Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz
Jag förstår precis, att något så intensivt samtidigt kan kännas overkligt är verkligen hemskt och förvirrande.
Den här sjukdomen är så giftig på så många plan..
Glad att höra att det lagt sig hos dig, önskar dig allt det bästa.❤️

@Leodolph
Jag har också haft många av de känslorna, men nu börjar komma på fötter. De känslor jag mest har nu är att jag inte riktigt vet vem han egentligen var/är, han var ju så ofta full och känns som att vi inte existerat fastän vi gjort det. Han känns som en främling. Svårt att förklara. 🤔 Och nu är jag trött och samtidigt har jag inte riktigt ron att somna. Jag känner mycket igen mig vad du nämner. Det lägger sig med tiden.

Vad gjorde du för roligt före detta kaos? Någon person du tappat kontakten med som du kan kontakta och träffa? En hobby du kan återuppta som inte påminner om honom? Och vet du, köp dig en blombukett. 🤗 Förutsatt att du gillar blommor. 💕
Kram.

Håller med övriga, mem tänker också att det är bra att sondera terrängen för hjälp om han väljer att inte behandla sin sjukdom så småningom.
Hur kan du få hjälp med din bebis och 2,5åring? Har du ett kontaktnät runt dig för stöttning? Kanske prat med bvc så att de kan hjälpa med kurator och liknande om det behövs i framtiden?

Förstår verkligen att du inte kan leva under sådana omständigheter. För mig förefaller du ganska nedbruten och jag tror du i första hand behöver hjälp själv. Vet inte hur du känner själv.

Kommunen är skyldig att erbjuda stöd i någon form för anhöriga till en person med missbruksproblem. Till alanon är du alltid välkommen och där träffar du människor som levt eller lever under liknande omständigheter. Där finns mycket förståelse och kunskap och du kan även få en sponsor där, någon att ringa till vid behov. Sedan finns det något som jag för egen del upplevde förändrade mitt liv och det är att åka på en anhörigvecka. För min del gjorde jag den på Nämndemansgården. Man bor då där under en vecka och jobbar från morgon till sent på kvällen med anhörigproblematik.

Hoppas du hittar något som passar. Tycker också du kan berätta för din sambo att du sökt hjälp, men undvik att tala om vad han bör göra. Föder bara motstånd. Förändras du tvingas din sambo till någon form av anpassning till den nya situationen. Alltså börja med dig själv är mitt råd.

@Tummetott

Ja det är en väldigt speciell känsla jag får när jag läser igenom de olika historierna här på alkoholhjälpen. Jag känner en lättnad att ha någon som förstår mig så jag inte känner mig lika ensam, samtidigt som jag går sönder inombords om att det finns så många drabbade där ute.

Jag förstår dig, jag kan skrika det till mig själv ibland. Men det är så otroligt svårt. Jag har ju alltid tänkt att det ska vara han och jag genom allt. Under de år vi gått igenom har vi stött på så mycket motgångar och han har varit en otrolig stöttepelare för mig.

Det är även jobbigt med att leva med en fasad utåt hela tiden. Våra vänner och familj ser oss som väldigt framgångsrika för vår ålder, har hus, ny bil och har rest och upptäckt mycket under dessa år. Vi har ofta haft middagar och fester och bjudit på allt bara för att vi vill att alla ska ha det bra och roligt, men det blir allt mer sällan då jag känner sån skam att han alltid blir för full och ”snear”, vilket förstör hela upplevelsen för mig. Vi är väldigt kärleksfulla mot varandra men bakom allt det här finns även ett helvete och det är otroligt svårt att dela det med anhöriga. Det är en skam som blir värre och värre för varje dag som går.

Hur orkar man? Hur länge har du levt i ett liv med missbruk? Om du vill svara på det såklart ❤️Jag har pratat med honom idag, sagt att jag kommer inte orka länge till och frågat honom hur han tänker kring framtiden. Min syster har även pratat med honom (utan att jag pratat med henne innan,de är väldigt nära vänner.)Har förhoppning om att han förstår allvaret den här gången. Jag har inte riktigt vågat säga ifrån förut då rädslan varit för stor att vårt förhållande ska ta slut..
Vill även passa på att tacka dig så mycket för ditt meddelande, betyder så mycket för mig❤️
Kram och ta hand om dig!

@EsterHanna
Eländes elände ... Vilket jäkla kaos. 😔
Du behöver allt stöd för att komma ur det där. Ha bilder framför dig hur du vill ha ditt liv. Vad är värdefullt för dig. 💕

Själv undrar jag hur få sömn nu, har som tryck över bröstkorgen, är väldigt trött men får ingen ro ... 🙄

@Tröttiz, Tack Tröttiz, du vet ju att jag drog den här valsen för precis ett år sedan... Men nu släpper jag inte-är inte ledsen, kan känna sorg för honom men jag har redan gått vidare för länge sedan. Har omedvetet bara väntat på rätt tillfälle. När han tog ut pengarna från kreditkortet sa jag ingenting-tänkte bara stilla att nu...Han åkte utan bråk, för att han ville-jag är hemma på torsdag igen... mmm...eller hur? Har fått blocka honom på både messenger och sms... Otrevlig och full, gapar och skriker.

@EsterHanna
Lider med dig. Så vidrig sjukdom som bryter ner både beroende och anhöriga. Då är det bara att inte prata. Det lönar sig ju inte.
😪

Full som en kastrull skriker mannen som ett barn. Inte vackert. Arg, ledsen, förtvivlad och panikslagen. När jag står fast hotar han med " att ringa mina föräldrar". Gick en promenad och sen ringde min 82-åriga mamma och berättade då allt inkl varför. Medans vi pratade började mannen ringa henne. Jag sa att just nu är det ingen ide att prata i och med att han är onykter så hon blockade honom.

Hade ALDRIG klarat detta om han varit kvar i landet. Betydligt lättare nu när han finns på avstånd. Men så hemsk denna sjukdom är, så fruktansvärd.

Det är många tankar och känslor som kommer till mig när jag läser om vad du går igenom. Så många olika historier som finns på detta forum för anhöriga, men ändå så mycket som förenar oss. Du @jijo är (tyvärr) inte ensam om dessa upplevelser och känslor av ensamhet, frustration och uppgivenhet mm.

Jag, som stannat kvar i ett liv med missbruk, skulle vilja ropa och vädja till dig och andra att ta er ur detta snarast! Jag förstår mer än väl att det är jättesvårt! Ni har företag ihop och du älskar den han är som nykter.

Man vill ju tro på förändring och att han kanske kan ändra sig. Kanske kommer han till insikt och håller sig nykter under en tid. Hoppet om förändring är ju ändå det som får oss att stanna. Det tragiska är att vi är många som i efterhand måste konstatera att det inte blev bättre, utan tvärt om ofta sämre. Har man då även barn tillsammans kommer allt att bli ännu svårare.

Du är så ung och jag önskar dig ett fantastiskt bra liv framöver! Samtidigt skulle jag vilja ruska om dig och säga ”Ta all hjälp du kan få för att kunna ta dig från det här destruktiva förhållandet nu!”

Ta hand om dig❤️

@Tröttiz det är där jag har hamnat, tappat bort mig själv och prioriterar aldrig mig själv längre. Jag längtar efter ett rofyllt liv, vill kunna tänka framåt. Vill vara glad och må bra, ha ork att göra saker!
Det var väldigt kloka ord ” Ett sunt förhållande bygger upp ett vi utan att rasera ett jag”. Så ”enkelt” ska det ju faktiskt vara. Jag är så glad att jag skrev här för jag har känt en sån stor oro för hur jag ska tänka framåt, ha en längtan inför framtiden. För som det är nu tänker jag timme för timme..tack tack tack för din respons!❤️Kram!

@uddda
Jag tror det har gått så långt att jag helt har tappat mig själv. Jag låter dagarna bara gå för jag har ingen ork kvar. Fyller 28 om två veckor och kan liksom inte tänka framåt. Jag känner mig så förtvivlad att alkohol kan förstöra så mycket. Min sambo fyller 26 i år och han är så otroligt driven och vill så mycket med livet men jag har sagt åt honom att fortsätter det såhär kommer han inte komma någon vart. Igår brast det för mig och jag sa att jag orkar inte längre. Han sa då ”ge mig till måndag, sen kör jag stenhårt med kost och träning”. Det har han sagt 1000 gånger så jag suckar bara när han säger det. Det tär så otroligt mycket på mitt mående och mina systrar börjar även bli oroliga för mitt tillstånd (två av dem vet vad det handlar om). I maj i år gick det så långt att jag fick åka till psykakuten och därefter har jag börjat med antidepressiva vilket jag känner har hjälpt en del. Det jag har svårast för med min sambos missbruk är att han alltid vänder på saker, att jag även gör massa fel. Och ärligt talat så tycker jag att jag sällan gör fel. Jag tar hand om det mesta hemma, tvättar, städar, lagar mat. Egentligen är det inte en börda men jag känner mig ouppskattad för allt jag gör, sällan jag får ett tack eller att han tar tillfälle att lätta bördan för mig. Jag dricker extremt lite, tar inga droger. Och när jag pratar med honom skäller jag inte ut honom utan jag vill bara att han ska inse att jag kommer inte orka länge till, och så blir han bara arg och skriker. För mig känns det som att jag varit tillsammans med en person jag inte vill vara tillsammans med det här året, för när han är nykter är han världens snällaste och omtänksammaste människan jag vet. Han har mer ork när han är nykter, då kan han överraska med en hotellnatt eller en god hemlagad middag. Men när han dricker så är det det enda han gör. Jag förstår allvaret i det men jag känner mig så vilsen och det är så svårt när jag inte kan ventilera med någon om detta. Har en terapeut jag går till men hon har semester nu och vi har mest fokuserat på mitt mående och inte hunnit gått in så mycket på min sambos drickande. Jag har inte ställt något ultimatum. Jag tog upp igår att vi måste prata om framtiden för jag har en längtan efter barn (det har han också) men som situationen är nu så finns det inte ens på kartan att vi ska börja försöka bli gravida. Jag längtar efter ett lugnt och härligt liv, det här är långt ifrån det. 😢 tusen tack för din respons, betyder så mycket för mig❤️❤️

@tusentankar nej du är ingen idiot som inte lämnar direkt. Och nej du är inte en dålig förälder som stannar. Jag håller med ullabulla, sitt still i båten och försök landa i allt som nu hänt och ta inga stora beslut såhär i slutet på graviditeten. Positivt är ju att din sambo har sökt hjälp, tänk på det! Sen är det ju hans ansvar att fortsätta det arbete som behövs för att få till en förändring såklart. Hur det blir i framtiden får väl tiden utvisa tänker jag. Ofta är väl ett tillfrisknande en process som går fram och tillbaka för alla inblandande.

@tusentankar nej du är ingen idiot dom inte lämnar direkt. Och nej du är inte en dålig förälder som stannar. Jag håller med ullabulla, sitt still i båten och försök landa i allt som nu hänt och ta inga stora beslut såhär i slutet på graviditeten. Positivt är ju att din sambo har sökt hjälp, tänk på det! Sen är det ju hans ansvar att fortsätta det arbete som behövs för att få till en förändring såklart.

@Dotter1 jag känner med dig. Jag har en pappa som också på äldre dagar blivit alkoholist, en oro som är svårt för mig att hantera, särskilt nu när min mamma har gått bort. Jag vet inte vad ni kan göra. Har ni försökt prata med din mamma (när hon är nykter) om vad ni/du ser och upplever? Och vad säger hon i så fall? Det är ju svårt när det gäller ens förälder, speciellt när de är äldre och skröpliga, det går ju som inte att lämna, iaf inte för mig.

@jijo
I sånt här är det lätt hänt att man liksom tappar bort sig själv. Been there done that ...

Nu så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag varit för snäll, anpassat mig, anpassat mycket till galenskap. Dit vill du inte komma ...
Vad är viktigt för dig? Sätt gränser för dig. Jobbigt men nödvändigt för ens eget välmående. 🌹

Ett sunt förhållande bygger upp ett vi utan att rasera ett jag. 💕

@EsterHanna
Ja,, maktlös är man. Men man kan ju inte fatta beslut för någon annan, frustrerande, utan bara vara bredvid då någon har ett destruktivt leverne.

Det här med självinsikt har jag också märkt av, har med sjukdomen att göra. Vi lever minsann i olika världar.

Det här med som du säger att i mina ögon såg han sig själv, jag har inte sett det så. Jag har berättat om mina upplevelser om drickandet för honom, så kanske det stämmer. Att jag ser tillvaron och honom så... Kanske han delvis gled undan för någon gång har han sagt att jag har varit med om alltför mycket med honom. 🤔 Istället för att prata känslor och tankar kanske det är lättare, eller snarare mindre jobbigt att dra sig undan. Jag är ju också himla tråkig som nästan inte dricker/ druckit så det fanns ju säkert flera skäl ...

Han har nyligen fått dom för rattfylleri. Han har en hög sådana ... 🤯 För väl att det inte hänt något tokigt. Men inte gör ju det att han slutar dricka. 😔 Han har bara verkat sur över att han åkt fast. Hoppas verkligen inte att han drar ner någon annan i fallet om han kör igen.

Kram. 🌺

Härligt att läsa att du har sån energi. 😄

Wååw! Detta va tufft att läsa, men kan tänka mig att det måste vara ännu tuffare för dig. Först vill jag säga att det är otroligt modigt & starkt av dig att skriva här & våga be om hjälp & råd. ❤️ Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag skriva för att på något sätt få dig att må bättre? Kan bara dela lite tankar & känslor om hur jag kanske gjort eller tänkt. Jag har varit i ett förhållande i över 6år förr då det år efter år blev annorlunda, då pga droger endast & ingen A. Men det enda jag kunde göra i slutändan va att förstå mitt eget värde, förstå att personen jag så älskar tyvärr inte finns kvar då beroendet hen nekar tagit över. Att säga något är temporärt är bara ett desperat försök till att slippa inse sanning. Du har kommit ikapp honom & kommit på honom. Jag tror också han börjar förstå det, men det sorgliga är att allt kan vara för sent när han väl väljer att inse. Som du säger det är inte hans höga, berusade han du är kär i. Men verkar inte vara så ofta du längre träffar eller känner den kärlek för den person du en gång gjorde?

Hur mår du?
Hur går dina tankar?
Förstår du allvaret?
Har du ställt ultimatum?

Hoppas det inte blev allt för rörigt & kanske kunde ge något i allafall.

Men all styrka till dig!!! Kram ❤️

Söker mig hit då jag känner mig så extremt ensam. Jag och min kille har varit tillsammans i ca 6 1/2 år. Under hela den tiden har han alltid varit väldigt glad i alkohol. För ca 2 år sedan skedde en incident på nyår där han lämnar mig för att gå på en fest och jag känner på mig att någonting inte stämmer. Jag rotar igenom hans kontor och hittar olika påsar med olika typer av droger. Jag hamnar i chock. Han öppnar upp sig dagen efter då jag i förtvivlan kontaktat hans mamma och säger att jag är orolig. Han pratar ut med hans familj och mig och berättar läget. Han har missbrukat mestadels kokain under flera år. Jag känner mig helt tom och förkrossad, hur kunde jag inte märka något? Vill tillägga att vi är sambos och driver även ett företag ihop, så vi umgås nästintill hela tiden. Efter detta tog han hjälp med bla en samtalskontakt både för vanlig terapi och även en enskild samtalskontakt för just drog och alkoholmissbruk, han gick även på en del NA möten. Det har rullat på, han har haft några återfall med kokain men alltid haft en öppen dialog med både mig, hans familj och samtalskontakter. Men sen hände det något i början på 2021. Han har druckit nästan nonstop, det kan vara upp till 2 vodkaflaskor per dag plus några öl. Det som händer med honom är att han blir en helt annan person. Otrevlig, skrikig, tappar minnet. Jag älskar honom över allt annat men jag håller på att gå sönder. Jag känner mig så otroligt ensam i det här. Han har tagit några dagars uppehåll under det här året och då är han ju den killen jag är kär i. Men när han dricker är han en person jag rent av avskyr. Vill bara få ett slut på det här. Han säger att det är bara temporärt men hur länge är det? Har ringt till olika hjälpcenter och försökt få hjälp att få en samtalskontakt men utan framgång. Skulle betyda allt för mig att ha någon att prata med om detta och som kanske är i en liknande situation.

Så väldigt tungt😔Ja hen har ett beroende och som jag läser det tappat kontrollen.
Mitt råd är att ringa Alkohollinjen och prata med dem om strategi för din skull.
Kraft och pepp❤️

❤️‍🩹
Kram!

Pepp och kram❤️

Välkommen hit🤗
Vi är många här som har eller haft barnen i kläm.
Som pendlar mellan lämna och stanna och vad som är bäst för barnen.
Det viktigaste och kanske enklaste råd jag kan ge är:
Vad vill du?
Vad känner du?
Hur mycket har du mörkat för dig själv och vilka valmöjligheter har du.
Kan särboskap vara något och orkar du det med en liten på väg.
Fortsätt vara klarsynt och klartänkt.
Döm i te dig själv eller din man.
Sitt still i båten och tänk och känn efter.
Det finns massor av historier härinne och det är tyvärr väldigt få historier som slutar lyckligt.
Min gjorde det inte trors stark kärlek och mycket vilja.
Alkoholism och medberoende är svåra saker att tampas med.
Man sitter fast i varann på så många plan.
Återigen,välkommen att vända och vrida på dina tankar.
Som en dagbok kanske?

@Tröttiz , jag förstår! Kan ju vara så att du mentalt och omedvetet började stärka dig själv och se saken så som den faktiskt var...Och att han backade undan från det, för i dina ögon såg han sig själv... Och det är ju inte så bekvämt alltid. Loss kom du i alla fall. Ska ta det där med SPA på allvar! Kan behöva skrubba lite;)

Har sådan energi. Kom som ett brev på posten..
Åkt till tippen, klippt gräset, börjat måla om kökstaket...

Mannen ringde såklart direkt när jag blockat av. Tror han var full men kunde prata. Jag var tydlig. Jättetydlig. Rak och lugn och snäll.
Han började prata om ekonomin, förra gången när jag "gav med mig" var det just det som "skrämde" mig, han ville ha 100.000 kr i kontanter för allt han bidragit med här hemma... Gud. Snacka om att inte ha självinsikt. Jag har själv stått för hus och hem 80% av tiden, dessutom finansierat hans liv på behandlingshem...

Nåväl, jag sa att det finns inte på världskartan-han borde skämmas-vi har äktenskapsförord så mitt hem har han inte rätt till. Meddelade det till honom och sa att isf får du dra det till rätten. Sa även att han supit bort detta äktenskapet med, kanske det är tillräckligt för att sluta dricka. Han svarade "kanske"... Ja, vad säger man. Min mamma säger att mot "alkoholister och spädbarn står man maktlös" och kan bara hålla med.
Kramar till er alla!

@EsterHanna
Ja. 🤗 Boa in dig du inför ditt kommande kapitel i livet. Pyssla om dig själv på olika sätt. Gör som jag häromdagen. Kör till exempel spa. 😊 Ansiktsmask, fotbad och manikyr.

Det var faktiskt han som tog initiativet och som drog sig undan.
Jag var frustrerad över det till max, men sen så började jag se förhållandet från sidan, jag fick perspektiv. Har anpassat mig och varit alltför snäll. Kom fram till att han nog gjorde mig en tjänst, som förhållandet sett ut ville jag ju inte vara i. Klart att jag varit ledsen, och frustrerad bland annat över då hjärta och förnuft går åt olika håll.
Och trött. Men samtidigt en slags sinnesro att "bara" ha sig själv. Många tankar och känslor i omlopp.

Någon gång har jag varit ledsen över att det gick som det gick, men då försöker jag tänka på kloka ord av min kompis : ett sunt förhållande bygger ett vi utan att rasera ett jag.
Kram. 💕