Senaste kommentarerna i forumet

Då var dagen här, tillbaka i samma bana, andra helgen det dricks. Samma gamla tjat o ursäkter

Min man är socialt och ekonomiskt välanpassad, jag tror inte att någon annan känner till att han är beroende. Han älskar att vara medelpunkt och att berätta historier. Hemma känner han sig orättvist behandlad och utnyttjad. Han lagar gärna mat eftersom då verkar det vara legitimt att dricka vin.
Han blir aggressiv och grinig. Aldrig fysiskt som tur är. Jag går på tå, man vet aldrig vad som utlöser ilskan. När jag säger ifrån är jag en surkärring, han är absolut inte beroende. Han har sökt hjälp för att minska sitt alkoholintag, efter en flerårig otrohet där jag var på väg att lämna honom. Jag har ställt ultimatum, tillsammans med vårt äldsta barn. Jag vill egentligen bara ha tillbaka den roliga, omtänksamma härliga man jag träffade för över trettio år sedan. Precis som dom flesta här på forumet, det är skrämmande att läsa historier som andra skrivit som jag kunde skrivit själv..Varför är det så svårt? Vår äldsta tror bestämt att jag måste lämna, och hotar med att min man inte ska få ha kontakt med barnbarnet. Vår yngsta är mer pappas barn och tycker inte att problemet är lika stort, förutom när han är full och dum. Jag har under årens lopp bönat, gråtit, hotat och det har blivit bättre under perioder. Sen smyger sig alkoholen in och personlighetsförändringen kommer. Jag tittar på hyresannonser men har inte kommit till skott ännu. Problemet nu är att han drack vin i förrgår, trots att han lovat nolltolerans. Vi blev såklart osams när jag frågade honom om den tomma flaskan i skafferiet. Det resulterade i att jag stannade hemma från festen vi var bjudna på igår, men han åkte och sov i bilen och kom hem till lunch idag. Han gick upp för att ta en dusch men somnade och nu är klockan snart 15.30. Vi har hus och företag tillsammans, bor granne med både våra barn och hans 80+ föräldrar som vi lever väldigt nära. Jag älskar den människan jag gifte mig med, vi jobbar bra tillsammans och har mycket roligt ihop. Men jag mår sämre och sämre när han dricker, när han tar första klunken blir jag som en sten på insidan. Det går inte att prata med honom när han druckit, han blir ofta arg och verbalt elak. Han känner sån press eftersom han försörjer oss alla, vilket han inte gör. Jag känner mig så ledsen och villrådig.

@Tröttiz tyckte det var en träffande förklaring.☺️

@Nora81
Snurrade in mig i hans elände men snurrade upp mig igen. Vilken förklaring va. 😆 Nu börjar jag få sinnesro igen. 🙏
Ja, detta forum är så bra. Tack till dig och andra. 🌹

@Sisyfos Tack Sisyfos för ditt svar 🌻
Du har helt rätt i att det enda jag kan göra är att vara ärlig. Och inte förvänta mig mirakel. Men hon är äldre nu, orkar och vill nog inte ändra på sig, och har enormt dålig samvete och känner djup skam tror jag. Samtidigt som hon intalar sig att det inte är något större problem (eftersom hon till synes sköter sitt liv).
Vi syskon har konfronterat, uttryckt oro, hotat och ställt krav, varit förstående, valt att titta bort osv. de 20 åren som det pågått. Jag tror hon döljer det för att då oroar hon ingen av oss (tror hon) plus hon behöver inte förklara sig.
Jag är glad att du skrev, speciellt som du har erfarenhet från andra sidan. Hur lyckades du bryta beroendet? Jag hoppas så att du kommit till en plats där du känner dig stark, ärlig och förhållandevis nöjd med din situation.
Själv är jag trött, arg, besviken och ledsen. Mest på lögnerna och smusslandet, inte på det faktum att hon dricker faktiskt.
Tack igen för orden.

Idag kom ilskan fram och det känns som alla mina egna känslor som jag fått satt åt sidan under dessa två år för honom bara ville ut. Jag fattar logiskt att han efter tre dagar på behandlingshem inte är frisk än men känslomässigt behövde det komma ut för mig innan jag blir mer fysiskt sjuk. Sömnen funkar inte, immunförsvaret är svagt och tankarna är ofokuserade.
Han hotade först med att skriva ut sig på grund av mig och jag blev skräckslagen men sen ändrade han sig och fått till sig från andra att det är vanligt att man som medberoende reagerar så här.
Jag svarade att jag inte ville ha kontakt under den tiden han var där. Jag behöver lägga all min kraft på min läkning och jag har inte den kraften att tänka på honom och anpassa mig efter hans läkning. Jag vill heller inte förstöra för honom.
Han har ändå professionell hjälp runt sig.
Känner mig så vilsen och ledsen. Mina känslor pendlar mellan ilska över allt som hänt, skam över hur jag beter mig mot en som är sjuk och skuld över att jag inte kan vara ett bättre stöd.
Jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Jag vet bara att jag måste börja med mig själv.

@Tröttiz Det låter som kloka tankar; att ta hand om dig själv genom att hålla dig undan när det är så illa.
Det är väldigt tråkigt att höra att det går utför för honom, i bästa fall leder till att han når sin botten,
men det råder ingen över förutom han själv.
Det är just det att det är så lätt "att falla tillbaka" till att hela ens egna liv rör sig kring missbruket igen. Du har rätt att det är en familjesjukdom.
Var snäll och förstående mot dig själv. Jag tränar på det och misslyckas ena dagen och lyckas andra dagen.
Det ger mycket att vända sig hit, till forumet, och få stöd och skriva av sig när det blir för tufft eller att man behöver hjälp.

Kram

@Nora81
Knallar på.
Gjorde misstaget att svara i telefon nyligen några gånger trots att jag visste han var onykter ... Kom att oroa mig väldigt mycket, för han verkade/ verkar vara så inne i drickande har jag förstått och lyssnar inte på någon, inte ens på sina bästa vänner som även de har utmaningar med drickande. Han har varit hotfull mot anhöriga, kört i fyllan, klått upp sin "bästa" kompis, skällt ut sina barn ...
Samtidigt jag inser att det mest hälsosamma för mig är att hålla mig långt borta oroar jag mig och vill "blanda mig" i hans liv.
Jag dissade sen dock samtal men haft svårt stå emot. 🙄 Himla frustrerande också att han drar ner andra. Men det är ju en familjesjukdom...
Kram.

@Tröttiz tack för väldigt bra tips.
Hoppas du har det bra. Kram

Tips. Att läsa om problematiken.(redigerat av admi//försäljning)

Efter att ha ägnat två dygn åt att stirra in i en vägg, ätit och tagit två promenader så inser jag hur nerkörd kroppen är fysiskt. Psykiskt så är det närmast ett eller flera samlade trauman. Inser att vila gör gott.
Idag har jag fått bokat ett enhörigsamtal nästa vecka och imorgon ska jag ringa till ännu ett anhörigsamtalsställe för att boka in samtal. Det känns bra att ha tagit hjälp.
Har haft det mest tyst och stilla hemma. Ljud och andra intryck blir bara dränerande.
Det känns som att det går åt rätt håll nu. Det är tufft att möta känslorna av svek, misstro och tillitssvikt. Det är paralyserande men jag börjar förstå känslomässigt att det är en sjukdom och inte handlingar gjorda med avsikt att skada. Det förstod jag logiskt men inte känslomässigt innan.
Fortsätter skriva här som en påminnelse, som en dagbok och för det fina stödet man får här och inte minst all kunskap från bägge sidor.
Kram till er som kämpar oavsett vilken sida ni kämpar på, vi kämpar ju alla mot samma sak.

@Tröttiz Ja det är inte lätt. Allt det du nämner handlar ju om arbete med sig själv. Att kunna sätta gränser. Alla har vi olika medel sätt för det. Tror att om man klarar ett litet steg så är nästa steg lite större.. Hejja dig!

@Backen123, Ja, det är en tröst att läsa om andra i samma situation-man tror ju att man är ensam i kaoset när det pågår... Han kom i går när jag var hemma tidigare från jobbet. Kan inte avgöra om han dricker eller inte, han ser förfärlig ut, verkligen. Han sörjer, gråter och kan inte sova. Pratade med honom om detta att ringa mina vänner och gamla föräldrar typ 8-9 gånger i rad. Han menar att han har ingen, alla vänder honom ryggen och vad har jag sagt om honom.. Inget "Vad har jag gjort", ingen självreflexion. Han tänker inte skriva papper så får också vänta i 6 månader... Fy! Kan inte fatta att det är så. Han är ju även skriven här....
Nåväl, tog med ännu mer av alla grejjer han har i uthus osv så kan städa och röja lite till. Börjar bli kompis med dom på tippen... Haha!
Jag känner att jag har kommit över lycko-ruset att vara "fri", det tar på mig , detta kaos han skapar. Är trött. Och låg.
Backen123, har följt dig - du har kommit ett snäpp längre än mig men historien är ändå lika. Mitt företag och min lilla gård kommer han inte åt genom äktenskapsförord. Tack gode gud för det pappret.
Ta hand om er!

Nu rasar allt runt mig. Han har åkt hemifrån, dricker, smsar mig att jag förstört allt. Min ångest är överväldigande, vill bara dö. Slippa smärtan. Tur vi skapat ett klokt barn som jag kan krama. Hoppas så att hon kan ta med sig goda erfarenheter av detta. Att mamma vågade säga stopp! Men jag är så ensam och det gör så ont.....

@Beer Vad fint att läsa dina ord här på anhörigsidan, det är exakt det där vi vill höra, det bekräftar oss när vi blivit osäkra på att det var väl kanske inte så farligt, jag inbillar mig. Även då orden från " den andra sidan" kommer med olika tips och tankar hur att möta den beroendesjuke. Vi är många här på olika resor, och just dina ord är så bra när man just då inte orkar mer, det peppar och ger kraft
Jag minns hur jag skrev hos er för att fråga hur jag gör bäst för den som försöker tillfriskna, fick många fina svar men jag insåg att det är omöjligt om den beroendesjuke inte vill själv. Jag personligen har gått vidare, försöker nu förlåta mig för att jag hamnade där, det går upp och ner men oftast är det väldigt bra.
Så mina ord till dig, fortsätt så, jag beundrar din styrka att verkligen ta på dig allt såhär i början, för att sedan kunna mötas och se att man är 2 och det blir så lätt negativa spiraler, jag hejjar på er!

Hej Pepparkaka58!

Du har skrivit här tidigare och som jag förstår har du levt i detta många år, sökt stöd, haft möten med barnen om hur ni ska hantera situationen mm. Du har nu fått nog, känner att du inte orkar mer, hinner inte med dig själv och det låter helt förståeligt, du har försökt och det går inte att hjälpa någon att sluta dricka som inte vill ta emot hjälpen.
Han har varit elak mot dig och du känner att både din kropp och ditt psyke inte orkar med detta mer. Hur ser ditt stöd ut utifrån vänner, bekanta, professionellt?

Jag får flera tankar när jag läser detta och sett att du skrivit tidigare. Det finns hjälp för honom att få på annat sätt och en fundering är om en orosanmälan till kommunen kunde vara en idé, kring hans drickande och att du får stöd för egen del, vad tänker du om det?

Vi tipsade för länge sedan om att kontakta kvinnofridslinjen angående att han kan vara elak, tog du någonsin kontakt? Om du gör det kanske det kan kännas skönt att veta att det är anonymt och kostnadsfritt.
Skriv gärna till oss också under ”frågor” om du vill komma i direkt kontakt med oss här på alkoholhjälpen så kanske vi kan hjälpas åt att komma vidare. Fortsätt såklart annars också att skriva här i din nystartade tråd.
Ibland kan en behöva skriva flera gånger innan en tråd får fart.

Ta hand om dig så gott du kan, bra att du skriver!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Beer Grattis och tack så himla mycket för att du delar så fint!
och Tack för dina stärkande ord, det hjälper mig att bibehålla rätt fokus.
Det är verkligen starkt av dig att se hur du, i din sjukdom, gjort dig själv och din partner illa. Det måste vara smärtsamt. Det är en sjukdom som du nu tar ansvar för och jag vill bara skrika till dig att JA, BARA FORTSÄTT och jag är glad för din skull med.
Kram och tusen tack igen för din delning. Det ger hopp!

@Backen123 Kära fina du. Har följt din historia här och känner med dig och den styrka du har. Jag kan bara tacka för dina stärkande ord och säga detsamma: DET ÄR DU VERKLIGEN VÄRD!
Ja, den enda vägen är redskap att hantera den livslånga sjukdomen för honom. För mig är den enda vägen att ta min rättmätiga plats och hitta min väg, rätt stöd och fortsätta vägen fram ärligt och att acceptera situationen som den är.
Å familjeveckan är inställd pågrund av covid men han har bett om stödsamtal för oss bägge till eftervården istället.
Följer dig Backen och stor stärkande kram till dig!

@Lillasyster40 skrev:" Har jag rätt att kräva att hon ska anpassa sig efter oss när hon ändå sköter allt?"
Jag kommer från Andra sidan. Har lite tankar ändå.
Så fint att ni har skaffat ett generationsboende. Hoppas att det går bra och att ni hittar sätt att leva.
Du kan såklart inte kräva någonting alls av din mamma. Det är en jobbig situation och kanske är det en bättre väg att gå att vara helt ärlig med henne. Berätta om din oro, berätta att du blir osäker om hon ska vakta barnen. Berätta att du har noterat att hon dricker alldeles för mycket. Hon kanske väljer att ljuga/förneka. Jag har gjort det eftersom det är ytterst pinsamt, men du sår kanske ett frö ändå.
Det är kanske inte osannolikt att hon vill göra något åt det. Hade hon varit obekymrad om det hade hon kanske druckit helt öppet. Nu väljer hon att dölja. Så någon tanke/vetskap om att det inte är bra kanske det finns. Kanske kan du hänvisa henne till beroendesidorna här, där kan hon känna igen sig och kanske få stöd i att sluta.

@Backen123 @EsterHanna
Jag kunde inte stå emot utan svarade nyligen då mitt ex ringde. 🙈 Full som en spruta. Svarade flera gånger till och med. Men gav absolut inget. Bara svammel över världens elände, mänsklighetens kolaps. Ena stunden var jag tråkig och menlös, andra stunden klok och härlig till att även jag ska se mig själv i spegeln, att jag är falsk... Han åkte dit för rattfylleri, men enligt honom var "blårockarna" övernitiska. Alltid någon annans fel. Sjuka människor gör sjuka saker. Förnuftet finns inte. Det vet vi.

Varför gör man sånt här? 🤯 Svarar, och finns till hands. Sånt som absolut INTE tillför något. De lever i sin värld... 🙄

Sedan kom jag att föra inre dialog med mig själv, och har dissat åtminstone 5 samtal efter det. Yei! Känns som en milstolpe. Men "svarafingret" har allt velat svara. Suck.

All styrka. 💕

?

@Nora81 Jag kommer från "andra sidan" och har nu varit nykter i 3 månader. Att läsa det du och andra skriver här på annhörigdelen känns viktigt för mig. Det innebär att jag måste "fronta" allt elände jag ställt till med i mitt förhållande med den kvinna jag älskar. @Nora81 skrev:"jag är värd kärlek, värd att bli behandlad med respekt men framförallt är det dags att börja ta min plats. Det handlar inte om andra utan det handlar om mig nu."
Ja det är du!!!! skriker jag! :)
Vi som alkolister måste själva komma till insikt och söka hjälp. Jag gjorde det för tre månader sedan på min vårdcentral. Remiss till terapeut och Antabus som jag gladeligen stoppar i mig.
Hur min kvinna stått ut med mig under dessa år begriper jag inte. Jag har ju ställt till det på samma sätt som du beskriver.
Glad för din skull att du går vidare i livet.
Tack för att du skrivit och tack för att jag fick läsa!

Håll kompassen rätt, ta hand om dig, du är verkligen värd att få må bra, en häftig resa i sig. Att han kommer iväg på behandlingshem är det enda rätta tror jag, för er, önskade så att vi fick den chansen än den öppenvård han gick på i 3 mån och som kändes helt bortkastad för mig. Familjeveckan som brukar ingå verkar så befriande och en möjlighet för er att rensa luften för att sen fortsätta resan 🌺

Och det är så lika, min bodde också I husvagn nu sista månaden innan han flyttade hem till norr. Vi har också 6 mån betänketid, 11 sept är det över 🙏 jag lyckades också med ett underskrivet äktenskapsförord, så fritidshus och mitt företag kommer han inte åt. Vi följer så lika varann vi här, vi som kämpar, peppat och som till slut sagt stopp, själen orkar inte mer till slut, vi måste vila. Jag minns hur jag bara kände hur jag gick sönder i kaoset. Det kommer en tid sen för läkning, håll ut nu bara tills han backar. För köper man en bil utan körkort, ringer dina nära och kära och gör bort sig så borde skammen komma ikapp och han kryper in i nån grotta, tills ett under sker 🙏

Efter två års berg och dalbana beslutade han sig för att köpa en plats på ett behandlingshem.
1 månads behandling och ett års eftervård. Jag är givetvis glad för det. Idag åkte han iväg.
Har kontakt med socialen för att få en samtalskontakt. Jag känner att jag behöver hitta verktygen nu att gå framåt.
Ett par insikter har jag fått: jag är värd kärlek, värd att bli behandlad med respekt men framförallt är det dags att börja ta min plats. Det handlar inte om andra utan det handlar om mig nu.
Det är så svårt att rikta om sitt fokus. Ja, om sanningen ska fram så känner jag mig som en urvriden trasa men detta tar tid förstår jag.