Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen till snäckan92.

Du har startat en tråd här i forumet för anhöriga och av rubriken att döma bär du på funderingar kring någon du älskar. Skriv gärna mer om du vill.

Du är inte ensam.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har i min mobil citatet " Jag känner rätt här, inte du. Du är alkoholist, och att du förnekar så starkt ingår i din sjukdom".
Tar upp och läser detta, upprepar för mig själv hela tiden.

@EsterHanna
Hej,
Jo, det var där någonstans jag fick nog. Nu har han varit duktig de gångerna vi haft barnen efter det men då har jag varit hemma. Vi har pratat med soc och jag har kontakt med mamman. Men han skyller lite på uttråkning, har varit arbetslös under hela vårt förhållande men sen erkänner han att han har abstinens så jag vet inte. Sa till honom att det här var sista chansen innan jag går.

@Backen123 6 dagar kvar! För dig alltså:))) Själv får jag vänta till 25 februari. Jag sliter på. Röjer. Tömmer. Målar taket. Träffade vänner igår. Förvånade och sorgsna miner, han var ju så fin , så snäll... Ni gifte er ju nyss.... Varför får jag dåligt samvete? Precis som att jag skäms för jag inte "såg", skulle veta bättre, skulle ha märkt det... Ja, skäms och drar mig att berätta för vissa.
Mannen elak, jobbig och hotar när han är påverkad. Tyst och förtvivlad annars. Han förstår inte alls varför jag överger honom, han är ju sjuk och jag ska -i egenskap av hans fru-hjälpa honom. Han tror att jag träffat någon ny, han verkar tro att det är den sista gångens "misstag" som gör att jag sagt stopp. Förstår inte att det är alla dom andra tusen gångerna som liksom lett fram till mitt beslut. Sista gången var "inte första återfallet men det sista" för min del. Han kan inte förstå det hela alls... Undrar om han spelar eller om förnekelsen hör sjukdomen till....

@förvirrad låts… Hej, vad bra du skriver här. Med tanke på att det finns barn med i bilden är detta långt över ok. Din magkänsla säger dig något redan nu...Lyssna på den.
Att han dricker när han har sina barn säger en del om hur långt det gått. Du är ju absolut inte maktlös-men fråga dig vad du ska göra? Prata med mamman? Anonym anmälan till socialtjänsten? (Du kan ringa via kommunens växel och när du kommer fram säger du att du vill vara anonym). Önskar dig mod och styrka! Här inne finns många med erfarenheter och vi har alla stått i en förtvivlan över vad alkohol gör med våra medmänniskor.

Hej,
Så kort om vår historia. Vi har varit tillsammans i 2 år. Min sambo har 3 barn med en annan kvinna.
Nu till problemet. Han dricker för mycket, verkar ganska stolt över sin svepararm som han kallar den.
Efter den sista incidenten när den äldsta dottern kom hem efter skolan och han var full och jag fick ett meddelande från barnens mamma så jag åkte från jobbet för att kolla hur han mår och hälla ut det som finns och sen åkte tillbaka till jobbet och då var han och köpte nytt.

Nu försöker han trappa ner med 3,5 och en ”liten” whiskey. Han kan vara nykter medans vi har barnen men jag kan inte hjälpa att undra om det kommer hjälpa honom eller om det kommer att eskalera igen…. Hjälp?

@Tröttiz Vilken fantastisk text! Har tagit mig två dagar med många pauser för att orka ta mig igenom men det var det verkligen värt! Har fått tänka nytt och ser verkligen hur jag som medberoende hjälpt honom att hålla ihop, dragit ut på det. Ensam hade han kraschat mycket fortare. Nu förstår jag också behovet av att slå hål på hans förnekelse genom att inte reagera när han provocerar. Vansinnigt svårt men nu ser jag iaf en lösning på hur jag ska kämpa vidare! Tack!!!!

Känner igen det där, stressen när man ser eller hör att nu är det dricka-dags. Just att man aldrig heller vet hur det kommer sluta, om det blir ett praktgräl, att han somnar tidigt i soffan eller bara inget speciellt alls. Som medberoende har jag insett att man kämpar på tills man en dag når botten, inte orkar mer. Först då liksom tvingas du att inse och lämna, åtminstone för ett tag. Lämna för att lappa ihop dig själv. Kan du flytta in hos någon av barnen några dagar/ veckor?

@Tröttmamma
Jag är medberoende till en hjärtlig man som tog steget och ville själv. MEN suget är stort för dem, han har fått återfall. Jag är tillbaka till ångest klumparna, irriterade jag är tillbaka. Jag hann hämta styrka ca tre månader. de måste få proffs de klarar ej av det helt själva. Och du måste ta hand om dig själv för han kommer inte att bry sig om hur du mår han är ego, alla alkoholister är det.

@Tröttmamma
Jag är medberoende till en hjärtlig man som tog steget och ville själv. MEN suget är stort för dem, han har fått återfall. Jag är tillbaka till ångest klumparna, irriterade jag är tillbaka. Jag hann hämta styrka ca tre månader. de måste få proffs de klarar ej av det helt själva. Och du måste ta hand om dig själv för han kommer inte att bry sig om hur du mår han är ego, alla alkoholister är det.

Då var dagen här, tillbaka i samma bana, andra helgen det dricks. Samma gamla tjat o ursäkter

Min man är socialt och ekonomiskt välanpassad, jag tror inte att någon annan känner till att han är beroende. Han älskar att vara medelpunkt och att berätta historier. Hemma känner han sig orättvist behandlad och utnyttjad. Han lagar gärna mat eftersom då verkar det vara legitimt att dricka vin.
Han blir aggressiv och grinig. Aldrig fysiskt som tur är. Jag går på tå, man vet aldrig vad som utlöser ilskan. När jag säger ifrån är jag en surkärring, han är absolut inte beroende. Han har sökt hjälp för att minska sitt alkoholintag, efter en flerårig otrohet där jag var på väg att lämna honom. Jag har ställt ultimatum, tillsammans med vårt äldsta barn. Jag vill egentligen bara ha tillbaka den roliga, omtänksamma härliga man jag träffade för över trettio år sedan. Precis som dom flesta här på forumet, det är skrämmande att läsa historier som andra skrivit som jag kunde skrivit själv..Varför är det så svårt? Vår äldsta tror bestämt att jag måste lämna, och hotar med att min man inte ska få ha kontakt med barnbarnet. Vår yngsta är mer pappas barn och tycker inte att problemet är lika stort, förutom när han är full och dum. Jag har under årens lopp bönat, gråtit, hotat och det har blivit bättre under perioder. Sen smyger sig alkoholen in och personlighetsförändringen kommer. Jag tittar på hyresannonser men har inte kommit till skott ännu. Problemet nu är att han drack vin i förrgår, trots att han lovat nolltolerans. Vi blev såklart osams när jag frågade honom om den tomma flaskan i skafferiet. Det resulterade i att jag stannade hemma från festen vi var bjudna på igår, men han åkte och sov i bilen och kom hem till lunch idag. Han gick upp för att ta en dusch men somnade och nu är klockan snart 15.30. Vi har hus och företag tillsammans, bor granne med både våra barn och hans 80+ föräldrar som vi lever väldigt nära. Jag älskar den människan jag gifte mig med, vi jobbar bra tillsammans och har mycket roligt ihop. Men jag mår sämre och sämre när han dricker, när han tar första klunken blir jag som en sten på insidan. Det går inte att prata med honom när han druckit, han blir ofta arg och verbalt elak. Han känner sån press eftersom han försörjer oss alla, vilket han inte gör. Jag känner mig så ledsen och villrådig.

@Tröttiz tyckte det var en träffande förklaring.☺️

@Nora81
Snurrade in mig i hans elände men snurrade upp mig igen. Vilken förklaring va. 😆 Nu börjar jag få sinnesro igen. 🙏
Ja, detta forum är så bra. Tack till dig och andra. 🌹

@Sisyfos Tack Sisyfos för ditt svar 🌻
Du har helt rätt i att det enda jag kan göra är att vara ärlig. Och inte förvänta mig mirakel. Men hon är äldre nu, orkar och vill nog inte ändra på sig, och har enormt dålig samvete och känner djup skam tror jag. Samtidigt som hon intalar sig att det inte är något större problem (eftersom hon till synes sköter sitt liv).
Vi syskon har konfronterat, uttryckt oro, hotat och ställt krav, varit förstående, valt att titta bort osv. de 20 åren som det pågått. Jag tror hon döljer det för att då oroar hon ingen av oss (tror hon) plus hon behöver inte förklara sig.
Jag är glad att du skrev, speciellt som du har erfarenhet från andra sidan. Hur lyckades du bryta beroendet? Jag hoppas så att du kommit till en plats där du känner dig stark, ärlig och förhållandevis nöjd med din situation.
Själv är jag trött, arg, besviken och ledsen. Mest på lögnerna och smusslandet, inte på det faktum att hon dricker faktiskt.
Tack igen för orden.

Idag kom ilskan fram och det känns som alla mina egna känslor som jag fått satt åt sidan under dessa två år för honom bara ville ut. Jag fattar logiskt att han efter tre dagar på behandlingshem inte är frisk än men känslomässigt behövde det komma ut för mig innan jag blir mer fysiskt sjuk. Sömnen funkar inte, immunförsvaret är svagt och tankarna är ofokuserade.
Han hotade först med att skriva ut sig på grund av mig och jag blev skräckslagen men sen ändrade han sig och fått till sig från andra att det är vanligt att man som medberoende reagerar så här.
Jag svarade att jag inte ville ha kontakt under den tiden han var där. Jag behöver lägga all min kraft på min läkning och jag har inte den kraften att tänka på honom och anpassa mig efter hans läkning. Jag vill heller inte förstöra för honom.
Han har ändå professionell hjälp runt sig.
Känner mig så vilsen och ledsen. Mina känslor pendlar mellan ilska över allt som hänt, skam över hur jag beter mig mot en som är sjuk och skuld över att jag inte kan vara ett bättre stöd.
Jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Jag vet bara att jag måste börja med mig själv.

@Tröttiz Det låter som kloka tankar; att ta hand om dig själv genom att hålla dig undan när det är så illa.
Det är väldigt tråkigt att höra att det går utför för honom, i bästa fall leder till att han når sin botten,
men det råder ingen över förutom han själv.
Det är just det att det är så lätt "att falla tillbaka" till att hela ens egna liv rör sig kring missbruket igen. Du har rätt att det är en familjesjukdom.
Var snäll och förstående mot dig själv. Jag tränar på det och misslyckas ena dagen och lyckas andra dagen.
Det ger mycket att vända sig hit, till forumet, och få stöd och skriva av sig när det blir för tufft eller att man behöver hjälp.

Kram

@Nora81
Knallar på.
Gjorde misstaget att svara i telefon nyligen några gånger trots att jag visste han var onykter ... Kom att oroa mig väldigt mycket, för han verkade/ verkar vara så inne i drickande har jag förstått och lyssnar inte på någon, inte ens på sina bästa vänner som även de har utmaningar med drickande. Han har varit hotfull mot anhöriga, kört i fyllan, klått upp sin "bästa" kompis, skällt ut sina barn ...
Samtidigt jag inser att det mest hälsosamma för mig är att hålla mig långt borta oroar jag mig och vill "blanda mig" i hans liv.
Jag dissade sen dock samtal men haft svårt stå emot. 🙄 Himla frustrerande också att han drar ner andra. Men det är ju en familjesjukdom...
Kram.

@Tröttiz tack för väldigt bra tips.
Hoppas du har det bra. Kram

Tips. Att läsa om problematiken.(redigerat av admi//försäljning)

Efter att ha ägnat två dygn åt att stirra in i en vägg, ätit och tagit två promenader så inser jag hur nerkörd kroppen är fysiskt. Psykiskt så är det närmast ett eller flera samlade trauman. Inser att vila gör gott.
Idag har jag fått bokat ett enhörigsamtal nästa vecka och imorgon ska jag ringa till ännu ett anhörigsamtalsställe för att boka in samtal. Det känns bra att ha tagit hjälp.
Har haft det mest tyst och stilla hemma. Ljud och andra intryck blir bara dränerande.
Det känns som att det går åt rätt håll nu. Det är tufft att möta känslorna av svek, misstro och tillitssvikt. Det är paralyserande men jag börjar förstå känslomässigt att det är en sjukdom och inte handlingar gjorda med avsikt att skada. Det förstod jag logiskt men inte känslomässigt innan.
Fortsätter skriva här som en påminnelse, som en dagbok och för det fina stödet man får här och inte minst all kunskap från bägge sidor.
Kram till er som kämpar oavsett vilken sida ni kämpar på, vi kämpar ju alla mot samma sak.

@Tröttiz Ja det är inte lätt. Allt det du nämner handlar ju om arbete med sig själv. Att kunna sätta gränser. Alla har vi olika medel sätt för det. Tror att om man klarar ett litet steg så är nästa steg lite större.. Hejja dig!

@Backen123, Ja, det är en tröst att läsa om andra i samma situation-man tror ju att man är ensam i kaoset när det pågår... Han kom i går när jag var hemma tidigare från jobbet. Kan inte avgöra om han dricker eller inte, han ser förfärlig ut, verkligen. Han sörjer, gråter och kan inte sova. Pratade med honom om detta att ringa mina vänner och gamla föräldrar typ 8-9 gånger i rad. Han menar att han har ingen, alla vänder honom ryggen och vad har jag sagt om honom.. Inget "Vad har jag gjort", ingen självreflexion. Han tänker inte skriva papper så får också vänta i 6 månader... Fy! Kan inte fatta att det är så. Han är ju även skriven här....
Nåväl, tog med ännu mer av alla grejjer han har i uthus osv så kan städa och röja lite till. Börjar bli kompis med dom på tippen... Haha!
Jag känner att jag har kommit över lycko-ruset att vara "fri", det tar på mig , detta kaos han skapar. Är trött. Och låg.
Backen123, har följt dig - du har kommit ett snäpp längre än mig men historien är ändå lika. Mitt företag och min lilla gård kommer han inte åt genom äktenskapsförord. Tack gode gud för det pappret.
Ta hand om er!

Nu rasar allt runt mig. Han har åkt hemifrån, dricker, smsar mig att jag förstört allt. Min ångest är överväldigande, vill bara dö. Slippa smärtan. Tur vi skapat ett klokt barn som jag kan krama. Hoppas så att hon kan ta med sig goda erfarenheter av detta. Att mamma vågade säga stopp! Men jag är så ensam och det gör så ont.....

@Beer Vad fint att läsa dina ord här på anhörigsidan, det är exakt det där vi vill höra, det bekräftar oss när vi blivit osäkra på att det var väl kanske inte så farligt, jag inbillar mig. Även då orden från " den andra sidan" kommer med olika tips och tankar hur att möta den beroendesjuke. Vi är många här på olika resor, och just dina ord är så bra när man just då inte orkar mer, det peppar och ger kraft
Jag minns hur jag skrev hos er för att fråga hur jag gör bäst för den som försöker tillfriskna, fick många fina svar men jag insåg att det är omöjligt om den beroendesjuke inte vill själv. Jag personligen har gått vidare, försöker nu förlåta mig för att jag hamnade där, det går upp och ner men oftast är det väldigt bra.
Så mina ord till dig, fortsätt så, jag beundrar din styrka att verkligen ta på dig allt såhär i början, för att sedan kunna mötas och se att man är 2 och det blir så lätt negativa spiraler, jag hejjar på er!