Senaste kommentarerna i forumet

@esterest vet precis hur det där känns. Mitt ex hade kaosat hela sitt liv, men berättade väldigt selektivt hur det hade varit. Jag var så kär att jag inte kunde lägga ihop ett och två. Nu så här i efterhand undrar jag hur i hela friden jag kunde ha missat det, det fanns så många tecken. Men jag ville inte se dem. När jag väl såg dem överskuggar de precis allt...
Många kramar till dig och alla andra som kämpar 🤗

Söndag.

Det är när jag ligger i sängen och stirrar i taket som jag skriver här. Medan han sover.

Jag drar mig lite för att titta in i den här tråden om att vara anhörig. Som ett litet hemligt tillhåll.

Det bränner i hjärtat när jag läser det jag skrev för två veckor sedan. För att det är sant.

Mina tysta granskningar av honom fortsätter. Har en inre sorg jag inte kan förlösa och hantera. Funderar mycket vad det beror på. Jag kan verkligen titta på honom och tänka ”hur hamnade vi här?”. När blev du alkoholiserad? Var du redan när vi möttes för ett halvt liv sedan , fast jag inte förstod?

Blir också arg över att mitt egna uppvaknande är så sent.
Skyller på livets alla andra kriser och utmaningar som kommit i vägen och där alkoholen varit mer ngt som skulle ha ”hjälpt”. Tänker tillbaka på svåra saker, hur vi stöttat varandra. Alltid över en flaska vin. Varför trodde vi det var lösningen.

Tänker på alla alkoholrelaterade memes som gillats och
delats. Alla mellan-raderna-skämt där vin varit svaret. Nu skäms jag för varje gång jag har delat dem. På riktigt.

Vi ska planera en sommarsemester. Jag vet inte. Det känns så påtagligt att alkoholen är en tredje person som påverkar planeringen för mycket. Lite som när barnen var små, man behövde en plan för blöjbyten, och rasta barn i parker för att få flyt på resan. Nu behövs en plan för alkohol. Låter kanske lite oklart vad jag menar. Men det skaver.

Jag kan romantisera om hur det vore om alkoholen tog mindre plats i vårt äktenskap . Skäms igen. För att jag inte vet hur jag ska förändra hans drickande.

@Angi10 det du själv kan kontrollera är om du vill vara i en relation med en alkoholist. Det här låter inte som en fråga om värderingar- är det kul att dricka eller ej, bör man dricka dagligen eller ej, hue stor är en normal konsumtion, är det omoget att bli full eller ej, bör man vara nykter om man ansvarar för (minderåriga) barn osv. Hans liv verkar kretsa kring alkoholen, vilket är ett ganska tydligt tecken på att han är beroende. Och du ifrågasätter det, vilket är sunt, men det kommer inte leda till någon förändring hos honom.

Detta är en beroendesjukdom och det går inte att älska någon frisk från den, tyvärr. Om de inte har sjukdomsinsikt och inte själva vill sluta dricka och söker hjälp, så kommer tyvärr inget ändras. Så hur vill DU göra för att ändra situationen? Vad behöver DU? Hur vill du leva ditt liv? Det är så lätt att lägga allt fokus på den beroende och helt glömma sig själv. Det är det sorgliga med att vara anhörig och medberoende, man utplånar sig själv och bara tittar på katastrofen, liksom. Tills det brister. Ta vara på dig själv i allt detta, det låter inte som att han har förmåga att göra det. 🤗

@Lingonet eller hur! Min man drar lätt i sig 10 öl och blir också sur när man säger nåt. Och är man iväg finns det inte på kartan att INTE drickaen kväll. "Alla dricker så här mycket" säger han. Men stämmer verkligen det? Känns som alla hans kollegor dricker väldigt ofta och mycket medan dom jag jobbar med knappt dricker alls. Man blir ju helt förvirrad hir det verkligen ser ut hemma hos folk.

@Åsa M vad skulle det kunna vara? Det man själv kan kontrollera?

Känner igen mig så, all ledigtid ska ”firas” med öl. ”Livet ska levas” som han säger. Det dricks inte bara en eller två öl. 12 starköl är inget enligt honom en vanlig kväll. En platta öl en fredagkväll är inga problem. Alla dricker när dem är lediga har jag fått förklarat för mig.
När jag säger att jag tycker det är nog så är jag dum eller så blir han sur.
Alla dessa bortförklaringar och all min ångest inför semestern.

Jag är mamma till 3 små pojkar och min man är alkoholist. Och jag önskar inget annat än att min man ska se att det inte är normalt att dricka sig full så ofta.

Mitt ex *kunde* inte sluta. Det är ju ett beroende. Man kan inte resonera med en sjuk person så de blir friska. Den dag han drack nio glas vin och tyckte detvar fullt normalt insåg jag att det inte någonsin kommer fungera att prata sig till en lösning. Har du övervägt att fokusera på det du kan kontrollera? Har du funderat på att prata med någon? Samtalsstöd kan vara väldigt bra för att förstå sin egen situation.

Jag har en man som alltid ska dricka när vi är lediga. Inte bara ta 2 öl till kvällen utan det ska börjas på eftermiddagen och fortsätta tills det är sängdags. Han säger att det inte går att ta bara lite och sen sluta för då somnar man. Nån annan gång är det för att det är meningslöst att dricka bara lite. Och så är det tydligen sååå kul att dricka. Finns inget annat att göra som är kul. Allt vi gör, all ledighet och resor har en stor prioritet. Alkohol. Jag vill också ta ett eller två glas vin på en uteservering men det är inte det enda som är viktigt, mysigt, roligt.
Jag har försökt prata med honom så många gånger men han vill verkligen inte sluta dricka eller ens dra ner på antalen. Jag vet inte vad jag ska göra. Har nån en liknande situation?

Tack ni båda ❤️
Ja, visst är vi hjälpare allihopa här, på gott och på ont.
Jag har återhämtat mig bra från akut sjukdom, som tur är, men lärdomen är: man måste fokusera på sig själv först. Ingen annan gör det åt en. Det är forumets läxa till mig, från dag 1 fram till nu.
Kramar till er, ni är bäst 🤗

@Åsa M kan känna igen mig i det där! Att finna trygghet i att hjälpa.

Tänker att det väl är grunden mönstret för en medberoende. Ibland kan det vara hjälpsamt, både för den man hjälper och en själv.

Men när en fastnar och inte tar sig ut sätter det krokben för en.

Hoppas du kryat på dig❤️

Ju mer jag läser här inne, desto mer förstår jag att min (snart ex) make fortfarande kan brottas med sitt beroende, även om jag i mitt huvud börjat diagnosticera honom med annat den senaste tiden.

Jag har varit på kvinnojouren på samtal idag. Innan besöket skulle jag bara tvätta av bilen lite snabbt. Körde in i tvätten, som så många gånger förut, dörrarna stängdes och maskinen gick igång.

Och jag fick panik! Alltså rejäl panikångest så pass att jag behövde ringa en vän.

På KJ förklarade hon hur kroppen ständigt befinner sig i fight-flight-freeze i en relation där det förekommer någon form av våld.

Jag skulle säga att de allra flesta som levt i en relation med någon som har ett beroende har utlevt våld i nära relation. Eftersom beroende personens hela fokus ligger på sig själv, och alla andra runt omkring på olika sätt får anpassa sig. Jag förstår om en tänker ”nej men så illa var det väl inte”. Så har jag nämligen tänkt själv. Men nu när kontakten är nästan helt bruten börjar mönstret falla på plats inom mig.

Så till frågan: varför är inte det man tyckt varit roligt skoj längre?

Jag tror kroppen bär på mer trauma än vi tror när vi bryter upp från denna typ av relation.

Är vi inte helt ute pågår ofta fortfarande visst våld. För mig just nu ekonomiskt och psykiskt eftervåld.

Så länge det pågår kan man inte börja bearbeta det hela.

Så länge vi borstar bort det med ”det var inte så farligt” kan vi varken förstå det vi varit med om eller bearbeta det på djupet.

När kroppen är i överlevnadsläge tänker jag att den inte kan prioritera ”skoj”. Ofta finns istället symptom på depression och ångest lurandes i bakgrunden när saker har pågått länge.

Kan det vara utmattning och stresspåslag som funnits med så länge att vi inte ens märker att vi går runt med det längre?

När jag ser tillbaka har andra försökt påpeka det en längre tid: du verkar stressad? Va nä, inte är jag stressad inte 👀

Men det är verkligen väldigt stressande att leva med en person som sitter fast i ett missbruk! Och det jag läser om ständiga påhopp tolkar jag nu som psykiskt och emotionellt våld.

De flesta av oss verkar vara riktiga slitvargar. Vi ger allt till våra nära och kära, utan att vara riktigt medvetna om vad det gör med oss.

Jag kan ha fel, men det här är min tanke kring varför saker inte känns roliga längre. Och varför saker som tidigare kändes som något enkelt helt plötsligt mynnar ut i panikångest eftersom marginalerna är så små.

Jag fick rådet idag att börja med mindre steg, försöka känna efter vad jag klarar just idag. Ställa mig frågorna kan jag det här? Vill jag det här? Orkar jag det här?

Kanske är det samma med det ”roliga”? Börja med något litet, som vi mäktar med och sedan bygga vidare på det?

Ta hand om er!

@cupcake9
Det är inget fel på dig! Du frågar varför man stannar. Förmodligen för att du trivs med han när han är nykter och för att du inte vet hur du ska gå.
Mitt yngre jag fastnade länge. Men då var jag ändå äldre än du är nu.
Jag var kvar länge. Jag firade mina 40 med honom och mina föräldrar. På en fin lunchrestaurang. Han var full. På lunchen.
Jag mådde så dåligt.
Visste att det var fel att ens leva med han. Och då levde vi inte ens tillsammans.
Men han bodde i mitt hem.
Som en hotellgäst.
Och tog för sig av mitt sparkonto.
Och allt som jag serverade honom.
Tills jag en dag sa stopp.
Inte en dag för tidigt.
Jag behövde lära mig.
Den kostsamma vägen.
På tid och pengar.
Men idag ser jag det som en.
Bra erfarenhet.

DU är värdefull.
Du är klok.
Du är insiktsfull.
Du är ung.

Och du har HELA LIVET.
Framför dig.

Tänk att du kan regissera det.
Som du vill.

Du behöver bara skriva ditt manus.
Som du önskar LEVA det.

En varm kram till dig.

Livet ändras med oss. Går man igenom ett helvete så gör det något med en. Ens prioriteringar ändras, sinnesstämningen påverkas, man blir annorlunda. Det är inte konstigt. Alla kriser förändrar en - till det sämre om man inte orkar jobba med sig själv, eller till det bättre om man vill gå igenom det och läka och bli starkare. Men det går inte automatiskt. Man måste vilja göra något, det behöver vara ett aktivt beslut som kommer från en själv. Att lägga allt på missbrukaren kommer inte göra någon av er friskare. Tyvärr :(

@Lingonet
"När är det nog?"
Vad händer om du släpper på fasaden? Vad händer om du berättar för någon som du känner att du kan prata med? Måste du hålla allt inom dig?
I mina öron låter det allvarligt när du skriver att du "Önskar bara att det fanns en knapp man kan trycka på för att få börja om."
Du skriver att du inte vill tipsa polisen om att han kör berusad för att du är rädd att han ska få vetskap om det. Om han kör berusad så riskerar han att vara med om en olycka förr eller senare. Och då får man hoppas att han kör av vägen och att allt går bra.
Då kan han bli av med körkortet och så kanske han behöver delta i en aktivitet med andra som har problem med alkoholen.

Du skriver att ekonomin är körd i botten. Ta kontakt med kommunen och be en budgetrådgivare om hjälp. Skapa en långsiktig plan för dig att skaffa ett bättre liv på egen hand om du väljer det.

Du har utmaningar och du är ensam och hårt arbetande heltidsmamma och medberoende.

Du kan få det liv som du önskar, men du behöver göra mycket jobb själv. Däremot så finns det också mycket hjälp att få. Genom kommunen, samtalsstöd genom VC, en präst eller kanske genom kvinnofrid om du känner dig "låst".

Du kan ta dig ur din situation, men då behöver du börja prata med någon som kan hjälpa dig med stöd.

Du behöver inte hålla fasaden. Jag förstår att det är svårt att börja prata, men för din skull så skulle det kunna vara en start. Och en början till något bättre.

Till en tryggare plats för dig och barnen.

Man behöver börja någonstans. Ta reda på vilken hjälp som finns att få. I all välmening.

Ta hand om dig!

@Åsa M Vad fint att du delar! Hoppas att du mår bättre idag! Jag tror att flera av oss här har fått så bra stöd av varandra så det är liksom här man söker tröst.
Så känns det för mig.
Ta hand om dig ❤️!

@has ❤️

Tror att det är ett stort problem, att den som dricker har ett jobb som sköts, som från utsidan ser ut att vara en fantastisk pappa, fantastiskt man och som gör allt för sin familj. Men ingen vet hur det egentligen är.
Kärleken om man får kalla det finns för den nyktra personen som man ser mindre och mindre av.
Som du skriver hur blir det med baren? Jag som knappt vågar jobba kväll för att jag vet att han dricker då. Att jag önskar att han kan bli stoppad på morgnar i bilen på väg till jobbet. Jag vågar inte ringa till polisen för att han ska få reda på att det var jag.
Förlorar han jobbet om han blir av med körkortet?
Hur blir han då?
Många frågor med svar men lika många utan svar.

Plötsligt en dag efter en längre tid med noll kontakt kan man nästan tro att man har läkt. Jag är nästan där, men akut sjukdom i våras gjorde att jag hamnade i personlig kris istället. Minns att jag låg i min säng på sjukhuset och loggade in här för att se om jag kunde hjälpa någon annan. Så sjukt egentligen. Men jag var tvungen att fokusera på något, förutom hur rädd jag var.
Väntar på er i trädgården, tjajjor! Storgråtandes, troligen. Men ändå. ❤️

Minerfarenhet att vänner får man….skulle det va.:)

@cupcake9 Det verkar som din pojkvän sätter spriten före allt annat? I varje fall före dig. Den som är tråkig är inte du utan han. På vilket sätt är det kul att umgås med någon som är dyngrak. Kanske funkar det för honom just nu, men om några år har förmodligen hans polare gått vidare till familjeliv, jobb o annat..
Det känns som du mest är kvar för att du upplever att du inte har några andra vänner. Kanske är det så just nu, men isf borde du kanske ta tag i det istället. Hitta möjligheter att göra roliga och utvecklande saker ihop med andra. Min erfarenhet får man oftast genom att göra saker tillsammans med andra. Kan vara danskurs, sommarkurser på folkhögskola, bokcirklar eller vad du nu är intresserad av.
Du har hela livet framför dig!!!
Släng inte bort det på någon som bara är intresserad av flaskan.
♥️♥️♥️

@cupcake9 du är ALLT oavsett om han finns eller inte. Förminska inte dig själv! Ditt värde påverkas inte av honom eller av någon annan. Du har ett värde som människa oavsett vem du är tillsammans med. Glöm aldrig det.

@cupcake9 Du. Det är inget fel på dig alls. Scrolla tillbaka lite ... såg ett inlägg av @has som var spot on. Du har ett eget värde. Låt inte din pojkvän få dig att tro annat. Det är din värld som krymper och slutligen är det bara han som existerar. Men vad du ska göra det vet bara du 🩵

Jag blir galen
Är inne på snart 2 årig relation med min sambo
Jag 24, han 22 år
Det har varit två år av svek,oro och ångest
Orsaken? Alkohol
Han har problem, dricker varje helg. Varje helg är en ursäkt att dricka. Grejen är att han inte kan hantera alkohol, han har inget stopp. Ibland hamnar han i fel umgängen bland droger osv
Jag har försökt förklara , ifrågasätta , varit arg och nu till slut fattat att det inte hjälper att skrika o vara arg. Jag har frågat om jag snällt kan hjälpa honom på något sätt, finns det nåt jag kan göra som gör det lättare ?
Men hans svar är att han inte har problem och att ”får man inte umgås med polarna eller?”
Jag vill inte vara en dryg flickvän, men det tär på mig
Min kropp har börjat säga ifrån, min magkänsla säger att dethär inte är hållbart. Jag mår för dåligt .
Jag ligger vaken sömnlösa nätter och väntar o väntar. Han lovar att komma hem en viss tid. Men det slutar alltid i att han somnar och kommer hem dagen efter
Jag vill hans bästa, utan honom är jag inget. Jag har 0 vänner och har börjat känna mig ensam i relationen också då jag känner att han sätter alkohol som prio 1. Vad mer kan jag göra?
Jag har börjat inse att det kanske är mig det är fel på. Är det fel att jag inte dricker med?
Jag har inte haft problem med alkohol innan jag träffade han. Men nu har jag i princip tagit avstånd helt , iallafall när jag är i samma sällskap som honom. Jag tvingar mig ibland att följa med på saker för sålänge jag är med så sköter han sig. Är han själv spårar han alltid
Jag är trött på att ha en dygnrak pojkvän som kommer hem varje helg o stinker sprit, jag är trött på att ligga hemma med en klump i magen varenda helg
Jag är trött på att må såhär, varför stannar man??? Varför kan man bara inte släppa taget
OCH är det fel på mig? Är det jag som är tråkig ?

@Självomhändertagande åh så fint! Den trädgården vill jag väldigt gärna befinna mig i känner jag.

Så fint att känna stödet här. I min alanon grupp verkar andra inte riktigt känna igen den här graden av manipulation, varför jag tänkt att det här är något annat än alkoholismen.

Men märker att vi ändå är fler som har samma upplevelse.

Det kommer gå bra. En dag i taget och det viktigaste först❤️

@has du är så stark, har har bemött honom så hittills och har fått samma reaktioner som du, "min" är lika manipulativ om inte värre så det gäller att vara på sin vakt.
Skönt att ha ditt stöd i ryggen när man börjar tvivla på sig själv :-)
Kämpa på och ta hand om dig också