Senaste kommentarerna i forumet

Jo man tänker, det gör jag med. Undrar hur det är med era barn för även om dom är vuxna är det ju ens barn. Min son opererades akut i Lund och då var det precis att han överlevde. Kirurgen som opererade sa att han överlever men frågan är till vilket liv. En fasa att höra.

Proppen som satt kvar i hjärtat finns inte där längre så någon omedelbar fara för nya blödningar i hjärnanbär det 8nte, men han har fått omfattande skador. Kan inte kommunicera men en möjlighet finns att det kan bli bättre. Tror han förstår och tänker ut vad han vill säga, men så går det inte. Halvsidigt förlamad så han kan ju inte gå. Han ser, hör och kan äta. Det var ingen självklarhet att kunna äta.

Det akuta bekymret just nu är inre blödningar som man inte vet var det kommer ifrån. Han var så blek och trött en dag så jag tänkte nu dör han. Hans blodvärde är lågt så han får blodtransfusioner. Det är ofattbart hur hemskt livet kan vara och jag frågar inget för jag klarar inte fler negativa besked. Han verkar dock finnas kvar långt därinne och ha kvar sin humor. Saknar den han var och är så glad att sista halvåret var en fin tid. Om framtid3n vet jag ingenting. Ta vara på den tid som är bra tillsammans med era barn. Har skickat en anmälan till patientnämnden angående bemötandet på psykakuten. Samtliga symptom som han har och har behandlats för fanns där redan då och trots detta skickades han hem. Kram
Kram

Gros19 Du är i mina tankar <3. Hoppas det förändrats åt rätt håll. Varm kram

@LitenSkär känner så igen mig! Har i princip tagit allt som har med dottern att göra under åren. Det kommer bli plågsamt för dem båda att tvingas fixa det ihop framöver. Tror vi ska satsa på 3-4 dagar i taget till en början, också för att jag inte vill vara ensam en hel vecka. Har inga förhoppningar vad gäller alkoholen utan hoppas bara att han inser att om han dricker kommer han inte orka ta hand om vårt barn. Nu är hon 10 år och kommer säga till honom, bli arg vilket känns skönt. Kanske därför jag orkar säga stopp och lämna först nu. Hemskt detta att känna att man ska lämna över ansvaret för det käraste man har till någon som uppenbarligen inte klarar att ta hand om sig själv 😥

@Nora81
Hej, hur har du det? 💕

@Åsa M
Vi kommer att leva särbo, så får vi se hur detta blir. Han har nu varit nykter i drygt en vecka. Han flyttar 1/1, har fått lägenhet.
Det är väl då han verkligen får visa sitt ansvar.
Jag jobbar på som vanligt och gör sådant som är bra för mig och mina killar.

Min man slutade dricka ett halvår, när jag kom en kväll var han förtvivlad och bad om hjälp (jag visste att han smyg drack, men han har alltid förnekat det), jag körde honom till ”avgiftningskliniken”. Läkaren sa (enligt min make) att han var inte så farligt på det och sa att han skulle få samtalsstöd, hålla sig nykter i 6 månader- sen skulle han typ bestämma om han skulle börja dricka socialt. Han var duktig, 8 månader utan en droppe. Sen var det dags att börja dricka socialt. Jag vet inte när det gick över från socialt till ”dricka ur skåpet igen”. Vi har det bra, han blir inte full så att han blir otrevlig, tjatig eller tråkig som han blev förr. I somras konfronterade jag honom efter att ha hittat flaskor och ett förändrat beteende. Bättring lovades och så blev det, fast nu är jag igång igen. Hittar fulla flaskor, tomma flaskor. Jag säger till mig själv: sluta leta! Varför behöver jag se flaskan för överbevisa mig själv. Han är ok, trevlig, snäll och mysig. Men vem är jag då som inte konfronterar honom, en medgörare, medberoende? Är jag en struts som sticker huvudet i sanden? Han har gjort klart för mig att han aldrig ska sluta dricka igen, jag var ingen då uttrycker han. Hans pappa satt 10 år på ett demensboende med en alkoholdemens, och min make hade en dålig relation med honom. När vi hade våra samtal (när han var nykter) så pratade vi mycket om att han aldrig ville bli som sin far, jag tycker han är på god väg.
Ska jag konfrontera honom? Eller ska han nå botten igen innan jag ska göra något? Eller ska livet bara rulla på? Vi har det bra…..ändå. Kloka råd hade varit underbart!

Jag ville mest skriva att jag känner igen mig så mycket i allting i din berättelse. Min pappa hittades utmärglad, tandlös, i fruktansvärt skick med en stroke i sin lägenhet. Han lever men det är precis och han kommer aldrig bli medveten om omvärlden. Jag brottas med samma bottenlösa sorg och skuldkänslor, jag hade också tagit avstånd. Ingen ska behöva hamna så och dö så och jag är precis som du fast i mitt barn-jag, jag vill ha min pappa, och tankarna vänder ut och in på mitt huvud, kunde jag gjort något? Och så löser jag hypotetiska problem i mitt huvud som uppstått vid alla varianter av ingripande jag kan tänka ut. Jag vet inte hur någon kan stå ut med att känna såhär eller hur man ska kunna acceptera eller förlika sig med att det va så det blev.

@LitenSkär
Tack
Ja de är riktigt jobbigt att en av ens bästa vänner är obotligt sjuk så ledsamt och tungt.

Vilken lättnad att slippa bo ihop och att kunna andas ut för dig. Sen känslan hur kommer barnen ha när dom är hos pappa kan inte ens föreställa mig den
Visst att separationer är jobbiga men för oss med en som missbrukar ska man då gå och vara orolig när man separerar.

Han beter sig verkligen som ett barn och den där offerkoftan är ju så retlig.Min sambo har sagt någon gång varför tror du jag dricker de är ditt fel! Du gör att jag dricker!
Man blir så ledsen…
Festen förra helgen fick ok tills sent på kvällen då sambo blev alldeles för full och vi fick åka hem.Han blev även arg och såg på honom hur han tittade på mig med arg blick och kastade en liten plast grej på mig.Jag fångade den i luften och såg hur hon bredvid mig tittade på honom,en som känner oss båda så undrar vad hon tänkte.
Sen var han arg när vi kom hem jag förstod aldrig för vad utan gick och la mig. Tänkte ta upp den dagen efter hur han hade betett sig men som vanligt sa jag ingenting.

Att prata med sina kompisar skulle vara en lättnad men jag skäms så mycke.Hur kan man tillåta sina barn vara nära någon som är full och arg? Jag vet själv hur jag skulle reagera om någon berättade det för mig men så är man i sitsen själv.Mycke är nog för att en kompis var tillsammans med en kille som drack mycke och nu efteråt har hon sagt jag är så glad att vi inte fick barn hade aldrig låtit mitt barn bo hos honom om vi separerade.
Sen vet jag att dom skulle stötta mig och försöka hjälpa men ändå känns det så svårt att berätta.
Men ska försöka få till att prata med en psykolog men känner att jag kommer bryta ihop totalt.Det är väl ok såklart men skulle nog vilja prata i telefonen för jobbigt att sitta framför något
Skulle vara så skönt att få ur sig allt men skulle jag börja så skulle det aldrig ta slut känns det som. Så många år av den här skiten så mycke som har sagts och hänt.
Säga precis allt som hänt och inte skydda och städa upp efter någon annan
Inte gå med ångest när fredagen kommer utan att få känna som många andra att nu är det helg vad mysigt och härligt.
Inte trippa på äggskal hemma för att när som helst kommer sambon bli arg.

Min sambo har väldigt kort stubin även i vanliga fall så kan bli så elak även när han är nykter.Även arg på barnen och de gör så ont 😞

Hej anhörig! Jag svarar som Ullabulla och övriga här ovan, han valde alkoholen.
En drog, oavsett vilken, är en mäktigt kraft och motståndare. Om du är intresserad kan du läsa min tråd i Det vidare livet: Mitt nya år. Jag skrev nyligen ett inlägg så den borde ligga någorlunda högt på listan. Jag har lärt mig mycket här på forumet genom att läsa trådarna på ’den andra sidan’ - det har hjälpt mig förstå alkoholens makt. Jag avslutar med det som blivit mitt mantra: Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv. Jag önskar dig Lycka till med det! / mt

@Ullabulla Ja, så tänker jag med, men önskar ju att han tar hjälp. Tiden får utvisa det. Tack, har läst din resa.
Nyttig läsning, verkligen.

Jag säger som ovan. Du gav honom två val och han fattade sitt beslut. Det jag frågar mig är om du känner dig obekväm med att du gav val som gjorde att du inte kan backa? Många av oss som är medberoende kan uppfatta det som obehagligt att sluta stötta, fast det är ju egentligen det enda vi vill är det blivit för jobbigt. Så frågan är väl om du vill stötta även i fortsättningen eller om du är redo att gå vidare med ditt liv?

Jag tror det finns många sätt att göra det på. Mitt sätt är att vara ärlig och rak. Och att bara tala för mig själv och mina upplevelser av hans sjukdom och hur den får mig att må.

Nu vet jag inte hur stora era barn är, och om de är stora nog att våga säga vad de känner direkt till sin pappa. Egentligen tycker jag inte att de ska behöva göra det, men att alla talar för sig själva gentemot den beroendesjuke tror jag undanröjer mycket misstänksamhet som att "du vänder barnen emot mig" och "du lurar i barnen vad de ska säga" och annat sånt tjafs.
Önskar dig all styrka!

Det har jag gjort tusen gånger.

@regnbågen70
Berätta gärna ärligt jo. 💕 Inte bara att de vill ha honom nykter, utan ta upp situationer och hur de upplevdes tänker jag. Skillnader i beteende m.m.

Hej anhörig.
Du har fått ditt svar,han valde alkoholen.
Eller lika gärna,den valde honom.
Kort svar,men läs gärna min tråd jaha och nudå där jag beskriver nin resa.
Med betydligt fler turer och längre ord.
Välkommen hit!

Ska man kasta sanningen i ansiktet på dom. Jag sa till min sambo att dina barn vill inte ara här, dom vill ha en nykter pappa. Dom har även tagit avstånd från honom med. Han började äta antabus igår och idag är han dull

@Nordäng67
Så sant! ❤

Förra veckan vaknade jag mitt i natten av ljud, förstod efter nån minut att det var sonen som var på toa. Min reaktion var rädsla, hjärtklappning och flykänsla för jag trodde det var mitt ex. Hjärnan spelade mig ett spratt och det stör mig, för en känsla som jag kanske förträngt. Jag var alltså rädd för mitt ex när vi bodde under samma tak och jag var rädd efteråt. Intuitionen styr, men vad var jag rädd för. Jag vet jag kunde vara rädd att något hände honom, att han var otrogen, att han skulle bli arg i en diskussion. Men att vara rädd för en person som man är nära under en längre tid och som dessutom förtränger, det kan inte vara bra. Ät det nån som känner igen känslan? Kan människor utstråla nåt som gör att man förstår att det finns nåt där som inte är bra. Nu har jag funderat över det här under en vecka och jag behövde få det på pränt, mina tankar.
Att leva med en aktiv beroendesjuk är helt galet för en människa, man blir mycket av det som man inte vill. Lite bitter, rädd, skamkänslor, medberoende ja ni vet. Ja en liten onsdags reflektion sådär bara

@Ceylon
Rättelse. " Inte kan vara fel" ska det vara.

@Ceylon
Tycker att det är många som tänker som du, om man t ex överreagerar. Jag tänker som så att ens upplevelse inte kan garantera fel, den finns ju där. Att förstå en beroendeperson kan nog ingen "normal" göra. Man får i stället gå till sig själv och fundera på vad som känns okej och inte. Illa att han kör med sonen med. Med beroende försvinner all förnuft.
Och klart han säger att allt är bra , för han kör ju på i samma bana ... Kanske du kan prata med någon på skolan?
Kram. 🌷

@Ceylon du är inte ensam. Långt ifrån, även om känslan är sån. Min man dricker ibland 2 st 6-pack, 50 cl 3,5%. Köper jag 1st 6-pack har han blivit arg. Det "räcker" inte tydligen. Räcker till vad kan man undra? Jag har sagt stopp och sökt hjälp, får massor av stöd! Ingen förtjänar att leva med missbruk, inte den som missbrukar heller. Stor kram!

Och där poppade han upp igen som gubben i lådan och undrade vad fan jag ville? Att försvinna i 5 dagar efter själmordsmeddelande på telefonsvararen bekymrade inte honom.
Han hade haft strul med något kontantkort och allt vad det var, och jag kände bara ...Vad bra, nu vet jag! Om han så försvinner för evigt kommer jag ALDRIG oroa mig igen. Skönt!

Känner mig dig, och du har helt rätt! Dricka folköl och köra bil är inte ok, och dessutom med barn i bilen. En sak som händer med nästan alla oss som lever med en beroendesjuk är att våra gränser suddas ut, så du är absolut inte ensam. Mitt ex körde i fyllan, jag skällde och skämdes men ringde "bara" polisen 1 gång.
Så det är han som gör fel, inte du ❤ bollen är i rullning min vän, det är en tuff resa framför dig men jag vill säga att det värsta har du bakom dig. För du börjar känna att det är nog och det gör något med oss och vår självkänsla

Minst ett 6-pack om dagen är inte lite. En 50cl motsvarar cirka 4-5cl starksprit. Min pappa drack tre st 6-pack om dagen och det blev hans död. Det är läskigt mycket sprit. Det är lätt att tro att folköl är ofarligt.

Du överdriver inte alls. Känner du att det är ett problem så är det ett problem, jämför inte med andra för man behöver inte vara en parkalkis med en vodka i näven för att vara illa ute. Att köra bil påverkad med sonen är inte okej. Min pappa gjorde det, dock var han var aldrig vårdslös i trafiken med mig och min syster men det var den största anledningen till att han förlorade vårdnaden om oss. Det är inte okej, det kan ha förödande konsekvenser om olyckan skulle vara framme. Jag har bara minnen av ölburkar som kastas ur bilfönsterna när vi åkte omkring och det var normalt i min hjärna fast jag kände mig rädd.

Det är en tuff situation som du befinner dig i. Min mamma var också slutkörd av allt ständigt oroande och medberoende-problematik. Men jag som dotter, är tacksam nu i efterhand att mamma orkade stå emot och sätta oss barn först. Du verkar vara i början på någon slags insikt - ta hand om dig och din son. Logiska argument och bönande funkar sällan mot missbruk, tyvärr.

Min sambo smyger med drickandet. Efter flera konfrontationer och försök till att ha normala samtal med honom gömmer han numera oftast burkarna. Han dricker minst ett 6-pack 3,5 om dagen. När jag läser om andra känns det så lite. Som att jag kanske är överkänslig? Problemet är att han dricker i bilen. Ibland med vår son sittandes bredvid. Hans bil är full av gamla ölburkar som han försöker gömma men som ger ifrån sig ljud när man kör, flyttar stolen, m.m. Jag har gråtande bett honom att inte dricka när sonen är med. Pratat om rattfylla och konsekvenserna. Tänk om han kör på någon? Tänk om det händer vår son något? Drickandet har gjort att jag blivit tvungen att byta jobb så jag kan hämta och lämna på skola i största möjligaste mån. Jag känner mig trött och sliten. Aldrig utvilad. Han vill inte gå i terapi. Han kommer aldrig göra det. Att prata med honom om känslor eller att han ska lätta sitt hjärta är som att försöka få en sten att prata. Allt är alltid bra. Jag vet inte vad jag ville säga med mitt inlägg. Bara skriva av mig kanske. Känner mig så ensam.