Senaste kommentarerna i forumet

Känns inte alls futtigt att ni finns här. Det är betydelsefullt även i en sån här situation. Första dagen jag träffade min son efter hjärtinfarkten och att man konstaterat flera proppar i hjärnan såg han inte men igår såg han, väldigt trött så klart men kunde prata även om han hade svårt att hitta orden. Tyvärr började han få feber igår och hjärtmuskelinflammation kan vara en biverkan av medicinen. Litar inte på att dom vet det på sjukhuset så jag ringer så fort det är telefontid. Efter att vi skickades hem första gången kommer jag aldrig att lita på sjukvården. Vad som är så hemskt är att jag upplever en särbehandling av personer med missbruksproblem/beroende, människor som inte hittat något annat sätt att hantera sitt dåliga mående. Du får skylla dig själv låt bli drogerna så blir allt bra.

Men åh så hemskt, Gros! Tänker också på dig och hoppas också på en vändning! Mardrömmen, ja, som aldrig tar slut. Och som plötsligt blir ännu värre. Hoppas så innerligt att du fått någorlunda positiva besked i dag. Skriv när du orkar. Och ja, viktigt att du sover, ta hjälp av medicin!
Båda era söner har andra diagnoser och det är ju väldigt vanligt i samband med beroendesjukdom. Även min dotter har en annan psykiattrisk diagnos, mer åt ångesthållet. Men andra i familjen har neuropsykiatriska problem, dock ej missbruksproblem.
Tycker som du Dearself att det känns futtigt att skriva här när något så allvarligt har hänt. Men vi tänker på dig, Gros. Tänker även mycket på dig, Dearself.
Det vi alla delar och måste tackla är just det här att leva i en mardröm, där man är så maktlös. Många varma kramar till er båda och när du orkar och vill, som sagt, Gros, skriv och berätta hur det går <3.

@Nora81
Hej,
hur har du det? 🌹

Känns fjuttigt att stötta härifrån men vill ändå säga att jag tittar in och ser om du skrivit nåt.
Säkert en god idé att ta hjälp med sömnen . Att du kraschar hjälper ingen . Och jag funkar lite lika . Har inte behov av att ha mina vänner hos när det krisar . Ingen lever i samma kaos så även om de vill mig väl och vill stötta så kan det ibland ta mer av min energi än det ger då jag upplever att de inte riktigt förstår !
Hoppas på en vändning för sonen❤️Varm kram o ta hand om er nu!

Känns fjuttigt att stötta härifrån men vill ändå säga att jag tittar in och ser om du skrivit nåt.
Säkert en god idé att ta hjälp med sömnen . Att du kraschar hjälper ingen . Och jag funkar lite lika . Har inte behov av att ha mina vänner hos när det krisar . Ingen lever i samma kaos så även om de vill mig väl och vill stötta så kan det ibland ta mer av min energi än det ger då jag upplever att de inte riktigt förstår !
Hoppas på en vändning för sonen❤️Varm kram o ta hand om er nu!

Hej,
Ni som bor ihop med en person som har alkoholproblem och dricker allt som oftast/i perioder. Hur beter sig personen då denne har nyktra dagar? Hur är humöret? Hur skiljer det sig från de perioder då personen dricker.

Upplever ni svartsjuka/misstänksamhet? Obefogad sådan.

Hej Tröttiz
Jag läste din text två gånger. Jag behöver verkligen få höra att det blir ju bra när man går. Alla säger detta. Har inte hört någon säga att det blev sämre, att man ångrar sig.
Jag tror jag fastnat i att jag känner ett otroligt ansvar för honom och konsekvenserna för honom om jag går. Jag vet att det är jag som gör att han inte krachar fullständigt. Jag är där och drar upp honom om och om igen. Och nu vet jag också så klart att det inte är mitt ansvar att göra detta. Det konstiga är att jag på nåt knäppt sätt faktiskt känner att jag mår lite bra i den rollen, att få ta hand om och försöka prata till rätta och organisera. För att inte tala om ta på sig uppdraget att hälla ut alkohol och tro att nu kommer här inte drickas mer. Jag hör själv hur korkat allt låter. Därför känns det bra att få skriva av sig och reflektera över sig själv här. Jag kan skämmas över mig själv och mitt beteende.

Tack Dearself! Läkarna har ingen förklaring i nuläget bara att det är något mycket ovanligt. Inget om vad han får för bestående skador. Han är under uppsikt så får han fler proppar måste man operera på ett sjukhus som ligger 20 mil härifrån. Sitter här ensam och det är ju delvis självvalt, för mina allra närmsta vänner finns inte längre av olika anledningar. I en sån här situation är det väldigt viktigt med rätt personer i min närhet. En gång för flera år sedan fick jag ett album med cd skivor av en mycket duktig japansk pianist. Musik att lyssna på när man är ledsen sa min son. Känns skönt att ha den musiken på. Fast jag inte sovit på många nätter längtar jag till morgonen så jag kan åka in till sjukhuset, men jag måste nog få någon sömnmedicin. Nu finns det ju betydligt större möjlighet för din son att få rätt hjälp och därmed inte längre samma behov av själmedicinering.

Min syster är alkoholist vilket vi I familjen precis fått reda på. Hennes liv har kollapsat helt och hon riskerar att förlora sin sambo och barn.
Kan vi hjälpa henne? Tycker att överallt man läser står det att dem själv måste inse och ta hjälp.
Ska man bara stå bredvid och se på när någons liv förstörs?

Känns som vi famlar I mörker och inte vet hur vi ska gå tillväga och bemöta detta.

Alla tips tas tacksamt emot.
Dels hur vi ska bemöta henne och dels var vi kan vända oss för hjälp till henne och även till oss så vi kan förstå mer.

@gros19 men vad fruktansvärt !
Önskar jag kunde göra nåt för dig !
Hoppas hoppas det släpper ! Har läkarna nån förklaring ?
Jag känner så med dig ! Stor varm kram !

@gros19 men vad fruktansvärt !
Önskar jag kunde göra nåt för dig !
Hoppas hoppas det släpper ! Har läkarna nån förklaring ?
Jag känner så med dig ! Stor varm kram !

Nej Dearself det är inte för personligt. Min son har diagnoserna störningar i autismspectrat och ADD och nu är han ju också röstpåverkad. Boendet är för sk dubbeldiagnoser missbruk/psykisk störning

Men något riktigt förfärligt har hänt mardrömmen är inte över. Vi skickades hem från psykakuten och han var hemma ytterliggare drygt ett dygn då jag kände det här är inte ok. Visste jag innan men tvivlar på mig själv när han blev hemskickad.

Han är nu inlagd på neurologen, det är något fel på hjärtat som gjort att blodproppar skickas till hjärnan. Han kan röra sig, tala, men förstår inte vad man säger och han ser inte. Det är så fruktansvärt otäckt. Han hörde vi var hos honom och sa konstigt jag hör er men jag ser er inte. Det är så förfärligt så jag tror jag drömmer. Något sånt här skulle jag aldrig kunna tånk mig, men jag lever mitt i min mardröm.

Tack för ditt svar!
Hör att även din helg varit tuff :(
Hatar verkligen psykakuten . Man får vänta så länge och vet dessutom aldrig om man får hjälp el bara blir hemskickad efter många timmars väntan .
Hoppas ni fick hjälp och att han låter bli drogerna så han kan få fortsatt medicinering !
Förstår är en dina känslor . Det svänger så . Ibland vill man bara släppa allt o låta dem klara sig själva för att i nästa sekund vara beredd att göra allt .
Här är det lugnt för stunden men jag kan aldrig koppla av för det kan vända fort.
Dock har det blivit lite ändrade förutsättningar då min son fått 2 diagnoser . Den ena ger rätt till medicin och den andra rätt till hjälp från samhället . Vill inte skriva för mkt men jag hoppas det kan bli en vändning . Har inget med intellektet att göra men jag förstår mer hans svårigheter och val av att självmedicinerar nu och jag tror det blir som en förklaring till hans beteenden för honom själv .
Vet att du nämt att din son har diagnoser .
Funderar lite på ” boendet ” du säger att din son har . Har det med dem att göra ?
Svara om du vill . Förstår om det blir för ” personligt ”.
Kram och hoppas läget är bättre hos er !

Tack för ditt svar!
Hör att även din helg varit tuff :(
Hatar verkligen psykakuten . Man får vänta så länge och vet dessutom aldrig om man får hjälp el bara blir hemskickad efter många timmars väntan .
Hoppas ni fick hjälp och att han låter bli drogerna så han kan få fortsatt medicinering !
Förstår är en dina känslor . Det svänger så . Ibland vill man bara släppa allt o låta dem klara sig själva för att i nästa sekund vara beredd att göra allt .
Här är det lugnt för stunden men jag kan aldrig koppla av för det kan vända fort.
Dock har det blivit lite ändrade förutsättningar då min son fått 2 diagnoser . Den ena ger rätt till medicin och den andra rätt till hjälp från samhället . Vill inte skriva för mkt men jag hoppas det kan bli en vändning . Har inget med intellektet att göra men jag förstår mer hans svårigheter och val av att självmedicinerar nu och jag tror det blir som en förklaring till hans beteenden för honom själv .
Vet att du nämt att din son har diagnoser .
Funderar lite på ” boendet ” du säger att din son har . Har det med dem att göra ?
Svara om du vill . Förstår om det blir för ” personligt ”.
Kram och hoppas läget är bättre hos er !

Varmt välkommen hit, Wskwwmamman!

Du har redan fått ett fint svar här, vill också titta in och hälsa välkommen. Du berättar om din mamma där det eskalerat igen med alkoholen och hennes beteende i samband med att hon dricker påverkar alla runt omkring mycket negativt. Du känner dig arg och frustrerad över att hon inte tar något ansvar och verkar skjuta detta ifrån sig när hon är nykter. Tufft verkligen och inte så konstigt att en kan reagera starkt själv i en sådan situation, alltså som att skrika och vråla, även om det just då kanske inte är konstruktivt så låter det som något som skulle hända vem som helst i en liknande situation.
Ni runt omkring henne har försökt allt i omgångar, pratat, hällt ut alkohol, satt gränser mm och kan tänka mig att du och ni andra är dränerade på energi, kraft och ork. Nu försöker du söka stöd och lösa detta från ett annat perspektiv genom att du vänder dig hit och efterfrågar tips, bra gjort.

Tänker också att sådant som du gjort, att inte svara på fylle –sms, börjat fundera på gränser när det gäller barnen, när träffas när inte, är sådant flera i liknande situationer är hjälpta av. Ibland kan det vara skönt att prata med någon för att tydliggöra och lära sig se vad en redan gjort, kan göra mer av, vilka gränser en kan sätta och hur en kan börja ta bättre hand om sig själv.

Hur ser ditt stöd ut idag? Det kan finnas anhörigstöd i kommunen, via VC och du kan ringa Alkohollinjen och få stöd som anhörig, 020-84 44 48. Bara en tanke, kanske sådant du redan känner till.
Ibland är det också just det du gör lite av om jag förstår dig rätt, att du ger det en paus. Det finns ingen hjälp som kan hjälpa någon som inte vill ta emot den.

Fortsätt skriva och läsa här, ibland behöver en skriva flera gånger för att en tråd ska få mera fart!
Igen Varmt välkommen!

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej, jag tvivlar också! Min man dricker också för mycket fast bara på helgerna. Både fredag lördag och alltid mera när jag inte är med. Vi har haft det här problemet i 15 år och alltid tyckt olika om det, och blir alltid osams om det. Vi umgås bara med folk som vill dricka, har slutat med att jag inte gärna bjuder hem folk på middag.
Det är tufft när man tvivlar på sin egen åsikt, tänker att det inte är så farligt. Tänker att det är mig det är fel på som överreagerar! Skönt att höra att det är ok att lita på sin magkänsla! Han har försökt att dra ner på mängden, det går bra ibland men jag har fortfarande ont i magen inför varje helg. Jag skulle önska att han gjorde ett uppehåll en längre tid, eftersom han har svårt att hejda sig när han väl börjat dricka, men han vägrar.
Jag är livrädd att konfrontera honom om det, är så rädd att om han var tvungen att välja mellan mig och alkoholen att han väljer alkoholen! Skönt men tragiskt att vi är flera i samma båt här, men man känner sig inte lika ensam!Kram!

@Ida123
Ja ... Har själv ett kraschat förhållande, dels pga alkohol. Jag är som du, också en "smart tjej". 😉 Hörde också av vänner att jag borde gå.. Men mitt svar var att mot mig är han snäll, nykter är han helt annan.

All kärlek i världen rår inte mot det. Alkohol. Vill inte den andra sluta, så blir det så. Det trista är att man aldrig kommer att bli viktigare än alkohol är då det kommer in ... Den har en jävla kraft. Som mitt ex sade, jag kan inte kontrollera det. Nä, jag vet ... 😔 Så ändrade han helt, kunde bli aggressiv, fräck och stingslig. Dr jekyll och mr hide

Först mot slutet satte jag gränser, kanske jag borde ha gjort det tidigare för både honom och mig. Vet inte.
Just då jag var inne i det hade jag länge en spärr att diskutera min upplevelse med drickande med honom. Antar att det är rätt vanligt hos anhöriga. 🙄 Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog upp det mer och ångrar även de gränser jag inte satte. 🤔 Men jag tänker att jag gjorde mitt bästa - just då. Och just då var jag slut, hans drickande gav mig oro, sämre sömn och matintaget påverkades och ändå höll man sig kvar.

Nyligen har han ringt mig onykter. Jag har lugnt meddelat honom att han gärna får ringa mig - nykter. Det tog han in och har hållit. Han har berättat om planer för framtiden, vilket innebär mindre alkohol. Kanske berättar det som kompis till mig eller försöker "håva in mig tillbaka", får vara försiktig där kanske att jag inte agerar med känslorna igen i stället för förnuftet. Han har långt missbruk bakom sig så han har lång väg upp.

Alltför sent gick det in i mitt huvud att man inte kan förändra någon annan, men att man kan fatta beslut i vad man själv pallar med och vill/inte vill vara i.

Det där med att bryta som du skriver... Till slut var det bara stopp för mig. Jag orkade helt enkelt inte. Om jag nådde min botten, gräns för vad jag mäktade med. Då konstaterade jag att läget gått för långt. Borde ha gått tidigare, satt gränser tidigare, ja något (!!) för jag var infernaliskt trött samtidigt som jag dock började känna någon slags sinnesro. Konstaterade att hans beroende dragit ner mitt välmående väldigt mycket. Tyvärr. Tappade mig liksom på vägen, men nu på väg upp. Är singel och gör det jag värdesätter och ger mig glädje. 💕 ☀️ Emellanåt kommer en sorg över att inte jag är med honom, men hastigt skjuter jag undan det med tankar att jag inte vill anpassa mitt liv efter alkohol. Jag vill ha annat av livet liksom. Tänker ofta även på :
** Ett sunt förhållande ska forma ett vi utan att förstöra ett jag. ** Att jag gör det jag mår bra av, vill vara i en sund relation.

Sköt om dig, ta hand om dig själv.
Fråga dig vad som är viktigt för dig och hur du vill leva. 🌹
💕

Jag har också ställt dom här frågorna till mig många gånger. Varför ställer man upp och finns kvar? Allt sunt förnuft i världen säger ju till dig att gå, vänner gör det,forskning visar att man inte kan förändra ändå så tror man om och om igen att man kan.
Kärlek skulle ju kunna vara ett svar men efter år av drickande så ser jag på min onyktre särbo och vet inte vad jag känner längre. Vi har inget boende ihop, inga barn ihop. Goda enskilda ekonomier. Jag skulle med ett kort sms bara kunna gå och ändå är jag kvar och tror om och om igen att det ska bli bättre. Nu denna gång kommer han hålla det han lovat tänker jag naivt.Och jag är verkligen medveten precis hela tiden om vad dumt det är det jag säger och tänker. Har säkert hört löftet om att sluta dricka ett femtiotal gånger under två års tid och varje gång så bryts det. Jag vet ju att snart så bryts det igen men jag stannar varje gång. Fattar inte varför? Vad får jag ut av ett sånt här förhållande som ger mer positivt än vad alkoholen ger negativt och som gör att jag stannar. Fattar inte? Jag vet ju att jag är en rätt smart tjej men allt jag gör nu är ju bara ren dumhet. Förstår ju att det är ett tydligt medberoende men kan inte fatta hur det kan bli så starkt. Lika starkt som beroendet av alkoholen känns det som. Hur bryter man det? Hur bryter man utan att gå under själv på grund av en annan människas livsval. Så konstigt att det är så otroligt svårt.@Backen123

Fy vad du går igenom och vad stark du är! Fortsätt kämpa, skickar dig all styrka. Blockering är banne mig nåt av det bästa som finns!

@mrs109 "Om någon reagerar på dina alkoholvanor så finns det ett problem" sa en numera nykter alkoholist till mig. Du tvivlar och vet inte om du känner rätt. Du känner rätt. Om det inte hade varit något som inte är ok för dig så hade du aldrig frågat oss om du känner rätt. Och du hade aldrig sökt upp denna sidan. Så lita på din magkänsla och agera utefter den. Här inne finns det många som sitter i just din sits. Att skriva är också att se saker tydligare och klarare!
Hoppas du söker hjälp och stöd, här inne eller utanför. Det är svårt en viktigt, dels för din egen skull men också för barnen. Stor kram sänder jag dig!

Hej mrs109

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Fint att ha dig här. Det kan ta lite tid innan en tråd får fart så medan denna får fästa hoppas jag att du kan finna stöd i någon av de andra trådarna. Det låter som att du uppmärksammat ett skifte i din relation och du kan se att det är kopplat till din partners alkoholvanor. Klokt av dig att ta det på allvar och våga fundera på vad som är ok för dig. Den tanken är ibland svår att tänka och än tuffare att börja tala om. Nu gör du det, strongt.

Kanske har du redan märkt att du är långt ifrån ensam och jag hoppas att du får fler gensvar.

Igen, varmt välkommen.
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Så fint du skriver. Jag tänker också vad är meningen med ett sådant lidande och ett sådant slut? Jag tror vi får skapa vår egen mening och det är inte så lätt eller tänker du på att en högre makt styr. Vi får inga svar utan kan endast tro. Min son har levt och lever väl fortfarande med döden som följeslagare och jag tänker ibland att, om det skulle bli så illa att han inte finns mer då har han lämnat avtryck hos många. Godheten själv när han inte är påverkad. Så omtyckt av alla han möter, med en underbar humor och ett väldigt fint sätt att se på sina medmänniskor. Han "ser" inte skillnader mellan människor, skulle inte komma på tanken att människor kan ha olika värde. Tror han gjort mycket för dom han mött genom sitt sätt att vara. Han skulle leva kvar i mångas hjärtan. Så tänker jag när jag inte längre kan känna något hopp men det är som sagt min mening. Sen skulle jag vilja tipsa om att det finns program för sorgebearbetning där man sörjer det som inte blev som man hoppades och önskade. Behöver inte handla om någon som dött och för min egen del handlade mycket om förväntningar på min son som inte infriats, hoppades ju han skulle bli vuxen, utbildning, kunna försörja sig, vänner osv. Hade själv en barndom att sörja precis som du. ACA kan säkert också ge dig mycket. Fint att du börjat skriva här.

Först vill jag börja med att jag önskar att varit aktiv i det här forumet för flera år sen, men jag antar jag inte har varit redo förrän nu. Jag har läst era berättelser och erfarenheter ibland genom åren när jag känt mig som mest ensam och förvirrad - och oj vad det är skönt på något sätt att bara få veta att man är INTE ensam, även om det mesta man läser är ren tragedi för alla involverade. Men nu idag känner jag att det är min tur att dela med mig av min berättelse.

Idag är det en månad sen min pappa hittades livlös i garaget hemma hos farfar där han har bott dom senaste fyra åren. Garaget är fullt med ölburkar och tidningar som har använts som tidsfördriv. Efter allt städ så är det bara.. tomhet kvar. Det är det här som är den hårda sanningen. Jag är 27 år men sen den dagen för en månad sen känner jag mig som jag är 7 år gammal igen och det enda jag längtar efter är min pappa. Min älskade vackra pappa, inte den pappa som jag sett dom senaste åren - svullen kropp/ansikte, vätskefylld buk, rödrosigt ansikte, stort ovårdat skägg och grått hår. Sargad av all alkohol.

På pappas dödsdag var det en månad sen vi begravde farmor. Pappas sista livslina. Min farfars, min syster och mina tre kusiners trygghet. Hon som hållit ihop oss i alla år även om det var som det var. Ja, jag hatar den frasen "det är som det är". NEJ, jag vill prata om det, jag vill förstå! För första gången i mitt liv så har jag en chans att förstå, för nu pratar alla om det. Elefanten i rummet (eller garaget i det här fallet). "Varför?" Vad kunde vi ha gjort? Varför vägrade han att gå till läkaren? Varför vill han inte? Varför räcker inte våran kärlek? Vad är botten av botten? Ja, det är väl döden. Tyvärr. Vi har inte ens fått reda på dödsorsaken än, men vi har våra spekulationer. Vilken av organen gav upp först?

Nu sitter man här och pusslar ihop hans liv. För att förstå. För att skicka in massa papper till kommunen som ska betala för begravningen och sätta hans dödsbo i konkurs. Jag är så förvirrad. Det enda han har i tillgångar är hans egna pensionssparande som han har skrivit över till mig och min syster i början av året. Jag skiter fullständigt i pengar men vad tacksam jag är att han har tänkt på oss. En bekräftelse på att vi är hans barn. Det är våran pappa. Pappa som aldrig riktigt fick en chans i livet, han fastnade redan i tonåren i festandet och sen dess har det pågått, och det tog abrupt slut vid 55 års ålder. Vad fan är meningen med livet? Vad är det här för typ av sorg? Jag har sörjt min pappa medan han var levande sen jag var liten. När jag var 14 fick jag nog och tog avstånd från honom för jag kände sån ilska. Den ilskan har jag tack å lov lagt bakom mig i vuxen ålder, usch vilket slöseri med tid men vad ska man göra som barn? Jag har accepterat för längesen att det finns inget jag (eller någon annan) kan göra, det är bara han som kan göra en förändring. Men dit kom han aldrig. Istället förlorade han sin livskärlek, min mamma, och sen förlorade han vårdnaden av sina barn, sen förlorade han sin lägenhet, sen förlorade han sitt jobb och till sist så förlorade han sin älskade mamma. Plus mellan alla dessa varven har han fått indraget körkort flera gånger och till slut så förlorade han körkortet helt. Nog fan skulle jag tappa hoppet också, eller hur? Jag jobbar inom psykiatriska slutenvården och jag ser sånt här dagligen, jag förstår hur missbruk fungerar och hur det förstör. Men jag förstår inte detta. Det är lätt att sätta den professionella sidan till och förklara för mig själv, men på ett personligt plan så fattar jag ingenting. För jag är en vilsen 7-åring igen.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, men jag saknar min pappa så mycket och jag önskar bara att jag tog hans hand och sa att jag älskar honom ändå. Jag tror det är min största sorg. Och jag vet inte hur jag ska komma underfund med det. Jag har lovat mig själv att efter begravningen är gjord så ska jag gå på mitt första ACA-möte här i stan. Jag tror jag behöver det. Jag lever på sista minnet där han, jag och min syster delade en gruppkram för första gången på troligen 20 år. Det fanns en liten gnutta av hopp mitt i eländet efter farmors bortgång för pappa var äntligen sårbar. Villig att möta oss - tyvärr inte med ord, men med kramar. Jag är så evigt tacksam för det.

Tack för mig. Dela gärna med er också, om ni vill.

Förstår att du varken vet vad du ska tänka eller känna. Det har väl med maktlösheten att göra. Det är ju normalt att hoppas, hitta lösningar och planera för en framtid man önskar men inget fungerar. Ibland orkar man inte mer och kanske är det så att man måste sätta sig själv i främsta rummet även om det handlar om ens barn.

Själv tillbringade jag helgen på psykakuten medan andra föräldrar gladdes och var stolta över sina barn på Idol i tv på psykakuten. Det är kontraster och det är lätt att bli besviken, känna ilska, sorg och kanske ibland även bli bitter, det värsta av allt. Min son har ju prövat många preparat för att slippa sina plågsamma röster. Nu har man bytt till ett preparat som man tar till i sista hand pga allvarliga biverkningar, bl.a hjärtmuskelinflammation som man befarade. En annan allvarlig biverkan är att dom vita blodkropparna angrips och det kan i värsta fall leda till döden. På psykakkuten framkom det att han tagit amfetamin, en katastrof tillsammans med medicinen. Jag blev så fruktansvärd besviken på honom så jag kände jag ville spotta på honom där han låg. Nu kande vi båda äntligen hopp och så gör han så här. Du känner väl igen känslan? Han sov på en soffa och jag vankade av och an i väntrummet under flera timmar. Pga av en muskelinflammation i ryggen hade jag problem att sitta. Dessa kanske primitiva känslor bär jag också på och dom kommer fram när jag mår dåligt och då står det här med beroendesjukdom mig upp i halsen. Då vill jag bara säga VÄX UPP FÖR HELVETE ta ditt ansvar som alla andra människor.

@Wskwwmamman
Jobbigt ni har det. 🌺 Vad ni än gör så konfrontera inte henne då hon är onykter.
Hennes man är starkt medberoende, i och med att han försöker ta kontroll genom att hälla ut. Förståeligt nog ... 🙄 Anhöriga drabbas, men man får försöka att inte dras ner i annans beroende. Man får det väldigt jobbigt. Men ni är där redan. Man kan inte få någon annan att sluta, men man kan fundera ut gränser för en själv liksom, vad man pallar med.
Blir det väldigt illa får man ta kontakt med vården.
Det hör också till beroende att inte ta ansvar själv, att då det går emot att lätt sätta ansvar på andra.
Gällande sms, har ni tagit skärmdump och visat henne?
Började fundera på en sak. Jag undrar om hon inser hur hon blir då hon är onykter, finns eventuella minnesluckor?
I och med att du inte vill ha henne runt dina barn tycker jag du ska säga det. Att lugnt berätta varför ur ditt perspektiv samt upplevelse. 🌺
Kram.