skrev ensam optimist i Separerat pga alkohol

Ja, jag känner igen mig så mycket! Men här är det 10+ år och barn också. Det går inte att göra någonting annat än att försöka ta hand om sig själv. Det är brutalt och gör så vansinnigt ont i bland men det finns inget annat sätt..
Jag hoppas fortfarande på att min man ska "vakna" men under tiden måste jag flytta för att inte gå under.
Stor kram och ta hand om dig!


skrev EsterHanna i Here we go againe...

@Nora81 , Ja du har rätt. Han är drängfull just nu. Kan knappt prata. Jag vet inte vart han bor just nu men han sa att han ringt till kommunens alkoholhjälp men att han inte får hjälp där. Vet inte om det stämmer men de vill nog han ska vara lite nyktrare före de ens pratar med honom. Han säger att är på väg att "gå ner sig", men jag kan inget göra... Han var full redan vid 10 i morse. Suck. Detta är hemskt.


skrev MussePigg19 i Separerat pga alkohol

Hej Totoros, Oj det där låter tufft för jag förstår att du fortfarande älskar honom och hoppas på förändring? Jag har levt ihop med en periodare som är världens underbaraste nykter men sedan kommer skoven då han super ner sig och sover och dricker och ramlar och det sista anfallet blev droppen! Mina nerver klarar inte att bo ihop och inte veta när nästa anfall kommer. Har sett ett mönster på ursäkterna som du skriver och jag har slutat att bjuda hem folk för då triggar vin till maten igång drickandet och känner att jag krympt ihop som människa för det här är inte ett liv jag vill leva. Tycker ju mycket om honom men han vägrar ta hjälp. Har fått tag i en bostad om några veckor. Kanske hjälper det honom att inse att han måste söka hjälp. Han har bara mig i världen.
Förstår att du mår dåligt men försök att hitta på något att göra som DU mår bra av. Om han lyckas bryta sitt beteende kommer han säkert att höra av sig men under tiden måste du sköta om dig själv. Lycka till!


skrev MussePigg19 i Lever med en Periodare?

Tack för ditt stöd! Sista "attacken" av alkoholintag blev droppen. Nu har jag sagt ifrån att jag inte vill bo under samma tak som honom. Man vet ju aldrig när "anfallet" skall komma härnäst. Och han vill inte söka hjälp varken hos AA eller hos vården. Så sorgligt att förstöra sitt liv och mitt men nu flyttar jag ut. Har fått tag i en lägenhet och även om det är sorgligt att lämna den BRA delen av honom som jag tycker om men det ONDA /SJUKA delen av honom står jag inte ut med längre. Vi får se om vi kan ses ibland när han är nykter...känns som om alkoholen är en konkurrent som nu vunnit !


skrev Ullabulla i 2,5 år efter att jag lämnat honom

Hej olycklig pingla och välkommen hit☺

Att gå vidare efter en tung relation där man farit illa och saker kommer ikapp är svårt.
Jag levde länge i tron att om den andra personen gjorde si eller så,då skulle det bli bra.
För att göra en lång historia kort så var det inte så enkelt.

Att börja ta ansvar för de felbeslut man tog i relationen med en missbrukare är inte kul.
Men när man börjar med det typ:
Ok jag tog det lånet för att göra min kille nöjd och slippa pressen var inte lyckat,men jag gjorde det.
Dvs jag eller i detta fall du äger så att säga problemet då lånet står på dig.
Pengarna fick du ingen glädje av och nu måste du betala för något du inte äger.
Men i den ändan tror jag du måste börja.
Bena ut hur stora skulderna är.
Hur de påverkar din ekonomi.
Vad du klarar av ekonomiskt osv.
Och sen nästa steg.
Hur involverad bör din sambo bli?
Problemet är eg inte hans men han bör kanske ha vetskap då det påverkar din/er ekonomi.
I vilket fall,välkommen hit.
Här finns mycket att ta till sig om man vill.


skrev Totoros i Separerat pga alkohol

Hej! Jag har levt med partner i cirka 2,5 år men flyttade isär (kände jag inte hade något val) för tre månader sedan. Min partner har druckit cirka 2 whisky flaskor i veckan senaste året och säger att han haft för stor alkoholkonsumtion säkert 10-15 år. Han blir inte ”full” i den bemärkelsen att han blir stökig etc utan typ trött, går ej att få kontakt med, säger saker han aldrig skulle göra som nykter, går ej att ha diskussioner med osv. Ursäkterna att dricka har varit allt från stressigt jobb, dåligt väder, samhället, våra bråk, för det är för tråkigt att renovera annars etc..
sa ifrån upprepade ggr och det lovades att det skulle minska och sluta men inget hände. Jag flyttade ut o hoppades på förändring men nej. Vi fortsatte umgås men hamnar i konflikter där han stänger mig ute i dagar eller veckor. Efter händelse med stort bråk pga bodelning av gemensamt hus o han var onykter o betedde sig minst sagt dåligt har han nu bestämt sig. Men då vill han inte ha kontakt utan bara fokusera på sitt jobb och att inte dricka. Han ville nu iaf ha minst en v.. min fundering är bara om det verkligen blir förändring och klarar man på egen hand bryta ett så långt beroende? Och varför måste han stänga mig ute? Mår sååå dåligt av detta. Vill ju hjälpa och stötta osv.. någon som känner igen?


skrev Totoros i Separerat pga alkohol

Hej! Jag har levt med partner i cirka 2,5 år men flyttade isär (kände jag inte hade något val) för tre månader sedan. Min partner har druckit cirka 2 whisky flaskor i veckan senaste året och säger att han haft för stor alkoholkonsumtion säkert 10-15 år. Han blir inte ”full” i den bemärkelsen att han blir stökig etc utan typ trött, går ej att få kontakt med, säger saker han aldrig skulle göra som nykter, går ej att ha diskussioner med osv. Ursäkterna att dricka har varit allt från stressigt jobb, dåligt väder, samhället, våra bråk, för det är för tråkigt att renovera annars etc..
sa ifrån upprepade ggr och det lovades att det skulle minska och sluta men inget hände. Jag flyttade ut o hoppades på förändring men nej. Vi fortsatte umgås men hamnar i konflikter där han stänger mig ute i dagar eller veckor. Efter händelse med stort bråk pga bodelning av gemensamt hus o han var onykter o betedde sig minst sagt dåligt har han nu bestämt sig. Men då vill han inte ha kontakt utan bara fokusera på sitt jobb och att inte dricka. Han ville nu iaf ha minst en v.. min fundering är bara om det verkligen blir förändring och klarar man på egen hand bryta ett så långt beroende? Och varför måste han stänga mig ute? Mår sååå dåligt av detta. Vill ju hjälpa och stötta osv.. någon som känner igen?


skrev bananpannkaka i Min sambo är alkoholist

Oj vad jag känner igen mig i era inlägg!
Förnekelsen är nog den värsta jag kan hör Direkt om han har druckit. Ibörjan av vårat förhållande så drack han bara på helgerna. Vi har varit tillsammans i 17 år. Och nu har vi barn ihop. Problemet är att nu verkar det inte spela någon roll om han dricker på vardagar eller helg och han kan dricka i flera dagar i sträck! han har blivit otrevlig och stöddig mot mig. Inte mot barnen dock! Jag vet att han inte kommer sluta dricka förrän han själv vill det, när han e nykter då vil6han sluta, jag känner att jag inte vill rädda förhållandet längre. Men vågar inte ta steget.


skrev Nora81 i Here we go againe...

@EsterHanna känner med dig. Det är tufft.
Inte nog med att du har ett barn, dig själv och en relation som du lämnar så ska du rodda i ett fullständigt kaos. De här kriserna tar oerhört mkt energi. Han behöver professionell hjälp, har du funderat på en orosanmälan? Du och din dotter behöver säkert också stöd? För att få guidning, lite trygghet och avlastning.
Han är svårt sjuk och det är en familjesjukdom, alla blir drabbade.
Till slut tänkte jag bara att nu får myndigheter ta över gör jag orkar inte.
Skickar en kram!


skrev Kennie i Överreagerar jag? - min man är full 1-2 ggr i veckan och mitt liv faller samman.

Hej!
Vad bra att du varit ärlig och att han vill sluta dricka. Jag har läst Tänka klart, jag tycker att den var lite pratig, men samtidigt tror jag att den hjälpte mig att förändra hur jag tänkte kring alkohol. Jag håller tummarna för er!


skrev Tröttiz i Länk. Att "förstå".

@Nora81
Tack 💕 du har också utmaningar...

Något jag önskar jag gjort annorlunda är att diskutera med honom mera kring mina upplevelser om drickandet och att jag tidigare skulle ha satt gränser. Gjorde mitt bästa då, men känner lite så nu. "Om jag ..." 🤨Kanske dessa två saker är väldigt vanliga gällande beroende och anhöriga. 🙄

Det som varit kan man inte få tillbaka, man har nuet och framtiden. Känns med sorg och tillförsikt.
🌹


skrev MrsM i Överreagerar jag? - min man är full 1-2 ggr i veckan och mitt liv faller samman.

@LitenSkär Tack❤🙏
Vi har pratat mycket de senaste dagarna. Jag har varit ärlig om mina känslor och egentligen för första gången lagt korten på bordet att han antingen måste sluta dricka sig full eller så flyttar jag.
Vi har beställt boken Tänka klart av Annie Grace som vi ska läsa tillsammans. Jag vet inte om den är bra men jag läste rundor lite här på sidan och såg att någon rekommenderade den. Han har sagt att han ska låta bli att dricka, iaf några månader för att få distans och kunna reflektera. Om han sedan väljer att vara nykterist eller om han kan dricka vid enstaka tillfällen vet vi inte. Låter kanske dumt men jag tror att han måste bearbeta detta ett steg i tagen för att känna att det är hans beslut och att han har kontroll. Jag har varit tydlig om att jag vill att han ska leva på ett sätt nu som han skulle leva som pappa, vilket han förstår.
Det känns lovande men jag vågar inte ha för höga förhoppningar. Jag är inte naiv och förstår att detta kanske bara är snack. Dock har vi aldrig pratat om det såhär. Vi försöker hitta strategier och sätt för att komma till roten av allt. Han vägrar AA och psykolog osv som man annars kan vända sig till.
Vi ska försöka hitta på saker ihop - skaffa hobbys som vi kan lägga vår tid och energi på och samtidigt försöka bearbeta känslor och tankar. Han påverkas så mycket av andra och dina frågor är så relevanta för jag vet inte om han kommer kämpa sig igenom det tunga för att bli så stark att han kan stå emot yttre faktorer. Han är som en stängd mussla vilket gör detta så jädra utmanande. Jag kommer stötta honom nu men jag vill inte glömma att om han inte kan göra permanenta förändringar som visar att han kan vara en bra pappa så måste jag lämna. 

Jag är så tacksam över att jag har hittat det här forumet och att ni svarar💜


skrev EsterHanna i Here we go againe...

Ringde och var tvärfull, orkar inte prata med honom. Då ringer han min dotter. Hon sätter på högtalaren. Han kan knappt prata och ömkar sig själv och ska ge henne råd om skolan. Så hemskt sjuk. Jag hjälper henne avsluta samtalet, hon får blocka honom. Vi pratar lite om det hela i bilen nästa morgon.
Mannen ringer på kvällen, mer nykter . Nej , han var inte full-bara trött.
Ser rött. Blir galen. Verkligen. Han blir tyst. Och lite chockad. Lägger på luren. Orkar inte med honom längre. Blir tokig på hans beteende, verkligen.
Ska kontakta tingsrätten i dag. Se om man kan skynda på den där j-a skilsmässan...


skrev Nora81 i Länk. Att "förstå".

@Tröttiz en dag i taget ♥️

Ja, insikterna om hur mycket det har kostat kommer över dig nu. Det är nära till hands att undra om man ens känt personen.
Tänker på för en beroende är det viktigaste när hjärnan är haffad att få fortsätta sitt beroende och då är vi ju inte de roligaste människorna. Det är beroendet som kidnappat hjärnan. Skulle han tillfriskna och se med klara ögon hur destruktivt det är att leva aktivt så skulle han även se att du stått där och försökt hjälpa honom att ta hand om sig själv.
Var rädd om dig och hoppas du finner en stunds sinnesro idag. Det är din dag, din tid och ditt liv ♥️


skrev Tröttiz i Länk. Att "förstå".

@Nora81
Fint att höra om ditt möte. 🌺

Det känns också konstigt i tillvaron med det som varit, samtidigt med sorgen att han lever så destruktivt. I tillvaron finns en overklighetskänsla. 🤔 Och att jag inte riktigt känner honom då han varit mycket onykter och bakfull. 😔 Att man varit i olika världar liksom. Och vad hade vi? Ett skämt. En "relation"? Suck. Destruktivt åtminstone. Inte sunt. För väl att jag inte fastnade i flera år i detta kaosliv.

Och att man bara tagit, anpassat sig och accepterat vissa saker som med titt i backspegeln är helt absurt. Mina vänner försökte prata med mig i början, lyssnade jag? Nej förstås. "du är inte en sådan som är ihop med någon som återkommande kör onykter, du har ju dina värderingar". Han hade ju inte ens körkort, men det sade jag inte ...

Jag är också frustrerad på mig själv. Försöker tänka att jag gjorde mitt bästa just då, och att man med facit i hand ser annorlunda. Han säger han ångrar oss för att humor och att man har roligt ihop är viktigt, att han saknat det. Ja... Nej, jag hade inte alltid roligt. 🤯 Kanske det inte var roligt för att jag drack minimalt. 🤔 Tråkig och menlös enligt honom. Eller så tycker han även nykter så, vad vet jag.

Jag och vi alla får kämpa på. En dag i taget. 🌹


skrev Nora81 i Länk. Att "förstå".

@Tröttiz ♥️ skickar dig en kram.
Idag var jag på al anon möte. Det var så fint att få dela precis det jag kände och höra andras delningar. Jag kände gemenskap och hopp. Det finns verktyg för att hantera sitt liv. Kanske skulle det vara något för dig också?
Jag vet hur man kan må när man sitter ensam med alla känslor och tankar, det är ingen lätt väg ensam.
♥️ Ta hand om dig


skrev LitenSkär i Överreagerar jag? - min man är full 1-2 ggr i veckan och mitt liv faller samman.

@MrsM starkt och bra beslut att vänta 🌸
Känn dig stark och stolt ☺️
Tro du att du kan nå fram till honom genom familjefrågan? Om han också sörjer att inte ha barn än så undrar man ju lite hur han ser på sig själv som pappa?
Vilken pappa vill han vara? En som dricker och allt som kommer med det, eller en frisk stabil och nykter pappa?
Kan han börja leva som den pappan han vill vara?
Istället för att dricka över sin sorg (som bara tar honom längre bort från barn) så vore det ju bra att jobba mer mot att bygga upp sig för att göra dig redo för barn.
Kan han göra det?
Om han inte lyckas vara den pappan nu, i levnadsvanor så är det kanske inte så sannolikt att han kommer kunna vara det sen. Det är ju inte direkt så att livet blir mindre stressigt och pressat när man får barn 😅 snarare uppstår det fler situationer där man känner sig slutkörd och behöver vila/lugna ner sig/ unna sig något etc…
Det finns ju också hur mycket som helst skrivet runt alkohol och barn som du kan ta fram för er båda att läsa tillsammans.
Se hur han ställer sig till det.

Det du berättar om hans umgängeskrets som uppmuntrar drickandet är ju helt klart ett stort problem. Kommer den yttre pressen någonsin försvinna? Kan de ändra sig? Hur ska din man klara av att hålla sig nykter även i den miljön?
Kommer de fortsätta dricka pch bli fulls fast barnen leker omkring dem på alla middagar och träffar?
Hur ser en reslistisk bild ut av erat liv med fsmilj där ni bor i dem umgängeskrets ni har?
Jag hoppas verkligen du hittar kraft och ork genom detta. Ta hand om dig själv, ladda batterierna och va med vänner och fsmilj som stöttar dig. ❤️


skrev Tröttiz i Länk. Att "förstå".

Idag har jag känt mig ledsen och frustrerad. 😔 Ledsen på omständigheterna, att alkohol kan ta så stor kraft, påverka människor och jag ser den som en delorsak till brytning. Människor omkring den beroende som påverkas. Han vill ju ha ett gott liv men är så i träsket. Jag upplever och upplevde att han inte vet eller tror att han kan ta sig upp. Långvarigt missbruk.


skrev EsterHanna i Here we go againe...

@Backen123 , precis så är det-precis där är jag nu. Har plöjt på, igenom allt-tror inte jag fällt en enda tår. Har inte fått chans att sörja alls... Nu ringer min a och är drängfull. När jag inte svarar ringer han dottern. Hon sätter på högtalaren och han kan knappt prata. Hjälper henne avsluta samtalet och sedan blocka honom. Vi pratar om det sen...
Fy, vet inte hur jag ska bli av med detta-nya brev med delgivning ang skilsmässan kommer. Men han skriver inte på ett endaste papper....


skrev Backen123 i Hur länge orkar man stå ut

@Tofu jag tycker det är tuffa frågeställningar du ställer här på anhörigsidan. Förväntar du dig svar varför vi eller den mobbade inte går, ber nån dra åt ..... på riktigt? Vad säger din man?
Jag upplever det väldigt tydligt här vart många står efter år av rädsla, skam och mental trötthet och då är det inte så lätt att lyfta blicken. I flera år vet du nog inte om att du är medberoende, att du gör allt i din makt att allt ska bli bra för att till slut rasa eller komma i kontakt med ex den här sidan och få påbörja processen mot att ta dig ur eller tillfriskna.
Och att likställa det med mobbning som för mig förknippas så med barn känns inte heller rätt, för det är nog få barn som vågar sätta ner foten, eller?
Och som min alkoholterapet sa efter att jag ställt frågan, varför reagerar jag så konstigt, med en unfallande attityd många gånget?, du vet innerst inne att det är något som inte stämmer.


skrev Backen123 i Here we go againe...

Jag vet vart du är, även om kärleken är död så finns ju drömmen kvar där du är. Det är en sorg och en kris att ta hand om, du gör det bra och är klok inför din dotter, fast jag vet hur ont det gör i en när den beroendesjuke visar sin sårbara sida, som sagt vi är friska dom är sjuka och där ligger svårigheten att säga nej i att hjälpa mer


skrev Nora81 i Erfarenhet av al-anon eller ACA för vuxna barn

@gros19 Förstår, 17 mil är en bra bit.
Jag ska på mitt andra al anon möte ikväll. Har varit på ett möte för ett år sedan och då kände jag mig malplacerad.
Nu kommer min sambo hem efter 1 månadsbehandling och jag känner att det jag behöver just det du beskriver att alanon ger.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det stärker mitt beslut att gå på möten ännu mer.


skrev Nora81 i Hur länge orkar man stå ut

@Tofu Vilken intressant frågeställning!
Jag upplever att min partner är som två personligheter som han pendlar mellan. När han är i sitt friska jag så upplever jag honom ärlig, uppriktig och med en sann önskan om att sluta dricka och vilja att vara ett god partner. Han är kärleksfull. Så tar beroendepersonligheten över och jag känner en känslomässig distans direkt och han går in i en helt annan person (så upplever jag det), känns avståndstagande, börjar distansera sig och blir som en helt okänd människa för mig. Skapar situationer som gör att han tillslut dricker för att någon gjort något eller något har hänt (oftast är det han själv som triggar igång detta). De här pendlingarna gör att jag har jag har gått tillbaka för jag tycker mig se en människa som verkligen vill ur sitt missbruk. Det blir också som en destruktiv bindning i slutändan.
I en relation med en person utan missbruk så hade jag lämnat tidigare men det är svårare och tar därmed längre tid att komma till den punkten att man måste lämna för sin egen skull. Rent logiskt funkar det ju som du skriver men känslomässigt är det mer komplicerat och invecklat. Jag känner en skuld också i att lämna en person som är sjuk och kan dö i sitt missbruk. Samtidigt i hela den här processen så blir man sjuk själv ( eller så har man de sjuka mönstren med sig från tidiagre) man börjar själv gå in i förnekelse, skuld och skam och man trycker bort sina egna behov för att på något sätt försöka rädda eller hjälpa en person som egentligen inte bli hjälp av att man agerar som man gör.
Man brukar ju jämföra alkoholism med andra sjukdomar och när en nära anhörig få en sjukdom så lämnar man ju inte bara.
Det är väl därför medberoendet kallas djävulsdansen. Jag själv har dansat djävulsdansen i två år och det tar sin tid innan man slår i sin egen botten.
Jag tror det är en god hjälp att tidigt utvecklat förmågan att sätta sunda gränser, ha en god självkänsla osv för då har man det i sig att var och en får ta ansvar för sitt egna liv.
I slutändan när man når sin egen botten så kommer man fram till precis det du skriver.
Tycker det var en jätteintressant frågeställning och det är ju precis det du skriver en medberoende behöver inse så snart som möjligt, frågan är hur man kan nå den medberoende till den insikten tidigare?


skrev EsterHanna i Here we go againe...

Tack Backen! Tänkte på dig den 11 september-då gick er skilsmässa igenom eller hur? Ja, det är en bra regel men vet inte om jag vill ge honom ett hopp om ett år. Har inte koll på om han dricker eller inte... Och vill inte bo under samma tak, vill inte släppa efter inför min dotter. Hon bor hemma . hon ska se en stark mamma som INTE försätter sig själv eller henne i en risk. Han har mycket att ordna, jobb, pengar', körkort....
Vågar inte säga till honom att jag står kvar här och väntar...fast han ber mig om det. Snälla, vänta på mig-jag måste fixa mitt liv. Du är det enda i mitt liv som betytt något osv... Hur kan man säga så när man har ett barn dessutom?
Samma tak är helt uteslutet men jag är rädd för att det hela är för sent. Faktiskt. När jag sätter ner foten är det stop. Men gud vad ont det gör och vad svårt det är.


skrev Tröttiz i Hur gör ni för att inte ge upp?

@kaeh
Jobbigt. Grym sjukdom. För mig var det bara - stopp. Jag vred ut och in, anpassade mig till max, sedan visste jag... Detta funkar inte, fastän det skulle finnas ömsesidiga känslor för jag dras med ner, och bland annat denna insikt är en jättestor sorg. 😔 För hans mående drog ner mig mycket bland annat för massa tankar, vad gör han, vad gör han inte, nu är det lugnt, när brakar det, jaha där öppnade han en burk ... Något som gjorde att jag orkade mer var nog att vi inte bodde ihop och att jag träffade vänner. Jag kunde liksom dra mig tillbaka.

Emellanåt är det ännu tungt. Svårt släppa helt, fastän jag inser det inte går och vi är inte ett par. Då försöker jag gå in riktigt i mig själv, och fundera på hur jag vill ha det, vad betyder mycket för mig. Jag vill inte anpassa mitt liv efter alkohol. Man kan inte förändra en annan människa försöker jag inse. Han slutar inte dricka för att jag ska må bra, han är sjuk. Och Så länge han inte söker hjälp kan inte jag stanna. Jag kan inte fatta besluten åt honom, då får jag fatta beslut för mig själv hur jobbiga de än är. Det som jag tycker är viktigt är bra kommunikation, men att man då tar upp jobbiga saker då den andra är nykter.
Sköt om dig. Kram. 💕