Senaste kommentarerna i forumet

Saknar också ord, så fruktansvärt Gros19! Hoppas även jag att du får stöd i din situation nu, och att jag kunde säga något tröstande. Men orden räcker helt enkelt inte till. Tusen varma kramar, ni är i mina tankar <3 <3 <3

Jag saknar ord ! Vad ni får gå igenom❤️
Hoppas du kan få stöd i din svåra stund.
Ber om mirakel för er❤️
Du verkar vara en så fin mamma . Ingen ska behöva gå igenom detta!
Önskar jag kunde säga något tröstande !
Kram❤️❤️❤️

Jag saknar ord ! Vad ni får gå igenom❤️
Hoppas du kan få stöd i din svåra stund.
Ber om mirakel för er❤️
Du verkar vara en så fin mamma . Ingen ska behöva gå igenom detta!
Önskar jag kunde säga något tröstande !
Kram❤️❤️❤️

Det är så illa det kan bli med min son. Frågan är om han överhuvudtaget överlever. Han har haft två infarkter, flera blodproppar i både hjärtat och hjärnan och det är risk för fortsatta proppar. Skallbenet är bortopererat för att minska trycket. Han kommer inte att kunna gå och troligen inte kommunicera. Han finns helt enkelt inte längre så känns det. Så stå på er i sjukvården, jag litade på dom och så gick det så här. Ett värdigt och proffesionellt bemötande på psykakuten kunde troligen minimerat skadorna.

Ingen trevlig känsla ❤ kan du prata om erat med nära och kära? Söka upp alanon och få stöd. Det behövs en massa kraft för att gå, så hitta på något att fylla på energi med.
Ett sätt för mig var att visulera det nya boendet, drömma om hur det skulle bli. Den där friheten man är påväg mot. Sen måste sorgen få finnas, för det är en massa sorg, för det var inte såhär det skulle bli. Tänker på dig, kram!

Jag känner mig så ensam!!

Särbehandlingen är verkligen hemsk, känner igen det. Hur är det med din son nu, Gros19? Tänker jättemycket på er. Att han såg och kunde prata lite lät ju ändå positivt. Hoppas innerligt att febern gått ner och att han inte hade hjärtmuskelinflammation, och att han mår lite bättre nu åtminstone fysiskt.
Att man inte kan lita på sjukvården är vidrigt. Och som anhörig till en vuxen person står man så hjälplös.
Här går det bara neråt, tyvärr, blir sämre och sämre. Nya LOB, akutinläggningar, leverinflammation (inte första gången)... Men ingenting tycks kunna stoppa sjukdomens kraft.
Massor av varma tankar till dig Gros, till Dearself och alla andra i liknande hemska situation.

Hej och varmt välkommen till forum för anhöriga, izza!

Vill börja med att säga att du inte överdriver och det låter som du gjort mycket för att försöka påverka honom. Tänker att namnet på din tråd säger något om vart du är på väg, inte alls konstigt att du har fått nog utifrån det du berättar.

Din man dricker mycket och har gjort en längre tid. Han säger att han dricker för du inte vill ha sex, att han måste få något roligt. Vissa gånger han blir onykter utsätter han dig för sexuella trakasserier och har gjort försök till sexuella övergrepp och är kraftigt ångerfull dagen efter. Lovar att han inte ska dricka men ändå har det fortsatt. Som du klokt frågade honom, hur tänker han göra den här gången för att hålla sitt löfte, men får inga svar.

Du undrar vad du kan göra nu. En tanke jag får är om du skulle få samtalsstöd i någon form för att kunna sortera i detta. Det kan finnas stöd via kommunen, familjerådgivning där en kan gå i enskilda samtal. Eller kanske testa att ringa Kvinnofridslinjen som är anonym och kostnadsfri 020-505050, eller Alkohollinjen som även är för anhöriga 020-84 44 48. Bara lite förslag det finns säkert annat också. Vad tänker du kring något av detta?

Jättebra att du startat en tråd här hos oss och vänt dig utåt för stöd, skriv gärna mer och berätta om det känns hjälpsamt! Du kan också skriva direkt till oss på admin under frågor om du vill få direkt kontakt om du skulle vilja det.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nu är min alkoholist trängd. Sparkar och fräser. Jag flyttar om några veckor. Önskar det var i morgon! Rätt skönt att ha kommit över värsta chocken över att behöva lämna sitt hem. Nu längtar jag mer till att skapa mitt egna hem, ett hem med lugn och ro och kärlek(till mig själv). Min man åker berg o dalbana i sitt missbruk och humör. Jag vill inte åka med där. Tycker synd om min dotter som hamnat emellan. Hoppas innerligt att hon inte tar skada. Ska göra allt jag kan för att hon ska fortsätta vara trygg!

Här är jag och läker, efter alla år med oro, bråk, hårda ord och elakheter, ja psykisk misshandel har det faktiskt varit, tvivel om jag har rätt - är det verkligen ett problem? och hat, jag har verkligen hatat demonen som kom fram. Men jag förstod inte! Jag fattade inte att det handlade om ett beroende att han blev knäpp när han drack eller dagen efter. Så idag jobbar jag med förlåtelse och titta framåt vad jag vill ha. Alla de gånger jag tänkte på skilsmässa - för så här vill inte jag ha det. Idag kan jag titta tillbaka på mig själv och säga - du förstod inte bättre. Förlåt den okunniga och ge kärlek för att inte skapa bitterhet. Idag känner jag omsorg om mig själv och kärlek till min nästa.

Jag älskar min underbara tonåring som jag bara vill det bästa. Jag kan ta lite sura miner och kommentarer med oändligt tålamod och säger ifrån när jag blir ledsen. Vi har sån härlig tid just nu och då njuter jag av det. Jag kan också ge henne mer tid nu när det bara är vi två. Jag hjälper henne inför prov, vilket hon uppskattar och tycker om. Vilket känns som att hon gillar. Jag är också ärlig med henne om vad jag känner och tänker (nja, inte precis allt), som jag tror betalar sig i lugn och ro för oss. Jag väljer också att lita på henne, går det åt skogen när hon är hos sin pappa så klarar hon det eller så ringer hon mig. Sån lättnad att kunna tänka så istället för att oroa mig vad som händer när hon är där.

Jag har också en bra kontakt med exmaken som är nykter när hon är där. Känns skönt att kunna ha vettig kontakt och oerhört skönt att slippa alkoholen. Jag behöver aldrig mer bry mig om han dricker eller inte för jag blir inte berörd. Om han sitter hemma hos sig och dricker trots avrådan från läkaren behöver jag inte gå in och rådda i det, jag bara släpper det. Så skönt. Jag kommer aldrig någonsin mer tillåta någon att misshandla mig psykiskt, så skönt att ha den insikten och också vara alert på signalerna. Kärleken är över men omsorgen och omtanken finns kvar, men det känns som att det är på ett sunt sätt. Jobbar på med det.

Så jag och dottern mår bra och det verkar som om exet vill ta tag i sitt liv. Han väljer i alla fall att dricka mycket mindre är när vi bodde ihop, skönt att se. Meditation, visualiseringar och mindfullness hjälper mig på resan.

Jag tyckte nästan dom nyktra dagarna var värst, vita knogar efter avslutad behandling. Den låga självkänslan som följer i fotspåren av för en missbrukar brukar väl visa sig med bla svartsjuka, avundsjuka. Och offerkoftan av att alla andra får dricka och ha roligt ställde till det för oss också, jag fick höra hur jag svek om jag inte stötta, kom med glada tillrop hela tiden. Själv var jag så sviken av lögnerna in i vår relation, otrohet, ilska och fyllkörningar och jag fick inte visa det minsta av dessa känslor för då tog det hus i h. Så det är ett digert arbete in i nykterhet för båda parter i en relation ❤

Hej lillalillalillasyster!

Välkommen till forumet. Vilken tuff situation du beskriver, att se ett syskon såpass illa däran att den inte kan ta hand om sig själv. Klokt av dig att du skriver här och söker stöd och tips.

Utifrån det du beskriver så låter det verkligen rimligt att din bror ska få hjälp med sin situation. Du går in och tar ett mycket stort ansvar för att åtgärda det mest akuta. Fullt förståeligt, när han är så illa däran och det inte finns någon annan med insyn och möjlighet att stötta. Trots detta undrar du hur länge han kommer kunna dricka som han gör, innan något mycket allvarligt händer. Hur mår du av detta, av att vara i denna oro och att vara ensam med ansvaret?

Du kanske redan vet detta, men det är Socialtjänsten i kommunen/stadsdelen som har ansvaret för att ge honom stöd i den situation han befinner sig. Det finns lite olika sätt och varianter de kan gå in, delvis beroende på vad din bror själv vill och behöver. Men utifrån det du berättar kan det vara så att Socialtjänsten även kan se till att han får vård även om han inte själv vill, om de bedömer att han omedelbart riskerar sitt liv genom att dricka som han gör eller att han på grund av sitt sinnestillstånd i stort inte kan ta hand om sig.

Hur ser det ut med ditt eget stöd just nu? Du skriver själv inte så mycket om ditt eget mående och hur det här påverkar dig, men många har även varit hjälpta av att få kontakt med det anhörigstöd som Socialtjänsten även kan erbjuda personer i din situation. Du är inte ensam om att vara i den här typen av tuffa situationer, och det är många som varit nöjda med stödet som går att få.

Hoppas att något av detta blev hjälpsamt för dig. Skriv gärna mer och berätta om vad du tänker och hur det går. Ibland behöver en skriva flera gånger i sin tråd för att den ska få fart.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@stardustinthesky
Hej. Vi bodde förstås inte ihop, men jag upplevde aldrig misstänksamhet eller svartsjuka.
Upplevde rastlöshet och lättretlighet ... Jag hann någon gång bli glad då han började med annat än alkohol. Kom fram till dock att ett beroende "flöt in" i ett annat beroende. Dopaminpåslag på annat sätt tänker jag. 🤔

Hej stardustinthesky!

Sannolikt finns det en del erfarenheter på forumet kring det du frågar om, men som du kanske vet behöver en ibland skriva flera gånger i sin tråd för att den ska "ta fart". Blir nyfiken på vad det är som föranleder frågan, är det här något du själv upplever? Skriv gärna och berätta mer om hur du har det, om du vill.

Det va så länge sen jag skrev nu, 1,5 år senaste vad jag kan se. Det har varit lugnt den tiden. Jag har docknu inser jag, mått så fruktansvärt dåligt. Min mur runt omkring mig är skyhög där endast mina barn har tillträdde innanför….det börjar tära på mig.
Han har haft ett par återfall nu under hösten och jag har satt upp mig helt inför det. Han får inte ta i mig, han får inte sova i samma rum, han får knappt ha hand om barnen. Mitt sätt att skärma av antar jag i väntan på att jag ska reda ut alla känslor som jag har och som jag förlorat.
Mitt i allt detta träffar jag en gammal bekant (som jag dejtat för 100 år sen), det som inte får hända har hänt. Han har börjat nagga i hörnet av min mur och jag får bokstavligt talat PANIK! Jag vill inte att nån ska börja med det, vad händer när och om den faller? Kommer han finnas där utanför eller kommer han försvinna när den är nere och jag har blottat mig ner till fotknölarna.
Jag har sagt detta till honom då jag varit uppe en hel natt utan att sova just för detta, det tär på min inifrån. Jag behövde får ur mig det o jag tyckte han behövde höra det. Han ville fortsätta ses trots allt jag berättar men kanske på nåt fik så chansen inte finns till möjlighet för annat och jag vet inte. Kommer detta att göra mig ännu ondare? Vad är hans del i detta, finns det nån baktanke? Samtidigt sitter jag fortfarande i huset med sambon o barnen….
I denna takt är inte väggen långt borta…..men allt jag vill egentligen är att komma därifrån!
Känner mig mer ensam nu än nånsin och behövde skriva av mig till nån som förstår min frustration, ångest och skam. Jag är bara en person vill bli älskad av nån som vill bli älskad av mig. Hur svårt kan det vara?

Det va så länge sen jag skrev nu, 1,5 år senaste vad jag kan se. Det har varit lugnt den tiden. Jag har docknu inser jag, mått så fruktansvärt dåligt. Min mur runt omkring mig är skyhög där endast mina barn har tillträdde innanför….det börjar tära på mig.
Han har haft ett par återfall nu under hösten och jag har satt upp mig helt inför det. Han får inte ta i mig, han får inte sova i samma rum, han får knappt ha hand om barnen. Mitt sätt att skärma av antar jag i väntan på att jag ska reda ut alla känslor som jag har och som jag förlorat.
Mitt i allt detta träffar jag en gammal bekant (som jag dejtat för 100 år sen), det som inte får hända har hänt. Han har börjat nagga i hörnet av min mur och jag får bokstavligt talat PANIK! Jag vill inte att nån ska börja med det, vad händer när och om den faller? Kommer han finnas där utanför eller kommer han försvinna när den är nere och jag har blottat mig ner till fotknölarna.
Jag har sagt detta till honom då jag varit uppe en hel natt utan att sova just för detta, det tär på min inifrån. Jag behövde får ur mig det o jag tyckte han behövde höra det. Han ville fortsätta ses trots allt jag berättar men kanske på nåt fik så chansen inte finns till möjlighet för annat och jag vet inte. Kommer detta att göra mig ännu ondare? Vad är hans del i detta, finns det nån baktanke? Samtidigt sitter jag fortfarande i huset med sambon o barnen….
I denna takt är inte väggen långt borta…..men allt jag vill egentligen är att komma därifrån!
Känner mig mer ensam nu än nånsin och behövde skriva av mig till nån som förstår min frustration, ångest och skam. Jag är bara en person vill bli älskad av nån som vill bli älskad av mig. Hur svårt kan det vara?

Min man har i mitt tycke börjat dricka mer sista åren. Vi har varit ett par i 8 år. Han dricker fina viner, varje helg, gärna några flaskor fre o lör. Han planerar för att kunna dricka sitt vin så fort som möjligt när det blir helg. Jag dricker själv väldigt måttligt o helst inte varje helg. Men vill jag bara dricka ett glas är han där o frågar om påfyllning hela tiden. Får åxå höra att jag är tråkig som inte vill dricka mer..
Ett flertal gånger har han ”tappat” det helt när han även druckit sprit. Vaknar av att han klättrar på väggarna o möbler för att hitta till toaletten. Han har även försökt ha sex med mig när jag sover vid dessa tillfällen.. Blir vansinnig varje gång o han blir sååå ångerfull o säger att han inte ska dricka sprit. Jag menar att han inte ska dricka alls.
Jag hatar när han är full o vill VERKLIGEN INTE ha sex med honom då.. och det vet han mycket väl om! På senare tid har min sexlust avtagit även när han är nykter o jag är dessutom i klimakteriet. Vi har sex typ 1 gång/v. Vilket han tycker är alldeles för lite..
I lördags kom droppen som rann över. Han blev asfull & klättrade omkring på mig o väggarna. Jag la mig på soffan. På morgonen försökte jag prata med honom o då säger han att han dricker för att jag inte vill ha sex, då får han nåt kul iaf.
Gick ut med hunden i flera timmar, kom hem o han sa inte ett ord. Jag åkte då till jobbet o fick efter ett tag sms att han var ledsen o att det är honom det är fel på.
När jag kom hem försökte jag prata med honom igen o han sa bara att han är ledsen o inte ska dricka. Försökte få svar på hur han tänker gå till väga men han svarar knappt. När jag blir arg på att han inte säger nåt svarar han bara att han inte vet vad han ska säga mer. Han har ju bett om ursäkt & ska sluta dricka sprit.
Hjälp! Är det jag som överreagerar?
Vad ska jag göra?

Hur ska man förhålla sig till all skit som alkoholisten vräker ur sig för att få en att må dåligt när man synat att hen druckit/tagit återställare? Har någon bra råd, jag känner mig fullständigt "mind fucked" och behöver hitta tillbaka till verkligheten.

Nu behöver jag skriva av mig igen. Har hittat ett boende, kommer bli mysigt och bra. Orkar inte leva i "rädslan" för att det ska drickas och bråkas här hemma. Det är som om jag avslöjar honom med att ha tagit återställare eller liknande så är det som om han ska förgöra mig. Anfall är bästa försvar och det finns ingen hejd på vad han häver ur sig. Tror tyvärr att han genom detta håller på och förstör sina chanser att kunna komma tillbaka till mig, vilket jag tror han skulle vilja om han blev frisk. Han har visat väldigt fina sidor de senaste dagarna och det kändes nästan som om kärleken mellan oss lyckades bryta fram igen. Men så tror jag han blev rädd att han höll på att kapitulera och han började dricka och därmed var den hemska versionen av honom tillbaka. Kan det vara så att alkoholdemonen övertalar honom att dricka för att kärleken höll på att ta sig igenom? Det gör så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Kommer ta lång tid att bryta upp och vi kommer behöva kämpa med allt vad det innebär med barn, hus och annat som ska delas upp och redas ut. Känns verkligen som om han gör detta för att få en anledning att dricka och må dåligt och därmed dricka mer. Är så arg på honom!!! Jäkla omogna självdestruktiva -men ändå den jag älskar mest- människa! Vad mycket enklare allt hade varit om kärleken inte funnits där.

@mus-lusen
Vet att jag måste göra något de har gått alldeles för långt. Finns ingen kärlek kvar från min sida men så mycke hinder med boende och mest hur kommer barnen ha det hos sin pappa. Kommer vara så jobbigt när dom är där den ångesten vet jag inte om jag klarar av. samtidigt vet jag att som jag lever nu är inte bra för mig och framförallt inte barnen.

@LitenSkär
Hur har det gått för dig? Jag har funderar mycke på hur det gått för dig?

Jag vet att jag måste prata med någon men så himla svårt.Har vänner men dom har sina bekymmer även om jag självklart vet att dom skulle lyssna så skulle dom bli chockade över hur jag har det.Jag har även en kompis som blivit svårt sjuk och vill inte berätta om mina problem då jag vet att hennes är värre då hon fått höra att hon tyvär inte kommer att klara sig….

Sambon har i helgen druckit sedan i fredags när han kom hem från jobbet vid 16. Sen åkte han iväg med några kompisar och kom hem full när vi sov och känns såklart mycke bättre när han inte är hemma . Började dricka vid 14 igår däckade på soffan vid 19. Jag har försökt och hålla oss borta så mycke som möjligt då jag inte vill ha barnen nära honom och inte jag själv heller.
Han har inte varit elak vilket han kan vara ibland.
Skulle behöva prata med någon de vet jag men funderar på Psykolog för som jag skrev innan jag har fina vänner men jag skäms. De blir så mycke värre också när han mår så himla dåligt och känns som att han ibland gett upp livet.

Jag känner mig så nere själv och känner mig som en dålig mamma då jag ofta är irriterad och tålamodet är kort även om jag försöker tänka på det.

I slutet av oktober ska vi på en stor fest och jag har redan tänkt många gånger hur ska det gå tänk om han blir jättefull? De är en fest som jag länge sett fram emot då jag sällan går på fest speciellt inte en lite mer uppstyrd fest med finmat. Så tråkigt att långt innan behöva känna ångest och oro istället för förväntan och glädje.

Stor kram

@LitenSkär
Hur har det gått för dig? Jag har funderar mycke på hur det gått för dig?

Jag vet att jag måste prata med någon men så himla svårt.Har vänner men dom har sina bekymmer även om jag självklart vet att dom skulle lyssna så skulle dom bli chockade över hur jag har det.Jag har även en kompis som blivit svårt sjuk och vill inte berätta om mina problem då jag vet att hennes är värre då hon fått höra att hon tyvär inte kommer att klara sig….

Sambon har i helgen druckit sedan i fredags när han kom hem från jobbet vid 16. Sen åkte han iväg med några kompisar och kom hem full när vi sov och känns såklart mycke bättre när han inte är hemma . Började dricka vid 14 igår däckade på soffan vid 19. Jag har försökt och hålla oss borta så mycke som möjligt då jag inte vill ha barnen nära honom och inte jag själv heller.
Han har inte varit elak vilket han kan vara ibland.
Skulle behöva prata med någon de vet jag men funderar på Psykolog för som jag skrev innan jag har fina vänner men jag skäms. De blir så mycke värre också när han mår så himla dåligt och känns som att han ibland gett upp livet.

Jag känner mig så nere själv och känner mig som en dålig mamma då jag ofta är irriterad och tålamodet är kort även om jag försöker tänka på det.

I slutet av oktober ska vi på en stor fest och jag har redan tänkt många gånger hur ska det gå tänk om han blir jättefull? De är en fest som jag länge sett fram emot då jag sällan går på fest speciellt inte en lite mer uppstyrd fest med finmat. Så tråkigt att långt innan behöva känna ångest och oro istället för förväntan och glädje.

Stor kram

@Ishavet Låter precis som min situation! Jag vill inte heller leva med min sambo längre om han inte slutar helt med alkohol, det är vad jag har kommit fram till. För efter alla år med tråkiga, jobbiga efterverkningar av alkoholintag, efter att ha bestömt att han inte tar en droppe när vi är med min familj, efter att försöka styra upp det på olika sätt (ex: bara dricka öl, bara dricka 3,5 or, isv, osv..) så inser jag nu äntligen: Det funkar inte!!! Nolltolerans är det som gäller!
Modigt av dig att vara rak och ärlig! Hoppas verkligen det håller och att han ALLTID kommer välja dig före alkoholen! Kanske du skrivit mer hur det utvecklat sig, jag har inte läst allt tror jag. Är ny på forumet idag.
🧡

@Tröttiz Tack för ditt svar och dina tankar. Det är bra att du är hård mot mig, skriver ärligt och rakt. Är ju därför jag vänt mig till detta forum. Jag beöver stöd, hjälp och tankar från andra i liknande situationer som mig. Är väl så det har varit fram till nu, att jag försökt ställa ultimatum som jag sen inte kunnat hålla då jag egentligen inte vill lämna...Nu har jag dock kommit till stupet då jag inte orkar lägga mer av min energi offra mitt välmående mer på detta eviga problem! Han har ju tagit till sig lite iallafall då han faktiskt tagit kontakt med det lokala AA, så en bit på väg är vi åtminstone! Sen får vi se vart det leder...
💕

@Mi74
Hej. Jag är också inne på det där om ultimatum som @Mus-lusen skriver. Ställ inte ultimatum som du inte kan hålla. För honom blir det ju som att,
" Aha! hon säger så men jag kan ju ändå sen göra som jag vill". Så kan det "smitta" i någon annan sak och han tänker att, hon säger en sak men gör en annan och jag kan göra vad jag vill ändå... ! Ultimatum som inte hålls hjälper vare sig honom eller dig. Låter hårt kanske men så ser jag på det, men välment. 💕

Jag tänker att du inte överreagerar, för ens upplevelse om något kan INTE vara fel. Den upplevelse man har om något så har man ju ...

Jag ställde krav, satte gränser. Gjordes dock sent. Men - det var snarare för att vårda mig själv då jag började uppleva att hans beroende alltför mycket började påverka mitt välmående. Jag drogs ner. Jag kom till en gräns.
Men hade svårt att t ex säga nej till att träffa honom för en tid sedan. (vi är vänner) Men då hade jag tidigare gjort gjort upp i mitt huvud att för mitt välmående ska jag inte träffa honom vid onyktra tillfällen. Efteråt kändes det bra!

Sköt om dig, hitta på trevliga saker. Sätt upp gränser vad du tycker är okej och inte, var rak och tydlig.
Kanske en idé vore att försöka frångå frågan du ställer dig som att kan jag ställa krav på HONOM?🤔 Att i stället fråga dig själv vad som är okej för dig och sätta gränser, att du sätter för dig gränser till det du mår dåligt av. Att du för DIG stänger ute det jobbiga, att flytta fokus. Äsch, kan inte riktigt tänka och förklara bra ... 🤯 😔
Ta hand om dig! 💕
🌺