Senaste kommentarerna i forumet

@Thompa_68 Tack så mycket för att du delade din historia. Det du skrev berörde mig verkligen, särskilt eftersom du så öppet beskriver både skammen, förminskningen och dubbellivet man lever när man pendlar mellan nykterhet och drickande. Det fick mig att se min egen situation tydligare.

Jag vill lägga till lite mer om vår dynamik, för jag inser hur mycket den präglat mig:
Min partner är inte en ”vardagsdrickare”, men när han väl dricker för mycket blir han personlighetsförändrad. Helt annorlunda än den omtänksamma, roliga och engagerade pappa han kan vara i nyktert läge. Han kan bli elak, gå in i något mörkt, säga saker han senare inte minns, eller bete sig helt irrationellt. Dagarna efter minns han ofta ingenting och förminskar det som hänt. (Nu har han t ex varit nykter i en månads tid och beter sig ändå såhär som jag beskriver, när jag tar upp önskemål om att han ska söka hjälp o att vi annars måste separera.)

Jag har också börjat förstå hur extremt medberoende jag själv blivit. Jag har burit, ursäktat, skyddat honom och försökt förklara bort hans beteende i flera år. Samtidigt har jag fått skuldkänslor av helt normala saker - som om allt alltid är mitt fel.

På sistone har något skiftat. Jag har börjat se sidor hos honom som inte känns okej alls. Manipulativa drag, gaslighting, och sätt att vrida på allt tills jag tappar fotfästet. Ett exempel är när han säger till vår tvååring mitt under en konflikt: “Nu får mamma lugna sig”, som om det är jag som gör fel - ett sätt att både tysta mig och dra in vårt barn som bricka.

Och samtidigt finns de fina sidorna där: han kan vara varm, rolig, närvarande, världens bästa pappa i stunder. Det är nog därför jag stått kvar så länge, för det goda finns också där - men det blandas med något som gör mig rädd, nedbruten och förvirrad.

Det sjuka är också att han ibland har kunnat säga saker som: “Jag förstår hur det här påverkar dig illa”, “Jag fattar att jag skadat dig”, “Du har varit ensam i det här.”

Men sen — nästan som om det aldrig hänt — förnekar han allt, säger tvärtom eller vrider det till att det egentligen är jag som är problemet. Det gör mig helt snurrig och gör det ännu svårare att veta vad som är sant. Jag får en känsla av att jag lever med två olika personer.

Det du skrev om att insikten måste komma inifrån betyder mycket. Jag ser nu att hur mycket jag än försöker prata, förklara, hoppas eller be — så länge han själv inte vill söka hjälp, kommer det inte ske. Han säger rakt ut att han inte behöver det. Att olyckorna “inte är så farliga”. Att det “bara drabbar honom”. Och att han “redan testat sådant och aldrig mått bra av det”.

Det går inte längre att ignorera vad det gör med mig.

Det jag undrar, och som jag verkligen vill höra din eller andras erfarenhet kring, är:

Finns det ens ett hopp när någon är så här djupt i förnekelse?
När de förminskar allvaret, inte visar någon sorg, ingen oro, inte ens inför en separation?
Kan en sådan person någonsin nå insikt, eller är jag faktiskt tvungen att gå för att han ens ska få en chans att bli frisk?

Tack igen för ditt svar. Det gav mig både styrka och ett slags lugn, trots allt.

Tack för ert stöd.

@myssockan Senaste dagarna har det hänt mycket. Resultatet blev att sambon bestämt sig för en alkoholfri vecka. Det ska även jag ta, och det känns så bra.

Efter tre alhoholfria söndagar hade vi en vecka isär, där sambon var iväg på jobb i annan ort och jag reste för att hälsa på min familj. När sambon häromdagen skrev att han skulle på jobb igen o fara på söndag kände jag att hela projektet med söndagarna var på väg ut i sanden. Dagen efter det meddelande han glatt att han tänkte göra en resa i december med en god vän. Tyvärr dricker den här goda vännen som en svamp. Som vanligt reagerade jag inte direkt på det med känslorna som jag visade, utan sa bara att han såklart gör som han vill. Men mådde dåligt och kände mig ledsen och arg under den dagen. Ringde upp honom på kvällen och berättade allt jag kände runt det här (trots att han då var påverkad).
Dagen efter pratade vi igen och han sa att han inte tänkte resa med vännen, och att det varit ogenomtänkt. Kändes bra såklart att han valde mig. Vi kom överens om att han själv ska fundera ut vad hans plan ska bli för att dricka mindre. Jag nämnde även behandling, att det kan vara ett alternativ att fundera över, och han höll med om det.

Igårkväll när jag kom hem pratade vi lite mer. Han vill testa på egen hand först, att återvända till ett kontrollerat drickande. Och vill starta med en alkoholfri vecka. Han tänker då använda sina tabletter mot alkoholsug och att inte ha öl hemma.
Från hopplöshet till hopp... Det känns ändå bra.

@Hoppfulla Tack själv, jag önskar dig all styrka och lycka i livet! Här i forumet finns många som är villiga att dela sina erfarenheter och tips om hur man kan tänka och agera kring alkohol. Jag är väldigt tacksam att ha möjlighet att skriva av mig och vet hur värdefullt det är att få återkoppling. Det minsta jag då kan göra är att försöka återgälda den omtanke som visats mig. Tillsammans skapar vi en väldigt stor källa av kunskap och klokhet att ösa ur.

@supportivechaos Tack för att du delar, jag blir verkligen ledsen när jag läser vad du fått gå genom och är med om. Fint att du skriver av dig! Jag har missbrukat alkohol sedan jag började dricka i 16-årsålder, är idag 57 år. Alkoholen har periodvis gjort att jag dragit mig undan från mina närmaste och käraste, som min fru och mina barn. Jag har ibland sagt och gjort saker som jag skäms över, men också varit närvarande och kärleksfull. Under de senaste 25 åren har jag gjort många försök att vara nykter, men alltid misslyckats för att jag mentalt aldrig var redo för ett nyktert liv, jag såg det som ett ingrepp i mitt liv med enbart negativa konsekvenser och led av den smärta som jag tyckte det åsamkade mig. Jag såg inte de positiva sidorna och möjligheterna utan räknade bara ned till jag fick börja dricka igen. Problemen var jag medveten om, men förminskade och/eller sopade under mattan.

Nu har jag, sent i livet, äntligen kommit till insikt och acceptans om att jag inte kan hantera alkohol, jag har utvecklat alkoholism, jag är alkoholist. Sedan 25 dagar är jag nykter och njuter för första gången i livet av det på riktigt. Det är kort tid, men den känslan och renheten i själ och hjärta jag nu upplever har jag aldrig varit i närheten av under alla de gånger jag försökt tidigare.

Vad fick mig då till denna insikt? Svaret är att det vet jag tyvärr inte. Jag har kämpat hela livet med mitt förhållande till alkohol, men det tog till nu för att inse att jag inte kan dricka kontrollerat och att alkoholen tar bort mig från det jag sätter värde på, som min fru och mina barn. Även mina fritidsintressen och vänskaper har lidit av mitt drickande. Min fru har aldrig riktigt gått i klinch med mig, vilket jag verkligen förstår, det är vare sig trevligt eller lätt att prata med någon om oro för alkoholvanor, inte minst sin livspartner. Risken hade också varit att det uppstått konfrontation. Så här i efterhand hade det nog varit bra om vi gått på någon form av gemensamt samtal med en terapeut eller liknande som hjälpt oss kommunicera och förstå våra egna problem, styrkor, svagheter och möjligheter.

Vi har varit tillsammans i princip hela mitt vuxna liv. Det har absolut funnits perioder när jag funnit vår relation ganska tom, vilket ofta har sammanfallit med ett skov av drickande. Vad som varit orsak och verkan har varierat, men jag har alltid kommit tillbaka till grundkänslan av kärlek och att hon är min livskamrat, att livet skulle vara tomt utan henne.

På din beskrivning låter det som din partner inte har några känslor för dig, och/eller är så djupt beroende av alkohol att han endast tänker på sig själv och sitt behov av att berusa sig för att hitta mening med livet. Ska det finnas någon mening med ansträngningar för att läka er relation behöver han ha en nykter period på åtminstone 2 veckor för att han ska kunna reflektera över sig själv och er och prata på riktigt med dig. Då kanske du kan få en mer ärlig bild av vad du betyder för honom och hur han ser på er framtid. Fixar han inte det har han stora problem med alkohol och då kommer livet att kana utför så länge han inte själv kommer till insikt och acceptans om att han är alkoholist och måste hålla sig nykter för att leva. Det är helt och hållet hans eget beslut och hans egen kamp, du kan stötta, men har inget ansvar för hans förändring, den måste komma från honom. Framför allt har du ingen skuld. Kanske tycker han som jag också har gjort att livet och livskamraten ibland behandlar honom på sätt som han inte tycker om och skulle vilja ändra på saker och ting. Då är det faktiskt hans förbannade ansvar att kommunicera om det som en vuxen människa istället för att vända sig till alkoholens klena tröst. Den tanken hade jag behövt tänka väldigt mycket tidigare i mitt liv, jag har mitt ansvar för och del i det som händer i mitt liv, jag kan inte bara sitta tyst och förargas över det som gör mig besviken.

Han kanske har testat allt, men inte det viktigaste: att vara nykter och se positivt på vad det medför istället för att ömka sig med offerkoftan på och tycka synd om sig själv. Hur potentialen för ett fortsatt liv tillsammans är kan bara du avgöra. Han förefaller ha gjort tillräckligt mycket ont för att du ska ha lämnat honom flera gånger om, precis som jag kan tänka mig varit fallet för min fru. Men hon måste ha sett möjligheten till förändring och att det goda kompenserat för det onda. Jag är innerligt glad för att jag nu nått en punkt i livet där jag till 100% kan göra henne glad, men samtidigt sorgsen över att det tagit så lång tid.

Jag önskar dig all lycka, ta hand om dig och tänk verkligen på dig själv och ditt barn i första hand.

Jag behöver råd och hjälp från personer i liknande situation, eller som själva är medberoende, eller tvärtom missbrukare som kan se detta klart ...
Jag är en kvinna på 30+ som lever med en man som har problem med alkohol. Vi har ett barn tillsammans (2 år). Min partner blir som en helt annan person vid alkoholintag och konflikter.

Exempel på beteenden:
 - 1/10 gånger dricker han tills han tappar kontroll och försvinner i dygn. Han är alltså ingen missbrukare som dricker "ofta", men tillräckligt ofta.
- Vid större alkoholintag blir han personlighetsförändrad, kan vara elak. Dagen efter minnesluckor.
- När jag var gravid och senare fick havandeskapsförgiftning och blev inlagd var han hemma och drack istället för att vara med mig. Detta ett par dygn innan vårt barn föddes.
- Han vaknade upp på häktet när vårt barn var 5 månader. Detta efter en fest han gick på, jag var under tiden hemma med vårt barn.
- Han har ljugit om att jag “varit däckad med barnet” (legat med armen över vårt barn) och pratat om “bildbevis”. Detta efter konflikt då jag har uttryckt sorg och besvikelse över hans drickande.
 -  Han klarar ingen kritik: vrider på allt, hånar, härmar mig, snurrar till samtalet tills jag tappar fotfästet.
- Han säger saker som: “Jag kanske blir lite för full någon gång ibland men det är inte så farligt.” När jag nu, efter att ha sagt att jag inte kan leva med honom längre och att jag inte förstår hur han ska klara framtiden utan att söka hjälp. Han förminskar alltså alla gånger han blivit så full, råkat illa ut, betett sig illa.
- Han växlar mellan total tystnad, ilska, och att låtsas som ingenting.

Vad jag har gjort:

Jag har burit honom i flera år.
Jag har försökt stötta, peppa, läsa på, prata, vara lugn, anpassa mig, skydda barnets trygghet.
Jag har uppmanat honom att söka professionell hjälp och gå till AA.
Han säger att han absolut inte behöver hjälp, att det “bara drabbar honom”, och att han “redan testat sånt”.

Hur det påverkar mig:
-  Jag är så medberoende att jag börjar tvivla på min egen verklighet.
- Jag har PTSD som triggas av hans beteenden.
- Jag får skuldkänslor av helt normala saker.
-  Jag pendlar mellan att minnas allt fint och att inse hur sjukt mycket som är fel.

Nu:

Vi har pratat om att flytta isär.
Han visar inga känslor alls inför separationen.
Pratar om dejting, bilköp, praktiska detaljer - men inte ett ord om drickandet, om ansvaret, eller om oss.
Det är som att sex års relation bara är bortblåst. Han visar inte ens någon form av sorg.

Min fråga:

Jag vet att jag måste lämna.
Men jag är så känslomässigt nedsliten att jag börjar tvivla.

Hur kommer man ur ett sånt här grepp?
Hur hanterar man skulden och förvirringen?
Hur gör man praktiskt med barn och boende när man är mitt i kaoset?

Och för er som själva varit i missbruk eller gått igenom behandling:

Hur såg ni på era relationer innan ni sökte hjälp?
Vad hade någon behövt säga eller göra för att ni skulle inse allvaret?
Är det vanligt att man förnekar allt och förminskar problemen så här?

Alla råd uppskattas.

@Tiffii det där känner jag väldigt väl igen. Lärde mig i ung ålder att det inte var någon idé att visa att man blev sårad eller arg för något, för då blev jag bara hånad/förlöjligad eller så fick jag dåligt samvete-snack. Så när jag hon gång på gång gar irriterat mig grön i vuxen ålder, har jag bara svalt det. Tills det till slut rann över, men även då var det ingen respons att få annat än dryga och likgiltiga svar.

Din egen hälsa är viktigast! Du gör helt rätt. De senaste två åren har jag fått två allvarliga, akuta sjukdomar och det har vänt upp och ner på min världsbild. Andra kanske inte bryr sig om det, för de förstår inte hur det påverkar en. Men jag vet, och jag skulle aldrig riskera hälsan - fysiskt eller psykiskt - för något.
Kämpa! ❤️✊🏻

@Zyrgon
Jag känner igen mycket här med min mamma. Hon tar gärna på sig offerkoftan och tar fram dålig samvete-snacket. Det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör, för hon har bestämt sig för att jag inte bryr mig. Jag nådde en punkt nu nyligen där jag inte orkade mer. Och sa upp kontakten. Hennes liv är hennes ansvar, inte mitt. Precis som din fars liv inte är ditt ansvar. Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Du gjorde helt rätt. Fokusera på dig själv nu. 🌻

@Thompa_68 tack så mycket för ditt svar. Du verkar förstå vad jag skriver och även förstå vad min man håller på med. Jättebra skrivet!!! Jag känner mig lite starkare av det du skrev. Tack!

Hej.

Jag är helt ny i detta forum men jag känner att jag behöver råd och stöd kring situationen med min pappa.

Min pappa har alltid varit glad i alkohol men de senaste tio åren har det bara blivit värre och värre.

Min relation till min pappa har varit lite upp och ner. Jag har aldrig kunna lita på honom och som ung kände jag mig otrygg när jag var hos honom (min föräldrar skilda sedan jag var 6 år). Han är omgift med en fantastisk kvinna som varit min trygghet när jag var liten och de är fortfarande ihop än idag.

Min pappa har alltid varit bra på att ta till”dåligt samvete-kortet” och i unga år tyckte jag det var riktigt jobbigt. Han har också psykiskt tryckt ner både mig och min styvmor med kommentarer. Han vet alltid bäst, han skall alltid bestämma, han skall alltid vara i centrum. Jag fick alltid höra att jag var otillräcklig och äcklig. Trots det så jag inget utan bara accepterade.

För 10 år sedan fick min pappa genomgå en hjärtoperation med ballongsprängning. Det tog mycket hårt på honom och han började tycka ännu mer synd om sig. Trots att han idag äter 12 olika mediciner dricker han också alkohol dagligen. Han har också den fula ovanan att ringa på fyllan.

Själv går jag igenom en tuff behandling med cellgifter mot blodcancer. Jag trodde han skulle bry sig men han säger bara att jag ska sluta klaga. När jag fick höra det från honom brann det för mig. Jag ställde ultimatum och sa att han måste ta tag i sina problem för jag har inte ork eller energi över till honom. Direkt kommer ”dåligt samvete-kortet” fram. Det är ingen som bryr sig om honom och han är hjärtsjuk.

Idag ringde han igen. Min styvmor förvarande att han var irriterad för att jag inte sagt något om jul ännu. Så när jag svarade fick jag allt höra att jag var egoistisk som inte kunde bestämma mig för hur jag ville göra på jul och han krävde att jag skulle vara hos honom. ”Det kunde ju vara min sista jul”. Jag slängde på luren och har spärrat hans nummer.

Trots att han beter sig så illa kan jag ändå inte låta bli att få dåligt samvete över att jag inte svarar eller bryr mig. Jag känner en enorm skuld trots att jag vet att jag inte borde.

Är det okej att bryta kontakten med sin far och tänka på sin egna hälsa?

PS. Min behandling är tuff men går riktigt bra så jag räknar med att få uppleva många jular framöver.

@Hoppfulla Jag måste också vara rak att säga att vad jag ser av dina inlägg och de trådar du startat så vet du redan svaret på din frågeställning, men har svårt att finna dig i det. Frustrationen i dig behöver få utlopp, och det är väldigt bra att du skriver av dig. Men du behöver också fatta ett beslut för din egen skull, baserat på vad du upplevt, sannolikheten till förbättring, risken att nuvarande läge fortsätter eller förvärras och vad konsekvensen av det då blir.

@Hoppfulla Jag lider med dig och känner tyvärr igen mig själv från tidigare i hur din man förefaller tänka. Har man inte gjort upp med sig själv att man inte kan dricka alkohol kontrollerat ser man bara negativt med att avstå alkohol. Det är full offerkofta på, man tycker synd om sig själv, anklagar omgivningen för att man måste må dåligt, ältar sin skit och sitter passivt och väntar på att någon ska ge en grönt ljus för att börja dricka igen. Mest troligt är ju att man ger sig själv grönt ljus för att få den där invanda och bekväma snuttefilten som känns så trygg. Att ens närmaste påverkas negativt struntar man i.

Om man inte kan slänga offerkoftan och fokusera på det positiva som nykterheten ger och de möjligheter i livet som den öppnar är det bara en tidsfråga innan man är tillbaka i destruktivt drickande. Jag förstår att du vill skrika ut din frustration, och kanske kan det väcka lite konstruktiva känslor och tankar i din man, men det är han och ingen annan som måste välja att ändra sin inställning och börja uppskatta vad han har istället för att fokusera på det han saknar.

Låter så tufft.

Men måste säga att tänk på dig själv! Det bästa för barnen är inte alltid att man håller ihop. De behöver en trygg miljö och en glad mamma ♥️

Jag vet inte vad jag ska göra. Min man har efter ett ultimatum från mig haft ett uppehåll med alkohol ett par månader nu. Men hela hans värld har rasat. Han tycker livet är meningslöst. Han går runt och ser ut som om han har förlorat allt. Han vill gå tillbaka och dricka ”lagom”. Det har vi redan provat många gånger redan och det funkar inte! Men han vill inte inse det. Han är olycklig, jag är olycklig. Jag är olycklig när han dricker men är inte lycklig nu när han inte dricker. Vad är skillnaden? Jag orkar snart inte. Det här är inte heller något liv. Jag har bett honom söka hjälp men han tycker inte att det behövs. Vad gör jag? Jag försöker hålla ihop för barnen men har lust att bara skrika. Drick din jävla dricka om du mår bättre av det för jag mår inte bra oavsett!

Ps om du vill öppna upp dig för omgivningen så vill jag berätta att jag ungefär sa så här:
X är en mycket bra man i sitt friska jag men inte i sitt missbruk. Dvs framhöll positivt den han var nykter, men var ärlig om det andra. Och att han inte var beredd att kämpa (ta behandling och medicin) för nykterhet, vilket måste komma från honom själv.

Ungefär 😊

@oroligsomfan
Han valde alkoholfritt vid några tillfällen, tyckte att det var sorgligt övriga.
Jag valde i det även att inte skydda problematiken utan berättade lugnt för de närmaste, talade även med hans släktingar. Alla förstod.

I sitt nyktra friska jag är han en mycket klok man som väl förstod mitt val.

@Rike
Tack för tips. Ska läsa om det en dag. Håller på att fördjupa mig i narcissism just nu. Det är mycket där som stämmer allt för väl 😓 Men jag har mått mycket bättre sen jag bröt med henne, så även om det är sorgligt så känner jag samtidigt att det var rätt beslut

@Åsa M ❤️

@oroligsomfan Åh så svårt. Jag är också lite orolig för jul, som vi ska fira hos min familj (min sambo har ett problematiskt drickande).

Förstår att det kan vara svårt att ta upp så direkt. Men skulle du kunna föreslå i förväg hur du vill att jul ska vara när det gäller alkohol? Tex en helt alkoholfri julafton men andra dagar runt är okej att dricka (när du inte behöver vara där på samma sätt). Eller att ni dricker i samma takt, långsammare och varvat med alkoholfria drycker? (Om du nu dricker själv).

Jag går just nu anhörig stödet här på sidan. Det är en liten distans "kurs" på fyra veckor där man får tips, råd och frågor till sig själv.
Där tycker jag att det finns väldigt bra konkreta råd hur man kan kommunicera med den beroende. Om du kikar på den kanske du kan lägga upp en plan för ett samtal om alkohol på jul. Följer han sen inte vad ni kommit överens om när julafton väl är där, kan du med gott samvete gå någon annanstans ett tag om du kommer på nån sån plats (helst i förväg). Kanske finns det en fin kyrka som har öppet dit man kan gå för en julfika och få andrum? Musik att lyssna på? Om det är för svårt med vänner. Eller avskärma dig på annat vis i hemmet och bara låta honom hålla på med sitt elände. Eller ska ni fira borta hos andra?

Jag är också ny på forumet och tycker det är så bra! ❤️ Kram!

Mitt ex har supit i mer än 25 år och ingen och inget har nått fram till honom. Av det han har berättat förstår jag att alla runt omkring honom förr eller senare har valt att distansera sig från hans kaos, så gjorde även jag. Han har barn som har valt att bosätta sig så långt från honom som de kan. Jag vågar inte ens tänka på hur deras barndom har varit. Du frågar hur du ska få honom att förstå. Det är en fråga som är svår! Hur ser du att du själv jobbar med förståelsen av problemet? Om du inte kan ändra på honom eller få honom att ha sjukdomsinsikt, vad vill du göra då? Vilken framtid vill du ha för dig och dina barn? Att vänta på att en sjuk person fattar kloka beslut är en svår väg att ta, men du är frisk och kan fatta kloka beslut, om du du orkar det förstås. 🤗

@Rike Tack för ditt svar. Det sorgliga är att jag har glidit ifrån mina vänner, mycket pga av att jag inte vågat prata om den här delen av mitt liv med dem. Så jag känner inte att jag har någon annan stans att ta vägen kring högtider, även om jag hade velat. Usch, inser nu hur tragiskt det låter.

Jag uppskattar att du delar med dig av din historia, och beklagar att din partner utsatt dig för det där. Får jag fråga hur din partner tog det när du beslutade att inte resa eller gå på fest ihop?

Men du ♥️
Många av oss delar erfarenheten. En fråga är - kan ni vara på olika håll?
Måste ni gå på samma fester osv - tänker att extrema situationer kräver extraordinära lösningar.
Jag tycker inte att du ska utsätta dig för detta, han får höra av sig när han nyktrar till - om du vill fortsätta relationen.
Skammen är hans, sen skäms man över att man lever med personen det är sant.
Min kastade mat på mig vid ett sådant tillfälle och rev sen ner en lampa o tjafsade med folk mm. Taxi hem o chauffören ville inte släppa oss utanför hemmet pga oro för mig.
Efter det utsatte jag mig inte för resor och fester ihop.

Tanken på jul och nyår fyller mig mest med oro och ångest. Sorgliga scenarion trängs i mitt huvud, där min partner dricker sig redlös, skämmer ut både sig själv och mig, blir elak och slutligen får mig att gråta och gå sönder.

Mellan högtider och sociala sammankomster är min partner nykter, enligt överenskommelse. Han är okej med det och har viss insikt i att han inte kan hantera alkohol, speciellt starksprit.

Men när det vankas fest är det som om all rim och reson försvinner. Han blir som en annan människa - destruktiv, egoistisk, argsint, elak. Allt blir kaos och förstört.

Så ja, jag är orolig och har ångest inför årets jul och nyår. Vet inte riktigt var jag ska vända mig, så skapade detta konto i hopp om att finna någon form av stöd.

Hejsan! Känner igen mig så väl i det du skriver. Har med haft det så i 20 år. Men i vårt äktenskap var det jag som nådde botten. Jag orkar inte mer. Vi började gå hos en psykoterapeut som var så bra. Å jag var helt öppen med min mans drickande å att jag orkar inte ha det så här. Med hans stöttning har min man nu sökt hjälp hos läkare. Han har lämnat Peth prov å ska göra det om ett par veckor igen. Å vi ska fortsätta gå till psykoterapeuten. Min man är anmäld till socialen för att han sökte hjälp så vi ska dit om nån vecka med.
Vi får se vad det slutar med vårt äktenskap i slutändan. Men just nu känns det fantastiskt att han sökt hjälp å att jag inte känner mig så ensam med våra problem

Delar inte din erfarenhet men förstår helt och hållet att du var tvungen att bryta. ❤️