Senaste kommentarerna i forumet

Fy så jobbigt! Jag har inte varit i din situation men jag valde att blockera i sociala medier efter att jag talade om för honom exakt varför jag tog avstånd. Jag sa att jag vill inte ta emot hans alkoholindränkta ångest hela tiden för den får mig att må dåligt, och jag sa att han måste söka vård. Gav nummer till olika missbrukskliniker och sa att du kan kontakta mig igen när du är nykter och i behandling. Han har inte vågat kontakta mig igen efter det. Inget sms och inget samtal. Tystnaden är ljuvlig. Jag ser det som att han valde spriten och jag är oerhört lättad över att slippa dansa den där djävulsdansen. Vad känner du att du behöver göra för att slippa?

Hur går det för dig? Jag har själv en bror som är alkoholist och jag har nyss varit hos honom i 2 veckor för att hjälpa till. 120 mil enkel resa......
Han vill inte heller sluta dricka och han har svårt att klara vardagen. Han har dock en sorts praktikplats och dit går han faktiskt. Dricker på kvällar och helger. Jag är så vansinnigt trött på att hjälpa men jag klarar inte av att sluta. Jag klarar inte ens av att bli arg på honom trots att han har gjort saker mot mig som jag absolut kan vara arg och besviken för....

Jag har också försökt med boendestöd men det vill han inte ha. Vänd dig till socialtjänsten i hans kommun så ska de kunna hjälpa dig.
Lycka till

Bor nu själv och har vårt barn några dagar i taget. Allt är nytt så vi prövar oss fram. Måste bara erkänna att hur mycket det ens behövdes att flytta åtminstone ett tag så är detta inte alls vad jag vill. Jag vill bara hem, gråter, saknar min man. Min bästa vän i världen. Är så ledsen så vet inte hur jag ska komma framåt.

Hej moi och välkommen till forumet.

Jag ser att det är några dagar sedan du startade den här tråden och jag hoppas att du snart får svar av andra användare. Kanske har du redan läst runt här och vet att du inte är ensam. Det är modigt att att våga titta på sin relation och börja bena ut vad som är vad. Det låter som att du just nu står på en punkt där det blir tydligt för dig att dina behov, det du önskar av en relation inte får utrymme. Något måste göras och du är osäker på vad. Vilket litet steg kan du ta redan idag? Om du riktar din omtanke mot dig, om du drar gränser runt dig hur skulle det kunna formuleras.

Du gör såklart redan något, du skriver här och du är redo att ta emot tankar och idéer från andra. Klokt.

Varma hälsningar Li-Lo

Tack! @gros19 Jo jag har slutat ”låna ut” pengar, har genomgått medberoendekurs, läst mycket mm. Hon vet vad kag oroarvmig för men hävdar att hon har kontroll, har aldrig mått så bra, skuldbelägger oss i familjen för att vi oroar oss. Jag tänker att det att informera henne om att hon får välja oss eller alkohol/droger är det som återstår. Det känns inte som ett sätt att undvika det som är jobbigt, utan som ett mycket jobbigt, svårt och läskigt sätt att förhålla sig. Jag vet inte vad jag ska göra.

Vill bara berätta att det finns en föräldrartråd i forumet, startad av Dearself. Du kan välja om du vill skriva där eller fortsätta din egen tråd. Välj det som passar dig bäst.

Som jag uppfattar det behöver din dotter vara helt nykter och drogfri för att få behandlling för sin bordelineproblematik. Är det inget bekymmer för din dotter att hon inte får behandling? Förstår du är bekymrad när din dotter börjat dricka även om det just nu inte är i någon större omfattning så är väl risken stor att hon inte kan kontrollerar det och att konsumtionen ökar.

Att hitta ett förhållningssätt är väl det vi föräldra till barn som har missbruksproblematik hela tiden letar efter. Tror inte att det finns något som är "rätt" förhållningssätt, men man bör ju inte underlätta ett missbruk. T.ex. har du fått förslaget att inte stötta din dotter med pengar och det bör man nog vara försiktig med. Tycker mycket handlar om vad man själv orkar med. Att ta avstånd tycker jag handlar om att försöka undkomma dom plågsamma känslor man som förälder tvingas bära. Förstår inte riktigt avsikten med att ta avstånd. Tänker du då att det skulle göra din dotter motiverad att sluta? Mitt råd är att tala inte om vad din dotter ska/bör göra , det väcker ofta motstånd. Berätta istället vad som oroar dig.

Tack @Dearself !

Jag uttryckte mig lite oklart. Hon får inte vård för borderline pga återfall i somras.

Det svåra är att veta när hon är påverkad eller inte, därför en utmaning att sätta gränsen. Jag tycker inte det är ok att hon dricker när hon inte träffar eller kommunicerar med mig heller, det känns som en typ av medberoende. Väldigt svårt.

Tack! @Tröttiz

@EsterHanna
Han försöker och försöker. Kanske känns för mycket med sig själv när man som honom är så nere. Men du, försök härda ut. Kram. 🌹

Vi kan bara kämpa på! Och du verkar ha förmåga att hitta det ljusa i det värsta. Så är det ju, att man bara får hitta olika sätt att hantera situationerna. I ert fall har ju delvis det " värsta hänt " redan och ni har en ny verklighet att förhålla er till och du måste hitta nya tankesätt. Du är stark!

Jag är just nu väldigt trött. Känner att mitt liv blir alltför påverkat. I 4 års tid har allt gått i en nedåtgående spiral. Jag har gått hos anhörigkurator och i perioder verkligen gjort allt enligt regelboken utan att nåt hjälpt. Konsekvens på konsekvens och allt bara fortsätter. Det enda som ger mig hopp är tanken på att han fortfarande vill fortsätta i behandling. Det är iallafall ett teckan på att han nånstans vill men inte har förmåga.
Han har vänner som lever helt utanför samhället, utan bostad, utan kontakt med vård och myndighet och där är iallafall inte han. Ett litet hopp men ändå ett hopp. Jag håller i jobb och gör sociala saker när jag orkar, så mycket mer kan jag inte göra. Ingen av mina vänner har nåt liknande i sitt liv.
Jag känner mig ledsen över att jag som person är så ledsen inombord och att jag därför inte kan vara den jag önskar i relation till mina andra 2 vuxna barn. Jag kan bara försöka och göra mitt bästa även där.
Tex inför jul nu. Skulle så gärna vilja ha en fridfull sådan med fokus på familj glädje och gemenskap. Är han ute och snurrar så kommer julen pågå men hans frånvaro kommer lägga sig som en blöt filt över mig .

Hej

Osäker på vad du menar när du skriver att hon "nekas vård i 6 mån" ?
Har hon varit "instabil" i sin nykterhet sedan joni 2021?
Jag tror inte ni kan göra så mycket mer än det ni gjort. Vara tydliga med att ni inte ser det som ett "alternativ" att hon tar en öl och vad ni känner för oro kring det. Ni kommer antagligen märka snabbt om det spårar ur.
Har ni nåt att vinna på att säga att ni inte vill ha kontakt? Jag tänker har det hjälpt tidigare.
Har själv en son med allvarliga beroendeproblem och diagnoser och skulle inte säga upp kontakten med honom. Däremot kan jag välja att inte prata med honom när han är påverkad.
Jag gissar att hon "tror" att hon klarar att dricka. Det är nog hennes beroendehjärna som gärna vill att det ska vara så. Ett fåtal klarar ju det efter en länge nykterhet men det flesta gör det inte.

Hoppas det går bra!

Min alkoholist släpper mig inte. Han messar, ringer och skriver. Ber på sina bara knän, en chans till, allt är annorlunda, han dricker inte längre, en chans till, en chans till..... I bland kommer hoten och svartsjuka men oftast är det offerkofta.
Nu har jag haft det så här sen 1 Augusti.
Han har ingen bil.
Bor i ett hus tom den sista december-sen bostadslös
Något halvmärkligt arbete
Inga pengar
Skriker och gapar, gråter och lever rövare. Vill flytta hem, saknar hunden, saknar allt och ...

Jag är så trött. Så trött. Jag blockar och blockar av. Svarar inte och svarar. Vet inte vare sig ut eller in.
Sa att han skulle skriva på papperna till skilsmässan, jag skaffade fram allt igen sen ångrade han sig.
Han vill inte åka hem till sitt hemland där hans dotter finns. Han är arg för kommunen inte ger honom en bostad.
Att neka, säga stopp, och jag vill inte mer...det kostar på. Fy fan, säger jag.

Jag har pratat med en nykter alkoholist som menade då jag själv funderade, att vad man än gör ska man inte "täcka upp" med pengar eller mat.

En gräns jag satte för mig var att om jag det minsta misstänkte onykterhet så svarade jag inte i telefon, och förklarade hur jag kände. Men att välkommen att ringa då du är nykter, pratar gärna med dig då och nämnde goda nyktra sidor. Den gränsen satte jag både för honom och mig. Hade sån lust att svara i början men kändes bättre med tiden.

Hej! Jag har en dotter med sjukdomarna alkoholism, narkomani, (bipolär sjukdom) och borderline. Snart 30 år. Hon har varit i flera behandlingar, på behandlingshem, mm. Hon var ren nov 2019-juni 2021. Efter det lite oklart, men hon nekas vård i 6 månader. I veckan brättade hon att hon ”tar en öl” med (nya) kompisar på helgerna. Säger att hon har kontroll. Vi är väldigt oroliga hennes syskon, hennes pappa, min sambo o jag. Vi har varit tydliga med det. Jag vet dock inte hur jag ska vidare, hur vi kan vara tydliga. Var ska vi dra gränsen? Om vi bara ”lever på som vanligt” stöttar vi hennes missbruk. Att säga att vi inte har kontakt så länge hon inte försöker vara ren känns läskigt. Jag har sagt till henne att jag ska höra av mig när jag vet hur jag förhåller mig. Men känner mig osäker. Vad säger ni?

Hej, jag har inte varit här på länge. Prata med de som hjälper dig att komma vidare, så du får leva det liv du vill. Jag tror att hans familj förstår och de är i samma sits som du.
Det vill inte se eller de vet inte hur de ska göra. Jag bad pappan till mitt ex om hjälp. Han ville inte tro mig. Så jag sökte hjälp hos en psykolog som hjälpte mig med verktyg att sätta gränser. Mitt ex ville göra slut efter att jag gått hos psykologen i flera månader. Han ville flytta. Och jag tackade gud utan att vara troende.
Några år har gått. Mitt ex bor hos sina föräldrar och jag hade kontakt med honom en tid då pandemin startade. Sen bröt jag då jag träffade en ny pojkvän, efter att ha landat i mitt egna liv i några år. Det tog tid för mig att landa. Jag behövde egen tid och jag behövde se till att träffa en sund och frisk man. Jag vill ha kärlek och får kärlek idag.
Mitt liv med mitt ex pågick för länge. Jag har fått bekräftat från hans föräldrar att de är medberoende nu. De har en full vuxen son hemma och jag har släppt taget om allt. Jag tappade mycket ekonomi för att jag valde att vara medberoende. Han hade gått i personlig konkurs och han levde på mig. Jag är bara tacksam för att jag blev av med honom, genom att han flyttade ut självmant.
Jag försökte få honom att flytta i flera år, men han manipulerade.
Och jag valde honom kring mina 30 då jag ville bilda familj. Då såg jag inte hans missbruk, men jag kom att upptäcka det och när jag upptäckte det, kom allt att handla om hur ska jag få det liv som jag önskar.
Och jag valde att utforska de frågorna genom mindfulness och meditation. Det blev kostsamt med pengar. Fast idag är jag tacksam att jag kunde betala.
Jag har tid idag och jag lever det liv som jag alltid velat ha. Fast utan barn. Och det är ok. Jag minns när jag fyllde 40 år. Mitt ex var full när mina föräldrar bjöd på lunch. Jag hatade mitt liv då.
Nu älskar jag mitt liv.
Men ett tag höll jag på att ge upp, då jag inte visste hur jag skulle orka. Det var då jag satte ner foten. Och insåg att hans familj valde förnekelse och tystnaden. Och då var jag inte glad på dem.
Idag så vet jag bättre. De vet inte hur de ska göra.
Jag tog reda på hur. Och jag kom vidare.
Men jag tror att det är skillnad på att vara förälder och partner.
Även om jag inte har barn, så förstår jag att det är så.
Ett barn är alltid ett barn.
Nu bor han hos dem.
Och jag tänker att när han bodde hos mig, då tyckte de nog att det var skönt.
Att han hade en kvinna som tog hand om honom.
Men de visste inte hur jävla illa det var.
Och nu är jag fri.
Jag fick tillbaka livet.
Med honom satt jag i ett fängelse.
I mitt hem.
Isolerad.
Trött och slut.
Utan hopp om livet.
Det var bara att kavla upp.
Och kämpa.
Jag skulle inte dö som medberoende.
Ta hand om dig och ta reda på hur du vill leva ditt liv.
Du är viktig.
Och låt det ta den tid det tar.
Ta hjälp av de du vill ta hjälp av.
Hjälp finns att få.
Bland annat inom vården.
Om man har tur.

@LitenSkär Det känns sådär, dubbelt! Skönt att komma hem och det är lugnt och skönt, inga överraskningar. Samtidigt är det så nytt för mig att bara tänka på mig själv. Längtar efter familjen, försöker känna mig bekväm i bara mitt eget sällskap. När det känns sådär går jag ut och går eller tränar. Då kan jag lite lugnare vara hemma ensam sedan.
Hur känns det för dig?

Har tänkt samma tankar som du Dearself att min son blir misshandlad, utnyttjad på olika sätt, har drunknat, ligger död nånstans pga en överdos, men aldrig att han skulle få hjärtinfarkt och stora blödningar i hjärnan. Alla katastrofer jag tänkt ut har inte skett och jag skrev ibland upp vad jag tänkte, för att sedan konstatera att så var det inte. Nu är det andra katastroftankar och det är kommer min son nånsin att klara sig själv, kommer han att kunna gå, få tillbaka sitt språk osv. På dagarna och när jag är hos honom känns verkligheten hanterbar, men när jag vaknar på natten då känner jag skräck inför framtiden och så tänker jag på honom som kanske också känner denna skräck men inte kan förmedla den på något sätt. Fasansfulla liv.

Samtidigt om jag stannar i nuet och tittar tillbaka så vet jag inte om livet var bättre då. Självklart att han kunde gå och tala, men mådde han egentligen bättre. Idag förmedlar han mycket kärlek utan ord, han blir glad när han hittar nya ord, kan skratta åt sig själv när han inte kan uttala det han vill. Han är ofta glad trots allt och igår var han så lugn som jag mycket, mycket sällan sett honom. Så är det just nu, men tänker jag framåt så blir det fasansfulla liv. Trots allt så vill jag ju självklart att han ska klara sig själv, det är ju målet med föräldrarskapet. Tänk om man för en gång skull vågar tänka tanken att allt kanske blir mycket bättre än jag kan föreställa mig. Vad har jag att förlora på ett sånt tankesätt???

Tack för all respons och omtanke. ❤ Jag har pratat med honom om min känsla kring det hela. Att jag känner att allt faller samman när han dricker och att allt känns bra och som att vi kan klara allt när han är nykter. Så kommer jag ändå på honom när han luktar öl eller när han lånat min bil och det är ölburkar i den. Som enligt honom måste legat där länge fast jag städat bilen alldeles nyligen. Och så kommer han hem med ett 6-pack öl och ber om ursäkt för det. Fast jag vet att han druckit hela veckan. Han måste tro att jag är dum i huvudet som inte förstår.. Åh, jag blir galen. Känns som huvudet kommer att sprängas.

@LitenSkär Jag känner spontant att med så pass små barn hade jag inte pratat alkohol med dom utan sett till att de aldrig behöver uppleva en onykter / full förälder. Hade jag inte klarat av att hålla det borta från barnen hade jag levt rövare på socialförvaltning/vänner och bekanta/föräldrar eller liknande. I den åldern hade jag "bara" skyddat. Men det kostar på din energi. Att skydda...Ta hjälp om du känner att det inte går/blir för övermäktigt .... Min dotter är 16 år. Idag kan jag prata med henne om alkohol. Hon har aldrig upplevt vuxna fulla/redlösa även om det hänt i hennes närområde. Men jag tog stryk. Energin, anspänningen att alltid ha koll och vara ett steg före, aldrig kunna lita på osv kostade. Idag är hon en glad och trygg unge. Tacksam för det. Barn behöver inte veta allt men det dom ska veta ska anpassas efter ålder tycker jag. Att dölja och inte lyckas dölja allt är värre tror jag. Svårt! Ta hjälp om det blir för mycket så du inte går sönder! Kram

@Orolig_nu Hej! Vill bara skriva att jag känner med dig! Suttit och läst dina inlägg nu i min bil. Jag har precis flyttat, inte lämnat honom än, men pappren är inskickade om skilsmässa. Hans beslut i ett vredesutbrott, jag skrev bara på. Tänker att din man verkligen försöker iaf! Kan han tänka sig att gå till någon och prata? Det vill inte min man, han är kvar i sitt tonårsbeteende kring att hantera känslor... önskar så han läst här!

Tack @EsterHanna för ditt råd🌸
Ja ”kriget” måste man tänka långsiktigt på för att nå fred och framgång. Just nu innebär det att backa.
Hur gamalt är ditt barn?
Jag har funderat på drt där om jag borde prata med barnen om alkohol och hur vuxna blir då. Att på något vis prata om det lite mer generellt och vara tydlig med att drt är fel av vuxna/föräldrar att bli onyktra när de är med sina barn. Men jag vill inte skrämma dem eller prata så att de kanske missförstår och tror att de har ett ansvar att göra något. Samtidigt vill jag att de ska förstå vad som händer. Att när en vuxen dricker alkohol så blir de så där konstiga och det är fel. Det är okej för dem (barnen) att inte tycka om det och det är okej att säga till.
Mina barn är bara 4 och 5 år så det är svårt att veta vilken nivå jag ska lägga mig på.
Du får gärna dela med dig av din egen erfarenhet här @EsterHanna ☺️

Ja, det låter oerhört tufft! Hoppas ni får stopp på det och att hon kommer iväg, frivilligt eller inte. Så får du vila lite från all oro också.
Här går det upp o ned hela tiden. Just nu är han ute och strular. Förväntar mig det värsta hela tiden. Har inget annat förhållningssätt just nu.
Han har ingen telefon och det är jättejobbigt. Kan inte ringa för att se hur han mår och han kan inte ringa när om han skulle behöva hjälp. Tänker mkt i banorna " när ska jag anmäla honom försvunnen om jag inte hört nåt".
Nu kom han förbi senast i morse och bytte kläder och gick iväg.
Tänker så mkt sjuka saker om att han ska bli liggande ute och frysa ihjäl, ramla i vattnet och drunkna , bli misshandlad och instängd av personer som hotar honom, ta en överdos nånstans där han inte hittas.
Hur ska man förhålla sig? Undrar samma sak.
Han pratar om att åka iväg igen. Önskar man bara kunde ringa ett samtal och att det sedan var klart, men nej så funkar det ju inte. Det ska bokas samtal ett par veckor fram, innan dess ar massa hänt och har man otur är han påverkad då och det skjuts fram. När väl samtalet blir av ska det utredas, tas beslut och vänta på lämplig plats om något särskilt ställe är aktuellt.
Jag tror ingen som inte är i detta själv någonsin kan föreställa sig vad vi går igenom. Både våra beroende och vi föräldrar eller andra.
Jag har väldigt lite energi. Håller i mitt jobb, det är viktigt för mig. Jag är öppen där. Har förtroende att jobba hemma osv. Skulle aldrig klarat det annars. I övrigt orkar jag inte så mycket socialt. Försöker ibland för att inte tappa allt. Men det är väldigt mycket utan glädje.

Hur har ni det? Kramar!!

@LitenSkär Vad duktig du är. Man vinner inte kriget om inte situationen med pappa (eller mamma) är oerhört illa. Det ska mycket till. Jag personligen såg till att ge mitt barn verktyg att kunna hantera en komplex pappa, allt kom inte på en gång men att se till att ge verktyg så att OM det någon gång blir illa, klarar barnet av att visa att det behöver stöd och hjälp. Hejja dig!!

Ja detta forumet är ett enormt stöd och allas historier ger så bra persketiv på alla delar av den här resan.
Helt fantastiskt @ensam optimist att du fått nycklarna nu!! Hur känns det stt ha din egne fristad nu ☺️
Jsg får mina nu på fredag 🥳