Senaste kommentarerna i forumet

Tänker på dig! ♡

Vad fint att du delar med dig av din historia. Det är så svårt att förstå mönstret man har framför sig, man kan inte se det, man vill inte förstå det. Men i efterhand är det glasklart! Vi som alla varit (och är) medberoende känner nog igen oss i allt du skriver. Jag gör det i alla fall.
Det är bra att du dragit en gräns och reflekterar. Det är ett jätteviktigt steg!

Jag har en benägenhet att vilja fixa trasiga människor och det känner jag nu vid 43 års ålder att jag inte längre orkar. Jag vill fokusera på mig. Efter att både haft en psykiskt sjuk närmaste kollega, en bästa vän med psykiskt sjuk man och ett ex med alkoholmissbruk känner jag att det jag lärt mig är att dra och hålla en gräns. För mig. Det låter som om du kommit till samma insikt. Önskar dig all styrka framåt!

Bara du vet vad dina gränser når. Några hade aldrig accepterat det du beskriver, andra accepterar mycket mer än du beskriver. Jag blir trött av att läsa om allt du gör för din sambo, blir trött av det du har framför dig och den tröttheten kommer bara för jag blir påmind om min egen väg. Där jag konfronterade, ställde krav, satte ultimatum och all energi som bara forsade ut...
Kort och gott:
Han gör som han vill, egna val och du kan ALDRIG ändra på något han inte ändrar själv.
Så sätt focus på dig själv: Gränser, planer, vad kan du leva med, hur vill du ha det.
Lättare sagt än gjort men tror det är vad vi alla här inne kämpar med. Och du, dina "problem" är inte pyttesmå-du är bara kanske i ett lite tidigare stadium än andra du läser om.
Önskar dig lycka till, sätt focus på dig, inte på honom.
Kram

Hej!
Jag är ny här. Sökte mig hit för att få lite input från andra i samma situation.
Läst någon tråd och tycker genast att mina problem är pyttesmå i jämförelse...
Min särbo är typ periodare. Äter nu antabus men valde häromdagen att sluta för att kunna supa till i helgen som var.
Han höll upp i ca 8 veckor innan.
Märkte direkt att något var fel i fredags när jag kom dit, tjafsig och retas. Jobbade lördagen och när jag kom dit på eftermiddagen var samma tjafsighet där och sexlusten var tillbaka, som försvinner iom antabusen. Misstänkte att något var fel och frågade om han åt tabletterna och visst det gjorde han, hade ju till och med hämtat ut fler. Stannade kvar till söndagen men då kom fler varningstecken, ofokuserad i samtal, korta svar, håller sig i bänkar och går ostadigt... Konfronterade och sanningen kom fram och jag blev så arg... Hur arg får man bli? Jag blir ju besviken och sårad och vill göra samma tillbaka.
Jag vill veta varför, vad dracks, hur mycket, hur fick han tag på det och när. Varför tog han beslutet att inte äta tabletterna? Hur tänkte han? "Ja, vilken bra idé, då blir hon jätteglad!" Jag blir förbannad för det är så jävla onödigt... Vill vrida om kniven för att han ska förstå hur ont det gör...
Särbo är inte våldsam, otrevlig mer än tjafsig och håller inte på och trakasserar, så det är svårt att känna att min gräns är nådd. Men han har fått så många andra chanser, så jag orkar snart inte mer... Men vi har ändå "bara" varit tillsammans i tre år. Är det jag som har väldigt tighta gränser eller varför orkar inte jag kämpa i tiotal år...?
Får man bli arg och förbannad på en alkolist som iallafall försöker ta tag i sitt liv...?

Fina @mammatill2!
Vilken oerhört tung nyhet du fått om din vän :(
Jag beklagar verkligen!
Jag tycker nog ändå du ska berätta. Jag har själv märkt hur mycket mer mina vänskaper har vuxit och stärkts av att dela svårigheterna. När man är helt ärlig och öppen med vad som faktiskt händer i ens liv, ger man andra en möjlighet att finnas där coh hjälpa, vilket de flesta bruksr må bra av. Så se det inte bara som något betungande utan också en gåva på ett sätt.
När någon anförtror sig till en om en sån här sak så blir man också tacksam över det förtroendet man fått och en chans att hjälpa någon man bryr sig om. Jag tror stt du bara har stt vinna på att prata. I en sån här situation måste man ha massa stöd för att orka. Psykolog låter också bra. Skönt med en neutral och proffesionell part att få stöd ifrån.

Här på min front börjar vi nå sluttampen av separationen. Idag fick exet sin nyckel och börjar nu flytta ut sina saker. Jag får min nyckel om tre veckor och huset behöver vi inte lämna förrän mitten på januari.
Sen han erkänt att han gjort fel när han druckigt runt banrnen så har han, mig veteligen, inte gjort det igen. Han dricker fortfarande men på sin egen tid. Han har också sagt till de få gånger han råkat dricka fast det var hans dag att natta dem. Så här finns en stor ljusning i mörkret. Dock är ju detta bara början. Han måste fixa detta hela deras uppväxt.
Jag har hela tiden propsat på att vi ska skriva ett kontrakt på hur vi gör med barnen och få med att ingen ska dricka alkohol när barnen är med nån av oss.
Igår tog jag upp det igen att vi måste få till detta. Han vägrar nu. Säger att han aldrig kommer låta mig kontrollera honom på det sättet. Jag blev helt galen. Känner sånt hat mot honom. Att han efter allt han utsatt mig och barnen för inte ens kan officielt lova att inte dricka när han har barnen.
Att det liksom är för mycket begärt.
Han började sväva ut i hur dålig vår relation har varit (no shit) och att han varit rädd att bli lämnad och mått dåligt när jag försökt kontrollera honom och ändra på honom. Det han hänvisar till är alla gånger jag försönt få honom att sluta dricka. Alla gånger jag bett honom att hjälpa till mer i hemmet, laga mat, ge mig sovmorgon eller engagera sig mer i vår relation (inte bara ligga i soffan och kolla på TV). Allt detta är tydligen att kontrollera honom. Att jag försöker få honom att bli någon annan.
Han tog på sig en enorm offerkofta och såg på mig med rädda sorgsna ögon och bad mig att snälla sluta försöka kontrollera honom. Han vill bli fri drån det nu. Min reaktion var bara ilska och vrede. Att han har mage att vända allt som har hänt till att han är ett offer i allt detta. Min bitterhet som vuxit fram med åren, efter allt, ser han nu på som något som drabbar honom helt fristående från vart den kommer ifrån. Han har sån oerhört låg självinsikt att jag baxnar. Det är som att ge någon en käftsmäll och sen bli förnärmad när den man slog blir arg. Han är offret som får ilskan (till synes ur det blå i hans värld) över sig men har glömt slaget han gav (bildligt talat, inte söag på riktigt).
Jag fattar inte hur jag ska kunna sluta hata. Jag kommer aldrig få någon upprättelse eller förlåt. Han ser inte ens längre att han gjort något fel. Han är istället offret. Jag blir galen bara jag tänker på det.
Jag skrek/förklarade att jag inte har ett kontrollbehov! Jag bryr mig inte alls om hur han vill leva sitt liv eller hur han styr upp sina rutiner med barnen! När han är nykter och närvarande är han en bra pappa. Det enda som gör honom till en dålig pappa är när han dricker och mitt ”kontrollbehov” är jag som ansvarsfull mamma som går in och sätter upp gränser när han inte lyckas med det själv. Han har inflera år missbedömt situationer och varit full med barnen och blivit arg på mig neä jag försöker fösa bort honom. Då gör han en grav missbedömning och jag behöver ta ansvar som mamma och säga stop. Det är det jag gör nu när jag kräver garantier för stt hsn inte ska dricka med dem. Det har inget med mig stt göra. Bara med barnens välmående att göra, som han faktiskt inte har lyckats sätta först.
Efter denna långa utläggning så erkände han stt han tar hjälp av både psykolog och beroendecentrum. Av någon anledning är han orolig stt jag ska använda det emot honom?? Jag försökte förklara igen att det är ju exakt detta jag har bönat och bett honom att göra i flera års tid. Detta är ju det som bygger förtroende. Att han agerar på detta. Han tar all hjälp han kan få och vill sluta. Men hatet finns kvar. Sllt han har gjort och inte gjort. Sagt och inte sagt och att hsn nu vänder det till att han är offret.

Jag försöker ta det dag för dag och hoppas alla starka känslor lägger sig tillslut. Jag ber till alla gudar att han ska klara att inte dricka med dem.

Fina @mammatill2!
Vilken oerhört tung nyhet du fått om din vän :(
Jag beklagar verkligen!
Jag tycker nog ändå du ska berätta. Jag har själv märkt hur mycket mer mina vänskaper har vuxit och stärkts av att dela svårigheterna. När man är helt ärlig och öppen med vad som faktiskt händer i ens liv, ger man andra en möjlighet att finnas där coh hjälpa, vilket de flesta bruksr må bra av. Så se det inte bara som något betungande utan också en gåva på ett sätt.
När någon anförtror sig till en om en sån här sak så blir man också tacksam över det förtroendet man fått och en chans att hjälpa någon man bryr sig om. Jag tror stt du bara har stt vinna på att prata. I en sån här situation måste man ha massa stöd för att orka. Psykolog låter också bra. Skönt med en neutral och proffesionell part att få stöd ifrån.

Här på min front börjar vi nå sluttampen av separationen. Idag fick exet sin nyckel och börjar nu flytta ut sina saker. Jag får min nyckel om tre veckor och huset behöver vi inte lämna förrän mitten på januari.
Sen han erkänt att han gjort fel när han druckigt runt banrnen så har han, mig veteligen, inte gjort det igen. Han dricker fortfarande men på sin egen tid. Han har också sagt till de få gånger han råkat dricka fast det var hans dag att natta dem. Så här finns en stor ljusning i mörkret. Dock är ju detta bara början. Han måste fixa detta hela deras uppväxt.
Jag har hela tiden propsat på att vi ska skriva ett kontrakt på hur vi gör med barnen och få med att ingen ska dricka alkohol när barnen är med nån av oss.
Igår tog jag upp det igen att vi måste få till detta. Han vägrar nu. Säger att han aldrig kommer låta mig kontrollera honom på det sättet. Jag blev helt galen. Känner sånt hat mot honom. Att han efter allt han utsatt mig och barnen för inte ens kan officielt lova att inte dricka när han har barnen.
Att det liksom är för mycket begärt.
Han började sväva ut i hur dålig vår relation har varit (no shit) och att han varit rädd att bli lämnad och mått dåligt när jag försökt kontrollera honom och ändra på honom. Det han hänvisar till är alla gånger jag försönt få honom att sluta dricka. Alla gånger jag bett honom att hjälpa till mer i hemmet, laga mat, ge mig sovmorgon eller engagera sig mer i vår relation (inte bara ligga i soffan och kolla på TV). Allt detta är tydligen att kontrollera honom. Att jag försöker få honom att bli någon annan.
Han tog på sig en enorm offerkofta och såg på mig med rädda sorgsna ögon och bad mig att snälla sluta försöka kontrollera honom. Han vill bli fri drån det nu. Min reaktion var bara ilska och vrede. Att han har mage att vända allt som har hänt till att han är ett offer i allt detta. Min bitterhet som vuxit fram med åren, efter allt, ser han nu på som något som drabbar honom helt fristående från vart den kommer ifrån. Han har sån oerhört låg självinsikt att jag baxnar. Det är som att ge någon en käftsmäll och sen bli förnärmad när den man slog blir arg. Han är offret som får ilskan (till synes ur det blå i hans värld) över sig men har glömt slaget han gav (bildligt talat, inte söag på riktigt).
Jag fattar inte hur jag ska kunna sluta hata. Jag kommer aldrig få någon upprättelse eller förlåt. Han ser inte ens längre att han gjort något fel. Han är istället offret. Jag blir galen bara jag tänker på det.
Jag skrek/förklarade att jag inte har ett kontrollbehov! Jag bryr mig inte alls om hur han vill leva sitt liv eller hur han styr upp sina rutiner med barnen! När han är nykter och närvarande är han en bra pappa. Det enda som gör honom till en dålig pappa är när han dricker och mitt ”kontrollbehov” är jag som ansvarsfull mamma som går in och sätter upp gränser när han inte lyckas med det själv. Han har inflera år missbedömt situationer och varit full med barnen och blivit arg på mig neä jag försöker fösa bort honom. Då gör han en grav missbedömning och jag behöver ta ansvar som mamma och säga stop. Det är det jag gör nu när jag kräver garantier för stt hsn inte ska dricka med dem. Det har inget med mig stt göra. Bara med barnens välmående att göra, som han faktiskt inte har lyckats sätta först.
Efter denna långa utläggning så erkände han stt han tar hjälp av både psykolog och beroendecentrum. Av någon anledning är han orolig stt jag ska använda det emot honom?? Jag försökte förklara igen att det är ju exakt detta jag har bönat och bett honom att göra i flera års tid. Detta är ju det som bygger förtroende. Att han agerar på detta. Han tar all hjälp han kan få och vill sluta. Men hatet finns kvar. Sllt han har gjort och inte gjort. Sagt och inte sagt och att hsn nu vänder det till att han är offret.

Jag försöker ta det dag för dag och hoppas alla starka känslor lägger sig tillslut. Jag ber till alla gudar att han ska klara att inte dricka med dem.

Åh bästa starka modiga @ensam optimist 💛
Va kämpigt du har haft det senaste veckorna! Skönt att höra att du känner dig mer stabil nu. Det är världens värsta bergochdalbana detta. Va bra stt du fokuserar på ditt nya liv, ditt nya hem. Det hjälper verkligen.
Det har också hållt mig uppe i två månader nu. Att gå igenom en separation anses vara en av de största livskriserna som finns och det känns verkligen så. Precis som du säger så är det mycket sorg och ilska som ska ut.
Jag upplever det själv som en skitlång förlossning med värkar som kommer och går. Stötvis kommer ilskan, sorgen, besvikelsen, rädslan men också hoppet och glädjen. Just nu är vi i utdrivningsskedet. Boendet är fixat och vi ska bara ut. Inombord skriker jag ”ta ut ungen, jag orkar inte mer!!!” Därför är detta forumet så bra. Här har vi våra barnmorskor som hej på och säger ”bara några krystningar kvar. Du orkar detta. Heja heja!”

Idag får han nyckeln till sin lägenhet och börjar flytta ut. Imorgon kommer hans pappa och hjälper till en vecka. Hela flytten kommer ta typ två veckor. Sen får jag min nyckel den 26e nov. Det känns helt underbart stt det nu börjar rulla. Jag sörjde huset jättelänge. Ville inte släppa taget. Nu ser jag så mycket glädje i mitt nya hem som jag ska till.
Igår dock så bråkade vi galet mycket!
Jag litar fortfarande inte på att han inte kommer dricka när han har barnen. Jag vill få till ett kontrakt runt barnen där vi skriver det vi kommer överens om. Där vill jag få med att ingen av oss ska dricka alkohol när barnen är hos oss. Jag vill ha det på papper. Han vägrade och sa att han aldrig kommer låta mig styra honom på det sättet. Jag exploderade av ilska. Efter all skit han har utsatt mig för kan han inte ens ge ett officiellt löfte att inte dricka när han har barnen. Det är det enda jag ber om. Han malde på om hur rädd han varit under hela vår relation. Rädd att bli lämnad. Rädd att inte duga och den destruktiva relatione vi fått. Och därför har han druckigt. För att orka. Nog kan det finnas en sanning i det men hela anledningen till min frustration och mina ord genom relationen har hela tiden handlat om att få bort alkoholen ur vår relation och att få hjälp i vardagen. Dela på sovmorgonen, laga mat, tvätta, städa, va med barnen. Jag har tagit i princip allt av det i flersa år.
Så när han tsr på sig offerkoftan, pga hans lidande av mitt humör (som är en direkt reaktion av att känna mig ensam, slutkörd och åsidosatt av alkoholen) så blir jag fly förbannad. Det är som att smälla någon på käften och sen känna sig förnärmad när den man slog blir arg. Han saknar fullständigt självinsikt. Han är helt plötsligt offret i den här relationen och vädjade med sorgsna rädda ögon att jag ska sluta kontrollera honom (be honom skriva kontrkat på att inte dricka med barnen).
Va fan???!!!
Tillslut erkände han att han tar hjälp nu sv både sin psykolog och beroende centrum och bad mig att snälla inte använda det mot honom. Jag fattar inte hur han kan vrida det så??? Detta är ju exakt det jag bönat och bett honom om i flera år men han har bara envisats om att fixa detta själv.
Nåja, nu ska jag sluta reljera. Behövde nog också prata av mig 😅

Tack Backen! Varför kan de bara inte ta hand om sig själva som en vuxen människa?
Undrar hur länge det ska gå före man efterlyser någon? Ska jag åka till byn och leta? Ringa personen han ev skulle jobba med? Vad är mitt ansvar? Vi är gifta tom 12 April...
Om han är död, vem saknar honom? Ingen? Vet i vilken by han finns men inte vilket hus.
Anmälan finns hos polisen men det var ju bara efter 2 dagar, de kunde inte göra något.

Tack Backen! Varför kan de bara inte ta hand om sig själva som en vuxen människa?
Undrar hur länge det ska gå före man efterlyser någon? Ska jag åka till byn och leta? Ringa personen han ev skulle jobba med? Vad är mitt ansvar? Vi är gifta tom 12 April...
Om han är död, vem saknar honom? Ingen? Vet i vilken by han finns men inte vilket hus.
Anmälan finns hos polisen men det var ju bara efter 2 dagar, de kunde inte göra något.

Styrkekramar till dig.

Åh vad jag känner igen mig. Letar flaskor, hittar, blir ledsen, konfronterar ibland, ibland skiter jag i det. Sen undrar jag: är jag medgörare/ medberoende? DET VILL JAG INTE. Han la av ett halvår, sen skulle det drickas socialt, för annars har han inget att leva för.
Vi har det bra, mycket bättre nu än för två år sedan, men vem är jag då som accepterar hans smygdrickande, är jag medgörare?

Ett litet tillägg.
Det där om att hålla fast det som smärtar.
Jag gick även till en medberoendeterapeut och hon sa vid ett tillfälle när jag lagt ut texten lite extra om min drickande exsambo ( även i det läget ex)
-Vill du bli frisk?
Och jag kände att jag rent spontant ville säga nej.
Om jag inte fick älta grotta och skylla mitt missmod på någon annan, hur skulle det då bli?
Som tur var så svarade jag ja och fortsatte använda de verktyg hon gav mig.

Intressant. Jag har varit på Alanon, men jag ska ju vara "klar" nu, nu när jag tagit ansvar och lämnat allt bakom mig. Jag tror i mitt fall suddades gränserna ut i unga år, då det flödade mycket alkohol och med min första sambo var det alltid kaospartyn och sen har det fortsatt med likadana män, mycket alkohol och party.
Sen är jag utredd hos affektiva och fått diagnosen Adhd (light) och där ligger min sårbarhet. Skulle behövt diagnosen vid 17år istället för 47år. Jag mår lite sämre av att vrida ner, och bäst uppvriden. Önskar dig lycka till hos AA, spännande för 12 stegen är så ärligt, men tufft att bryta ner.

Jo vi vill kanske också hålla fast vid det onda.
Lägga det utanför oss själva så att vi slipper se oss själv i spegeln.
Det jag upptäckte mellan mina två sista relationer var att det onda satt i mig.
Viljan att kontrollera bestämma och domdera.
Jag tyckte eg mitt liv var bra med min fd.
Bara det att han drack..
Så om han skulle sluta dricka,då minsann skulle livet börja.
Men det gjorde det ju inte.
Kvar stod jag med all min smärta och beroende av min fd relation.
Ingenstans kunde jag kanalisera/skylla ifrån mig på någon annan längre.
Då började jag se min egen del. Att jag inte hade någon rätt att kräva något alls av min fd partner.
Bara en rätt att stanna upp och se över vad som tillhörde mig.
Jag är nu på nytt mitt inne i en arbetsnarkomani/projekt och har svårt att hitta ut.
Ikväll ska jag på ett öppet aa möte då mitt problem inte alls bara är medberoende.
Jag är helt enkelt en beroendeperson som behöver ha uppåt eller nedåttjack i någon form för att slippa vara i lugn och harmoni.
Den gör att jag får kli i själen och skapar stress och ångest som leder till felaktiga tankar och handlingar osv.
Just nu sitter jag i min alldeles egna lilla etta och har klarat en hel dag utan att fly iväg.
Så det tror jag kan vara ett steg för dig backen. Ett möte,det kan vara aca alanon eller något annat som bygger på 12 stegsmetoden.
Jag kommer att behöva vrida ner mig själv redten av mitt liv så att jag inte blir så obekväm för mig själv och omgivningen.

🤔 jag känner igen! Tänker ibland bortom medberoendet, att jag är en projektmänniska. Vill lösa, fixa, laga och hjälpa, sen nåt nytt. När jag träffade mitt ex så kände jag att nu blir jag här, jag vill vara i det här och få lugn och ro i ett äktenskap och den stora gården, allt är historia nu. Det är en mening med allt sägs det, men jag förstår inte den här meningen från en högre makt. Visst jag kan rannsaka mig själv och se min del i mitt liv, men vad hjälper det mig.
Som du skriver i ditt senaste inlägg ( jag har backat och läst dina inlägg och jag känner igen resan) att våga stanna upp, låta det värka ut. Ja det är rätt skönt, men det tar på krafterna, personligen brukar jag då renovera ett rum och skjuta det framför mig. Har köpt ett hus på 400kvm så nu blir jag kanske aldrig klar 😅
Men sen då, jag hittar inte riktigt ut ur bitterheten. Jag vill inte grotta ner mig mer i honom, han är borta och vi har ingen kontakt men det gjorde så ont, gav ptsd och en skam som är svår att släppa. Jag vill bara ha ett gapskratt, leva livet och inte känna att det går bra. Har du något tips? Kan tänka mig att träffa nån, men jag orkar inte med nåt mer strul nåt mer, utan jag ska lära mig att vara nöjd som det är och inte bli bitter. 🙏

Åh denna stress vi utsätts för, när det aldrig tar slut, jag vet hur det känns. När suicidhotet hela tiden finns där och skapar en skuldkänsla som vi vet att vi inte ska ha så om/när den känslan kommer prata om det och du får höra att det är inte ditt problem. Exakt det där när man inte når dom, när dom jävlas för att stressa en ännu mer. Och så vet vi också att säkert så jävlas dom inte utan dom balanserar på en så tunn lina när missbruket dragit ner dom så djupt. Så sorgligt, så smärtsamt för alla inblandade ❤ önskar dig sinnesror 🙏

Återigen är jag i en tuff situation. Egentligen inte tuffare än vanligt.
Men saker har hopat sig och jag gör avkall på allt mer som jag innerst inne vet att jag behöver.
Jag låter andras vilja styra mitt liv och anpassar mig alltför mycket.
Jag försöker ha någon sorts helikopterperspektiv, men se till vad du har och var tacksam över det?
Men i mig blir det bara någon sorts gröt då just detta vad det nu än må vara är det enda som kommer att göra mitt liv komplett.

Eller tvärtom, om jag fick radera det och det bekymret och slippa ta itu med det så skulle det också vara komplett.
Jag vet ju så väl efter många år med en alkoholberoende att det är inte sant.
Det är mitt inre som skaver och gör ont och sanningen lyser så starkt just nu.

I detta och på dessa villkor vill jag inte vara.
Och då startar flykten.
Jag googlar på hemnet efter andra boenden där allt är helt och rent och jag ska liksom restarta livet istället för att leva det liv jag faktiskt lever.

Som ju inte är så dumt egentligen.
Jag blir den lilla flickan som inte får den där leksaken.
Egot skriker högt på bekräftelse och jag vill inte se hela bilden.
Det är som att hösten med sin gråmulenhet trycker ner min själ till skoskaften.
Och där gungar den på och vill upp.
Kicken,boosten lyser med sin frånvaro och då ska liksom yttervärlden erbjuda mig ett äventyr eller en flyktväg.
Abstinensen efter något lite starkare som ska häva mig upp ur leran.

Eller så är det sanningen som står där och vill säga mig något?
Sitta still i båten, låta det värka ut är nog lösningen..

Pratade med mannen när han precis blivit släppt från polis och satt på tåget hem. Blir antagligen grov rattfylla. Fängelse. Vore skönt. Han vill skjuta sig själv. Där har vi ju varit förr.
Han var onykter redan på tåget och blev värre på kvällen. Ringde och beklagade sig, vill att jag hämtar den kraschade bilen. Sa nej. Såklart.
Sedan dess är telefonen avstängd. Har aldrig hänt förut. Prövade ringa i fredags och i går en gång.
I går ringde jag polisen. Berättade allt men då de ej vet var han befinner sig, kan de inte göra något. Men det finns ändå en anmälan. De såg att bilen står på en verkstad. Rent medmänskligt känns det rätt att göra så här.

Röjde. Slänger. Städar ut. Lever. Kramar på mitt barn.

Igår begravde vi pappa. Absolut värsta jag har gjort i hela mitt liv, att sänka ner den där urnan i backen. Först ville jag inte ta i den men när jag väl höll den i min famn så ville jag fan inte släppa taget. Min syster var med mig och vi sänkte ner den tillsammans, men hon tyckte att jag skulle bära honom för det är jag som har haft svårast att acceptera det här och att det skulle hjälpa mig i min sorg. Jag förstår den tanken men just nu känns det bara som att jag har inte förtjänat det. Jag förtjänar inte att vara ledsen för att jag har tagit avstånd och att jag inte försökte mer genom åren, i synnerhet dom sista månaderna. Det känns som nån har öppnat Pandoras ask och släppt ut allt jag trodde var begravd inom mig, fy fan jag känner sån fruktansvärd ångest och det känns som att det aldrig kommer att ta slut. Det är som att jag har tagit över pappas känslor och jag känner mig så ensam.

Efter urnsättningen så hade vi en mindre tillställning hemma hos farfar med mina tre kusiner, min syster, min mamma, pappas ex och två av hans närmsta vänner. Det var trevligt i sig, men när alla satt där runt bordet och skrattade åt gamla minnen så kände jag mig som en främling. Jag har missat allt det här. Jag har SJÄLVMANT gått miste om detta. Jag får liksom påminna mig själv i stunden att alla dom här minnena kretsar runt "och så var det ju den där ölen" och får en sekund förstår jag varför jag har tagit avstånd. Det där är inte min pappa. Det VAR inte min pappa. "Pelle var aldrig så lugn och tyst som när han fick i sig starköl, haha". Det är som folk glömt att det är just av den jävla anledningen som vi sitter här! ÖLEN! Det var väl så normaliserat att ingen tänker djupare i det, men jag gör det. Jag var hans dotter som inte kunde ha en fungerande relation med min egen pappa på grund av alkohol! Jag är så förtvivlad och upprörd. Fan, jag börjar känna mig som när jag var i tonåren. Arg, besviken, fruktansvärt dåligt samvete, och en längtan att få vara med en nykter pappa.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Borde ta modet till och gå till ACA eller terapeut/psykolog men det känns verkligen som jag aldrig kommer bli kvitt mitt dåliga samvete och att jag alltid kommer att vara arg på samhället för att det är så jävla normalt att dricka alkohol. Man är liksom konstig om man INTE gör det, utan man måste ha en förklaring tillgänglig för att simpelt "jag dricker inte" duger oftast inte. Det måste ju liksom finnas en rimlig anledning till att avstå, till exempel att "jobbar imorgon, vill sova tidigt, har inte pengar, mosters avlägsna släktings hamster dog igår så jag måste vara förbar i en bil". Typ så känns det.

Jag är så trött på att vara arg, jag vill inte vara arg på andra. Jag vill bara sörja min pappa.

Vad jobbigt det låter. Känner du att letandet efter flaskor ger dig kontroll över situationen eller bidrar till ökad stress (Eller båda?)? Jag tänker som ovan, att han måste ju själv vilja ta itu med problemen för att något ska hända. Att han äter antabus är väl ett sätt att visa att han gör det, men att han planerar sitt drickande utifrån det visar att han inte klarar av det. Jag tycker att du ska fundera lite mer på vad du behöver. Hjälper det dig att leta flaskor? Hur mår du av att vara polis i ert hem? Hans sjukdom är hans ansvar, till syvende och sist. Det kanske låter hårt, men han är en vuxen människa och måste ta ansvar för sin egen hälsa, sin vård och sin behandling. Det låter som om du har fått stå tillbaka länge pga hans hälsa och det är ett recept för katastrof. Det slutar bara med att ni båda mår fruktansvärt dåligt. Har du funderat på att prata med någon utomstående om hur det är att leva med medberoende, hur man kan göra för att se till att inte sjunka själv? Jag läser ingenting i ditt inlägg om att han månar om hur du mår. Jag tycker du ska ägna lite mer tid åt det. Han super. Det vet du. Du bevakar honom.
Men vem tar hand om dig och bevakar ditt mående?

@Tummetott
Alkispodden lyssnar jag också som anhörig och vän på. Lyssnat då jag önskat mer förståelse. De finns även på Instagram.

Jag läste ditt inlägg inatt när jag vaknade av att min man, som snart faller fritt, fyllde på glas efter glas.

Jag har också letat flaskor och försökt med olika strategier få honom att åtminstone dra ner på konsumtionen. Dock utan framgång. Har nu kommit till insikt att jag inte ska dras med i karusellen (lättare sagt än gjort).

Det spelar ingen roll vad vi säger eller gör. De måste komma till insikt om att de behöver hjälp och kapitulera. Vi kan inte hjälpa dem dit, bara ta hand om oss själva. Vill de ha hjälp kan vi erbjuda stöttning.

Jag har på något sätt funnit stöd i att lyssna på Alkispodden. Två fantastiska män som samtalar om hur de kommit till insikt. Fascinerande att följa. Nätter och dagar har deras berättelser gett mig styrka och insikter. Konstigt nog eftersom det bara stärkt mig i tron att min sambo aldrig kommer att kunna ändra sig.

Ta hand om dig! Och sluta leta flaskor. Det ger ingenting, för någon av er (om jag får vara rakt på sak😏)

Hej evve!

Har egentligen inte så mycket att komma med, men vill bara säga att jag blir berörd av att läsa din berättelse. Tack för att du delar med dig. Om du vill och har utrymme får du gärna fortsätta att skriva om hur det går för dig, det är garanterat värdefullt för andra att läsa.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

@EsterHanna
"Gillaknapp"

@Tröttiz -precis!! Han blev som tosig för jag inte ville hämta bilen som stod någonstans. Jag bara: Aldrig i hela världen, jag vill inte ha något med ditt kaos att göra.
Brevet från polisen kommer hit, han är ju skriven här...
Kram