Senaste kommentarerna i forumet

Hej,
och som fd alkiss, numera helnykterist är mitt enkla råd: strunta i din man och hans smygdrickande för tillfället! Du har börjat på en bra väg mot ett bättre och friskare liv, och det är det du måste satsa på helt och fullt. Vad din sambo gör, eller inte gör, har ingen betydelse. Man kan ju aldrig bli nykter åt någon annan, eller hänga upp sin strävan efter ett liv utan alkoholberoende på vad någon annan vill. Dessvärre!

Kanske kommer din nykterhet att inspirera din sambo till att också vilja sluta dricka, kanske inte. Det är inget du kan styra över. Låt inte hans vacklande och velande bli en ursäkt för dig att fortsätta att trycka undan känslor, och fortsätta att självmedicinera med alkohol. Du är värd mer än så. Hoppas du snart får kontakt med en riktigt bra alko-terapeut, och får hjälp att bena ut allt det där jobbiga som så många av oss försökt dricka oss bort från. Till ingen nytta! Livet utan alkohol är så mycket enklare.

Jag har varit gift i över 30 år och min fru har druckit för mycket i perioder. Senaste perioden har varat i 3 år ungefär, hon sköter jobbet men är onykter nästan all ledig tid. För drygt en månad sen flyttade hon härifrån för att barnen började konfrontera henne och det har inte varit så jättedramatiskt förutom det faktum att dom inte vill ha någon kontakt med henne. Jag har sagt att mitt villkor för ett fortsatt äktenskap är att hon tar hjälp och blir helt drogfri livet ut, men hon har inte gjort nåt för att förändra sitt missbruk vad jag kan se.
Idag kom hon förbi här och berättade att hon var helt utan livslust och det enda som håller henne uppe är jobbet. Hon talade om att ta livet av sig och att hon inte vill ha någon hjälp. Sen åkte hon.
Så kvar sitter jag då med jordklotets sämsta samvete och har inte särskilt många att prata med.
Därför skriver jag mitt första inlägg här, har väl läst i forumet lite nu och då senaste halvåret och förstått vilken kunskap som finns och även vilken extrem frustration man kan komma att hamna i.

Ljus i det nattsvarta. Hoppas ni andra även kan uppleva detsamma och att din son är återfunnen Dearself. Min son har börjat prata, enstaka ord men försöker sig även på en mening även om det inte blir så bra. Fyller ut med faen där han inte riktigt lyckas, men han är mestadels vid gott mod. Var så rädd att han inte skull vara sig själv men det är han. Lång väg kvar men att återfå talet är det viktigaste och han är på väg. Den hotande proppen i hjärtat finns inte längre enligt läkaren och det innebär ju att man kan börja se framåt.

Ett väldigt ledsamt inlägg det här och jag förstår att du är både arg och ledsen.
Jag kommer från andra sidan och funderar lite på om du kanske kan ändra strategi. Hon verkar försvara sig och förneka. Hon verkar också hålla sig nykter när ni kommer ner. Det tyder ändå på att hon har viss insikt och förståelse. Hon struntar inte i det här.
Om du läser på beroendesidorna så kan du se hur vi skäms vi som skriver därinne. Det är så pinsamt det du beskriver om din mamma. Och jag gissar att hon skäms otroligt mycket. Så nu ger jag lite perspektiv som jag inte alls vet om de stämmer på din mamma, men som du kanske kan ha i åtanke. Hon har supit sig så full att hon ramlat. Hon är berusad 08:30.Hon är så full att hon blir nekad att komma med ett plan. Hon har väldiga alkoholproblem. De där händelserna du beskriver är så pinsamma och hon verkar ändå vara så pass kontrollerad att hon är nykter när ni är på besök. Så det finns visst hopp ändå tycker jag i det. Men hon är sjuk. Och jag gissar att hon skäms jättemycket. Att dricka på det sätt som hon gör är väldigt otäckt (tycker jag de gånger det hänt mig).
Kan du helt enkelt sätta dig ner med henne och beskriva hur orolig du är för henne. Bara ur den synvinkeln, inte i hur det påverkar dig och dina familj, utan din oro för henne. Och att du märker att hon inte klarar det själv. Att du såg att hon anstränger sig men att du vill att hon söker hjälp. Kanske kan du ta fram förslag på beroendeenheter hon kan kontakta. Bor ni i Stockholmsområdet kan hon kontakta Riddargatan 1. Du kan rekommendera henne det här forumet. Här finns också en tjänst hon kan använda om steget är för långt att söka hjälp.
Förstår att du är arg, ledsen och orolig. Men hon bestämmer inte riktigt själv och kan inte kontrollera. Jag gissar att hon behöver hjälp.
Men just nu är kanske lämpligt att lägga fram behandlingsalternativ om att söka hjälp. Just nu har hon troligtvis ångest över skadan hon fick, nekad flygning etc. Så lägger du fram det nu kanske hon lyssnar. Om hon nekar, ge henne papper och infomaterial. Gå inte i konfrontation. Det är ingen idé, säg bara att du hoppas att hon söker hjälp. För hennes skull, för din oro och ledsenhet. Kanske tar hon till sig. Hoppas det!

Ja du, jag har en tavla med sinnesrobönen på väggen i mitt sovrum, den stärker mig har jag märkt. I exets familj så låtsas man nog som om att jag inte finns, han flyttade hem och jag har inte hört något mer. Märkligt, sorgligt och otroligt dumt! Kloka, normala människor borta, fast dom vet om behandling mm, dom hade kunnat ringa och fråga hur det är. Jag hoppas som du att det "lägger" sig för oss. Den enda som har tjänat på det här för min räkning är tandläkarn, gnisslar tänderna på nätterna så dom spricker ;) Men vi har gjort vad vi kunnat, nu har vi ansvar att gå vidare. Jag tänker att jag har en sorgeperiod nu, sen måste det ljusna

@Backen123
Ja. Man har gjort "rätt". Kanske där som det ligger mycket av det jag känt.
Att det inte räckt liksom, emellanåt kan jag vara så himla arg också på den här alkoholen. Sprickfärdig. Så vet jag också att andra omkring raserar det jag försökt och försöker bygga upp genom att de liksom smeker honom medhårs. Inga konsekvenser. Försöker tänka att vad DE gör är upp till dem. Vad jag gör står jag för. Jag vet vad jag önskar ur en relation, en man som inte vill sluta dricka, inte ens för barn hans - vill inte jag ha. Och huvudlösa saker jag varit med i. Inget sunt alls.
Men, varför är det så svårt då. Blir galen. 😪

Vet hur du tänker, efterdyningarna jobbar jag också med. Man har gjort "rätt", tagit ansvar för honom, en skälv och sina barn. Ändå är det så mycket kvar att reda i känslomässigt, uppochner 😏

Det finns inga gränser för hur fasansfullt livet kan vara. När man känner jag klarar inte mer så blir det ännu värre och så fortsätter det och man kan inte göra någonting. Vem ska man bli arg på när livet är så orättvist. Kan föreställa mig din oro Dearself och det finns ingen tröst att få. Livet är en mardröm som aldrig tar slut när det är så här.

Och här är allt igång igen. Just nu når jag inte honom. Telefonen är avstängd och meddelanden går inte fram. Har ringt både polis och sjukhus. Sist det var så här blev han blivit hittad utomhus medvetslös efter en överdos. Det var 5 veckor sedan. Han fick en ny Lvm utredning och höll sig lugn och i princip helt instängd hos mig. Stödboende och medicin är på gång och samma dag han får veta att de avslutat hans Lvm är allt igång. Jag blir helt paralyserad av oro.
Jag har svårt att acceptera och förstå att vi har det här i livet.

Ragna, vilka enorma mängder. Så fruktansvärt!
Kanske ett LVM ändå skulle vara bra? Min son blev ju tyvärr inte hjälpt av det men det blev en stud jag fick vila från all oro. Hur har det gått med hennes jobb?

Kram till er båda.

Hej Annixen,

Du har startat en tråd här där du berättar om din 77årige far som haft alkoholproblem många år. Det har varit mycket frustration kring att han inte tagit emot hjälp, du har gjort så mycket för att påverka och känt ett stort ansvar som inneburit mycket energi och kraft från dig. Det låter tufft minst sagt.

Nu kommer han under en tid bo hos dig och har viljan att ta emot hjälp, du vill såklart hjälpa honom att ta emot den och så kanske det känns som du blir lite motarbetad när vården ger honom en tid om en månad. Han ska kunna få hjälp där han är nu, kanske vore det bra om han tillfälligt listades om, ex via 1177 eller att vända sig direkt till den vårdgivare som är aktuell. Ibland finns det några olika alternativ till hjälp att få och en idé är att testa flera för att se vart han fortast får hjälp. Mår han mycket fysiskt dåligt och det kan vara risk för abstinens går det att åka in akut.

För dig, mitt i allt detta, vad har du för stöd omkring dig? Det låter som att detta verkligen tagit och fortsätter ta på dina krafter, vad kan du göra för att ta hand om dig?

Fortsätt skriva här, om du vill, ibland behöver en skriva flera gånger för att en tråd ska få fart!

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej sshhss och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Du berättar om både din bror och din syster som verkar ha problem med alkoholen, kanske tydligare för din bror på flera vis där det lett till bland annat skilsmässa på grund av problemen. Varken han eller din syster verkar vara villiga att just nu göra en förändring gällande alkoholen.

Du har hittat hit som ett sätt att ta stöd längs vägen för egen del. Du har fått nog av alkoholen och allt som hör till med lögner och liknande. Detta har dränerat dina krafter och du behöver hitta sätt att återfå dem. Jättebra att du tagit mod och kraft och skrivit här som ett steg på vägen.

Du har en fundering kring om du kan ringa socialtjänsten gällande din bror, god idé, det kan du absolut. Vill du kan du ringa dem utan att ge personnummer och ställa frågor kring vad det innebär med en orosanmälan och liknande, om du vill veta lite mer kring det.

Om du vill prata med någon kan du också ringa Alkohollinjen, 020-84 44 48 den är även till för anhöriga, ifall du inte redan kände till att den finns.
Ta väl hand om dig och hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Förstår ert lidande och har tänkt en del och trots hur allt är så har jag inte den förfärliga oron man som förälder till ett missbrukande barn har. Mår sjäkvfallet inte bra men idag kände jag för första gången att det var skönt att komma hem, men det behövs inte mycket förrän det förändras och jag mår förfärligt dåligt. Lätt är det inte utan kanske mindre svårt ibland. Idag var läkaren tillsammans med två andra och besökte min son. Vet inte om det berodde på anmälan jag gjort.

Så svårt du har det Ragna med din dotter. Du måste ju leva med oron att hon hela tiden riskerar sitt liv. Det är så svårt att förstå men har ju inte med förnuftet att göra, det är väl därför det är så svårt att påverka. Hur kan det vara att man inte använder sig av LVM. Ibland har det ju faktiskt effekt och man får en längre tid av nykterhet.

Det här med att behålla hoppet är svårt men styr vi egentligen över det. Det är klart man hoppas att allt ska bli bra, men ibland orkar man inte eller är det så att man måste möta sin rädsla, att föreställa sig att det värsta ska hända. Det finns ju där också där. Tror det är viktigt att prata om dom. För min del är det att min son ska höra plågsamma röster samtidigt som han inte kan gå och framför allt inte kan kommunicera med sin omgivning.

Ja, så grymt och omänskligt det ni är med om, Gros19. Och så otroligt upprörande det här med vården. Det verkar som rena lotteriet vem man träffar. Hoppas som Dearself att hans tal kommer tillbaka och att det kan bli någon liten förbättring, Tänker massor på er.

Vad skönt, Dearself, attt det är lite lugnare och att ni får bra stöd,

Här går det risigt dåligt. Dotterns beroendesjukdom blir bara värre och värre. Har åkt in otaliga ggr sista tiden, bl a genom LOB, Men vi har haft lite tur med vården för en gångs skull. Dels en läkare som undersökte henne och observerade avvikelser i ögonrörelser/muskulatur, som kan vara tecken på wernicke-korsakaffs syndrom ("alkoholdemens", mycket allvarliga hjärnskador). Så hon fick ligga kvar flera dagar med dropp och sprutor för att förebygga. Dels en läkare på Beroendecentrum (annat tillfälle) som ringde mig och undrade om jag tyckte att hon skulle skickas hem, som hon ville. Har aldrig hänt förut. Kanske var det mina tidigare upplysningar till polisen, när vi försökte få tag i henne, som gjorde det,,,men ändå. Önskar att alla läkare var så lyhörda och noggranna,,, Säger ju dock inget om hur framtiden blir,
Varmaste kramar till er, vi får försöka ha något slags hopp även om det känns helt omöjligt ibland. Svårt, svårt, inte minst i din situation Gros. Vill inte jämföra med din vidriga situation, men det är svårt att ha hopp även för mig. Så fort min dotter kom ut från avgiftningen och behandlingen jag nämnde började hon dricka igen, Verkar som om snittet ligger på 2-3 boxar om dagen.

Ingen bra dag.

Håglös är man med en frustration och sorg. Får inte riktigt grepp över vad?
Att få veta att han tyvärr inte kommer att sluta dricka? Att supa bort relationer med familjen? En sorg över krossad relation med honom? Innerst inne dåligt samvete i att om det skulle finnas ömsesidiga känslor så skulle jag inte satsa eftersom jag aldrig skulle vara viktigare för honom än alkohol. 😪
Kanske en mix av allt ...

Sköt om er.
💕

Är inte helt ny här! Smugit runt och läst senaste året. Tack alla kloka människor!
Jag har druckit alldeles för mycket och alldeles för ofta. Har äntligen fått en tid till beroendeenheten och psyk för att ta itu med mitt mående då alkoholen varit min självmedicinering under allt för lång tid. Jag är redo. Har pratat med min sambo om det och han har upplevt mitt drickande som ett problem. För det har lett till massor av oönskade situationer. Det har alltid handlat om att jag behöver förändras. Fast han har druckit med mig...
Jag är uppvuxen i ett hem med allt för frikostig konsumtion av alkohol. Där min far drack av samma anledningar som jag.
Har slagits mot depressioner och ångest och inte fått rätt hjälp.
Igår letade jag i städskåpet efter såpa, och finner då fyra tomma whiskey kvartingar. Kände mig så enormt sviken. Blev bara tom och kall. Precis så höll min morsa på...
Nu vet jag inte hur jag ska hantera honom. Min känsla har varit att han varit påverkad har jag tryckt undan, fått mig själv att tro att det är gamla hjärnspöken. Och så visar det att min magkänsla var rätt. Som vanligt. Känner mig sviken och splittrad. Har ni några kloka råd?
Jag kan förändra mitt drickande om jag får hjälp med mitt psykiska mående. Mår jag bra har jag ingen anledning att dricka. Det vet jag.
Min partner erkände, sa att han skäms och att vi skulle dra ett streck och gå vidare.
Hur ska jag hantera detta?

Så sorgligt det du skriver. Det är ofattbart och grymt att ni får vara med om detta <3 Hoppas verkligen hans tal kommer tillbaka och hoppas även du kan tanka och hämta styrka i mellanåt. Att vara med om det du är och har varit med om är omänskligt.

Här har vi det lite lugnare för stunden. Han kämpar på med sin nykterhet och sitt mående. Jag jobbar på mitt håll med att sätta kärlesksfulla gränser och att tänka på mig själv lite. Våga släppa taget, inte vara så kontrollerande. Tycker vi har bra stöd av socialtjänsten och beroendecentrum . De lyssnar in och försöker möta hans önskemål om stöd .

Jag ska verkligen försöka ta tillvara på det som är bra precis som du säger. Vad livet tar för vändningar vet vi inte.

Skicka styrka och kramar. Till dig och även Ragna <3

Ja för snart två år sedan med både antabus och psykologhjälp men det höll ju bara ett par veckor sen började smyga igen, han vill inte och jag tror inte han inser hur sjuk han faktiskt är, tycker inte han är alkoholist eftersom han kan vara vit om han vill, men den viljan har jag inte ett mycket av. Vi har båda haft förmånen att sluta arbeta i förtid så vi/han allt man kan önska sig. Jag tänkte att han behövde något att göra men han gillar att vara ledig. Jag älskar honom men har tappat bort både min självkänsla och mitt glada jag. Börjar söka jobb och tror att han får klara sig själv, annars går vi båda under.
@Sisyfos

@Sisyfos
Det är väldigt svårt att hjälpa mitt brorsbarn pga att jag bor väldigt långt bort.
Så det är ett problem, hon ser ju att pappa är annorlunda och att han går och lägger sig och sover.
Vet inte hur jag ska göra….
Anmäla till socialtjänsten? orosanmälan?
Många tankar….

@Sviken
Det känns både bra och dåligt att jag tagit beslutet.

Det kan ändå stämma att han påverkas av mörker och annat och att han medicinerar med alkoholen. Sämsta medicinen och förstår att du är trött på det. Har han sökt hjälp på annat sätt? Vad tycker han själv om sitt drickande? Vill han sluta?
Och du, hur vill du ha det? Vill du leva med honom om han inte försöker förändra?

Det är väl helt ok att sätta sig själv i första rummet och bestämma att du har fått nog. Särskilt att du inte orkar träffa dem berusade. Kan du ställa upp för och hjälpa ditt brorsbarn på nåt sätt?

Hej! Det låter väl rimligt att du sätter gränser tänker jag. Hur känns det för dig när du nu har tagit beslutet?

Hej!
Bakgrund:
Min far på 77 år, har varit periodare sedan urminnes tider. När mamma levde så hölls hans alkoholkonsumption i schack. Han har genomgått Alfta behandlingshem (12 stegsprogrammet) via jobbet på 90 talet inkl antabus och internat. Då var han nära skrumplever, enl tester. 12 stegsprogrammet gillade han inte alls och han hatade antabus. Han förlorade körkortet 2017 under 1 år och fick då alkolås i bilen. Han bor i en väldigt liten ort och skäms enormt för sitt beroende, han säger själv att han inte kan stå emot suget. Han har låtit montera ur alkolåset när han fick körkortet åter. Han har vägrat hjälp i olika former och alltid sagt att han ska fixa detta på egen hand efter varje incident eller en extra jobbig period. Eftersom mamma gick bort 2016 och hans dotter (jag) bor 100 mil ifrån honom, så finns inte särskilt mkt stöd att få i den lilla by där han bor. Han har supit så fort jag har lämnat honom och åkt hem. Det har hänt massor av saker under dessa fylleperioder, med fallolyckor, brutna ben mm. Jag har gjort flera anmälningar till soc på honom men soc bara ringer och kollar av med honom och då säger han att "allt är fint och under kontroll". Till mig ifrågasätter han "varför ska han leva?", "Vad har han att leva för?" I förrgår var han knappt kontaktbar och hade vänt på dygnet. Då åkte jag och hämtade ner honom till mig, och han får bo hos mig under vintern. Han klarar av att vara nykter om han har sällskap. Jag vill att han ska få hjälp för alkoholsuget via läkemedlet Campral, samtalsterapi, samt få hjälp med sin sorg och kroniska depression efter mammas död.
Han är just nu i ett dåligt skick med kraftiga tremours mm, men han vill äntligen få hjälp från sjukvården!!

Min fråga;
Nu befinner sig han i en annan region än där han är skriven.
Idag ringde han vårdcentralen här där jag bor, och sedan dess har vårdcentralen ringt upp honom 3 gånger för att göra det svårt för honom att välja denna regions vård.
(Men han åker ju inte hem förrän till våren, och att få hjälp här där han inte känner någon gör det lättare för honom.)
Tillslut fick han en tid 8/12, (om 1 månad).
Vilka krav kan han ställa på vården här?
Har de rätt att neka honom vård här i länet där han inte är skriven?

Känns om detta är en fråga på liv och död, för han håller inte ihop så länge till.
Han har dessutom hjärtsvikt och andra hälsobekymmer.

Hej Yvonne 123

Din tveksamhet inför vad som kan bli bäst för dig att göra nu är inte konstig att förstå. Vad skulle vara mest hjälpsamt för dig, för din parter, för relationen? Vem och vad är rimligt att ta ansvar för. Frågar som anhöriga nästan alltid brottas med. Jag hoppas att du strax får svar av andra användare här, det kan ta lite tid ibland.

Undertiden vill jag skicka med en liten undran: Vad händer i dig om du byter ut ordet "konfrontation" till en "en önskan om att förstå". Berätta om du vill.

Hoppas du har en fin start på veckan och att fler hittar till din tråd.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jo man tänker, det gör jag med. Undrar hur det är med era barn för även om dom är vuxna är det ju ens barn. Min son opererades akut i Lund och då var det precis att han överlevde. Kirurgen som opererade sa att han överlever men frågan är till vilket liv. En fasa att höra.

Proppen som satt kvar i hjärtat finns inte där längre så någon omedelbar fara för nya blödningar i hjärnanbär det 8nte, men han har fått omfattande skador. Kan inte kommunicera men en möjlighet finns att det kan bli bättre. Tror han förstår och tänker ut vad han vill säga, men så går det inte. Halvsidigt förlamad så han kan ju inte gå. Han ser, hör och kan äta. Det var ingen självklarhet att kunna äta.

Det akuta bekymret just nu är inre blödningar som man inte vet var det kommer ifrån. Han var så blek och trött en dag så jag tänkte nu dör han. Hans blodvärde är lågt så han får blodtransfusioner. Det är ofattbart hur hemskt livet kan vara och jag frågar inget för jag klarar inte fler negativa besked. Han verkar dock finnas kvar långt därinne och ha kvar sin humor. Saknar den han var och är så glad att sista halvåret var en fin tid. Om framtid3n vet jag ingenting. Ta vara på den tid som är bra tillsammans med era barn. Har skickat en anmälan till patientnämnden angående bemötandet på psykakuten. Samtliga symptom som han har och har behandlats för fanns där redan då och trots detta skickades han hem. Kram
Kram