Senaste kommentarerna i forumet

Och det är så lika, min bodde också I husvagn nu sista månaden innan han flyttade hem till norr. Vi har också 6 mån betänketid, 11 sept är det över 🙏 jag lyckades också med ett underskrivet äktenskapsförord, så fritidshus och mitt företag kommer han inte åt. Vi följer så lika varann vi här, vi som kämpar, peppat och som till slut sagt stopp, själen orkar inte mer till slut, vi måste vila. Jag minns hur jag bara kände hur jag gick sönder i kaoset. Det kommer en tid sen för läkning, håll ut nu bara tills han backar. För köper man en bil utan körkort, ringer dina nära och kära och gör bort sig så borde skammen komma ikapp och han kryper in i nån grotta, tills ett under sker 🙏

Efter två års berg och dalbana beslutade han sig för att köpa en plats på ett behandlingshem.
1 månads behandling och ett års eftervård. Jag är givetvis glad för det. Idag åkte han iväg.
Har kontakt med socialen för att få en samtalskontakt. Jag känner att jag behöver hitta verktygen nu att gå framåt.
Ett par insikter har jag fått: jag är värd kärlek, värd att bli behandlad med respekt men framförallt är det dags att börja ta min plats. Det handlar inte om andra utan det handlar om mig nu.
Det är så svårt att rikta om sitt fokus. Ja, om sanningen ska fram så känner jag mig som en urvriden trasa men detta tar tid förstår jag.

Hej Orolig_nu

Du ställer verkligen tuffa frågor. Till syvende och sist är det endast du som kan ta beslutet om hur du vill göra. Stanna eller gå vidare. Det jag kommer skriva här är kanske mer generella reflektioner än direkt riktat till dig. Jag hoppas att det är okej.

Det är tydligt att du, och många med dig, vänt och vridit på detta länge och att vara ambivalent under så lång tid är sannerligen utmattande. Du undrar vad din plikt är som förälder. Såklart att det finns en formulering för det i lagboken samtidigt är livet mer komplext än så. Jag varken kan eller har rätt att "putta" dig åt något håll men jag kan ge dig några tankar som möjligen är relevanta för dig just nu. Tankarna jag uttrycker här väcktes utifrån din sista mening i ditt inlägg. Att du är orolig för att förändra din livssituation men sannolikt kommer göra det ändå. Mycket i dina inlägg tyder på att du strävar efter att vara en förälder som är trygg och kan fokusera på barnen.

Det kan vara hjälpsamt att ta beslut från det en faktiskt vet, hur det faktiskt är nu. Således inte utifrån oro för vad som kanske kommer bli. Vi vet inte vad som kommer att ske i framtiden. Den andra ibland tunga tanken är att vuxna barn till föräldrar där den ena druckit ofta vittnar ofta om att de hade velat att den nyktra skulle lämnat. Precis som du så klart skriver: Att vara en modell för vad som är okej. Barnen kommer inte alltid vara barn de är på sin väg till ett långt vuxenliv. En del föreställer sig ett samtal med sina vuxna barn för att nyansera. Vad säger ni till varandra i ett sådant samtal? Skulle ett sådant samtal bli hjälpsamt?

Din oro för att dina barns pappa ska dricka än mer är förstås befogad, så kan det bli. En period eller på längre sikt. Om du står utanför har dina barn likväl en trygg plats, en tillflyktsort. Samtidigt kan det ibland bli precis tvärtom. Den som dricker tar tag i sitt liv för att den måste och för att förutsättningarna förändrats.

Oavsett vilka steg du tar är jag glad att du har modet att skriva om detta svåra dilemma. Den återkommande frågan: Vad gör vi för våra barn, mot våra barn. Mot oss själva, för oss själva? Jo, vi gör så gott vi kan utifrån vad vi vet och du är en av dem som söker kunskap, stöd och har modet att reflektera för att kunna ta beslut som ligger i linje med det som är viktigt för dig.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen

@Harmonidrömmar -så skönt för dig att du tagit beslut. Ett tips om du inte redan har gjort det är att prata med socialtjänsten om din oro ang barnens vv-boende och hans drickande. Du kan vara anonym första samtalet om du vill... :) Håller alla tummar hårt för dig!

@Tofu , tack för ditt svar... Visste inte heller , känns inte så kul alls. Nu har han köpt bil med, han har inget körkort... Nej , jag kan inte flytta. Bor på en liten idyll som inger lugn redan :) men framförallt har jag en massa djur, jobb och barn i skola... Så det vill jag inte. Han kan dessutom inte sköta min bostad. Vi skrev äktenskapsförord (tack o lov) så mitt hem har jag kvar.
Jobbigt att han ringer MINA vänner och familj... helt sjukt.
Tror han hade druckit i går... Helt galen var han. Suck.

Sist jag skrev drack han 30/7 och 31/7, efter det inget alls, tills igår då. Han ljuger för mig, kollar mig i ansiktet och ljuger gång på gång. Sen erkände han att han druckit sprit, men bara en snaps (!) och en öl. Klockan är 2 en måndag natt.
Det var lite särskilt för han var hos sina föräldrar och deras vänner, och det var allt han drack, säger han vinglandes i duschen.

Jag hade byggt upp en trygghet i att han fixar det här, en månads nykterhet och 5 kvar, men så kom vi till det här igen.
Barnen, barnen, barnen. Om jag släpper honom nu och det blir varannan vecka så vågar jag inte ha dem hos han. Det är nog därför jag är kvar och skriver samma sak igen.
Det är ju en progressiv sjukdom.
Jag har skrivit ner når han har druckit i år, bara det är ju ett medberoendebeteende som jag borde lägga av med, men jag blir så osäker på mig själv och tänker att sååå mycket är det väl inte? Men det är det ju. Han säger ändå att det inte stämmer, att det inte varit så mycket.

1-3/1 Alkohol
16-17/1 Alkohol
18/1 Alkohol,flera öl en måndag
29-31 Alkohol
6-7/2 Alkohol
13-14/2 Alkohol
20-21/2 Alkohol
27-28/2 Alkohol
6-7/3 Alkohol. Hittade dessutom 3 tomma, 75 vodkaflaskor i garderoben
12-14/3 Alkohol
19-21/3 Hittade två tomma 75 vodkaflaskor och en nästan full i låda i källaren. Slut sön kväll 21/3.
27-28/3 Alkohol.
3/4 Alkohol
10-11/4 Mkt alkohol med ****
17-18/4 Alkohol
20/4 Alkohol
21/4 Alkohol
23-24/4 Alkohol
30/4 Alkohol
2/5 Alkohol
5/5 Alkohol
7/5 Alkohol
10-15/5 Alkohol
28-20/5 Alkohol
5-6/6 Alkohol
14/6 Alkohol I smyg en måndag
18-20/6 Alkohol
25-27/6 Alkohol
2/7-3/7 Alkohol
10/7-11/7 Alkohol
30-31/7 Alkohol
31/8 Alkohol

En månad nykter men lovade 6 mån. Han tycker jag borde vara nöjd, det är ju bara en gång, och inte så mycket.

Var ligger min plikt för barnen? Att stanna kvar så han inte är med dem full? Att visa barnen hur man gör med ett destruktiv relation, och slutar? Att fortsätta kampen med hans missbruk för deras skull så det inte eskalerar när han är fri från kontrollen i sina löften? Jag har sagt det förr men säger det igen, att jag vågar inte lämna nu pga barnen. Men borde jag kanske det ändå? Det är väl så att det är det.

Herre Gud vilket drama det är... Han ringer, skriker och beter sig... Ringer min familj och mina vänner så de får blocka honom. Ringer mig om och om igen om jag inte svarar... Just nu ringde han för 8:e gången idag och har andnöd och kan inte andas. Säger att då ringer jag ambulans, då börjar han gapa och skrika och vill flytta hem.
Hur mycket ska man orka?
Tror det var Backen123 som skrev till mig att det är svårt att sitta still i båten när det stormar runt alkoholisten men dina ord upprepade sig i mitt huvud när han har andnöd i telefonen....
Blir tokig snart!!
Han vägrar skriva på skilsmässopapper och delgivning så 6 månaders väntan före skilsmässan går igenom.
Nu bor han i en husvagn med en supar-kompis 15 min härifrån.
Ge mig styrka-hur ska jag klara detta?

🌸 till dig! Gott att läsa att ni är på väg iaf och du mot ngt bättre. This too shall pass.
Heja dig!!🙏

Hej isabellaan

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Det gör mig ont att höra hur tufft du haft det. Du skriver så tydligt hur du funnit ett sätt att relatera till din pappa som också innebär att du tar hand om dig själv. Jag gissar att du funderar på hur ett liknande förhållningssätt skulle vara i relation till din mamma.

Du nämner ultimatum. Du har rätt att ställa vilka ultimatum du vill samtidigt kan en idé vara att formulera dem till dig själv. Att liksom "hota" någon till förändring kan ibland ge motsatt effekt. Jag ger ett förslag på hur ett ultimatum till en själv kan låta då en berättar om det för någon annan (inte rätt sätt men ett sätt):

"Jag kommer inte tala med digom jag tror att du har druckit och jag kommer att lita på min egen instinkt där, du behöver inte försöka förmå mig att tro att du inte druckit. Jag berättar inte det här för att försöka straffa dig eller förmå dig att välja mig framför alkohol. Jag berättar det för att det är så det är, jag behöver skydda mig själv men jag vill visa dig respekt genom att berätta för dig vad som kommer hända om jag tror att du druckit."

Hur låter det här i dina öron och i relation till det du står inför nu?

Jag hoppas att du får många fler svar här, fler perspektiv, så att du kan välja hur du vill göra.

Vänligen och igen, välkommen till oss,
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Välkommen Willy

Så skrämmande för er alla att se hur förändrad din bror är. Det är inte lätt att så svart på vitt beskriva och våga se hur det står till med en anhörig. Så bar att du skriver, tystnad är sällan hjälpsamt. Du fick några kloka förslag på vad du kan göra nu. Se till, och ta ditt eget mående på allvar och ta kontakt med vård samt socialtjänst.

Hur landade de i dig? Vad tror du att du förmår göra nu?

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

En uppdatering: huset är snart sålt. Hittade en ny ölgömma igår, efter att ha fattat misstanke då han åter sprang i garaget för att fylla på "alkoholfritt", fast de står i kylen. Och jo, där stod ett gäng tomma starkölsburkar och två oöppnade i ett skåp. Inte förvånad. Förklarar det knepiga, agressiva beteendet som han skyller på flyttstress.
En stund senare kliver jag in i garaget där han är I full färd att halsa bärs. Bara tittar på honom och går, säger inte ett ord om saken.
Han kommer efter med sina vanliga patetiska ursäkter: bara tagit en då och då, fick en (en!) av min bror som tyckte jag kan få dricka nu när vi inte är gifta längre ( men, en gång i tiden slutade du ju för DIN skull, ditt barns skull!!!!) Osv... lögner,lögner,lögner. Jag skrattade och svarade bara att han skulle lägga av, jag skiter i om han dricker eller inte, men är mån om vårt barn. Jag tycker han är totalt patetisk, känner hur jag börjar känna rent hat...Vill bort, NU, med barnen från detta osunda. Vem står och sveper öl gömd i garaget en söndag eftermiddag? Därefter är ölgömman och tomburkarna bortstädade, så förmodligen svepte han bägge burkarna som stod där. Och jag misstänker att han kört bil efter att ha druckit, men har inga bevis för det.

Det känns inte ok att mitt barn ska bo varannan vecka med honom när han så uppenbart inte har kontroll. Han tvärljuger, nekar, förminskar allt. Har aldrig varit, och kommer aldrig att bli årets pappa.

Ingen ide att prata med hans familj heller om det, de verkar inte särskilt intresserade. Annars skulle väl inte syskonen tycka att han visst kunde unna sig bärs???

Insikten kan vara förkrossande. Det gör så jävla ont. Man måste lämna, inte för alltid tänker jag för framtiden vet en inget om men det måste få ett slut, stopp på livet som anhörig till en människa som super bort sig.
Kärleken räcker inte. Man har inga vapen som biter på missbruk. En aktiv alkoholist väljer alltid spriten.
Kram till dig!

@MussePigg19
Känner igen att vara i en situation man VET är dålig men som är så tuff att komma ur.
Det låter som du har hjälpt honom färdigt, jag önskar dig kraft att hjälpa dig själv🙏

@Tröttmamma Du är stark och jag tror det kommer gå bra för dig hur du än bestämmer dig för att göra. Jag känner allt för väl igen mig i att gå på tå, man vet aldrig vad som utlöser ilskan. Min starkaste support! Jag har också ställt ultimatum, tillsammans med vårt äldsta barn. Jag vill egentligen bara ha tillbaka den roliga, omtänksamma härliga man jag träffade för över trettio år sedan. Precis som dom flesta här på forumet, det är skrämmande att läsa historier som andra skrivit som jag kunde skrivit själv..Varför är det så svårt? Vår äldsta tror bestämt att jag måste lämna, och hotar med att min man inte ska få ha kontakt med barnbarnet. Vår yngsta är mer pappas barn och tycker inte att problemet är lika stort, förutom när han är full och dum. Jag har under årens lopp bönat, gråtit, hotat och det har blivit bättre under perioder. Sen smyger sig alkoholen in och personlighetsförändringen kommer. Jag tittar på hyresannonser men har inte kommit till skott ännu. Problemet nu är att han drack vin i förrgår, trots att han lovat nolltolerans. Vi blev såklart osams när jag frågade honom om den tomma flaskan i skafferiet. Det resulterade i att jag stannade hemma från festen vi var bjudna på igår, men han åkte och sov i bilen och kom hem till lunch idag. Han gick upp för att ta en dusch men somnade och nu är klockan snart 15.30. Vi har hus och företag tillsammans, bor granne med både våra barn och hans 80+ föräldrar som vi lever väldigt nära. Jag älskar den människan jag gifte mig med, vi jobbar bra tillsammans och har mycket roligt ihop. Men jag mår sämre och sämre när han dricker, när han tar första klunken blir jag som en sten på insidan. Det går inte att prata med honom när han druckit, han blir ofta arg och verbalt elak. Han känner sån press eftersom han försörjer oss alla, vilket han inte gör. Jag känner mig så ledsen och villrådig.

@Ledsen o trött
Vännen, det är som att läsa om mig själv. Har haft det sjukt tungt under de senaste 5 åren med fyllecell, onykter körning, psyket, mm mm och ja man undrar hur ens gränser bara flyttas längre och längre bort. Hur hamnade jag här??? Ofta så är ens alkoholist Dr jekyll och mr hyde, iaf min. Vilket betyder att han är en kärleksfull sambo, ansvarstagande pappa som hjälper till hemma mm men sen....sen kommer han, den onda tvillingen. Han som ser ut som din sambo men är raka motsatsen. Någonstans så längtar man ju tillbaka till den tiden innan allt gick åt hellskotta, man vet ju att han, den riktiga och stabila personen fins därinne på heltid och hoppet är det sista som är överger. Vi sjunger nu på sista versen och jag ger ett sista försök i och med professionell hjälp, går det inte trots det så går jag. Det jag kan råda till är att gå i anhörigterapi och börja sätta dig först sen tar det tid, iaf för mig att bli så stark som jag är idag. Sakta men säkert, sen är det ju bara du som vet om du ska lämna. Allas råd är det värsta för alla vill ju att man lämnar det där kräket...han som är fin bakom all fylla, där bara ni är och lever i vardagen där också fina stunder finns. Kärleken är stark men jag har insett att kärleken till mig måste vara starkare och den måste man odla. Hoppas du är stark och att du inte väntar för länge på dig själv.
All kärlek till dig 🤗😍

@Hallonpaj
Ok! Har inte varit på ett alanon möte än....kanske är dags att prova. Ska till min anhörigterapeut snart igen så får se. Tack för ditt positiva svar 😀.

@TappadIgen
Det har du faktiskt helt rätt i, vänder man sig hit som anhörig så har man ju kanske inte så mycket solsken att sprida. Jag är ändå väldigt tacksam att du tog dig tid att skriva så långt och fint svar. Vi är ju alla olika starka, jag är stark men han är så svag. Han dricker fast jag är kvar så vete fåglarna om han lyckas bli nykter om jaga går. Han ska få hjälp nu så jaga ger det ett par månader till så får vi se hur stark hans vilja är. Allt gott till dig.

Verkligen en chock kan jag tänka mig att se hans lägenhet. Låter väldigt allvarligt tycker jag och funderar på om er bror inte har psykiska problem som han kanske dövar med alkohol. Andra droger? Du säger att han hör folk i lägenheten och det tyder ju på att han är psykotisk. Han säger dessutom att han vill ta livet av sig när han är påverkad. Undrar om ni pratat med er bror om eventuell behandling för sitt missbruk. Hur ser han på det? Vad vill han?
Jag hade ringt psykiatrins öppenvård för rådgivning och berättat precis det du skriver. Hade även ring socialförvaltningen och bett om råd. Socialförvaltningen ansvarar ju för missbruksvården och där finns hjälp att få både för honom och er. Din bror behöver troligen hjälp även av psykiatrin. Detta hade jag börjat med.

Nu är jag tillbaka efter flera år med alkolistbeteende där allt i vin- och ölväg går åt. Numera har vi sällan så mycket hemma och absolut ingen starksprit. Inga vindunkar! Det är en olöst depression i den här sjukdomen och så fort det blir stressigt, bråkigt om småsaker så blir det att börja dricka. Först i glas men sedan direkt ur flaskan. Usch! Äckligt. Raglar omkring i lägenheten och ramlar och blöder. Vill bara SOVA, SOVA flera dagar i sträck. Vägrar söka läkarhjälp och ev. få medicin. Har några få lugnande som jag ger honom när all alkohol är slut. Är kanske inte bra men vad ska man göra. Jag orkar inte längre. Är för gammal. Vill ha lugn och ro. Vi får flytta isär. Inte så lätt. Har just flyttat till större lägenhet. Trodde det skulle hjälpa...Jag ger upp. Måste tänka på mig själv ... de sista åren. Det gör mig så arg på mig själv som inte bromsade att flytta ihop för jag anade, kände på mig att han var sjuk...trodde jag skulle hjälpa honom. Idotiskt. Dumsnäll som man är...alltid hjälpa.

@Backen123 , Tack för dina ord...Bra ide om att åka i väg. Ja, detta är oerhört jobbigt. Han vägrar skriva på skilsmässopapprena med och då är det 6 mån betänketid fast vi inte har barn tillsammans... Helt sjukt!

Han är som ett barn. Skriker, hotar och messar... Han har ingen stolthet kvar, förnuft och verkar ha tappat alla gränser. Totalt gränslös. Jag försöker ta en dag i taget, och jag kommer som du, be till högre makter att han börjar titta inåt och se sin egen del i det hela.... Trodde inte det var så illa som det är. Önskar att han åker hem till sina föräldrar igen för då blir han nog kvar där... Jag är så glad att läsa att det har löst sig för dig:) Kram och fin dag!

@Ledsen o trött, slås av samma tankar som du, här trodde jag aldrig jag skulle hamna! Att man kan städa upp efter snus och annat, hjälpa sin man som ett barn. När flyttades ens gränser för vad man står ut med så här långt och hur långt ska de få flyttas?
Kämpar med att försöka känna var mina gränser är egentligen. Precis börjat försöka ta mig mot förändring men det gör ont. Hoppas du finner kraft att ta steget mot förändring också, hur nu framtiden än blir. Vi verkar vara många som behöver hitta tillbaka till oss själva. Kram!

@gros19 tack för dina ord!
Tog första steget igår genom att inse att jag inte kan rädda min man eller mig själv och vårt barn ur denna situation, utan MÅSTE få hjälp. Önskar så att denna mardröm ska ta slut och vi ska kunna leva lugnt och gott igen. Men vägen dit känns omöjlig att hantera och jag är rädd, så oerhört rädd. Mitt medberoende vill bara att jag ska krypa tillbaka i hans famn och ta tillbaka mitt stopp. Fortsätta åka med i hans turbulenta liv och missbruksbana. Just nu krigar mina känslor och förnuft med varandra och jag har så svårt att stå ut. Sorgen är överväldigande och ångesten fruktansvärd. Vaknar på natten och kan inte somna om. Allt väller över mig. Hur ska jag orka? Ifrågasätter om jag verkligen tolkat situationen rätt, kan inte riktigt lita på min inre kompass då jag säkerligen är ordentligt medberoende. Expert på att anpassa mig efter andra. Snälla kan inte detta bara sluta, hatar kaoset jag startat trots att jag vet att det nödvändigt för att vi ska få hjälp.
Evigt tacksam att jag kan gå in och läsa och skriva här. Gör känslan av ensamhet i stormen lite mindre.
TACK!

Hej!
Jag kan relatera så mycket. Min pappa har missbrukat sedan jag var 11 år, är 25 idag. Han har varit på cirka 20 olika behandlingshem. Han har varit nykter under kortare perioder, men majoriteten av dessa år har han varit aktiv i sitt missbruk. Har så många gånger varit rädd för att han ska dö, att jag ska få ett samtal där de säger att han nu är det. Tror att det är någon typ av mental förberedelse…. Det som hjälpt mig är att prata öppet om det, att inse att man inte kan kontrollera någon annan än sig själv (hur mycket man än vill). För min egen skull har jag valt att strypa kontakten när han är aktiv, jag får höra av andra när det går bra (t.ex farmor och farfar). Då återupprättar jag kontakt och njuter av tiden vi har tillsammans. Men visst är det en sorg. Skickar massor av kramar!

Hej! Välkommen till Forumet..🤗.Såklart är alla välkomna att skriva. Jag förstår att det är jättejobbigt när man är mitt i något, som bara blir sämre. I de flesta kommuner finns ju boendestöd..Det kanske hade kunnat avlasta dig? Det finns för personer som ” tappat greppet” eller som av olika sociala, eller psykiska skäl behöver stöd..Det kan också heta socialpsykiatri..Jag har själv jobbat inom det flera år. Man ansöker om hjälp hos kommunen. Ibland blir hjälpen långvarig, ibland bara för en tid. Många i din pappas situation som får hjälp eller stöd..Ofta är det anhöriga som inte orkar mer..Och anhöriga måste få leva, utan den enorma tyngd det innebär att ta hand om hela personens liv och svåra situation. Det är viktigt att du inte blir sjuk av situationen..Den som dricker eller på annat sätt mår dåligt, tänker sällan på dom runtomkring..Jag hade själv en pappa som var alkoholberoende under många år..Han bodde långt ifrån mig, så det var inte den kontakten du och din pappa har..Min pappa levde nykter sina sista 16 år, på ett serviceboende.Oavsett så ta en kontakt med kommunen, och se vad det finns för lösningar..Varmt lycka till.🌺🍃..

Man blundar så länge det går men till slut tvingas man inse att så här illa är det. Detta gör ju trots allt att det finns en möjlighet att hitta en lösning vilken den än blir. Jag tror att man måste i viss mån "gå sönder" för att kunna ta till sig den nya verkligheten. Det är oehört smärtsamt att inse sin maktlöshet men nödvändigt och samtididigt befriande är min upplevelse. men det gör ont. Sanningen är alltid bäst är min erfarenhet och det finns hjälp att få för er båda. Läs vidare här!