Senaste kommentarerna i forumet

I morse när jag vaknade hade jag 58 missade samtal på sms och Messenger. Samt ett självmordsmeddelande. Tänker polisanmäla detta. Måste ta reda på vart han bor.... Känner mig sjukt otrygg.
Detta är helt galet och jag undrar om detta verkligen händer?

Hej hej, För 4 år sedan flyttade vi utomlands för att få en fantastisk tillvaro i ett varmare land som nyblivna pensionärer. Och ja allt runt omkring är (var) fantastiskt. Men det blev ett tag "lördag-hela-veckan". Min man och jag drack alkohol nästan varje dag men för min del måttligt dvs jag hade koll för det mesta och hade inte problem med att inte ta ett glas vin varje dag. Min man däremot drack mycket varje dag och ägnade sig mycket åt att "titta på unga tjejer" på nätet. Och när jag upptäckte det gick han med på att gå i terapi. Men.
Åren gick och pandemin kom och sedan ett år, tror jag, så dricker han från tidig morgon och stiger till och med upp mitt i natten och dricker. Han gömmer flaskor överallt och jag har slutat att kolla honom. Han skriker åt mig och kallar mig allt man kan inte ens kan tänka sig.
Men det värsta är att han börjar bete sig mot mig och nu även mot våra barnbarn, vi har fem, när inte deras föräldrar är med. Han slänger deras saker om de står fel, tar bort deras tandborstglas, slänger deras saker runt i huset om de är på fel plats. Det är helt helt fruktansvärt. I kväll var jag med ett av de yngsta barnbarnen på dans och det yngsta var ensam hemma med henne. Han skulle ha lagat till maten som jag förberett, eftersom deras föräldrar skulle komma och hämta barnbarnen men först skulle vi äta tillsammans, men inget var gjort. Han var jättefull. Barnbarnet spelade iPad och jag frågade om hon hade haft det bra och hon sa ja. Men jag är så rädd för att han ska ha sagt något åt henne. Och jag vet inte vad jag eller hur jag ska kunna fråga henne. Vad ska jag göra?
När vi alla var samlade och jag lyckades "rädda upp" så skärpte maken upp sig och var "trevlig" trots att alla nog märkte att han var ganska berusad. Efter middagen väntade han till dess att alla lagt sig innan han själv gick och la sig. Han var då så full att han knappt kunde gå och kröp uppför trappan till sovrummet.
Jag har pratat med yngste sonen och hans flickvän om detta tidigare i sommar men jag vet inte nu vad jag ska göra, ska jag belasta dom igen. Jag vet inte om jag med säkerhet kan ta ansvar för att ha barnbarnen hos oss längre pga hans utbrott. Och jag vet inte vad jag ska göra överhuvudtaget.
Jag har bett honom att han ska söka hjälp men han säger att det är mitt fel att han dricker (en klassiker). Säkert helt fel att göra så men vad ska jag göra?
Mitt eget drickande är mycket måttligt sedan några år tillbaka, det är inte trevligt längre och jag behöver ha koll på allt runtomkring. Har ingen som jag kan anförtro mig åt då alla (de flesta) tycker att min man är fantastisk, charmig och snygg. Men ingen har sett den där andra sidan av honom.
Behöver råd och pepp. Är trött på att tassa på tå.

@Tofu nej, ingen parterapi mer än de vi fick via behandlingen för något år sedan!

Vi ha pratat igenom allt idag och jag hoppas det hjälper för nu mår han skit!

Försöker verkligen att vara i nuet. Se hur situationen är just nu, det går inte att föreställa sig framtiden även om hjärnan försöker bäst den vill. Jag dras iväg på allehanda vägar hur framtiden kommer se ut på än det ena, än det andra sättet. Antar att det är ett sätt att försöka förbereda sig. Men allt som går att påverka är hur det är just nu, denna dag. Hur Jag ser på det. Att detta är min kamp till självständighet och frihet oavsett hur det blir med min andra hälft. Vi har lång och jobbig process framför oss båda två. Men också en hel del bakom oss också om man tänker efter. Gemensamt är att ingen av oss vill och orkar ha det som vi hade. Hoppas det kommer en dag snart då vi kan prata... Just nu är läget att båda har vaknat iaf, att sättet vi levde på inte funkade för någon. Måste läka mig för att kunna möta honom ellet någon annan utan att bli sjuk igen.. Dagens mål är att andas igenom ångestattackerna och försöka ha tillförsikt i att processen pågår!

Nu ligger han och sura i sängen och ska liksom inte stiga upp.
Vet att han kommer sura ocj vara icke kommunikativ med mig idag! Få leva i ovisshet och det är jag som tillslut kommer få gå och be om förlåtelse att jag ballade ur igår.. inte han efter allt han sa. För det ska ju glömmas bort. Och att jag kallade han jävla alkoholist kommer jag få höra i flera veckor.. för hur kan jag vara så jävla känslokall att jag kalla honom det?
Jag är absolut inte stöttade enligt honom själv.. men att jag vänder ut och in på mig själv för att göra honom nöjd är inte att vara stöttande tydligen... ( en till anledning till att dricka....)
Men idag blir det inget drickande för bolaget är stängt!!!

Jag är uppe med barnen sedan länge. Få försöka vara glad för barnens skull iaf.

Tråkigt, tråkigt att läsa.
Jag kommer från andra sidan och har ägnat mig en del åt att dricka i smyg. Det är inte riktigt så enkelt som att säga att han skiter i dig och er tror jag om jag får prata utifrån mina erfarenheter. Han verkar ändå vara med på tåget att försöka göra något åt det.
Han tar en del tabletter också skriver du. Både antidepressiva och andra starka jäkla tabletter om han får tag i det. Han säger också att han mår dåligt. Det är svårt att sluta dricka. Eller kanske ibland inte svårt att sluta, men svårt att inte börja igen.
Jag har, trots att jag velat sluta ibland fortsatt. Det är väldigt obehagligt, ovärdigt och konstigt. Nu har jag slutat.
Din man medicinerar sitt mående med tabletter och med alkohol. Till viss del bidrar nog alkoholen till att han mår dåligt, men det gör också att det blir väldigt svårt att sluta. Han borde gå till läkare och kolla upp övriga värden som påverkar måendet tycker jag. Hans antidepressiva kanske inte alls fungerar för honom. Han kanske har några brister, t.ex,. B-vitamin, järn eller D-vitamin. Allt det påverkar också hur man mår. Han söker Quickfix i alkohol och tabletter, men åtminstone alkoholen kommer att göra att måendet blir ändå sämre på sikt. Jag förstår att du får ont i magen, känner dig maktlös och rädd och verkligen inte har någon kontroll över situationen. Det riktigt stora problemet tycker jag är hur din man medicinerar sig själv. Förståeligt kanske, beroende på hur dåligt han mår, men fullkomligt ohållbart i längden. Man mår heller inte särskilt bra av att ljuga och smyga. Tror alla på beroendesidorna beskriver hur dåligt man mår av just det. Tror du att du kan få honom att gå till läkare? Det är inte normalt att må som han gör och han kan inte medicinera sig ur det med det han använder. För att summera: den som dricker i smyg mår med största sannolikhet skitdåligt av sitt smygande och sitt drickande och du mår skitdåligt av din oro.
Han måste ta tag i grundorsaken till att han dricker tänker jag. Inte bara sluta dricka för då hamnar han snart i samma hjulspår igen.

Sedan tror jag att han blir arg på alla andra för att det är enklare än att blir arg på sig själv. Det är enklare lägga problemet hos oss andra

T.ex fick jag skit igår över att jag åkte iväg när han var ledsen.
Men hur många gånger har han inte åkt iväg när jag varit ledsen och det varit helt okey?

@Tofu
Jag vet, han är go när han varit nykter ett tag! Ibland tror jag att hans arga sida kommer för att kroppen skriker efter alkohol och därmed har en anledning att dricka. Oxh då kan man skylla på något istället för att inse problemet.

Min sambo är väl medveten om sitt problem men väljer ändå att inte ta tag i det.
Han gick på 12 månaders behandling på nämndemansgården. För ca 2 år sedan. Men det gjorde ingen nytta alls.

Jag försöker prata med han varje dag, men han är liksom inte kommunikativ utan väljer gärna och bara bara tyst. Vill jag berätta något så bara hma han när jag fråga om han lyssna!

Försöker få barnvakt ibland, för att åka iväg bara han och jag. Men då så heter det att din familj passa fan inte mina barn! Alltid problem:(

Känns som att det bara är jag som jobbar i denna familj, han kan liksom fortsätta utan problem och går det åt pipan för mig får jag höra det.. men går det åt pipan för honom så är det helt okey..

T.ex andra får absolut inte ljuga
Men att han ljuger pga alkoholen är helt okey, för han ljuger ju inte
Han beter sig som ett barn...

Lämna❤️
Livet blir bättre. Alkohol är alltid starkare än kärleken.

Bara lite snabb uppdatering. Tack kära ni för era svar. Det värmer i själen! Jag har inte svarat förrän nu för att jag allvarligt talat känner som att jag går bakom ryggen på honom. Tänker att han ska bli arg.. jo lustigt eller hur? Att jag är inte så lojal osv känns väl inte så bra. Men på senaste tiden har jag känt att kanske är det inte bara jag som det är ”fel” på. Mycket i vår relation har varit svajigt så sista årens bråk har varit runt mer än alkohol. Därför har jag kanske inte kunna satt fingret på det förrän nu? Kanske har jag drivit honom till vansinne tänkte jag. Det var nu jag insett att hans alkohol problematik gjort mig till ett spöke av mitt forna jag. När man få gå på tå så länge.. ifrågasätta sitt eget omdöme för det blir alltid kritiserat, sköta allt markarbete och logistik bara för att få det ifrågasatt och förlöjligat... sopa bort saker man faktiskt inte är ansvarig för. Försöka hålla ihop livet. Men till slut så blir man mindre och mindre som människa.

Mina barn ser att han har problem. Min dotter säger det rakt ut till honom. Hon är 10. Hon ifrågasätter varför pappa blir arg på mig om jag inte köpt alkohol när jag ändå varit ute och handlat. Varför han alltid dricker. Hon har även börjat fråga honom varför han måste bli full om han går ut på kvällen. Mitt andra barn försvarar pappa och säger att hon är elak som säger så. Jag sa faktiskt till henne att hon visst får fråga och säga sådana saker. Hon ser ju! Jag sa att jag inte heller tycker det känns bra. Hon måste få ifrågasätta. Vill absolut inte att hon ska se detta som ”normalt”. Så klart kommer detta tillbaka på mig då maken tror jag pratar bakom hans rygg då hon inte borde veta om att han dricker. Hon vet alderles själv. Jag har aldrig vågat ta den diskussionen med barnen helt ut pga att jag är feg. Jag orkar inte stå upp mot min man när han blir förbannad på mig. Lustigt att han erkänner att han är alkoholist för mig utan bekymmer och nästan som att då är det legalt för att nästa sekund skälla ut mig om jag talar om för någon hur mycket han behöver sin alkohol. Känner mig rätt värdelös. Tröstar båda läger och går och lägger mig. Fy. Har dock lyckats någonstans i min logiska hjärna inse att detta inte är hållbart. Nu gäller det bara att mina själsliga och emotionella delar lyssnar. Jag ger mig själv tid att nysta fram en plan. Man måste ju orka hela vägen! Har varit så många gånger jag diskuterat separation bara för att säga ok vi försöker ett tag till i nästa andetag. Suck.
Kram till er!

Oj kära du! Hoppas alanon hjälper dig? Hur har det gått? Kram! @Tingeling00

Tack Skrållan! Alltså visst vill jag inte ha det så här om 1 år. Men varför ä det så svårt att gå? Jag har precis börjat inse att min självkänsla nog inte är på topp och sätter käppar i hjulen. Han säger ofta att jag ska sluta bete mig som ett offer. Allt är liksom förvirrande. Inte har jag väl bett om det här eller? Tråkigt att du också varit där. Ja det är svårt att känna kärlek när det inte finns någon tillit. Inget ge och ta längre. Så skönt att du lyckades ta dig ur! Snart så...kanske är det min tur? @Skrållan

Tack sjöochsnö! Känns både tröstande och riktigt sorgligt att vi är så många som delar den här erfarenheten... kram @sjöochsnö

Tack för att du lyssnat! @Fröken H

Kanske? Vad tror du själv?

Hej! Lättare sagt än gjort men du sa det själv? Gå vidare utan honom. 👍

Åh, vad jag känner med er båda. Vad bra att du startade den här tråden, Dearself. Känner som vanligt igen mig så mycket i er båda.
Dearself, alkohol är verkligen inte "bara". Det är faktiskt en av de värsta drogerna/beroendena, med något undantag kanske. Jag var på en anhörigträff på den dagbehandlingar min dotter varit på under sommaren och där underströk de just detta. Min dotter dricker på samma sätt. Inga mellanlägen. Lite skillnad mot dem som är lite "småfulla" för jämnan, även om det naturligtvis också kan vara otroligt jobbigt och skadligt.
Min dotter har både gått på dagbehandling och varit på behandlingshem (drygt fem veckor) i sommar. Behandlingshemmet var, som jag kanske skrivit tidigare, inte optimalt för hennes behov. Nu har hon börjat jobba igen. Jag håller andan. Samtidigt försöker jag så gott jag kan att jobba med mig själv, inser att detta troligen är något jag måste lära mig leva med, inser att det också är något där risken är stor att jag förlorar henne. Det är svårt att förstå hur man ska kunna leva med det. Men försöker, på olika sätt. Alla förslag - Gros har ju haft en del - är välkomna. Jag har nu börjat i en ACT-terapi - acceptance and commitment - vet inte om ni känner till det, men har blivit allt vanligare i vården, framför allt i behandling för personer med svåra smärttillstånd där medicinering inte hjälper tillräckligt. Men kan också appliceras på den här typen av situationer, där man tvingas leva i en outhärdlig situation med psykisk smärta, som man så att säga inte kan lämna - men ändå finna en mening i tillvaron. Känns lovande än så länge. Men det är dyrt att gå hos en privat terapeut. Ändå värt det om det hjälper. Vi får se.
Det handlar också om det här svåra, det svåraste kanske, som Gros nämner, att inte kunna påverka situationen. Jag är övertygad om att i det i de här sammanhangen - när det handlar om svårt substansberoende - är allra mest förödande när det handlar just om ens barn. (Även om man förstås inte kan generalisera.)
Jag väntar på nästa "slag" - kanske har det redan skett i kväll (har inga indikationer på det dock). Har på något sätt gett upp hoppet allt mer, men helt kan och vill jag förstås inte göra det. Det känns nästan overkligt att vara i den här situationen. Stor kram till er båda.

Jag ligger här ensam i gästrummet och mår så fruktansvärt dåligt efter vårt återkommande lördagsbråk.
Det är tal om skilsmässa.
Jag lever ensam i veckorna helt isolerad.
Min man kommer hem på helgen alltid kånkandes med helgens alkohol.
På fredagen måste han dricka hela kvällen och natten för att tanka energi.
På lördagen dricka hela dagen kväll och natt.
Söndagen dricka hela dagen och kväll.
Jag får alltid gå och lägga mig själ jag som är tråkig och trött.
Jag har börjat blivit elak arg och irritabel.
Jag mår bra i veckorna när jag är själv men till helgen när min man kommer hem växer min ilska.
Min man är aldrig elak mot mig.
Han väljer bara glaset före mig.
Jag orkar inte mer.
Jag är helt isolerad jag vill jobba igen och möta människor.
Jag har börjat jobba som camgirl det tycker min man är bra.
Nämde att jag vill söka jobb som kassörska då blev han besviken att jag ville vara ifrån honom.
Jag är så jävla arg på min man.
Men jag älskar honom.

Varit tillsammans med min sambo i snart 8 år!
Alkoholen har alltid funnits där, han har fått behandling och haft vita dagar! Men faller alltid tillbaka!
Problemet ligger inte i att han dricker ibland bara fredagar, men på semestern allt mer.

Utan Problemet ligger i att han blir aggressiv och elak! Han kan sitta i flera timmar och bara mata ut elaka saker.
Om min familj, om mitt barn ( vi har gemensamt och jag har en sedan tidigare) om hans jobb, om pengar ( att jag bara är tillsammans med honom för pengar. )
Att jag är en hora, slampa, parasit, äcklig kossa, hemsk häxa.
Ja alltså sådant man inte ska få höra!

Det är (oftast/alltid) mitt fel att han dricker enligt honom , det är jag som är tjurig och gör att jag får ångest. Mitt barn gör honom irriterad för att hen inte följer det han säger. Listan kan bli lång!

Ikväll/idag blev det ett stort bråk, där det slutar illa.. Inga slagsmål ( varit tidigare) utan en jävla massa elaka ord. Jag är helt tomt efter att jag fått höra!( nu ligger han och sover men inte jag!)
Han tycker bara jag kräver pengar, handlar onödiga saker och han får aldrig köpa något.
Han vill spara flera tusen varje månad, men jag anser att vi inte kan det för det blir skrapet varje vecka innan barnbidrag! Anser att vi kan spara, men inte 6 tusen som han tycker.
Köper jag grejer till barnen så som vinterjackor osv kläder och allt tycker han det är bra.
Ska jag köpa det till mitt andra barn blir han sur och tycker jag bara lägger pengar på det barnet. Men i själva verket är det inte så..

Han tjänar ca 13 tusen mer än mig varje månad. Vi ha delad ekonomi. Men nu vill han ha separat ekonomi? Då kommer jag ha ca 5 tusen kvar och han typ 16 000 kr kvar.. inte rättvist.
Han säger så varje gång han blir arg.

Han tycker bara det är jag som bestämmer vad vi ska göra om helgerna men bestämmer inte jag blir det inget gjort.

Enligt han gör jag aldrig något med barnen, men de sista året är det jag som planerat allt 9/10 gånger.
Det är bara jag som se till att dom leker med kompisar, åker på kalas osv

Jag har varit medlem här tidigare..

Svamligt innehåll men ah...
Familjesamankomster med min familj får jag alltid åka på själv, han börja aldrig bråka på fm för att slippa och kunna sitta och tycka synd om sig själv att jag åker utan att tänka på vad han vill. Få dricker han och ör ofta full när vi kommer hem..
Då får jag höra att jag är en äcklig häxa som aldrig tänker på hur han mår, att jag sviker honom när jag åker iväg när han har så grov ångest att han gråter. Men så fort vi åkt åker han till bolaget och är sedan as förbannad hela dagen. Så när man kommer hem är allt kört och man få ännu en gång bråka..
Jag är inte världens bästa heller. När jag får nog får jag nog och då står jag och skriker mig hes, oftast kasta jag saker runt om mig som går sönder. Kan säga saker som att han är en jävla alkoholist osv..
Men när det kommit så långt är det jag som ska lugna ner mig inte han? Utan då kasta han det i ansiktet på mig i stället.. och det hela slutat med att jag ber om ursäkt och inte han...
Han ber aldrig om ursäkt..

Nu försökte jag krama om han innan vi skulle sova men då skulle jag inte komma och äckla mig för han hatat mig och vill inte alls leva med ett lider som mig...

Vi har ingen kärleksfull relation, inga pussar kramar eller sex relation och jag vet att skulle vi ha der skulle vi båda mår lite bättre. Men det är enklare sagt än gjort. Ingen vill väl röra någon som precis kallat en hora och verkligen visat hur mycket han hatat mig.

Visst är det konstigt att man älskar en sådan person?

@ensam optimist : Samma tankar brottas jag med... Är behandlingspedagog i botten, satt och skrev mitt examensarbete med en full alkoholist i mitt hem och ...tänkte skriva " fattade inte" -men måste bli : förträngde -det jag såg.
Ville inte misslyckas med mitt äktenskap, ville inte att det skulle vara så, ville inte göra min familj besvikna-de var så glada att vi gift oss... Nu har jag lämnat-det gick inte längre. Att klara av att säga stopp-hit men inte längre är svårt och för vissa omöjligt.

Gud hjälpe mig. Hoppas att jag ändå är på väg framåt! Idag orkade jag inte stå emot längre. Vi är hemma och det är lugnt. Inget speciellt men heller inget spänt. Tänker fortsätta på min resa mot att bli fri från medberoende. Har flera bokade samtalstider nästa vecka. Han har sökt hjälp via jobbet. Det går ändå inte att bryta tvärt av då vi har barn och hus ihop. Hoppas detta startat en process ingen av oss kan avsluta.. Be en bön för mig 🙏

@EsterHanna ja, gud, ja förstår att det du skrev till honom gjorde honom tyst. Det är starka ord som är svåra att förvränga för sig själv.
Det måste vara skönt att svara och få ur dig precis det du känner också.
I mitt fall var det just den känslan jag hade och mina sanningar som jag tillslut kände att jag behövde få ur mig som bröt ner hans förnekelse och han kunde sätta sig in vad jag kände ( det har han berättat själv).
Han är på ett behandlingshem idag.
Hoppas din helg blir lugnare och att du får rå om dig själv.

Kan man vara säga att det är bäst vi särar på oss så slipper han ljuga å jag slipper känna mig paranoid

Rensar vidare och hittar vinboxgömman 💔

Nu har han ringt 2 ggr och jag har inte svarat, han känner nog på sig att något är fel 😔