Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror man ska tänka som på flygplan vid ett tryckfall: sätt på din egen syrgasmask först innan du hjälper någon annan.
Att vara anhörig och medberoende är otroligt tufft. Om han ska klara sig ur detta behöver han professionell hjälp, men det kanske även du behöver. Kan ni prata med någon, var och en för sig? Och kanske även tillsammans.

@hockeymamma90
Hej. 💜
Så jobbig situation du befinner dig i.

Så bra att du skriver här. Att få känslorna skrivna och samtal med andra.
Jag vet inte hur mycket kunskap du har kring beroende, hur det funkar?

Jag tänker som så att förhoppningsvis hoppas jag att det kan få dig framåt är insikt i hur beroende funkar.

Att insuga kunskap genom olika kanaler hjälpte mig att komma vidare, och hoppas det också kan hjälpa dig på vägen.

Kram.
🌺🌺

Det känns som att jag är i en känslomässig berg-och-dalbana. Min man dricker i perioder. Han har psykisk ohälsa som han medicinerar för. I perioder är det bättre andra sämre och då dricker han mer. Han säger själv att han dricker för att det i stunden känns bättre. Varje period slutar med att han lovar olika saker och det ska bli bättre. Det blir bättre ett tag sen är vi där igen. Allt det här blir ett känslomässigt kaos för mig. Jag blir ledsen, arg, får ångest, stänger av mina känslor för honom. Samtidigt som min man vill ha stöd, omtanke och omvårdnad. Jag vet inte hur jag ska hantera det? Jag vill hjälpa honom men samtidigt går jag sönder inombords av det känslomässiga kaoset. Hur hjälper jag mig själv att orka stötta honom?

@Lilla Gumman
Hej lilla gumman. Jag läser din tråd. Du behöver en samtalspartner. Vårdcentralen ska kunna erbjuda fem samtal med en kurator. Om du frågar läkaren igen och är tydlig att du behöver kuratorstöd så har du rätt till det.
I annat fall skulle jag byta vårdcentral om det finns där du bor. Är det möjligt?
Jag har erfarenhet av att ta mig ur ett medberoende efter 12 år. Jag har också erfarenhet av att bli sjuk av SSRI och fick kämpa i många år att bli frisk. Jag är frisk och balanserad sedan många år. Medicinerna gjorde mig sjuk. Jag fick flera sorter, mot sömn, ångest och för att vara i balans.
Jag har startat trådar tidigare och du kan läsa i dem.
Min erfarenhet av samtalsstöd, sjuksköterska, psykiater och psykologer är stor. Jag kan lyssna på dig om du inte finner något!
Jag vet hur viktigt det är med en professionell kontakt. Och jag vet hur svårt det är i väntan på att hitta den kontakten.
Jag har varit ett stöd för många och jag är väldigt hjälpsam av min natur.
Jag är också mindfulnessinstruktör och leder skogsbad. Så jag kan förstå att du blivit hänvisad till mindfulness och skogen.
Alla som jag har träffat i mina arrangemang öppnar upp och delar med andra. Det är fint. Jag är inte utbildad samtalsledare, men jag har erfarenhet från patientsidan sedan mer än 20 år. På fortsättningsutbildningar till instruktör i mindfulness får jag ofta frågan om jag är kliniker.
Jag vet inte hur alkoholhjälpen ställer sig till att jag erbjuder dig samtal. Jag fick det bara till mig, att jag har tid och möjlighet. Fundera gärna på det. Allt gott till dig.

Vännen...
Din rubrik säger mycket.
Vill du berätta mer om hur du känner o mår i det som händer?
Finns här o tänker på dig ❤️
Kram

Hej Kristoffer,
Jo, jag känner till att jag kan ringa till er ❤️Jag började så, och den jag pratade med hänvisade mig till min kommuns individuella samtalsstöd för anhöriga (dvs socisltjänsten). Stödet är fint i teorin men för mig hade hen inget konkret annat ön stöd för att tänka på mig själv. Jag önskar verkligen att få möjlighet att klargöra/lösa mina tankar! Det är ett fint råd att täbks på mig själv, men det är inte det som är mitt problem! Jag behöver en samtalspartner.

Önskar alla här en fridfull jul.
❤️
Allt blir bra är min devis.

@fyfarao God jul 🎄 Jag tror det går åt ena hållet eller andra. Jag kan ärligt säga att jag drack mer först i sällskap (innan han blommat ut likt du skrev igår) och ibland drack jag för att stå ut med honom och ibland för att då skulle han bli mindre full. Det känns fruktansvärt att tänka på nu men jag kan inte förändra det förflutna. Jag är "glad" för din skull att du hatar alkohol. Jag är också glad att det är över för min del 🙏🏼

Jag önskar dig en fin jul och att du får råd, mod och styrka i julklapp. ❤️

@sommar2023 så bra att du har kommit till den insikten! Då blir det lättare att agera. Man kan inte älska någon frisk. Ta dig ur det där innan även din hälsa är oåterkalleligen förstörd.

Du äger huset, du har tröttnat på karln. Du har all rätt i världen att sparka ut honom. Hans hälsa är inte ditt ansvar!

@Carisie För mig har det varit tvärt om. Jag kunde innan ta ett glas vin och ha det gott. Nu så hatar jag bara allt vad alkohol heter, förknippar det bara med tråkigheter. Men du har rätt, han är inte mitt ansvar🌸

@fyfarao Hej 👋🏼 vilken skitsits! Jag kastade ut min alkoholist ur bostadsrätten jag ägde. Det var ungefär samma stuk på hans fylla som du verkar ha det. Lämna. Du ansvarar inte för hans väl och ve - vi har bara ett liv vad vi vet. Den enda människa du behöver stå ut med hela livet är du. Så älska dig och kliv ur ❤️
PS Jag hamnade snett med alkohol under tiden jag var gift med min alkoholist. Vilket jag ångrat många gånger - men inte nu när jag har tagit avstånd. Den alkoholist jag var gift med söp ihjäl sig utan att fyllt 40 - jag var värd något bättre ❤️ DS

Allt är som vanligt här och blir bara värre. Jag känner inget för honom längre men har så svårt att slänga ut någon på gatan då jag äger huset vi bott i nu sedan förra året. Behöver råd. Jag har aldrig träffat en människa som är så egenkär och jag gör allt precis allt för att rodda i detta. Han har inget jobb längre och det fattar man ju. Imorgon är det julafton och han har supit upp all sprit ikväll så imorgon sover han, sedan kommer han börja jaga på juldagen. Just nu sitter han och ömsom gaggar eller skriker hur korkad jag är. Vad ska jag göra.

Jag har nog förstått att jag kan inte fixa honom för han vill inte. Från min sida har supit bort alla mina känslor och när jag numera har börjat tänka tillbaka på alla åren så har han tagit så många år från mig. Så mycket känslor, gråt och tankar jag lagt på honom de senaste 10 åren sen vi fick barn. Det var då jag kom på han att dricka ren sprit. Å vad har jag under dessa 10 år fått från han. Ingenting. Ingen man som stöttar hemma med barn å allt som ska göras å inget intresse för hur jag mår. Har varit sjukskriven i över 1 år för utmattningssyndrom. Men han har aldrig brytt sig. Bryr sig enbart om sig själv å ser efter sitt eget hela tiden.
Känner mig så sjukt förbannad å trött på detta. Har sagt till honom att vi pratar om detta efter jul för jag vet hans reaktion och det kommer bli stora problem vilket jag inte vill ha vid jul och december.
Sen får jag se hur stora steg jag orkar ta. Men ta mig härifrån måste jag. Tänker inte stå vi sidan av och se hur en person sakta med säkert super ihjäl sig.

Hej Mamman75! Vilken tuff situation, vad bra att du skriver. Det är tyvärr svårt att säga hur ni ska tolka den situation du beskriver, men jag förstår att det skapar stor oro och det är klokt att ni tar den oron på allvar. Om det händer igen så kan ni alltid kontakta sjukvården akut för att rådgöra. Du beskriver att personen själv inte ser några problem, har du pratat med hen när hen är nykter och beskrivit hur orolig du blir för det som hände?

@Lilla Gumman vad klokt av dig att du fortsätter leta efter stöd som känns vettigt och hjälpsamt för dig. Om du inte redan gjort det är du välkommen att ringa vår telefonlinje (https://alkoholhjalpen.se/linjen) om du vill, vi har mycket erfarenhet när det gäller att ge anhörigstöd och kan också hjälpa dig att se vad det finns för annan hjälp att få. Vad tror du om det?

Reflekterar över hur mitt liv såg ut förra året vid den här tiden, och inser att hela december förra året är som i en dimma för mig.

I början av månaden hade det stått klart för mig att min man faktiskt var alkoholist, och inte ”bara” riskdrack. Processen att försöka få klarhet i det hade då tagit en stor del av min energi under ett par års tid.

Är det något jag önskat att jag gjort annorlunda när jag ser tillbaka så är det nog att jag bara hade litat på att det kändes fel. Att jag inte hade fastnat i den tankeloopen, utan accepterat att hans relation till alkohol inte kändes bra för mig. Punkt!

En hel del energi känner jag att jag kunde ha sparat om jag bara litat på att det som kändes fel, var fel. I alla fall för mig.

Men fast än jag förstått att min man var alkoholist fanns ändå hoppet där. Att jag skulle ha fel. Att han skulle förstå och göra något åt saken.

På julafton erbjöd han sig att köra till och från firandet. Ett litet hopp i magtrakten, det betyder kanske att han tänker vara nykter. För att sedan krossas när han ville åka hem tidigt på kvällen, och direkt vi kommit hem svepte i sig ett antal öl för att sedan sitta bredvid mig och sluddra i soffan.

Som att befinna sig i en konstant bergochdalbana. Ibland i fritt fall.

I år är allt annorlunda. Vi har hunnit separera och flytta isär. Lämnat in skilsmässoansökan och fått betänketid. Mannen har kommit till insikt och har snart varit nykter ett år, och är nu den man jag förälskade mig i igen. Vi har sålt vårt tidigare gemensamma hem och vi har köpt ett nytt och flyttat ihop igen.

Vilken resa en kan göra på ett år!

I år känns julen lugn och trygg. Och visst är jag oerhört tacksam för att min man blev nykter. Men jag är faktiskt mest tacksam för att jag lämnade.

Oavsett om han varit nykter nu eller inte, så hade min jul varit lugn och trygg eftersom jag inte längre hade varit kvar i den där ständiga bergochdalbanan. Inte längre kastats mellan hopp och förtvivlan. Gått på äggskal. Väntat på nästa utbrott.

Jag vill gärna dela med mig av den känslan, och hoppas att det kan ge någon lite hopp om ett annat liv.

Det kan bli bättre och det kan bli bra. Oavsett om din partner slutar dricka eller ej.

Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom, för den drabbade och för alla som finns runtomkring.

Ibland kan vi hjälpa genom att ta avstånd, ibland hjälper inte det heller.

Men det kan hjälpa dig. Det kan hjälpa dina barn.

Önskar er alla en så lugn och fin jul det går. Och att lite mindre fokus läggs på den beroende, och lite mer på det du längtar efter och vill ha.

Ta väl hand om dig❣️

@ann74 Till sommaren. Bra mål. Mina barns pappa var också en bra pappa många år. På ett sätt kan jag tänka mig att det blir än svårare för dem att förstå varför det blivit så här då. Jag hejar på dig, du kommer komma ur det här.

@Nor.Li Jag försöker vara transparent. Har berättat för barnen att pappa är alkoholist. Äldsta sonen är orolig för honom, det märker jag. Till skillnad från dottern som bara är arg och besviken på honom försvarar alltid sonen honom när hon klagar. Han frågade mig igår om pappa har det bra på jobbet, han blev av med sitt förra jobb och jag märker att han funderar mycket på det och hur det ska gå med det här jobbet. Men tack för ditt råd. Ska försöka hitta en lucka när han är öppen för att prata och vara än mer transparent. Det är svårt att hitta hur mycket jag ska prata om pappa tycker jag, jag vill att barnen ska få leva sina liv och inte bekymra sig över sina föräldrar.

Hade liknande erfarenheter som dina barn. Kommer ihåg att skammen och skulden/ansvarskänslan gentemot min pappa var väldigt tung att bära. Skällde också, var så arg och ledsen för att sen i 14-årsåldern (efter att vi flyttade långt ifrån min pappa) stänga av totalt.
När vi flyttade hade min mamma ett kontaktnät som visste hur allt låg till med vår familjesituation, psykologhjälp etc. Jag tänkte att jag absolut inte fick avslöja hur vi haft det och varför vi egentligen flyttat. Lögnen och medberoende fortsatte och jag var verkligen på botten utan att omgivningen märkte någonting. Det som jag är helt säker på att hade hjälpt är att min mamma varit mer transparent. Visat att det är ok att prata, att det är ok att känna. Barn och tonåringar förstår så mycket mer än man tror ändå. Berätta om dina känslor och var lyhörd för deras. Inkludera dom, ni kan stötta varandra. Det är ok att önska att han inte finns ibland. Du är inte ensam och det är ur min synvinkel förståeligt. Ta hand om dig ❤️

@Filmen förstår att det är skönt att vara fri, sitter här med ångest inför julen. Men har bestämt mig nu till sommaren ska jag vara fri. Min äldsta är också arg och flyr hemmet men han har fyllt 18 nu den yngre som är 16 stänger helt in sig . Man tycker så synd om dom, dom hade en normal pappa när dom var små men tyvärr har det bara gått utför dom senaste 5 åren.

@ann74 Det tog alldeles för lång tid för mig också. På många sätt är man så hemmablind när man är mitt i det. Eller medberoende. Mina barn är 16, 14 och 8 idag. Tiden efter har varit svajig för dem i perioder. Mina två yngsta har gått och pratat med en psykolog vilket har hjälpt. Den äldsta vägrar. Han är mest arg. Men ändå, allt är så mycket lättare nu när jag är ifrån honom. Fick ett SMS där han skrev att han hade problem, han kunde inte betala bolånet. Någonstans där kände jag bara lycka över att vara fri. Inte mitt ansvar att hjälpa. Bara mitt ansvar att se till att barnen mår bra. Tänk på dina barn. Ge dem friheten. Ge dig själv friheten. Det är mitt bästa råd. Det är inte förens man kommer ur som man förstår vad man har varit med om fullt ut. I varje fall var det så för mig! Kram.

Jag tror också du måste fokusera på dig själv och barnen, du kan inte få honom nykter eller att han tar tag i sina problem, det kan bara han. Ta hand om dig och barnen! Förslagsvis funderar du på vad du vill ta upp med familjestödet, skriver en lista eller liknande så du inte glömmer. Jättebra att du har bokat in det! Och bra att han vill vara med, kanske trillar poletten verkligen ner för honom då. Stort lycka till och god jul till dig!

Önskar dig lugn och ro! 🤗

Det finns alltid tusen orsaker till att supa och ingen av dem kan man påverka som anhörig. Tyvärr.
Han behöver själv ta tag i varför hon super. Och du behöver fokusera på hur du mår i allt detta, för det är det enda du kan påverka. Kram 🤗