Senaste kommentarerna i forumet

Å kära medsystrar, vad vi får kämpa. Jag skrev första gången här 2015, och det tog ytterligare 4 år, innan jag lämnade. Man kämpar och kämpar för personen man älskar. Men till slut orkar man inte mer. Jag kände att jag blev avstängd i mina känslor. Jag kände ingenting till slut. Så otäckt.
Jag tror man kan fortsätta i ett förhållande med en beroende, om man känner att man får ett gensvar. Om den beroende vill ändra sig.
Men som de andra skriver, du måste ta beslutet själv vad du vill med ditt liv. Och jag tror, till slut vet man.

@kaeh känner med dig.
Jag har varit i liknande situation i snart två år sedan men för ca en månad sedan så brast det för mig. Jag höll på att bli fysiskt sjuk och fullständigt tappa kontrollen över mig själv.
Jag polisanmälde honom för trakasserier på fyllan för första gången, jag insåg att jag inte ska stå ut med detta längre. Att han fick från och med nu själv ta ansvar över sitt liv. Det fick vara ett stopp på galskapen, jag nådde en botten i mig själv där jag insåg att jag blev fysiskt sjuk av detta.

När han så supit färdigt och blivit utkastad från annat ställe och inte hade någonstans att ta vägen vände sig till mig för att förklara hur han mådde så bad jag honom att vara tyst och lyssna på mig och så berättade jag för honom.
Berättade hur jag varit så rädd att jag ens inte vågat vara i mitt hem, att jag informerat min chef pga av hans hot osv.
Jag hade helt enkel fått nog och vägrade "stå ut" men jag förstår vad du menar. Man är inte redo förrän man är redo.
Att "inte stå ut" innebär också att man förlorar sin partner om han inte är villig att välja tillnyktrandet.
Det är ett beslut du behöver ta själv, göra upp med dig var dina egna gränser går oavsett vad han väljer att göra eller inte.
Nu går han på behandling men jag har fortfarande den rädslan att förlora honom i sjukdomen, jag har insett att jag behöver långt mer stöd än vad jag haft tidigare och behöver bygga upp ett liv utanför för relation för att inte falla handlöst om det sker och när det blir svajigt.
Det är nog mitt råd till dig att bygga upp ett nätverk runt dig där du får pysa ut de känslor som byggts upp inom dig, att få stöd och redskap att hantera honom så länge du vill hantera honom. Resten är upp till honom.
Det är sjukt tufft men det är nödvändigt och i förlängningen hjälper det förmodligen honom bäst att sätta gränser och inte acceptera att vara kvar om han inte väljer att ta hjälp för att tillnyktra.
Styrkekram och jag känner verkligen med dig <3

@Sisyfos tack så mycket! Du har helt rätt. Jag hade tänkt att prata med honom själv. Men nästa gång de var i samma rum så sa mamma att hon skulle lämna honom om han dricker kring hennes barnbarn igen, men jag ska prova prata med honom själv ändå. Jag vill absolut inte lägga det på min mamma. Jag vill inte lägga mig i deras relation eller vara en vågskål på något sätt, jag vet att de har de tufft med kärleken även utanför detta.

@Kennie Hans drickande upplever jag har eskalerat. Har fått höra att han alltid druckit mycket dvs att när han väl dricker så dricker han så han däckar. När han träffade mig upplevde dock omgivningen, eller iaf hans syster som var väldigt nära honom, att han drack mer sällan och då inte alltid lika mycket. Dock har han det senaste året blivit värre tycker jag. Inget jag säger har påverkat honom då. När det gäller detta i helgen så har paret vi ska till nu erbjudit sovplats. Då sa min man till mig att det är bättre om han säger att han blivit sjuk och att vi inte kan komma(typ dagen innan). För att det  hjälper då inte att säga att han ska köra för de skulle hetsa honom till att dricka, speciellt vännen vi ska till då han nästan är snäppet värre än min man.
Bästa vore att bryta med alla hans vänner men vi bor i en mindre by där alla känner alla o de är barndomsvänner. Han vill helt enkelt inte bryta med dom då han säger att de alltid varit kompisar och att de är så man är här (umgås och dricker). Den vännen vi skulle till bor dock en bit bort vilket jag tycker är skönt.
Vi har varit tillsammans i nästan 7 år. Jag kanske romantiserar det i mitt huvud, men jag tyckte att han ansträngde sig mer gällande att ej dricka (han drack absolut inte varje helg) och vi gjorde saker ihop dvs åkte iväg på saker där han inte drack. Nu kan vå oxå åka iväg på weekends osv, men då dricker han. Nu påstår han ju som sagt att han dricker för att han ej har barn och är ledsen över det. Men det beteendet hjälper ju inte så hans kommentar/ursäkt är så korkad

@LitenSkär Tack för ditt svar och att du delar med dig❤Att läsa ditt inlägg skaka om mig. Att hamna i den sitsen är något jag fruktar.
Alla svar jag har fått har fått mig att "tvingas" tänka. Och på ett sätt kanske alla dessa jobbiga tankarna är de som kommer få mig att till sist inse och förstå när det är dags att lämna drömmen, som nog egentligen bara är just en dröm - en dröm om vad vi kan och "borde" vara. Jag tycker att du är så oerhört stark som har tagit dig ur ditt förhållande och på så sätt ger dina barn en finare framtid❤

Jag har bestämt mig för att inte inleda någon IVF. Inte förrän han visat att han vill och har slutat (under en längre tid) eller om jag väljer att vara själv. Jag fyller snart 33 och att ha barn är min stora dröm men då inte med vilken man som helst. Som du säger så skall man vara petig. Jag vet att min man skulle vara en underbar pappa OM han inte dricker. Men kan han inte förändra det så finns det ingen framtid ihop.

Åh finaste @kaeh, jag kännner verkligen med dig. Det är sååå himla tufft när man är mitt uppe i det. Du frågar hur vi andra gör för att orka, för att stå ut lite till. Sanningen för många av oss här är att vi tillslut har insett att man inte ska behöva ”stå ut”.
På lång sikt går det inte att ha en relation med en alkolist, eller så blir den en oerhört destruktiv sådan.
För mig så fastnade jag länge i den där kontroll spiralen. Jag hällde ut allt jag hittade, jag bad honom vara nykter vid vissa tillfällen, jag satte upp gränser runt barnen, jag försökte stötta och skapa trygghet så att han inte skulle behöva ta till alkoholen som medicin. Jag granskade honom noga varje dag för att lista ut om han var full eller inte så att jag skulle veta hur jag skulle bete mig och om jag behövde hålla honom borta från barnen. Jag tog hand om allt hemma då han inte kunde. Allt detta gjorde bara att han drack mer och i skymundan. Så länge som han ändå visade mig sin tacksamhet att jag tog hand om honom så stannade jag kvar. Jag tog den vårdande rollen och blandade ihop den varma känslan av bekräftelse med kärlek.
Han tog sitt beroende aldrig på allvar och jag möjliggjorde hans drickande. Därmed behövde han aldrig göra något åt det. Jag såg ju till att allt fungerade ändå, även om det var dysfunktionellt.

Mitt råd till dig är att görs det väldigt tydligt för honom att alkoholen inte är välkommen men han är det. Det är hans beslut att dricks eller inte. Hans kamp. Han måste själv ta steget i rätt rikning. Försökt inte styra hans drickande men istället kan du avlägsna dig när han dricker eller be honom att gå när han gör det. Han måste märka att det blir en direkt konsekvens av hans drickande. Det enda du kan kontrollera är dig skälv.
Med allt detta sagt så kämpar man ju ändå in i det sista. Alla förtjänar en chans.
Kan du prata med honom om hur han känner runt att ta hjälp. Hans drickande kan ju göra så att han förlorar allt. Är det då inte värt att ta all hjälp det går att få?
Att få återfall kan hända och det måste man nog acceptera, men det är viktigt att hitta tillbaka igen. Hur känner han inför det?
Om han vill ha hjälp och komma tillbaka till nykterhet så finns det ju hopp. Om hsn inte vill så finns det ju ingen framtid. Jag kanske låter hård men det är min egen lärdom av flera år med en alkolist.

Har ingen personlig erfarenhet av ACA men har träffat många som uppskattat det väldigt mycket. Jag har själv genomgått anhörigprogram och därefter besökt alanonmöten, ibland ofta när behovet varit stort. Numera mer sällan eftersom jag behöver köra 17 mil t.o.r. Alanon har för mig varit en livlina. Här kan jag berätta precis son det är, få stöd och vänner för livet. Riktiga vänner och vi gör även lite trevliga saker tillsammans. Dessutom finns det ju på olika orter och jag har även besökt alanonmöte på annan ort. Du har också möjlighet att få en sponsor, någon du kan ringa vid behov. Mitt råd är ge det lite tid. Ibland kanske nan inte kan ta till sig all text, tycker den år fråmmande. Det är länge sedan den skrevs och det finns bestämmelser som gör att man inte kan anpassa den till nutid.

Det finns andra möjligheter till stöd men alanon är mycket bra och varar så länge du behöver. För mig är det en väldig trygghet att veta att det finns, även om besöken idag är glesare.

Hej!

Jag vet att det finns mycket erfarenhet och kunskap på forumet och undrar om ni har erfarenhet av Al-anon eller ACA?
Förstår att jag behöver ett stort stödnätverk runt mig vidare och funderar på att gå på någon utav de självhjälpsgrupperna. Vad har ni för erfarenheter, upplevelse av självhjälpsgrupper?
/Nora

Ja det gör ont, vi är ju inte sjuka så vår empati och medkänsla ställer till det. En bra sak någon sa till mig, ett års nykterhet isär icke boende under samma tak, för att sen kunna mötas på nytt om kärleken fortfarande finns kvar. Skönt att kunna säga det så och då kunna lägga våra händer hos en högre makt. För inom mig (oss) så drömmer man så mycket om detta tillfrisknade så det blir lite vilsamt för oss anhöriga också.
För mig har det där året gått snart, och för oss gick det inte, sjukdomen är för svår och jag valde att inte sitta under samma tak och det är jag väldigt glad för idag 🙏 då slapp jag kasta bort den tiden

Nykter man ringer. Han har inga pengar, det är anledningen till nykterheten. Och såklart underbar. Med självinsikt och förståelse. Ber mig att ge honom ett litet hopp, ett enda litet, litet hopp för framtiden. Känner att detta är svårt att ta det sista hoppet från någon. Säger att han får inget från mig, jag kan inte ge något löfte alls mer, jag vill inte mer... Han tolkar min sekund av tystnad som att jag tvekar och jag måste trycka på att jag menar allvar. Det är som att behöva vrida om kniven ... Outhärdligt! Sörjer.
Går in på gymmet. Kör styrkelyft så det svartnar för ögonen. Nu känns det bättre. Min frid byter jag aldrig ut igen!

Du kan inte ställa några krav alls egentligen. Däremot kan du låta bli att besöka dem om de ska umgås med hans släktingar som dricker.
@lums skrev:"Jag och min sambo har sagt till min mamma att vi inte kommer vilja komma om han kommer att vara full och hon har sagt det till honom. "
Ni sätter din mamma i en lite jobbig sits när det är hon som måste ta snacket med din pappa. Varför tar ni inte det direkt med din pappa? Det är hans problem. Hade din mamma kunnat göra nåt för att förmå honom att sluta dricka hade hon gjort det för länge sen. Nu lägger ni på ett sätt ansvaret på henne.
Jag tycker att du ska ta upp med din pappa, när han är nykter, att han är elak mot din mamma när han dricker. När han redan har druckit är det onödigt att ta upp nåt alls. Då blir han bara arg som det verkar.
Ta upp bekymren från din och ditt barns perspektiv. Att han blir personlighetsförändrad och elak mot din mamma när han dricker och arg och att du ogillar det och inte vill att ditt barn ska uppleva det. Så antingen är han nykter eller så kommer inte du. Gå inte in i hur många öl el så han kan dricka/får dricka tycker jag. Om han har druckit mycket kan personlighetsförändringen komma snabbt och han kanske heller inte kan sluta när han börjat.
Det är såklart ledsamt för din mamma, men hon är vuxen. Hon har ett val och det liv hon lever nu med en elak man känns ju som du beskriver det inte så kul. Hon kanske kan hälsa på dig? Ditt barn däremot kan inte välja men du kan välja åt hen hur tråkigt det än är att säga nej till sina föräldrar. Men ta snacket med din pappa. Det är han som väljer åt er alla.
Lycka till!

Angående helgen, kan du lägga korten på bordet och säga att om han ska dricka sig full blir det tråkigt för dig och att du därför vill att han kör? Eller vara ännu ärligare och tala om att du funderar på om du orkar leva med en alkoholist så värst länge till?
Du skriver att mycket är på hans villkor. Har det alltid varit så, och har hans drickande förvärrats under tiden ni levt ihop?

Det är lätt att se mellan fingrarna när kärleken är stark. Man acceperar sånt man annars inte skulle göra, man ser det man vill se och man lever lite för mycket i den framtidsdröm man önskar sig, istället för den verklighet man lever i.
Jag ignorerade alla varningstecken som jag fick tidigt i min relation och min starka önskan att skaffa familj höll mig kvar. Jag trodde allt skulle ordna sig längre fram.
Nu har vi två små barn ihop och hans drickande bara ökade över åren och beroendet är ett faktum. Jag har äntligen tagit mig kraften att genomföra separationen och den absolut svåraste viten i allt detta är att våra barn drabbas hårt av allt detta. Resten av livet vet jag att jag kommer behöva hantera konflikter med honom när det gäller drickande runt barnen. Jag kommer aldrig känna mig helt trygg när jag väl lämnar barnen hos honom. Barnen kommer växa upp med en alkoholiserad pappa och allt vad det kommer bära med sig i deras liv.
Jag älskar mina barn och det är en livslång sorg att de ska behöva leva med en pappa som dricker.
Man ska vara oerhört petig och kräsen runt vem man skaffar barn med. Man kan aldrig ha facit i hand från början men alkoholproblem borde vara den största varningsklockan av alla.
Du förtjänar en man som visar genom handling att han är empatisk och kärlrksfull. Det låter tyvärr inte som denna mannen är det.
En annan insikt jag själv gjort, som kvinnor här kanske kan känna igen sig i är att jag alltid gått in i relation med män som vill bli omhändertagna. Jag tar rollen som vårdare och blir den som ska lösa alla problem och ”fixa” dem. Då känner jag mig behövd och blandar ihop den här dysfunktionella ”vårdare/behövande” relationen med kärlek. Jag älskade dessa män för att de så starkt visade att de behövde mig och jag fick ge dem ”min omhändertagande kärlek”
Vet inte om det är så för dig, men det hjälpte mig enormt mycket när jsg själv indåg detta. Då kunde jag lättare släppa taget. Jag vill inte längre vara mamma och vårdare till en partner. Jag vill ha en jämlike att uppleva livet med.
Hoppas du hittar din styrka att ta dig ur en dag 🌸

@Kennie Nä det är väl egentligen så.. Han är engagerad till vardags om man kan säga så. Jag menar att vi pratar, umgås och han stöttar mig om det är nåt med familj eller jobb osv. Men, som jag har sagt till honom nån gång, så helgerna då man har sin lediga tid och kan göra det roligaste ihop då tiden finns - då väljer han att dricka och umgås med vänner. Visst får jag vara med men på villkoret att de alla dricker. Hans beteende har lett till att jag i princip aldrig dricker.
Nu när jag tänker efter så är nästan allt vi gör på hans villkor. Om det är nåt för mig så är det besvärligt. Min väns bröllop är bara en av flera tillfällen då han först beklagat sig över att det vore roligare att dricka hos nån av hans vänner som han även varit bjuden till, för att sedan supa sig full om möjligheten finns där vi är.

@Pianisten Tack för ditt svar❤ jag tycker inte att du är för hård. Egentligen har du rätt. Jag möjliggör för honom att fortsätta. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att göra det så besvärligt för honom att dricka så han gör en förändring. För som du säger, han tror aldrig att jag kommer att lämna honom, vilket jag innerst inne inte vill.

Vi är bjudna till hans vänner i helgen. Jag sa att jag enbart följer med om han kör. Han sa ok. Men om det är andra vänner som skall dit och de bestämmer att de kör, hur gör jag då?
Jag känner mig töntig som frågar men jag behöver allvarligt råd.

Ja, när är man redo för stora beslut egentligen... Jag tycker aldrig att man känner sig redo men plötsligt tar man dem, man får gå på magkänslan, på något sätt vet man fast man kanske inte vill veta. Du offrar mycket energi på honom, men engagerar han sig i dig tillbaks? Det är egoistiskt av honom att strunta i din oro och ställa till situationer som du behöver ta ansvar för. Men egoism och beroende hänger förstås ihop.

Hej MrsM, tack för din berättelse.
Det är en sorglig historia men tyvärr finns den överallt. Alla snarlika, stark kärlek till en människa man vet finns gömd bakom alkoholen men som fortsätter att ta över era liv men man vill inte att släppa taget.
Jag kanske kommer låta lite hård men det är av omtanke. Tyvärr är det du som måste äga ditt problem. Vad menar jag med det? Jo, du måste utgå från att det du känner är ditt problem, inte hans. Så länge han inte känner några konsekvenser och så länge du fortsätter att köra bilen så föder du ditt eget problem. Så länge inte alkoholen gör hans eget liv sämre så finns ingen riktig drivkraft att förändras, han känner förmodligen att du stannar kvar i vilket fall.

Vad du än gör tro inte att ett barn kommer lösa allt, det här problemet behöver du ta beslut om först hur du skall gå vidare. Tvärtom kan det göra allt tio gånger värre för dig när du måste oroa dig för ett liv till och då har ni skapat ett band som aldrig går att klippa helt.

@Kennie Tack för ditt svar❤ Jag vet att du har rätt och det är nog det jag varit rädd för att inse. Om han inte vill förändras eller söka hjälp så tror jag att jag måste lämna oavsett hur mycket jag älskar honom. Vet bara inte när jag är redo att ta det stora beslutet att nu räcker det.

Underbart att du nu har barn och en man som är stabil och gör dig lycklig❤

Hej,
Jag vill bara bekräfta det du upplever, att dricka sig full två gånger per vecka är definitivt riskbruk, och att dricka sig för full och inte kunna avstå för att köra, bete sig odrägligt, allt det är också tydliga tecken på beroende enligt mig. Och missbruk har ju tyvärr en tendens att eskalera så länge man inte bryta det. Folkhälsomyndighetens gräns för riskbruk är 9 enheter per vecka, och max 3 per tillfälle. Så länge han lever i förnekelse är det svårt att hjälpa honom. Och jag tror tyvärr inte att barn löser hans problem, det verkar inte funka så. Läs runt på anhörigsidan om hur det är att ha barn med en alkoholist. Du har fortfarande möjligheten att välja att satsa på familj med en annan i framtiden. Risken är ju annars att din familjedröm alltid kommer skuggas av den otrygghet en full förälder innebär, både för dig och framtida barn. Om din man hade varit villig att förändra och bett om hjälp hade jag rått dig att ge det en chans, men som det är nu är risken stor att han kommer fortsätta vad du än gör. Jag förstår att det är hemskt, du älskar honom, men jag vet av erfarenhet att brustna hjärtan läker och man går vidare. Jag levde själv med en festglad, kärleksfull och livsnjutande man, men det tog slut av olika anledningar. Idag är jag så lycklig att det är min nuvarande stabila och trygga man som är far till mina barn...

Ja det är så oerhört stärkande att läsa allas historier här, hämta kraft och inse att man inte är ensam. När är det nog? Det är den där frågan som ekar innom en under ibland flera års tid. Man hoppas att man en dag ska få ett tydligt svar på den, men det kommer linsom aldrig. Det är ett skrivt steg man måste ta. Det är nog när man agerar på det. Jag satt själv fast under lång tid med att försöka hitta ”rätt väg framåt”. Tänkte att jag kan inte agera förrän jag hittat ett alternativ, en lösning, där alla går lyckliga ur detta. Det gjorde att jag hela tiden stanna kvar och försökte fixa allt. Försöka ge honom så pass mycket lugn, stöd och kärlek att han inte skulle behöv döva något med alkohol. Det gick så klar inte. En dag sa en vän till mig något som förändrade hela mitt synsätt. Han sa ”jag blir faktiskt arg på dig nu. Du pratar om att hitt den rätta vägen. Men det handlar inte om VÄGEN utan om VEM som går på vägen. Oavsett vilken väg du väljer framåt så kommer du klara dig för att DU är en överlevare” det var som att hela min värld kaliberades om. Han hade så rätt. Jag tänkte tillbaka på alla de kriser jag gått igenom i mitt liv och varje gång hade jag tillslut landat på fötterna och skapa mig ett nytt samanhang som jag mådde bra av.
Jag förstod att jag kommer kunna göra det igen, även om denna gång kommer bli smärtsam. Men vad är lite smärta gentemot ett liv av välmående.
Den sista gången det brakade samman då sambon var onykter med barnen så bestämde jag mig. Dagen efter incidenten tog jag barnen och gick över till en vän på förmiddagen och en annan på eftermiddagen. Jag ringde familjerätten, socialen, alkoholhjälpen och flera vänner. Berättade hela historien för alla. Denna ärlighet till så många och deras stödjande resktioner puttade mig över kanten. Nu kunde jag inte backa längre. Jag skulle ju se ut som en fullständig idiot om jag än en gång gick tillbaka. För många hade bekräftat att jag hade rätt till min oror ich mina känslor. Det var rätt stt lämna.
Nu har vi sålt huset, jag har köpt en lägenhet och nu väntar jag bara på att få tillträde. Det är jättetufft hemma och i början tvekade jag in i det sista men har sprungit på så firt på detta med mäklaren så att jag inte ska kunna backa. Nu är jag så offantligt glad och tacksam att jag gjorde det. Snart är jag fri och jag ska kämpa för mina barn och deras välmående.
Nu får han ta sin kamp med alkoholen utan mig.

Du kommer också ta ditt steg en dag.
Ta med dig dina vänner som stöd på redan och vi alla är här för dig också ❤️
Det finns ety bättre liv på andra sidan

Är man alkoholist om man enbart dricker sig full 1-2 dagar var vecka och varje dag i en månad under semestern? Enligt min man är man inte det. Han säger att jag bör respektera att han tycker om att dricka, att det är "den han är". Han får det till att låta som om jag vore knäpp. Varje event, födelsedag, parmiddag, weekend, bröllop osv blir han full. Det finns inga högtider eller "festligheter" där han inte dricker. Vi har pratat om det tusentals ggr. Han kommer på olika metoder på hur han ska förändras - jag ska bara dricka öl/ jag ska hålla mig till 3 öl och två groggar/ jag ska vara den som kör osv osv. Men det händer aldrig. Han dricker alltid mer och han vägrar vara den som kör. Han håller liksom inte de mål som blir bestämt.
Jag tycker han ska sluta dricka helt. Men det är omöjligt och absolut inget alternativ, iaf inte mer än några timmar en söndag då han precis haft sin fylle kväll och idén inte låter så farlig.

Förra helgen vägrade han att vara den som körde till min väns bröllop för han går minsann inte på bröllop utan att dricka. Så jag körde då jag inte ville möta barndomsvännens släkt och vänner själv och då jag visste att min man skulle supit sig full inne på en fest hos grannen om han ej följde med.
Han erbjöd mig som skjuts till brudparet medans han själv söp sig full. Det resulterade i att jag inte kunde köra hem även om han hade druckit för mycket och betedde sig något opassande, vilket en annan gäst ville uppmärksamma mig med genom att säga "du får nog ta hand om din man för han beter sig odrägligt!" Som om jag inte såg det själv. Men jag ville inte tvinga hem brudparet tidigare. Känslan var hemsk.

Jag älskar honom mer än något annat. Allt är underbart och perfekt under vardagarna men varje helg mår jag dåligt/känner oro..

Vi vill så gärna ha barn och har genomgått två missfall under 3 års försök. Ibland säger han att allt kommer att förändras och bli bra om vi får barn för då har han ju barn. Men hur ska jag kunna vara säker på det? Det är inte förrän nu som jag börjat tvivla på vad som är rätt eller vad jag bör göra! Jag är så otroligt trött. Trött på att kämpa. Både gällande hans alkoholvanor och vår resa mot att bli föräldrar (ivf är nästa steg och jag kämpar med PCOS och viktminskning). Det är tufft då jag samtidigt pluggar på högskolan och jobbar lite timmar var vecka.
Jag känner mig ensam i min kamp och ändå vägrar jag lämna honom. Jag älskar ju honom så sjukt mycket. Vi är liksom gifta, bor i ett vackert hus som vi renoverat och fixat med - vi har ett så underbart liv - men varför måste han förstöra allt med sitt jävla drickande?!

Förlåt för min extremt långa text. Jag kan inte berätta mina känslor och tankar till någon 100%. Jag har berättat för min mamma och mina svärföräldrar, men det är liksom 20% av allt. De tycker det är bedrövligt. Hans föräldrar har försökt prata med honom men de fattar fan inget iheller. De är så jäkla mesiga. Deras ord påverkar inte honom. Inte mina heller för den delen, för i så fall hade han ju slutat. Jag vet inte vad jag ska göra.

Om någon orkat läsa så här långt så vill jag bara säga tack, tack att du tog dig tiden❤

Och angående att bemöta förnekelserna…
Det är superstarkt av dig att stå pall och hela tiden hitta tillbaka till alla de bevis som du och alla omkring dig ser och upplever. Tillslut får man släppa taget helt och backa från deras försök att provcera samt sluta föröska ta ansvar över den andres välmående. Det är så himla svårt men för att man själv ska överleva så måste man släppa och lägga tillbaka ansvaret på den beroende. Det är hens resa och hen måste själv lista ut sanningen och ta stegen. Han kommer va i förnekelse så länge som han själv får ut något av att vara där.
Du kan ju avlägsna dig från honom men det är ju svårt när barn finns med i bilden. De har inte samma möjlighet. Min kusin jobbar hos polisen med brott mot barn. Hon gav mig rådet att fokusera dialogen på barnens bästa. Säga ”jag bryr mig inte längre om du dricker eller inte. Du får dricka hur mycket du vill. Jag kommer inte stoppa dig eller ha en åsikt. När du dricker ska inte barnen drabbas, så säg till innan, när du vill dricka så tar jag barnen. Inga problem”. Jag har börjat göra det nu. Han har hittills inte lyckats säga till men något har börjat förändras när han upprepade gånger hör från mig att jag inte längre kommer lägga mig i hans drickande.
Jag har också delat en massa länkar till artiklar, poddsr, filmer och forskningsstudier runt hur barn påverkas av berusade vuxna. För att få honom att se att detta inte är MIN åsikt utan ett helt lands experter som tycker att det är fel att dricka runt barn, även vid låga nivåer.

Jag känner sååå igen mig i din historia @ensam optimist ❤️ Jag tog tillslut steget och drev igenom en separation från min alkoholiserade sambo. Vi har två små barn och hus tillsammans. Huset är sålt och jag har köpt en lägenhet. Nu återstår bara den smärtsamma väntan tills vi är ute på andra sidan. Nu på slutet har han skyllt hela sitt drickande på mig. På att relationen är då ångestfylld och jag har kontrollbehov så då tar han till alkoholen för att stå ut. Mitt ”kontrollbehov” har alltid handlat om gränssättningar för barnen. Att han intr ska dricka och vara onykter när han är med barnen. Så fort jag ser att han är onykter och är påväg att natta dem så ber jag honom att backa. Han är ofta onykter nu och jag har behövt kolla, fråga honom och be honom att backa. För varje gång blir han bara mer och mer agressiv i tonen och jag märker att vår 4-åriga dotter mår jättedåligt av situationen. När han är nykter så tar jag alltid upp det och försöker vädja. Drick hur mycket du vill men då ska du inte va med baren, säger jag. Han håller alltid med och ursäktar sig men likväl händer det igen nån dag senare.
Jag känner full panik i hur tusan vi ska kunna komma överens runt barnen när vi väl separerar. Jag har noll tillit till hans ord. Han kommer dricka när han är med dem. Utan tvekan. Hur i hela världen ska jag kunna skydda mina barn?? Dett kommer nog bli ett rättsfall tillslut. Jag känner sån djup sorg i att jag valde att skaffa barn med den här mannen. Hela livet kommer jag behöva va i den här oron och ta konsekvensen av hans drickande. Barnen kommer få lida pga hans beroende.
Det som aldrig skulle få hända händer nu.
Hur ska man orka bära allt detta hela livet?

Min pappa är helgalkolist och så även resten av hans familj, vilket är de han och min mamma umgås med. Jag har precis blivit mamma och vill inte att min dotter ska vara runtom fulla människor, som jag varit tvungen hela mitt liv. Min mamma dricker inte och har kämpat med pappas alkoholism så länge jag funnits. Men nu till mitt stora problem, att min pappa är full tycker jag såklart är jobbigt och jag ogillar detbmen jag kan stå ut med det men inte runtom mitt barn. Min pappa har träffat henne flera gånger och aldrig druckit förns ikväll. Så ikväll när vi skulle äta middag med vår släkting så börjar han och pappa dricka öl och blir fulla båda två. Jag och mamma bråkar sen med pappa om att han har druckit men han tycker bara att han har druckit någon öl och inte är full.
Snälla hjälp mig jag vet inte hur jag ska kunna prata med min pappa, han har också börjat bli väldigt arg och elak mot min mamma när han är full. Tidigare har jag alltid kunnat stå på mig och sagt ifrån när han sagt något dumt men kraften har runnit ur mig och jag önskar bara att allt var bra och att han kunde vara nykter kring mitt barn och snäll mot min mamma. Jag bryr mig ju inte om han dricker en öl eller två, men jag är rädd att han inte ska sluta där. Det har hänt att han har kunnat hållt sig till någon enstaka öl. Men jag vet inte vilka kvar kan jag ställa?
Jag och min sambo har sagt till min mamma att vi inte kommer vilja komma om han kommer att vara full och hon har sagt det till honom. Men det känns så orättvist mot henne om vi inte ska komma och hälsa på henne pågrund av honom, det är ju inte hennes fel.

@Nora81
Ja ... Man märker även av i kroppen då man mår dåligt. Kram. 💕 Kropp och själ hänger ihop. Fint åtminstone att du har anhörigprogrammet framför dig.