Senaste kommentarerna i forumet

@EsterHanna
Kämpa på. 💕

@Åsa M Tack Åsa. Ja, tiden tickar och en dag är det April. Ha en fin dag!

Bra att att du är här och att du fokuserar på ditt mående. Hon vill inte ha din hjälp, eller är inte mottaglig för den. Oavsett vad som är orsaken till det så behöver du se till att du är stark för att orka hantera situationen. Det är inte lätt att se någon gå ner sig. Instinkten är att hjälpa. Var snäll mot dig själv - du har försökt. Mer kan du inte göra.

Kämpa! April kommer snart.kram

Du har redan börjat prata med någon, du pratar med oss. <3 Det är ett stort steg, bara det.
Jag började också här, för att sedan (när jag fått rätsida på tankarna) prata med någon "på riktigt". Och sen släppte det liksom. Sen vågade jag prata med allt fler om mannens sjukdom och om mitt medberoende.

Angående kommentaren från 14-åringen så känner jag igen det från något min systerson sa en gång. Han måste ha plockat upp det i skolan eftersom hans egna föräldrar är absolutister. När han fick höra att det vid en släktmiddag skulle serveras vin till maten utbrast han "ska ni bli fulla?!". Han var genuint förskräckt och rädd trots att han aldrig sett alkohol drickas. Hans bild var att det gör hemska saker med folk, att de tappar kontrollen. Det sitter så djupt även hos barn, den där rädslan för något otäckt.

Sen sist har han bara druckit vid ett tillfälle, på sin födelsedag och det var hemma. Så 2 gånger sedan 31/7. Det är verkligen bra jobbat, en stor skillnad! Han har gått net i vikt (vilket han behövde) har mer energi, är mer närvarande och kan hålla kvar blicken. Har slutat med 3,5orna också.
Är så tacksam.

Ändå tänker jag, när vänder det igen? Kommer det göra det? Det är svårt att få tillbaka tilliten.

Håller tummarna! Fy vad jobbigt, jag känner med dig för det är inte ok, göra fel och sen vara otrevlig.

Så svårt du har det Ragna och jag tror inte det finns något förhållningssätt som fungerar i den situation som du befinner dig. Som jag ser det finns det inget annat att göra än att omhänderta din dotter omedelbart och för mig är det obegripligt att man inte gör det. Behövs ingen LVM utredning innan utan man gör ett omedelbart omhändertagande paragraf 13 LVM och därefter har man några dagar på sig att göra utredningen. Allt detta måste dom som arbetar med henne veta. Något förhållningssätt i den akuta situation du befinner dig i har du ju själv kommit fram till att det inte finns. Dom gånger jag mått riktigt, riktigt dåligt när det gällt min son så är det enda som fått mig att må bättre är när jag agerar på något sätt.

@EsterHanna precis så är det, har också tänkt att det tar nog ett år efter att skilsmässan är fullbordad. Underskrift och inlämning 6 månader var bara ett steg. Men jag överrumplas av känslorna, att det inte ger sig. Och så känner jag mig bitter över att jag blev ett offer i detta kaos, att en person kunde lura mig så fullständigt. Att min personlighet inte är sig lik eftersom jag lägger mig platt efter sonens plumpa skämt. Hade det varit förr att jag skrattat, med ett stopp och belägg och inte låtit det tagit mig. Ilskan som du går igenom tar ju mycket energi, jag vet inte om jag har varit igenom den på riktigt för som du skriver är faser vi ska igenom och jag är livrädd att fastna i någon. Vi kämpar vidare och jag längtar till den dagen jag kan se tillbaka på det här
Kram till dig med och visst hade det varit skönt att vara indian nån vecka då hade vi sluppit laga mat iaf 😊❤

Backen, jag känner med dig! Du har en sorg och en sorg tar tid. Du sörjer det som inte blev, du sörjer honom som är borta, du sörjer att du blev "lämnad kvar" och på toppen av det så har du dina minnen av rädslan, osäkerheten, ilskan och upplevelserna.
I bland vill vi i västvärlden "jobba igenom känslan och sen är det över och klart", men det är ju ingen farligt. Du sörjer nu. Du har kanske inte haft tid förut. 14 -åringen plumpa ord var nog det han förknippade med alkohol, så bra att du pratade om det. Det tror jag är viktigt. Barn är så rädda om sina föräldrar, mer än man tror-de vill veta, de vill ha kommunikationen.
Jag skäms lite, fast jag vet att det är fel. Att jag inte såg, att jag lät det gå så pass långt, att jag inte kastade ut honom för flera år sedan. Så många situationer har hänt man aldrig trodde man skulle acceptera.
Vi har djupa ärr, de känns. Jag personligen försöker göra saker ändå-ta ett glas vin tex med en kompis och acceptera att det känns olustigt och sorligt. Känner jag personen väl säger jag det till och med- sen "övar vi" :) :)
Jag är mest arg mot mannen just nu. Ser rött när han ringer. Blir tvärilsk! Har så "fått nog av honom". Hoppas det går över med... Vi har våra faser. Jag har hört att indianerna, om en person sörjer någon som inte finns bredvid en, så kommer andra personer med mat i ett år framöver...det tar tid. Sorgen över att personen du skapade ett liv med inte finns längre. Kramar!!

Hela mitt liv ställdes på sin spets den där dagen när alkoholisten visade sig hos oss. Osäkerheten, ilskan, rädslan flyttade också in i samma stund.
1 år senare försöker jag hitta mitt nya jag och hon är inte lätt att hitta, jag har försökt vara i det som var mitt gamla jag, men det är inget kul längre, testade krogen förra helgen, drack vin ikväll med syrran och hennes man, såg fram emot skratt och det kändes bra. Efter 1 glas sa min 14-åring att jag var som en jävla alkoholist. Han bad om ursäkt och allt det där, skulle bara skoja. Jag drack inget mer, skulden och skammen omslöt mig igen. Vi hade snack sen när vi blev ensamma där jag förklarade vad det gjorde med mig, alkoholist orden. Hur mycket smärta det ligger i det, hur mycket smärta det orsakar för alla barn, relationer och jag ville inte vara en del av det, jag vill inte tillhöra det något mer. Det känns så tråkigt allt, gå på fest, fara iväg, tjoochtjim känns så värdelöst. Ålder, fas och skillsmässa gör sitt och jag önskar så till denna högre makt att det får släppa för gott nu, men det verkar ta tid. Men inte så konstigt, på 5år har jag köpt hus och gift mig med en man som mörkade sin sjukdom och som jag nu inte har minsta kontakt med, poff borta.

Alltså, min dotter lider oerhört av sin situation och är orolig för sin framtid, både när det gäller hälsan och livet samt jobbet när de nu börjat ta till storsläggan, helt förståeligt.
Hon försöker, säger hon. Men det går inte. Hon är inne på avgiftning och får speciell behandling ett extra dygn för att läkaren ser tecken på hotande hjärnskada. Det gör henne rädd och orolig. Så blir hon utskriven - och går direkt och dricker enorma mängder på krogen (bolaget stängt), blir Lobad av polisen, tagen till beroendeakuten, får lpt (lättast för läkarna, men tack för den läkares, oftast blir det bara utskrivning för att hon vill) och blir kvar över natten, Nästa dag dricker hon igen. Och det är enorma mängder, hon blir redlös,
Det här vara bara ett litet exempel från senaste veckan.
Hon har alternativ, har uppmanat henne gång på gång att ringa, komma, vi kan komma. Men hjärnan vill bara ha mer alkohol. Jag vet att det är en sjukdom. I den här utvecklade formen en av de mest djävulska som finns. Och vi kan bara stå och se på. Hur fasen kan man uthärda???

Ett förtydligande bara...

Från oro och smärta till sorg och smärta?

Jag tänker så mycket själv på det du säger Gros 19. Att man hela tiden måste försöka hitta ett förhållningssätt för att uthärda. Min hjärna jobbar så mycket med det men känslorna kommer emellan på något sätt. Tror det som den boende sa till dig är sant. Men hur ser det förhållningssättet ut? Acceptans, sorg, tänker jag, men i praktiken fungerar det inte så bra för mig. Jag har tillfälligt avbrutit ACT-terapin för att jag tycker att det blev för teoretiskt när jag lever med ständiga krissituationer. Kan bero på mig, jag vet inte. Jag tror fortfarande på metoden, vi får se sen. Min dotter är nu sämre än någonsin (så som sjukdomen utvecklas när man ej lyckas bryta utvecklingen) och hennes liv är på riktigt i fara, det finns också tecken på att hennes hjärna kan ha tagit skada. I dag fyller jag 68, fast det känns som om man skulle vända på siffrorna. Mitt livs sämsta födelsedag.
Ändå står hon inte utan hjälp. Det finns engagerade människor som försökt hjälpa henne, Det är bara så att inget hittills verkar bita på hennes extremt svåra beroende. Trots att hon ofta uttrycker att hon vill det. Och jag själv har blivit en spillra, något slags skugga av den jag var för bara några år sedan (problemen fanns
då med, men trots allt av en annan kaliber, även om jag inte förstod då att det skulle kunna bli som det blivit), Har du tankar, Gros19, som några sådana förhållningssätt? Tänker på det i stort sett varje stund som jag är förmögen att tänka alls.
Lite komplicerat också med syskon som också lider av situationen och dessutom har andra problem, dock ej av beroendeslag. Jag orkar inte mer, jag vill inte vara med längre. Men jag måste ju,

@gros19

Igår var han ute med några gamla vänner och kom hem riktigt berusad, svor och hade sig så jag fick sova i vårt gästrum. Idag har han druckit två flaskor vin och håller på med ” tysta leken” dvs grymtar bara till svar. Blir så ledsen eftersom han för en sedan lovade mig att inte dricka i veckorna och inte så mycket på helgen.
Tror jag måste flytta ut, har varit på första arbetsintervju, håll tummarna för mig ni där ute. Kram

@LiveLoveLaugh All styrka till dig.
Jag vet vad du går igenom. Det kom till en gräns som kändes som botten, då orkade jag inte hålla fasaden uppe mer.
Jag berättade för mina äldre barn, hans familj, mina vänner, kollegor. Tog ett samtal med min chef för jag vill ha samtalsterapi.
Det kändes så fruktansvärt skönt att inte vara ensam i detta längre, för som jag sa till min sambo. Jag stöttar inte ditt missbruk, det vore till att stjälpa dig. Jag önskar att du tar ditt ansvar och tar hjälp.
Ingen annan än du själv kan förändra din situation. Jag finns här den dagen du tar aktiv hjälp.
Än har han inte tagit hjälp, men han flyttar vid årsskiftet.
Jag satte ett ultimatum, oss eller alkoholen. Han valde att flytta.
Vi har tänkt bo särbo, så får vi se vart det leder.

All styrka till dig, kramar

@LiveLoveLaugh eller hur att det känns omänskligt! Sörja en vuxen man som väljer att sakta ta livet av sig framför alla, med alkohol?! Men vi som inte är beroendesjuka kan aldrig förstå hur stark demonen är. De tror inte att det går att leva utan alkoholen utan tror de ska dö om de slutar. Tror de är oerhört rädda! Stör mig också något otroligt på att jag inte når fram, inte kan hjälpa honom på annat sätt än att sluta hjälpa så att säga. Vansinnigt svårt och ett mantra man får upprepa flera ggr per dag.
Stor kram och välkommen hit! ❤

@LitenSkär hur gick det med samtalet? Kändes det skönt att kunna prata med någon utomstående? Blev det av? Berätta gärna mer

Du ska prata med någon!!! Det är skittufft men så värt det när man gjort det. En stor tung ryggsäck som man tar av sig och kan börja titta lite försiktigt i. Berätta för någon som står dig nära. Någon som är din! Då kan han aldrig säga att du svikit, gått bakom ryggen. Jag berättade för lite olika i en enda röra för orkade inte hålla det inom mig längre. Fick precis den anklagelsen, att jag förrätt, svikit och hängt ut honom. Det är bara det att det inte är sant. När jag pratat med andra har de sagt att de redan misstänkte, att de undrat hur länge jag skulle orka. Så berätta, det lättar på bördan. Det bästa var att berätta för min mamma och en bästa vän. De tycker dessutom om min man och ser också att det är en sjukdom och vill att allt ska bli bra för oss alla i familjen. Tänker att vi ska visa att vi älskar honom och kommer finnas där allihop, vänner, familj och grannar om eller när han ber om hjälp. Fram tills dess kan man bara sluta möjliggöra, börja synliggöra. Svårare för dem att kunna fortsätta förneka då. Men berätta i din takt, för dina människor. Mitt jobb har varit fantastiska i detta, de känner inte min man så där är de bara ett stöd för mig, har ingen egen relation med honom att förhålla sig till! Upplever att jag får mer respekt och empati från andra när jag öppet är ledsen och berättar. Man skäms på nåt sätt för sin situation men det är ju inget man kunnat förhindra, lika lite som någon annan dödlig sjukdom som kunnat drabba någon man älskar.

@LitenSkär har fått nycklarna och flyttar nu under helgen! Lämnar för att rädda känns det som. Just hånandet och att skylla på att vi skulle ha kontrollbehov känner jag så igen! Ständigt detta, men tror de projicerar sina egna känslor på oss. De skäms och saknar kontroll och det är superjobbigt för dem!
Måste säga @LiveLoveLaugh att detta forum gör underverk för att få uttrycka känslor man har svårt att få ur sig. Så skönt att läsa andras reaktioner och livshistorier, få följa med andra på vägen. Det lugnar och gör att jag känner mig mindre ensam. Det finns många som upplever samma/liknande både förr, nu och kommer i framtiden. Vi får stödja varandra! Svårt också att vara stark och rakryggad när den beroendesjuke gör allt för att övertyga oss om att vi är de sjuka. Men vi gör rätt, vi känner rätt och de enda sättet att hjälpa alla I familjen är att sluta möjliggöra och börja synliggöra. Bara det kan få dem att kapitulera och ta emot hjälp!
Ha en härlig helg, utifrån förutsättningarna, och skäm bort er. Det är vi värda!! ❤❤

Hamnade ute i snårskogen igen...som tur är föregicks denna snurra av en lång period vila, lugn och ro, i själen såväl som i familjen. Men så plötsligt var dagen här. Dagen då mina drulingar måste fatta sina beslut eller jag måste fatta beslut åt dem. Beslut kring vad dem ska få vara med om. Beslut kring vad dem ska lära sig identifiera som ett gott liv.

För första gången kunde jag få uppleva kontrasten. Det som tidigare varit ett ständigt pågående kaos med gungfly under fötterna blev istället en ny period av instabilitet. En avvikelse. Jag fick en ökad respekt för hur det är att leva när grundplåten inte är stadig. Tänk om det är så dem har det. Mina hjärtan.

Jag är stolt för vi har öppna och raka samtal kring hur saker och ting är. Samtal utan krusiduller. Samtal kring rimligt och orimligt. Så här brukar människor leva för att må bra. Det där är inte bra osv.

Jag måste fatta beslut och det är så många aspekter som måste tas hänsyn till. Min kloka äldsta druling, hon sa säg som det är bara, va fan, inte som att han inte vet. Han får skylla sig själv, han som gör dem valen. Så stolt så jag nästan spricker.

Men jag vet ju vad den styrkan kostar. Jag som behöver ta ansvaret för stoppet. Ett barn ska inte behöva säga till sin förälder att gå och sova eller att sluta störa. Det ska vara föräldern som säger till barnet. Det finns ingen förhandling kring det. Och även om det bara sker en gång så är otryggheten ändå för mycket.

Eller ska jag lära dem hur man sätter den gränsen för sig själva och hjälpa dem förmedla den. Att det faktiskt räcker med att säga jag vill inte vara med om det här. Det känns inte bra. Och sen kan man bara gå. Man har inte ansvar för mer än det faktiskt. Inte egentligen. Det behöver inte ens vara varje helg eller varannan eller what ever. Man har all rätt i världen att säga. Stopp. Nej. Jag förtjänar ostörd sömn. Jag förtjänar lugn och ro. Jag vill aldrig lyssna på upprörda röster på natten. Eller känna mig ensam på morgonen för att min förälder sover bort halva dagen.

Tittade på Behandlingen på tv:n. Som det smärtade det där med en vuxen som inte är vaken på dagarna.

Hej, ni alla som kämpar...Är inte inne här lika ofta nu, ibland tittar jag in och ser nya som kämpar. Reflekterar att det är en process där man verkligen befinner sig på en skala... Jag själv mår bra och andas med magen när mannen låter mig vara ifred. Han blir förvånad över att jag är så kall och arg mot honom-han som är så "snäll". Och full. Det är som ett rött skynke framför en tjur när han ringer, pratar och alla hans ego-sidor och brist att ta egenansvar som förut så väl doldes i den snälla, "jag är ett offer"-mannen är så tydliga för mig. Jag ber honom sluta/jag blockar/spärrar/svarar inte osv men han fortsätter sända sms, hjärtan och ringa. Nu blockar jag i flera dygn.
Börjar också reflektera över en besvikelse, jag har ju hoppats, gift mig, stöttat-och misslyckats. Fan! Han vill inte bli frisk. Han gör inte "allt" för att bli frisk...
Vi har en betänketid som går ut den 12 april, iom att han inte vill skriva på pappren. Dock har han sagt att han vill skriva på nu så håller på att förbereda nya papper. Vore skönt att inte vara gift när han får sin dom ang rattfyllan...
Till alla er här inne, sänder jag massor av styrka!

@mulletant Tack, kämpar på med alla känslor. Känner mig sviken verkligen.
Hade samtal häromdagen med honom, om han tänkte ta hjälp. Han blev upprörd och sa, det är mitt ansvar, ja det är det sa jag. Stöttar dig om du gör det. Dock så sa han efter vårt samtal att han tänker inte sluta dricka helt.
Så än verkar han inte redo. Han har tagit 5 öl på två veckor, ville unna sig lite efter en arbetsvecka. Hmm,,
Jag tar ansvar över mitt mående, har begärt samtalsstöd genom jobbet. Inväntar tider.
Detta vet han. Han vet också att jag inte skyddar honom längre. Har berättat för både mina och hans nära och kära samt min chef om situationen.
Just nu är det lite stel stämning här, det märks att han kämpar, men är rätt känslofrånvarande. Jag själv vet inte vart mina känslor är idag. Det har hänt för mycket när jag ser tillbaka.
Jag flydde 2013 från våld i nära relation med mina killar. Fick ensam vårdnad, fadern får inte ha kontakt med killarna. Tingsrätt, Utväg m.m bearbetning har vi gått igenom.
Så hamnar jag i detta!
Jag är starkare idag, och kan stå på mig. Är inte rädd för att ta hjälp.
Men så tragiskt!
Känner ändå en befrielse inom mig, ser visionen med mig och killarna i lugn och ro i vår fina lya.
Kram alla kämpar,

@LitenSkär
Ja, det där med "ptsch"- ljudet ja ... 🤯 undrar hur många gånger jag också hört det förbenade ljudet.

Jag var nyligen med en kompis och hennes barn och en av dem öppnade en burk. Det var ju klart helt annan miljö, glatt och trevligt men magen knöt sig ändå på mig. Sitter så djupt vissa saker som du säger som man reagerar på fastän miljön är helt annan. 😔