Senaste kommentarerna i forumet

@gros19 men vad fruktansvärt !
Önskar jag kunde göra nåt för dig !
Hoppas hoppas det släpper ! Har läkarna nån förklaring ?
Jag känner så med dig ! Stor varm kram !

@gros19 men vad fruktansvärt !
Önskar jag kunde göra nåt för dig !
Hoppas hoppas det släpper ! Har läkarna nån förklaring ?
Jag känner så med dig ! Stor varm kram !

Nej Dearself det är inte för personligt. Min son har diagnoserna störningar i autismspectrat och ADD och nu är han ju också röstpåverkad. Boendet är för sk dubbeldiagnoser missbruk/psykisk störning

Men något riktigt förfärligt har hänt mardrömmen är inte över. Vi skickades hem från psykakuten och han var hemma ytterliggare drygt ett dygn då jag kände det här är inte ok. Visste jag innan men tvivlar på mig själv när han blev hemskickad.

Han är nu inlagd på neurologen, det är något fel på hjärtat som gjort att blodproppar skickas till hjärnan. Han kan röra sig, tala, men förstår inte vad man säger och han ser inte. Det är så fruktansvärt otäckt. Han hörde vi var hos honom och sa konstigt jag hör er men jag ser er inte. Det är så förfärligt så jag tror jag drömmer. Något sånt här skulle jag aldrig kunna tånk mig, men jag lever mitt i min mardröm.

Tack för ditt svar!
Hör att även din helg varit tuff :(
Hatar verkligen psykakuten . Man får vänta så länge och vet dessutom aldrig om man får hjälp el bara blir hemskickad efter många timmars väntan .
Hoppas ni fick hjälp och att han låter bli drogerna så han kan få fortsatt medicinering !
Förstår är en dina känslor . Det svänger så . Ibland vill man bara släppa allt o låta dem klara sig själva för att i nästa sekund vara beredd att göra allt .
Här är det lugnt för stunden men jag kan aldrig koppla av för det kan vända fort.
Dock har det blivit lite ändrade förutsättningar då min son fått 2 diagnoser . Den ena ger rätt till medicin och den andra rätt till hjälp från samhället . Vill inte skriva för mkt men jag hoppas det kan bli en vändning . Har inget med intellektet att göra men jag förstår mer hans svårigheter och val av att självmedicinerar nu och jag tror det blir som en förklaring till hans beteenden för honom själv .
Vet att du nämt att din son har diagnoser .
Funderar lite på ” boendet ” du säger att din son har . Har det med dem att göra ?
Svara om du vill . Förstår om det blir för ” personligt ”.
Kram och hoppas läget är bättre hos er !

Tack för ditt svar!
Hör att även din helg varit tuff :(
Hatar verkligen psykakuten . Man får vänta så länge och vet dessutom aldrig om man får hjälp el bara blir hemskickad efter många timmars väntan .
Hoppas ni fick hjälp och att han låter bli drogerna så han kan få fortsatt medicinering !
Förstår är en dina känslor . Det svänger så . Ibland vill man bara släppa allt o låta dem klara sig själva för att i nästa sekund vara beredd att göra allt .
Här är det lugnt för stunden men jag kan aldrig koppla av för det kan vända fort.
Dock har det blivit lite ändrade förutsättningar då min son fått 2 diagnoser . Den ena ger rätt till medicin och den andra rätt till hjälp från samhället . Vill inte skriva för mkt men jag hoppas det kan bli en vändning . Har inget med intellektet att göra men jag förstår mer hans svårigheter och val av att självmedicinerar nu och jag tror det blir som en förklaring till hans beteenden för honom själv .
Vet att du nämt att din son har diagnoser .
Funderar lite på ” boendet ” du säger att din son har . Har det med dem att göra ?
Svara om du vill . Förstår om det blir för ” personligt ”.
Kram och hoppas läget är bättre hos er !

Varmt välkommen hit, Wskwwmamman!

Du har redan fått ett fint svar här, vill också titta in och hälsa välkommen. Du berättar om din mamma där det eskalerat igen med alkoholen och hennes beteende i samband med att hon dricker påverkar alla runt omkring mycket negativt. Du känner dig arg och frustrerad över att hon inte tar något ansvar och verkar skjuta detta ifrån sig när hon är nykter. Tufft verkligen och inte så konstigt att en kan reagera starkt själv i en sådan situation, alltså som att skrika och vråla, även om det just då kanske inte är konstruktivt så låter det som något som skulle hända vem som helst i en liknande situation.
Ni runt omkring henne har försökt allt i omgångar, pratat, hällt ut alkohol, satt gränser mm och kan tänka mig att du och ni andra är dränerade på energi, kraft och ork. Nu försöker du söka stöd och lösa detta från ett annat perspektiv genom att du vänder dig hit och efterfrågar tips, bra gjort.

Tänker också att sådant som du gjort, att inte svara på fylle –sms, börjat fundera på gränser när det gäller barnen, när träffas när inte, är sådant flera i liknande situationer är hjälpta av. Ibland kan det vara skönt att prata med någon för att tydliggöra och lära sig se vad en redan gjort, kan göra mer av, vilka gränser en kan sätta och hur en kan börja ta bättre hand om sig själv.

Hur ser ditt stöd ut idag? Det kan finnas anhörigstöd i kommunen, via VC och du kan ringa Alkohollinjen och få stöd som anhörig, 020-84 44 48. Bara en tanke, kanske sådant du redan känner till.
Ibland är det också just det du gör lite av om jag förstår dig rätt, att du ger det en paus. Det finns ingen hjälp som kan hjälpa någon som inte vill ta emot den.

Fortsätt skriva och läsa här, ibland behöver en skriva flera gånger för att en tråd ska få mera fart!
Igen Varmt välkommen!

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej, jag tvivlar också! Min man dricker också för mycket fast bara på helgerna. Både fredag lördag och alltid mera när jag inte är med. Vi har haft det här problemet i 15 år och alltid tyckt olika om det, och blir alltid osams om det. Vi umgås bara med folk som vill dricka, har slutat med att jag inte gärna bjuder hem folk på middag.
Det är tufft när man tvivlar på sin egen åsikt, tänker att det inte är så farligt. Tänker att det är mig det är fel på som överreagerar! Skönt att höra att det är ok att lita på sin magkänsla! Han har försökt att dra ner på mängden, det går bra ibland men jag har fortfarande ont i magen inför varje helg. Jag skulle önska att han gjorde ett uppehåll en längre tid, eftersom han har svårt att hejda sig när han väl börjat dricka, men han vägrar.
Jag är livrädd att konfrontera honom om det, är så rädd att om han var tvungen att välja mellan mig och alkoholen att han väljer alkoholen! Skönt men tragiskt att vi är flera i samma båt här, men man känner sig inte lika ensam!Kram!

@Ida123
Ja ... Har själv ett kraschat förhållande, dels pga alkohol. Jag är som du, också en "smart tjej". 😉 Hörde också av vänner att jag borde gå.. Men mitt svar var att mot mig är han snäll, nykter är han helt annan.

All kärlek i världen rår inte mot det. Alkohol. Vill inte den andra sluta, så blir det så. Det trista är att man aldrig kommer att bli viktigare än alkohol är då det kommer in ... Den har en jävla kraft. Som mitt ex sade, jag kan inte kontrollera det. Nä, jag vet ... 😔 Så ändrade han helt, kunde bli aggressiv, fräck och stingslig. Dr jekyll och mr hide

Först mot slutet satte jag gränser, kanske jag borde ha gjort det tidigare för både honom och mig. Vet inte.
Just då jag var inne i det hade jag länge en spärr att diskutera min upplevelse med drickande med honom. Antar att det är rätt vanligt hos anhöriga. 🙄 Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog upp det mer och ångrar även de gränser jag inte satte. 🤔 Men jag tänker att jag gjorde mitt bästa - just då. Och just då var jag slut, hans drickande gav mig oro, sämre sömn och matintaget påverkades och ändå höll man sig kvar.

Nyligen har han ringt mig onykter. Jag har lugnt meddelat honom att han gärna får ringa mig - nykter. Det tog han in och har hållit. Han har berättat om planer för framtiden, vilket innebär mindre alkohol. Kanske berättar det som kompis till mig eller försöker "håva in mig tillbaka", får vara försiktig där kanske att jag inte agerar med känslorna igen i stället för förnuftet. Han har långt missbruk bakom sig så han har lång väg upp.

Alltför sent gick det in i mitt huvud att man inte kan förändra någon annan, men att man kan fatta beslut i vad man själv pallar med och vill/inte vill vara i.

Det där med att bryta som du skriver... Till slut var det bara stopp för mig. Jag orkade helt enkelt inte. Om jag nådde min botten, gräns för vad jag mäktade med. Då konstaterade jag att läget gått för långt. Borde ha gått tidigare, satt gränser tidigare, ja något (!!) för jag var infernaliskt trött samtidigt som jag dock började känna någon slags sinnesro. Konstaterade att hans beroende dragit ner mitt välmående väldigt mycket. Tyvärr. Tappade mig liksom på vägen, men nu på väg upp. Är singel och gör det jag värdesätter och ger mig glädje. 💕 ☀️ Emellanåt kommer en sorg över att inte jag är med honom, men hastigt skjuter jag undan det med tankar att jag inte vill anpassa mitt liv efter alkohol. Jag vill ha annat av livet liksom. Tänker ofta även på :
** Ett sunt förhållande ska forma ett vi utan att förstöra ett jag. ** Att jag gör det jag mår bra av, vill vara i en sund relation.

Sköt om dig, ta hand om dig själv.
Fråga dig vad som är viktigt för dig och hur du vill leva. 🌹
💕

Jag har också ställt dom här frågorna till mig många gånger. Varför ställer man upp och finns kvar? Allt sunt förnuft i världen säger ju till dig att gå, vänner gör det,forskning visar att man inte kan förändra ändå så tror man om och om igen att man kan.
Kärlek skulle ju kunna vara ett svar men efter år av drickande så ser jag på min onyktre särbo och vet inte vad jag känner längre. Vi har inget boende ihop, inga barn ihop. Goda enskilda ekonomier. Jag skulle med ett kort sms bara kunna gå och ändå är jag kvar och tror om och om igen att det ska bli bättre. Nu denna gång kommer han hålla det han lovat tänker jag naivt.Och jag är verkligen medveten precis hela tiden om vad dumt det är det jag säger och tänker. Har säkert hört löftet om att sluta dricka ett femtiotal gånger under två års tid och varje gång så bryts det. Jag vet ju att snart så bryts det igen men jag stannar varje gång. Fattar inte varför? Vad får jag ut av ett sånt här förhållande som ger mer positivt än vad alkoholen ger negativt och som gör att jag stannar. Fattar inte? Jag vet ju att jag är en rätt smart tjej men allt jag gör nu är ju bara ren dumhet. Förstår ju att det är ett tydligt medberoende men kan inte fatta hur det kan bli så starkt. Lika starkt som beroendet av alkoholen känns det som. Hur bryter man det? Hur bryter man utan att gå under själv på grund av en annan människas livsval. Så konstigt att det är så otroligt svårt.@Backen123

Fy vad du går igenom och vad stark du är! Fortsätt kämpa, skickar dig all styrka. Blockering är banne mig nåt av det bästa som finns!

@mrs109 "Om någon reagerar på dina alkoholvanor så finns det ett problem" sa en numera nykter alkoholist till mig. Du tvivlar och vet inte om du känner rätt. Du känner rätt. Om det inte hade varit något som inte är ok för dig så hade du aldrig frågat oss om du känner rätt. Och du hade aldrig sökt upp denna sidan. Så lita på din magkänsla och agera utefter den. Här inne finns det många som sitter i just din sits. Att skriva är också att se saker tydligare och klarare!
Hoppas du söker hjälp och stöd, här inne eller utanför. Det är svårt en viktigt, dels för din egen skull men också för barnen. Stor kram sänder jag dig!

Hej mrs109

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Fint att ha dig här. Det kan ta lite tid innan en tråd får fart så medan denna får fästa hoppas jag att du kan finna stöd i någon av de andra trådarna. Det låter som att du uppmärksammat ett skifte i din relation och du kan se att det är kopplat till din partners alkoholvanor. Klokt av dig att ta det på allvar och våga fundera på vad som är ok för dig. Den tanken är ibland svår att tänka och än tuffare att börja tala om. Nu gör du det, strongt.

Kanske har du redan märkt att du är långt ifrån ensam och jag hoppas att du får fler gensvar.

Igen, varmt välkommen.
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Så fint du skriver. Jag tänker också vad är meningen med ett sådant lidande och ett sådant slut? Jag tror vi får skapa vår egen mening och det är inte så lätt eller tänker du på att en högre makt styr. Vi får inga svar utan kan endast tro. Min son har levt och lever väl fortfarande med döden som följeslagare och jag tänker ibland att, om det skulle bli så illa att han inte finns mer då har han lämnat avtryck hos många. Godheten själv när han inte är påverkad. Så omtyckt av alla han möter, med en underbar humor och ett väldigt fint sätt att se på sina medmänniskor. Han "ser" inte skillnader mellan människor, skulle inte komma på tanken att människor kan ha olika värde. Tror han gjort mycket för dom han mött genom sitt sätt att vara. Han skulle leva kvar i mångas hjärtan. Så tänker jag när jag inte längre kan känna något hopp men det är som sagt min mening. Sen skulle jag vilja tipsa om att det finns program för sorgebearbetning där man sörjer det som inte blev som man hoppades och önskade. Behöver inte handla om någon som dött och för min egen del handlade mycket om förväntningar på min son som inte infriats, hoppades ju han skulle bli vuxen, utbildning, kunna försörja sig, vänner osv. Hade själv en barndom att sörja precis som du. ACA kan säkert också ge dig mycket. Fint att du börjat skriva här.

Först vill jag börja med att jag önskar att varit aktiv i det här forumet för flera år sen, men jag antar jag inte har varit redo förrän nu. Jag har läst era berättelser och erfarenheter ibland genom åren när jag känt mig som mest ensam och förvirrad - och oj vad det är skönt på något sätt att bara få veta att man är INTE ensam, även om det mesta man läser är ren tragedi för alla involverade. Men nu idag känner jag att det är min tur att dela med mig av min berättelse.

Idag är det en månad sen min pappa hittades livlös i garaget hemma hos farfar där han har bott dom senaste fyra åren. Garaget är fullt med ölburkar och tidningar som har använts som tidsfördriv. Efter allt städ så är det bara.. tomhet kvar. Det är det här som är den hårda sanningen. Jag är 27 år men sen den dagen för en månad sen känner jag mig som jag är 7 år gammal igen och det enda jag längtar efter är min pappa. Min älskade vackra pappa, inte den pappa som jag sett dom senaste åren - svullen kropp/ansikte, vätskefylld buk, rödrosigt ansikte, stort ovårdat skägg och grått hår. Sargad av all alkohol.

På pappas dödsdag var det en månad sen vi begravde farmor. Pappas sista livslina. Min farfars, min syster och mina tre kusiners trygghet. Hon som hållit ihop oss i alla år även om det var som det var. Ja, jag hatar den frasen "det är som det är". NEJ, jag vill prata om det, jag vill förstå! För första gången i mitt liv så har jag en chans att förstå, för nu pratar alla om det. Elefanten i rummet (eller garaget i det här fallet). "Varför?" Vad kunde vi ha gjort? Varför vägrade han att gå till läkaren? Varför vill han inte? Varför räcker inte våran kärlek? Vad är botten av botten? Ja, det är väl döden. Tyvärr. Vi har inte ens fått reda på dödsorsaken än, men vi har våra spekulationer. Vilken av organen gav upp först?

Nu sitter man här och pusslar ihop hans liv. För att förstå. För att skicka in massa papper till kommunen som ska betala för begravningen och sätta hans dödsbo i konkurs. Jag är så förvirrad. Det enda han har i tillgångar är hans egna pensionssparande som han har skrivit över till mig och min syster i början av året. Jag skiter fullständigt i pengar men vad tacksam jag är att han har tänkt på oss. En bekräftelse på att vi är hans barn. Det är våran pappa. Pappa som aldrig riktigt fick en chans i livet, han fastnade redan i tonåren i festandet och sen dess har det pågått, och det tog abrupt slut vid 55 års ålder. Vad fan är meningen med livet? Vad är det här för typ av sorg? Jag har sörjt min pappa medan han var levande sen jag var liten. När jag var 14 fick jag nog och tog avstånd från honom för jag kände sån ilska. Den ilskan har jag tack å lov lagt bakom mig i vuxen ålder, usch vilket slöseri med tid men vad ska man göra som barn? Jag har accepterat för längesen att det finns inget jag (eller någon annan) kan göra, det är bara han som kan göra en förändring. Men dit kom han aldrig. Istället förlorade han sin livskärlek, min mamma, och sen förlorade han vårdnaden av sina barn, sen förlorade han sin lägenhet, sen förlorade han sitt jobb och till sist så förlorade han sin älskade mamma. Plus mellan alla dessa varven har han fått indraget körkort flera gånger och till slut så förlorade han körkortet helt. Nog fan skulle jag tappa hoppet också, eller hur? Jag jobbar inom psykiatriska slutenvården och jag ser sånt här dagligen, jag förstår hur missbruk fungerar och hur det förstör. Men jag förstår inte detta. Det är lätt att sätta den professionella sidan till och förklara för mig själv, men på ett personligt plan så fattar jag ingenting. För jag är en vilsen 7-åring igen.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, men jag saknar min pappa så mycket och jag önskar bara att jag tog hans hand och sa att jag älskar honom ändå. Jag tror det är min största sorg. Och jag vet inte hur jag ska komma underfund med det. Jag har lovat mig själv att efter begravningen är gjord så ska jag gå på mitt första ACA-möte här i stan. Jag tror jag behöver det. Jag lever på sista minnet där han, jag och min syster delade en gruppkram för första gången på troligen 20 år. Det fanns en liten gnutta av hopp mitt i eländet efter farmors bortgång för pappa var äntligen sårbar. Villig att möta oss - tyvärr inte med ord, men med kramar. Jag är så evigt tacksam för det.

Tack för mig. Dela gärna med er också, om ni vill.

Förstår att du varken vet vad du ska tänka eller känna. Det har väl med maktlösheten att göra. Det är ju normalt att hoppas, hitta lösningar och planera för en framtid man önskar men inget fungerar. Ibland orkar man inte mer och kanske är det så att man måste sätta sig själv i främsta rummet även om det handlar om ens barn.

Själv tillbringade jag helgen på psykakuten medan andra föräldrar gladdes och var stolta över sina barn på Idol i tv på psykakuten. Det är kontraster och det är lätt att bli besviken, känna ilska, sorg och kanske ibland även bli bitter, det värsta av allt. Min son har ju prövat många preparat för att slippa sina plågsamma röster. Nu har man bytt till ett preparat som man tar till i sista hand pga allvarliga biverkningar, bl.a hjärtmuskelinflammation som man befarade. En annan allvarlig biverkan är att dom vita blodkropparna angrips och det kan i värsta fall leda till döden. På psykakkuten framkom det att han tagit amfetamin, en katastrof tillsammans med medicinen. Jag blev så fruktansvärd besviken på honom så jag kände jag ville spotta på honom där han låg. Nu kande vi båda äntligen hopp och så gör han så här. Du känner väl igen känslan? Han sov på en soffa och jag vankade av och an i väntrummet under flera timmar. Pga av en muskelinflammation i ryggen hade jag problem att sitta. Dessa kanske primitiva känslor bär jag också på och dom kommer fram när jag mår dåligt och då står det här med beroendesjukdom mig upp i halsen. Då vill jag bara säga VÄX UPP FÖR HELVETE ta ditt ansvar som alla andra människor.

@Wskwwmamman
Jobbigt ni har det. 🌺 Vad ni än gör så konfrontera inte henne då hon är onykter.
Hennes man är starkt medberoende, i och med att han försöker ta kontroll genom att hälla ut. Förståeligt nog ... 🙄 Anhöriga drabbas, men man får försöka att inte dras ner i annans beroende. Man får det väldigt jobbigt. Men ni är där redan. Man kan inte få någon annan att sluta, men man kan fundera ut gränser för en själv liksom, vad man pallar med.
Blir det väldigt illa får man ta kontakt med vården.
Det hör också till beroende att inte ta ansvar själv, att då det går emot att lätt sätta ansvar på andra.
Gällande sms, har ni tagit skärmdump och visat henne?
Började fundera på en sak. Jag undrar om hon inser hur hon blir då hon är onykter, finns eventuella minnesluckor?
I och med att du inte vill ha henne runt dina barn tycker jag du ska säga det. Att lugnt berätta varför ur ditt perspektiv samt upplevelse. 🌺
Kram.

Det tog 2 dagar innan han tog en överdos och åkte in med ambulans. Lugnt 1 vecka nu och nu ny LVM utredning. Tror det kommer landa i nåt frivilligt men man vet ju som sagt aldrig. Hoppas ändå att hans har nyktra 3 månader har gjort nåt. Jag vet knappt vad jag ska tänka el känna längre. Det är nästan som jag blir avstängd och bara håller andan.

Åh, kära du <3 Såg detta först nu! Jag beklagar så din sorg och jag håller med om att samhället svikit både dig och din pappa. Han borde tvångsomhändertagits. Det är så fruktansvärt när vi anhöriga kämpar utan att bli hörda. Har själv upplevt det i psykiatrin med min son.Hoppas du har hjälp och stöd i din sorg och precis som andra skrivit så har du gjort allt du kunnat. Din pappa kanske äntligen fått lugn. Varm kram och ta hand om dig <3<3<3

I dag stod en delgivningsman på hustrappan. Letade efter min man för att delge honom om skilsmässan. Ringde honom och han svarade nykter. Delgivningskillen förklarade för honom per telefon, mannen sa att han skulle ringa tbx med sin adress. Vilket han inte gjorde. Delgivningsmannen gav mig ett papper med hans namn och delgivning... Fattar ingenting men hoppas nu de 6 månaderna börjar gälla. Ansökte om skilsmässa den 15 Augusti så nästan 8 veckor har de sökt honom.
Mannen ringde efter en timme och bad och bönade om en chans till... han hade ingenstans att bo, inga pengar, kommer inte klara vintern och hur kan jag göra så här? När han bara råkat dricka 5-6 öl en enda gång?
Jag känner att förnekelsen måste väl ändå ha vissa gränser? Tror de på allvar själva på det dom säger? Jobbigt att stå i mot idag pga nykterheten-lättare när han är onykter.

P.S
Jag håller helt med om det där med ljudet av en burk som öppnas.
Jag var på en lekpark med barnen och hörde det ljudet. Jag reagerade direkt med stress och ilska. Hur fasen vågar någon ts med sig öl hit tänkte jag. Sen såg jag en pappa som höll i en burk loka bredvid mig.
Vilken jobbig insikt det var.
Kunde inte skaka känslan på resten av dagen.

Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud va jag känner med dig. Du ska verkligen inte behöva ta ansvaret över hans liv. Hur det än går där. Jag har försökt lämna vid tre tillfällen tidigare. Första gången fick han sån panik och ångest och pratade på morgonen om hur mörka tankar han behövde värja bort. Samtidigt som han var så i vardagsrummet, behövde jag klä på våra barn och ts dem till förskolan. De var då 3 och 4 år. Innan jag körde iväg den kände jag mig tvungen att be honom att inte hänga från taket när jag kommer hem. Att i all den stressen klara av att hålla humöret uppe och normalt för barnen var nästan de jobbigadte jag gjort. Påvägen hem ringde jag psykakuten och frågade om råd. Gick det stt lägga in honom? De svarade att det bästa är om han kan lägga in sig själv. De frågade om jag trodde jag kunde få honom stt åka in. Vilket fruktansvärt tungt snsvar det var att tänka att hans liv hängde på mitt beslut.
Jag var livrädd för att ens gå in i huset och ta reda på om han levde eller var död.
Han levde. Han vägrade åka in och sa att han har lugnat sig. Jag var så skärrad och mina omvårdnadskänslor väcktes. Jag gav honom en till chans. Nu skulle ju allt förändras…
Nästa gång så hade han slutat dricka och jag såg en ny man träda fram. Jag fick hopp. Två veckor in i ett tredje försök började hand dricka igen. Sa att han sldrig sagt stt han kommer vara absolutist.
Ja och nu är vi tilllsut här. Jag fattar att han är manupilativ och spelar på min vilja att ta om hand.

Mitt största råd till dig är att ställa tydliga krav på drickande runt dig och barnen.
Och det är först när du backar och slutar ts om hand som han skälv märker konsekvensen av sitt drickande. Just nu möjliggör du hans drickande. Det gjorde jag också. Han kunde ju göra hur han ville. Som en tonåring som bor hemma.

Det är sjuuukt svårt att komma fram till beslutet. Jag tänkte länge att så länge barnen inte tar skada så ska jag hålla ut. Nu i efterhand fattar jag och ser att barnen har tagit skada av hela stämningen hemma. Mina vredesutbrott för att jag inte har någon ork kvar samt pappas svajiga slupmässiga närvaro samt vår oförmåga att vara en varm och trygg familj.

Jag rekommenderar sig också att börja prata med dem omkring dig. De fattar säkert redan. När jag själv började berätta märkte jag hur många underbara vänner jag har som har ställt upp i vårt och tort i detta. Jag har också tsigt steget och berättat för både ett par arbetskompisarna och några mammor här i området. Till min förvåning har flera öppnat upp sig tillbaka och berätta om hur de vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller har en väldigt destruktiv relation. Alla dessa historier, råd och nya vänskaper jag fått i detta är exakt det jag behövde för att kunna ta steget och lämna.
Jag sänder dig massa styrkekramar 🤗❤️
Hoppas du hittar modet till stt börja prata.

Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud va jag känner med dig. Du ska verkligen inte behöva ta ansvaret över hans liv. Hur det än går där. Jag har försökt lämna vid tre tillfällen tidigare. Första gången fick han sån panik och ångest och pratade på morgonen om hur mörka tankar han behövde värja bort. Samtidigt som han var så i vardagsrummet, behövde jag klä på våra barn och ts dem till förskolan. De var då 3 och 4 år. Innan jag körde iväg den kände jag mig tvungen att be honom att inte hänga från taket när jag kommer hem. Att i all den stressen klara av att hålla humöret uppe och normalt för barnen var nästan de jobbigadte jag gjort. Påvägen hem ringde jag psykakuten och frågade om råd. Gick det stt lägga in honom? De svarade att det bästa är om han kan lägga in sig själv. De frågade om jag trodde jag kunde få honom stt åka in. Vilket fruktansvärt tungt snsvar det var att tänka att hans liv hängde på mitt beslut.
Jag var livrädd för att ens gå in i huset och ta reda på om han levde eller var död.
Han levde. Han vägrade åka in och sa att han har lugnat sig. Jag var så skärrad och mina omvårdnadskänslor väcktes. Jag gav honom en till chans. Nu skulle ju allt förändras…
Nästa gång så hade han slutat dricka och jag såg en ny man träda fram. Jag fick hopp. Två veckor in i ett tredje försök började hand dricka igen. Sa att han sldrig sagt stt han kommer vara absolutist.
Ja och nu är vi tilllsut här. Jag fattar att han är manupilativ och spelar på min vilja att ta om hand.

Mitt största råd till dig är att ställa tydliga krav på drickande runt dig och barnen.
Och det är först när du backar och slutar ts om hand som han skälv märker konsekvensen av sitt drickande. Just nu möjliggör du hans drickande. Det gjorde jag också. Han kunde ju göra hur han ville. Som en tonåring som bor hemma.

Det är sjuuukt svårt att komma fram till beslutet. Jag tänkte länge att så länge barnen inte tar skada så ska jag hålla ut. Nu i efterhand fattar jag och ser att barnen har tagit skada av hela stämningen hemma. Mina vredesutbrott för att jag inte har någon ork kvar samt pappas svajiga slupmässiga närvaro samt vår oförmåga att vara en varm och trygg familj.

Jag rekommenderar sig också att börja prata med dem omkring dig. De fattar säkert redan. När jag själv började berätta märkte jag hur många underbara vänner jag har som har ställt upp i vårt och tort i detta. Jag har också tsigt steget och berättat för både ett par arbetskompisarna och några mammor här i området. Till min förvåning har flera öppnat upp sig tillbaka och berätta om hur de vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller har en väldigt destruktiv relation. Alla dessa historier, råd och nya vänskaper jag fått i detta är exakt det jag behövde för att kunna ta steget och lämna.
Jag sänder dig massa styrkekramar 🤗❤️
Hoppas du hittar modet till stt börja prata.

@LitenSkär känner så väl igen mig i din situation men jag har inte tagit steget att lämna…
Så bra att du kommit dit för det är ett stort steg. Jag har slutat att älska min sambo för länge sedan men kan ändå inte ta mod och lämna

Min sambo dricker också men jobbar borta i veckorna men så kommer han hem och dricker. Jag kan vakna av ljudet när han öppnar en öl tidigt på morgonen elever mitt i natten. Jag hatar de dör klick ljudet av en burk som öppnas såfort jag hör ljudet knyter det sig i magen.
Ibland kan han dricka från torsdag kväll till söndag sedan ibland hålla sig nykter på dagarna när han är hemma
Jag sköter allt här hemma och det är som du skriver otroligt psykiskt jobbigt och man trippar på tå. När min sambo dricker försöker jag hålla mig undan med barnen gå ut eller åka iväg .Har han däckat på soffan säger jag pappa har ju jobbat mycke så han är trött.
Måste även se till att dottern inte tar hem några kompisar så är hela tiden på helspänn
Måste känna som en stor Sten lyfts från dina axlar när du lämnat.
Sedan en lång bit kvar och svårt hur man riktigt ska veta att kommer han vara nykter när han har barnen?
Tycker det var bra att du kan säga till honom att säg bara till så hämta jag dom

Min sambo har länge lidit av depressioner det går upp och ner och är väl just därför jag inte vågar lämna.Hur lämnar man någon som mår dåligt som inte heller har någon familj eller släckt här. De känns som att mig och barnen är allt han har kvar här och lämnar jag honom vet jag inte hur han skulle reagera eller göra…

Har länge tänkt att ringa socialen men vågar inte och även om jag har många fina vänner så vågar jag inte berätta för dom. Mina föräldrar har förstått endel men svårt för dom att säga något det är ju inte deras liv men jag tror att dom väntar på att jag ska säga nej nu får det vara nog.Han har varit full 2-3 gånger när vi varit med dom och det var hemskt jag mådde så dåligt för deras skull.

Livet är alldeles för kort för att gå runt och må dåligt.
Stor kram till dig och alla andra som kämpar

Tack så himla mycket allihop för ett fantastiskt stöd, massa bra tips och bekräftelse på att jag inte är galen. Tack 🙏
Det hjälper mig enormt mycket att vara här och både läsa och skriva av mig.
Som du säger @Tofu så borde jag fortsätta och försöka nå fram hela vägen. Min förhoppning är att han ska lita på mig också. Att jag inte vill ta barnen ifrån honom. Lita Så pass mycket att han vågar vara ärlig med mig och flagga när det håller på att barka så att jag kan ta barnen då. Det måste bli en nolltolerans eunt barnen, precis som han har det runt stt köra full eller vara full på jobbet. Det har han aldrig varit och det verkar skrämma honom mycket att vara det. Samma gräns skulle jag vilja se runt barnen. Och skiter det sig så måste gan säga till att han inte kan ta barnen den helgen. Preics som att han backar på att köra om han blåser och det det utslag. (Han har en alkomätare som han använder flitigt).
Jag kommer absolut tipsa honom om forumet här men trådarna mer för honom.

Ja @Rosette, det finns nog mycket mer hjälp att få. Jag går själv till en psykolog nu och det hjälper. Men jag skulle vilja att vi båda teäffade en barnpsykolog och pratade med dem om barnen och hur de reagerar på allt samt hur vi båda kan vara bra förädrar i allt detta. Jag vill ha en tredje part som kan lyfta viktiga saker till honom. Sånt som han aldrig skulle lyssna på om det kom från mig. Så fort jag säger något så är det bara ”min åsikt” och mitt, enligt honom, kontrollbehov som spökar.

Igår kom vi överens om hur barnen ska bo.
Men jag vill skriva kontrakt på detta samt då få med ett par punkter runt hur vi båda kommer jobba aktivt för barnens trygghet. En punkt blir då att han inte ska dricka när han har barnen. Jag vill ha det på papper och något runt hur han ska kunna visa på det. Jag kommer också skriva under på stt jag kommer jobba aktivt för att barnen ska få vara med sin pappa. Här skulle man ju också kunna lägga till att vi båda skriver under på stt vi kommer ta grmensam proffesionell hjälp som föräldrar.
Så om allt detta uppfylls så är jag okej med att barnen är där på halvtid. Då kör vi varanna helg (fre, lör, sön) sen kör vi två dagar var (mån, tis) (ons, tors). Till stt börja med. Så får vi se hur det går.
Men detta gäller ju bara om han skriver på kontrakt på att jobba aktivt med att sluta dricka och inte dricka runt barnen.

I helgen ska bi berätta för barnen.
Det känns både jättetungt och skönt att äntligen ta tag i just detta.

Hej och varmt välkommen hit Litenskär,

Du har fått en hel del fina svar här, vill ändå titta in och hälsa välkommen och skriva ett litet svar. Du beskriver en tuff separation efter många väldigt tuffa situationer i en lång period innan där du fått panik, vem som helst hade fått det och det låter verkligen inte som du överdriver som du fått höra vid något tillfälle. Det är ett lite tag kvar innan den faktiska separationen fysiskt äger rum, du tippar på äggskal där hemma låter det som. Samtidigt gör du vad du kan just nu för att det ska gå så smidigt det kan gå. Du ser hur han kan vara med barnen när han är nykter och hoppas och önskar han kan vara den pappan nu. Vi alla hoppas på det och att du ska få stöd i din och barnens situation.

Du ringde runt till flera instanser redan dagen efter den senaste situationen som blev droppen som fick bägaren att rinna över om jag förstod rätt. Bra idé att ta kontakt på nytt med kommunen. Kanske finns ytterligare mer stöd och hjälp att få på fler håll vad tänker du?

Han har varit aggressiv mot dig, det låter som risken finns att han kan var aggressiv igen. Kanske en idé om du själv vill och orkar skulle kunna vara att också kontakta Kvinnofridslinjen 020-505050 det är anonymt och kostnadsfritt. Du känner ju och vet bästa själv vad som behövs just nu.

Han verkar må fruktansvärt dåligt minst sagt, hjälp finns att få om han kan ta emot den. Nu är ditt mål och behov att få skydd och hjälp för dig och barnen och du har satt en tydlig gräns. Bra gjort.

Fortsätt såklart också skriva här, vi svarar och stöttar på det sätt som går över internet!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet