Senaste kommentarerna i forumet

@EsterHanna 🌹
Känns som att du kommit en god bit på väg nu. Bra att du säger ifrån då du tycker han gör orätt.
Det här med telefon ... Bra att du blockar! Du måste få ro.
Jag hade själv på tyst senaste nätter, han har ringt märkliga tider. Antar att han är onykter. Svarade jag, skulle det inte vara konstruktivt för någon av oss. Verkar som att han tänker att ringer jag tillräckligt ofta, svarar hon till slut. 🤯
Han beteer sig annars väldigt märkligt. Som du säger, alkoholen gör verkligen om folk ... 😔 Väldigt tragiskt, ledsamt och frustrerande.
Ha en bra dag. 💕

Dagarna går. Har gjort en anonym orosanmälan till socialtjänstens vuxeninstans. Han var lite mer nykter i måndags och då var jag desperat i telefonen efter alla samtal och försök till facetime när jag arbetar. Sa ifrån rejält. Han kom med argument som "men min bil är sönder", "jag kan inte sova", Jag saknar dig" och svarade att jag bryr mig inte längre.... Orkar inte mer, bryr mig inte-han får fixa det själv nu. Han tog in det och la på luren. Skrev till en gratis-jurist och fick reda på att iom att han flyttat ut, kan han inte flytta in igen, då huset är mitt och äktenskapsord finns. Då kan man begära avhysning.
Skilsmässan reg när tingsrätten tog i mot den , INTE när han blir delgiven-och det är ju skönt! 6 månader....Nu var det tyst hela dagen i går-första gången någonsin. Fick sådan ro , blandat med lite...oro? Lite konstig känsla, är van vid hans tele-terror...Får vänja om mig. Blockade honom ändå-för ville inte ta chansen att få natten störd. Tänk, att jag skriver detta om en sådan snäll och vänlig människa... Alkoholen gör verkligen om folk.

Men va härligt att höra om er helg 🙌☀️
Ja man måste få njuta av glädjestunderna. Jag håller alla tummar och tår att han lyckas hålla momentum i detta och visa för sig själv stt han kan och livet kan vara bra också i stunder utan alkohol.
Va glad jag blir sv att kunna vara till hjälp. Känns givande att mina upplevelser och lärdommar kan vara till nytta för någon annan. Det är så fantastiskt med det här forument. Man blir stärkt när man ser att man inte är ensam i detta. Man ser likheter och mönster i alla historier och man stärks i de beslut man behöver fatta.

@LitenSkär Tack💪😊
Ja, nästa gång vi ska iväg så skall jag lägga fram det så. Bara krångligt om det är till någon vän som bor gångavstånd från oss. Men då tycker jag att han måste stå på sig(även om det blir tufft)! Det blir nog hans största utmaningar.

I helgen drack han inget och verkade ha en väldigt trevlig och mysig helg med mig. Han sa endast vid ett tillfälle "det hade varit gott med en öl till (det var soligt och vi åt burgare på en uteservering) men jag tog ingen". Sedan såg han glad och nöjd ut.. Tror han kände sig stolt. Så jag hoppas att han håller kvar den goda känslan för det var så skönt med en helg utan alkohol🙂
Jag är också positiv! Som du säger så känner jag att vi måste prova och hoppas på det bästa!
Tack för dina fina ord! Det stärker mig💜

Vilken svår situation du är i... Kan det inte vara så att du skulle få ensam vårdnad om ni separerar? Eftersom han dricker som han gör... Jag tror att om du gör abort endast på grund av hans drickande så kommer du någonstans hata honom för det, och då kommer ni nog på sikt ändå gå isär.. Så lite krasst kan man tänka att behåll barnet och se till att få ensam vårdnad. Kan du kontakta socialen för råd? Eller familjejurist? Eller går det att få honom att ta vård och göra ett ordentligt försök? Finns vänner och familj som kan hjälpa till att prata med honom?

Min sambo är alkoholist. Blev gravid med vårat första gemensamma barn direkt efter att vi träffats innan jag förstod hur mycket han drack. Hade ett barn sen innan och alltid velat ha ett till så behöll även om jag många helger när han super ångrar beslutet då det gör att jag är fast med honom. Att flytta isär och riskera att få varannan vecka eller liknande så jag inte kan vara där och skydda barnet är inte aktuellt.

Nu är jag gravid igen… sambon är glad och vill behålla. När jag sa att jag inte kan tänka mig att skaffa ett barn till med honom så som han dricker lovade han att bättra sig. Höll två veckor, jag blev vansinnig och han lovade söka hjälp… men det hann han inte och sen gick det två veckor till innan han drack sig full tillsammans med mig och barnen tre dagar i rad.
Börjar blir för sent för abort men vetskapen om att det är enda sättet jag kan skydda barnet från en alkoholist till pappa gör att det känns som enda utvägen…

Känner mig så förtvivlad och ledsen och korkad som försatt mig i den här situationen. Skäms ihjäl. Hur kunde jag tro honom istället för att göra abort direkt?
Känner inte nån glädje inför ett till barn över huvud taget när situationen är som den är men klarar inte att ringa upp för att göra abort heller.

Tänker så här Ragna och jag inser samtidigt hur oehört plågsamt det är för dig, ta hjälp från alla du kan. När jag tittar i en bok jag skrivit i när allt varit som mest plågsamt ser jag min desperation. Där finns 13 olika hjälplinjer förutom socialförvaltningen. Så desperat var jag. Vill du ha tel.nr kan jag lämna det.

Jag fick lära av den person som jag haft mest förtroende för att det är negativa konsekvenser, att må riktigt riktigt dåligt, som får människor att kapitulera och bli motiverade. Inte lätt att se på som förälder. Samtidigt är det en dödlig sjukdom det kan man inte blunda för. Sitt barns missbruk är något av det mest smärtsamma man kan uppleva, ofta även skamfyllda. Jag fick lära mig att det finns enorma krafter i beroendet och att det inte har med den friska personen att göra, ingen logik, inget förnuft utan det handlar enbart om känslor. Inget spelar någon roll i detta läge och det har du ju fått erfara. Mycket av detta kan och vet du ju, men det spelar ingen roll du kan ändå inte hjälpa ditt dotter. I detta läget är kanske LVM ounvikligt.

När jag mått bättre under den tid min son var som mest destruktiv i sitt missbruk var när jag fokuserade på mig själv. Finns det ingen möjlighet för dig att genomgå en anhörigvecka.

Både du och Dearself finns ofta i mina tankar. ❤

PS 2. Glömde tacka er båda, Gros och Dearself, för era senaste inlägg. Värmen och förståelsen betyder så mycket, jag uppskattade verkligen det ni skrev, och jag tänker på er!. Jag skrev mitt nya inlägg ovan i lite affekt, hon hade just ringt, rejält berusad...trots allt rätt oväntat ett måndagkväll när hon varit på sin "efterbehandling", även om jag inte blev superförvånad blev jag väldigt ledsen och än mer uppgiven än jag redan var., Kram!

PS 2. Glömde tacka er båda, Gros och Dearself, för era senaste inlägg. Värmen och förståelsen betyder så mycket, jag uppskattade verkligen det ni skrev, och jag tänker på er!. Jag skrev mitt nya inlägg ovan i lite affekt, hon hade just ringt, rejält berusad...trots allt rätt oväntat ett måndagkväll när hon varit på sin "efterbehandling", även om jag inte blev superförvånad blev jag väldigt ledsen och än mer uppgiven än jag redan var., Kram!

PS. Hon berättade att soc avslutat utredningen... gissar att hon inte sagt hur det egentligen är med drickandet...

PS. Hon berättade att soc avslutat utredningen... gissar att hon inte sagt hur det egentligen är med drickandet...

Den var jättefin, Dearself!
Lite katastrofläge här igen. Hon verkar helt enkelt inte kunna låta bli, fast hon vill. Och ja, det är ju så sjukdomen ser ut. Funderar på att ringa till socialsekreteraren igen. Hon blev (under berusning) väldigt arg när jag sa det, och tycker att jag "hotar" henne. Vet inte riktigt hur jag ska göra. Kanske kontakta en av hennes behandlare i stället. Så fruktansvärt sorgligt alltihop. Känns inte som någon överraskning att det blivit så här nu igen, verkligen inte, men det har nog ändå funnits ett litet hopp... Nu har hon jobbat i tre veckor, men tydligen börjat dricka "lite" senaste veckan (veckorna?) och då leder det alltid till upptrappning. Som hon vet, med intellektet.
När det gäller jobb och så, så förstår jag vad du menar Gros. Men hon har sitt "drömjobb" som hon har utbildat sig till och jobbet har/är en friskfaktor och motivation för henne...fast det räcker ju ändå inte, uppenbarligen. Känns bara som om att det skulle förvärra situationen jättemycket om hon mister det.
Kram till er!

@ensam optimist så himla fina ord och tankar runt hur du faktiskt visar din dotter hur man tsr sig genom livets svåra faser. Det går stt plocka upp sig själv. Gå starkare ur det.
Ja, vi ska verkligen ta oss igenom allt detta en dag!
Det är verkligen en sjukdom som du säger och så himla tufft att se någon ätas upp av den. Inte så konstigt egentligen att man gör sllt möjligt för att stoppa och hjälpa.
Här hemma verkar det faktiskt som att mina ord, om att jag backar från hans drickande men ber han backa från barnen när han dricker, har sjunkit in. Nu gör han det. Han har också läst sllt jag gav honom och han erkänner att han haft fel syn på drickande runt barn. 🙌🙌
Det känns som ett så enormt stort steg framåt och det ger mig hopp om att det kanske kan gå bra när barnen väl är hos honom själva. Men helt över är det inte.
Det är just den punkten som känns värst. Han förnekar nu helt att han är alkoholist och skyller sllt sitt drickande på relationen och påstå att problemet kommer helt försvinna när han flyttar ut. Han blir arg när jag ber honom att anatränga sig lite mer runt stt vinna min tillit på den punkten. Hsn tycker hans ord räcker. Problemet är ju att han aldrig har hållt det tidigare…

Oj oj oj vilken tuff situation du är i @Oroligajag. Jag skulle hålla med dig i att hans drickande är ett destruktivt sådant och borde klassas som alkoholism. Hans anledning att dricka, suget, mängden och beteendet runt det hela.
Jag känner själv igen den förnekelsen du beskriver och det här med att han inte är helt ärlig med mängden till dem omkring honom.
Det låter ju inte riktgit som att han själv ser sitt problem och då är det ju svårt att göra något åt det. Han måste ju först erkänna det och vilja jobba på det.
Också riktigt trist hur han ber dig att dra när du tar upp problemet.
När jag läser ditt inlägg känner jag verkligen igen mig i det här med att vilja hjälpa, förklara, hitta ett sätt så att ens partner ska vakna upp och se vad som pågår. Kanske är du som jag var, fast i en vårdande roll i relationen. Den som fixsr allt, parerar, stöttar, löser slla problem och pysslar om för att stärka den där partnern som inter verkar fixa det. Man vill helt enkelt lösa hans problem pt honom så att ni tillsammans kan gå vidare i livet. I er relation.
Jag orkade inte tillslut. Det belv för mycket och jsg vägrar låta mina barn växa upp med en alkoholiserad pappa. Jag ville inte längre vara min parterna vårdare.
Det jag trodde var kärlek var bara den varma känslan av att känna mig bekräftad så jag var behövd. Kärlek var det då inte.
En annan här på forumet (minns inte vem nu) skrev en så fin sak. I en sund relation ska man kunna vara ett VI utan att behöva offra ett JAG. Det är en väldigt bra grundprincip tycker jag.

Fundera på om det här verkligen är en relation du vill vara kvar i. Ställ krav på honom och sätt gränser för vad du och barnen tollererar och inte. Försök att backa lite från ideen om att få honom att förstå. Lägg mer jraft på vad du behöver i ditt liv för att må bra. Agera på det. Han måste göra sin egen resa där tyvärr. Han måste också börja se vad konsekvenserna blir av hans drickande om han fortsätter. Så länge du finns där och sköter allt samt stannar kvar så möjliggör du tyvärr att han kan fortsätta.

Av det du berättar om honom så verkar han ju inte behandla dig särskilt bra. Jag hoppas du kan hitta styrka och kräva mer för du förtjänar det. Hans beteende är INTE okej. Det är lätt att få en förvrängd bild av vad som är okej och inte när allt smälter ihop till en grå vardagsmassa men jag hoppas du kan hitta kraft och perspektiv här genom allas historier.
Det tog flera år för mig att klara sv att separera. Att tillslut inse att det här går inte. Nu har vi sålt huset och köpt nya lägenheter och väntar bara på att få börja mitt nys liv. Jag är så oerhört glad att jag gjort detta och jag ser ljust på min framtid nu. Dock har vi kvar den tuffa biten av att komma överens om barnen. Där ligger sll ångest just nu. Men tillslut kommer den också lösa sig för det måste den.

Fortsätt prata, läsa, stärkas och gör en plan för sig själv. Hur vill du leva för att du och dina barn ska må bra?

@MrsM det låter ju helt fantastiskt ändå att nånting har vänt. Även om det är som du säger, han måste göra detta och det är lång väg kvar. Men det är alltid skönt när det rör sig ett steg i rätt rikning.
Så himla start av dig att stå på dig och stå fast. Håll dig där så mycket du kan. 🙌🌸
Också jättebra av dig att föröska vara realist och förbereda dig både på en positiv väg och en där det inte går. Båda vägarna tar sin tid innan man kan säga ”nä, nu får det f-sen va nog” eller ”ja, nu kör vi”.
Kanske kan du, nästa gång det blir en middag med alkohol hos vännerna, föreslå ett expriment. Att han inte dricker och kör hem. Du får ta ett glas vin den kvällen och han får i uppgift att läggs märke till alla de saker som ändå gör kvällen trevlig och givande, även om han inte dricker alkohol. Han kan dricka annat och fortfarande vara med i allt. Ett expeiment bara för att han ska få uppleva vad det skulle innebära att ibland inte dricka. Det blir inte ett ”aldrig mer” utsn bara ett ”låt oss prova och se”.
Den typen av expriment kan han ju fortsätta med flera sammanhang.
Hur skulle det va att inte dricka en helg. Blev helgen verkligen förstörd?
Missade han något vässäntligt?
När kan det vara lämpliga tillfällen att dricka och var går gränsen när det roliga övergår i det inte lika roliga.
Vilka gränser kan han själv tänka sig att sätta upp och provs att följa. Hur känns det då för honom?

Det låter ju också toppen att ni börjar träna tillsammans. Det brukar ju boosta känslan av välmående en hel del, vilket säkert ger er mer ork och glädje som i sin tur kan bli en positiv spiral.
Nu är jag kanske lite väl positiv, men allt är som sagt värt stt prova innan man kan känna att man försökt med allt. Och först då är man redo att släppa om man måste.
Oavsett vilken väg det blir för dig @MrsM så kommer du klara dig. Du verkar så handlingskraftig och stark. Heja dig 🙌

@MrsM det låter ju helt fantastiskt ändå att nånting har vänt. Även om det är som du säger, han måste göra detta och det är lång väg kvar. Men det är alltid skönt när det rör sig ett steg i rätt rikning.
Så himla start av dig att stå på dig och stå fast. Håll dig där så mycket du kan. 🙌🌸
Också jättebra av dig att föröska vara realist och förbereda dig både på en positiv väg och en där det inte går. Båda vägarna tar sin tid innan man kan säga ”nä, nu får det f-sen va nog” eller ”ja, nu kör vi”.
Kanske kan du, nästa gång det blir en middag med alkohol hos vännerna, föreslå ett expriment. Att han inte dricker och kör hem. Du får ta ett glas vin den kvällen och han får i uppgift att läggs märke till alla de saker som ändå gör kvällen trevlig och givande, även om han inte dricker alkohol. Han kan dricka annat och fortfarande vara med i allt. Ett expeiment bara för att han ska få uppleva vad det skulle innebära att ibland inte dricka. Det blir inte ett ”aldrig mer” utsn bara ett ”låt oss prova och se”.
Den typen av expriment kan han ju fortsätta med flera sammanhang.
Hur skulle det va att inte dricka en helg. Blev helgen verkligen förstörd?
Missade han något vässäntligt?
När kan det vara lämpliga tillfällen att dricka och var går gränsen när det roliga övergår i det inte lika roliga.
Vilka gränser kan han själv tänka sig att sätta upp och provs att följa. Hur känns det då för honom?

Det låter ju också toppen att ni börjar träna tillsammans. Det brukar ju boosta känslan av välmående en hel del, vilket säkert ger er mer ork och glädje som i sin tur kan bli en positiv spiral.
Nu är jag kanske lite väl positiv, men allt är som sagt värt stt prova innan man kan känna att man försökt med allt. Och först då är man redo att släppa om man måste.
Oavsett vilken väg det blir för dig @MrsM så kommer du klara dig. Du verkar så handlingskraftig och stark. Heja dig 🙌

@Sisyfos Tack för ditt svar💜
Ja, jag hoppas att han kämpar på. Detta med att inse att alkohol är ett problem och att han bör sluta krockar nog med den självbilden han har av sig själv. Jag kan förstå att det blir tufft för honom och som du säger så är helgfylla så himla accepterat och "normaliserat".
Han tycker om bilar och ett nytt intresse är aktier men han påstår att han inte har några intressen förutom att dricka med kompisarna. Saken är den att de hittar på massa saker som tex fiskar, meckar, hjälper varandra med renovering osv MEN då anser de alla att öl o sprit hör till. Om de tex skulle spela fotboll ihop, då måste de dricka ihop efter. Nu tycker han inte fotboll är det roligaste så han har bara varit med en gång. Men som exempel...
Men vi gymmade ihop innan så det har vi tänkt börja med igen😊 för det tyckte vi båda om.

@Totoros Tack för ditt svar💜
Ja, så är det absolut. Jag hoppas också det. Jag har uppmanat honom att läsa på om de negativa effekterna alkohol har på bla spermier. Tänker att han kan läsa det själv så han inte får allt från mig.
Kampen är hans men jag vet att jag valt att göra den min genom att vara med honom. Jag försöker byta plats och inte vara den drivande då det bör vara han som driver och vill se förändring.
💜

För att få lite mer förståelse;
Min sambos föräldrar var/är båda grova alkolister. Hans mamma drack så mycket så hon utvecklade cancer och dog för några år sedan (alla hennes organ var helt slut), och hans far dricker stora mängder och har gjort det enda sedan min sambo/man var liten.

Min sambo har själv sagt att han inte vill hamna där själv och jag har då förtydligat för honom att han löper faktiskt större risk att hamna där, vilket han förstår vissa dagar och vissa dagar inte. För att korta ner inlägget kommer jag göra lite punkter istället på hur min sambos drickande ser ut.

- Han dricker bara på helgen för att i hans ögon bör man dricka varje dag för att bara alkolist.

- Han mår psykiskt dåligt och går hos en psykolog då han i veckorna är orkeslös, trött, nedstämd, ja ganska mycket deprimerad.

- Han ser helgerna som enda stunden han kan slappna av, detta såklart för att han kan dricka utan att behöva vare sig upp och jobba eller gå upp tidigt.

- Han dricker inte starköl, sprit eller liknande "bara" 2,8% eller 3,5% öl i 50cl burkar.

- Han dricker sällan mindre än 18st/helg.
* enligt min uträkning av helgens intag av 21st 50cl 2,8% blir det ca en 70cl flaska starksprit. Detta är ca en "normal" helg för honom, ibland dock 3,5%.

- Han förnekar att han dricker för mycket, men jag fick ner honom till 2,8% men hans kommentar till det : "då måste jag dricka fler för att känna något".

- Han förnekar totalt att han ens är nära något beroende.

- Jag har sagt att jag tror att hans veckodagar blir påverkade av hans alkoholintag, att hans kropp behöver alkoholen för att kunna slappna av, få mer ork etc. och att det är därför som han har utvecklat depression. Han intalar sig själv, och även psykologen, att det är arbetet som gör det mesta. Och till psykologen har han sagt att det blir "några" öl till helgen för att slappna av men jag undrar då om psykologen vet att det är mer än bara ett, två 6-pack/helg han dricker?! Jag tror inte hans psykologen har fått en rättvisande bild av hans alkoholintag nämligen och när jag ber min sambo ta upp detta med psykologen och säga hur många han verkligen dricker så säger han bara att psykologen anser inte att det är problemet.

-Han sover till mellan kl.13 - 16 på helgerna om jag är hemma eller om han är helt själv hemma (vi har 2 barn varav 1 med ADHD och väntar ännu ett). Han kan komma upp tidigare om han är själv hemma med barnen men mängden alkohol är densamma..

- Jag ser en förändring hos honom på alla plan, men i hans ögon är det jag som är lat, inte gör något hemma, bara skriker på barnen osv. Jag är arbetslös och har hoppat mellan jobb men just nu är jag sjukskriven för svår foglossning och kan knappt gå och troligtvis kommer jag att vara sjukskriven ända fram tills barnet är fött. Men trots detta måste jag ändå vara den som tar kontrollen hemma vardagar och helger pga hans mående. Psykologen har ju sagt att han måste ta det lugnt och vila mycket (jag har själv fått läsa hans journal såklart).

- Han har problem med sitt hjärta och äter hjärtmedicin. Han har också problem med sin rygg och äter morfin för smärtan.
Detta har också kommit att bli, vad jag kallar det, en undanflykt till att få dricka få han säger att smärtorna försvinner om han dricker. Självklart är det så... För stunden..

Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska förklara på ett sätt som har lyssnar till. Han blir bara arg och sur när jag ska ta upp detta med honom och allt han då säger är att jag är fri att sticka från huset om det inte passar. Han är mitt liv, mitt allt. Vi har delat nu närmare 14år tillsammans - nästan halva våra liv tillsammans! Jag har sagt att jag inte tänker ge upp det. Men jag bet också att han är i stort behov av hjälp med sin alkohol fast han själv inte tror det. Finns det någon som varit i samma sits? Någon man kan kontakta, höra av sig till, få han inlagd?

Mvh Orolig

Jag tycker att det låter hoppfullt! Att ni kan ha de här samtalen och att han är villig att börja tänka. Initiativet kommer från dig, men det har nog börjat landa litegrann.
Det är en process att komma till insikt om att alkoholen är ett problem och helgfylla är så jäkla vanligt och accepterat. Men kul är det inte och jag hoppas att poletten trillar ner. Det finns mycket annat kul. Har han nåt intresse från tidigare som han kan bygga vidare på?

Hej 💗 lider med dig. Men tänker oxå såhär, om han vill ha barn måste han ju sluta dricka. Ingen av er vill ju ha att ert barn ska uppleva sina föräldrar fulla. Sånt sätter spår för livet, jag vet! Dessutom tyvärr blir spermierna mycket sämre vid alkoholöverkonsumtion. Hoppas du kan nå fram till honom. Oavsett vilket liv ni har med hus gifta osv, om han är rädd om dig och er så måste han sluta annars blir du ju tvungen att lämna om du inte kan leva såhär. Varma tankar till dig. @MrsM

@Kennie Okej🙂 Tack

@LitenSkär Vi kommer orka detta! Orkar vi se sanningen och säga stopp så klarar vi detta också ❤. Har skuldkänslor för att detta hänt mig och mitt barn, men det är ju lika lite mitt fel som om han drabbats av någon annan dödlig sjukdom. Det enda jag vill nu är att få tillbaka mig själv och visa mitt barn hur man är en ansvarstagande människa som klarar att bryta ihop, gå sönder, laga sig själv och sedan stark som en klippa gå vidare och ha ett gott liv. Hon ska också gå ur detta stark och modig med ett glödande hjärta. Det är målet!

@LitenSkär tack!! Jag förstår att det är rätt att lämna men det är också en process i sig. Att verkligen förstå att ens bäste vän kidnappats av alkoholen och att man ingenting kan göra än att stå upp för att man känner rätt och lämna. Försöker att vara supertydlig i kommunikationen med honom och ditt tips om att fokusera på barnets behov känns som en bra väg. Hädanefter kommer han ensam få ta konsekvenserna av sitt agerande, jag kommer inte försöka rädda honom mer. Att upprepa sanningen kan nog också vara bra. "Om du måste/vill dricka så säg till så hämtar jag barnen". Att aldrig vika sig när det gäller den gränsdragningen. De ska inte behöva vara i det och inte lära sig att "stå ut".

Ja, jag känner igen mig så mycket! Men här är det 10+ år och barn också. Det går inte att göra någonting annat än att försöka ta hand om sig själv. Det är brutalt och gör så vansinnigt ont i bland men det finns inget annat sätt..
Jag hoppas fortfarande på att min man ska "vakna" men under tiden måste jag flytta för att inte gå under.
Stor kram och ta hand om dig!