Senaste kommentarerna i forumet

@stardustinthesky
Hej. Vi bodde förstås inte ihop, men jag upplevde aldrig misstänksamhet eller svartsjuka.
Upplevde rastlöshet och lättretlighet ... Jag hann någon gång bli glad då han började med annat än alkohol. Kom fram till dock att ett beroende "flöt in" i ett annat beroende. Dopaminpåslag på annat sätt tänker jag. 🤔

Hej stardustinthesky!

Sannolikt finns det en del erfarenheter på forumet kring det du frågar om, men som du kanske vet behöver en ibland skriva flera gånger i sin tråd för att den ska "ta fart". Blir nyfiken på vad det är som föranleder frågan, är det här något du själv upplever? Skriv gärna och berätta mer om hur du har det, om du vill.

Det va så länge sen jag skrev nu, 1,5 år senaste vad jag kan se. Det har varit lugnt den tiden. Jag har docknu inser jag, mått så fruktansvärt dåligt. Min mur runt omkring mig är skyhög där endast mina barn har tillträdde innanför….det börjar tära på mig.
Han har haft ett par återfall nu under hösten och jag har satt upp mig helt inför det. Han får inte ta i mig, han får inte sova i samma rum, han får knappt ha hand om barnen. Mitt sätt att skärma av antar jag i väntan på att jag ska reda ut alla känslor som jag har och som jag förlorat.
Mitt i allt detta träffar jag en gammal bekant (som jag dejtat för 100 år sen), det som inte får hända har hänt. Han har börjat nagga i hörnet av min mur och jag får bokstavligt talat PANIK! Jag vill inte att nån ska börja med det, vad händer när och om den faller? Kommer han finnas där utanför eller kommer han försvinna när den är nere och jag har blottat mig ner till fotknölarna.
Jag har sagt detta till honom då jag varit uppe en hel natt utan att sova just för detta, det tär på min inifrån. Jag behövde får ur mig det o jag tyckte han behövde höra det. Han ville fortsätta ses trots allt jag berättar men kanske på nåt fik så chansen inte finns till möjlighet för annat och jag vet inte. Kommer detta att göra mig ännu ondare? Vad är hans del i detta, finns det nån baktanke? Samtidigt sitter jag fortfarande i huset med sambon o barnen….
I denna takt är inte väggen långt borta…..men allt jag vill egentligen är att komma därifrån!
Känner mig mer ensam nu än nånsin och behövde skriva av mig till nån som förstår min frustration, ångest och skam. Jag är bara en person vill bli älskad av nån som vill bli älskad av mig. Hur svårt kan det vara?

Det va så länge sen jag skrev nu, 1,5 år senaste vad jag kan se. Det har varit lugnt den tiden. Jag har docknu inser jag, mått så fruktansvärt dåligt. Min mur runt omkring mig är skyhög där endast mina barn har tillträdde innanför….det börjar tära på mig.
Han har haft ett par återfall nu under hösten och jag har satt upp mig helt inför det. Han får inte ta i mig, han får inte sova i samma rum, han får knappt ha hand om barnen. Mitt sätt att skärma av antar jag i väntan på att jag ska reda ut alla känslor som jag har och som jag förlorat.
Mitt i allt detta träffar jag en gammal bekant (som jag dejtat för 100 år sen), det som inte får hända har hänt. Han har börjat nagga i hörnet av min mur och jag får bokstavligt talat PANIK! Jag vill inte att nån ska börja med det, vad händer när och om den faller? Kommer han finnas där utanför eller kommer han försvinna när den är nere och jag har blottat mig ner till fotknölarna.
Jag har sagt detta till honom då jag varit uppe en hel natt utan att sova just för detta, det tär på min inifrån. Jag behövde får ur mig det o jag tyckte han behövde höra det. Han ville fortsätta ses trots allt jag berättar men kanske på nåt fik så chansen inte finns till möjlighet för annat och jag vet inte. Kommer detta att göra mig ännu ondare? Vad är hans del i detta, finns det nån baktanke? Samtidigt sitter jag fortfarande i huset med sambon o barnen….
I denna takt är inte väggen långt borta…..men allt jag vill egentligen är att komma därifrån!
Känner mig mer ensam nu än nånsin och behövde skriva av mig till nån som förstår min frustration, ångest och skam. Jag är bara en person vill bli älskad av nån som vill bli älskad av mig. Hur svårt kan det vara?

Min man har i mitt tycke börjat dricka mer sista åren. Vi har varit ett par i 8 år. Han dricker fina viner, varje helg, gärna några flaskor fre o lör. Han planerar för att kunna dricka sitt vin så fort som möjligt när det blir helg. Jag dricker själv väldigt måttligt o helst inte varje helg. Men vill jag bara dricka ett glas är han där o frågar om påfyllning hela tiden. Får åxå höra att jag är tråkig som inte vill dricka mer..
Ett flertal gånger har han ”tappat” det helt när han även druckit sprit. Vaknar av att han klättrar på väggarna o möbler för att hitta till toaletten. Han har även försökt ha sex med mig när jag sover vid dessa tillfällen.. Blir vansinnig varje gång o han blir sååå ångerfull o säger att han inte ska dricka sprit. Jag menar att han inte ska dricka alls.
Jag hatar när han är full o vill VERKLIGEN INTE ha sex med honom då.. och det vet han mycket väl om! På senare tid har min sexlust avtagit även när han är nykter o jag är dessutom i klimakteriet. Vi har sex typ 1 gång/v. Vilket han tycker är alldeles för lite..
I lördags kom droppen som rann över. Han blev asfull & klättrade omkring på mig o väggarna. Jag la mig på soffan. På morgonen försökte jag prata med honom o då säger han att han dricker för att jag inte vill ha sex, då får han nåt kul iaf.
Gick ut med hunden i flera timmar, kom hem o han sa inte ett ord. Jag åkte då till jobbet o fick efter ett tag sms att han var ledsen o att det är honom det är fel på.
När jag kom hem försökte jag prata med honom igen o han sa bara att han är ledsen o inte ska dricka. Försökte få svar på hur han tänker gå till väga men han svarar knappt. När jag blir arg på att han inte säger nåt svarar han bara att han inte vet vad han ska säga mer. Han har ju bett om ursäkt & ska sluta dricka sprit.
Hjälp! Är det jag som överreagerar?
Vad ska jag göra?

Hur ska man förhålla sig till all skit som alkoholisten vräker ur sig för att få en att må dåligt när man synat att hen druckit/tagit återställare? Har någon bra råd, jag känner mig fullständigt "mind fucked" och behöver hitta tillbaka till verkligheten.

Nu behöver jag skriva av mig igen. Har hittat ett boende, kommer bli mysigt och bra. Orkar inte leva i "rädslan" för att det ska drickas och bråkas här hemma. Det är som om jag avslöjar honom med att ha tagit återställare eller liknande så är det som om han ska förgöra mig. Anfall är bästa försvar och det finns ingen hejd på vad han häver ur sig. Tror tyvärr att han genom detta håller på och förstör sina chanser att kunna komma tillbaka till mig, vilket jag tror han skulle vilja om han blev frisk. Han har visat väldigt fina sidor de senaste dagarna och det kändes nästan som om kärleken mellan oss lyckades bryta fram igen. Men så tror jag han blev rädd att han höll på att kapitulera och han började dricka och därmed var den hemska versionen av honom tillbaka. Kan det vara så att alkoholdemonen övertalar honom att dricka för att kärleken höll på att ta sig igenom? Det gör så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Kommer ta lång tid att bryta upp och vi kommer behöva kämpa med allt vad det innebär med barn, hus och annat som ska delas upp och redas ut. Känns verkligen som om han gör detta för att få en anledning att dricka och må dåligt och därmed dricka mer. Är så arg på honom!!! Jäkla omogna självdestruktiva -men ändå den jag älskar mest- människa! Vad mycket enklare allt hade varit om kärleken inte funnits där.

@mus-lusen
Vet att jag måste göra något de har gått alldeles för långt. Finns ingen kärlek kvar från min sida men så mycke hinder med boende och mest hur kommer barnen ha det hos sin pappa. Kommer vara så jobbigt när dom är där den ångesten vet jag inte om jag klarar av. samtidigt vet jag att som jag lever nu är inte bra för mig och framförallt inte barnen.

@LitenSkär
Hur har det gått för dig? Jag har funderar mycke på hur det gått för dig?

Jag vet att jag måste prata med någon men så himla svårt.Har vänner men dom har sina bekymmer även om jag självklart vet att dom skulle lyssna så skulle dom bli chockade över hur jag har det.Jag har även en kompis som blivit svårt sjuk och vill inte berätta om mina problem då jag vet att hennes är värre då hon fått höra att hon tyvär inte kommer att klara sig….

Sambon har i helgen druckit sedan i fredags när han kom hem från jobbet vid 16. Sen åkte han iväg med några kompisar och kom hem full när vi sov och känns såklart mycke bättre när han inte är hemma . Började dricka vid 14 igår däckade på soffan vid 19. Jag har försökt och hålla oss borta så mycke som möjligt då jag inte vill ha barnen nära honom och inte jag själv heller.
Han har inte varit elak vilket han kan vara ibland.
Skulle behöva prata med någon de vet jag men funderar på Psykolog för som jag skrev innan jag har fina vänner men jag skäms. De blir så mycke värre också när han mår så himla dåligt och känns som att han ibland gett upp livet.

Jag känner mig så nere själv och känner mig som en dålig mamma då jag ofta är irriterad och tålamodet är kort även om jag försöker tänka på det.

I slutet av oktober ska vi på en stor fest och jag har redan tänkt många gånger hur ska det gå tänk om han blir jättefull? De är en fest som jag länge sett fram emot då jag sällan går på fest speciellt inte en lite mer uppstyrd fest med finmat. Så tråkigt att långt innan behöva känna ångest och oro istället för förväntan och glädje.

Stor kram

@LitenSkär
Hur har det gått för dig? Jag har funderar mycke på hur det gått för dig?

Jag vet att jag måste prata med någon men så himla svårt.Har vänner men dom har sina bekymmer även om jag självklart vet att dom skulle lyssna så skulle dom bli chockade över hur jag har det.Jag har även en kompis som blivit svårt sjuk och vill inte berätta om mina problem då jag vet att hennes är värre då hon fått höra att hon tyvär inte kommer att klara sig….

Sambon har i helgen druckit sedan i fredags när han kom hem från jobbet vid 16. Sen åkte han iväg med några kompisar och kom hem full när vi sov och känns såklart mycke bättre när han inte är hemma . Började dricka vid 14 igår däckade på soffan vid 19. Jag har försökt och hålla oss borta så mycke som möjligt då jag inte vill ha barnen nära honom och inte jag själv heller.
Han har inte varit elak vilket han kan vara ibland.
Skulle behöva prata med någon de vet jag men funderar på Psykolog för som jag skrev innan jag har fina vänner men jag skäms. De blir så mycke värre också när han mår så himla dåligt och känns som att han ibland gett upp livet.

Jag känner mig så nere själv och känner mig som en dålig mamma då jag ofta är irriterad och tålamodet är kort även om jag försöker tänka på det.

I slutet av oktober ska vi på en stor fest och jag har redan tänkt många gånger hur ska det gå tänk om han blir jättefull? De är en fest som jag länge sett fram emot då jag sällan går på fest speciellt inte en lite mer uppstyrd fest med finmat. Så tråkigt att långt innan behöva känna ångest och oro istället för förväntan och glädje.

Stor kram

@Ishavet Låter precis som min situation! Jag vill inte heller leva med min sambo längre om han inte slutar helt med alkohol, det är vad jag har kommit fram till. För efter alla år med tråkiga, jobbiga efterverkningar av alkoholintag, efter att ha bestömt att han inte tar en droppe när vi är med min familj, efter att försöka styra upp det på olika sätt (ex: bara dricka öl, bara dricka 3,5 or, isv, osv..) så inser jag nu äntligen: Det funkar inte!!! Nolltolerans är det som gäller!
Modigt av dig att vara rak och ärlig! Hoppas verkligen det håller och att han ALLTID kommer välja dig före alkoholen! Kanske du skrivit mer hur det utvecklat sig, jag har inte läst allt tror jag. Är ny på forumet idag.
🧡

@Tröttiz Tack för ditt svar och dina tankar. Det är bra att du är hård mot mig, skriver ärligt och rakt. Är ju därför jag vänt mig till detta forum. Jag beöver stöd, hjälp och tankar från andra i liknande situationer som mig. Är väl så det har varit fram till nu, att jag försökt ställa ultimatum som jag sen inte kunnat hålla då jag egentligen inte vill lämna...Nu har jag dock kommit till stupet då jag inte orkar lägga mer av min energi offra mitt välmående mer på detta eviga problem! Han har ju tagit till sig lite iallafall då han faktiskt tagit kontakt med det lokala AA, så en bit på väg är vi åtminstone! Sen får vi se vart det leder...
💕

@Mi74
Hej. Jag är också inne på det där om ultimatum som @Mus-lusen skriver. Ställ inte ultimatum som du inte kan hålla. För honom blir det ju som att,
" Aha! hon säger så men jag kan ju ändå sen göra som jag vill". Så kan det "smitta" i någon annan sak och han tänker att, hon säger en sak men gör en annan och jag kan göra vad jag vill ändå... ! Ultimatum som inte hålls hjälper vare sig honom eller dig. Låter hårt kanske men så ser jag på det, men välment. 💕

Jag tänker att du inte överreagerar, för ens upplevelse om något kan INTE vara fel. Den upplevelse man har om något så har man ju ...

Jag ställde krav, satte gränser. Gjordes dock sent. Men - det var snarare för att vårda mig själv då jag började uppleva att hans beroende alltför mycket började påverka mitt välmående. Jag drogs ner. Jag kom till en gräns.
Men hade svårt att t ex säga nej till att träffa honom för en tid sedan. (vi är vänner) Men då hade jag tidigare gjort gjort upp i mitt huvud att för mitt välmående ska jag inte träffa honom vid onyktra tillfällen. Efteråt kändes det bra!

Sköt om dig, hitta på trevliga saker. Sätt upp gränser vad du tycker är okej och inte, var rak och tydlig.
Kanske en idé vore att försöka frångå frågan du ställer dig som att kan jag ställa krav på HONOM?🤔 Att i stället fråga dig själv vad som är okej för dig och sätta gränser, att du sätter för dig gränser till det du mår dåligt av. Att du för DIG stänger ute det jobbiga, att flytta fokus. Äsch, kan inte riktigt tänka och förklara bra ... 🤯 😔
Ta hand om dig! 💕
🌺

@mus-lusen Tack för ditt svar med tankar och reflektion. Det är ju just det där med ultimatum. Att stå fast vid vad man säger. Sååå svårt! Men känner att jag nått vägs ände nu, orkar inte mer, så jag hoppas jag kan vara "hård". Sen kan det ju bli bakslag och man måste ju kämpa tillsammans. Men det viktigaste för mig är att han INSER att han har problem OCH att han aktivt jobbar för att få rätsida på det.

@Mammatill2 Usch jag vet hur svårt det är . Jag är fortfarande tillsammans med min partner men vi bor inte ihop . Så när han dricker så slipper jag vara närvarande tack och lov . Vi är ju som alla andra medberoende till vår partner , men skulle du kunna tänka dig att kontakta medberoendestöd ?
Jag gjorde det efter mitt första inlägg här , det har tagit lite tid men jag har haft mitt första samtal och är en liten bit på väg till ett bättre mående , även om jag har lång väg att vandra .

Allt det som faktiskt händer när han dricker tyder ju på att han inte kan kontrollera sin alkoholkonsumtion och därmed har ett problem .
Jag kan varmt rekommendera djävulsdansen , en bok jag har läst där jag har kommit till insikt väldigt mycket om just olika sorters alkoholmissbruk.
Du har rätt att ifrågasätta och ställa krav och nej du överreagerar inte. Ska du däremot ställa ett ultimatum , så vad säker på att du inte kommer att bryta det . Jag har 10 års erfarenhet av det här och jag har gjort så många misstag . Ställt ultimatum och sen inte hållt dom för jag inte klarat av det . Jag är själv medberoende till min partner som är missbrukare.
Men efter att ha nått väldigt dåligt en längre period så sökte jag upp ett anhörighetsstöd i vår kommun. Har varit på ett samtal än så länge . Men jag är glad att jag tog hjälp för att få rätsida på mitt liv . Jag är bara i början på en lång resa , men jag har iallafall börjat .
Varma kramar 💖

@Morgonsol Tack så mycket Morgonsol 🤗 Jag har en lång resa framför mig vad jag förstår . Men jag har tagit tag i mitt liv och tagit kontakt med kommunens medberoendestöd och gått på mitt första samtal där . Jag har fått lite mer självinsikt om varför just jag hamnade i denna situationen och hur jag ska göra för att börja bli stark och inte finns mig i allt längre .
Personen i fråga , alltså den beroende har fått ett ultimatum och bära eller brista men jag ska stå fast vid detta . Han dricker fortfarande men han försöker att kontrollera sitt agerande mot mig och ännu har det inte dykt upp några sms av det nedlåtande hållet . Däremot så märker jag ändå direkt när han dricker , då det då ska tas upp saker som är helt enkelt meningslösa. Men jag säger ifrån och då slutar det och han hör inte av sig fören dagen efter .
Jag hoppas att min vilja och med hjälp av stöd ska kunna stå stolt och rakryggad i det här. Även om jag just nu inte riktigt vet hur allt ska gå .
10 år i ett förhållande är lång tid.
Men kan rekommendera till alla som sitter i samma situation som mig att läsa jävulsdansen .
Jag har försökt att berika mig själv så mycket i ämnet för att ha kunskap om vad det faktiskt handlar om och att jag kan inte påverka , styra eller avgöra vårt förhållande.
Jag måste släppa på kontrollen som jag inte ens förstod att jag hade . För annars mår jag bara sämre och sämre .
Jag är författaren över mitt eget liv , han över sitt .
Kram 💖

Jag och min sambo har känt varandra i 30 år. Vi har så gott som vuxna barn, två kvar hemma.
Jag är helt ny i detta forum. Känner att jag måste ventilera mina känslor, tankar och tvivel med andra i min situation.
I flera år nu har jag tyckt att min sambos alkoholvanor är ett problem. Han har (vad jag vet) bara druckit när han varit ledig och egentligen inga enorma mängder. Och som han alltid försvarar sig: Han blir aldrig otrevlig. Dock har det ofta gått rent åt skogen när han druckit, tex: spytt ner allt runt sig, kissat på golvet, slagit sig så han fått söka vård, okontaktbar, osv. Han blir även väldigt fjantig när han dricker (blir väl de flesta iofs) och väldigt, vad ska man säga, jag hittar inte ordet, men bara han har rätt, han "kör över" alla andras åsikter. Jag anser även att han blir rent ut sagt korkad!
Under årens lopp har vi haft detta ämne uppe till diskussion vid flera tillfällen och försökt hitta olika strategier för drickande, ex att han tar med eget när vi är hos andra. (Så han vet hur mkt han dricker) , att han bara ska dricka öl, osv. Men alltid blir nåt fel, jag blir ledsen gång på gång. Allt resulterar i att jag blir på helspänn redan innan han druckit, jag kan aldrig slappna av och reagerar på minsta lilla. Vad som fick mig att verkligen, verkligen förstå att det faktiskt inte ÄR jag som inbillar mig, var en händelse i augusti där det kulminerade med alkohol i kaffekopp kl nio en söndagsmorgon.....och sen sov han ruset av sig mellan 10.00-15.00 ungefär...där och då ställde jag ett ultimatum (vilket jag försökt göra tidigare med) att nu måste han ta tag i detta, annars lämnar jag.
Han har tagit kontakt med AA och varit på några möten. Han har inte druckit sen augusti. Fast i torsdags märkte jag beteendet som jag alltid märker när han dricker, dock förnekar han....
Det här med tillit....att lita på, att vara ärlig...
Sen tvivlet...att ständigt tvivla på sig själv; Är det JAG som inbillar mig? Överreagerar jag? Och: Har jag rätt att ifrågasätta? Rätt att ställa krav?
Nåväl, vi har alltså kommit såpass långt att han sökt stöd, jag vet inte hur framtiden ser ut och hur det kommer bli. Lång väg kvar...och jag mår inte alls bra i detta, har svårt att prata med honom om det. Det är väldigt omtåligt och skört.
Förlåt långt inlägg, men behövde få fram lite bakrund.

@Hallonpaj Tack så mycket för ditt svar . Jag har tagit mig så långt att jag har kontaktat medberoendestöd i min kommun och haft ett samtal där med en jätte bra människa . Så jag ser fram emot samtalen och att vara i början på att stärka mig själv . 🙏💖

@Tröttiz Du har så rätt Tröttiz , att vårda oss själva är viktigt. Att du har kontakt med din ex man är ditt val, du känner säkert när det räcker och att när din gräns är nådd. Bra att ni inte lever tillsammans.... Det hjälper ju till. Är så tacksam att man har något eget att stänga dörren till. Kram och fin dag till dig!

@Tröttiz Du har så rätt Tröttiz , att vårda oss själva är viktigt. Att du har kontakt med din ex man är ditt val, du känner säkert när det räcker och att när din gräns är nådd. Bra att ni inte lever tillsammans.... Det hjälper ju till. Är så tacksam att man har något eget att stänga dörren till. Kram och fin dag till dig!

@Backen123 - det blir så jobbigt för de kollrar runt hjärnan, precis som du beskriver. Det är ju ingen människa som kan låsa in någon annan... Men det orimliga blir en verklighet som vi dras in med i... Jag dras också med skammen...Ni gifte er ju nyss, säger folk. Det är ju precis vad man vill höra. Jag säger, han dricker och känner sen att nästa outsagda fråga är "men visste du inte det"?
Och min tanke är just den, visste jag inte? Jo. Anade kanske men såg inte "tydligt" . Det tog tid. Denna fina människa dolde ett stort missbruk för mig ända från början... Jag reagerade mera på att han inte fick något gjort, aldrig kom till skott...tacka tusan för det när all kraft måste ha gått åt att dölja, smyga och ljuga. Som att kämpa på en sjunkande båt. Han var som en tonåring. Och nu är han som ett övergivet barn, totalt handlingsförlamad och bara skriker. Gör ingenting, tar inte tag i någonting. En dag- pengar- supa- en dag-pengar-supa...
Jag har fått mer gjort här hemma än på de år vi varit tillsammans... Har bättre ekonomi, kan betala för saker jag inte hade råd till, bättre relation med min dotter, umgås med vänner och efter ha velat runt hittat energi att fortsätta framåt med nya ideer. Mitt liv var på standby på grund av honom. Han tog all energi och jag trivdes ändå med hans sällskap. Han är en fin, snäll och god människa. Som nu är en helt annan person.
Skammen-att jag borde förstått-den har vi gemensamt...men man ser inte tydligt. Man gör så gott man kan just då. Och nu har vi i alla fall haft styrkan att ändra våra liv , vi har klivit av deras drama. All heder åt oss, vilken bedrift!!!!
Stor kram !!!

Ja du @EsterHanna, ställer mig samma frågor som du, hur kan denna förvandling ske så snabbt, vi var ju chanslösa i förälskelsen i en annan. Jag grubblar mycket nu, 1 år senare, ville göra ett avslut för mig själv och gick sista gången för att prata om det här till min alkoholterapet. Hon sa att jag behövde ge mig tid att sörja, och så är det nog. Jag är där nu och så jobbar jag med skammen, med tankar jag borde ha förstått. Men jag är fortfarande på det klara att mitt beslut är rätt, inte en dag till med den där grisen, han får nån annan sörja för. Och tänkte på det kortet som din ex man drar, och min med, att skrämma oss med ta livet av sig orden. Det är så grymt även om det kanske inte är deras avsikt. Mitt ex skällde ut mig för att jag hade låst in honom på psyket 1 vecka, han borde veta att så funkar det inte i dagens Sverige.

@Ida123 Jag tror man kommer till en punkt då det är dags att kliva av djävulsdansen, fram till dess (det låter klyschigt, men det funkar) tar man hand om sig, börja berätta för nära och kära, göra bra saker för sig själv, träffa en teurapet. Be om hjälp, berätta för partner vad som händer, hur du tänker. Skriva brev, kan vara bra, då vet du vad som är skrivet och han kommer garanterat att läsa.
När jag och mina pojkar kom till vårt nya hem så fick jag äntligen slappna av, ingen klump i magen över att komma hem, så vilsamt. Idag 1 år senare jobbar jag med skammen och hantera sorgen. Det är inte lätt att gå, men att vara i en relation med en beroendesjuk är ingen barnlek och vi har bara ett liv, och det ska vi vara rädda om ❤
Kämpa nu tjejer

@EsterHanna
Den är så vidrig och ledsam denna sjukdom. 🤯 För egen del vet jag emellanåt inte vad göra av all frustration. Maktlöshet i annans destruktiva leverne, dricker bort barn och jobb. Man lever i olika världar ... Han och jag har kontakt lite nu och då, kanske oklokt men, men ... Gjort klart att det är nyktert som gäller. Du och han lever i olika världar, i olika tillstånd. Det är ju klart att du reagerar, men försök att inte ditt eget välmående dras med ner pga hans beroende. 💕
Fortsätt du att vårda och sköta om dig själv, såsom att tända ljus och umgås med vänner. Kan tänka mig att du lite glömt bort hur man gör sånt i allt kaos. Kram på dig. 🌺