Senaste kommentarerna i forumet

@Hallonpaj
Hej, hur har det gått?? Åkte han på behandlingen?

Tack så jättemycket för era svar! Jag har tänkt mycket på varför jag stannar kvar i något som så ofta gör mig både ledsen och arg. Jag älskar honom så otroligt mycket. De dagar han är nykter är han min bästa vän och min stora trygghet här i livet. Vi har så otroligt roligt tillsammans.
Tyvärr har jag tappat bort både orken och mig själv i allt detta. Jag vet att jag borde göra något som jag blir glad av och mår bra av men orken finns inte att ta tag i det just nu.

Ja, ibland kan man vara mer ensam tillsammans med någon än man är på egen hand.. Att inte få någon uppmuntran eller förståelse från den som borde vara ens lagspelare, att behöva riskera att bli påhoppad, fysiskt eller mentalt, så ska man inte behöva ha det.... Och hans "ta hand om" verkar mer betyda kväva...
Vad bra att du kontaktat advokaten!

Hej!
Kärleken är blind säger man och det är ju så lätt för en helt utomstående att sitta och skriva till dig vad du skall göra men verkligheten ser såklart alltid annorlunda ut.
Jag tänkte såhär när jag läste ditt inlägg. Att du anförtrodde dig till en vän kanske inte berodde på att du inte ville ljuga utan för att du faktiskt tycker detta är riktigt jobbigt och bara behöver kunna prata med någon?
Tänkte också att ljuga och att inte berätta är olika saker. Du vill inte ljuga det förstår jag med det du tidigare gått igenom men att inte berätta allt är kanske inte samma sak som att ljuga, jag vet inte? Det är klar att om någon frågar rakt ut vad din nya partner är så känner du dig tvingad att ljuga om han inte vill att du berättar men då tänker jag att det är upp till honom att svara dig vad du skall säga till dem som undrar? Om det inte fungerar kan du kanske hitta på en lite lättare sanning som standardsvar? Typ" han är iväg ett tag pga en personlig angelägenhet, av respekt får han berätta själv om han vill när han är tillbaka" t.ex?
Tror inte du kan göra mycket mer än så, i mina ögon har du inte gjort något fel, alla måste ha rätt att lätta på sina bördor för någon annars går man sönder själv. Dessutom var du ärlig mot honom att du gjorde det, du kan ju bara förklara varför och be om ursäkt.
Jag är inte här på forumet som anhörig utan pga tidigare missbruk själv men det jag läser är att många inser för sent att det gett alldeles för många chanser och ångrar att de kastade bort för många år och inte gick vidare för länge sedan. Ge honom en chans till om han nu kommer över det sveket han känner. Förklara att du kommer stötta honom till 100% bara han själv vill men du måste nog också sätta en gräns för dig själv från början om han inte klarar av det. När den chansen är förbrukad och du måste gå vidare.

Jag önskar dig lycka till.

@Vin Santo allt gick åt helvete. I omgångar antar jag. Nu har vi separerat. Jag har flyttat, med barnen. Ändå är det enda jag vill, är att ha honom, vår familj. Och han tycks ha gått vidare. Det är så tungt att känna att man slösar bort 8 år, gått genom allt, dragit barnen genom detta.. för vad? Ingenting. Och jag är skuldabocken. För jag ”dumpade” honom.

@Mammatilltvå

Det hela slutade med en separation. Så varför är jag tillbaka här? För att jag av någon anledning trånar efter honom. Får panik vid tanken av att han går vidare. Hela separationen har varit tuff. Vi sålde huset. Jag köpte en lägenhet. Flyttade i juli. Själv, med barnen. Och haft dom sen dess. Men med barn så är ju pappan för alltid en del av ens familj. Han har inte kommit till insik, tagit ansvar etc etc. Ändå har jag sån ångest. Jag bor i en trea med fyra barn. Ensam. Tar alla smällar, alla kollapser från barnen. Liksom, allt. Är så trött. Slut. Vill inte leva själv. Känns som att jag levt dom senaste 8 åren i en lögn. Slösat bort 8 år på någon som ändå inte ville ha mig. Drog mig genom helvetet för att liksom, inte ens kämpa för mig. För barnen. För faniljen. Jag känner mig så värdelös.

Är så glad för din skull❤❤
Behåll känslan och vårda dig själv.
❤Azalea

@Kennie Ja, det sista känns fullständigt övermäktigt. Hur går man vidare ensam i livet efter att ha hängt upp hela mitt vuxna liv på honom. På sätt och vis har det ju varit en trygghet att inte vara ensam.
Han säger att han ska ta hand om mig. Men han verkar tycka bäst om mig när jag är hemma, städar, tvättar och lagar mat. Även om han aldrig har tagit en tugga utan att kritisera matlagningen. Jag tror att han är svartsjuk på hästen. Varför kan han inte glädjas med mig när det går bra med hästen och när jag mår så bra av att hålla på med ridningen? Jag har en gammal ryggskada som har blivit mycket bättre när jag började rida mer, min läkare är lyrisk! Ändå säger exet att "leka med hästarna får man göra när man är färdig med allt annat". Det är så förnedrande! Han fick mig att känna mig skyldig varje gång jag red och åkte iväg på träning. Han har ALDRIG, INTE EN ENDA GÅNG följt med mig på träning eller tävling. Han har knappt sett mig rida dressyr på en bana. Jag var tvungen att träna min häst så att jag kan lasta och köra henne ensam till träningarna. Jag har insett att allt jag gör, det gör jag med utgångspunkt från att jag är ensam på jorden. För han har aldrig någonsin ställt upp.
Jag har tagit kontakt med en jurist och ska ha ett telefonmöte nästa vecka.

Härligt med ridningen. Och det säger ju en del om hur han fungerar, att han såg din ridning som något dåligt och ifrågasatte och blev sur. Låter kontrollerande och egoistiskt. Och att han säger att du måste hämta grejer är kanske ett sätt att få dig dit igen. Åk inte dit själv tycker jag. Och grejer kan ju ha affektionsvärde, men kanske kan du stå ut med att förlora dem om han nu skulle vara så barnslig/elak att han slänger dem för att jävlas. Kan du kontakta en jurist och få tips och råd hur du ska komma vidare? Känns som att du skulle behöva bli klar och klippa banden både praktiskt och mentalt. Att ha det som nu är kanske jobbigare än att ta tag i det sista, även om det känns övermäktigt. Styrka till dig!

Hej
Mitt första inlägg här och det blir långt! Sorry.
Jag är (var?) partner till en alkoholist. Vi har inte träffats mer än några månader men känt till varandra i många år. H*n drack hårt i sommar och lades in med farligt hög promille. Sökte sig därefter själv till behandlingshem och har klarat av det. H*n ville inte att jag skulle berätta om detta men klart att folk undrar när någon på ett litet ställe som vi bor på försvinner i flera veckor och den mycket nya partnern är ensam kvar och sköter allt. Tilläggas ska att jag själv är återhämtad spelmissbrukare och jag lovade att jag aldrig mer skulle ljuga om missbruk när jag lade av. Lögnerna har nästan drivit mig i graven och jag hatar att ljuga så mycket, jag är klar med det och det sa jag direkt när det kom upp att jag inte skulle berätta för någon.
Jag berättade till slut i förtroende för en enda närbo för att ha möjligheten att be om hjälp om något skulle hända. (Vilket det hade gjort med vandalisering)
Jag berättade för partnern idag och nu är jag mer eller mindre lämnad. Det tog ruskigt hårt att jag berättat för en person och mig kan man aldrig mer lita på. Hela behandlingshemmets intagna håller tydligen med om att jag är en gräslig och opålitlig person på grund av detta. Jag har bett om ursäkt för att jag sårat men även stått på mig om att jag inte ljuger om sådant och nu kan man aldrig prata i förtroende med mig om något. Reaktionen är massiv och hade h*n haft alkohol så hade h*n druckit på grund av detta. Jag beklagade det men sa också att det intranät okej att försöka skylla sitt drickande på någon annan. Man väljer alltid själv att göra eller ej.
Jag vill vara med min partner och jag är så jäkla ledsen. Jag älskar hen absolut, mycket och häftigt! Jag behöver inte vara med hen. Jag har klarat mig själv genom massor och vet att jag är stark ensam också, men jag vill. Jag vill bara inte bli medberoende.. jag har liksom klarat av mitt missbruk redan.
Hur i hela friden tacklar jag detta? Är det verkligen så fel att inte vilja ljuga för andra oskyldiga människor?
Ta hand om er och hoppas någon orkar läsa och få ihop allt det här 😔

@Hallonpaj Jag behöver nog ett allmänt stöd. Jag är som sagt alldeles ensam i detta och han har hela sin familj bakom sig som tycker synd om honom.
Vi har ju varit tillsammans i så många år att det är mycket grejer. Vi äger även huset med stallet tillsammans.
Grejen är att han anser nu att om jag inte tänker komma hem igen så ska jag hämta min skit. Jag säger att det kanske är han som ska börja packa. Han säger att alternativet att jag skulle köpa ut honom är uteslutet men det kan väl inte han bestämma? Ska jag behöva slänga hälften av mina grejer nu för jag har ingenstans att ha dem innan vi vet vad som händer med huset? Jag är så trött!!!

Hej "gladpålåtsas" och alla andra!

Jag såg att det i samband med prat om Al-Anon dök upp en fundering på hur en hittar deras online-möten, så jag tänkte bara lägga in denna länk: https://www.al-anon.se/al-anon-elektroniska-moten/

Där ser ni vilka online-möten som är igång just nu.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@livrädd igen, ang bodelning, har ni komplicerade tillgångar/hus/arv etc?
Mitt ex och jag som inte hade så mycket tillgångar spaltade upp och delade rakt av. Enklast och bra för oss, att blanda in tex jurist kändes för svårt, för mycket skam.

Har också häst💕
Jag har försökt hitta AA/anhöriggrupper etc online men inte lyckats. Bor inte i storstad så ont om grupper här. Men kanske på sikt.. Just nu är jag så trött på allt som rör A men ändå behöver en ju prata om det. Är arg på all kraft som det suger ur mig men ’this too shall pass’.

Heja er alla❤️

@livrädd igen, är det sällskap/stöttning när du ska hämta saker eller bärhjälp?

@Kennie Hade jag inte haft min häst så hade jag nog inte levt idag. Jag rider nästan varje dag, tränar dressyr regelbundet för B-tränare och har så smått börjat tävla. Det är så otroligt roligt eftersom jag har utbildat min häst själv från grunden. Problemet jag alltid har fått slåss mot är hans synpunkter om att jag är för många timmar i stallet varje dag, "du red ju igår måste du rida idag också?" Och "kan du inte prata om något annat än hästar?" Om någon från hans familj har pratat häst och frågade mig om något så blev han arg och började skälla på mig för att jag tjatar om hästarna igen.
Jag önskar att jag slapp träffa honom igen, men det måste ju på något sätt göras en bodelning.

Hej,
Al-anon tror jag är jättebra, finns kanske on-line nu? Och tids nog kommer du orka engagera dig i andra människor, jag tror inte du kommer behöva vara ensam framöver. Men förstår att det är för mycket att ta tag i nu. Om jag var du skulle jag undvika kontakt med honom, det verkar göra dig osäker och mer sårbar. Lita på din instinkt, du behövde ta dig ifrån honom. Hur har du det med hästarna, rider du ofta? Är gammal hästtjej själv så jag vet vilken glädje de kan ge..

@Mammatill2 @Hallonpaj @annalena11 @Livrädd igen
Vilka kämpar vi är! Jag tänker att jag gör det för de yngsta barnens skull… säkert korkat det också!
Ena stunden vill jag bara gråta, nästa stund är jag urförbannad. Jag vill egentligen vara urförbannad hela tiden, då hade jag kanske orkat flytta. Men mest är jag så fruktansvärt bitter på mig själv att jag stannat i alla dessa år. Jag vet att jag har personlighetsförändrats till det sämre, inte den glada och jordnära som jag en gång var.
Nu är jag mest orolig hela tiden.
När jag träffar andra och inte han är med mår jag bättre, mer avslappnad, jag behöver inte vakta någon annan.
Samtidigt är jag aldrig riktigt ärlig när jag träffar andra, de skulle bli djupt chockade över vad jag har stått ut med i alla dessa år. Jag skäms över att jag inte gjort något åt det, skäms så det gör ont i hjärtat. Ledsen, arg och skam, allt på en gång!

@Kennie Tack för dina kloka ord!
Mitt största problem just nu är nog att jag känner mig så ensam. Det får mig att tvivla ännu mer på mig själv. Han försöker dessutom vara väldigt snäll och förstående just nu, och det påverkar mig. Jag har ännu inte kommit så långt att jag känner mig stark och orkar stå emot honom. Jag skulle önska att jag hade en "sponsor" eller liknande som jag kan kontakta när det känns som värst. Jag är så fruktansvärt trött att jag inte orkar umgås med människor, då är det svårt att finna någon vän också.
Jag funderar på att gå på ett al-anon möte, jag vill ha mer kunskap kring alkoholism. Just nu läser jag mycket om våld i nära relationer och narcissism. Det är lite läskigt, för det är väldigt mycket igenkänning.

Hej livrädd,
Vill bara säga att jag blir väldigt berörd av det du skriver. Jag förstår att du behöver stöd med det praktiska. Har du varit i kontakt med Kvinnofridslinjen? Vet också att det finns företag som specialiserar sig på att hjälpa till med det praktiska, googla på "hjälp att skiljas". Det du skrev om att du kanske bara ska stå ut... Nej, tänker jag, vi får bara ett liv, varför ska du leva det i rädsla tillsammans med en man som är för svag för att styra upp sitt liv trots att han vet att hans drickande leder till våld mot dig. Det du skrev om övningen med lapparna hos psykologen var så talande, du vet vad som är bäst för dig. Du har tagit ett stort och viktigt steg, dra i alla trådar du kan för att komma vidare. Och ge inte upp.. Det är ju av en anledning det kallas medberoende. Det drar i dig nu, men jag tror att du är bättre på att stå emot beroende än vad ditt ex är. All styrka till dig!

@annalena11
Haft en lugn sommar, förra sommaren var rena kaoset. 🤯 😔
Singel till skillnad mot sommaren 2020. Haft svårt släppa taget men, inser att det är det mest förståndiga.
Man kan inte rädda någon annan, men man kan rädda sig själv.

Tänker ofta på min väns ord. :
En sund relation ska bygga ett vi utan att förstöra ett jag. Klok vän, men nog något jag insett länge men tar ett tag komma loss från en relation.

Men så himla frustrerad över vad alkohol kan göra, totalt bryter ner de beroende och dem runtomkring.
Så glorifieras alkohol överallt. 😩
🌹

@annalena11 Kram! Jag önskar att jag kunde känna mig starkare.

Det är så otroligt många som har problem men det känns som man är ensam och skäms. Jag pratar inte öppet om detta men är fullt medveten om det mesta. Vad jag borde göra, att det kan vara likadant hos grannen och att det är typiskt att jag som anhörig drar mig undan. Känner att jag har alla svar men orkar inte…allt kommer komma upp på ytan. Han kommer spåra ur…återvändsgata!!!

@Livrädd igen Önskar att jag kommit så långt som du. Kram

@annalena11 Jag tillbringade hela min semestervecka instängd ensam i lägenheten. Gick bara ut om det var absolut nödvändigt och pratade inte med någon. Jag inser att det kanske inte är det smartaste att göra så, det har gjort att jag är ännu mer mottaglig för hans påtryckningar om att jag ska komma hem.
Om vi leker med tanken att jag säger upp ställplats och lägenhet och flyttar tillbaka, vad kommer att hända då? Ärligt talat så tror jag att det vore droppen, då kommer jag inte att orka mer. Men det är svårt att leva så här också.

@Hallonpaj Bryta med honom tills han är nykter! Det tar jag med mig. Tack 🙏🏼