Senaste kommentarerna i forumet

Mår bättre idag. Han ringde i går , full. Ångerfull. Var kort. Pratade med kompisen som nu med backat undan, besviken och arg så klart... Han ska säga till när pengarna är slut och mannen iom det nykter. Så kan jag prata med honom. Jag har sagt till mannen att alla hans saker osv finns kvar här, han kan fixa någon som hämtar (jag kan packa i hop) eller se till att han är nykter och presentabel om han ska hämta själv.
Han får inte komma hit och leva rövare. Punkt. Sur och la på luren.

Jag blockat honom på telefon och vill inte avblocka...drar på det. Skönt, hade aldrig gjort så förut.
Tog med dottern, min kloka, fina tonåring ut på restaurang. Sa som det var. Hon blev inte förvånad och sa "Mamma, jag önskar dig en riktig man, inte en sådan som du måste säga till." Hon syftar på den stressade mannen som inte kunde sitta sitta still på min mammas födelsedagsmiddag utan måste gå och köpa en kaffe... konstigt att någon hade ställt ett glas öl bredvid kaffekoppen när jag kom in för att se vart han tog vägen..

Dessutom sa hon att hon inte märkt något på honom under de 6 år vi bott i hopa...Utom en gång när han sov i soffan, glömde spisen och hon fick väcka honom och han sa att hennes katt snart skulle dö...Katten är 22 år men mannen är så snäll annars och säger bara sådant när han är full.
Tänk att jag har lyckats undanhålla så mycket för henne, alla gånger han legat drängfull här hemma, mist jobb osv osv... Men det har kostat på.

Jag pysslar här hemma. Gör fint. Boar! Rensar! Skriver lista på saker som måste göras före vintern och saker som kan vänta... Det blir lite terapi att skriva här, sänder en varm tanke till alla er som kämpar! Stay strong!

@Tröttiz , Tack för ord!! Jag vet -har tänkt på dig då och då, undrar hur det gått men nu ser jag ju. Det betyder att du kom i från det som gjorde dig illa, skönt!

Jag har levt dag för dag, lite ytligt-bara väntat på att det hela ska falla igen. Han hade ett ordentligt återfall efter rehaben, efter det har jag misstänkt att han har druckit men inte kunnat ta på det. Det skapar ju ett inte trevligt förhållande och hela jag har ju varit skogsgalen i bland utan att veta varför riktigt...Men nu förstår jag. För det finns ingen rim och reson i en människa som är påverkad.
Är så trött, så trött... och han finns i min hjärna, är så skraj att han ska ta sig hit från hemlandet. Men tror han super upp pengarna nu. Jag kommer aldrig, aldrig gå tillbaka.

@EsterHanna
Varma tankar till dig. 💕
Han är totalt i träsket. Du har gjort mycket för honom. Man kan inte rädda någon annan men man kan rädda sig själv. Man kan göra mycket för andra men då den andres destruktiva leverne påverkar ens eget välmående så till den milda grad måste man säga stopp.
Mera jobbigt dock då det finns dotter med. 🌹
Gällande att städa och röja så kanske det är omedvetet att man liksom städar bort det förflutna för ens självbevarelsedrift.
Sköt om dig, och skriv gärna igen vad som händer. 💕
Du och jag skrev till varandra för ett år sen. Kan nämna att jag nuförtiden är singel, varit några månader.

Loggade in nu och såg att ni finns där...Tack för det. Inget från mannen i går, sovit dåligt. Nu ringde han-kl är 9 och han är redan full. Gråter. Ber om ursäkt. Jag beklagar och är lugn och icke anklagande. Finns liksom inget mer att ta i.... Bävar för att säga till dottern... Väntar lite till.

Tillbaka igen. Till drickandet i smyg. Bortbjudna. Värdparet och jag var nyktra och han var ensam full innan välkomstdricka. Han hade grundat hemma själv….

Fina du🙏Fortsätt rensa och behåll din styrka du får genom det. Känner så väl igen det.
Kram Azalea 🧡

@EsterHanna
Oj herregud. Måste återkomma med svar.
Sköt om dig. 💕

Ser ironiskt nog att jag varit medlem här i precis ett år... Ett år till av mitt liv har gått när allt kraschade... Mannen in på avgiftning och terapi i 3,5 månad. Jag sände pengar och drog runt allt här hemma. Kom hem. Kändes så där. Men gick bra tills efter 6 månader då söps det igen. Hittade honom med spritflaskorna i byxlinningen.

Försökte bryta men han ställde till sådant liv att jag valde att backa mycket för att få lugn och ro hemma pga dottern.
Han lovade såklart dyrt och heligt att inte supa. Ringde sin terapeut varje onsdag men tankarna har sakta förflyttats och jag har misstänkt att han dricker. Rastlösheten, personligheten byts och gör inget klart. Blir tveksam om han ens åkt i väg till jobb...
Jag har väntat... bidat tiden. Spelat ett spel. Vet att en dag kommer det spricka och då ska jag inte backa.

Vill åka till sitt hemland och ta "antabus" som piller i armen, finns det?
Bestämde helt plötsligt att åka en dag tidigare, tar ut 6000 kr på mitt kreditkort-jag hade kunnat vägra, varför får han ej betalt av killen han jobbar åt? Tänker långt bak i hjärnan att 6000 kr kostar det att bli fri...

Kompisen som alltid ställer upp,ordnar doktor-tid, privatsjukhus i covid-tider... I dag, kl 16 skulle han få sprutan i armen...
Kompisen ringde och berättade att han fått avboka, mannen super och där ryker 6000 kr igen.

Mannen ringer 18, hör att han druckit och jag säger att jag hör att han är full. Han nekar. Frågar om han varit hos doktorn men då lägger han på luren.

Pratar med besviken kompis och ber honom att inte hjälpa honom så han kan åka tillbaka hit. Sen börjar jag slänga och rensa-varför gör man alltid det? Alltid så börjar jag städa ut skåp, röja i ladan och städa askar osv...
Nu gäller det att ha stål i magen och hoppas de 6000 kr fort sups upp och att han inte nyktrar till nog för att ta sig hit igen. Sända in pappren och skiljas och sen meddela familj...som avgudar honom. Sorg.
Han kommer slåss för sitt liv när han är nykter nog för han kommer dö där nere.

Men nu räddar jag mig själv.

Gode gud gör så att detta går vägen nu! För så här orkar jag inte ha det mer!

@Mammatill2
Hej! Tack för frågan ☺️. Det har gått hyfsat bra sedan jag skrev sist den 17/7. Han har ”skött sig” sen dess. Jag har blivit öppen med allt till alla som frågar hur det är och som jag har förtroende för. Då berättar jag, även om min man är med. Den som min man ser upp till mest förstod allvaret, att jag tänker lämna om det inte sker förändringar. Jag tror att han bearbetat honom sedan dess. Min man har druckit måttligt och enbart i sällskap med mig och andra. Det har funkat och känts som att nu, nu är allt som det ska igen! Men när jag läser här och ser att det faktiskt bara är två veckor sedan han drack varje dag känner jag mig korkad och otroligt blåögd. Dagar som dessa, trevliga och glada har vi haft förr efter att jag hotat med att lämna sedan har han ramlat tillbaka igen till ensam full i sällskapet och elaka ord.
Jag försöker ändå njuta av det som är nu. Det tar väl år att laga dessa brutna löften tänker jag. Närheten och intimiteten mellan oss är sedan länge borta.
Men jag är så otroligt trött och fortfarande oroande nedstämd inombords, känner mig otröstligt ledsen över att jag haft det så här i så många år men håller skenet uppe när han nu försöker ändra sig. Egentligen vill jag bara gråta, gråta och gråta…
När det gäller barnen har jag tänkt som du: tänk om de hittar en likadan som min man? Det vore fruktansvärt!

@Tröttiz Hej, tack för ditt meddelande.
Det går upp och ner. Jag är väldigt trött men ser nog saker klarare än tidigare.
Min hälsa har tagit märkbart stryk efter alla år av medberoende och därför har jag inget val annat än att lyssna. Jag är tacksam att kroppen säger ifrån, förståndet verkar ju inte riktigt fungera när det gäller medberoendet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva så jag skriver det rakt upp och ner: det är tufft men nödvändigt att sätta stopp tröttiz, för att överleva själv. Så länge missbruket är aktivt eller till nyktrande inte sker så bryts man sakta men säkert ner. Det finns ingen möjlighet till en frisk relation.
Stor kram och ta hand om dig själv.
/ Nora

@pappatill2 Det verkar helt klart vara ett beroende. Din sambo prioriterar alkoholen, det framgår tydligt av det du beskriver.
Hur mår du i det hela?
Du får ta ett allt för stort ansvar med barnen, ekonomin osv. Var rädd om dig och ta hand om dig själv och din hälsa. Tillslut blir man själv utbränd när man tar allt ansvar själv, det orkar man inte hur länge som helst.
Med vänlig hälsning Nora

Hej!
Jag och min sambo har varit tillsammans i 9 år nu och har 2 små knattar som nu är 2 år (tvillingar)

Jag skriver då jag är orolig för min sambo och hens alkoholvanor och undrar om det är något jag ska va orolig över eller om jag bara överreagerar

Jag har alltid tyckt min sambo inte riktigt haft kontroll över sitt drickande tidigare, dvs hur mycket och när en gräns att sluta nås, men de senaste 4 åren och speciellt nu de sista två sen vi fick barn har hen börjat dricka varje dag, dvs 7 dagar i veckan

Nu är det så att min sambo dricker inte mycket och sig redigt full varje dag utan tar oftast 1 vinglas oftast ibland 2 varje dag. Men efter förlossningen med kejsarsnitt fick hen ont bra länge efter och det jag började reagera var när hen blanda sina smärtstillande med alkohol och sa att hen tyckte alkohol hjälpte bättre än medicinen. Jag förklara min oro och även att blanda alkohol och medicin och ville gärna hen skulle försöka sluta dricka varje dag. Hen sa då hen förstod och hen skulle göra det men det slutade alltid med att hen drack ändå. Hen dricker aldrig när barnen är vakna utan alltid på kvällen när de sover.

Det som gör mig orolig över att hen har ett beroende är just de gånger jag frågar om hen inte kan avstå sitt vin. Hen kan säga ja men gör det aldrig ändå. Hen är även sjukskriven och jag betalar de mesta hemma som hen inte har råd med men hen ser alltid till att ha råd att åka till systemet och köpa sina boxar vin.

Tycker det är jobbigt när vi får över vänner och hen tar fram vinet gärna och då blir de oftast mer än 2 glas utan då är de full som gäller. Och mina vänner känner inte till detta men tycker det är kul när hen super, blir ju aldrig aggressiv utan mer glad eller känslosam. Det jobbiga är att jag själv tycker de blir en triggar för hen när vänner bjuder in för alkohol tex ska du inte ha en shot till osv.

Sista nu är att min sambo blivit tröttare på morgonen, speciellt när hen druckit sent, är alltid jag som tar barnen på morgonen medans min sambo sover, och det är blivit som en grej att hen kan sitta uppe länge både själv och med vänner sent utan att känna att det är en morgondag med att barnen går upp tidigt, blir att jag får ta den delen helt enkelt.

Är detta ett beroende? Eller är det bara jag som är för överdriven. Vore skönt att veta andras tankar så jag kan lätta på denna oro

Mvh

@gladpålåtsas
Hej hur går det för dig? Lever i samma skräck sambo som dricker och blir otroligt elak.Det värsta är att ibland säger han dumma saker framför barnen… jag vet att det inte är ok och jag har slutat älska honom för länge sedan men så svårt att gå 😟 Jag vill vara glad och slippa tassa på tå,vill ju stå upp för mig själv visa att detta är inte ok! Även på ett sätt visa barnen att så här ska man inte bli behandlad av någon. Vad tänker dom? Ska dom i framtiden träffa någon som behandlar dom såhär skulle jag bli så ledsen och verkligen försöka tvinga dom därifrån

@gladpålåtsas
Hej hur går det för dig? Lever i samma skräck sambo som dricker och blir otroligt elak.Det värsta är att ibland säger han dumma saker framför barnen… jag vet att det inte är ok och jag har slutat älska honom för länge sedan men så svårt att gå 😟 Jag vill vara glad och slippa tassa på tå,vill ju stå upp för mig själv visa att detta är inte ok! Även på ett sätt visa barnen att så här ska man inte bli behandlad av någon. Vad tänker dom? Ska dom i framtiden träffa någon som behandlar dom såhär skulle jag bli så ledsen och verkligen försöka tvinga dom därifrån

Blir så berörd när jag läser och inväntar själv att våga ta mod men så svårt… Stor lycka till. Så svårt att ta steget och verkligen lämna jag har funderar så länge och bestämt mig i huvudet men längre än så kommer jag tyvär inte

Blir så berörd när jag läser och inväntar själv att våga ta mod men så svårt… Stor lycka till. Så svårt att ta steget och verkligen lämna jag har funderar så länge och bestämt mig i huvudet men längre än så kommer jag tyvär inte

Behöver du fortfarande personer eller är du klar?
@JosefineB

Låter som du har en fin plan för dig själv och sinnesro bönen är bra att bära med sig.
Vi kan inte förändra någon annan utan bara oss själva och du har kommit långt i det.
Jag är så glad för din skull och hoppas att du snart sitter i din trädgård och njuter av allt som är bra❤
Stor kram 🧡 Azalea

💕🌼
(Vet inte vad jag ska skriva men tack)

Tack🌹

@Backen123 Ja insåg att ja var beroende o varit utan socker i 7 mån nu. Det är definitivt en beroende-sjukdom. Inte alla tror det men så är det. Den drabbar inte omgivningen så hårt som alkoholberoende o ger kanske inte samma skador på lever osv men annars är det samma skit.

Men ha tror banne mig medberoende är nästan lika svårt att bli fri från . Men vi ska åt samma håll, Backen ! ❤
Mot ett friare o bättre liv där vi känner oss nöjda med oss o livet. Kan känna glädje o lycka o sinnesro

Processen är igång och flera utav oss känner igen känslan när den startat. Mitt tips, fantisera om hur du vill leva, hur du skulle leva utan din man med bara dina barn, utan oro och stress. Jag har lämnat för snart 1 år sedan, jobbigt som bara den, dock inga gemensamma barn. Jag har i omgångar längtat efter oss, hur bra det var den dagen för 5 år sedan när vi träffades, men så påminns jag och då går det över, vill aldrig vara i det där igen. Att gå om ingen förbättring sker, tar tid, låt det ta tid. Ta hand om dig ❤

Ok, jag läste nog för snabbt där och tänkte den beroendesjukes botten, nä vi medberoende ska snabbt som attans ta hand om oss så vi inte slänger bort vårt liv på oro, ångest, rädsla och hopp varvat jämnt. Det sägs att anhöriga mår sämre en den beroendesjuke, tror inte man kan säga så rakt av men det sätter sina spår och vill den beroendesjuke tillfriskna så finns det stöd och vi ska kämpa och peppa, fast det är riktigt svårt när tilliten är borta . Vi kommer ut på andra sidan Morgonsol med erfarenheter jag har kunnat vara utan men kanske en resa mot ett sannare jag ❤

Nu är han igång igen. Lovade mig 6 månaders nykterhet förutom en kväll (igår). Dricker idag med.
Känns inte bra mellan oss, jag har liksom tagit distans, ser på honom med andra glasögon nu. Vet inte om jag någonsin kommer att se honom som den jag såg förut.
Han är en sån himla bra och lugn pappa, men vi ser olika på det här med alkoholen.
Jag är bara så rädd för att barnen ska vara hos honom varannan vecka.
Rädd för att ta kontakt med socialtjänsten eftersom jag i mitt yrke känner dem, blir så sårbart att möta dem privat.
Vill inte flytta, inte bo kvar.
Vill verkligen inte ha sex med honom, jag känner ingen trygghet och tillit.
Det är ett stort problem för honom.
Känner skuld i att han dricker för att han inte får det han behöver av mig men samtidigt en stolthet i att jag inte har ett gränslöst beteende mot mig själv. Att jag inte gör något som får mig att må dåligt. Och skulden är inte min, den är hans. Det är han som har druckit sig till problematiken.
Samtidigt känner jag att det han säger och förhandlar om, inte dricka om gan får ligga kanske inte är så mycket effort från min sida och skulle lösa problemet. Men det har ju inte fungerat förr så varför nu?
Jag vet inte längre vad jag vill.
Eller jo, jag vill känna mig trygg och komma ur stressreaktionen, vill inte gå på tå i mitt eget hus.
Vill ha tillbaka honom som han var. Jag måste ta makten över mitt liv, och låta honom ta makten över sitt.
Det är svårt, vi har som vuxit ihop, blivit till en enhet. Jag behöver honom för att komma ihåg vem jag är, minnas min historia.
Men det är vad det är och jag kan inte leva på det här sättet heller.

@Hallonpaj läste mer i din tråd nu o så klokt du skriver ❤ Hejar på dig. Du har bra insikter