Senaste kommentarerna i forumet

@Manjao
Hej. Först måste du lära dig leva ditt eget liv. 💕 Du har vridit ut och in på dig själv. Tyvärr kan man inte rädda någon som inte vill bli räddad. Man kan inte fatta beslut för någon annan. Du har tappat bort dig på vägen verkar det som.
Jag tror att du skulle behöva prata med någon professionell, för du verkar vara så nere i ditt medberoende.
I en sund relation ska man känna av ett VI utan att förstöra ett jag.
Kram. 🌹

@Manjao Hej. Tack för att jag fick ta del av ditt liv.
Fy fasen för denna alkohol.
Inann jag träffade min nuvarande man hade jag en positiv bild till alkohol. Tyckte det var kul med parmiddagar, fest tillställningar mm. Allt det har försvunnit för mig. Jag ser inte fram mot något längre där jag veta att det är alkohol med i bilden. Jag vet aldrig hur kvällen kommer att sluta. Om han förnedrar mig genom att stöta på andra kvinnor mitt framför mina ögon, om han kommer få ett vansinnes utbrott inför mina/vårt barn, har sönder grejer m.m.

Sista gången han förnedrade mig genom att "hamna" på toaletten med kvinnan vi var på parmiddag med blev droppen för mig. Så nu har jag ställt ultimatumet att det är alkoholen eller familjen som gäller. Jag har berättat för barnen att vi ska försöka en sista gång och att deras pappa/bonuspappa inte får dricka något mer för mig. Han var med på det först bara han fick "behålla" mig. Men nu har det gått en liten tid och nu börjar han med att han aldrig kommer sluta dricka, det är en stor del i hans liv etc. JAG JAG JAG. Jäkla egoister är vad de är! Jag skulle ha gått för länge sen efter allt han gjort mot mig men jag finns kvar fast denna gång med ett krav!

Jag hoppas han gör rätt val denna gång men det kommer bli tufft för oss alla och min undran är återigen om det är värt det. Han har "pissat" på mig nu i 11 års tid och det har bara eskalerat till det sämre. Jag har nästan ingen värdighet kvar och har tappat mig helt och hållet i detta medberoende.

Men som alltid älskar man ju dessa personer och vill rädda dom. Han har varit döende i cancer som barn, alkoliserad adoptiv pappa med en mamma som står vid hans sida, trots att barnen har sagt upp kontakten, svår rygg operation vilket gjorde att han inte kom ut i arbetslivet sent. Så detta har jag försökt stärka, bygga upp honom från men nu går det inte längre för jag är så långt ner att jag snart inte kan vara en bra mamma till mina barn. Är så hemskt att de ska se på hur han behandlar mig.

Men nu har jag bestämt mig. Jag måste börja leva utan att ständigt oroa mig hur helgen kommer att sluta.

Vill bara poppa in och sända en kram till dig. Du är inte ensam och nu har du tagit första steget , att berätta för andra dvs oss. Vi sitter alla "i samma båt", detta slår skoningslöst mot alla samhällsklasser. Samla dina barn, berätta-de vet säkert redan men kanske inte vidden av det. De vill säkert ha en "frisk" farmor/mormor i sina barnbarns liv och inte någon som skyddar en person som är oberäknelig och ev onykter. Det behövs kanske bara en konfrontation från er alla och behandling, pröva!! Du fixar det-man ska bara över tröskeln! Stor kram!!!

Grattis till barnet du väntar! Förstår att du är kluven inför din mammas nya omtanke. Har ni kunnat prata om hur det var under din uppväxt? Och har hon slutat dricka nu? Jag antar att de flesta alkoholister bär på en enorm skuld för att de vet att de svikit sina barn. Kanske vill din mamma försöka ge dig något hon inte klarat förut. Du får fundera över om det kan bli något positivt av det, du väljer om du vill låta henne försöka och på vilken nivå.

@Kennie 🙏 Tack 🙏

Hej,
Jag tycker du ska berätta för barnen och ta hjälp av dem att konfrontera honom. De är vuxna och behöver inte skyddas som jag ser det. Jag vet inte vilken vård som kan hjälpa, men om han har pengar finns privata alternativ. Det låter akut som han dricker, vänta inte, ring barnen, berätta, du ska inte vara ensam i detta. Jag skulle inte vilja att min mamma led som du gör utan att få möjlighet att hjälpa. Styrka till dig!

Jag lever med min som är alkoholist, det har tagit otroligt hårt på mig att erkänna detta både för mig själv och min familj, Jag skäms, Varför?

Min mans beroende har funnits där under många år, som under tid hållit sig i schack och ibland krupit fram och visat sin fulla "styrka". För sex år sedan gick hans pappa bort i sjukdom och efter hans bortgång började hans alkoholvanor öka. Det var inte längre bara alkohol på helgen utan även under vardagar och då såg jag nog inte allvaret i det hela.. tills en av hans kollegor ringde mig och förklarade sin oro.
Jag försökte prata med honom utan respons, det slutade med att hans kollega ringde deras chef och berättade.
Han fick då hjälp och terapi, det blev betydligt mindre drickande och jag kände mig så mycket lugnare, vår relation blev påtagligt mycket bättre.

Men nu sedan semestern här under 2021 har de åter raserat, hans alkoholvanor har gått från helger till alkohol varje dag. Han sover dåligt, har fått sämre fysik, ojämnt humör och hans ork finns inte där längre
Just nu känns det som jag bär upp hela vår relation och släpper jag taget kommer allt rasera, men hur länge klarar jag av att bära upp oss båda

Jag älskar min man och vill så gärna få honom att förstå hur illa hans beroende gör oss, jag vet inte längre vad jag ska ta mig till för att vi ska klara av det här..

Han vill inte lyssna och skämtar bort vår diskussion när jag bringar upp min oro

@Kennie Tack. Tack. Jag är så sjukt ensam i detta och vare sig ut eller in. Han dricker ju dygnet runt och är ju därför aldrig riktigt nykter utan skriker bara "Håll käften. Jävla kärring. Polisjävel. Det är ditt fel din jävel." Det här är dom snällare uttrycken.
Och nej han ber inte om ursäkt. När han förstörde sitt älsknings-barnbarns samling i går, då undrade jag verkligen och blev riktigt rädd. Jag frågade försiktig i morse men han sa att "Nu har jag gett upp allt" Tidigare på morgonen sa jag att han måste söka hjälp och under denna vecka. Jag sa även att jag inte tänker tjata (eftersom han blir galen då) utan att han får själv ta ansvar. Om inte så får han flytta / alternativt jag.
Å andra sidan så vet jag att det är "heaven" för honom, då dricker han och porrsurfar hela dagarna. Jag låg t ex för döden i mars i år då min blindtarm var perforerad och jag låg på sjukhus i 10 dagar. Han kunde inte ens hålla sig när han satt och väntade på mig i bilen...
Varför är jag kvar? Ekonomi. Han har pengarna jag har inget. Jag är beroende av honom. I grunden har vi en stark kärlek. Han är (var) ju underbar som nykter.
Frågan är: När ska jag och ska jag prata med våra barn (de är vuxna) och berätta? Jag vill ju inte förstöra deras bild av sin pappa. Eller lurar jag mig själv igen?

ACT terapi verkar intressant. Det är en väg jag tror på, att acceptera att så här kommer mitt liv eventuellt att se ut. Jag får leva med denna smärta och ändå hitta mening. Självklart vet ingen vad som sker i framtiden men just nu är det så och i dagsläget ser jag ingen förändring och jag är maktlös inför detta. Definitivt ingen lätt väg att gå, men inte heller lätt att hoppas, bli besviken, hoppas bli besviken osv.

Undrar många gånger hur ska min son kunna uthätda sin plåga, när ger han upp? Det är fruktansvärt men så ser verkligheten ut. Vad jag gör är att fokusera på nuet så mycket jag kan, ta tillvara på allt som är positivt, enkla saker. Tänker ofta och det är nödvändigt, att just nu i denna stund är allt bra.

Detta synsätt påverkar alla relationer och nyligen sa jag till en gammal vän, att som det ser ut idag, är du ingen bra person för mig. Det fanns skäl och jag är mycket nöjd att sluppit en destruktiv relation. En relation ska berika livet göra att man växer som människa. Ett sidospår men förhållningssättet påverkar ju hela ens liv. Ska också säga att denna personen har under lång tid levt under liknande omständigheter som vi, men har konsekvent vägrat ta emot någon form av hjälp förutom sönnmedicin.

ACT terapi verkar intressant. Det är en väg jag tror på, att acceptera att så här kommer mitt liv eventuellt att se ut. Jag får leva med denna smärta och ändå hitta mening. Självklart vet ingen vad som sker i framtiden men just nu är det så och i dagsläget ser jag ingen förändring och jag är maktlös inför detta. Definitivt ingen lätt väg att gå, men inte heller lätt att hoppas, bli besviken, hoppas bli besviken osv.

Undrar många gånger hur ska min son kunna uthätda sin plåga, när ger han upp? Det är fruktansvärt men så ser verkligheten ut. Vad jag gör är att fokusera på nuet så mycket jag kan, ta tillvara på allt som är positivt, enkla saker. Tänker ofta och det är nödvändigt, att just nu i denna stund är allt bra.

Detta synsätt påverkar alla relationer och nyligen sa jag till en gammal vän, att som det ser ut idag, är du ingen bra person för mig. Det fanns skäl och jag är mycket nöjd att sluppit en destruktiv relation. Känner att jag är inte inte intresserad av att vara tillsammans med människor som får mig att må dåligt. En relation ska berika livet göra att man växer som människa. Ett sidospår men förhållningssättet påverkar ju hela ens liv. Ska också säga att denna personen har under lång tid levt under liknande omständigheter som vi, men har konsekvent vägrat ta emot någon form av hjälp förutom sönnmedicin.

Nu är jag gravid i strax v12. Min mamma som druckit heela mitt och mina bröders liv och totalt struntat i oss samt i vuxen ålder ska nu helt plötsligt leka duktig , helt plötsligt börjar hon bry sig och kommer med massa råd o allting.
Jag är otroligt kluven o ledsen. Här snackar vi om en person som lämnade mig ENSAM hemma som barn medans hon satt på krogen, mina bröder hamnade i familjehem..jag tog ett enormt ansvar o nu först när jag är gravid ska hon börja bry sig? Jag vet inte vad jag ska säga eller känna om detta. Ville bara skriva av mig.

Hej EsterHanna

Tittar in för att säga tack för att du synliggör det som många med dig går igenom och så vill jag säga att du är klok som anmäler till polisen.

Vi finns här
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Flundran
Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Vilken svår situation du befinner dig i. Klokt av dig att du skriver och söker stöd och information, kanske för att få klarhet i vad som är möjligt och rimligt för dig att göra nu.

Utifrån det du skriver gissar jag att du har mycket erfarenhet och även kunskap om vad som inte gör skillnad för din partners motivation och vad som kanske är hjälpsamt. Att stå bredvid någon som till synes gör val som är destruktiva är oerhört påfrestande. Speciellt då valen påverkar omgivningen. Påverkar dig. Påverkar barnen. Det som sägs under berusning påverkar naturligtvis den nyktra tiden! Precis som du själv är inne på är det inte hjälpsamt att kommunicera då han är påverkad.

Det oroar verkligen att du är utsatt för våld, psykiskt och även fysiskt. Det kan även vara svårt att identifiera sig som brottsoffer. Självklart påverkar dig. Att vara utsatt för psykiskt och/eller fysiskt våld är traumatiskt och du kan behöva stöd i att hantera det. Ett steg kan vara att tala med en vän eller anhörig som du litar på. Ett annat steg kan vara att exempelvis ta kontakt Kvinnofridslinjen som har kunskap om detta. http://kvinnofridslinjen.se/ .” tel 020 505050, du kan vara anonym.

Något annat jag gissar att du funderar på är vad du vill och behöver göra för att själv må bra och kunna vara en trygg förälder i detta läge. Något vi uppmuntrar anhöriga att göra och fokusera på är att sätta de egna behoven främst. Redan nu beskriver du att du börjat göra saker som du mår bra av, som att vara med din familj. Bra.

Kanske har du redan en uppriktig och tydlig dialog med barnen? Att var mycket tydlig och att våga lyfta alkohol som samtalsämne är avgörande för att minimera risken för att barnen ska ta på sig ansvar eller känna skuld. Tysta barn kan vara oroliga barn. Även om barn säger att det är okej så blir det viktigt att säga saker som ”Du säger att det är okej och du förstår att detta inte är ditt fel samtidigt tror jag att du ibland undrar varför det är som det är och du undrar varför jag gör som jag gör. Vi vuxna arbetar med detta och mitt jobb är att skydda dig/er…” osv. Att återkommande initiera samtal med barnen och visa att du gör saker för att förändra situationen gör dem mer trygga.

Du skriver att ni samtalar nu och du skriver att han mår skit. Oavsett vad han väljer att göra åt sitt mående vad tror du att du kan göra för att må bättre? Har du möjlighet att göra något med barnen idag?

Jag hopppas att du får många svar och andras trådar kan hjälpa dig att reda i dina tankar och känslor för att kunna ta steg mot en bättre situation.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej fitnessgumman

Måndag igen, en ny måndag, hur har du det? Om du vill får du gärna berätta mer. Det kan vara svårt att berätta hur en har det då en anhörig dricker. Att öppna upp och börja tala om det är för många avgörande.

Du gör naturligtvis som du vill och tar de steg du är redo för men vi finns här.

Vänligen och ett varmt välkommen till oss
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej! När jag läser ditt inlägg känner jag att det är så orättvist att du ska behöva stå ut med en person som inte ta ansvar för sig själv. Det vore en annan sak om han försökte bli kvitt sitt beroende och bad om ursäkt för sitt beteende, men som han verkar bete sig nu förnekar han beroendet. Och ska du behöva ge upp att träffa dina barnbarn för att istället vara barnvakt åt din man som är otrevlig och elak mot dig? Vad ger han dig för positivt? Vad håller dig kvar hos honom? I mina ögon är det dags för ett ultimatum, såhär ska du inte behöva ha det!

I morse när jag vaknade hade jag 58 missade samtal på sms och Messenger. Samt ett självmordsmeddelande. Tänker polisanmäla detta. Måste ta reda på vart han bor.... Känner mig sjukt otrygg.
Detta är helt galet och jag undrar om detta verkligen händer?

Hej hej, För 4 år sedan flyttade vi utomlands för att få en fantastisk tillvaro i ett varmare land som nyblivna pensionärer. Och ja allt runt omkring är (var) fantastiskt. Men det blev ett tag "lördag-hela-veckan". Min man och jag drack alkohol nästan varje dag men för min del måttligt dvs jag hade koll för det mesta och hade inte problem med att inte ta ett glas vin varje dag. Min man däremot drack mycket varje dag och ägnade sig mycket åt att "titta på unga tjejer" på nätet. Och när jag upptäckte det gick han med på att gå i terapi. Men.
Åren gick och pandemin kom och sedan ett år, tror jag, så dricker han från tidig morgon och stiger till och med upp mitt i natten och dricker. Han gömmer flaskor överallt och jag har slutat att kolla honom. Han skriker åt mig och kallar mig allt man kan inte ens kan tänka sig.
Men det värsta är att han börjar bete sig mot mig och nu även mot våra barnbarn, vi har fem, när inte deras föräldrar är med. Han slänger deras saker om de står fel, tar bort deras tandborstglas, slänger deras saker runt i huset om de är på fel plats. Det är helt helt fruktansvärt. I kväll var jag med ett av de yngsta barnbarnen på dans och det yngsta var ensam hemma med henne. Han skulle ha lagat till maten som jag förberett, eftersom deras föräldrar skulle komma och hämta barnbarnen men först skulle vi äta tillsammans, men inget var gjort. Han var jättefull. Barnbarnet spelade iPad och jag frågade om hon hade haft det bra och hon sa ja. Men jag är så rädd för att han ska ha sagt något åt henne. Och jag vet inte vad jag eller hur jag ska kunna fråga henne. Vad ska jag göra?
När vi alla var samlade och jag lyckades "rädda upp" så skärpte maken upp sig och var "trevlig" trots att alla nog märkte att han var ganska berusad. Efter middagen väntade han till dess att alla lagt sig innan han själv gick och la sig. Han var då så full att han knappt kunde gå och kröp uppför trappan till sovrummet.
Jag har pratat med yngste sonen och hans flickvän om detta tidigare i sommar men jag vet inte nu vad jag ska göra, ska jag belasta dom igen. Jag vet inte om jag med säkerhet kan ta ansvar för att ha barnbarnen hos oss längre pga hans utbrott. Och jag vet inte vad jag ska göra överhuvudtaget.
Jag har bett honom att han ska söka hjälp men han säger att det är mitt fel att han dricker (en klassiker). Säkert helt fel att göra så men vad ska jag göra?
Mitt eget drickande är mycket måttligt sedan några år tillbaka, det är inte trevligt längre och jag behöver ha koll på allt runtomkring. Har ingen som jag kan anförtro mig åt då alla (de flesta) tycker att min man är fantastisk, charmig och snygg. Men ingen har sett den där andra sidan av honom.
Behöver råd och pepp. Är trött på att tassa på tå.

@Tofu nej, ingen parterapi mer än de vi fick via behandlingen för något år sedan!

Vi ha pratat igenom allt idag och jag hoppas det hjälper för nu mår han skit!

Försöker verkligen att vara i nuet. Se hur situationen är just nu, det går inte att föreställa sig framtiden även om hjärnan försöker bäst den vill. Jag dras iväg på allehanda vägar hur framtiden kommer se ut på än det ena, än det andra sättet. Antar att det är ett sätt att försöka förbereda sig. Men allt som går att påverka är hur det är just nu, denna dag. Hur Jag ser på det. Att detta är min kamp till självständighet och frihet oavsett hur det blir med min andra hälft. Vi har lång och jobbig process framför oss båda två. Men också en hel del bakom oss också om man tänker efter. Gemensamt är att ingen av oss vill och orkar ha det som vi hade. Hoppas det kommer en dag snart då vi kan prata... Just nu är läget att båda har vaknat iaf, att sättet vi levde på inte funkade för någon. Måste läka mig för att kunna möta honom ellet någon annan utan att bli sjuk igen.. Dagens mål är att andas igenom ångestattackerna och försöka ha tillförsikt i att processen pågår!

Nu ligger han och sura i sängen och ska liksom inte stiga upp.
Vet att han kommer sura ocj vara icke kommunikativ med mig idag! Få leva i ovisshet och det är jag som tillslut kommer få gå och be om förlåtelse att jag ballade ur igår.. inte han efter allt han sa. För det ska ju glömmas bort. Och att jag kallade han jävla alkoholist kommer jag få höra i flera veckor.. för hur kan jag vara så jävla känslokall att jag kalla honom det?
Jag är absolut inte stöttade enligt honom själv.. men att jag vänder ut och in på mig själv för att göra honom nöjd är inte att vara stöttande tydligen... ( en till anledning till att dricka....)
Men idag blir det inget drickande för bolaget är stängt!!!

Jag är uppe med barnen sedan länge. Få försöka vara glad för barnens skull iaf.

Tråkigt, tråkigt att läsa.
Jag kommer från andra sidan och har ägnat mig en del åt att dricka i smyg. Det är inte riktigt så enkelt som att säga att han skiter i dig och er tror jag om jag får prata utifrån mina erfarenheter. Han verkar ändå vara med på tåget att försöka göra något åt det.
Han tar en del tabletter också skriver du. Både antidepressiva och andra starka jäkla tabletter om han får tag i det. Han säger också att han mår dåligt. Det är svårt att sluta dricka. Eller kanske ibland inte svårt att sluta, men svårt att inte börja igen.
Jag har, trots att jag velat sluta ibland fortsatt. Det är väldigt obehagligt, ovärdigt och konstigt. Nu har jag slutat.
Din man medicinerar sitt mående med tabletter och med alkohol. Till viss del bidrar nog alkoholen till att han mår dåligt, men det gör också att det blir väldigt svårt att sluta. Han borde gå till läkare och kolla upp övriga värden som påverkar måendet tycker jag. Hans antidepressiva kanske inte alls fungerar för honom. Han kanske har några brister, t.ex,. B-vitamin, järn eller D-vitamin. Allt det påverkar också hur man mår. Han söker Quickfix i alkohol och tabletter, men åtminstone alkoholen kommer att göra att måendet blir ändå sämre på sikt. Jag förstår att du får ont i magen, känner dig maktlös och rädd och verkligen inte har någon kontroll över situationen. Det riktigt stora problemet tycker jag är hur din man medicinerar sig själv. Förståeligt kanske, beroende på hur dåligt han mår, men fullkomligt ohållbart i längden. Man mår heller inte särskilt bra av att ljuga och smyga. Tror alla på beroendesidorna beskriver hur dåligt man mår av just det. Tror du att du kan få honom att gå till läkare? Det är inte normalt att må som han gör och han kan inte medicinera sig ur det med det han använder. För att summera: den som dricker i smyg mår med största sannolikhet skitdåligt av sitt smygande och sitt drickande och du mår skitdåligt av din oro.
Han måste ta tag i grundorsaken till att han dricker tänker jag. Inte bara sluta dricka för då hamnar han snart i samma hjulspår igen.

Sedan tror jag att han blir arg på alla andra för att det är enklare än att blir arg på sig själv. Det är enklare lägga problemet hos oss andra

T.ex fick jag skit igår över att jag åkte iväg när han var ledsen.
Men hur många gånger har han inte åkt iväg när jag varit ledsen och det varit helt okey?

@Tofu
Jag vet, han är go när han varit nykter ett tag! Ibland tror jag att hans arga sida kommer för att kroppen skriker efter alkohol och därmed har en anledning att dricka. Oxh då kan man skylla på något istället för att inse problemet.

Min sambo är väl medveten om sitt problem men väljer ändå att inte ta tag i det.
Han gick på 12 månaders behandling på nämndemansgården. För ca 2 år sedan. Men det gjorde ingen nytta alls.

Jag försöker prata med han varje dag, men han är liksom inte kommunikativ utan väljer gärna och bara bara tyst. Vill jag berätta något så bara hma han när jag fråga om han lyssna!

Försöker få barnvakt ibland, för att åka iväg bara han och jag. Men då så heter det att din familj passa fan inte mina barn! Alltid problem:(

Känns som att det bara är jag som jobbar i denna familj, han kan liksom fortsätta utan problem och går det åt pipan för mig får jag höra det.. men går det åt pipan för honom så är det helt okey..

T.ex andra får absolut inte ljuga
Men att han ljuger pga alkoholen är helt okey, för han ljuger ju inte
Han beter sig som ett barn...

Lämna❤️
Livet blir bättre. Alkohol är alltid starkare än kärleken.

Bara lite snabb uppdatering. Tack kära ni för era svar. Det värmer i själen! Jag har inte svarat förrän nu för att jag allvarligt talat känner som att jag går bakom ryggen på honom. Tänker att han ska bli arg.. jo lustigt eller hur? Att jag är inte så lojal osv känns väl inte så bra. Men på senaste tiden har jag känt att kanske är det inte bara jag som det är ”fel” på. Mycket i vår relation har varit svajigt så sista årens bråk har varit runt mer än alkohol. Därför har jag kanske inte kunna satt fingret på det förrän nu? Kanske har jag drivit honom till vansinne tänkte jag. Det var nu jag insett att hans alkohol problematik gjort mig till ett spöke av mitt forna jag. När man få gå på tå så länge.. ifrågasätta sitt eget omdöme för det blir alltid kritiserat, sköta allt markarbete och logistik bara för att få det ifrågasatt och förlöjligat... sopa bort saker man faktiskt inte är ansvarig för. Försöka hålla ihop livet. Men till slut så blir man mindre och mindre som människa.

Mina barn ser att han har problem. Min dotter säger det rakt ut till honom. Hon är 10. Hon ifrågasätter varför pappa blir arg på mig om jag inte köpt alkohol när jag ändå varit ute och handlat. Varför han alltid dricker. Hon har även börjat fråga honom varför han måste bli full om han går ut på kvällen. Mitt andra barn försvarar pappa och säger att hon är elak som säger så. Jag sa faktiskt till henne att hon visst får fråga och säga sådana saker. Hon ser ju! Jag sa att jag inte heller tycker det känns bra. Hon måste få ifrågasätta. Vill absolut inte att hon ska se detta som ”normalt”. Så klart kommer detta tillbaka på mig då maken tror jag pratar bakom hans rygg då hon inte borde veta om att han dricker. Hon vet alderles själv. Jag har aldrig vågat ta den diskussionen med barnen helt ut pga att jag är feg. Jag orkar inte stå upp mot min man när han blir förbannad på mig. Lustigt att han erkänner att han är alkoholist för mig utan bekymmer och nästan som att då är det legalt för att nästa sekund skälla ut mig om jag talar om för någon hur mycket han behöver sin alkohol. Känner mig rätt värdelös. Tröstar båda läger och går och lägger mig. Fy. Har dock lyckats någonstans i min logiska hjärna inse att detta inte är hållbart. Nu gäller det bara att mina själsliga och emotionella delar lyssnar. Jag ger mig själv tid att nysta fram en plan. Man måste ju orka hela vägen! Har varit så många gånger jag diskuterat separation bara för att säga ok vi försöker ett tag till i nästa andetag. Suck.
Kram till er!