Senaste kommentarerna i forumet

Visst är det så.
Det är en av mina egna tunga stunder när jag förstod att jag inte var den ängel jag trodde att jag var.
Att jag drevs av en inre drift att kontrollera och styra upp. Och sen när jag inte längre fick utlopp för det kanaliserade om på annat.
Klokt att ta ansvar för beteenden man inte trivs med och se över vad man kan stoppa in där hålrummet uppstår som man mår bättre av.

@Hold my heart jag tror du gör klokt i att ha ditt egna hem och liv medan han gör sitt. Är glad för er skull med denna vändning och önskar er lycka till.
Jag vet av erfarenhet att det är väldigt lätt att dras in i projiceringar och konstigheter vid tillnyktrandet.
När man egentligen behöver vila och läka själv.
Har du hjälp och stöd där du kan sortera och få prata om hur du mår och allt som hänt?
När mitt ex kom hem från behandling i höstas så kände jag på mig att tryckkokaren var på gång.
Jag var stressad, upplevde noll stöd och han drog in mig i konstiga saker pga av sin förnekelse och sina försvar.
Jag önskar att jag tagit mer hjälp och värna mig själv mer.
Ta hand om dig, dina känslor och upplevelser är viktiga, inre bara hans.

Bor i en ny stad, ordnat nytt jobb.
Meningen var att vi skulle bo ihop och jag få halva bostadsrätten mot att säga upp ett hyreskontrakt i en storstad.
Det blev inte så alls.
Jag sitter i en hafsigt ordnad lägenhet, han super och sitter i lägenheten med alla möbler.
Ja sa ta allting, jag ordnar nytt för att slippa tjafset.
Han var på behandling i september men jag upplever att beteendet och fyllorna är värre nu.
Börjar bli rädd för att det har slagit slint i huvudet helt, är sjukligt självupptagen och han har blivit mer och mer aggressiv i sitt sätt.
Den människan jag en gång lärde känna är fullständigt borta, nu ärbdet bara att hoppas att han börjar ta ansvar för sin sjukdom. Jag inser att oavsett hur det blir så måste jag hålla mig långt borta.

Jag inser att det är en fara för mig att vara kvar, det går inte längre.

Jag har gjort vad jag kunnat, och jag är innerligt tacksam över att jag hann ordna en egen lgh innan mitt förra hyreskontrakt gick ut samt att jag fick ett nytt jobb.
Distans gör gott, det blir mer tid till reflektion och att sortera allt som hänt.
Det är så oändligt trist och ledsamt men samtidigt behöver jag bara acceptera för jag kan inget gör åt situationen.

Så här kan du inte ha det är min spontana reaktion. Går det att prata med din pappa, förstår han vilket lidande han orsakar dig och din familj? Vad vill han göra med sitt liv den tid han har kvar? Du gör väldigt stora uppoffringar och jag undrar blir du aldrig arg på din pappa? Låter som han är helt befriad från allt ansvar. Man behöver inte djupdyka i det förflutna för att man gå på AA möten och det här med gud och andlighet är ju upp till var och en hur man tolkar. Det är orosanmälan till soc som gäller, givetvis inte nu men om han återgår i missbruk. Om det är fara för någons liv är det deras sak att agera. Händer inget fortsätt ring. Prata med dom om hemtjänst m.m. socialförvaltningen har yttersta ansvaret. Mitt råd är försök att lägga ansvaret där. Omänsklig börda du bär. Sjäkvklart är det väldigt fint att du bryr dig om din pappa, men vi har alla våra gränser och i mina ögon förefaller ansvaret du tar för en vuxen person alldeles för stort.

Hej! Tack för att du engagerar dig, @gros19 .
Att få pappa iväg till samtal är som att försöka prata med en vägg. Pappa blåvägrar och säger att han inte vill prata om det som har varit. Att det är för jobbigt att djupdyka ner i allt som gått fel i livet. Han vill se framåt och inte gräva i det förgångna. För mig blir det lite av att han säger; "Ta inte ifrån mig mitt lidande - jag vill vara kvar i den välbekanta sorgen och melankolin. Det finns givetvis en historik. Pappa har erfarenheter från alkoholvården från mitten på 80-talet då han var intagen på behandlingshem med 12 stegsprogrammet och antabus. Det var flera inslag av religion i den vården, och det gjorde att han inte alls köpte in på det. Dessutom har han väldigt dåliga erfarenheter via min psykiskt sjuka mor då hon for väldigt illa av vården under 70tal - 20 talet. Hon dog 2016 och då eskalerade åter pappas alkoholmissbruk. Pappa har fått Campral nu och ska börja äta det nu i januari, då han har en plan om att åka hem i februari. Han har egentligen inga problem med att hålla sig nykter när han har sällskap (när mamma levde), eller om det är viktigt för honom. Men han söker inte sällskap av andra utan undviker nya tillställningar ex PRO. Han är i grunden väldigt blyg. Han förlorade körkortet ett år och fick alkohollås till bilen med uppföljning av läkare, och det året var han spiknykter. Så han kan om han vill. Tänker mest att Campral kan vara ett litet hjälpmedel.

Samtidigt är det jobbigt att ha pappa boendes hos mig. Jag blir pressad från två håll. Min man blir galen på att min pappa är sluten och inte pratar så mkt med honom. Min pappa pratar egentligen bara med mig, och det gäller särskilt om svåra saker. Det blir ofta en tryckt stämning kring matbordet då pappa ofta inte konverserar alls och har ett bordskick som inte är så roligt. Han fokuserar på maten. Om jag säger till min far, att gör inte si/gör inte så - då tar han det så personligt och blir sur i dagar. Jag har satt upp krav att pappa ska duscha minst varannan dag samt byta underkläder. Hörde idag att han gick upp och slog igång duschen, men såg sedan att hade inte han duschat. Han har nog bytt underkläder iaf. Jag har inte gjort en grej av det. Han står upp och kissar - vilket resulterar i kiss lite överallt. En gammal gubbe som han är, med åratal av egenheter, då är det inte så lätt att ändra sitt beteende. Han hör dåligt men vägrar söka hjälp för det vilket bidrar till att han inte pratar så ofta med andra. Alla hans bekanta har hörapparat - så det är inte någon skam kopplat till det. Jag vill heller inte ta ALLA fighter, för då blir det nog olidligt för både honom och mig.

Jag tog med honom hem eftersom jag såg ingen annan utväg. Han var i riktigt riktigt dåligt skick, kunde knappt gå. Han kunde inte äta under tillnyktringen, då händerna skakade så mkt att han inte ens kunde dricka ur dricksglas.

Nu lite mer än 2 månader senare, så mår han bättre. Han är inte längre askgrå i ansiktet, kan röra sig lite bättre utan den där stolpiga gångstilen, pratar mer, och ägnar sig åt korsord, leker med min hund etc. Men jag bävar för vad som kommer att hända när han åker hem.

Jag har föreslagit att vi hjälps åt att sälja hans föräldrahem och att han flyttar ner till en hyreslägenhet i min by, nära där jag bor. Pappa funderar på det men säger att han har så många känslor/minnen runt sin gård. Jag har även föreslagit att han behåller sitt föräldrahem men bor här i närheten. Då kan han åka hem under somrarna om han vill.

Tänker även på mitt eget mående. Jag är medberoende och kan inte hejda mig för att kliva in och ta ansvar för honom. Antagligen en biverkning av att växa upp som "maskrosbarn". Vet inte riktigt var jag kan vända mig för att få hjälp att sluta vara så förminskande för mig själv och så ansvarsfull för alla andra.

Hej! Det låter som du har det riktigt tufft. Extra tufft när barn är inblandade. Det där med att man vill att andra ska se och hjälpa till är klurigt och föder frustration. Känner igen mig mycket i det. Jag har det tufft med min mamma som lider av psykisk ohälsa och alkohol problem. Vi är fyra syskon men det är bara jag som "bryr mig om henne". Dom andra har lagt ner för länge sedan. Jag har varit både arg och frustrerad på dom men inte nu längre. Andra människor har rätt att sätta sina egna gränser och det har man själv också. Kanske har din sambos föräldrar med flera gett upp och insett att dom inte kan göra något åt hans problem. Och även om dom har gjort fel saker under hans uppväxt så kan dom omöjligt ansvara för en vuxen man. Det måste han själv göra. Du har också rätt att sätta gränser runt dig och eran son. Tycker att du ska ha fokus på dig och sonen och börja ta små steg i en annan riktning. Förstår att det är superjobbigt att leva mitt i problemen och svårt att lägga hans problem åt sidan när dom påverkar erat gemensamma liv. Men det går att distansera sig och börja ta hand om sig själv istället. Och barn märker och påverkas mer än man tror. Man kan omöjligt dölja stora problem även om man gör allt man kan för att täcka upp och kompensera. Framförallt sätter du dig själv i en omöjlig sits. Du kan inte hjälpa honom, det måste han göra själv. Förlita dig inte på samhället och soc. Har haft noll hjälp av dessa instanser när det gäller mamma. Dom är till hjälp om personen ifråga vill ha hjälp annars inte. Börja se vad du själv kan få hjälp och stöd med istället utan att blanda in din sambo och hans problem. Finns stödgrupper mm för anhöriga. Stor kram

Usch Ledsen73 vilken svår situation du befinner dig i. Att se någon man älskar vara så självdestruktiv som du beskriver honom. En stor sorg och maktlöshet. Du skriver att han bara blir arg när du försöker prata med honom och kanske är det så att han projicerar sig själv på dig. Ilskan handlar mycket lite om dig och mer om de tankar han har om sig själv, gissar jag.
Medicinen han fick kanske inte alls passar honom. Att ha en inre balans är så jäkla viktigt. Jag har haft järnbrist och brist på D-vitamin. Järnbristen och den trötthet jag kände medicinerade jag med alkohol. D-vitamin är nödvändigt för min sambo att äta då hen har årstidsbundna depressioner och jag märker även själv att den där ”igångsättningsknappen” funkar bättre när jag är i balans även med D-vitamin. Jag har slutat med alkohol.
Vad jag egentligen vill skriva är att det är en så enormt ond cirkel. Alkohol eller ej, det räcker liksom inte till med att sluta att dricka om man inte jobbar på måendet, men du vet ju det här redan och har sagt det till honom. Svårigheten är ju hur man ska få någon annan att ta hand om sig själv när allt känns svart och man inte hittar ”på-knappen”. Du skriver att du upplever medicinen han fick som att den inte fungerar för honom och jag tänker att du har rätt. Det är svårt att märka sånt själv eftersom man inte alltid vet att man mår dåligt förrän man mår bra igen, men om medicinen passiviserar ytterligare så funkar den nog inte för honom.
Hur hårt det än kan låta så har han ett ansvar för sig själv. Det verkar som att du sköter allt nu. Han behövs inte i sina ögon. Och livet funkar ju kanske också för honom utan att han deltar själv. Han har mat, sovplats och ett socialt sammanhang. Det räcker rätt långt. Men egentligen har han också ett ansvar för era barn. Nu vet jag inte hur deprimerad han är, men det funkar ju egentligen inte att enbart fokusera på sig själv när man har barn. Jag tror man måste lyfta blicken utåt. Han måste se sitt sammanhang. Han har kanske inte just nu nån betydelse i sitt eget liv, men han kan ha betydelse i ditt och barnens liv. Men då måste han se era behov. Du låter väldigt kapabel, men jag skulle gissa att du kanske inte har möjlighet att fundera så mycket över hur du själv mår. Nån måste ju få allt att fungera och då hinner man inte så mycket annat. Kan du beordra honom att göra saker? Gör han saker?
Det är skitsvårt att förlora jobbet, det är skitsvårt att sluta dricka, det är skitsvårt att leva med depression, men jag tänker ibland på bilder av elefanter när en elefantunge har lagt sig ner för att dö och de stora elefanterna puffar och puffar för att den ska resa sig igen. Jag lever med rätt svår smärta. Har slutat med alkohol som till viss del hjälpte, blir trött ibland av smärtan, men det går ju liksom inte bara att lägga sig ner. Om jag lägger mig och känner efter hur trött jag är så kommer jag aldrig upp igen.
Om man orkar göra en liten liten sak, så tar man fasta på det tänker jag. Så ställ lite krav. Och du har helt rätt, du måste nog se dig själv och dina söner nu. När han säger sådär som han precis sa, så lämnar han ansvaret åt nån annan
@Ledsen73 skrev:"Du trodde allt skull bli bra bara jag slutade dricka, sa han precis. "
Det räcker inte att sluta dricka, så mycket vet vi som finns i det vidare livet, vi behöver göra, ersätta, förändra också. Och det kan ingen annan göra åt oss.
Önskar dig ett fint 2022!

Soc blev inkopplat pga orosanmälan från BVC då jag var ärlig om att han dricker för mycket…, dock var handläggaren absolut inget bra och mer anklagande mot mig som ”överbeskyddande” då han ansåg sig inte ha några problem…, ärendet nedlagt och jag vill absolut inte ha med dom att göra så kränkt jag kände mig. Jag gör som sagt allt för att skydda sonen och har tagit hand om honom helt själv sedan han föddes… Sambon åker alltid iväg fredagar, är full konstant ända in på söndagen…, nu sover han alltid hos någon alkis kompis över helgen men när han kommer hem söndagar måste jag ändå se till att han håller sig på övervåningen och inte är nära sonen, men ofta är det tufft eller så sitter han på avstånd och tittar när vi leker…
Jag tror han har då extremt mycket ångest så jag börjar bli orolig för att han aldrig kommer hem igen.., att han kanske tar livet av sig istället en dag. Usch så det har blivit… 😢

@EsterHanna
Ja, du, det där med att kontrollera m.m. och anpassa sig. Det har jag undrat flera gånger ... Lätt att tänka så då man ser i backspegeln. Då man är inne i något tänker man annorlunda. Det försöker jag tänka på då jag undrar hur i fridens dagar jag kunde göra saker och låta saker passera ... Och skulle min kompis berätta för mig om hon är med om samma saker som jag skulle jag be henne springa åt andra hållet. Men man själv har tagit andra beslut. Men, nu vet man bättre.
Kram!

@Ledsen73 Det där med att förlora jobbet har kört många i botten. Det är verkligen inte enkelt att vända den steken. Jag har själv varit en sådan som tyckt att de som förlorat jobbet har nog en stor del i det och bör undvikas i möjligaste mån. Idag vet jag bättre...

Det drabbar väldigt många någon gång. Anledningarna bakom är inte sällan politik och ganska ofta beslut fattade på en höft. Även där skulle jag vilja säga att inställningen är A & O. Tycker detta tal från Steve Jobs säger en hel del. Jag menar han fick gå och räddade samma bolag 2 ggr. Är inte det nästan lite pinsamt av ledningen att skicka ut någon som hjälper vända bolaget 2 ggr?

https://youtube.com/watch?v=Tuw8hxrFBH8&feature=share

Bra gjort! Håll i och håll ut nu.

Så sorgligt med din far. Låter som ensamheten är en orsak till att han dricker. Du skrev i en annan tråd att din far fått Kampral och du är tveksam till om det gör att han håller sig nykter. Det är jag också. Skulle din far kunna besöka någon AA grupp, kanske kan ni gå tillsammans på något möte när han är hos dig.

Hej ! Känner igen mig i din historia. Genomgår någonting liknande med min gamla far. Han bor på annan ort och går ner sig i sitt missbruk, i perioder. Dessvärre har de senaste årens perioder blivit längre och längre. I höstas var det riktigt illa så jag åkte helt sonika upp till honom och hämtade hem honom till mig. Han låg dyngrak på soffan med 3 urdruckna stora vodkaflaskor framför sig. Nu 3 månader senare så är han fortfarande kvar hos mig, han är nykter och har inga problem att vara nykter så länge han bor här. Men jag misstänker att så fort som han åker hem så blir det samma visa igen. Jag tog honom till läkare här i min stad, och han fick läkemedlet Campral mot suget. Det ska han börja äta 1 månad innan han reser tillbaks hem igen. Vet inte om jag tror att medicinen kommer att hjälpa, men hoppet finns ju där.

Jag har inga nya råd att ge dig utöver de kloka råd du redan har fått här ovan. Försök vara så öppen du kan med din mor, mest för din egen skull. Berätta hur du känner och hur hennes drickande påverkar dig, skuldbelägg inte henne som person utan bara fokusera på hur hennes drickande påverkar dig. Tänker att det är viktigt att få sagt det du behöver fått sagt. Snart kan det ju vara försent.

Vi har testat med orosanmälan ett par gånger men eftersom vår far har passerat 75års strecket så verkar det som om han får supa fritt. Soc har ringt honom, men han avböjer hjälp. Kanske är kan en påringning från soc vara en signal för din mor?

Ville mest skriva ett par rader för att du ska känna att du inte är ensam i det här. Kram

@Ullabulla Efter jag läst dina frågor om och om igen blev det så självklart. Han har förbrukad alla öppna kanaler till mig. Jag blockade på messenger med och har inte blockat på igen.
Jag behöver ju faktiskt inte göra det, det är inte min skyldighet.

Först nu börjar jag känna av lugnet...så skönt. Förut blev jag stressad-hade inte kontrollen på kaoset. Ville ha kontroll. På hans drickande, på hans kaos.
Hur kunde jag sända mer pengar till en flygbiljett när han söp och missade planet? För mig är det ofattbart. Idag. Hur kunde jag köra runt i bilen och leta efter honom? Skulle bara ha struntat i det men gud...det gick inte!
Gick helt upp i kaoset.
Nu är han som sagt blockad överallt sedan 30/12 dvs "sedan förra året", haha!
Tack för ni får mig att ställa de rätta frågorna till mig själv.
Önskar er God fortsättning!

@007🙈du skriver så många bra saker. Så tacksam för dina råd o tankar. Inställningen är jätteviktig och tyvärr känns det som att den saknas, han orkar inte, och du har helt rätt i att han gräver i misären. Hans självförtroende försvann när han förlorade jobbet 2019, och nu är han ingenting, i sina ögon.
Förvånas igen över att de bara skrev ut honom från beroendeavdelningen utan någon vidare hjälp. De skickade remiss till psykiatrin o de skev att han ska bli kallad inom tre månader🙄. En typ av sponsor el kontaktperson hade väl varit en fantastisk hjälp på vägen.❤️

Otroligt länge sedan jag skrev och läste här på Forumet nu. Känner dock att jag vill ta upp "dokumentationen" av min resa genom livet nu. Så bra att kunna följa sig själv och andra så klart. Livet är numera ganska lugnt och fridfullt. Saknar inte mitt "gamla" liv ett dugg. Visst får man återfall av medberoende då och då men man tar sig ganska lätt upp på rätt köl igen. En sak som jag dock har haft problem med till och från dom senaste två-tre åren (kanske ännu längre) är mitt eget alkohol-intag. Känns ju inte klokt egentligen med tanke på hur mycket tid man har lagt på att andra ska sluta dricka. När man väl börjar få ordning på sitt medberoende så skapas ett annat och nytt problem. Men tror som jag trott hela tiden: olika beroenden ligger nära varandra, slutar man med en drog är det lätt att smyga över på en annan. Har lagt otroligt mycket tid och energi dom senaste åren på att oroa mig för mitt intag av vin. Jag har satt upp regler för hur ofta jag får dricka, hur mycket och när. Inget av detta har funkat och känts bekvämt. Inget av det har tagit bort oron för att det helt ska gå över styr. Den senaste månaden har jag förlikat mig med och accepterat att jag och alkohol inte passar ihop längre. Jag ger upp försöket att kontrollera mitt intag och säger istället adjö till A. Känns så otroligt skönt och befriande att ha kommit fram till detta. Ställer in mig på att det säkert kommer att uppstå tuffa stunder och situationer särskilt så här i början. Det svåra är inte att sluta, det svåra är att inte börja igen. Men jag är trygg i mitt beslut. Gott nytt år alla vänner här inne på Forumet.

@Ledsen73 Inställningen är nog A & O. Om man ser möjligheter och omfamnar personlig utveckling så kan man ju verkligen ändra allt till det bättre. Vill man istället titta bakåt och gräva i misären utan att hänga upp det mot något så ja. Då blir nog depressionen permanent.

Nej, allt blir inte bra av att sluta men förutsättningarna för att det ska bli ökar markant. Han får väl fråga sig hur han vill att de ska se ut snarare än att stirra på hur det ser ut. Det är ju det gapet som kallas möjligheter.

Inget blir bättre av att skölja ner lugnande med alkohol. Istället borde han lära känna sina egna känslor, göra slut med skam/skuld och bygga sin egen självkänsla/självförtroende. Han behöver nog hjälp från någon som varit där han är och tagit sig vidare. En sponsor så han får hjälp att höja blicken ❤.

Min dröm just nu - att min son kan gå och att vi befinner oss i en stuga långt upp i norr och långt från grannar, en sån plats där ingen kan bo. Där skulle vi bara vara, såga lite ved, elda i spisen, gå en promenad i skogen, mata fåglarna, kanske ha några får och gå till sängs när det blir mörkt ute. Inga mobiler, ingen tv. Så vill jag ha det just nu.

@Ledsen73 Att sluta med alkohol botar ju inte en depression, men det ger en förutsättningarna att kunna hantera den. Tyvärr är det väl så när man har ett beroende och en depression ovanpå det att man har svårt att se det själv. Det finns väl egentligen inte så mycket mer du kan göra, känns det som.

Vakta blir aldrig bra och det har du ju kommit fram till själv. Din kontroll hjälper ju inte din dotter att bli nykter och det vet du, men det är så svårt att släppa taget. Det gör så ont att se alla drömmar och förhoppningar gå i kras. Så upplevde jag det och sorgebearbetningen gjorde att jag kunde släppa det. Ny kurs i Lund i vår om du bor i närheten. Tror också att alanon kan vara vårt att försöka. Tolstegsmodellen handlar ju mycket om att släppa taget. Finns det något du inte gjort för att din dotter ska bli nykter? För min del var det enda jag inte gjort att göra ingenting och jag kom vid flera tillfällen på att det var då förändringarna skedde. Självklart lämnar man inte någon som är döende men du förstår nog vad jag menar. Precis som Dearself skrev vid ett tillfälle att det kan vara att mista jobbet som i slutändan leder till att din dotter blir motiverad, men vi har inga garantier.

Vad det gåller min son så har jag inte träffat honom på länge pga av smitta där han är. Eftersom han saknar tal idag kan vi ju inte prata i telefon, men jag ringer ändå bara för att höra hans röst. Kommer troligen att bli en resurs hos honom eftersom han behöver ständig övervakning tills skallbenet är på plats igen. Kommer i så fall att sitta hos honom på kvällarna. Jag ringer inte personelen och frågar hur det är med honom för jag klarar inte fler negativa besked. Mycket jag sörjer, framför allt våra långa promenader. Vi har besökt varenda stig inom en radie på 10 mil. Min undran kommer han nånsin att kunna gå igen. Förfärliga tankar. Enda som hjälper är att fokusera på nuet, just nu är det så här. Hur det ser ut om en månad har jag ingen aning om. Så är det ju egentligen för alla, men vi vill gärna inbilla oss att vi har kontroll. Hoppas Ragna att du får ut något av det jag skriver och varma kramar till dig och Dearself.

Du trodde allt skull bli bra bara jag slutade dricka, sa han precis. Som att där se du, inget fel på alkohol, jag är deprimerad! Han sitter återigen i soffan. Han liksom låter ångesten äta upp honom. Blir paralyserad istället för att röra på sig och bli av med adrenalinet.
Jag trodde nog att det skulle bli bättre utan alkoholen. Grejen är att han har fått någon lugnande medicin på sjukhuset som gör honom typ lika avtrubbad som alkoholen.
Vet inte var jag ska börja om jag vill lämna honom! Och varför är jag så kluven hela tiden? Jag hoppas och hoppas och blir besviken igen. Ibland önskar jag att han ska säga att han flyttar, så att jag slipper ta beslutet. Brukade älska att komma hem till vårt fina hem, en andpaus i världen. Numera trivs jag nästan bättre på jobbet.
Gott nytt år, 2022. Gav mig själv löftet att vara lycklig. För mig själv och mina söner. Min man kan jag inte göra lycklig eller hjälpa längre.

Hej Ragna! Du kan logga in till Al-Anon möten online (zoom). Där möter du andra anhöriga, även föräldrar som du, det brukar göra att man känner sig mindre ensam. / mt

Hur har ni det?
Det var länge sedan någon skrev här, även jag. Jag tänker på er och undrar hur ni har det.
Här är det inte så bra. Min dotter är på behandlingshem men kommer hem nästa vecka. Hon verkar deprimerad. Jobbet betalar, med ett kontrakt hon skrivit på som i princip innebär att hon får sparken om hon dricker igen,
Jag mår så himla dåligt och vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp (om det finns). Har försökt så mycket. Jag vill förstås tro, men kan inte, att behandlingen har hjälpt henne att få mer motivation. Försöker som tidigare hitta det där "förhållningssättet" som ska hjälpa mig, men går inte. Kämpar, och har tagit till mig mycket av det ni skrivit, inte minst Gros19 om att acceptera att mitt barn har en livshotande sjukdom och att jag inte kan påverka särskilt mycket. Men är så svårt att orka. Tror jag fått lite "utmattningssyndrom", har varit oändligt trött. Helgen innan hon kom iväg var dramatisk och jobbitg, vi skulle "vakta" henne för att hon inte skulle dricka. Gick ints å bra.
Jag känner att jag vill aldrig göra det mer. Jag vill inte ge upp, men jag vill inte åka dit och "vakta" eller "stoppa" henne mer. Bara tanken får mig att vilja kräkas. Jag klarar inte mer. Det gör ju ingen skillnad heller. Tankar, om och när ni orkar?
Gott nytt år, till er, så gott det går. Och många varma kramar och tankar.

@Orolig_nu Jag tror på att ställa krav. Man är ju inte fri från Alkohol om man reagerar som han gjorde. Själv känner jag att det tog ganska lång tid att känna mig fri. Kanske snarare 1-2 år än 3 månader om jag ska vara ärlig. Då räknar jag att alkoholen blir en ickefråga. Man tänker inte på alkohol alls. Funderar inte på om systemet är stängt eller öppet. Reagerar man som han är man fortfarande fast. Det krävs mer jobb än så att bli fri. Tycker du ska sätta som krav hur mycket du tycker är ok.

Först måste man nog se igenom alkoholen för att bli fri. Inse att det inte alls är tråkigare utan alkohol utan snarare en befrielse utan. Hela alkoholkulturen gör detta så svårt och skamfyllt så det krävs mod/kraft att ta sig igenom detta. I början kändes det mest som en tuff skilsmässa. Man kände sig så utanför och ville bara kunna dricka som alla andra.

Sedan jag har pratar öppet om mina problem har 3 av mina vänner berättat sin story. Nästa är firar vi tillsammans. Helt utan för vi vill det. En jäkla skillnad. Kanske blir det det bästa nyår någonsin? Jag undrar hur våra partners ser det? Skulle du uppskatta en middag helt fri från alkohol?

@007🙈 Tack för dina tankar!
Jag var hård, sa att det inte är vuxet att först lägga förstörandet av nyår på mig, när det egentligen är att hans icke-livsnödvändiga behov som inte är stillade. Han borde kunna bete sig för barnens skull.
Jag trodde att detta var över, 3mån nykterhet och nu flera gånger pga ledighet, men han har ju ett problem och jag vill INTE att jag eller han dricker när barnen är med.

Vad jag menar med gjorde fel är egentligen att jag skulle varit tydligare i mitt ställningstagande så han var beredd, nu kom det efter jobbet när systemet stängt, så då blev det som att jag kontrollerade honom.
Hade varit bättre att jag sa det igår eller förrgår så han kunde välja själv, alkoholen eller oss.
Han hade dessutom ingen snus hemma, vilket är hans ansvar, mem nu har han vart och köpt det och chips så han och barnen kollar film. Han köpte choklad till mig med, tänker att han menar förlåt men kanske menar han bara "ta den här och sluta gnäll", jag vet inte. Och orkar ärligt inte bry mig. Är nöjd att han spenderar tid med barnen och inte kommer dricka den här helgen. Nästa helg får han ta nytt beslut.

Han lovade mig 3mån och fixat det. Men nu är de månaderna över. Vad gör vi nu?