Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M Tack för ditt kloka svar! Precis. Jag försöker hjälpa/rädda helt omöjliga personer. Och tar skada själv. Låter de leva på min drivkraft och energi utan att ge ett uns tillbaka. De tar liksom aldrig vid, blir inte min parhäst och låter mig inte vila och drar framåt själva ett tag. Stannar jag-stannar dom.
Varför? Vad kommer det ifrån?
Jag behöver faktiskt inte svara när det ringer. Jag behöver inte ha dåligt samvete. Jag ska bara tänka på mig och min dotter nu. Vi har inga barn tillsammans, om han vill träffa hunden (herregud) så får han lösa det på annat sätt. Skaffa en ny hund. Jag vill inte prata med honom igen. Jag orkar inte.
Jag tror aldrig jag har haft någon nära mig som drivit saker framåt. Det har alltid varit jag. Nu vill jag vila.

@Ullabulla -först vill jag sända dig ett stort tack för ditt svar! Jag har så dåligt samvete. Jag känner mig sjukt elak som lämnar en människa i totalt misär, dessutom en människa jag har varit gift med. Om jag fick önska så hade han försvunnit ut i tomma inget, tappat mitt nummer och aldrig hört av sig igen.
Jag lämnar en människa till döden och samvetet lättar lite varenda gång jag låter honom...lägga lite av sin ångest på mig. Jag beklagar mig inte, jag säger...ingenting. Om någon frågar säger jag att allt är ok.
Frågan jag ställer mig är varför då? Varför ska jag rädda dessa vrak? Jag är väl ingen jäkla Moder Teresa?
Galet trött på mig själv med blir jag.

@Lingonet Hej! Hur går det med allt? Lider med dig, är sååå jobbigt att aldrig kunna räkna med sin andra hälft. Få bära allt(!) själv. Stor kram!

@Ullabulla du skriver precis det jag tänker. Vi som är anhöriga är också beroende, men inte av alkoholen utan av vår roll i förhållande till alkoholisten där vi bekräftas och ges ett syfte - vi är motopolen. Vi älskar det och vi hatar det.
Det enda sättet att slippa djävulsdansen är att välja att inte dansa den. Göra ett aktivt val, inte bara dras med. Och hitta din förklaring till varför just du är medberoende.

Mitt medberoende kommer från mobbning under hela grundskolan och en stark önskan att bli omtyckt. I mitt huvud blev det till "jag måste hjälpa till, det gör en snäll människa och jag är en snäll människa".

Men jag orkade till slut inte ha det där kaoset runt mig.

Jag tror det är den resan du kanske måste fundera på att göra, EsterHanna? Det är en sak att inte trivas med kaoset och en helt annan sak att säga nu ger jag blanka fan i detta och väljer att leva mitt liv för att ta hand om mig själv. Du har all rätt att göra det. Jag tror du behöver göra det, med tanke på vilket helvete du går igenom. Vilket råd hade du gett till en vän som var i dina skor? Det rådet ska du ge till dig själv också.

Hej och varmt välkommen hit ensammamma78!

En närstående till dig har fått alkolås i sin bil, det du undrar är om du kan köra bilen om jag förstår rätt. Skulle gissa att det inte går att koppla alkolås till specifika personer så då borde någon som är nykter kunna köra bilen. Antar då du hittat hit till vår sida och skriver här att han kanske har problem med alkoholen, att detta lås kanske kom dit av en anledning. Hoppas han kommer till rätta med sitt drickande om det är så att han har ett bekymmer med det.

Skriv gärna om du vill och berätta så kan vi försöka ge dig stöd härifrån.

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@EsterHanna
När jag skrev här för snart 2 år sedan, då hade han flyttat ut 2 år tidigare. Och andra skrev att jag dansade djävulsdansen fortfarande. Jag förstod inte det då. Nu förstår jag.

Det är så många steg som man behöver ta hand om. Jag bad pappan till mitt ex om hjälpa, att han skulle flytta ut, då jag berättade om alkoholen. Och det blev ett jävla liv. Mitt ex har ett syskon som är läkare och hen är gift med en läkare. De är i min ålder. Jag trodde att jag skulle få hjälp av dem. På sikt. Även mamman är sjuksköterska. Och pappan har arbetat inom området missbruk.

Så jag fastnade med ett svart får och jag pratade inte med någon. En gång sa min vän från ungdomen att hon hade förstått vad jag gått igenom, då hennes pappas nya fru är alkoholist. Och hon kunde inte låta nya frun ta hand om hennes barn.

Idag har jag tagit avstånd från den vännen och det finns fler anledningar till det. Jag kände en arghet för att hon inte uppmärksammade mig tidigare, men jag behövde ta hand om det. Och jag mediterade ett helt år på hur jag ville ha det med den vänskapen. Och jag upptäckte det jag behövde upptäcka.

Jag hade aldrig någonsin klarat detta om jag inte hade utbildat mig inom mindfulness. Jag behövde ge mig medkänsla varje dag under lång tid för att förstå att mitt liv är viktigt. Jag är viktig för mig. Jag läste om din tråd och jag känner igen mig så mycket. Hur jag dansade. Och jag lät honom ha kontakt med mig fram tills för 2 månader sedan. Då blockade jag alla kanaler och poletten trillade ner ordentligt. Tack vare att jag träffat en man jag är kär i som frågat varför jag har kontakt med mitt ex. Jag känner den här mannen sedan tidigare, länge tillbaka, långt innan jag träffad mitt ex. Och då var han upptagen. Jag har alltid önskat mig en man som han, men inte förstått vart jag skulle hitta en sådan man. En skötsam man. Som gör allt bra. Och jag har förstått mitt tidigare mönster. Jag är en rolig och glad människa. Det har attraherat tidigare pojkvänner. Och det har inte varit någon av dem som jag har velat stanna kvar med. Jag behövde se över mitt eget beteende. Vem har jag valt tidigare. Varför fungerade inte det. Vad behöver jag. Vem vill jag vara med. Hur vill jag ha det i mitt liv.

Hur vill jag ha det i mitt liv funderade jag på under meditationer och idag har jag det liv jag önskar. Jag vaknar ensam i min bostad och känner mig tacksam varje dag. Ibland vaknar jag med min pojkvän hos mig eller honom. Jag blir ofta fascinerad över att han är så bra. Hur kunde jag inte ha förstånd att välja en bra man som han mycket tidigare.

Och svaret är, jag behövde erfarenheten. Så naiv jag varit i mitt liv. Idag ser jag vilka som sliter med alkoholen, vem som är medberoende och jag ser också hur brett det är i vårt samhälle. Det är den värsta drogen som finns. Och tyvärr är det upp till oss alla att ta ansvar för vårt egna liv. Jag har tänkt på om mitt ex dör en alkoholrelaterad död, hur gör jag då. Ska jag gå på hans begravning. Och jag har kommit fram till, att jag inte ska det. Men jag hoppas att han får leva länge till och jag hoppas att han är nykter, men jag bryr mig inte om att ta reda på det.

Jag har fått en chans till, att uppleva kärlek med en sund och frisk man. Med beteenden som jag förmodligen skulle ha "ratat" som yngre, men som jag idag upplever som charmigt. Vi är alla olika. Jag accepterar människor som de är. Jag ger mig mycket medkänsla. Jag omfamnar mig själv med kärlek. Och tar hand om mina behov. Som är sömn, äta bra, motionera, göra något meningsfullt, stressa lagom, vistas med andra människor på avstånd i dessa tider. Och naturen är min bästa vän. Jag går ut och kramar träd. Jag doftar på mossan. Och lyssnar på hackspettar. Jag ser ekorrar hoppa från träd till träd. Och jag känner att jag bor i min kropp. Och är närvarande i det som sker.

Jag är tacksam för att känna min lugna andning. Och jag är tacksam för att jag noterar när min andning känns stressad, då stannar jag upp. Och gör en SOAS. Jag stannar upp i det som sker, observerar, accepterar att det är som det är och så väljer jag att svara eller släppa taget.

Förr svarade jag ofta på det som uppstod. Nu släpper jag oftast taget. Då jag noterar att det inte är mitt. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv och det har tagit tid. Men jag levde också med alkoholisten i 11 år, så jag antar att jag var ganska sjuk i mitt medberoende.

Jag gav honom allt. Jag gav honom mer än vad jag gett mig själv. Och det var svårt när jag lånade honom mycket pengar, som jag förstod att jag behövde se som en gåva.

Jag hade gått under totalt om jag inte fick honom att flytta, då jag förstår idag, att han ägnade sig åt psykisk misshandel. Och när jag har berättat för ett fåtal människor om min resa, så säger de grattis och jag vet att de menar det.

Skriv en lista på allt du vill göra och gör det du kan!

Lev nu. Ta med din dotter till naturen och gör det ni kan. Ta med termos med något varmt. Och bara sitt. I varma kläder. Krama träd. Se avsnittet frisk av naturen på SVT play. Det ligger kvar till mitten av december. Jag får inte skicka med en länk här. Det handlar om hur japanerna går ut och skogsbadar. Hur de tar in hela naturen med alla sina sinnen.

Bjud in naturen i ditt liv, om du inte redan har den självklar. Då menar jag upptäck den! Upptäck årstiderna. Upptäck träden och förändringen. Det gjorde jag under ett par år, då jag levde med alkoholisten. Jag upptäckte naturen genom att jag levde som jag gjorde. Jag behövde komma ifrån. Och jag fick kraft av naturen. Jag blev också frisk av den.

Nu skriver jag bara rätt upp och ner. Och nu behöver min dag börja. Men jag önskar dig och alla som skriver här, så mycket. Jag önskar dig att du upptäcker allt som är vackert och fint i ditt liv. Hela tiden. Och öva på att stänga av det som inte är ditt. Låt det ta den tid det tar. Jag övar ännu. Hela tiden. På att leva mitt liv. Och att inte "fixa" någon annan, oavsett vad det handlar om. Jag har upptäckt mitt beteendemönster. Och det är att jag har hjälpt andra hela livet. Och jag fastnar inte i det, utan jag prövar hjälpa mig själv. Så att mitt liv fortsätter att vara som jag önskar.

Ta hand om dig. På alla sätt.

Känner mig så satans tom...
Han lovade att inte smyga. Ändå vet jag att det pimplas whiskey när jag jobbar natt och han är själv m barnen...
Jag dricker också, men mindre. Och inte varje dag. Har så här långt bra stöd från beroendecentrum.
Men vill känna förtroende för honom.

Hej ester hanna
Jag tror utan att veta.
Att du kanske bara bitvis klarar av att kliva av cirkusen.
Att vara medberoende är ju som namnet säger ett beroende.

Jag fick någon sorts konstig kick av att bli bekräftad och klarade mig inte utan den bekräftelsen.
Men jag såg inte, eller ville inte se min sanning.
Att jag söp på mitt ex.
Hans dåliga mående;hans beroende av mig osv.
Jag fick oja mig och fortsätta älta och må dåligt.
Jag hade helt enkelt inte supit klart på min alkis.
Det låter hemskt,men så var det för mig.
Jag fick helt enkelt sätta upp regler för mig själv och förstå vilka starka bindningar även jag hade till honom.

Jag kallade det återfall när vi hade kontakt och påtvingad nykterhet när jag avstod kontakt.
Sakta kunde jag klippa de grövsta banden,men jag klarade aldrig att klippa helt trots att jag gick in i en ny relation.
Ta den tid du behöver och fråga dig själv varför du vill glänta lite på dörren ibland.
Vad ger det dig och på vilket sätt stoppar det dig i ditt fortsatta liv?
Men du har tagit dig en lång bit på din väg.
Fortsätt så 🤗

Min man förlorade jobbet sommaren 2019. Redan innan det så kunde han periodvis må dåligt av ångest och nedstämdhet, men det brukade snabbt gå över. Han tog redan då gärna en öl eller två när han kom hem efter jobbet, men jag minns att han var noggrann med att ha en vit dag i veckan. Redan då ringde mina varningsklockor, men han hade allt under kontroll, hävdade han, och hade absolut inga problem med alkoholen. Under tiden som arbetslös har allt eskalerat. Depressionen har blivit värre i takt med att självförtroendet o självkänslan har försvunnit. Det har varit svårt att få hjälp från vården med annat än mediciner och när dessa inte hjälpte har han börjat självmedicinera med alkoholen. Jag har sett och jag har påpekat. Jag har försökt att ge råd vad jag tror och vet är bra vid depression; motion, rutiner och bra mat, men jag har nog varit fel person att påpeka. Det har bara lett till bråk och konflikter. Tillslut har jag tystnat, tänkt att det löser sig när han får ett jobb. Men så för en vecka sen då rasade han i botten. Åkte in på psykakuten och det uppdagades att han inte bara drack på kvällen, som jag trodde, utan de senaste två veckorna har han försökt döva ångesten med alkohol redan när han vaknat. Jag visste ingenting. Känns så overkligt allting och så kluvet. Jag är lättad att allt kommit upp till ytan, att han erkänt sitt problem och sökt hjälp, men jag är också så arg på honom! På situationen vi har hamnat i. Läkaren har gjort en orosanmälan till socialen över våra barn och det känns så orättvist mot mig som under hela denna tiden inte gjort annat än att eftersträva ett normalt familjeliv.
Jag vet inte hur vår framtid ser ut. Vet inte om jag har några känslor kvar under all min ilska. Finns något förtroende kvar? Kommer jag kunna lita på honom igen?

Min man förlorade jobbet sommaren 2019. Redan innan det så kunde han periodvis må dåligt av ångest och nedstämdhet, men det brukade snabbt gå över. Han tog redan då gärna en öl eller två när han kom hem efter jobbet, men jag minns att han var noggrann med att ha en vit dag i veckan. Redan då ringde mina varningsklockor, men han hade allt under kontroll, hävdade han, och hade absolut inga problem med alkoholen. Under tiden som arbetslös har allt eskalerat. Depressionen har blivit värre i takt med att självförtroendet o självkänslan har försvunnit. Det har varit svårt att få hjälp från vården med annat än mediciner och när dessa inte hjälte har han börjat självmedicinera med alkoholen. Jag har sett och jag har påpekat. Jag har försökt att ge råd vad jag tror och vet är bra vid depression; motion, rutiner och bra mat, men jag har nog varit fel person att påpeka. Det har bara lett till bråk och konflikter. Tillslut har jag tystnat, tänkt att det löser sig när han får ett jobb. Men så för en vecka sen då rasade han i botten. Åkte in på psykakuten och det uppdagades att han inte bara drack på kvällen, som jag trodde, utan de senaste två veckorna har han försökt döva ångesten med alkohol redan när han vaknat. Jag visste ingenting. Känns så overkligt allting och så kluvet. Jag är lättad att allt kommit upp till ytan, att han erkänt sitt problem och sökt hjälp, men jag är också så arg på honom! På situationen vi har hamnat i. Läkaren har gjort en orosanmälan till socialen över våra barn och det känns så orättvist mot mig som under hela denna tiden inte gjort annat än att eftersträva ett normalt familjeliv.
Jag vet inte hur vår framtid ser ut. Vet inte om jag har några känslor kvar under all min ilska. Finns något förtroende kvar? Kommer jag kunna lita på honom igen?

@Åsa M - Du skriver "Vad känner du att du behöver göra för att slippa?"... Vet inte?! Finns ng inget jag kan göra för att slippa? Blocka och inte blocka av? Rädd att han kommer hit och lever rövare mentalt. Han vill träffa hunden...Hunden är inget barn-vi har inte delad vårdnad, jag äger hunden.
Jag kommer inte undan känns det som....Vad kan jag göra? Finns det något så ser jag det inte.
Säger bara nej och vill inte när han tjatar "en chans till", 50 gånger i rad... Nej, nej, nej...Du har fått din sista chans flera gånger. Osv....

@Åsa M Tack för ditt svar. Jag blockar i perioder. Vet inte varför jag blockar av igen men på något sätt är jag rädd för svallvågen efter blockeringen. Den blir större ju längre han är blockad. Friskt? Not! Han skriver hela tiden och säger att han vill tillbaka och att jag är hans livs kärlek. Jag betvivlar inte det och hade han inte missbrukat hade vi ff varit gifta och levt ihop.
Jag kan inte leva med honom för jag och min dotter måste leva ett liv där vi inte behöver ta hänsyn till en vuxen bebis som missbrukar. Så är det... Jag vill nog aldrig ha kontakt med honom igen när detta har lagt sig. För det kommer det väll göra?
Forumet här var min räddning också.
Kramar till dig!

@Självomhändertagande - Tack för ditt fina svar! Jag har bidat tiden under mer än ett år-kanske mer-för det har inte gått att avsluta. Han har...gjort så fruktansvärda saker mot mig, samtidigt som han utmålat sig som ett offer hela tiden. Jag visste att han skulle trampa snett och då stängde jag dörren. Nu är det som han aldrig bott här.
Och vi är fortfarande gifta på pappret och jag kan inte känna någonting alls när jag ser eller tänker på honom. Mina arbetskamrater vet inte att vi inte är ett par tex.
Bra ide med hjälp via vårdappar...Ska genast googla, leta...det skulle passa mig tror jag. Svårast för mig har varit att berätta. Att misslyckas. Igen. Såg du inte? Jag har inte sagt något till någon, holt upp en stenhård fasad fast jag vet nu att folk/vänner såg och visste.
Att hitta detta forum var min räddning.
Kramar

@mulletant tack den ska jag läsa. Jag har vart på väg många gånger men kan inte svara på vad som hindrar mig.
De är bara så svårt.

@Åsa M tack! Försöker hålla fokus men ibland måste man bryta ihop, sörja, för att kunna plocka ihop sig och komma igen ❤

Hej maskros06!
Din berättelse kunde varit min. Det blev inte bättre, det blev värre.
En dag, eller rättare sagt kväll, fick jag nog och gick - i tanken att inte återvända. Det blev vändpunkten för oss. Om du vill läsa finns min berättelse i Det vidare livet, Mitt nya år. Jag skrev nyligen nån slags sammanfattning.
Ta dig själv, det du ser, hör och dina erfarenheter på allvar! Kom ihåg att det är du som kan ta makten i ditt liv. Du och ingen annan äger rätten till det. Det är inte enkelt men det är möjligt!
Allt gott / mt

Min man är en sån där kille alla tycker om! Rolig, hjälpsam alltid igång! Bra jobb, bra ekonomi.
Så ser de ut utifrån. Ingen förutom jag och hans syskon tycker han har problem med alkoholen, inte han häller.
Våra vänners säger att jag överdriver , han blir ju aldrig otrevlig.
Han dricker alltid sig berusad fall han dricker och han dricker minst en gång i veckan.
Han smygdricker under veckorna när jag är på jobbet eller gått och lagt mig!
Hur jag vet de är för all sprit tar slut och jag dricker aldrig sprit.
Jag kan märka fall vi delat en flaska vin under en kväll så är han skit berusad och jag har ju druckit lika mycket ca 2 glas känner inte av de! Han är inte liten och späd.
Jag har tjatat, bråkat ,tigit och pratat med honom. Han erkänner att han smyg dricker ibland men ser de inte som ett problem och lovar att sluta.
Han slutar ca 2 veckor sedan igång igen.

Jag vet inte vad jag ska göra när han själv inte ser de som ett problem. Han gör ofta narr av mig inför vänner , ang alkoholen tex …. Vet inte fall jag får ta ett glas vin för ….. jag är ju tydligen alkoholist alla skrattar bara då.
Vi har barn och jag vill inte skiljas men vet snart ingen annan utväg😔 vad gör man

Smyger är bara förrätten. Min fru är alkoholist. Hon har nu efter flera år äntligen erkänt det för mig och sig själv. Dessutom jobbar hon alldeles för mycket. Vi har en snart tonårig dotter som är helt förtvivlad och anser att hennes mor inte har tid för henne och "aldrig är med mig och har tid för mig". Vårt äktenskap håller på att spåra ur. Min fru har gått på olika seminarier och fått behandling för sin alkoholism för drygt ett år sedan. Ansågs av behandlare och sig själv att hon var färdigbehandlad. HJÄLP. Hon är tillbaka i sitt beroende och smyger med sitt drickande och gömmer flaskor i förråd och garderober. Vår dotter säger allt som oftast att "mamma är konstig". Då vet jag att hon druckit. Och hon förnekar och vill inte ha någon mer hjälp. Och kan inte prata med mig om detta. Hon vill inte inse att hon har problem. Vad ska jag ta mig till? Känner att jag inte har någon jag kan prata med om detta. Dessutom går det ju inte att tvinga någon till behandling.

Håll ut! Det blir bättre. Du är värd bättre och mer därtill. Många många kramar!

Har en nära anhörig som ska få alkolås i sin bil. Är det bara han som kan köra den eller kan jag också göra det? Vi träffas nämligen en del och är ute mycket.

Tack för ditt inlägg @anh@rig

Uppdatering!
Träffade exets chef i dag. Hon tog mig åt sidan och berättade vad som hänt det senaste året. Efter att jag skällde ut honom och blockerade honom i sociala medier har det tydligen gått utför. Hon berättade att han supit ner sig fullständigt. Blev fråntagen sitt chefsuppdrag. Blev tvångsinlagd. Nu är han i behandling men har ingen som helst insikt om att han är sjuk. Efter två dagars behandling hade han sagt att han var frisk. Hon tror att han har lång väg kvar att gå men hon tackade mig för att jag larmade för ett år sedan.
Hon bad mig också höra av mig igen om han kontaktar mig.

Vad glad och lättad jag är över att arbetsgivaren äntligen tog tag i honom. Och tack till er alla här på forumet som peppade mig att tala med hans chef!

Jo Dearself jag har en ny verklighet att förhålla mig till och på ett sätt är det lättare. Min son befinner sig i trygghet just nu, kan ju inte ens förflytta sig. Jag kan besöka honom när jag vill och han mår bättre och bättre. I början var det mycket ångest, men man tog ut all medicin han hade i samband med stroken. Självklart är det mycket som oroar mig men det handlar huvudsakligen om en framtid jag inte vet något om. Har besökt honom dagligen för att få honom att minnas verkligheten han levt i, det som varit positivt och för stt minnas människor han känt/känner. Nu är det dock besöksförbud pga pandemin och det oroar mig att jag inte kan besöka honom.

Du önskar en fridfull jul med familjen med glädje och gemenskap. Precis det man inte har med ett barn som lever ett så destruktivt liv. Smärtsamt för det är vad julen är för många, men inte alltid. Undrar lite hur din vuxna barn är delaktiga i bekymren för din son? För min del försökte jag hålla hans syskonen utanför och det var nog inte så bra. Trodde jag skyddade dom men det har framkommut nu att dom eller åtminstone den ena hade velat vara delaktig (tvillingar men ena systern fick syrebrist under förlossningen). Har tänkt att hon skulle ha svårare att hantera situationen men jag har kanske fel. Idag är dom delaktiga och det gör att vi känner en gemenskap och tar hand om varandra.

Frågade min son tidigare vad det var som gjorde att han i stort slutade med droger. För det första hade han nog inget beroende, utan det var en "hopplös" livssituation som gjorde att han hade behov av flykt. Själv sa han att det fanns ingen konsekvens ingen enskild händelse som gjorde att han valde bort drogerna. Kanske är det så för de flesta att det är inte en konsekvens utan många och en dag är bägaren full helt enkelt.

Minns den förfärliga oron jag bar på och som du förmodligen bär på. Pratade också med en mamma vars son dog i missbruk för flera år sedan och det hon minns är också denna tärande oro så långt från en fridfull jul man kommer. Allt har ett slut men vi vet inte hur. Önskar dig verkligen en fridfull jul det har du förtjänat.

Har just läst din tråd. Jag prövade bli av med mitt ex i flera år, han manipulerade och jag orkade inte kämpa emot manipulationen. Hade en vän som jag kunde prata med. Hon har erfarenhet av att vara medberoende och det var tack vare de samtalen med henne som hjälpte mig att förstå hur illa det var. Jag hittade även hit, till detta forum, efter att han hade flyttat ut, men vi hade fortfarande kontakt. Han var nära att dö ett par gånger. Och jag var orolig. Jag ville inte ha det så längre.
Som jag övat på att sätta gränser och säga stopp. Nu är det bara stopp. Och jag är så tacksam att han var ute innan pandemin kom. Jag hade inte orkat en dag till.
Jag behövde även professionell hjälp med att sätta gränser. Och den processen tog mig 1,5 år, från att jag sökte hjälp. Stod i kö i 8 månader. Idag tror jag att det finns massor av professionella som kan hjälpa via vårdappar. Be om den hjälp du behöver och ta all hjälp du kan få!

Lev ditt liv - som du vill leva det! Ta hand om dig!

Fy så jobbigt! Jag har inte varit i din situation men jag valde att blockera i sociala medier efter att jag talade om för honom exakt varför jag tog avstånd. Jag sa att jag vill inte ta emot hans alkoholindränkta ångest hela tiden för den får mig att må dåligt, och jag sa att han måste söka vård. Gav nummer till olika missbrukskliniker och sa att du kan kontakta mig igen när du är nykter och i behandling. Han har inte vågat kontakta mig igen efter det. Inget sms och inget samtal. Tystnaden är ljuvlig. Jag ser det som att han valde spriten och jag är oerhört lättad över att slippa dansa den där djävulsdansen. Vad känner du att du behöver göra för att slippa?