Senaste kommentarerna i forumet

Så roligt att se att du är tillbaka själomhändertagande och att du har det fortsatt bra och verkar vara den som styr över ditt liv. Läser att du sätter stopp för allt du inte vill. Det får mig att tänka på en sak. Det senaste du skrev till mig var så fint, lite av en sammanfattning av de två åren jag skrivit här kändes det som för mig. Läste det tidigt på morgonen och det var så upplyftande och jag kände verkligen att jag lyckats hantera mina livsomständigheter på ett bra och konstruktivt sätt. Visade detta för en "vän" sedan tjugo år tillbaka och sa samtidigt hur fint jag upplevde att det var och hur glad jag blev. Hon läste det motvilligt vilket gjorde mig förvirrad men jag sa ändå att det var väl fint skrivet? Svaret hon gav mig fick mig att sätta stopp. Klychor sånt höll jag på med för femton år sedan. När hon senare frågade om jag ville följa med på en resa sa jag nej och att jag upplever att som det ser ut idag är du ingen bra människa för mig och så förklarade jag varför. Även jag har märkt att jag sätter stopp och jag tycker egentligen det är ett sätt att rädda vänskapen om det tas emot på rätt sätt. Lite ovåntat vilken effekt ett sånt inlägg kan få i slutändan.

För övrigt har jag genomlidit, eller gör väl fortfarande, den värsta perioden i mitt liv. Min son fick två hjärtinfarkter och flera blödningar i hjärnan och det var precis att han överlevde, men han kommer att få bestående skador på vilket sätt kan man inte såga. Idag halvsides förlamad, saknar tal och tveksamt vad han förstår när man pratar med honom. Dessutom har han haft inre blödningar och diverse fysiska symptom. Frågan är hur han kan återhämta sig. Han är ju ung och det börjar komma ett och annat ord. Jag bestämde mig för att han ska inte sitta 50 år i en rullstol utan möjligheten att komunicera med sin omgivning. Rätt eller fel! Han verkar dock må bra är vaken och med och försöker prata. Att något sånt här skulle kunna hända fanns inte i min värld, utan jag tyckte hela tiden att det värsta hade hänt. Nu gäller det att använda energin på rätt sätt och göra sig av med destruktiva relationer.

@Åsa M Tack, skulle jag kunna testa. Kanske också lättare att få ord på alla känslor så. Tycker att det är svårt att veta vad jag kan säga till honom och vad jag bör lätta på mitt hjärta för någon annan om….

Har du prövat andra sätt att kommunicera som gör att han inte känner sig lika trängd? Ett brev till exempel. Så kan han svara i den form han vill när han är redo för det.

Hälsade på honom ikväll på sjukhuset. Såg fram emot att träffa honom, men gick därifrån med en klump i magen och gråten i halsen. Jag vill prata med honom. Prata på riktigt. Vad känner han? Hur tänker han inför att komma hem? Men han blir bara irriterad. Jag är otålig, ser hur han känner sig trängd. Det är så det har varit hela tiden. Varje gång jag har försökt att prata med honom om hans problem hugger han mot mig, liksom lägger problemet på mig. Jag vet inte om vi kan laga detta. Han är så uppfylld av sig själv:(

Jag läser era inlägg och känner så med er. ❤ Alkoholism=egoism. Jag orkar inte ens påpeka alkoholintag längre. Varför ska någon annan få bestämma över hur jag lever mitt egna liv? Hur kan det någonsin vara ok att det går ut över barnen?

Jag tycker det låter som om ni har större problem än alkoholen, även om den kan vara orsaken. Har ni pratat om detta när han är nykter? Det skulle jag ha gjort. Och gärna dokumenterat vad ni kom fram till. Man ska inte behöva bli behandlad så där för att någon är full. Aldrig någonsin.

Vad bra att du skriver här.
Vill bara kort reflektera:
Du du beskriver är inte en sund relation och du har all anledning att både känna obehag och att lyssna på de där varningsklockorna.

Läs ditt inlägg igen och tänk att nära vän hade sagt/skrivit till dig så, vad hade du tänkt då? Gett för råd?
Kram

Har sedan vi träffades för 1,5 år sedan fått varningsklockor att han har problem med alkoholen.
Sa det direkt efter att vi träffades att jag är orolig för hans drickande. Kunde ta en fylla på flera dagar på raken.
Då lugnade han mig o sa att det är ingen fara, jag kan sluta när jag vill.
Sen har det fortsatt med drickande....jo! Jag dricker oxå. Men inte lika ofta o lika mycket.
Ett glas vin till maten eller så.
Vet att jag kanske inte borde göra det alls.
Vi har sjukt roligt ihop när han är nykter, vi har lika värderingar, gör o upplever saker tillsammans.
Men så kommer dagarna när alkoholen tar över.
Det går bra så länge han dricker med måtta men när det blir för mycket så blir han så arg på mig av ingenting.
O då kommer det massor av saker...
Ekonomi, att jag är psykiskt sjuk, elak, negativ, självupptagen, stort bekräftelsebehov osv osv.
O när han trycker på vissa knappar så blir jag själv förbannad o försvarar mig.
Vet att det igentligen inte kanske alltid är så smart gjort av mig.
O sen är bråket igång....
Sen dricker han till 2-3 på natten och bökar o stökar, väcker mig för att skälla på mig.
Spelar in när jag blir förbannad o skickar till kompisar "för att ha bevis" . Men någonstans så är det väl för att få stöd av kompisarna.
När jag säger att nu spelar jag in dig så att folk ska få veta hur du är så blir han så mjuk o len på rösten. ( spelat in för att han ska få höra sig själv)
För han säger att alla vet att han är den snälle, glada o hjälpsamma killen.
Just nu känner jag mig tom, hjälplös o vet inte vilka verktyg jag ska använda för att gå vidare.
Älskar verkligen denna mannen som nykter o det vi har tillsammans.
Är första gången jag vänder mig hit då jag känner mig maktkös....😥😥

Och bara upptäcka hur din andning känns. Det är en övning som jag tycker om. Att känna hur varje andetag är ett nytt andetag. Och den kan du bestämma helt över. Hur du vill öva på att känna den. Och hur mycket som går att göra med andningen. Att djupandas ett par andetag gör så att lugn och ro responsen kopplas på. Vi har en fantastisk andningsapparat i vår kropp. Och det finns många fina övningar att hitta på youtube och andra ställen. Andas på, när det blir jobbigt. När det än sker, vart du än är. Känn hur andetaget känns, i din kropp. Hur kroppen andas.
Det ska jag ägna mig åt en stund nu, innan min förmiddag fortsätter.

@EsterHanna
Ja, vi behöver pepp för att orka stå emot.

Så fint att du känner tacksamhet för det du har. Kvar. Det är viktigt. En liten lön innebär ett arbete och det är bra. Det är bra att ha något att göra och fokusera på, när tankarna på det som kommer automatiskt kommer.

Då kan du öva på att upptäcka de tankarna och släppa dem du inte vill ha. Och fokusera på hur du vill ha det, just nu. Just idag. Och börja med ditt ögonblick just nu.

Önskar dig en fin dag!
Kramar

@Självomhändertagande och Ullabulla! Man går i trappor och när man är färdig för nästa steg så finns det människor som ni, som hjälper en uppför steget. Jag trodde att det var "klart" och fixat när jag klarade av att slänga ut min man. När jag sa stopp och stängde dörren. Men det finns resor kvar. Jag förstår det nu.
Jag tänker på min mening flera gånger varje dag, på kvällen när mannen börjar terra på telefonen, en chans till, en chans till-blockar jag av och vilar. Han är desperat men har inte tagit ett enda steg mot insikt och tillfrisknande. Han är ansvarig för sina val och sin lycka. Inte jag. Inte jag.

Jag är tacksam att jag har mitt hem kvar. En liten lön jag och min dotter kan leva på.
Nu jobbar jag på att skriva ner vad jag vill ha i relationer. Har aldrig gjort det förut utan följt med dit det blåser.

Önskar er en fin dag! Kramar

@EsterHanna "Jag ska också hjälpa mig själv nu." Skriv upp det i din kalender, på kylskåpet, på post it lappar eller där du skriver och där du läser det. Du behöver nog påminnas då och då.

Jag önskar att jag hade skrivit upp mina kloka ord till mig själv så hade jag kanske sluppit några år, även om jag förstår att jag behövde göra min lååååånga resa som medberoende. Det händer att jag gråter, då jag missade att skaffa barn, men jag älskar mitt liv idag. Jag är fri fri fri och jag förtjänar att leva mitt liv som jag vill. Det gör vi alla. Vi kan det, om vi kämpar och lär oss säga stopp. Kram till dig.

@Ullabulla "Varje människa är ansvarig för sin egen lycka och sina egna val,punkt." Det är så kloka ord. Du är så klok. Du har skrivit så kloka saker till mig tidigare. Tack tack tack! Kram till dig.

PS. Vill också bara säga att det känns som om min dotter delvis blivit personlighetsförändrad, "hårdare". Hon kan säga otroligt elaka saker till mig (tror i och för sig att det oftast varit i abstinensfas). Hon är också ofta mycket arg på vissa personer som försöker hjälpa henne. Kanske inte så svårt att förstå, egentligen, men det är "sättet" och uttrycken som känns annorlunda, känns lite som om hon inte är hon längre. Något som också skrämmer mig.

Jag tänker på er och har läst igenom alla era kloka och förtvivlade inlägg igen. Båda era situationer är omänskligas. Även om problemen ser lite olika ut finns samtidigt så otroligt stora likheter i våra situationer/"missbrukshistorier"
inte minst när det gäller den ständigt närvarande oron och rädslan som man egentligen inte orkar leva med. Just nu befinner jag mig själv i en brunn av ångest och hopplöshet och tycker att jag själv även börjar bli mer och mer virrig, svårt att hålla reda på mina egna mediciner t ex (2 blodtrycks och en ssri). Har också fått propavan till natten, har tagit en för en stund sen. Just nu är min man hos min dotter. Orkar inte just nu skriva om de senaste händelserna, men det är aktuellt med (frivilligt) behandlingshem. Men jag har tyvärr tappat hoppet helt, hoppas det kommer tillbaka. Ibland känns det som om det är bättre att "ge upp" så att säga, utgå ifrån det värsta. Samtidigt tror jag inte jag klarar det eller om det är bra. Ni har rätt i att alla får hitta sin väg, men också i att det är viktigt att alltid finnas där, tror jag. "Drömmen" är att kunna göra det utan detta ständiga lidande. 4-5 år i mitt fall nu.

Hej!
Min man hade alkolås under 2 år och det är inget som är personligt.
Den som ska köra bilen får blåsa igång den.

@evve Så skönt att höra, Du är stark, du kommer arbeta dig igenom det här. Kram

Idag gick jag på mitt första ACA-möte.

Och jag känner mig fylld av liv. Fylld av hopp. Jag är inte ensam i mina tankar, jag är inte ensam i mitt beteende. Här hör jag hemma och i processen kommer finna läkning. Jag känner mig så glad.

Kaosartat telefonsamtal med mannen. Han låter inte berusad men har säkert druckit vin ikväll. Säger att jag svikit honom, att jag gjort slut. Projiceringar deluxe. Han sviker genom att inte söka hjälp, han gjorde slut och ville skicka in skilsmässopappren. Han påminner mig om att vi inte är ihop även om vi fortfarande är gifta. Försöker vara stark men det är så jäkla smärtsamt. Att argumentera och bråka med någon som inte tänker klart och logiskt. Kan liksom höra att han ljuger för sig själv, och försöker övertyga mig om att lögnerna är sanna. Framförallt handlar det om vad jag har gjort. Alltid jag som gjort eller sagt något. Just nu vill jag bara ha tillbaka vårt hus och bo där med vårt barn. Kan han inte bara krascha snart??!

@EsterHanna visst är det så.
Skulden och ångesten över att man lämnar en sjuk människa åt sitt öde är hemsk.
Man får allas sympati över att man tänker på sig själv och sina ev barn.

Om man tänker diagnosen cancer så tror jag att sympatin skulle utebli.
Så någonstans finns det dubbelbottnade som en röd tråd i allt detta.
Alkoholism är ju en sjukdom där den som dricker inte klarar att avstå fast de så innerligt önskar att de kunde just det.

Men de söker ju inte hjälp.
De väljer att dricka fast man ställt ultimatum.
Hur kan det då bli så att jag står där med skulden.
Att deras olycka och oförmåga blir min att bära.
Men om man tänker ett steg längre.
Hur många oändliga (och meningslösa) samtal har man haft.
Där man visat på alternativ och konsekvenser men när den som dricker ändå gör just det..dvs dricker.

Hur många chanser och misslyckanden har man inte burit inom sig innan man till slut fått nog och inte orkat mer.

Jag minns hur mitt ex fortsatte att visa att han ville tillbaka sen jag gick in i min nya relation.
Men slutade han dricka?
Ack nej.
Till slut blev han nykter med hjälp av behandlingshem men dog drygt två år senare av andra orsaker

Så den skulden är också min att bära.
Om jag levt med honom hade jag tvingat honom till läkare osv.

Min poäng är:
Finns det skuld att suga i sig så gör vi ofta det.
Finns det någon annans ångest att bära så agerar vi gärna slaskhink.
För vår egen ångest och oförmåga får då stå tillbaka att titta närmare på.
Man bygger i sig i ett skyddande hölje av alkisens elände för att slippa titta på sitt eget.

Varje människa är ansvarig för sin egen lycka och sina egna val,punkt.
Om du väljer att låta honom stjälpa sin dynga på dig så är det ditt val.
Men hjälper det honom?
Hjälper det dig?
Isåfall,på vilket sätt.
Att börja våga ställa frågor till sig själv är ofta en bra väg att bryta destruktiva mönster.

Alla vi som varit eller är i denna sörja vet hur svårt det är att dra loss gummistövlarna och börja undvika gyttjepölarna.
Men det går,det tar bara lite tid att få nya vanor att sätta sig.

Alla får hitta sin väg, håller verkligen med. Det går inte att följa en manual hur bra den än är. Självklart finns det att lära av alla teorier,,men ingen är fullkomlig även om dom som genomgått behandling med lyckat resultat ibland tycks tro det. Har tyvärr upplevt det många gånger och det har då gällt tolvstegsbehandling som jag för övrigt tycker år en bra behandlingsmodell. Tror det handlar i första hand om motivation och sen finns det olika modeller och man får göra en individuell bedömning av vilken metod som passar bäst. Att som du alltid finns där tror jag kanske är det allra viktigast. Träffade en gång en jättesympatisk flicka, med ett omfattande beroende. Frågade henne vad det var som avgjorde att hon blev nykter och drogfri och enligt henne var det viktigaste att hennes mamma alltid fanns där. I övrigt hade hon genomgått tolstegsbehandling och därefter fortsatt med NA. Du känner din son bäst och har en vädigt sund inställning tycker jag. Skönt att du känner lite hopp.🌹

@EsterHanna Så skönt att höra att du funderat på vad du behöver och är beredd att lägga mer fokus på dig. Håll ut, kämpa, värna dina gränser. Kram!

Hur går det med ditt nya boende?

@EsterHanna
Oj så du kämpar. 💕
En kompis till mig sade : "en sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag". Så sant. Det lever jag efter. Försöker i alla fall.
Din gräns har nåtts för länge sedan där jaget börjat raseras. Den sunda relationen har inte funnits där. Kämpa på. Man ska inte dras med i någon annans missbruk. Tänk på dig själv nu. 🌹 Kram på dig!

@Självomhändertagande . Jag läste ditt svar direkt efter du skrev det. Jag har tänkt på det sen dess. Tack för du tog dig tid. Jag ser att vi är lika. Jag tar med mig allt du skriver, har läst ditt inlägg många gånger nu. Jag ser att jag är helt slutkörd av att hjälpa människor som inte ger något tillbaka. Dessutom en konstant oro för att de inte ska bete sig illa /oförskämt/pinsamt mot andra så arbetar jag för fullt för att dölja, släta över och ställa till rätta.
Jag ska också hjälpa mig själv nu. Jag ska aldrig mer fixa någon eller vara draghästen åt någon annan. Att stänga av det som inte är mitt...det ska jag börja med.

Du skriver om naturen. Jag bor på en makalöst vacker plats. Jag bygger sittplatser i alla väderstreck men sitter aldrig där. Tar det aldrig lugnt. Det ska jag försöka ändra på. Tack för du tog dig tid med ett så långt svar. Mycket tacksam för det. Nu ska jag slå på Frisk av naturen... Kram

En dag i taget. En fot framför den andra . Så är det ibland . Mina andra barn har svårt att förstå detta och har lite fullt upp med sitt eget , mitt uppe i livet som de är. Det finns en grundkärlek och jag vet att de kommer finnas om han tar sig ur det men de är inte ”i det ” och vill inte alltid prata så mkt om det vilket jag förstår.
Ikväll är det en manifestation mot psykisk ohälsa kl 22 på tv. Jag vet att det är föräldrar med som förlorat sina barn till droger . Flera som jag haft kontakt med.
Just därför kommer jag gå alltid göra det som känns mest rätt för mig oavsett medberoende el inte . Sätta gränser men kärleksfulla sådana och alltid finnas där. I grund o botten handlar missbruk om psykisk ohälsa och dåligt mående och så länge jag har min son i livet kommer jag hoppas och försöka stötta . Alla får hitta sin väg.
Just nu känner jag lite mer hopp . Det går väldigt upp och ned även för mig .
Jag vet att han vill ur detta . Och jag hoppas han hittar styrkan.