Senaste kommentarerna i forumet

Oj kära du! Hoppas alanon hjälper dig? Hur har det gått? Kram! @Tingeling00

Tack Skrållan! Alltså visst vill jag inte ha det så här om 1 år. Men varför ä det så svårt att gå? Jag har precis börjat inse att min självkänsla nog inte är på topp och sätter käppar i hjulen. Han säger ofta att jag ska sluta bete mig som ett offer. Allt är liksom förvirrande. Inte har jag väl bett om det här eller? Tråkigt att du också varit där. Ja det är svårt att känna kärlek när det inte finns någon tillit. Inget ge och ta längre. Så skönt att du lyckades ta dig ur! Snart så...kanske är det min tur? @Skrållan

Tack sjöochsnö! Känns både tröstande och riktigt sorgligt att vi är så många som delar den här erfarenheten... kram @sjöochsnö

Tack för att du lyssnat! @Fröken H

Kanske? Vad tror du själv?

Hej! Lättare sagt än gjort men du sa det själv? Gå vidare utan honom. 👍

Åh, vad jag känner med er båda. Vad bra att du startade den här tråden, Dearself. Känner som vanligt igen mig så mycket i er båda.
Dearself, alkohol är verkligen inte "bara". Det är faktiskt en av de värsta drogerna/beroendena, med något undantag kanske. Jag var på en anhörigträff på den dagbehandlingar min dotter varit på under sommaren och där underströk de just detta. Min dotter dricker på samma sätt. Inga mellanlägen. Lite skillnad mot dem som är lite "småfulla" för jämnan, även om det naturligtvis också kan vara otroligt jobbigt och skadligt.
Min dotter har både gått på dagbehandling och varit på behandlingshem (drygt fem veckor) i sommar. Behandlingshemmet var, som jag kanske skrivit tidigare, inte optimalt för hennes behov. Nu har hon börjat jobba igen. Jag håller andan. Samtidigt försöker jag så gott jag kan att jobba med mig själv, inser att detta troligen är något jag måste lära mig leva med, inser att det också är något där risken är stor att jag förlorar henne. Det är svårt att förstå hur man ska kunna leva med det. Men försöker, på olika sätt. Alla förslag - Gros har ju haft en del - är välkomna. Jag har nu börjat i en ACT-terapi - acceptance and commitment - vet inte om ni känner till det, men har blivit allt vanligare i vården, framför allt i behandling för personer med svåra smärttillstånd där medicinering inte hjälper tillräckligt. Men kan också appliceras på den här typen av situationer, där man tvingas leva i en outhärdlig situation med psykisk smärta, som man så att säga inte kan lämna - men ändå finna en mening i tillvaron. Känns lovande än så länge. Men det är dyrt att gå hos en privat terapeut. Ändå värt det om det hjälper. Vi får se.
Det handlar också om det här svåra, det svåraste kanske, som Gros nämner, att inte kunna påverka situationen. Jag är övertygad om att i det i de här sammanhangen - när det handlar om svårt substansberoende - är allra mest förödande när det handlar just om ens barn. (Även om man förstås inte kan generalisera.)
Jag väntar på nästa "slag" - kanske har det redan skett i kväll (har inga indikationer på det dock). Har på något sätt gett upp hoppet allt mer, men helt kan och vill jag förstås inte göra det. Det känns nästan overkligt att vara i den här situationen. Stor kram till er båda.

Jag ligger här ensam i gästrummet och mår så fruktansvärt dåligt efter vårt återkommande lördagsbråk.
Det är tal om skilsmässa.
Jag lever ensam i veckorna helt isolerad.
Min man kommer hem på helgen alltid kånkandes med helgens alkohol.
På fredagen måste han dricka hela kvällen och natten för att tanka energi.
På lördagen dricka hela dagen kväll och natt.
Söndagen dricka hela dagen och kväll.
Jag får alltid gå och lägga mig själ jag som är tråkig och trött.
Jag har börjat blivit elak arg och irritabel.
Jag mår bra i veckorna när jag är själv men till helgen när min man kommer hem växer min ilska.
Min man är aldrig elak mot mig.
Han väljer bara glaset före mig.
Jag orkar inte mer.
Jag är helt isolerad jag vill jobba igen och möta människor.
Jag har börjat jobba som camgirl det tycker min man är bra.
Nämde att jag vill söka jobb som kassörska då blev han besviken att jag ville vara ifrån honom.
Jag är så jävla arg på min man.
Men jag älskar honom.

Varit tillsammans med min sambo i snart 8 år!
Alkoholen har alltid funnits där, han har fått behandling och haft vita dagar! Men faller alltid tillbaka!
Problemet ligger inte i att han dricker ibland bara fredagar, men på semestern allt mer.

Utan Problemet ligger i att han blir aggressiv och elak! Han kan sitta i flera timmar och bara mata ut elaka saker.
Om min familj, om mitt barn ( vi har gemensamt och jag har en sedan tidigare) om hans jobb, om pengar ( att jag bara är tillsammans med honom för pengar. )
Att jag är en hora, slampa, parasit, äcklig kossa, hemsk häxa.
Ja alltså sådant man inte ska få höra!

Det är (oftast/alltid) mitt fel att han dricker enligt honom , det är jag som är tjurig och gör att jag får ångest. Mitt barn gör honom irriterad för att hen inte följer det han säger. Listan kan bli lång!

Ikväll/idag blev det ett stort bråk, där det slutar illa.. Inga slagsmål ( varit tidigare) utan en jävla massa elaka ord. Jag är helt tomt efter att jag fått höra!( nu ligger han och sover men inte jag!)
Han tycker bara jag kräver pengar, handlar onödiga saker och han får aldrig köpa något.
Han vill spara flera tusen varje månad, men jag anser att vi inte kan det för det blir skrapet varje vecka innan barnbidrag! Anser att vi kan spara, men inte 6 tusen som han tycker.
Köper jag grejer till barnen så som vinterjackor osv kläder och allt tycker han det är bra.
Ska jag köpa det till mitt andra barn blir han sur och tycker jag bara lägger pengar på det barnet. Men i själva verket är det inte så..

Han tjänar ca 13 tusen mer än mig varje månad. Vi ha delad ekonomi. Men nu vill han ha separat ekonomi? Då kommer jag ha ca 5 tusen kvar och han typ 16 000 kr kvar.. inte rättvist.
Han säger så varje gång han blir arg.

Han tycker bara det är jag som bestämmer vad vi ska göra om helgerna men bestämmer inte jag blir det inget gjort.

Enligt han gör jag aldrig något med barnen, men de sista året är det jag som planerat allt 9/10 gånger.
Det är bara jag som se till att dom leker med kompisar, åker på kalas osv

Jag har varit medlem här tidigare..

Svamligt innehåll men ah...
Familjesamankomster med min familj får jag alltid åka på själv, han börja aldrig bråka på fm för att slippa och kunna sitta och tycka synd om sig själv att jag åker utan att tänka på vad han vill. Få dricker han och ör ofta full när vi kommer hem..
Då får jag höra att jag är en äcklig häxa som aldrig tänker på hur han mår, att jag sviker honom när jag åker iväg när han har så grov ångest att han gråter. Men så fort vi åkt åker han till bolaget och är sedan as förbannad hela dagen. Så när man kommer hem är allt kört och man få ännu en gång bråka..
Jag är inte världens bästa heller. När jag får nog får jag nog och då står jag och skriker mig hes, oftast kasta jag saker runt om mig som går sönder. Kan säga saker som att han är en jävla alkoholist osv..
Men när det kommit så långt är det jag som ska lugna ner mig inte han? Utan då kasta han det i ansiktet på mig i stället.. och det hela slutat med att jag ber om ursäkt och inte han...
Han ber aldrig om ursäkt..

Nu försökte jag krama om han innan vi skulle sova men då skulle jag inte komma och äckla mig för han hatat mig och vill inte alls leva med ett lider som mig...

Vi har ingen kärleksfull relation, inga pussar kramar eller sex relation och jag vet att skulle vi ha der skulle vi båda mår lite bättre. Men det är enklare sagt än gjort. Ingen vill väl röra någon som precis kallat en hora och verkligen visat hur mycket han hatat mig.

Visst är det konstigt att man älskar en sådan person?

@ensam optimist : Samma tankar brottas jag med... Är behandlingspedagog i botten, satt och skrev mitt examensarbete med en full alkoholist i mitt hem och ...tänkte skriva " fattade inte" -men måste bli : förträngde -det jag såg.
Ville inte misslyckas med mitt äktenskap, ville inte att det skulle vara så, ville inte göra min familj besvikna-de var så glada att vi gift oss... Nu har jag lämnat-det gick inte längre. Att klara av att säga stopp-hit men inte längre är svårt och för vissa omöjligt.

Gud hjälpe mig. Hoppas att jag ändå är på väg framåt! Idag orkade jag inte stå emot längre. Vi är hemma och det är lugnt. Inget speciellt men heller inget spänt. Tänker fortsätta på min resa mot att bli fri från medberoende. Har flera bokade samtalstider nästa vecka. Han har sökt hjälp via jobbet. Det går ändå inte att bryta tvärt av då vi har barn och hus ihop. Hoppas detta startat en process ingen av oss kan avsluta.. Be en bön för mig 🙏

@EsterHanna ja, gud, ja förstår att det du skrev till honom gjorde honom tyst. Det är starka ord som är svåra att förvränga för sig själv.
Det måste vara skönt att svara och få ur dig precis det du känner också.
I mitt fall var det just den känslan jag hade och mina sanningar som jag tillslut kände att jag behövde få ur mig som bröt ner hans förnekelse och han kunde sätta sig in vad jag kände ( det har han berättat själv).
Han är på ett behandlingshem idag.
Hoppas din helg blir lugnare och att du får rå om dig själv.

Kan man vara säga att det är bäst vi särar på oss så slipper han ljuga å jag slipper känna mig paranoid

Rensar vidare och hittar vinboxgömman 💔

Nu har han ringt 2 ggr och jag har inte svarat, han känner nog på sig att något är fel 😔

Nu har han ringt 2 ggr och jag har inte svarat, han känner nog på sig att något är fel 😔

@Nora81 Tack Nora för din input... Ja, jag försöker. Blockar långa perioder men blir orolig att han ska dyka upp ist då. Men nu hände något i går. Han skrev på Messenger typ" Har du slutat älska mig sådär, bara på en sekund?!!!" och arg gubbe.
Svarade för en gångs skull , " Nej, det har tagit lång tid. Långsamt. Gång efter gång har du svikligt mig genom att dricka. En dag hade jag inget mer att ge och nu är det tomt."
Inte ett enda ljud på 15 timmar. Så skönt!
Fyllt bilen igen. Tippen.... Herregud vad jag röjer. Så skönt. Önskar alla en fridfull helg där ute!

Ja jag tog upp det i torsdagskväll! Hans svar:
Meen jag har absolut inte druckit en droppe sedan vi hade vårat samtal i juli! Inte en gång, när skulle jag ha gjort det??!
-Ja inte vet jag men det saknas öl och igår upplevde jag beteendeförändringar
Nej det stämmer absolut inte!! Han har gett bort till kompisar! (Tar man då de öl som står längst bak på ölflaket och har en plastlåda ovanpå)
Jaja vi diskuterade en stund till medans mina tankar bara mal på! Vi blev inte osams men mitt hjärta säger en sak och min hjärna en annan!
Försökte förklara att jag känner ett kaos inombords!
Nu har han åkt bort denna helg och han ringde innan å sa att det inte känns bra att han åker iväg jag sa att det kan vara bra att vara ifrån varandra å ha det lugnt (för mig i alla fall)
Idag har jag gått igenom lite för att få ro och jag har hittat ölflaskor i soppåsen och det är den vi hade i ons/tor….
Har även synat flaket med öl och av alla 24 starköl är det 5 kvar 10 saknas och resten är utbytta mot 3,5!
Helt ärlig är jag redo att läggas in mår så fruktansvärt dåligt 😭
Vill inte svara när han ringer men gör jag inte det så kommer han att komma hem å det vill jag inte heller 💔

@EsterHanna det låter fruktansvärt tufft.
Så bra att du tagit hjälp av en jurist.
Det är förmodligen hans förnekelse som du skriver. Verkligheten tränger på för honom och konsekvenserna är så stora att det inte går att förneka snart eller så fortsätter han förvränga verkligheten i sin sjukdom.
Kan du på något sätt minska kontakten med honom så att du får en chans att vila/ hämta kraft? Tänker på det du skriver att du står fast och upprepar det du tidigare sagt och backar så hjälper du kanske honom mer och dig själv. Han förstår att du inte finns där och du slipper lägga din energi hans förnekelse och istället kan lägga den på dig själv istället.
Min terapeut sa att han är en vuxen människa och kan ta ansvar själv. Han har satt prioriterat sig och det är dags att du också gör det.
Ta hand om dig och var rädd om dig. ♥️

Nu har jag bokat tid med en jurist... Har fattat det som att bodelning går att göra även före betänketiden går ut.... Bättre låta annan person ta i det. Mannen fortsätter ringa, messa och kräva videotjatt på Messenger. Svarar aldrig där. I går lät han mindre onykter. Och därmed lättare att prata med. Jag står fast-han vägrar ta det till sig. Detta är en fas, jag är hans fru, han kommer kämpa, vi behöver ta en paus bara osv....

Han lägger det utanför sig själv, kanske för att inte bryta i hopa helt.
Jag vill gärna ha mandat för att han inte kan gå in i huset osv, enligt honom kan han det iom att han står skriven här.
Skönt med beslutet om juristen.
Vilken ja mardröm...

Kan det inte få bli bra, kan han inte få må bra och få det liv han önskar, min fina kille som jag älskar över allt. Skulle kunna vara mina ord så har jag ofta tänkt. Du har fått vila och känna hur livet egentligen ska vara, känt verkligt hopp och så händer det här ett återfall när man är som mest sårbar. Har upplevt detsamma och det är den mest plågsamma känsla jag upplevt i samband med min sons missbruk. En vän sa till mig när jag var i en liknande situation som du är nu Dearself, att hon aldrig hade sett mig må så dåligt. På något sätt överlever man och hoppet väcks igen men det är precis som du säger oehört sorgligt. Kan tänka mig att du är glad att träffa din son och sen byts glädjen till sorg.

Hur tror du din son tänker, besviken på sig själv förmodligen och vad vill han. Har han pratat om förlängning så vill han troligen tillbaka. I din situation hade jag ringt upp behandlingshemmet och bett om råd hur ni ska hantera situationen.

Min son är just nu inlagd på psykiatrisk avdelning pga att hans medicin inte hjälper honom. Han har plågsamma röster vilket idag är hindret att kunna få leva sitt liv. Känner också maktlösheten det enda jag kan göra är att finnas där för honom. Jättesvårt att inte kunna påverka situationen. Det är ju inget man hellre vill än att hjälpa sitt barn.
Många kramar till dig!

@söttsomsocker Vad tufft du verkar ha det också, med dilemman som känns nästintill omöjliga att välja väg kring... Vad bra att du ställde krav när du fick barn, och att de skärpte sig då. Kan du göra det igen? Är det deras val att bosätta sig nära, eller gemensamt beslut? Det låter ju som att det är för att de vill vara nära dig och sina barnbarn? Då tycker jag det är helt rimligt att igen säga att det sker på vissa premisser.
Min mamma dricker sig aldrig redlös, och detta var aldrig ett problem - eller jag formulerade det aldrig så - förrän min pappa dog dör drygt 20 år sen. Mamma har bott själv sen dess och tror jag har uppfattningen att hon bestämmer själv i sitt liv, så länge hon sköter det viktiga ska ingen komma och bestämma vad hon ska eller inte ska göra. Vilket ju stämmer. Hon är vuxen. Men nu, när vi ska bo under samma tak då blir ju jag orolig. Tänk om hon, trots att hon kanske "bara" dricker 2 glas vin, somnar från en varm platta på spisen och huset börjar brinna. På övervåningen ligger jag och min familj och sover... Än så länge bor vi inte i huset, men om en månad. Katastroftankarna hat som du märker redan börjat så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det när vi är där.
Samma sak med det du skriver om, barnvaktandet. Lyxigt med föräldrar så nära! Tycker de flesta... Men jag vill ha en garanti för att hon absolut inte rör nån alkohol om hon passar barnen en kväll. 20 år av brist på tillit har gjort att jag inte är säker. Men, som du säger, då får man själv sätta gränserna för vad som känns okej. Då blir det inga passningar av barnen på kvällarna? För min del är det uppenbarligen inget alternativ att säga upp kontakten. Hur är det för dig? Hur allvarligt skulle du säga att beroende det är för dina föräldrar? Det låter som att det är din pappa som ser till att det finns alkohol hemma, och din mamma bara "hänger på"?
Jag hittar lite styrka i att inte vara själv om det här iaf, hoppas du gör det med 🌻

@Sisyfos Tack igen för dina ord. Det hjälper mycket att höra någon annans historia också.
Jag vet inte hur mkt hon dricker, men det är inte redlös hon blir. Ett par till fyra glas vin per kväll? Nu gissar jag, jag är ju inte med henne utan kommer flytta in i samma hus om en månad ungefär. Då boendes i lägenheten ovanpå, så jag varken kan eller vill kontrollera exakt hur mkt. Jag tror hon dricker av vana, för att glömma, för att hennes liv och hon inte är värd mer (återigen, mina gissningar och inte så jag tycker utan hur jag tror att anledningarna ser ut. Jag tror inte hon skulle formulera det så eller ens reflektera medvetet så). När vi pratar är hon ändå förstående, klok, lyssnande. Men beter sig så som hon tror att jag vill - tror jag. Nu är problemet mer smusslandet. Gömmer bag in boxar i sitt nattduksbord, tar ut pengar kontant för att det inte ska synas på kontoutdrag... saker som tyder på att hon nånstans vet att hon har ett problem som hon vill dölja?
Men jag ska tipsa henne om hjälp och stöd här. Så får vi se om hon vill och orkar. Tack igen 🌻 och hoppas att du kan fortsätta känna dig stark och värdefull.

Länge sedan jag skrev nu även om jag ofta tittar in och läser. Min son har varit på behandling 9 veckor och för första ggn ( 5: e ggn han åker iväg) känns det som han landat på ett ställe han trivs på. Sista var det LVM och återfall samma dag han kom hem och sedan dess totalt kaos i 5 månader med flera akuta sjukhusvistelser, vräkning osv innan han åkte igen.
Denna gång har det varit annorlunda. Han har landat, ej haft kontakt med vänner här och pratar om att förlänga behandlingen. Jag har fått vila och återfått hoppet.
Idag var det dags för permission. Han pratade redan innan om att han hade mycket ångest som han kämpar med hela tiden och jag tyckte det kändes oroligt.
Det visade sig att min oro stämde och han var redlöst berusad då han druckit på tåget. Ringde och ville bli hämtad och han kunde varken gå eller stå. Det är så det är, det finns inga mellanlägen.
Alkohol är inte hans huvuddrog men det var nog detta som fanns närmast till hands.
Ni andra föräldrar som jag skrivit med ibland som säger "nu är det bara alkohol" hen använder. Det är verkligen inte bara, det är nästan värst av allt och då tar min son det mesta ( förutom heroin ).
Nu sover han och jag hoppas detta ska räcka men vet av erfarenhet att en dag innebär fler.
Är så uppgiven. När jag såg honom så berusad kände jag bara sorg. Kan det inte få bli bra. Kan han inte få må bra och få det liv han önskar. Min fina kille som jag älskar över allt.
Jag är maktlös. jag vet inte hur jag ska klara att detta fortsätter.Det blir så tydligt när jag fått vila och fått tillbaka det som är normalt i livet. Kunna jobba, träffa vänner, sova lugnt utan konstant oro. Slippa rädslan som följeslagare.

Hur mår ni andra föräldrar och hur har ni det?
Kram!

Ja, undrar också hur man ska göra när man tvekar.