Senaste kommentarerna i forumet

Men så jobbigt! Ja men nån juridisk hjälp måste du kunna få, nån att bolla med. Det känns som polisen skulle kunna svara på många av frågorna.
Just dessa fyllkörningar är totalt obegripligt, mitt ex gjorde lika. Jag ringde polisen när mitt ex skickade suicid sms till mig, dom var jättebra att prata med och lotsade till nån samordningskontakt av något slag, dom for ur och plockade in honom under en lpt, behöll honom en hel vecka, så det verkade som det fanns att ta på. Tänk om det vore ett alternativ, för ditt ex gör ju besynnerliga saker

@EsterHanna ♥️

@Ullabulla tack, vad glad jag blir för din hälsning.
Precis som du skriver jag börjar inse MITT problem och jag varit övertygad om det är hans problem. Vilken blindhet jag gått i.
Det är rätt befriande egentligen och nervöst.
"Ofrivillig resa" har ens inte tänkt på det men det är precis så. Man övar sig och blir bättre och bättre dag för dag.
Kram

@Ullabulla Tack!det är mycket i mitt huvud nu. Så många processer igång. Är så tacksam för stöd här. Är nu SÅ medveten om mig själv, mitt beroende och mitt medberoende. O i detta tampas ja med sorgen av den bortgångne mannen som är orsaken till att ja hamnade här på detta forumet men också orsaken till att ja fick mina uppvaknanden. Så dubbelt! Ska ja va ledsen eller glad? Är både ock. Glad för min skull såklart men så ledsen för hans o hans barns skull. Men han var för sjuk helt enkelt. Lyssnat som en tok på poddar om beroendesjuka människor och i ett avsnitt sa dom det att väntar man för länge med att söka hjälp så kam det bli så att man bestämmer sig för att man inte vill ha hjälp.. Där var min A, känner ja. Samtidigt som han tog ju hjälp! Så han ville väl också.. Det var nog väldigt väldigt svårt o jobbigt för honom. O sen blir ju hela familjen sjuk..dom var ju medberoende, hans närmsta. Ja med. Sen lämnade ja för ja orkade inte med honom. Ja förstår att det inte var lätt att hitta en väg ut. Men att ja skulle bära honom ut ur sjukdomen var såklart helt otänkbart. Det var inte rimligt !! Ändå hoppades nog både han, ja o hans familj att så skulle kunna va fallet. Men så långt borta från en total lösning han var! Han älskade mig..Men han gjorde inte allt som stod i hans makt. Det gjorde han inte. Eller hann inte kanske..då det var kroppen som la av. Men han var ju väldigt sjuk när han dog hur som helst. Men hade han inte dött hade ja förmodligen fortfarande varit intrassladi honom i mitt medberoende, det tror ja. Alltså de krafterna som är i beroende o medberoende. Det är inte klokt! Så destruktiva krafter. Ja kommer ha att jobba med långt framöver. Men nu ser ja åtmonstone var fokus ska va. På mig själv. Ja hade inte kunnat rädda honom. O inte han mig. Ja har aldrig älskat mig tillräckligt o ja har aldrig levt mitt liv. Det är dags nu

@Morgonsol kram fina du. Tack!
Så glad jag blir att höra från dig ♥️

Kram , Nora!
Glad ja blir för din skull. Ditt liv i fokus ❤

Tack nora för kommentaren i min tråd.
Ja,du har börjat en spännande men ofrivillig resa.
Jag skriver inte ofta längre och ville önska dig lycka till🙂

Stå på din egen sida. du behöver fokusera på dig nu.

Ta emot all hjälp du kan få.
Det tog flera år för mig att förstå att jag var lika sjuk som min drickande sambo.
Att vår symbios åt upp oss båda och gjorde det väldigt svårt att tillfriskna.

@Nora81 Tack för svar! Ja, vill inte bli sjuk av stress :(
Orosanmälan till socialtjänsten har jag funderat på. Ofredande , det är nog det jag får gå på. Gör en polisanmälan snart. Orkar inte med honom... Tack Nora!

Man ska inte stå ut, det går inte att stå ut i det som människa.
Kan du kontakta polisen? Om du gör det när han är full så tar de väl honom på en LOB?
Jag känner verkligen med dig. Man blir sjuk av att bli utsatt för stressen tillslut.
Jag anmälde tillslut honom för ofredande för jag orkade inte längre.
Hoppas du får möjlighet till att vila upp dig någorlunda eller små stunder av vila iallafall.
Sök stöd hos socialtjänsten. Det är ju psykiskt våld du blir utsatt för.
Han är väldigt sjuk, en fara för både sig själv och andra. Har du funderat över att göra en orosanmälan till socialtjänsten?

Har skrivit till en jurist nu... Hur är det möjligt att man ska stå ut med 6 månaders terror för att han, min missbrukare-inte vill skriva på skilsmässan?
Han ringer morgon och kväll, gråter, är hotfull och sen ber om ursäkt. Jag blir bara helt slut av det hela. Han kommer hit när jag är på jobbet och går runt i min bostad. Han är skriven här , så det har han också rätt till säger han.
I dag sa han att han också att han skulle ta min hund med sig. Jag äger hunden men han anser att han har rätt i hunden. Han är påverkad, kör bil utan körkort...Ska ta regnr nästa gång och filma när han kör. Ringa polisen. Orkar inte detta! Vad ska man göra, hur ska man stå ut?

@Backen123 Tänker på dig. Förnuftet säger en sak och hjärtat en annan... Ta hand om dig! Kram

@Ullabulla så fint du beskriver din väg.
Tack för att du delar din historia, det skänker hopp och mer kunskap. Jag har precis börjat gå stigen och känner igen mig på din beskrivning av att känna sig naken och oskyddad men också se en stig som börjar lysa.
Kram

@Tröttiz ja, det är smärtsamt att se hur en människa man älskar försvinna i det mörkret som sjukdomen är. Det är också smärtsamt hur man känslomässigt är fastklistrad i det och dras ned till den grad att man utplånar sig själv. Det är ju vårat beroende, det är olika symptom på samma problematik verkar det som.
Jag skulle verkligen vilja se ett större fokus och stöd för anhöriga i samhället.
Kram på dej och var rädd om DIG.

@Backen123 Ja, det där malandet, man blir tröttare och tröttare men kanske är det något bakom den känslan man behöver förstå som man inte förstått? Jag vet inte.
Själv är jag så djävla less malandet ( ursäkta svordomen, men det känns så) att jag bara fått nog. Det är min, MIN och bara MIN resa det handlar om. JAG och bara JAG bestämmer vad jag väljer. Det är en helt omöjlig uppgift och en illusion att jag har makt att påverka en annans liv, jag kan bara påverka mitt eget.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Ordens innebörd blev plötsligt tydliga för mig i helgen och då kände jag att allt släppte.
Något som legat där och gnagt sedan jag var ett barn. Ett barn som såg min älskade far försvinna mer och mer för varje dag i alkoholen, en avstängd mamma som förmodligen höll på att drunkna i ansvaret för allt, bland syskon som slogs för att få en sekunds uppmärksamhet i den dysfunktionella familjen. Jag såg allt på väg att rasa, jag ville att alla skulle må bra och pendlade mellan att göra revolt och vara allas räddare. Där började det för mig och nu har jag fått svar. All skuld och skam som sätter sig som klister på allt så att det känns omöjligt att reda ut saker.
Så går man i det här, guds fördömda mönster och förstår ingenting bara att allt verkar ständigt upprepas hela tiden.
Nu skriver jag flummigt kanske men sinnesrobönen jag mig den insikt jag behövde för att bli fri från det ältande, malande och de skygglappar jag satt upp för mig själv.
Ha en fin dag, kram.

Och en riktig praktvurpa igår..
Jag som trodde jag hade koll på mig själv men icke.
Jag ser mönstret tydligt i efterhand,men jag förmådde inte stoppa mina impulser.
Jag gick igång till tusen i affekt och blandade dessutom in en person till.
Idag är jag fylld av skam för vad jag kunde ha ställt till med.
Men förhoppningsvis har jag stämt i bäcken.
Friskheten i detta är iaf att jag ser mönstret och förhoppningsvis kan stoppa mig själv nästa gång..

Idag fick jag ett meddelande från hans exfru, han har varit till vårt sålda huset och hämtat sina saker. Fick även veta att han har en ny vän, väntat och säkert bra för mig, ger mig möjlighet att gå vidare. Men det gör ont som satan! Förstår att han måste för att kunna gå vidare, det kommer inte heller funka om han inte jobbar på sitt tillfrisknande bla osv. Som sagt jag förstår om jag vill använda mig av dom tankarna, men jag vägrar hata fast det gör ont, ska bara hålla offerkoftan ifrån mig allt jag kan

@Nora81
Jag inser ju att jag inte kan vara kvar, för jag dras ner jag med. Men väldigt smärtsamt se hans och andras destruktiva leverne med alkohol.
Jag ska kolla upp boken, tror att läsa den ger mycket även för mig. 🌺

Oj vad jag känner igen mig i din beskrivning, min egen mor och far har köpt hus bredvid oss och jag vet att de dricker när de har möjlighet. De har de gjort hela min uppväxt. När jag fick mitt första barn hade jag endast ett krav, när vi kommer och hälsar på ska ingen alkohol finnas i närheten och finns det så kommer vi åka hem med det samma, skit samma att det är fem timmar att köra enkel väg. Men de hjälpte, de hade ingen alkohol hemma. Men nu när det bor i närheten, hur ska jag veta att de inte dricker när barnen kommer och hälsar på eller jag ber dem vara barnvakt någon dag? Mamma vet jag att hon inte besökt systembolaget i hela sitt liv så hon kommer inte dricka starkare (tidigare bodde dem i finland där starkare öl gick att köpa på macken). Min barndoms kompis som har liknande bekymmer har helt enkelt sagt upp kontakten med sin mor som bor 50 meter bort, tills det att hon är nykter, hon vill inte att hennes barn ska få uppleva den barndomen hon har varit med om. Men vi verkar vara fler som står inför samma dilemma, för min del får tiden visa. Kan ju vara så att jag inte kan be dem vara barnvakt på deras ledig dagar.

Det märkliga i kråksången tycker jag är att det maler i huvudet, av och till. Som jag sa till min terapeut att jag vill verkligen lägga det bakom mig, inte låta det ta min energi mer, jag förtjänar inte det som gjort allt i min makt "rätt". Men hon trodde det var sorgen, och hon kan ha rätt. Jag måste hitta ett sätt att få ur mig den, värdigt för mig själv. Hon tipsade om en anhörigvecka. Så jag tänker om boken du läser, våra tankar nedskrivna är ett sätt. Ska titta efter den. Ha en fin dag 🌺

Jag vet inte riktigt hur jag lyckades bryta, men även om jag ibland förnekade att jag druckit i stunden så tog jag ansvar för det sen. Jag ville sluta och jag fattar att jag aldrig mer kan vanedricka på helger o.dyl.. Nu verkar din mamma ha druckit mer och längre om jag gissar rätt. För min del var en del i beroendet att jag hade kraftig järnbrist. Järnbristen i sig och tröttheten som följer av den gjorde kanske att det var lite lättare att hamna i beroende.
Vad säger hon när ni pratar om det? Måste hon dricka och varför? Och hur mycket rör det sig om? Alkoholen påverkar på så många plan, både kroppsligt och psykiskt. Så hon behöver förstå varför hon dricker. Dricker hon mycket får hon en massa brister också. Vill hon sluta så finns det hjälp att få. Jag gick till Riddargatan 1 i Stockholm. Det finns rådgivningscentrum och annat stöd. Här på alkoholhjalpen finns ett digitalt program.
Det finns troligtvis stora fördelar om hon slutar. Alkohol påverkar väldigt mycket psykiskt. Skam och skuld är inga trevliga polare. Alkoholen hämmar initiativkraften och troligtvis känslorna. Många vittnar om att vi är gladare, ledsnare, argare, mer äkta och det är rätt trevligt.
Jag hoppas att ni kan ha ett seriöst samtal om det och varför hon dricker, men det är kanske svårt eftersom du skriver att du är trött, arg, besviken och ledsen. Det blir kanske lätt anklagande då och er historia gör ju också att det finns mycket under. Tror du att det finns nån annan som du kan be att prata med henne? Första gången jag seriöst pratade om det var väldigt skönt, som en Sten som lyftes av axlarna. Lycka till med det här och jag tror inte att det är kört alls! Vi är många på beroendesidorna som har kämpat mycket med att sluta. Det är mycket jobb och din mamma verkar inte ha släppt löst drickandet okontrollerat så hon har säkert jobbat med det, även om hon inte är helt klar.

@Tröttiz kram tillbaka 🌺
Läser en bok just nu som heter april i anhörigsverige. Det känns som författaren bearbetar sina egna känslor i texten, det känns som man bearbetar sina egna känslor samtidigt när man läser den. Lite finurligt skriven.

@Backen123 Ja, den är skoningslös sjukdomen. Läste här på forumet en tillnyktrande som skrev att alkoholen är ingen dryck, det är en demon. Det tycker jag är en träffande beskrivning.
Det är oerhört smärtsamt och oerhört starkt av dig att ta dig ur.
Alla de tunga processer man går igenom med att se den man älskar långsamt dricka sig mot döden. Sveken, sorgen, manipulationen, den psykiska misshandeln, pendlandet mellan hopp och förtvivlan, den vansinnigt svåra maktlösheten. Det gör något med en.
Det är starkt av dig. Häromdagen fick jag till mig att någon tyckte jag var så stark men jag kände bara att jag vill inte vara stark längre, jag vill bara få lov att vara mig själv.
Allt ansvar man burit för sig själv, för andra i medberoendet...kanske är det inte just det man orkar vara längre ...stark.
Skönt när man tillslut inser att man inte längre behöver bära ansvar som är ens eget, man kan ju inte ta det ansvaret. Både smärtsamt men också en slags befrielse i det om man levt med att tänka att man har ansvaret för en annan människas liv.
Var snäll mot dig själv, alkoholisten är expert på att förneka, spela och gömma. Hur skulle du ha en chans att veta? Kanske var det så att han inte drack under den perioden.
Kram på dig fina du.

@Nora81
Kram till dig. Kommer att följa dig här. Kämpa på.
🌹

Snart ett år sedan vi flyttade, jag och sönerna. Då kände jag mest avsmak och det var över känsla. Drömde ändå att vi skulle hitta tillbaka, att han skulle förstå att nu eller aldrig var det dax att tillfriskna på riktigt. Det blev bara värre för honom och jag täckte inte upp. Han visste vad som gällde. I februari tog jag ut skilsmässa, han skrev under. Jag fick lämna in, jag fick sälja huset, han gick i sin självömkan och säkert hat, som han halvskrek i sommar att jag bara hjälpte till när det passade mig. Jag tror jag fnös åt det. Så mycket känslor och omvårdnad dom får av oss, all denna kärlek vi ger och dom känslor vi får så som skam, sorg, ilska till ingen nytta. Jag är så glad att jag är där jag är idag, men jag saknar oss, som om han var död men det finns ingen grav att gå till. Så surrealistisk att veta att han lever sitt liv 45 mil ifrån mig, vi som skulle leva hela livet tillsammans. Och han som lyckade dölja sin sjukdom, hur är det möjligt?! Vi levde tillsammans i två års tid och jag märkte inget innan vi köpte hus och gifte oss, jag tror inte han var full, han var inte konstig eller dum. Vi hade fester på helger och inget var konstigt då heller...... Men sen.
Det blir bättre och bättre, ju längre tiden går. Vi har ingen kontakt och han har aldrig bönat och bett utan det är bara borta. Skammen bär jag med mig, i ena stunden, stoltheten i andra, för fy fan vad bra gjort av mig att kliva av denna djävulsdans snabbt som ögat, rädda mina barn innan deras mamma tappat det helt. Så overkligt och jag avundas ingen att vara där man är när korthuset faller, det är hemskt 😪 men kan jag bara med orden hjälpa med att säga det blir bättre. Och är kärleken stark så övervinner den det mesta, tid ifrån varann tror jag på, att man får tillfriskna på var sitt håll. Men för oss är det över

Startar en ny tråd för att en ny tid börjar nu. Jag vill tillfriskna från medberoende oavsett vilka val min partner tar så har jag bestämt mig.
På onsdag har jag fått tid hos terapeuten på killens beroendeprogram, känner tillförsikt för första gången på väldigt länge.
Nu blir det kanske många nya trådar men det känns viktigt att göra avstamp från det som varit och att nu börjar en ny tid.