Senaste kommentarerna i forumet

Jag är ganska ung , gick in i mitt första förhållande för 1 1/2 år sen. Allt var som en dröm i början. Tills hans riktiga sidor kom fram
Jag har fattat att han är alkolist , det tar emot att säga men han har inget stopp när han dricker. Det går ut över mig och jag får ta mycket skit.
När jag tagit upp det har han själv erkänt och lovat att han ska bättra sig, det håller i början men sen går han tillbaka till sina gamla vanor igen.
Dethär har blivit en konstant ångest och oro för mig. Alkohol är inget jag förknippar till något kul längre. Jag själv avstår alkohol för att vara en bra förebild och inte trigga han att dricka.
Jag får ont i magen när han ska iväg med kompisar för jag vet att han kommer hem jättefull. Om jag följer med så brukar han hålla sig i ganska bra skick, men ska jag behöva tvinga mig själv att alltid följa med bara för att han ska sköta sig?
Han lämnar som en vanlig människa men kommer hem som en helt annan person. Han blir aggressiv i fyllan och jag måste tippa på tå för att han inte ska bli arg . Han gör slut med mig typ en gång i månaden och har sagt att jag inte ska bry mig för att han inte menar det.
Jag tror att han innerst inne vet om att det han håller på med inte är bra eller hälsosamt, men jag bryts ner för varje gång han dricker . Och vart går min gräns? Jag vet inte , men jag förlåter han varje gång och han tror typ att jag inte bryr mig längre. Sanningen är att jag går sönder själv inombords.
När vet man att man borde lämna? Han betyder allt för mig, utan han är jag ingen och jag har verkligen inga kompisar själv. Han är mitt enda umgänge och jag vet inte hur jag hade klarat mig utan han. På ett sätt så känns det bättre att plåga sig själv och genomlida helgerna för att sen ha det bra på veckodagarna? Jag vet att jag förtjänar bättre , men jag kan verkligen inte lämna. Samtidigt så mår jag så dåligt hela tiden och oroar mig inför helgerna då han ska iväg. Jag vet inte hur man pratar seriöst om dethär, för varje gång jag försöker nämna nåt så får jag till svar ”okej men lämna mig då” . Eller så får jag agg tillbaka för att han blir triggad när jag nämner alkohol

Jag vet inte vad jag ska göra längre

Bra tips ovan!

Nu har jag pratat med alkoholhjälpen och fått tips på vart jag ska vända mig har även hittat en person som suttit i samma sits som mig och lämnat för ett par år sedan vilket är otroligt skönt att prata med någon som vet vad man går igenom , mina vänner eller dom få som finns kvar sitter i bra förhållanden och har inte riktigt förståelsen. Tyvärr har sambons drickande blivit värre i veckan trodde han det var söndag när klockan var 6,20 måndag morgon och sonen och jag skulle iväg. Det är andra gången på ett par månader som han har sjukskrivit sig vilket oroar mig mycket. Så måndagen startade i ett kaos sonen praktiserar där sambon jobbar så jag fick köra dit honom och det sista han kallade sin pappa för var jävla alkolist jävel. Bra start på veckan!! Och hela helgen drack han så ungdomarna och jag fick tassa på tå hemma det är lugnast så när han sover annars vet man aldrig vilket humör han är på.
Nu är det snart helg igen och han är ledig man mår inge bra av det det börjar bli psykist påfrestande att höra allt roligt kollegorna ska göra tjejfester mm och jag vet inte men antar att jag kommer vara ännu tröttare på måndag. Det känns som veckorna är min återhämtningstid. Men snart hoppas jag detta är över.

"Men jag känner att jag behöver hjälp för mig". Bra att du sätter ord på vad du känner. Fortsätt kämpa! Hjälp finns att få!

Det låter väldigt jobbigt! Ex Lawline har jurister som svarar gratis på ett visst antal frågor varje månad . Här kan du läsa ett svar på ungefär din situation: https://lawline.se/answers/vad-kan-man-gora-om-ens-ex-vagrar-flytta
Kanske kan det vara till hjälp, eller så kan du maila din fråga till dem.

@greengirl
Hej, kom att tänka på mitt ex och sökte mig till denna sida. Jag blir alltid påmind av honom i dessa tider. Min födelsedag närmar sig och jag har inte firat på "riktigt" på länge. När han kom in i bilden tappade jag lusten att fira födelsedagen, som jag alltid älskat att fira tidigare.
Ser ditt inlägg. En svår situation. Vad gör man?
Jag ville ha ut mitt ex i flera år. Visste inte hur. Gick till psykolog och fick lära mig sätta gränser.
Jag hade inget samboavtal och kände oro en tid då han hade skulder hos Kronofogden och de kom och knackade på hemma hos mig där han bodde utan att betala. Men han var ju skriven hos mig. Det var en svår situation och jag är bara så tacksam för att jag fick honom att flytta självmant.
Ta hjälp av en jurist! Och psykolog eller vad du behöver. Se till att han flyttar ut!
Jag kunde inte leva mitt liv så länge han levde i mitt hem och jag var totalt medberoende.
Den tiden är förbi nu. På alla sätt är tiden förbi nu.
Jag minns hur det var att leva i det.
Ta all hjälp du kan få så att du kan leva med din dotter själv.
Jag tror att det är vanligare än man tror.
Har flera vänner som är i klorna med sina män. Och som inte har råd att separera.
Det kan ju ta tid. För mig tog det flera år att få honom att flytta.
Nu har jag fått mitt liv tillbaka.
Det är en process.
Skriv upp allt viktigt som du behöver göra. Och så gör du det.
Tids nog får du leva det liv som du önskar!
Lycka till!

Vi har separerat.. Eller jag har för mer än ett halvår sedan lämnat då han vägrar ge upp alkoholen och sin destruktiva livsstil..
Lägenheten står på mig så jag får ingen annan då jag redan har ett kontrakt. Har inte pengar till att köpa en bostadsrätt till mig och min dotter.
Han har stått i kö länge och kan få en ny lägenhet. Men jag vet inte om han ens söker någon.. så fort jag tar upp ämnet blir han arg och låser in sig.. jag blir ledsen och tänker att de är inte värt att ta upp något då han alltid blir arg och beskyllande.
Är detta vanligt? Hur gör man?

Återigen en ny känsla,bra tråd det här.
Jag har äntligen börjat landa i min egen kropp.
Känner så stor skillnad nu då det är jag och min lilla hund och mitt arbete.
Tripp trapp trull som funkar.
Sen kan den där känslan komma över mig ibland.
En sorts stress som liksom knyter ihop alla nervtrådar framme i bröstet.
En beredskap.
Jag måste vara alert.
På vad vet jag inte.
Just den känslan har nog följt mig hela livet.
En sorts,om jag slappnar av så kommer det att gå åt h-vete.
Och nu istället en frid.
En sorts, jaha och vad var problemet.
Mer här och nu och en sorts acceptans inför vad som ställs i min väg.
Skönt..

@Silvermamman Jag menar att det finns bara en av dig och du ska vara rädd om dig. Om din man är alkoholberoende så är det inget du kan göra för att hjälpa honom, såvida han inte vill hjälpa sig själv. Av din text att döma, så är din man inte redo att ta någon hjälp. Men DU kan få hjälp med ditt mående om du vill och känner. I min kommun finns det ett telefon nummer man kan ringa som anhörig och få hjälp. Hoppas det förtydligade mitt svar

@Silvermamman I ditt inlägg finns så väldigt många saker som jag skulle vilja bemöta, men jag tror att det vore bra för dig att främst prata med professionella terapeuter om det här. Al-Anon kan nog också få dig att hitta lite trådar.

”Han mår inte bra och det är pga för lite sex o ömhet” ”Skulle han dricka om han hade ett friskt barn…” I dessa rader, och även i annat som du skriver, känns det som att du tar ansvar för, och känner skuld för, hans alkoholmissbruk.
Men. Det är ALDRIG ditt fel, eller ditt ansvar, att din man väljer att dricka för att lösa sina problem. Just detta känner jag ändå att jag vågar skriva eftersom jag själv både är alkoholist och medberoende till en alkoholist (och dessutom har barn med svår psykisk ohälsa, vilket jag vet kan vara en ingång till beroende).

Läs inlägget från @Ullabulla några gånger, hon är både klok och erfaren, och vet samtidigt hur svårt det är att vara medberoende. All kraft till dig!

@Åsa M tack, detta fick mig att fundera. Skulle han dricka om han hade ett friskt barn o en lustfylld fru…

Tack!
Ja, nu äger han det mesta så ekonomin blir sämre om jag separerar.
Men det får såklart inte styra.
Han mår inte bra och det är pga för lite sex o ömhet. Jag mår dåligt av för lite ekonomisk trygghet och föräldraengagemang från honom. Och alkoholen.
Men tänker att det är kanske inte alkoholism som ligger i botten.

Hej silverarmband.
Om han trots att du inte tycker om det nästan dagligen dricker vin så tror jag att han och givetvis du har problem med alkoholen.
Att leva med någon som behöver den sortens stimuli brukar betyda att man i grunden inte mår så bra.
Kanske pga er livssituation med ett handikappat barn.
Kanske också så enkelt att han inte får fullt utlopp för hur mycket han egentligen skulle vilja dricka.
Alkohol i sig skapar ofta en ångest som då måste spädas på med mer alkohol.

Vad händer om du säger,jomenvisst så gör vi.
Vi skiljer oss och du får då kanske någon sorts start pga att ni får dela upp ert bohag/överskott på hus eller bostadsrätt.

Hur går du vidare då?
Lägg energi på det och börja skapa en reservplan för hur ditt liv kan bli efter en separation.
Kanske enklare,gladare och friare?

Har ni haft dialog om det dagliga vindrickandet eller vilka spelregler som ska gälla hemma hos er? Det är fullt möjligt att han är alkoholmissbrukare med det där slentriandrickandet, men det kan också vara annat som påverkar att han har behov av att dricka. Verkar han må psykiskt bra? Stress på jobbet? Alkohol är en snuttefilt för många, det behöver inte vara det huvudsakliga problemet även om det ofta känns så.

Tack för ditt varma svar.
Menar du att alkoholen inte är ett problem? Vi har andra problem såklart men det känns ändå centralt.
Eller är alkoholen sekundär menar du?
Vill gärna förstå hur du menar.
Kommunen vet jag inte vad de ska göra?
Alltså är inte kritisk till det du skriver mer att jag inte riktigt förstår. 🌸

Hej och välkomna till detta forum. Fortsätt att skriva av dig, det brukar hjälpa. När jag läser din text, så är inte alkohol beroende det centrala. Jag läser mellan raderna att du inte trivs i din situation. Din beskrivning av din make i början av din text säger mycket… ”Han är delvis varm…”Är det något som tänkt på?
Sedan förstår jag din ekonomiska situation, det är inte lätt att bryta upp när man står utan ekonomisk trygghet. Jag har vänt mig till kommunen för hjälp- kanske kommunen kan hjälpa dig?
Fortsätt skriv av dig om du behöver. Kanske någon annan kan ge dig bättre råd. Ta hand om dig- det finns bara en av dig🙏

Gift i 25 år med en delvis varm, rolig, begåvad, charmig man som inte druckit dagligen men som när han dricker ibland blir sur, hånfull och elak.
Det har ibland inte skett på några år men i snitt en gång om året.
Han dricker gärna vin till maten varje dag och blir då ibland lite mässande och kan inte ta in andras sinnesstämning. Inte elak men liksom inte i samma verklighet som andra i rummet. Han är alltid självcentrerad, vilket alltid är ansträngande, men det tilltar ibland när han får i sig vin.
Men de flesta ggr så blir han inte obehaglig. Jag blir trots det ofta nervös och spänd när han tar fram vin för jag känner att jag inte vet hur det slutar.
Han har alltid haft dålig ekonomi och vi har en nu 24-årig son med psykiska funktionshinder som jag fortfarande tar hand om till viss del.
Sexlivet har sällan varit bra och nu existerar det inte. Nu säger han att han ska lämna mig för att jag klagar på honom och inte är intresserad av sex. Klagandet rör mest hans relation till alkohol.
Jag har tyckt illa om alkoholen, usla ekonomin och att ha huvudansvaret för sonen och kraven på sex.
Ändå känner jag att jag inte kan välkomna hans beslut.
Jag har få vänner efter år som dygnetrunt-förälder och inget fast jobb. Fattar inte hur jag ska få till ett gott eget liv. Dålig ekonomi o snart pensionsålder.
Behöver kontakt med andra som förstår. Finns det irl möten som är bra? Al-anon?

Är han ens alkoholist?

Borde jag tagit allt med en klackspark?

Tack ❤️❤️

@has Tack för ditt svar. Du har helt rätt! Jag behöver också hjälp! Jag gick via kommunen en 10 veckors kurs för anhöriga förra året samt samtalsterapi. Det hjälpte mig att komma upp! Nu är jag nere igen och behöver hjälp för att komma upp igen….

Självklart bör du skriver på det sättet! Tack❤️

Hej. @Åsa M
🌺
Kan mycket väl förstå känslan du har.
Han har stora problem, och bara han kan ju ta tag i det. Han som måste göra jobbet liksom. 🙄😟

Vad jag förstått så har er gemensamma chef och och du gjort mycket för honom. Mer, och lite till upplever jag. Det tycker jag att du ska ta med dig.

Varma tankar. 💜

Det är en enorm lättnad att han inte kan dyka upp på jobbet längre. Det går inte att beskriva i ord.

Även fast både jag, hans chef och hans kollegor alla inser att "fördelen" för oss också kan innebära nackdelen för honom, att han super ihjäl sig där hemma och ingen bryr sig. Inte hans egen familj heller, vad det verkar.
Men jag tror vi alla, som har bevittnat det här, kollektivt känner att vi inte orkar engagera oss mer. Orken är slut. Vill han gå ner sig totalt så får han göra det.

Min bild är att om man inte gör det för sin egen skull så kommer det aldrig någonsin att fungera. Tyvärr.
Det är rätt självklart att ett så allvarligt sjukdomstillstånd inte kan hanteras enbart för att tillfälligt rädda en relation. Det är ju absurt när man tänker på det. Har man någonsin hört talas om någon som säger "Okej, jag tar cellgifter och strålning mot min cancer,men bara om du stannar med mig?"

@Prinsessan1 jag tänker att, som med allt annat, är allt individuellt och att det tyvärr aldrig finns några enkla svar.

Däremot tror jag du har rätt i att en person behöver komma till insikt för att tillfriskna.

Jag bad min man dra ner på sin alkoholkonsumtion ett flertal tillfällen (vilket han lovade att göra).

På slutet slutade samtalet alltid i bråk där han tyckte att jag inte hade något att göra med vad han drack. Kom med orelevanta jämförelser som att jag drack läsk eller åt choklad och han klagade ju inte på det!

Om din man är beroende och han lovar dig att vara nykter så kanske det är med ”white knuckles” och får kämpa för att hålla sig.

Med beroendeproblematik kommer så många fler symptom, som manipulation och lögner.

Jag lämnade min man (utan ultimatum, vid mitt försök till samtal några månader tidigare där han menar att jag inte hade med det att göra så sa jag att jag inte skulle ta upp det mer utan gå när jag fått nog).

När jag flyttat (utan påtryckningar om nykterhet) kom han till insikt och förstod själv att allt jag sagt stämde och han hade blivit alkoholist. Därefter sökte han hjälp och har sedan dess varit nykter.

Att leva med någon som har ett beroende är väldigt förvirrande. För mig var det avgörande att själv få stöd för att faktiskt förstå att jag hade rätt, och att han var sjuk (och därför försökte ”trolla bort” min verklighet). Har du själv något stöd utifrån som kan hjälpa dig reda i tankarna och känslorna runt din mans alkoholkonsumtion?

På samma sätt som den beroende behöver komma till insikt, behöver ofta också vi medberoende stöd och hjälp för att komma till insikt och därigenom kunna fatta beslut som blir bra för oss.

Ta hand om dig!

@tornado Finns det ett beroende ? Eller är det endast din värdering kring nolltolerans?
Jag är själv i en relation, sedan 22 år, där jag satte ett ultimatum ” Jag flyttar om du inte slutar dricka”. Det gick sådär…. Min man var nykter i 4,5 månad sedan föll han igen. I min värld gav jag honom ett ultimatum för att jag älskade honom så mycket att tanken på att leva utan honom var för svår… Men det var nog bara ett rop på hjälp.
Det är svårt att veta vad man ska göra för att det får alltid konsekvenser med sig. Mitt råd är att ta hjälp först av denna sidan, kommunen, parterapi- samla all hjälp innan du beslutar något