Senaste kommentarerna i forumet

Ja, när är man redo för stora beslut egentligen... Jag tycker aldrig att man känner sig redo men plötsligt tar man dem, man får gå på magkänslan, på något sätt vet man fast man kanske inte vill veta. Du offrar mycket energi på honom, men engagerar han sig i dig tillbaks? Det är egoistiskt av honom att strunta i din oro och ställa till situationer som du behöver ta ansvar för. Men egoism och beroende hänger förstås ihop.

Hej MrsM, tack för din berättelse.
Det är en sorglig historia men tyvärr finns den överallt. Alla snarlika, stark kärlek till en människa man vet finns gömd bakom alkoholen men som fortsätter att ta över era liv men man vill inte att släppa taget.
Jag kanske kommer låta lite hård men det är av omtanke. Tyvärr är det du som måste äga ditt problem. Vad menar jag med det? Jo, du måste utgå från att det du känner är ditt problem, inte hans. Så länge han inte känner några konsekvenser och så länge du fortsätter att köra bilen så föder du ditt eget problem. Så länge inte alkoholen gör hans eget liv sämre så finns ingen riktig drivkraft att förändras, han känner förmodligen att du stannar kvar i vilket fall.

Vad du än gör tro inte att ett barn kommer lösa allt, det här problemet behöver du ta beslut om först hur du skall gå vidare. Tvärtom kan det göra allt tio gånger värre för dig när du måste oroa dig för ett liv till och då har ni skapat ett band som aldrig går att klippa helt.

@Kennie Tack för ditt svar❤ Jag vet att du har rätt och det är nog det jag varit rädd för att inse. Om han inte vill förändras eller söka hjälp så tror jag att jag måste lämna oavsett hur mycket jag älskar honom. Vet bara inte när jag är redo att ta det stora beslutet att nu räcker det.

Underbart att du nu har barn och en man som är stabil och gör dig lycklig❤

Hej,
Jag vill bara bekräfta det du upplever, att dricka sig full två gånger per vecka är definitivt riskbruk, och att dricka sig för full och inte kunna avstå för att köra, bete sig odrägligt, allt det är också tydliga tecken på beroende enligt mig. Och missbruk har ju tyvärr en tendens att eskalera så länge man inte bryta det. Folkhälsomyndighetens gräns för riskbruk är 9 enheter per vecka, och max 3 per tillfälle. Så länge han lever i förnekelse är det svårt att hjälpa honom. Och jag tror tyvärr inte att barn löser hans problem, det verkar inte funka så. Läs runt på anhörigsidan om hur det är att ha barn med en alkoholist. Du har fortfarande möjligheten att välja att satsa på familj med en annan i framtiden. Risken är ju annars att din familjedröm alltid kommer skuggas av den otrygghet en full förälder innebär, både för dig och framtida barn. Om din man hade varit villig att förändra och bett om hjälp hade jag rått dig att ge det en chans, men som det är nu är risken stor att han kommer fortsätta vad du än gör. Jag förstår att det är hemskt, du älskar honom, men jag vet av erfarenhet att brustna hjärtan läker och man går vidare. Jag levde själv med en festglad, kärleksfull och livsnjutande man, men det tog slut av olika anledningar. Idag är jag så lycklig att det är min nuvarande stabila och trygga man som är far till mina barn...

Ja det är så oerhört stärkande att läsa allas historier här, hämta kraft och inse att man inte är ensam. När är det nog? Det är den där frågan som ekar innom en under ibland flera års tid. Man hoppas att man en dag ska få ett tydligt svar på den, men det kommer linsom aldrig. Det är ett skrivt steg man måste ta. Det är nog när man agerar på det. Jag satt själv fast under lång tid med att försöka hitta ”rätt väg framåt”. Tänkte att jag kan inte agera förrän jag hittat ett alternativ, en lösning, där alla går lyckliga ur detta. Det gjorde att jag hela tiden stanna kvar och försökte fixa allt. Försöka ge honom så pass mycket lugn, stöd och kärlek att han inte skulle behöv döva något med alkohol. Det gick så klar inte. En dag sa en vän till mig något som förändrade hela mitt synsätt. Han sa ”jag blir faktiskt arg på dig nu. Du pratar om att hitt den rätta vägen. Men det handlar inte om VÄGEN utan om VEM som går på vägen. Oavsett vilken väg du väljer framåt så kommer du klara dig för att DU är en överlevare” det var som att hela min värld kaliberades om. Han hade så rätt. Jag tänkte tillbaka på alla de kriser jag gått igenom i mitt liv och varje gång hade jag tillslut landat på fötterna och skapa mig ett nytt samanhang som jag mådde bra av.
Jag förstod att jag kommer kunna göra det igen, även om denna gång kommer bli smärtsam. Men vad är lite smärta gentemot ett liv av välmående.
Den sista gången det brakade samman då sambon var onykter med barnen så bestämde jag mig. Dagen efter incidenten tog jag barnen och gick över till en vän på förmiddagen och en annan på eftermiddagen. Jag ringde familjerätten, socialen, alkoholhjälpen och flera vänner. Berättade hela historien för alla. Denna ärlighet till så många och deras stödjande resktioner puttade mig över kanten. Nu kunde jag inte backa längre. Jag skulle ju se ut som en fullständig idiot om jag än en gång gick tillbaka. För många hade bekräftat att jag hade rätt till min oror ich mina känslor. Det var rätt stt lämna.
Nu har vi sålt huset, jag har köpt en lägenhet och nu väntar jag bara på att få tillträde. Det är jättetufft hemma och i början tvekade jag in i det sista men har sprungit på så firt på detta med mäklaren så att jag inte ska kunna backa. Nu är jag så offantligt glad och tacksam att jag gjorde det. Snart är jag fri och jag ska kämpa för mina barn och deras välmående.
Nu får han ta sin kamp med alkoholen utan mig.

Du kommer också ta ditt steg en dag.
Ta med dig dina vänner som stöd på redan och vi alla är här för dig också ❤️
Det finns ety bättre liv på andra sidan

Är man alkoholist om man enbart dricker sig full 1-2 dagar var vecka och varje dag i en månad under semestern? Enligt min man är man inte det. Han säger att jag bör respektera att han tycker om att dricka, att det är "den han är". Han får det till att låta som om jag vore knäpp. Varje event, födelsedag, parmiddag, weekend, bröllop osv blir han full. Det finns inga högtider eller "festligheter" där han inte dricker. Vi har pratat om det tusentals ggr. Han kommer på olika metoder på hur han ska förändras - jag ska bara dricka öl/ jag ska hålla mig till 3 öl och två groggar/ jag ska vara den som kör osv osv. Men det händer aldrig. Han dricker alltid mer och han vägrar vara den som kör. Han håller liksom inte de mål som blir bestämt.
Jag tycker han ska sluta dricka helt. Men det är omöjligt och absolut inget alternativ, iaf inte mer än några timmar en söndag då han precis haft sin fylle kväll och idén inte låter så farlig.

Förra helgen vägrade han att vara den som körde till min väns bröllop för han går minsann inte på bröllop utan att dricka. Så jag körde då jag inte ville möta barndomsvännens släkt och vänner själv och då jag visste att min man skulle supit sig full inne på en fest hos grannen om han ej följde med.
Han erbjöd mig som skjuts till brudparet medans han själv söp sig full. Det resulterade i att jag inte kunde köra hem även om han hade druckit för mycket och betedde sig något opassande, vilket en annan gäst ville uppmärksamma mig med genom att säga "du får nog ta hand om din man för han beter sig odrägligt!" Som om jag inte såg det själv. Men jag ville inte tvinga hem brudparet tidigare. Känslan var hemsk.

Jag älskar honom mer än något annat. Allt är underbart och perfekt under vardagarna men varje helg mår jag dåligt/känner oro..

Vi vill så gärna ha barn och har genomgått två missfall under 3 års försök. Ibland säger han att allt kommer att förändras och bli bra om vi får barn för då har han ju barn. Men hur ska jag kunna vara säker på det? Det är inte förrän nu som jag börjat tvivla på vad som är rätt eller vad jag bör göra! Jag är så otroligt trött. Trött på att kämpa. Både gällande hans alkoholvanor och vår resa mot att bli föräldrar (ivf är nästa steg och jag kämpar med PCOS och viktminskning). Det är tufft då jag samtidigt pluggar på högskolan och jobbar lite timmar var vecka.
Jag känner mig ensam i min kamp och ändå vägrar jag lämna honom. Jag älskar ju honom så sjukt mycket. Vi är liksom gifta, bor i ett vackert hus som vi renoverat och fixat med - vi har ett så underbart liv - men varför måste han förstöra allt med sitt jävla drickande?!

Förlåt för min extremt långa text. Jag kan inte berätta mina känslor och tankar till någon 100%. Jag har berättat för min mamma och mina svärföräldrar, men det är liksom 20% av allt. De tycker det är bedrövligt. Hans föräldrar har försökt prata med honom men de fattar fan inget iheller. De är så jäkla mesiga. Deras ord påverkar inte honom. Inte mina heller för den delen, för i så fall hade han ju slutat. Jag vet inte vad jag ska göra.

Om någon orkat läsa så här långt så vill jag bara säga tack, tack att du tog dig tiden❤

Och angående att bemöta förnekelserna…
Det är superstarkt av dig att stå pall och hela tiden hitta tillbaka till alla de bevis som du och alla omkring dig ser och upplever. Tillslut får man släppa taget helt och backa från deras försök att provcera samt sluta föröska ta ansvar över den andres välmående. Det är så himla svårt men för att man själv ska överleva så måste man släppa och lägga tillbaka ansvaret på den beroende. Det är hens resa och hen måste själv lista ut sanningen och ta stegen. Han kommer va i förnekelse så länge som han själv får ut något av att vara där.
Du kan ju avlägsna dig från honom men det är ju svårt när barn finns med i bilden. De har inte samma möjlighet. Min kusin jobbar hos polisen med brott mot barn. Hon gav mig rådet att fokusera dialogen på barnens bästa. Säga ”jag bryr mig inte längre om du dricker eller inte. Du får dricka hur mycket du vill. Jag kommer inte stoppa dig eller ha en åsikt. När du dricker ska inte barnen drabbas, så säg till innan, när du vill dricka så tar jag barnen. Inga problem”. Jag har börjat göra det nu. Han har hittills inte lyckats säga till men något har börjat förändras när han upprepade gånger hör från mig att jag inte längre kommer lägga mig i hans drickande.
Jag har också delat en massa länkar till artiklar, poddsr, filmer och forskningsstudier runt hur barn påverkas av berusade vuxna. För att få honom att se att detta inte är MIN åsikt utan ett helt lands experter som tycker att det är fel att dricka runt barn, även vid låga nivåer.

Jag känner sååå igen mig i din historia @ensam optimist ❤️ Jag tog tillslut steget och drev igenom en separation från min alkoholiserade sambo. Vi har två små barn och hus tillsammans. Huset är sålt och jag har köpt en lägenhet. Nu återstår bara den smärtsamma väntan tills vi är ute på andra sidan. Nu på slutet har han skyllt hela sitt drickande på mig. På att relationen är då ångestfylld och jag har kontrollbehov så då tar han till alkoholen för att stå ut. Mitt ”kontrollbehov” har alltid handlat om gränssättningar för barnen. Att han intr ska dricka och vara onykter när han är med barnen. Så fort jag ser att han är onykter och är påväg att natta dem så ber jag honom att backa. Han är ofta onykter nu och jag har behövt kolla, fråga honom och be honom att backa. För varje gång blir han bara mer och mer agressiv i tonen och jag märker att vår 4-åriga dotter mår jättedåligt av situationen. När han är nykter så tar jag alltid upp det och försöker vädja. Drick hur mycket du vill men då ska du inte va med baren, säger jag. Han håller alltid med och ursäktar sig men likväl händer det igen nån dag senare.
Jag känner full panik i hur tusan vi ska kunna komma överens runt barnen när vi väl separerar. Jag har noll tillit till hans ord. Han kommer dricka när han är med dem. Utan tvekan. Hur i hela världen ska jag kunna skydda mina barn?? Dett kommer nog bli ett rättsfall tillslut. Jag känner sån djup sorg i att jag valde att skaffa barn med den här mannen. Hela livet kommer jag behöva va i den här oron och ta konsekvensen av hans drickande. Barnen kommer få lida pga hans beroende.
Det som aldrig skulle få hända händer nu.
Hur ska man orka bära allt detta hela livet?

Min pappa är helgalkolist och så även resten av hans familj, vilket är de han och min mamma umgås med. Jag har precis blivit mamma och vill inte att min dotter ska vara runtom fulla människor, som jag varit tvungen hela mitt liv. Min mamma dricker inte och har kämpat med pappas alkoholism så länge jag funnits. Men nu till mitt stora problem, att min pappa är full tycker jag såklart är jobbigt och jag ogillar detbmen jag kan stå ut med det men inte runtom mitt barn. Min pappa har träffat henne flera gånger och aldrig druckit förns ikväll. Så ikväll när vi skulle äta middag med vår släkting så börjar han och pappa dricka öl och blir fulla båda två. Jag och mamma bråkar sen med pappa om att han har druckit men han tycker bara att han har druckit någon öl och inte är full.
Snälla hjälp mig jag vet inte hur jag ska kunna prata med min pappa, han har också börjat bli väldigt arg och elak mot min mamma när han är full. Tidigare har jag alltid kunnat stå på mig och sagt ifrån när han sagt något dumt men kraften har runnit ur mig och jag önskar bara att allt var bra och att han kunde vara nykter kring mitt barn och snäll mot min mamma. Jag bryr mig ju inte om han dricker en öl eller två, men jag är rädd att han inte ska sluta där. Det har hänt att han har kunnat hållt sig till någon enstaka öl. Men jag vet inte vilka kvar kan jag ställa?
Jag och min sambo har sagt till min mamma att vi inte kommer vilja komma om han kommer att vara full och hon har sagt det till honom. Men det känns så orättvist mot henne om vi inte ska komma och hälsa på henne pågrund av honom, det är ju inte hennes fel.

@Nora81
Ja ... Man märker även av i kroppen då man mår dåligt. Kram. 💕 Kropp och själ hänger ihop. Fint åtminstone att du har anhörigprogrammet framför dig.

Vet inte om ni lyssnat på denna och den hjälper ju inte oss att må bättre men den är väldigt fin och beskriver hur ett beroende ser ut och hur det är för oss föräldrar och hur maktlösa vi är!

https://sverigesradio.se/avsnitt/min-dotter-lisa-dog-av-en-overdos?fbcl…

Efter tre veckors behandling så svajar det till och han ska lämna imorgon, det är mitt fel enligt honom.
Har sms personal på behandlingshemmet då han förmodligen manipulerat de också, det vet jag inte men om det följer tidigare mönster så är det så även denna gång.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Jag kan inte hjälpa det men ångesten ligger som en tjock klump i magen.

@Tröttiz Jag håller med dig, detta glorifierande av en drog är sjukligt. När jag går förbi fulla restauranger och serveringar där folk sitter med alkohol så känns det så främmande att leva så när man upplevt vad drogens konsekvenser verkligen är. Som ett statligt reglerat knark.
Klokt att du fokuserar på dig själv först och främst fast det är så innerligt svårt att inse att man inte kan påverka eller rädda en människa man tycker om som är sjuk.

Värdelöshetskänslan jag ibland drabbas av eller som finns där i grunden hela tiden har med min uppväxt att göra tror jag. Blev medberoende rätt tidigt, det var ingen sund uppväxtmiljö för ett barn. Jag blev varken sedd eller hörd och belastades för ansvar som ett barn egentligen inte ska behöva ta. Det sitter väl i att jag ska ge och stötta där egentligen andra bör ta ansvar själva och sedan inte förvänta sig stöd eller omtanke tillbaka.

Om två veckor sätter anhörigprogrammet igång och det är jag väldigt glad för. Det behövs verkligen.
Ha en fin söndag allesamman!

@AnnieC Hej Annie. Min erfarenhet är att man inte kan få någon att sluta dricka eller minska på drickandet om de inte själva önskar det. Man får, enklare sagt än gjort, komma överens med sig själv som anhörig om hur man själv vill ha det och vilka gränser man själv har och leva efter det. Det betyder att förändringen börjar hos dig själv.
Sök hjälp och stöd för dig själv så du blir stärkt för man bryts ner ganska fort av en sådan livssituation. Du kanske kan förmedla hur du själv mår i detta och hur det drabbar dig med hans drickande.
Det är svårt att släppa den kontrollen, för man ser ju vad alkoholen gör med den person man älskar. De måste helt enkelt få komma fram till det själva.
Vi kan inte göra en annan människa nykter, det är ett beslut och helt och hållet deras ansvar precis som vi behöver ta ansvar för oss själva, våra gränser och hälsa. Det är en skoningslös sjukdom och väldigt tuff situation att leva som anhörig.
Ta hand om dig.

@Backen123 Du kommit så långt med dig själv låter det som ! Modig som vågar möta o erkänna smärta o insikter. Du lever i tillfrisknande ❤ Du ger dig själv o barnen det ni behöver. Var stolt över dig !

Vad tråkigt Ragna! Blir uppriktigt ledsen och förstår din förtvivlan. Jag tänker att hon är i ett aktivt missbruk när det är så tätt. Att hon är väldigt sjuk i sitt beroende. Drickandet eller drogandet sker tvångsmässigt . Hon vill inte vara där. Inte min kille heller. Han uttrycker samma sak, är helt förtvivlad, rädd att han ska dö osv , ändå fortsätter det. Jag förstår inte riktigt hur de ska klara att stå emot men när jag pratade med min kurator om det så förstår jag det som att det är det man försöker stärka i behandling. Att hantera det tvångsmässiga och hitta strategier för att stå emot.
Hade polisen kört henne dit? Tycker det är så bra att de ringer. Har varit med om flera tillfällen när min kille legat på sjukhuset utan att jag hört nåt. Även om jag vet att de är vuxna tycker jag det är märkligt. Tänker att om jag hittades medvetslös på gatan skulle väl mina anhöriga kontaktas.
Hoppas hoppas att det stannar här och har varit lugnt idag. Har ni någon bra kontakt på beroendevården el socialtjänsten som du kan ringa och prata med ?

Kram och massa styrka till er!

Täta återfall skriver du Ragna och även att din dotter säger att jag vill inte vara så här. Kanske kan det leda till att hon samtycker till en behandling som bättre motsvarar hennes behov. Om jag minns rätt tyckte du Nämndemansgården och tolstegsbehandling skulle vara ett lämpligt alternativ för din dotter.

Det här att mista jobbet eller sin sysselsäätning tillhör våra katastroftankar och min erfarenhet är att dom har vi ingen nytta av. Min son miste den enda sysselsättning han trivts på. Förra veckan fick jag veta att det fanns väldigt mycket droger där så det var verkligen ett olämpligt alternativ. Nu är det tal om att han så fort han kan ska han vara på ett hunddagis och han älskar hundar och alla andra djur med förutom mördarsniglar. Själv miste jag ett jobb vilket ledde till att jag påbörjade en utbildning och fick ett arbete där varje dag känts rolig och givande.

Vad jag vill säga med detta är att vi vet inte vad som händer i slutändan. En terapeut på Nämndemansgården sa till mig att jag ska ha tillit till att allt löser sig på bästa sätt, en tro på en högre makt tänker jag idag, men då tyckte jag det var väldigt korkat. Det var ju jag som styrde vad som sker. Utan min inverkan skulle det bli en katastrof, men kanske förstör vi mer genom att lägga oss i. Idag kan jag känna tillit (inte alltid men mer och mer) till att det löser sig på bästa sätt och den känslan är fantastisk och något jag tidigare inte upplevt. Men vägen dit har självklart inte varit lätt, men det vet vi ju.

Kramar till dig Ragna som kämpar.

Två veckor gick det bra att jobba - i kväll, just när jag kommit hem från min andra dotter som just nu har lite (helt andra) problem, ringde polisen. Nu är hon på beroendemottagningen, mycket berusad. Känner mig helt förtvivlad, men kanske inte helt chockad och förvånad. Återfall ingår i tillfrisknandet, precis som du säger Gros, men så här täta... och hur ska det gå med jobbet? Hon var själv helt förtvivlad - fick ringa från mottagningen - och grät och sa "jag vill inte vara så här". Nu hoppas jag hon stannar där åtminstone över natten.

Tycker också det är skönt att höra att din son fortsätter sin behandling och att han känns starkare, Dearself. Hoppfullt!
Och tycker även jag att det här med föräldratråden är jättebra! Lätt för alla intresserade att hitta. Jag letade rätt mycket i början efter andra föräldrar.
Jag känner mig rätt uppgiven nu, som om jag inte orkar mer. Har varit nedstämd så länge, det här blev liksom droppen (igen). Men ska försöka kämpa på med acceptansen och det här med att vara i nuet, något som också ingår i ACT. Man får försöka öva, även om det är svårt ibland.
Varma kramar till er! Tänker mycket på er.

Nu är vi i stadiet av häftig förnekelse från min mans sida. Han försöker vända det till ett relationsproblem som löses genom att skiljas. Han förnekar saker han gjort helt och drar på och överdriver istället och framställer det som om jag manipulerat alla i vår omgivning. Att jag planterat min version för att hans inte ska få stöd. Inser hur sjuk han är och försöker stå pall men det är så svårt! Ibland, speciellt på morgonen, tvivlar jag på att jag känner rätt, känner mig förvirrad och har vansinnig ångest. Men landar alltid att jo, jag känner rätt, fakta är fakta! Hur mycket han dricker, saker han sagt i fyllan, att grannar, vänner och vår familj sett hur han beter sig och att de alla är oroliga! Det måste betyda att jag tolkat situationen rätt, att han förnekar och försöker övertyga mig för att kunna fortsätta, inte orkar se. Så svårt att bemöta någon som är så övertygad om sin verklighetsbild att han hellre skadar allt och alla runt sig än bryter ihop. Hur bemöter man någon som förnekar???

Hej, tack för ni finns och för ni stöttar. Jag ringde polis, de noterar och ska hålla utkik efter hans bil. De tipsade även om att jag kunde kontakta tingsrätten och få ett kortvarigt beslut fram till skilsmässan att han inte har tillträde till huset.
Mannen blockade jag. Tyst en halv dag , i går ringde han på kvällen och gråter och beklagar sig. Alla har vänt honom ryggen, bråkat med föräldrar, bilen gått sönder OCH han måste betala HYRA! Det anklagade han mig för, jag försökte synliggöra att jag stått själv med alla räkningar jämt och BOENDEKOSTNADER! Han fattar inte, säger ja men jag lagade ju mat! Herregud!
Det som räddar mig, det är att gå in här och läsa vad jag skrivit tillbaka i tiden, det gör jag när jag "börjar tycka lite synd om" slår till... Oumbärligt!
Jag önskar han åker hem till sitt hemland-men det har han inga planer på...ännu.

Min man, 78 år, är alkoholist. Han dricker en halv flaska whisky om dagen. Vi har varit gifta i 45 år, och jag vill hjälpa honom att sluta, eller åtminstone att minska konsumtionen. Det har blivit värre under pandemin, innan drack han inte lika mycket.
Jag försöker om och om igen att prata med honom, men allt vänds till att det är mitt fel, jag försöker styra honom. Han vill dricka, det är den han är, och jag ska inte försöka ändra på honom.
Hans drickande kompliceras av att han har så dåligt minne. Jag försöker få honom att söka hjälp, men han vill inte, säger att han vill leva så här.
Finns det någon här som har liknande erfarenhet? Hur får man någon som vill dricka att söka hjälp?

@Madde1972 hej tack för att jag fick ta del av en bit av din vardag🌹 jag blir tårögd då jag läser och känner hur illa denna man behandlar dig, jag förstår helt hur mycket man vill hjälpa och stötta. Men han måste också vilja sluta och inse hur illa han faktiskt gör dig och din familj! Du har fått stå ut med på tok för mycket och vridit och vändit på dig själv efter hans pipa. Du måste tänka på dig och vad du mår bra av! Jag hoppas du tar ställning till ditt mående och ibland är det bättre att gå och veta att man är värd bättre
Kram till dig

Hej Peppin, du startade en tråd här i april, ”När ska man gå”. Du beskriver nu att du inte orkat vara här lite för att det känns som du går bakom ryggen på honom. Din situation låter ohållbar och inte konstigt att en blir dränerad på energi och ork att leva som du gör i denna situation så länge. Inte konstigt heller att du behövt försökt att hitta sätt att ta hand om dig, kanske tagit ett glas vin eller vad det än må ha varit, i panik att inte veta vad du ska ta dig till, försök att sortera i allt och tänka klart. Tufft du har det.

Att inte veta varken ut eller in när en är mitt i allt är vanligt och du är långt ifrån ensam. Nervsystemet är triggat dygnet runt och kan gissa att du har svårt att återhämta dig för att kunna tänka klart, se situationen objektivt och finna just ork för att veta hur du kan ta dig ur den eller ändra på den. Skam och skuldkänslor gör inget bättre och spär på ditt mående. Om en vän berättat detta för dig, vad hade du rått den vännen att göra i denna situation?

Trots detta är du här nu igen och skriver, jättebra! Du finns för dina barn och det hörs att du gjort allt för att försöka påverka honom. Valet att ta hjälp, göra en förändring ligger hos honom. Det finns ingen hjälp i världen som kan hjälpa någon som inte är beredd att ta emot den. Samtidigt är du och era barn också i behov av stöd och hjälp och ni vill ha den som det låter, det är inte att gå bakom ryggen att prata här, att ta stöd det är snarare klokt och kan i slutändan vara ett sätt att även hjälpa honom. I slutändan om han inte blir hjälpt har i alla fall du och barnen kanske fått en liten push längs vägen att ta hand om er själva och må bättre.

Hur ser ditt stöd ut annars, finns någon tanke om att ta stöd från kommun, vårdcentral eller kanske testa att ringa Alkohollinjen? Såklart är du mer än välkommen att skriva och läsa här, tänker bara om det kanske skulle vara skönt att också prata med någon ansikte mot ansikte eller i alla fall i telefon.

Skriv gärna till oss på admin också om det är något du undrar eller liknande under fliken frågor!
Hoppas något här på forumet blev hjälpsamt för dig och att budskapet gått fram; du gör inget fel när du tar stöd, pratar om er situation här eller om du skulle vända dig till andra, bra att du skrev här igen!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Tröttiz tack för de fina orden 🌹
Ja det känns som att professionell hjälp är en mycket bra idé, jag känner en oro som inte försvinner på grund av hans drickande. Jag vill leva ett sunt och hälsosamt liv och precis som du skriver att vårelation skall vara Vi . Inte han jag och alkoholen..