Senaste kommentarerna i forumet

@livetsgoda jag har kontaktat en rådgivare hos vår kommun för jag har insett att jag som anhörig behöver stöd.

Hej sohimo2021 och välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Jag hoppas att du är trygg. Du skrev om rädsla och kärlek och om osäkerhet om vad du ska göra nu. Det är ett par dagar sedan. Du gjorde något viktigt när du lämnade situationen. Bra.

Berätta gärna vad som hänt.

Vi finns här och lyssnar, du kan även kontakta kvinnofridslinjen, 020 505050, att befinna sig nära och i våld är oerhört påfrestande och förändrar oss. Det kan vara avgörande att ha en professionell kontakt. Har du provat att ringa dem någon gång?

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Från ett medberoendeperspektiv tror jag gränser är viktiga. Om du vill leva med honom är det ju tydligt att det är som nykter. Ställ då det kravet och sudda inte ut det bara för du är rädd för om det innebär slutet. Ett vidare missbruk innebär ju ett långsamt och plågsamt slut. Se därför sanningen i vitögat nu.

Jag skulle säga sätt er ner och kom fram till vilka gränser som gäller för just er. Du har ju erfarenhet av missbruk så du vet ju vad det innebär att bryta ett missbruk. Då är det säkert enklare att ställa realistiska krav med.

Någonstans handlar det ju inte om att du ska viga ditt liv åt att hjälpa någon annan och åsidosätta dig själv. Ni ska ju bygga en sund varaktig relation där båda mår bra. Det är ju målet.

@Ledsen73 Han lider säkert av skuld och skam. Skamkänslor är ju till för att vi ska ställa in oss i ledet och fungera som en grupp. Just i detta fall blir just skam kontraproduktiv eftersom man ju inte känner sig som de andra. Snarare som det utskrattad och uttittade svarta fåret som tappat det. Samhället får oss att känna oss förminskade och pinsamma då man inte ser på detta som en drog alla kan bli beroende av oavsett bakgrund. Snarare är okunskapen och stigmat så stor att man helst inte vill öppna upp för någon utan hellre dricker sig till döds i ensamhet än blottar denna sida.

Det tar tid att våga blotta den strupen. Man får jobba med sig själv en hel del innan man förlåter sig själv. Man är ofta - i sina egna tankar - hemsk mot sig själv så det behövs ingen mer tillrättavisning snarare stöd i att lära sig hantera egna känslor.

Alkohol har varit en sköld för känslor. Ett bedövningsmedel. Nu ska han lära sig sortera i sina instängda känslor utan en drog. Detta från dag 1. Den är svår.
Det låter som han skulle behöva stöd från andra som gått igenom det han nu gör. Så att han kan prata av sig och få råd i ett "tryggt rum" utan att känna sig förminskad eller belasta sig själv med ännu mer skuld/skam. Där han kan få stöd utan att känna sig stämplad (det är hans känsla det handlar om här inte vad som faktiskt sker).

Man är väldigt skör i början. Fattar inte varför de ska koppla in hitan och ditan om redan anmälan gjorts. Det säger lite om synen i samhället. Han ska snarare sättas dit än att man vänder sig mot honom utan att skuldbelägga och lyssnar på vad han känner att han behöver för att ta sig vidare. Hur man än vänder och vrider på det är det ju där lösningen ligger. Att han får det stöd han vill ta emot och är öppen för. Kommer man inte dit lär man ju inte nå någon lösning heller.
Det gäller även dig. Medberoende är svårt. Det finns hjälp att få. Jag tror bl a att en medberoendes självkänsla oftast fått sig en törn. Den måste upp igen så man lär sig sätta gränser för att säkerställa ett välmående liv. Om du jobbar på det kommer du vara ett bättre stöd för din man. Det är nog den största gåvan du kan ge er relation. Det finns ju massor av sätt att nå dit. Det viktiga är ju att du gör det på ditt sätt.

Till frågan hur lång tid tar detta att få rätsida på? Ni är ett par. Ni har två olika infallsvinklar som på något sätt ska mötas så att ni förstår varandra. Jag är förespråkare att man direkt jobbar på kommunikation som par för att på så sätt kunna prata istället för att ta till bedövningsmedel som medicin men att man även jobbar individuellt då ni har olika infallsvinklar.

Stöd kan ni få här, google, terapi, beroendecentrum etc. Är man beredd att inse att man har problem och vill utvecklas så kan det gå fort. Redan inom 3 månader känns ju effekten av utebliven alkohol av. Positiva saker som minskad ångest, bättre sömn, mer ordning på tankar, magen, hyn osv. Efter 6 månader utan är det ofta ytterligare en rejäl skjuts framåt. 1 år ja du man är fri på ett helt nytt sätt. 2 år och en inre balans ger sig tillkänna och man har lärt sig hantera känslor på helt nytt sätt. Det gynnar alla. Den tidslinjen är såklart grovt generaliserad.

Om han har svårt att öppna sig "offentligt" har många blivit hjälpta av tråden här. Förändra. Den skulle jag råda honom att läsa i. Det finns många historier som er med folk som går igenom detsamma ❤

Hej!

Suttit och läst i den här tråden. Tycker du fick väldigt bra svar från Alkoholhjälpen, som även var hjälpande för mig. Jag känner igen mig mycket i din berättelse här.

Vändpunkten för oss kom för några år sedan och min man har sedan dess gjort stora förändringar i sitt drickande, men resan hit har varit en kamp. Jag skulle vilja tipsa dig att läsa ”Alcohol lied to me”. Den finns att läsa gratis som pdf. Bara att googla. Författaren till den texten heter Craig Beck och finns även på youtube.

Funderade också på om du testat att ringa Alkohollinjen någon gång? Det har jag gjort vid några tillfällen. Jag ringde till exempel förra julen och fick stöd i hur jag kan sätta gränser för min mans drickande. Alltså, man kan förstås inte styra någon annans drickande men man kan sätta gränser runt sig själv och barnen. Jag tycker också det är skönt att få berätta om sin situation och få någon kunnigs perspektiv, samt stöd i hur man kan gå tillväga.

Det har gått ett tag sedan du skrev senast här och jag undrar hur det gått för dig och er. Hur har ni det nu?

Varma kramar

Många kramar till dig!

Hejsan. Känner igen allt ni skriver. Min sambo ljuger mig rätt upp i ansiktet hela jävla tiden och jag vet inte hur jag ska göra. Han ber mig gå in på bolaget å köpa något som tex nu till julen och d gör jag för då vet jag vad som är köpt. Då har han självklart varit inne å köpt lite extra som han gömmer undan. Men det är sista gången jag gör detta. Om detta jäkla året kunde vara slut. Hatar blicken han får när han har druckit. Vill någon gång ha en mysig jul med mina barn och inte behöva vara orolig hela tiden. Han sårar hos hela tiden och denna jävla klumpen i magen gör mig helt slut. 😞. Gott att få skriva av sig.

Hej. Har inte skrivit på väldigt länge nu. Har varit en ganska ok höst men han har börjat nu igen och känns som julen är bara jobbig. Han har gjort så att högtider inte är något mysigt för mig längre utan jag har mest ont i magen men måste försöka för barnen att tycka om julen. Han ljuger å ljuger 😡 om va han dricker och ber mig gå in på bolaget så han inte ska gå in å köpa för då blir d alltid för mycket och jag går på det😡 jag är så jävla dum! Klart att han går in å köper lite extra å gömmer undan. Men kommer inte att göra om detta nu till nyår. Det märks när d börjar å drickas igen för då ska d köpas folköl var å varann dag. Han har varit väldigt duktig hela hösten men har börjat bli värre nu dom sista veckorna och min ångest och min klump i magen är tillbaka.😞 längtar tills det blir vardag igen. Kram

@sohimo2021 Min kommentar igår kom av att jag kände igen " Vaknar dock sedan av att han högljutt pratar i telefon med en kompis."Mitt ex pratade alltid på nätterna, han var full och han arbetade i mitt hem, på natten, då han pratade med andra affärsmän som han själv kallade sig. Jag blev nedbruten av att hans leverne och jag hade inte förstånd att kasta ut honom. Han rökte också och vi bodde inte så stort, så jag kände röklukten ifrån köket. Nästan varje kväll. Idag förstår jag att jag inte älskade honom. Vi satt fast i ett slags beroende till varandra. Han lyssnade på mig, när han drack och han gav mig bra feedback på mitt arbete. Men han bröt även ner mig, så jag stod väldigt still under de åren. Jag behövde bara skriva av mig tror jag. Hoppas att du tänker på ditt bästa idag, imorgon och alltid. Det är så vi upptäcker, "hur vill jag må, hur vill jag ha det, idag och i mitt liv".

@sohimo2021
Det är så sorgligt. Och jag känner igen jular med hans familj. Jag känner igen födelsedagar med hans familj. Då vi ibland blivit bjudna att bo på hotell med alla. Hans pappa betalade när hans pengar tog slut. Han sålde en bil för mer än 100.000 kr och de gick till alkohol. Jag sålde mitt guld för nästan 10.000 kr flera år senare. De gick till mat. Jag står utan guld och mina dyra väskor, kläder, skor och annat av värde fick jag sälja, när mina pengar var slut. Och det jag spenderade mest på mitt ex, var tid. En jävla massa år. Och jag behövde spendera alla de jävla åren, för att poletten skulle trilla ner för mig. Nu är jag utan trygghet, men jag är fri. Jag står utan mina "livlinor" men jag är lyckligare än någonsin. Jag har stängt alla dörrar för honom att kontakta mig och när det kommer ett mejl, då kastar jag det i spamkorgen och tänker på alla åren han levde som "hotellgäst" i mitt hem. Idag är jag bara tacksam. Jag tror inte att jag hade förstått vad det skulle innebära att bli av med allt kapital jag hade, genom att läsa det. Det som räddade mig, var att jag började fråga mig själv "hur vill jag ha det i mitt liv?" och jag ville inte leva i den misären som vi levde i. Och då har vi båda levt med en känsla av att vara ekonomiskt oberoende, men för en som är alkoholist och för den som lever med en alkoholist vet att det är bara en tidsfråga. En rik människa kan bli fattig. Alkohol kostar pengar. Och det ställer till med ett jävla elände. Det är bara så det är.
Och visst ska vi alla lära oss det vi behöver lära oss, av våra egna resor. Ta vara på dig själv. Och fråga dig, hur vill du ha det i ditt liv?
Du har alltid ett val. Och ibland är det bra att ta professionell hjälp. Eller bara prata med någon som har tystnadsplikt. Och präster är bra att prata med. Även om man inte är troende.

God jul till er alla, ni är så starka, massor av kramar skickar jag er!

Magandas. Njut av lugnet. Det är välförtjänt! Hoppas det fortsätter.

@Idunex för min del var det inget som hjälpte när jag förstod att mannen jag älskade var alkoholist sedan länge. Han ville inte söka hjälp. För honom går det rakt utför nu. Han har varit tvångsintagen och har förlorat sitt jobb.

Jag valde att fokusera på mig, min hälsa och mitt liv och jag har inte ångrat det. Du måste göra vad som är bäst för dig.

Skrev detta idag i svar till någon annan:

Så svårt att hålla sig bort från den man älskar. Men faktum är att när han dricker vet jag inte vem han är. Den är inte den jag älskar. Personen som dricker misshandlar mig emotionell, anklagar mig för att han dricker, bortse från sitt ansvar och lägger det på livet, på mig, på vädret, på julen. Så låg.
Tog tid för mig att våga använda ordet… ”alkoholist”. Hur kan den här underbara mannen jag älskar vara ”alkoholist”?! Hur kunde jag inte se det hela? Hur kunde jag vara så korkad? Jag har alltid identifiera mig själv med att vara ”smart”, stora delar av min identitet bygger på att jag är väldig smart… ändå, såg jag inte det som var så uppenbar.
Genom att försöka finnas till gick jag tillbaka till delar av mig själv jag hade lämnat bakåt. Känner mig förödmjukat, förminskad. Det är som att han väljer en annan som inte är jag, gång på gång. Han ljuger, han sviker, han luras… när blev jag en människa som behöver stöd för andra som älskar någon som är alkoholist? Jag… jag som är stark, en sann överlevare, som tagit mig genom helvete för att vara den jag är… det är som om även jag har blivit en annan person för att han är alkoholist.
Att vara från honom är helt tvärsemot det jag anser att kärlek ska vara… men jag känner hur han drar mig ner… och jag som är så stark, en sann överlevare… jag kan inte hamna i en depression igen, hamna i mina destruktiva beteende som jag jobbar så hårt varje dag för att inte låta ta över. Då blir det en situation där det är antigen han eller jag. Men jag gör med min kärlek för honom? Jag antar att jag behöver omplacera den i en hobby eller något 🥲. Känner mig lika patetisk som den person han är när han dricker..

—-

Jag vet att han är värt allt… han vet inte det. Han ser inte sig själv som jag ser honom. Det du skriver är i princip som det är för mig.
Jag är själv återhämtad från ätstörningar, har mina OCDs och depression under kontroll. För det, kallar han mig ”little miss perfect” och säger att jag får honom och mp dålig och därmed dricka… så låg.
Jag bara känner just nu att jag inte är en lax… kan inte simma mot strömmen hela vägen. Jag trodde också att det var han och jag… och han har lyckats lura mig i nästan 1,5 år. Jag insåg inte att han var alkoholist.

Skrev detta idag i svar till någon annan:

Så svårt att hålla sig bort från den man älskar. Men faktum är att när han dricker vet jag inte vem han är. Den är inte den jag älskar. Personen som dricker misshandlar mig emotionell, anklagar mig för att han dricker, bortse från sitt ansvar och lägger det på livet, på mig, på vädret, på julen. Så låg.
Tog tid för mig att våga använda ordet… ”alkoholist”. Hur kan den här underbara mannen jag älskar vara ”alkoholist”?! Hur kunde jag inte se det hela? Hur kunde jag vara så korkad? Jag har alltid identifiera mig själv med att vara ”smart”, stora delar av min identitet bygger på att jag är väldig smart… ändå, såg jag inte det som var så uppenbar.
Genom att försöka finnas till gick jag tillbaka till delar av mig själv jag hade lämnat bakåt. Känner mig förödmjukat, förminskad. Det är som att han väljer en annan som inte är jag, gång på gång. Han ljuger, han sviker, han luras… när blev jag en människa som behöver stöd för andra som älskar någon som är alkoholist? Jag… jag som är stark, en sann överlevare, som tagit mig genom helvete för att vara den jag är… det är som om även jag har blivit en annan person för att han är alkoholist.
Att vara från honom är helt tvärsemot det jag anser att kärlek ska vara… men jag känner hur han drar mig ner… och jag som är så stark, en sann överlevare… jag kan inte hamna i en depression igen, hamna i mina destruktiva beteende som jag jobbar så hårt varje dag för att inte låta ta över. Då blir det en situation där det är antigen han eller jag. Men jag gör med min kärlek för honom? Jag antar att jag behöver omplacera den i en hobby eller något 🥲. Känner mig lika patetisk som den person han är när han dricker..

—-

Jag vet att han är värt allt… han vet inte det. Han ser inte sig själv som jag ser honom. Det du skriver är i princip som det är för mig.
Jag är själv återhämtad från ätstörningar, har mina OCDs och depression under kontroll. För det, kallar han mig ”little miss perfect” och säger att jag får honom och mp dålig och därmed dricka… så låg.
Jag bara känner just nu att jag inte är en lax… kan inte simma mot strömmen hela vägen. Jag trodde också att det var han och jag… och han har lyckats lura mig i nästan 1,5 år. Jag insåg inte att han var alkoholist.

Så svårt att hålla sig bort från den man älskar. Men faktum är att när han dricker vet jag inte vem han är. Den är inte den jag älskar. Personen som dricker misshandlar mig emotionell, anklagar mig för att han dricker, bortse från sitt ansvar och lägger det på livet, på mig, på vädret, på julen. Så låg.
Tog tid för mig att våga använda ordet… ”alkoholist”. Hur kan den här underbara mannen jag älskar vara ”alkoholist”?! Hur kunde jag inte se det hela? Hur kunde jag vara så korkad? Jag har alltid identifiera mig själv med att vara ”smart”, stora delar av min identitet bygger på att jag är väldig smart… ändå, såg jag inte det som var så uppenbar.
Genom att försöka finnas till gick jag tillbaka till delar av mig själv jag hade lämnat bakåt. Känner mig förödmjukat, förminskad. Det är som att han väljer en annan som inte är jag, gång på gång. Han ljuger, han sviker, han luras… när blev jag en människa som behöver stöd för andra som älskar någon som är alkoholist? Jag… jag som är stark, en sann överlevare, som tagit mig genom helvete för att vara den jag är… det är som om även jag har blivit en annan person för att han är alkoholist.
Att vara från honom är helt tvärsemot det jag anser att kärlek ska vara… men jag känner hur han drar mig ner… och jag som är så stark, en sann överlevare… jag kan inte hamna i en depression igen, hamna i mina destruktiva beteende som jag jobbar så hårt varje dag för att inte låta ta över. Då blir det en situation där det är antigen han eller jag. Men jag gör med min kärlek för honom? Jag antar att jag behöver omplacera den i en hobby eller något 🥲. Känner mig lika patetisk som den person han är när han dricker..

@EsterHanna
Härligt att läsa om din jul, verkligen! 💕
Ja ... barn snappar upp mycket.
Sköt om dig, kram.

Tackade just Gud för denna jul. Lugn och ro. Inga orosmoln, ingen klump i magen och ingen koll: Har han druckit, hur ska han vara i morgon?
Dottern och jag har haft en lugn och fridfull jul. Pratat. Gått promenader. Hon sa till mig att hon observerat hur jag alltid var stressad för hur mannen skulle uppföra sig... Så klok.
Mannen inte hört av sig alls. Tror polisen haft ett snack med honom. För han låter mig vara ifred. Jag har sakta börjat andas med magen. God jul!!!

God jul! Firar själv med älskad dotter. Vi har haft en LUGN jul. Hade råd att köpa det hon önskade sig i år för jag har inte bekostat en vuxen mans missbruk. Vi åt inte julbord utan det vi ville ha. Mannen grät i telefonen när dottern ringde för att önska god jul. Det dåliga samvetet kom smygande. Vi pratade om det dottern och jag. Kom då på för två jular sedan när mina föräldrar firade jul här och mannen satt full i soffan. Min pappa frågade om han var sjuk. Då försvann det dåliga samvetet. God jul ni underbara, starka, kloka och fina!

Min partner är nykter nu efter en fruktansvärd abstinens på sjukhus.
Oroanmälan är gjord. Kan bla mediciner hjälpa en att inte få återfall?

God Jul och en stor dos fridfullhet.

Hoppades på en måttlig alkoholkonsumtion av min man under jul. Gick med på att fira ihop. Nu står jag här och det dracks rödvin i smyg redan till frukost. Två steg fram och ett bakåt. Denna resa tar tid men hoppet lämnar mig inte! Däremot kommer jag inte stanna hos honom resterande juldagar utan vara hemma hos mig eller annan släkt. Jag kommer först! Låt honom sitta där med sitt vin o sin ångest

God jul 🎄💖

Önskar er God Jul med sinnesro och glädje. ⭐ 💕

Hej. Jag har dejtat min kille i lite mer än 5 månader nu. Igår ringde han och berätta att han självmant spytt (gammal bulimi) han lät konstig så jag frågade om han druckit han svara inte men jag påpekade att jag hörde det ändå. Idag var det samma visa, sa att han mådde illa kände sig tjock och ful. Jag ringde upp och han lät ännu värre än igår, jag ställde han mot väggen och frågade igen om han druckit hans svar "Ja! Har fått ett återfall. Druckit i 2 veckor. Förlåt att jag inte sagt något, snälla förlåt mig.. säg någonting?! ." Jag sa att jag inte kan säga något just nu för jag måste få landa i alla känslor, tankar och att han ljugit om detta och inte sökt min eller någons hjälp innan det blev såhär illa igen. Frågade också om han trodde att drickandet triggar igång allt annat jobbigt såsom bulimin, ångest = ännu mer drickande. Han höll själv med om det, jag avslutade samtalet med att jag uppskattade att han är ärlig.

Lite bakgrund. Jag har själv haft alkoholproblem/varit alkohokist, dricker inte längre då det är som min kropp ser det som gift, kommit så långt, det är inte värt det. Nästan alltid levt i destruktiva relationer, alltid varit något beroende med i bilden. Jag skäms för att det känns som jag drar till mig det. Men jag vet inte hur eller varför. Jag fick min NPF-diagnos för 2 veckor sen, det har förklarat mycket, jag går i psykoterapi har mått och mår extremt dåligt länge. Gör allt jag kan för att må bra i mig själv och hitta vem jag är. Är på god väg äntligen efter alla år av slit. Träffade honom i sommras. Klickade från första stund, kärlek. Han stöttar mig så i all min misär för det mesta, är förstående, omtänksam, rolig, fin. Men vi har trots våran korta tid haft hetsiga diskussioner och bråk, speciellt när han varit påverkad. Jag trodde han var "den" för mig. Vi pratade om alkohol i början, han sa att han avskyr när andra styr vad han ska göra, att han inte har problem, att jag ska lita på honom, han dricker ju inte så mycket, han blir inte påverkad, han sköter ju sitt jobb. Han dricker mest när han är själv eller jag och hans son inte är där eftersom vi inte bor tillsammans. Men många gånger det senaste dricker han även fast jag eller sonen är hemma. Det är som att han inte har ro att bara vara hemma med oss en kväll utan att dricka, ljuger om hur mycket, säger att han inte är påverkad trots att jag märker det, jag blir orolig och får ångest när han är full. Blir ofta konstiga diskussioner och när han druckit för mycket vin blir han jättekänslig och gråter ibland o säger hur mycket han tycker om mig, hur jag hjälpt han, hur mycket mindre han dricker nu. Han höll upp helt i 6 veckor, det tror jag på. Mådde super, gymma, umgicks med mig o hans son, kompisar, mådde bra.
Nu är han i en svacka igen och har ju rakt ut erkänt. Jag är så himla besviken att han ljugit o inte kännt att han kan prata med mig. Att han såfort vi pratat om det ska skydda både sig själv och sitt drickande, säger att han inte bryr sig om att han dricker men att han bryr sig om att det är dyrt?
Han har redan sagt att han älskar mig, jag har inte sagt det tillbaka. Är så skadad av allt gammalt, vill ta det i min takt. Nu är jag ännu mer osäker, rädd, känner mig ensam och maktlös. Vet att jag inte kan ställa ett ultimatum att han ska sluta helt men just nu är det de jag vill.. annars vet jag inte om jag vill vara kvar. Jag vet inte vem jag ska prata med eller hur jag ska hantera allt det här eller om det ens är värt det. Är nog mest så himla besviken och orolig. Alla samtal vi haft om detta, allt han lovat, att jag inte ska oroa mig. Ändå smyger han med det. Jag vill inte leva ett liv där jag ska vara rädd för framtiden, men jag är så himla kär, han är så fin och perfekt när han inte dricker. Jag ville verkligen att nu skulle vara min tur, våran tur! Men vill inte bygga ett liv och kanske en familj ihop med någon om han inte själv kan inse sin problematik, sluta skylla ifrån sig, ljuga och göra något åt det istället, inte bara i 6 veckor.

Finns det någon man kan prata med?
Är någon/har någon varit i en liknande situation?
Ska jag stanna och ge honom fler chanser? Kan han bli bra? Ska jag lämna och behålla den lilla hälsa jag byggt upp? Hur bemöter jag honom? Vad finns det för hjälp att få som jag kanske kan stötta honom i och till om han vill?

Är rädd för att han ska gå sönder om jag lämnar (det är hans svar till varför han inte sagt något, att han är rädd för att jag ska lämna) och det är ju inte det jag vill egentligen men är så himla mån om det lilla jag, jag byggt upp.
Gud, hela huvudet bara snurrar. Vet att han kommer ringa imorgon, be om ursäkt flera gånger. Vilja prata men jag vill inte prata. Vill bara stoppa huvudet i sanden en stund. Få tänka själv, prata med någon som kanske vet mer än mig. Gjorde ett armband i julklapp där jag gravera in att jag älskar honom, hade precis börjat känna det, lita på honom, tro på oss. Vill inte ge han det nu. Vet verkligen inte vad jag ska göra. Är jag dum och helt ute och cyklar här?
Svårt att få med allt i text, tror mest jag behövde ventilera och hoppas verkligen någon har solskenshistorier där det löst sig!