Senaste kommentarerna i forumet

@LitenSkär 💜

Tack för er omtanke. Jag tar en stund i taget och ser vart allt landar!
Tittade precis på en dokumentär jag vill tipsa om!

https://www.svtplay.se/video/32363331/granslos-karlek?position=1561&id=…

@fjällsurikaten
Hej, och välkommen hit. Bra att få ur sig, och här finns människor som förstår. 🌹
Det har gått långt. Skriver mera annan gång. Men vill nu säga att om du ställer ultimatum - se till att du kan hålla det. Om inte du kan, så signalerar det att han ändå kan göra som han vill för att du ändrar dig ändå ... Och du kan inte påverka honom att sluta dricka, det måste komma inifrån honom och kärlek kan göra mycket men kan tyvärr inte rå över någons alkoholmissbruk.
Kram. 💕

Hej Gimle, varmt välkommen hit!
Du berättar om en situation som verkligen berör, jättebra att du vänder dig utåt för stöd.

Ni har barn tillsammans och det har inte varit en lätt resa på grund av hans alkoholproblem. Du bär på det på många känslor och tankar av skuld och skam. En impuls blir att vilja lyfta bort dessa tunga tankar och känslor från dig, oavsett om du visste att han hade alkoholproblem redan innan först barnet tror jag du är långt ifrån ensam om att ha hopp om att en annan människa kan förändras. För så är det ju, människor kan ändras, men när de själva vill och kan. Det hörs att du gjort allt och mer än du kanske kan egentligen för att få honom att ändra sig, skydda ert barn och tänkt på olika lösningar.

Nu är du gravid och överväger abort, om jag förstår dig rätt, på grund av hans alkoholproblem. Han lovar att ändra sig, dricker igen efter två veckor, det blir noll tillit och möjlighet för dig att känna ett lugn i det.

Inte konstigt att ha svårt att både kanske tänka och känna klart i en sådan här situation, att försöka komma fram till lösningar för att det ska bli så bra som möjligt för alla. En tanke som du redan kanske fått lite tips om här, är att inte vara ensam i den situationen utan få stöd utifrån, såklart skriva här men kanske även träffa någon att prata med, via kommunen, vården, barnmorska, nära vänner, familj eller annat, vad tänker du själv om det?

Jag får också en impuls att vilja tala om för dig att du är allt annat än korkad, tycker du är klok som skriver här och berättar. Att du inte kan känna glädje nu är inte så konstigt utifrån den enorma press du beskriver, att ständigt gå på spänn tar all kraft och energi och vila och återhämtning låter som något du skulle behöva för att kunna tänka och känna alls vad du vill just nu.

Vet inte om något av detta blev hjälpsamt för dig, du får gärna skriva till oss under fråga oss om du vill prata med oss direkt på admin. Kanske hjälpas åt att se vart du kan vända dig om du vill hitta mera stöd och liknande.

Ta hand om dig och fortsätt såklart gärna skriva och läsa här!
Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej AK, det låter som det verkligen händer saker nu i både din mans och ditt liv på olika sätt. En förhoppning är ju såklart att det kan leda till en vändning. För vissa blir det just så, men svårt att veta det är ju olika för olika personer.

Oavsett hur det blir behöver du fortsätta ta de steg du behöver för att orka och ta hand om dig själv. Hjälp och stöd finns för honom om han vill ha det på flera sätt, vilket han säkert innerst inne vet om.

Vad behöver du just nu för att ta hand om dig, få ork och stöd att ta dig vidare i ditt liv?

Din man kan som du skriva här, ringa Alkohollinjen 020-84 44 48, om det skulle kunna vara ett sätt att "lämna över" ett tips till honom med lite kanske lägre tröskel. En gissning är förstås att du redan gjort det fler än en gång på olika sätt. Du som anhörig är också mer än välkommen att ringa om du skulle känna att det vore skönt att prata med någon muntligen.

Fortsätt gärna berätta här också, hur det går för dig och du kan också skriva till oss under fliken frågor om du skulle vilja.

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tänker när det handlar om maktlöshet så handlar det som jag ser det om att kapitulera. Precis som den beroende behöver göra för att en förändring ska bli möjlig. Hur gör man nu det? Kanske genom att gå sönder. Det är en otrolig kamp man utkämpar. Eftersom det handlar om ens barn som hela tiden riskerar att dö är det inte konstigt att det är oehört svårt att "lämna över" kanske lita på att en högra makt eller vad man vill kalla det tar över. Några garantier har vi ju inte men kanske kan man få lite ro. Vad är alternativet?
Varma kramar till er båda.

Åh, Dearself, vad jag känner med dig. Så hemskt och tråkigt att höra. Och förstår och känner igen mig i det där att man går sönder, som gros också berättar om. Maktlösheten - det är det värsta av allt. Just det där att försöka ta hand om sig själv, fokusera på sig själv, är ju så otroligt svårt samtidigt som det nog är det enda man kan göra som kan vara till hjälp. Själv upplever jag ett stort glapp mellan tankar och känslor. Jag kan tänka "rätt", att jag inte kan påverka, måste acceptera att det är som det är osv, men ångestkänslorna påverkas liksom inte så mycket av det. I "skarpt läge" blir det omöjligt. Jag går också sönder.. Är - precis som ni, säkert, så innerligt trött på att leva med den här situationen. Här fortsätter krisen som jag beskrev förut. ACT-terapin handlar ju rätt mycket om det som du beskriver, gros, att stanna kvar i känslan som då till slut ska ebba ut. Är ju lite klassisk KBT-metodik. Men det är så himla svårt i den här situationen, som ju också hela tiden förändras, tycker jag. Kasten fram och tillbaka försvårar. Ska ändå fortsätta försöka.Kanske kan tankar och känslor mötas på nåt sätt. Det är väl den enda vägen. Varma, varma hälsningar till er båda.

Ja det är verkligen att uppleva maktlösheten. Min son stod framför mig en gång och stoppade i sig tablett efter tablett och jag kunde inte göra något för att förhindra det. Man går verkligen sönder. Just nu kan du nog inte göra något alls utom möjligtvis försöka ta hand om dig själv. Kan föreställa mig din känsla just nu. När jag själv tappat allt hopp efter en sån här händelse då är det enda jag kunnat göra att stanna kvar i känslan och till slut ebbar den ut. Vad som händer sen vet vi inte. Lider verkligen med dig och förstår din kamp jag har ju själv varit där.

Min man blev idag avstängd från jobbet pga. att han kommit onykter. Vad händer nu? Kanske kan de här vara botten som gör att han tar tag i sitt beroende. Jag är på väg ifrån honom och han kommer behövs stöd men jag orkar inte.

@Dearself -jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag sänder mitt stöd och all min kärlek till dig. Och inkluderar er i min aftonbön i kväll...

Är helt förstörd. Min son kom hem idag några dagar tidigare än tänkt. Han mår dåligt och vill hem och knarka. Jag har försökt sätta gränser så han inte ska mellanlanda hos mig utan komma till stödboende men han väljer att bo hos en kompis. Han kom hit, lämnade en väska och stack ut. Sa att han skulle ta droger. Att han hellre knarkar än är drogfri för då mår han iallafall bra.
Jag går sönder. Vet inte vad jag ska göra. Har aldrig känt mig så maktlös.

@EsterHanna 🌹
Känns som att du kommit en god bit på väg nu. Bra att du säger ifrån då du tycker han gör orätt.
Det här med telefon ... Bra att du blockar! Du måste få ro.
Jag hade själv på tyst senaste nätter, han har ringt märkliga tider. Antar att han är onykter. Svarade jag, skulle det inte vara konstruktivt för någon av oss. Verkar som att han tänker att ringer jag tillräckligt ofta, svarar hon till slut. 🤯
Han beteer sig annars väldigt märkligt. Som du säger, alkoholen gör verkligen om folk ... 😔 Väldigt tragiskt, ledsamt och frustrerande.
Ha en bra dag. 💕

Dagarna går. Har gjort en anonym orosanmälan till socialtjänstens vuxeninstans. Han var lite mer nykter i måndags och då var jag desperat i telefonen efter alla samtal och försök till facetime när jag arbetar. Sa ifrån rejält. Han kom med argument som "men min bil är sönder", "jag kan inte sova", Jag saknar dig" och svarade att jag bryr mig inte längre.... Orkar inte mer, bryr mig inte-han får fixa det själv nu. Han tog in det och la på luren. Skrev till en gratis-jurist och fick reda på att iom att han flyttat ut, kan han inte flytta in igen, då huset är mitt och äktenskapsord finns. Då kan man begära avhysning.
Skilsmässan reg när tingsrätten tog i mot den , INTE när han blir delgiven-och det är ju skönt! 6 månader....Nu var det tyst hela dagen i går-första gången någonsin. Fick sådan ro , blandat med lite...oro? Lite konstig känsla, är van vid hans tele-terror...Får vänja om mig. Blockade honom ändå-för ville inte ta chansen att få natten störd. Tänk, att jag skriver detta om en sådan snäll och vänlig människa... Alkoholen gör verkligen om folk.

Men va härligt att höra om er helg 🙌☀️
Ja man måste få njuta av glädjestunderna. Jag håller alla tummar och tår att han lyckas hålla momentum i detta och visa för sig själv stt han kan och livet kan vara bra också i stunder utan alkohol.
Va glad jag blir sv att kunna vara till hjälp. Känns givande att mina upplevelser och lärdommar kan vara till nytta för någon annan. Det är så fantastiskt med det här forument. Man blir stärkt när man ser att man inte är ensam i detta. Man ser likheter och mönster i alla historier och man stärks i de beslut man behöver fatta.

@LitenSkär Tack💪😊
Ja, nästa gång vi ska iväg så skall jag lägga fram det så. Bara krångligt om det är till någon vän som bor gångavstånd från oss. Men då tycker jag att han måste stå på sig(även om det blir tufft)! Det blir nog hans största utmaningar.

I helgen drack han inget och verkade ha en väldigt trevlig och mysig helg med mig. Han sa endast vid ett tillfälle "det hade varit gott med en öl till (det var soligt och vi åt burgare på en uteservering) men jag tog ingen". Sedan såg han glad och nöjd ut.. Tror han kände sig stolt. Så jag hoppas att han håller kvar den goda känslan för det var så skönt med en helg utan alkohol🙂
Jag är också positiv! Som du säger så känner jag att vi måste prova och hoppas på det bästa!
Tack för dina fina ord! Det stärker mig💜

Vilken svår situation du är i... Kan det inte vara så att du skulle få ensam vårdnad om ni separerar? Eftersom han dricker som han gör... Jag tror att om du gör abort endast på grund av hans drickande så kommer du någonstans hata honom för det, och då kommer ni nog på sikt ändå gå isär.. Så lite krasst kan man tänka att behåll barnet och se till att få ensam vårdnad. Kan du kontakta socialen för råd? Eller familjejurist? Eller går det att få honom att ta vård och göra ett ordentligt försök? Finns vänner och familj som kan hjälpa till att prata med honom?

Min sambo är alkoholist. Blev gravid med vårat första gemensamma barn direkt efter att vi träffats innan jag förstod hur mycket han drack. Hade ett barn sen innan och alltid velat ha ett till så behöll även om jag många helger när han super ångrar beslutet då det gör att jag är fast med honom. Att flytta isär och riskera att få varannan vecka eller liknande så jag inte kan vara där och skydda barnet är inte aktuellt.

Nu är jag gravid igen… sambon är glad och vill behålla. När jag sa att jag inte kan tänka mig att skaffa ett barn till med honom så som han dricker lovade han att bättra sig. Höll två veckor, jag blev vansinnig och han lovade söka hjälp… men det hann han inte och sen gick det två veckor till innan han drack sig full tillsammans med mig och barnen tre dagar i rad.
Börjar blir för sent för abort men vetskapen om att det är enda sättet jag kan skydda barnet från en alkoholist till pappa gör att det känns som enda utvägen…

Känner mig så förtvivlad och ledsen och korkad som försatt mig i den här situationen. Skäms ihjäl. Hur kunde jag tro honom istället för att göra abort direkt?
Känner inte nån glädje inför ett till barn över huvud taget när situationen är som den är men klarar inte att ringa upp för att göra abort heller.

Tänker så här Ragna och jag inser samtidigt hur oehört plågsamt det är för dig, ta hjälp från alla du kan. När jag tittar i en bok jag skrivit i när allt varit som mest plågsamt ser jag min desperation. Där finns 13 olika hjälplinjer förutom socialförvaltningen. Så desperat var jag. Vill du ha tel.nr kan jag lämna det.

Jag fick lära av den person som jag haft mest förtroende för att det är negativa konsekvenser, att må riktigt riktigt dåligt, som får människor att kapitulera och bli motiverade. Inte lätt att se på som förälder. Samtidigt är det en dödlig sjukdom det kan man inte blunda för. Sitt barns missbruk är något av det mest smärtsamma man kan uppleva, ofta även skamfyllda. Jag fick lära mig att det finns enorma krafter i beroendet och att det inte har med den friska personen att göra, ingen logik, inget förnuft utan det handlar enbart om känslor. Inget spelar någon roll i detta läge och det har du ju fått erfara. Mycket av detta kan och vet du ju, men det spelar ingen roll du kan ändå inte hjälpa ditt dotter. I detta läget är kanske LVM ounvikligt.

När jag mått bättre under den tid min son var som mest destruktiv i sitt missbruk var när jag fokuserade på mig själv. Finns det ingen möjlighet för dig att genomgå en anhörigvecka.

Både du och Dearself finns ofta i mina tankar. ❤

PS 2. Glömde tacka er båda, Gros och Dearself, för era senaste inlägg. Värmen och förståelsen betyder så mycket, jag uppskattade verkligen det ni skrev, och jag tänker på er!. Jag skrev mitt nya inlägg ovan i lite affekt, hon hade just ringt, rejält berusad...trots allt rätt oväntat ett måndagkväll när hon varit på sin "efterbehandling", även om jag inte blev superförvånad blev jag väldigt ledsen och än mer uppgiven än jag redan var., Kram!

PS 2. Glömde tacka er båda, Gros och Dearself, för era senaste inlägg. Värmen och förståelsen betyder så mycket, jag uppskattade verkligen det ni skrev, och jag tänker på er!. Jag skrev mitt nya inlägg ovan i lite affekt, hon hade just ringt, rejält berusad...trots allt rätt oväntat ett måndagkväll när hon varit på sin "efterbehandling", även om jag inte blev superförvånad blev jag väldigt ledsen och än mer uppgiven än jag redan var., Kram!

PS. Hon berättade att soc avslutat utredningen... gissar att hon inte sagt hur det egentligen är med drickandet...

PS. Hon berättade att soc avslutat utredningen... gissar att hon inte sagt hur det egentligen är med drickandet...

Den var jättefin, Dearself!
Lite katastrofläge här igen. Hon verkar helt enkelt inte kunna låta bli, fast hon vill. Och ja, det är ju så sjukdomen ser ut. Funderar på att ringa till socialsekreteraren igen. Hon blev (under berusning) väldigt arg när jag sa det, och tycker att jag "hotar" henne. Vet inte riktigt hur jag ska göra. Kanske kontakta en av hennes behandlare i stället. Så fruktansvärt sorgligt alltihop. Känns inte som någon överraskning att det blivit så här nu igen, verkligen inte, men det har nog ändå funnits ett litet hopp... Nu har hon jobbat i tre veckor, men tydligen börjat dricka "lite" senaste veckan (veckorna?) och då leder det alltid till upptrappning. Som hon vet, med intellektet.
När det gäller jobb och så, så förstår jag vad du menar Gros. Men hon har sitt "drömjobb" som hon har utbildat sig till och jobbet har/är en friskfaktor och motivation för henne...fast det räcker ju ändå inte, uppenbarligen. Känns bara som om att det skulle förvärra situationen jättemycket om hon mister det.
Kram till er!

@ensam optimist så himla fina ord och tankar runt hur du faktiskt visar din dotter hur man tsr sig genom livets svåra faser. Det går stt plocka upp sig själv. Gå starkare ur det.
Ja, vi ska verkligen ta oss igenom allt detta en dag!
Det är verkligen en sjukdom som du säger och så himla tufft att se någon ätas upp av den. Inte så konstigt egentligen att man gör sllt möjligt för att stoppa och hjälpa.
Här hemma verkar det faktiskt som att mina ord, om att jag backar från hans drickande men ber han backa från barnen när han dricker, har sjunkit in. Nu gör han det. Han har också läst sllt jag gav honom och han erkänner att han haft fel syn på drickande runt barn. 🙌🙌
Det känns som ett så enormt stort steg framåt och det ger mig hopp om att det kanske kan gå bra när barnen väl är hos honom själva. Men helt över är det inte.
Det är just den punkten som känns värst. Han förnekar nu helt att han är alkoholist och skyller sllt sitt drickande på relationen och påstå att problemet kommer helt försvinna när han flyttar ut. Han blir arg när jag ber honom att anatränga sig lite mer runt stt vinna min tillit på den punkten. Hsn tycker hans ord räcker. Problemet är ju att han aldrig har hållt det tidigare…

Oj oj oj vilken tuff situation du är i @Oroligajag. Jag skulle hålla med dig i att hans drickande är ett destruktivt sådant och borde klassas som alkoholism. Hans anledning att dricka, suget, mängden och beteendet runt det hela.
Jag känner själv igen den förnekelsen du beskriver och det här med att han inte är helt ärlig med mängden till dem omkring honom.
Det låter ju inte riktgit som att han själv ser sitt problem och då är det ju svårt att göra något åt det. Han måste ju först erkänna det och vilja jobba på det.
Också riktigt trist hur han ber dig att dra när du tar upp problemet.
När jag läser ditt inlägg känner jag verkligen igen mig i det här med att vilja hjälpa, förklara, hitta ett sätt så att ens partner ska vakna upp och se vad som pågår. Kanske är du som jag var, fast i en vårdande roll i relationen. Den som fixsr allt, parerar, stöttar, löser slla problem och pysslar om för att stärka den där partnern som inter verkar fixa det. Man vill helt enkelt lösa hans problem pt honom så att ni tillsammans kan gå vidare i livet. I er relation.
Jag orkade inte tillslut. Det belv för mycket och jsg vägrar låta mina barn växa upp med en alkoholiserad pappa. Jag ville inte längre vara min parterna vårdare.
Det jag trodde var kärlek var bara den varma känslan av att känna mig bekräftad så jag var behövd. Kärlek var det då inte.
En annan här på forumet (minns inte vem nu) skrev en så fin sak. I en sund relation ska man kunna vara ett VI utan att behöva offra ett JAG. Det är en väldigt bra grundprincip tycker jag.

Fundera på om det här verkligen är en relation du vill vara kvar i. Ställ krav på honom och sätt gränser för vad du och barnen tollererar och inte. Försök att backa lite från ideen om att få honom att förstå. Lägg mer jraft på vad du behöver i ditt liv för att må bra. Agera på det. Han måste göra sin egen resa där tyvärr. Han måste också börja se vad konsekvenserna blir av hans drickande om han fortsätter. Så länge du finns där och sköter allt samt stannar kvar så möjliggör du tyvärr att han kan fortsätta.

Av det du berättar om honom så verkar han ju inte behandla dig särskilt bra. Jag hoppas du kan hitta styrka och kräva mer för du förtjänar det. Hans beteende är INTE okej. Det är lätt att få en förvrängd bild av vad som är okej och inte när allt smälter ihop till en grå vardagsmassa men jag hoppas du kan hitta kraft och perspektiv här genom allas historier.
Det tog flera år för mig att klara sv att separera. Att tillslut inse att det här går inte. Nu har vi sålt huset och köpt nya lägenheter och väntar bara på att få börja mitt nys liv. Jag är så oerhört glad att jag gjort detta och jag ser ljust på min framtid nu. Dock har vi kvar den tuffa biten av att komma överens om barnen. Där ligger sll ångest just nu. Men tillslut kommer den också lösa sig för det måste den.

Fortsätt prata, läsa, stärkas och gör en plan för sig själv. Hur vill du leva för att du och dina barn ska må bra?