att jag tror inte det är ” bestående ”. När hon mår bättre tror jag det kommer förändras .Min kille är inte så mot mig nu när det är lite lugnare .
Sedan vill jag berätta , med tanke på att jag vet att du även oroar dig över hennes jobb och dylikt .
Jag hade samma oro kring min sons boende. Att han skulle bli vräkt.
Vilket han till sist blev .
Nu kan jag känna att det märkligt nog är till det positiva .
När han hade egen lägenhet kunde han missbruka 5- 6 veckor i sträck , varje dag. Det var så fruktansvärt . Jag åkte dit för att se om han levde ofta .
Mot slutet blev det bara ett tillhåll för andra som inte hade lägenhet . Han drog till sig alla pga att han var snäll.
Lägenheten blev allt annat än en trygg punkt .
Pga att han hade den ville han också hem snabbt hem från alla behandlingar då han ville klara sig själv .
Nu står han utan lägenhet och måste ta hjälp av samhället med boende o kring det är det krav. Dessutom orkar han inte droga mer än några dagar då han inte har en plats att vara på utan är beroende av andra vilket gör att hans perioder istället för flera veckor är 3-5 dagar istället .
Med det vill jag säga att det jag var mest orolig för har faktiskt visat sig vara till ” hjälp” istället vilket jag aldrig kunnat tro .
Och Gros , vad fint att höra att det går åt rätt håll. Så mycket bättre än för nån månad sedan.
Ta hand om er båda! Och jag håller tummarna för att vi alla kan få lite gemenskap och lugn veckorna som följer .
Jul och nyår brukar vara tuffa tider för oss anhöriga .
Kram

Tack för fint och - som vanligt - klokt svar, Gros. Tror det ligger mycket i det. Känns lite mer insiktsfullt än det där vanliga standardrådet "låt personen själv ta ansvar och tänk på dig själv i stället." Och ja, jag VET att hon har en sida som vet att hon utsätter sig för livsfara, och att den sidan inte vill att det ska vara så, att hon lider och är rädd,. Allt är en balansgång, men jag tog också stort intryck av det du skrev om den unga kvinnan som berättade hur viktigt det var att hennes mamma hade funnits där för henne. (Nu menar jag absolut inte att det är en motsättning mellan att "finnas" för någon och det du skriver om att vi anhöriga och behandlare kan göra att man håller sina motstridiga känslor utanför sig i stället för inom sig.)
Gläds med dig åt beskedet du fick, mitt i ert mörka.Hoppas det kommer fler. Stor kram.

Funderar lite på om du berättar för din dotter hur du upplever henne. Jag har självklart inga svar men i mina öron låter det som att din dotter har svårt att hålla er ifrån sig och det som ni kanske representerar. Hon håller konflikten utanför sig. Har svårt att tänka mig att inte även hon har en sida som ser samma som ni dvs att hon utsätter sig för livsfara genom sitt beteende. Ofta gör vi anhöriga och behandlare att man kan hålla sina motstridiga sidor, känslor utanför sig istället för inom sig, vilket skulle kunna leda till förändring. Samtidigt är det säkert så att ett mycket omfattande missbruk kan leda till hjärnskador och personlighetsförändringar. Blir berörd av att se hur illa du mår av det hela och hur du försöker hitta strategier som ska få dig att må bättre. Vet inte om det är ett hälsosamt förhållningssätt. För min del är det enda som hjälpt mig när allt varit nattsvart är att stanna kvar i denna "outhärdliga" känsla och låta den ebba ut.

För övrigt fick jag ett väldigt glatt besked idag. Min son hade skrivit sitt namn. Tänk vad som kan göra en lyckad dag.

@EsterHanna
Att de inte verkar förstå. Men det hör väl till beroendet. Vi lever ju i olika världar. 😔
"Min" ringer onykter fastän jag sagt att jag gärna vill att han ringer nykter och så förklarar varför. Så ringer han onykter ändå, så får man höra "jo jag är lite onykter men tycker så mycket om dig!!" ... Det var ju inte riktigt det jag tidigare försökt få fram. 🤯 För sinnesron har han blockats en tid.

Vi får försöka andas lugnt. Kram.🌹

@Självomhändertagande ! Jag har också lekt med tanken på att träffas, så lustigt. Känner så mycket tacksamhet här på forumet att folk lägger sin tid på att hjälpas åt framåt.
Ditt inlägg ovan kunde vara mitt. På pricken. Parasit är vad jag verkligen känt. Fruktansvärt.
I går jagas jag på alla möjliga sätt och till slut svarar jag för att få frågan om jag på lördag kunde ställa upp och köra honom på möte till polisen ang sin grova olovliga körning på fyllan.

Jag fick frispel-nej, nej, nej! Låt mig vara i fred!!!

Jag märker att jag är stressad och arg. Jag fick ta över jobb som var menat för två. Slåss mot mörkret som kommer så tidigt varje dag.
Mår så bra av att träna-finns ingen tid. Funkar inte.
Tack för dina inlägg!
Kram

@Åsa M det tycker inte jag heller.

@Åsa M Vi har pratat många gånger när han är nykter och då har han dåligt samvete för vad han har gjort.
Ibland så tror jag att han är rädd för att jag ska bli bättre kompisar än han med de vänner han har när han skickar sina bevis till dem.
Har alltid hänt när jag har pratat med dem. En gång så var han så frustrerad i fyllan över att jag hade blivit så god vän med en av hans bästa vänner och frågade varför måste jag vara det?
O då gick det upp för mig att han nog är rädd att "förlora" sina vänner och att de ska stå på min sida vad gäller alkoholen.
En av hans vänner sa till honom en gång att vi har dem här problemen via gener o både du och jag ska vara försiktiga med alkoholen.