Senaste kommentarerna i forumet

Ja det är ju så att din mamma bara kan bestämma själv om hon vill bli nykter. Som du skrev, behöver du själv stöd.
Jag pratade med en Anhörigstödjare. Dom ska man kunna få tillgång till genom kommunen. Så skönt att prata av sig och få stöd från någon som förstår. Allting blir lite lättare då.

Stor kram och tack för ert stöd.
Det ger hopp när jag läser era inlägg för det visar en väg framåt, att den vägen är möjlig.
Jag har levt i en rädsla nu senast i tre veckors tid med sms som visar tydligt hur sjukt det här är. Hur sjuk situationen är och varit.
Det är många tankar och känslor som rör sig inombords men jag är tacksam, just idag, för att jag vaknat upp ur mardrömmen.
Jag har gått en promenad, ätit men känner mig helt paralyserad av allt som varit, som att vakna ur en skräckfilm.
Det är ju inte alls så här livet ska vara.
Skickar er stora kramar tillbaka.

Ja visst är det..
Att börja plocka ut en sak och jobba med den kan vara en början.
Jag sänkte mig själv till en början då jag blev tvungen att omvärdera allt med mig själv.
Inget dög och skulle förkastas.
Jag gick från ytterlighet till ytterlighet.
Den goda modern med gloria blev bara en misslyckad trött gammal tant som ingen behövde.
Hur jag än försökte höja mitt värde så gick det inge bra.
Du är på rätt väg.
Det gör ont och är svårt och ensamheten blir väldigt påtaglig när man klipper sina medberoende tentaklar.
I det tomrummet ska du kliva in och börja skapa dina egna rum.
Läs gärna min tråd där jag beskriver denna vånda.
Det finns inga genvägar tyvärr.
Som den som blir nykter och måste
Kämpa,så måste vi göra likadant.
Gör vi inte det så börjar vi annars lätt "dricka" igen.
Om du vill så kan du kontakta admi så får du mitt telnummer.

Känner att ja behöver stöd på nåt vis. Ja går in o ut i känslan att vilja tillhöra / att vara i mig själv. Ja känner mig så osäker i livet. Nu när ja inte ska kontrollera livet så blir allt så läskigt ! Rädd varje dag. Dels för vilka känslor som ska komma upp o dels för hur hantera min relation till andra människor. Hur mkt berätta om mig o för vem ? Att hitta vilka gränser ja vill ha. Integritet tror ja ja behöver lära mig att ha.

Jobbar på skamtålighet och att inte bli förlamad av den. För det blir ja nu. Förstår inte varför ja inte tar åt mig av att vilja känna mig bra, okej som människa. Tror rädslan för hur ja ska hantera mig o förändringarna gör att ja vanemässigt vill hindra mig från att blomma ut. Ja vill så gärna bli en välmående, positiv, glad människa med bättre självbild o driv. Ja har det i mig men begränsas av allt vad gäller medberoende beteenden och mitt sockerberoende. Är liksom fånge i mig själv. Tufft att ta sig framåt i denna sörja av svåra mönster att bryta

Vad Skönt att du fått insikter, Nora .
Som du skriver. Det är ingen relation man lever i utan det handlar mest om behov. O vi kan inte laga varandra. Inte två sjuka människor. Det går inte. Bra gjort av dig att kommit såhär långt!! Med tiden kommer du säkerligen bli än mer klar över hur ditt liv faktiskt sett ut o hur negativt det varit för dig.
Stor kram

När barn och djur far illa har man en skyldighet att anmäla. Länsstyrelsen är otroligt pedagogiska och måste luta sig mot lagar hela tiden. Alla har en sorts skyldighet där tänker jag...

Tack för era svar, dem värmer <3
Jag har mer och mer med tiden funderat på att börja gå på grupper och prata med likasinnande, är strax över 30år och det är först i slutet av 20 årsåldern jag verkligen insåg hur allt varit och är, med all missbruk, brutna löften, och allting.

Min mamma har fått hjälp tidigare o var nykter i 4år men tyvärr föll hon tillbaka för några år sen då vi har en hel släkt med missbrukarproblem o hon umgås med sina syskon som också dricker .. ibland skärper hon till sig och är nykter några dagar men sen dricket hon igen o då flera dagae, veckor i sträck. Hon kan inte hålla ett löfte, hon lovar att komma o hälsa på osv men kommer aldrig..
Jag försökte mycket förut att prata med henne och har försökt på alla oliks sätt, bli arg, bli ledsen, ignorerat, skällt men hon förminskar mig rejält varje gång o börjar alltid ett svar med t ex "lilla gumman" i negativ stil..det gjorde att jag slutade att bry mig.. men jag behöver verkligen få komma iväg och prata med andra om hur jag ska hantera dessa känslor av sorg över att hon är som hon är.

Förstår verkligen att du innerligt saknar en mamma och i den situationen speciellt, men som du säger så har det mer eller mindre alltid varit. Dey blir väldigt tydligt när man inte ens bryr sig när man ska bli mormor. Tror du redan förstår att det handlar inte på något vis om dig, men sorgen finns ju där säkert tillsammans med ilska m.m. för allt du upplevt under åren. Tror det även är plågsamt för din mamma att inte har förmågan att glädjas åt att bli mormor. Hennes liv verkar styras helt av alkoholen och då gör man vad som behövs för att kunna dricka. Att bli mormor är inget som underlättar det. Så nu vet du att du inte kan förvänta dig något av din mamma när hon inte ens blir glad över att bli mormor och det är självklart väldigt smärtsamt att inse.

Det finns något som heter vuxna/barn grupper för personer som levt under de omständigheter som du beskriver. Finns på olika platser i landet och under kvälkstid. Finns även hela veckor då du bor på stället. Kanske inte aktuellt nu men kanske har du möjlighet att komma ifrån någon kväll. Både du och din kommande lilla bebis skulle nog ha stor nytta av det.

Vad jag undrar över är om det aldrig varit aktuellt med någon form av hjälp för din mammas missbruksproblem. Kanske förnekar hon det, vill inte se att det är ett problem. Idag är det du och barnet du väntar som är det viktiga så försök gör vad du kan för att må bra. Det enda du kan göra är att tala om för din mamma var hjälp finns att få mer kan du inte göra. Valet är hennes och det brukar vara negativa konsekvenser, att må riktigt, riktigt dåligt som får människor att förändras.

Funderar lite på om du uttrycker för din mamma hur du uppfattar situationen,om du berättar att du blir ledsen när hon inte säger grattis när du berättar att du är gravid. Kritisera inte, argumentera inte utan berätta bara om din upplevelse, vad som gör dig ledsen. Kan föreställa mig att du inte är van vid att man tar hänsyn till dina känslor.❤

Förstår att det känns ensamt. En mamma ska ju vara den som tröstar och stöttar.
Jag har själv många barnbarn och jag vill säga Grattis till det nya livet. Så underbart.
Jag har levt med en man som drack. Lämnade för över 2 år sedan. Det bästa beslut jag tagit.
Men jag höll på att förstöra förhållandet med mina barn p.g.a. han, min alkoholist.
Han tog mer och mer plats och tid.
Jag tänker att din mamma säkert känner skuld för att hon dricker. Kanske ännu mer nu när hon ska bli mormor. Då är det ju så med den som dricker vill inte bära skulden själv utan lägga över på någon annan. Därför tror jag hon började tjata om flytten.
Försök om det går att prata med henne hur du känner i olika situationer. Utgå ifrån dig.
Ta hand om dig och gläds åt den fina tid du nu har framför dig🤗

Du kommer klara detta Nora81. Har verkligen känt att för mig har tiden varit det som så småningom läkt mig. Lever fortfarande själv. Och det går bra. Känner mig så mycket starkare nu.
Bra att du sätter ner foten nu. Livet är för kort för att bära någon annans skuld. Du måste leva ditt liv.
Jag slogs med många varför och hur blev det så här. Vi var ju ett par i 20 år. Men nu har jag släppt det. Kan inte få svar på allt. Tänker alltid att det är en sjukdom, och dom har inte förmågan att sluta dricka.
Sänder dig en stor kram och tror att du klarar att börja leva för dig nu🤗

Ursh jag mår så himla dåligt när personer har djur som dem inte kan ta hand om, som får lida :(

Det känns jätteensamt att ha en förälder som inte kan visa kärlekskänslor. Min mamma har varit så länge jag kan minnas väldigt speciell o vi har aldrig haft en bra relation trots att jag föesökt i alla år. Hon är alkolist och som t ex idag berättade jag att jag var gravid men fick inte ett enda grattis, inget oj vad kul, ingenting nä istället började hon bråka om en flytt vi ska göra.. trots att hon inte ens ska hjälpa oss flytta..det är som att allt ja gör o säger är fel o ja fåe alltid höra de.. inte ens när jag berättar att hon ska bli mormor kan man få en respons :( jag saknar så innerligt att ha en förälder som blir glad ,som stöttar, som finns däe osv :(((

Borttaget inlägg. Insåg att det var för mkt info som avslöjade i förra.
Har sökt hjälp för att få stöd och har lämnat relationen med a.
Det är en hjärntvätt att jobba sig ur.
Inser att det är meningslöst att pröva få sanningen ur alla lögner, förvridningar osv bara tar mer energi.
Det räcker just nu att känna sig helt klar, helt klar med relationen.
Jag varken kan eller vill göra något för att få den att funka, jag vill vidare.
Gud, och här tänker jag klappa mig på axeln, vilket tålamod jag haft.
Jag vet inte vad som hände men jag fick nog av dubbelspelet, högmodet, att ta ansvar som inte var mitt. Plötsligt blev det så tydligt för mig att det inte var en relation, allt handlade om hens behov och vad jag kunde göra för hen.
Från och med nu har jag bara ansvar för mig själv till jag känner mig redo för annat.
Just nu är jag bara totalt urlakad på energi, det är svårt att återhämta sig med sms om hot, skuld för allt osv. Bara hoppas eländet får ett slut snart på ett mirakulöst sätt.

@Skrållan instämmer med Skrållan.
Aldriggörmanrätt är träffande.
Det är jättesvårt att anpassa sig efter alla skiftningar, dagliga, veckovisa och helt omöjliga att följa. Tycker också du gjort rätt, du har varit ärlig och man behöver ha förståelse för varandras behov. Det går bägge vägar.
Har hen tagit ansvar för vad hen vill att du säger och om det känns ok för dig att säga så? Utgår från att svaret är nej, du hade förmodligen inte känt den känslan du bär på nu då.
Kommer själv från anhörigsidan och är dödstrött på att få bära någon annans skuld och skam och ansvar. Du har också ett existensberättigande.
Jag har all respekt för hens process i det hela och är glad för att hen sökt hjälp och håller tummarna för er och att ni kan prata ut om det med förståelse för varandra.

Har ingen lust att göra orosanmälan ö h t nu. Är trött på det bara. Han har skaffat ny katt. En systers katt som fått oplanerad kull. Vet inte varför jag skriver det men så ligger det till.

Hej Aldriggörmanrätt. Det är inte lätt det där. Men jag måste säga att jag tycker du gjorde rätt. Man kan inte hålla allt för sig själv. Man måste få berätta för någon.
Han är kanske besviken på dig, men du var ju ärlig och berättade för honom. Dessutom tror jag inte att behandlingshemmet tycker att du gjorde fel. Tror han säger det för att du ska känna skuld. Bättre att du har skuld än han, tycker han nog.
Stå på dig och berätta att du också har ett behov att prata med någon om er situation. Du har också ett liv.

Bra med joggning och andning! Fysisk aktivitet löser upp saker, därför börjar du säkert känna ilska. Att träna lite "tuffare" hjälper mot det... Lovar. Beroende på din situation och ekonomi så kan du, om du vill träna med en PT några gånger, skaffa en boxningssäck och ett par handskar (finns ofta begagnat) eller gå på klasser i tex boxning och liknande... Finns oftast i varje stad. Det är SKÖNT att få ut det där ur kroppen... Lycka till!

Vet att det är svårt. Men ärligt, vad håller dig/oss kvar? Varför är det viktigt att stanna?

Jag är medberoende till min sambo. Han är alkoholist och har nog varit det i hela sitt vuxna liv. Vi har 19 år tillsammans och en son. Jag har beslutat att jobba med min egen hälsa. Joggar och gör andningsövningar för att känna mig mer positiv. Sätta gränser för vad är ok.
Men allt jag känner är ilska nu. Jag är så arg, inser jag. Arg över maktlösheten inför en person som prioriterar alkohol över allt annat. Och han sitter där i soffan och undrar varför jag är så gnällig.

@Morgonsol Tack, det där behövde jag höra... Får plocka fram minnen på en del av situationer som hänt när det blir för jobbigt. Jag blockerar i omgångar men blockerar av när jag känner mig stark för det, mest så han inte bara ska dyka upp här. Du har helt rätt i att han inte tillfrisknat ett dugg trots rehab, terapeuter och terapi... Han kör på. I går skulle han ta livet av sig, sen stämma mig på pengar och nu var det hot som: Snart kommer du få en riktigt överraskning....
Får munsår och huvudverk... blir stressad av honom. När allt är klart med skilsmässan så tänker jag säga stopp, annars ringer jag polisen. Orkar inte ha det så här längre... Tack igen Morgonsol, för ditt pepp!!

Blir det för dränerande ska du nog överväga att blocka honom. Min erfarenhet är att det hälls mer bränsle på den eld som härjar när man uppehåller honom med att ha kontakt. Han är så inne i sin sjukdom . Bränner bara energin för er båda två. Men vet hur svårt det är. Kram till dig !!

Starkt o bra gjort av dig !!
Jättetufft för dig. Märks vilket spår han kör på nu. När han inte kan få den respons han önskar gör han det värsta han kan ta till : smutskastar dig så du ska vekna. Stå emot!! Sjukdomen är så stark i honom nu. O tror inte han får ett uppvaknande pga/ om ni skulle flytta ihop ! Det där är önsketänk. Han har inte kommit nånvart i sitt tillfrisknande än . Styrka till dig ! Du är mer klarsynt än han

Hej mina fina vänner-det känns som jag "känner" er och är så tacksam för era rader!!! Det betyder mycket. Mannen ringer och ringer, messar och ringer. Elak, arg och utan reson i bland, snäll, ödmjuk och ledsen i bland. Energin tar tvärslut efter samtal med honom. Han ger sig icke, ska ha mig tillbaka, vill bo med oss och ska göra allt för att det ska lyckas. Varje dag får jag förklara att det aldrig kommer hända.
Vet snart inte vad jag ska göra med alla dessa samtal. Att få honom att se att jag försökt 1000 gånger, att jag ställt upp med ALLT, ekonomiskt och känslomässigt är lönlöst. Detta är mitt fel. Jag har ändrats, jag har träffat någon ny, jag har bara väntat på att han ska trilla dit så jag kan "sparka ut honom som en hund"...
Jag backar INTE, men det tar på mig. Trött. Blir helt dränerad....
Efter alla hot sa jag tillslut: Ja men gör det då! Ta hunden! Riv ut köket! Ta tvättmaskinen-jag struntar i vad du gör men hit flyttar du inte in igen... Sen var det inte aktuellt att hota mer....om det.
HUR i hela världen kan en sådan snäll människa bli så här? Obegripligt!
När ska jag få lugn och ro?
Han har ingen fast adress numera-hur gör man då? Vill inte han ska stå skriven här efter skilsmässan gått igenom....
Kram till er alla som kämpar där ute!!

Hej "Anno123"!

Välkommen till Alkoholhjälpen. Vilken tuff situation du beskriver, där du under lång tid på nära håll behövt hantera konsekvenserna av drog- och alkoholproblem i familjen. Samtidigt som det är tufft önskar du ta makten över ditt liv. Jag blir nyfiken, vad betyder det för dig? Vad skulle det innebära att ta makten över ditt eget liv, och vad skulle du behöva för att kunna göra det?

Fortsätt gärna skriv och berätta om hur du har det. Ibland kan en behöva skriva flera gånger för att tråden ska ta fart och få svar av fler.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Hejsan
Nu var det länge sedan jag skrev..
och det har hänt massor!!
Till slut kom konfrontation och på hans initiativ för han tyckte jag blivit för egoistisk (har ju bland annat följt råden här inne om att göra saker för mig själv) han fick i alla fall häva ur sig allt jag satt och lyssnade förklarade kanske ibland!
Sedan var det min tur!
Jag tog då upp rubb och stubb bla att jag länge velat ha detta samtal men rädslan över att han vara drar när jag tar upp tyngre ämnen har gjort att jag inte vågat för den ångesten bryter sönder mig❤️
Meen så fort jag nämnde något om alkohol så reagerade han starkt och nekade, blev förbannad för det fanns minsann inga burkar eller spritflaskor!
Han fick ur sig att han mådde dåligt och ibland inte ville leva… (han äter redan någon tablett för depression) då tog jag upp de andra tabletterna som han självmedicinerar sig med, där nekade han inget! Försökte återigen förklara att medicinernas slår ut varandras syfte (kan iaf göra det)
Han hävdar iaf att han inte är alkoholist och jag sa att jag kan hålla med om det men att han har ett väldigt risk-beteende (flyende) det höll han med om till fullo!
Vi pratade väldigt länge, grinade och berättade hur mycket vi älskar varandra ❤️
Sedan frågande han hur vi ska lösa detta!
Jag sa att jag vill först att han söker hjälp med att han ej vill leva för hur dåligt jag än mått så har jag velat leva hela tiden!
Sedan ska vi söka parhjälp❤️
Sedan sa han själv att han ska sluta med alkoholen och det är nu ca fyra veckor sedan och han har inte druckit något alls sedan dess❤️❤️
Dessa veckor har varit som himmelriket (såklart med svarta moln i horisonten)
Meen han har inte sagt något om att det är för alltid han har uppehåll och jag känner mer än någonsin att jag inte vill tillbaka till min vardag senaste åren!!
Jaja det mesta är dock positivt just nu och det finns hopp om oss ❤️❤️❤️