Senaste kommentarerna i forumet

@Ungtjej981 I grund och botten är det hans eget ansvar och beslut hur han vill hantera det som för mig rätt uppenbart är alkoholism. Ingen, inte ens du som han borde värdesätta mest av allt i livet, kan få honom att inte ta det där första glaset, om han inte själv är motiverad och bestämmer sig.

Om/när han väl bestämt sig tror jag omgivningen kan göra en hel del, med att inspirera till aktiviteter och samtal som väcker positiva känslor och skapar nyfikenhet på livet. Det förefaller som du redan visat mycket stöd i det avseendet. Nu måste han visa beslutsamhet och vinna ditt förtroende för att han tar tag i sin alkoholism och drar de nödvändiga slutsatserna för ett gott liv tillsammans med dig.

@Thompa_68 tack för att du delar dina erfarenheter, det är så otroligt svårt att sätta sig in i hans situation.. hur upplever du är det bästa sättet att visa stöd härifrån? Känner mig ofta tjatig, trots att allt är med välmening för hans mående

Och PS
Du har all rätt att välja vilket liv du vill leva!

@Ungtjej981 Jag har flera gånger fortsatt att missbruka alkohol, väl medveten om konsekvenserna för min egen del, av den anledningen att jag hatade mig själv och tyckte att det lika gärna kunde få gå åt helvete. Lite som ett utdraget sätt att avsluta livet. Jag var då väldigt egoistisk och tänkte lite på hur det upplevdes för mina närmaste. Nu har jag äntligen hittat vad som jag i själ och hjärta känner är en varaktig nykterhet, där jag fokuserar på det positiva i livet utan alkohol. En alkoholist kan inte dricka, så är det bara. För att uppnå en uthållig nykterhet måste man finna glädje i livet och inte sakna kickarna och verklighetsflykten som alkoholen ger.

Med mina erfarenheter tänker jag att det avgörande nu är att din sambo direkt återvänder till nykterheten och därifrån arbetar med sig själv för att göra den varaktig. Återfall kan man få, och som @myssockan skriver blir det väldigt turbulent inombords. Det kan ta en tid att sortera tankarna, men att hålla sig nykter är då viktigare än någonsin.

Du är ung - det blir inte lättare om 10 år och barn har kommit in i bilden och blir utsatta.
Klarar han det ett par år och verkligen landar i nykterhet så kan det ju vara stabilt, men barn ska inte födas in i problem om man kan undvika det. Dessutom innebär småttingar en himla utmaning om man inte mår bra…

Men som ovan skriver försök vila lite, prata med vänner eller alkoholhjälpen.

@Ungtjej981 jag förstår det. Herregud så jobbigt. Tycker du inte att det kommer något vettigt imorrn och du bara är trött, kanske du ska testa ett uppehåll från honom och att han får testa att bli nykter på egen hand - om han verkligen vill. Sen kan han ju återkomma😊

Min är alldeles i början av att försöka bli nykter/dricka normalt (med mig) men ser jag att han inte försöker seriöst kommer det bli så för mig med. Man får inte gå under själv i eländet❤️

@myssockan ja kan också tänka mig att det är mycket känslor, det är tufft att vara stark och tänka på vad som försiggår i hans huvud.

Han har sagt vid ett flertal tillfällen att han hatar att se mig ledsen och vara orsaken till det.. vet knappt vad som är upp eller ner längre efter alla motsägelser

Kram, tack för allt stöd ni som skriver här i tråden, behövde verkligen det ikväll❤️

@Ungtjej981 Usch vad tufft. Känner verkligen med dig❤️
Man kanske inte ska dra för stora växlar på just det här han har sagt dock? Det kan säkert vara massa känslor i samband med ett återfall. Kanske känner han sig enormt besviken på sig själv och det här uttalandet kommer som ett förvar.

Jag skulle nog ändå pratat med honom imorrn när han är helt nykter, ställt öppna frågor och sett vad han har att säga.

Men du har ju levt med den här situationen länge nu, och det är fullt förståeligt om du vill gå vidare efter detta. Lättare sagt än gjort, jag vet. Men kanske bättre för dig❤️

Du får försöka sova lite och se vad han har att säga imorrn. Kram!

Känns också som att man är så djupt intrasslad i det här, jag är 28 och börjar känna att vart har tiden tagit vägen.. har vänner och bekanta i åldrarna runt omkring, både lite upp och lite ner, som skaffar barn nu, känns som att vi fortfarande är så otroligt långt ifrån det och börjar bli rädd för att man sitter där en dag och tänker på all tid man slösat om det här skiter sig. Desto mer tiden går ju mindre vill man ge upp, just för att man investerar så mycket tid och energi

@Rike det gör så otroligt ont, för vi pratar ofta tillsammans om en framtid med familj och hus, utan alkohol, men det är lite som att han är 2 olika personer, en som vill vara eländig och må dåligt och en som vill må bra och vara aktiv

@Rike det är det.. jag har frågat honom många gånger om det är så här han VILL vara, och får alltid att nej det är det inte.. jag har försökt att inte bestämma över honom, mer leda honom åt rätt håll, för att min förståelse är att han vill åt rätt håll men behöver stöd för att nå dit. Det hade varit så enkelt om han sagt att nej, det är såhär jag är och vill vara, men så har det har han ju aldrig sagt..

Nu under tiden han varit alkoholfri så har han sagt själv flera gånger att han mår bättre, tänker inte på alkohol, kommit igång med träning igen, fått massa saker som han vill pyssla med gjort osv. Han är väldigt ambitiös och vill så mycket, så jag kan bara inte förstå varför det blir såhär

Så tufft♥️
Har haft liknande o till slut trots sa min en gång att jag väljer alkoholen. Nykter.
(Framför vår relation)
Vi kan tyvärr inte bestämma över andra..
Vid ett tf sa han även att om han haft barn kanske han inte hade missbrukat..

Fundera lite över vad du vill.. men som du säger barn är inte en bra idé…
Det blir en osäker framtid som det ser ut nu.

Kan det vara så att han bara är nykter för din skull?

Kram

@supportivechaos enda sedan jag tog upp min oro för första gången, att han kommer dricka såhär när man väl skaffat familj i framtiden osv, så har han sagt att det inte kommer vara så, det är bara nu livet är svårt och han behöver reda ut saker, att han aldrig skulle supa sig full med barn med i bilden, och jag har levt på detta genom hela relationen; att han är medveten om det och egentligen inte vill vara sån. Det där eländiga hoppet har gjort att man gång på gång har förlåtit och gått vidare.

Men som sagt efter vårt samtal idag så känns det nästan som en tvärvändning, nu är alkoholen helt plötsligt en del av vem han är

@supportivechaos tack, det är så otroligt hemskt att vi har det såhär, men samtidigt lättande att veta att man inte är ensam.

6 år blir det nästa år. Varningssignalerna fanns där i början har jag insett i efterhand, men jag har aldrig varit i kontakt med alkoholproblematik förut så jag insåg (läs accepterade) nog inte förrän kanske 3 år in att han har någon form av alkoholism. Sen har det som sagt pendlat upp och ner, styrs väldigt mycket av hans stressnivå och hur han själv upplever att han presterar i livet. Han har själv förklarat det som att när han får vara full är då han kan slappna av på riktigt, inte behöva tänka

@Ungtjej981 ville bara säga att du inte är ensam. Jag känner med dig och blir så ledsen av att läsa det du skriver. Jag förstår din sorg, besvikelse och förtvivlan.
Hur länge har ni varit tillsammans? Hur länge har det varit såhär?

Jag förstod när han sökte hjälp att återfall är väldigt vanligt, men det är hur han pratade efter att han nyktrat till som får mig ur balans… hur ska man tänka, jag älskar honom och förstår att han inte mår bra, men på något sätt verkar han inte förstå själv att han inte mår bra, han menar att drickandet är en ”del av vem han är”, och att jag inte älskar hela honom.

När jag satte ultimatum för några månader sen var jag på min botten, i princip hela vår relation har bestått av smygdrickande och gömda ölburkar i olika grad. Jag fick en panikattack och det började gå ut över min prestation på mitt jobb.

Jag känner mig så otroligt ensam, när han är helt väck känner jag mig som den ensammaste personen i världen. Sen menar han att han är i sitt sämsta stadie när han sitter och är stupfull och inte kan forma en ordentlig mening, då är det som att jag är boven som i stunden blir arg, ledsen och besviken när han inte kan prata för sig.

Min sambo har varit utan alkohol i närmre 3 månader efter att jag ställt ett ultimatum, kändes verkligen som att han tagit sig ur den onda cirkeln och började må bra. Idag fick han ett återfall, hittade honom stupfull. Efter att han sovit och nyktrat till trodde jag vi kunde prata om det, men han pratade mest om att han bara är värd att älskas om han är en viss version av sig själv.

Jag är så otroligt ledsen och vet inte vad jag ska ta mig till, trodde verkligen att allt började bli bra

Läkare har skyldighet enligt lag att anmäla om det är barn inblandade. Oavsett om din man vill ha hjälp eller inte så är barnens rätt till trygghet större än en vuxens behov av alkohol. 🤗

Hej, vill bara skriva att vi fått otroligt bra hjälp av socialtjänsten . Min sambo hade dolt sitt alkoholmissbruk under en lång tid och till slut trillade två orosanmälningar in via skolan . Det var vändpunkten. Du behöver inte oroa dig. De kommer kunna hjälpa er på många sätt. Jag var också orolig i början men blev lugn när jag förstod vilken hjälp vi kunde få.

@supportivechaos Du låter klok och empatisk!
Känner igen så mycket i din beskrivning från upplevelsen när jag själv levde i en destruktiv relation. Då var det en narcissist jag råkat ut för, och beteendet var som du beskriver med skuldförskjutning och gaslighting. Han kunde byta helt tvärt från ilska och hot till uppsluppen glädje. Och när han var glad var han så himla snäll och fin på alla sätt. Tills nästa utbrott och hot kom. Och allt var mitt fel.
Jag hade full fokus på vad som var fel i hans liv och med honom och hur det skulle ordnas, och tappade helt bort mig själv och mina känslor. Det är just den där förvirringen som gör det så svårt. Den känslomässiga bergochdalbanan kan också göra en rent fysiskt beroende, eftersom man pendlar mellan förtvivlan och hopp. Jag har senare också läst om våldscykeln, och den har hjälpt mig förstå hur mönstret höll mig kvar även om det snurrade snabbare och snabbare och jag mådde sämre och sämre. Den kan du lätt hitta genom en googlesökning. (Viktigt att komma ihåg att psykiskt våld är minst lika illa som fysiskt) Genom att läsa på om de här sakerna kan man skapa lite distans. Traumabindning är ett annat begrepp som man kan läsa om som förklarar varför det blir så himla svårt att lämna.

En annan konkret fråga är: fyller den här relationen dina behov? Vad är egentligen dina behov? Och tror du att den här partnern kan tillgodose dem?
Vilka behov har ditt barn?
Jag förstår att man kanske då lockas att tänka på hur partnern skulle kunna bli om han blev nykter, men det låter faktiskt som att det här beteendet inte är direkt kopplat till alkoholen.

Om du bestämmer dig för att lämna, har han alltid möjligheten att bli nykter och då erbjuda dig möjligheten att försöka igen. Du kan då fundera på om du vill det, och vill du det kan du utforska om hans beteende har ändrats.
Kanske är det bästa motivationen för honom? Och är det inte det, så kan du känna att du fattat rätt beslut. På så sätt kan det inte bli fel:)

Du är inte ensam. Kram!

@esterest Tack snälla för dina ord. De betyder mycket.Jag ska absolut kolla upp Alla kvinnors hus. Det känns så ensamt ibland.

@has Tack så mycket för att du delar det du varit med om. Ditt svar träffade verkligen. Särskilt det du skrev om hur du först inte ens förstod vad du befann dig i. Det är precis så jag känner nu: trött, ensam, förvirrad och nästan bortkopplad från min egen kompass. Så knäppt hur man liksom vänjer sig, man kan så lätt bara koppla bort ur man blivit behandlad vid olika tillfällen för personen 80 % av tiden är så gullig och snäll.

Det du skrev om att gaslighting och skuldvändning kan fortsätta även när någon är nykter… det gjorde mig både ledsen och mer klarseende. Jag har också börjat förstå att de här beteendena är mycket djupare än alkoholen.

I mitt fall är min partner helt i förnekelse. Han säger att:
han “inte har något problem”
det “bara drabbar honom”
han “kanske blir lite för full ibland men det är inte så farligt”
han “redan testat att få hjälp” och “aldrig mått bra av det”

Samtidigt gör han allt du beskriver: vrider på samtal, snurrar till allt tills jag inte vet vad det handlar om längre, härmar mig, får mig att ifrågasätta mig själv och kan till och med använda vårt barn mitt i konflikter för att tysta mig.

Men det som är allra mest förvirrande är hur han plötsligt kan gå runt och vara överdrivet trevlig.
Superpratig, skämtsam, hjälpsam, extra gullig mot barnet, som om allt är helt normalt. Det gör något med mig. Jag får dåligt samvete, börjar tänka “är det så farligt?”, “överdriver jag?”, “han försöker ju”. Det blir som en normaliseringsprocess där jag tappar mig själv.

Och samtidigt kan han ena dagen säga: “Jag förstår hur det har skadat dig”, och nästa vecka låtsas som om de orden aldrig sagts och istället säga att jag är problemet.
Det är som två olika personer. Och det är det som gör det så svårt att lämna- inte för att jag tror att relationen kan bli bra, utan för att känslomässig förvirring är en så stark kraft.

Det du skrev om din barndomsvän, att det enda som hjälpte honom var att folk tog avstånd… den meningen är viktig för mig att höra. Jag inser mer och mer att jag inte kan få honom nykter eller förändrad. Och att jag måste börja tänka på hur jag själv ska tillfriskna ur mitt medberoende - för min egen och mitt barns skull. Träffade en kollega som är nykter alkoholist som sa samma sak ungefär som din vän. Typ: jag hade nog aldrig blivit nykter/sökt hjälp om jag inte blivit lämnad. (Hans exfru lämnade alltså honom till slut)

Tack igen. Det betyder mycket att läsa om någon som tagit sig igenom det, och som förstår mekanismerna på djupet.

Igår klarade sambon sin alkoholfria dag (och första dagen på vita veckan) till stor del på egen hand, eftersom han reste på jobb. Det var så fint att prata med honom nykter på kvällen. Vi ringer alltid med videosamtal, och igår blev det något samtal extra. Ja, jag erkänner att jag ville kontrollera att det verkligen gick bra.. Men jag känner iaf mer att det är hans egen process nu.

Du skriver så fint och välformulerat och jag vill mest säga att det lyser igenom i orden att du är en fantastiskt fin person som verkligen har försökt. Förstår att du tvivlar på dig själv för du har kämpat så mycket. Funderar på om du fått stöd av en kvinnojour / Alla kvinnors hus? De kan ge dig stöd att sortera tankar så att du kommer framåt 🌸

@supportivechaos det låter som du är väldigt ensam i din relation och i ditt föräldraskap, och det låter väldigt tufft.

Jag har lämnat min exman för andra och sista gången. När jag lämnade honom första gången drack han varje dag. Ett par veckor efter att jag flyttat kom han själv till insikt om sin alkoholism och sökte hjälp.

Jag trodde allt skulle bli frid och fröjd och att jag fått tillbaka mannen jag först träffade.

När vi flyttat ihop igen så började beteendena smyga sig tillbaka. Jag tror han var nykter, men han började åter gaslighta, vrida på mina ord, förskjuta skuld och sånt han hade lovat när han blev nykter hade han då aldrig sagt. Han hade tidigare sagt att jag hade räddat honom från en nedåtgående spiral, nu var det lite mitt fel att han hade blivit alkoholist.

Jag behövde lämna igen och fick av en slump kontakt med kvinnojouren som gjorde en våldskartläggning, den såg inte bra ut.

Det värsta är att jag inte alls förstod vad jag var med om när jag var mitt i det.

Däremot kände jag mig väldigt trött, ensam och förvirrad.

Det jag hade med mig redan vid tillfälle 1 var orden från en barndomsvän som blev alkoholiserad och drack under många år. När han blivit nykter och jag frågade vad som hjälpt honom svarade han att det enda som hade hjälpt var att folk tog avstånd från honom.

Jag träffade honom nyligen igen (han jobbar nu som behandlare) och han stod fast vid det.

Så jag tror att det kanske vore bra för dig att börja tänka mer på hur du ska tillfriskna från ditt medberoende. På hur det blir för dig och barnet att leva i en så här osäker miljö.

Att bli nykter är ofta ett omfattande arbete. Och när man blivit nykter behöver man oftast jobba på mönster som legat till grund för att det blev som det blev.

Min exman höll sig fortsatt nykter (vad jag vet), men mönstren höll i sig och hans handlingar har jag nu fått lära mig tecknas som våld, tex gaslighting.

Den som lever med någon som har missbruksproblematik fastnar ofta i tankar om hur personen ska bli nykter. Men vi kan inte påverka personens val eller göra jobbet åt dem.

Däremot kan vi se till att ta hand om oss själva och se till att vi gör kloka val, ännu viktigare när det finns barn med i bilden.

Ta hand om dig❣️