Senaste kommentarerna i forumet

Verkligen en chock kan jag tänka mig att se hans lägenhet. Låter väldigt allvarligt tycker jag och funderar på om er bror inte har psykiska problem som han kanske dövar med alkohol. Andra droger? Du säger att han hör folk i lägenheten och det tyder ju på att han är psykotisk. Han säger dessutom att han vill ta livet av sig när han är påverkad. Undrar om ni pratat med er bror om eventuell behandling för sitt missbruk. Hur ser han på det? Vad vill han?
Jag hade ringt psykiatrins öppenvård för rådgivning och berättat precis det du skriver. Hade även ring socialförvaltningen och bett om råd. Socialförvaltningen ansvarar ju för missbruksvården och där finns hjälp att få både för honom och er. Din bror behöver troligen hjälp även av psykiatrin. Detta hade jag börjat med.

Nu är jag tillbaka efter flera år med alkolistbeteende där allt i vin- och ölväg går åt. Numera har vi sällan så mycket hemma och absolut ingen starksprit. Inga vindunkar! Det är en olöst depression i den här sjukdomen och så fort det blir stressigt, bråkigt om småsaker så blir det att börja dricka. Först i glas men sedan direkt ur flaskan. Usch! Äckligt. Raglar omkring i lägenheten och ramlar och blöder. Vill bara SOVA, SOVA flera dagar i sträck. Vägrar söka läkarhjälp och ev. få medicin. Har några få lugnande som jag ger honom när all alkohol är slut. Är kanske inte bra men vad ska man göra. Jag orkar inte längre. Är för gammal. Vill ha lugn och ro. Vi får flytta isär. Inte så lätt. Har just flyttat till större lägenhet. Trodde det skulle hjälpa...Jag ger upp. Måste tänka på mig själv ... de sista åren. Det gör mig så arg på mig själv som inte bromsade att flytta ihop för jag anade, kände på mig att han var sjuk...trodde jag skulle hjälpa honom. Idotiskt. Dumsnäll som man är...alltid hjälpa.

@Backen123 , Tack för dina ord...Bra ide om att åka i väg. Ja, detta är oerhört jobbigt. Han vägrar skriva på skilsmässopapprena med och då är det 6 mån betänketid fast vi inte har barn tillsammans... Helt sjukt!

Han är som ett barn. Skriker, hotar och messar... Han har ingen stolthet kvar, förnuft och verkar ha tappat alla gränser. Totalt gränslös. Jag försöker ta en dag i taget, och jag kommer som du, be till högre makter att han börjar titta inåt och se sin egen del i det hela.... Trodde inte det var så illa som det är. Önskar att han åker hem till sina föräldrar igen för då blir han nog kvar där... Jag är så glad att läsa att det har löst sig för dig:) Kram och fin dag!

@Ledsen o trött, slås av samma tankar som du, här trodde jag aldrig jag skulle hamna! Att man kan städa upp efter snus och annat, hjälpa sin man som ett barn. När flyttades ens gränser för vad man står ut med så här långt och hur långt ska de få flyttas?
Kämpar med att försöka känna var mina gränser är egentligen. Precis börjat försöka ta mig mot förändring men det gör ont. Hoppas du finner kraft att ta steget mot förändring också, hur nu framtiden än blir. Vi verkar vara många som behöver hitta tillbaka till oss själva. Kram!

@gros19 tack för dina ord!
Tog första steget igår genom att inse att jag inte kan rädda min man eller mig själv och vårt barn ur denna situation, utan MÅSTE få hjälp. Önskar så att denna mardröm ska ta slut och vi ska kunna leva lugnt och gott igen. Men vägen dit känns omöjlig att hantera och jag är rädd, så oerhört rädd. Mitt medberoende vill bara att jag ska krypa tillbaka i hans famn och ta tillbaka mitt stopp. Fortsätta åka med i hans turbulenta liv och missbruksbana. Just nu krigar mina känslor och förnuft med varandra och jag har så svårt att stå ut. Sorgen är överväldigande och ångesten fruktansvärd. Vaknar på natten och kan inte somna om. Allt väller över mig. Hur ska jag orka? Ifrågasätter om jag verkligen tolkat situationen rätt, kan inte riktigt lita på min inre kompass då jag säkerligen är ordentligt medberoende. Expert på att anpassa mig efter andra. Snälla kan inte detta bara sluta, hatar kaoset jag startat trots att jag vet att det nödvändigt för att vi ska få hjälp.
Evigt tacksam att jag kan gå in och läsa och skriva här. Gör känslan av ensamhet i stormen lite mindre.
TACK!

Hej!
Jag kan relatera så mycket. Min pappa har missbrukat sedan jag var 11 år, är 25 idag. Han har varit på cirka 20 olika behandlingshem. Han har varit nykter under kortare perioder, men majoriteten av dessa år har han varit aktiv i sitt missbruk. Har så många gånger varit rädd för att han ska dö, att jag ska få ett samtal där de säger att han nu är det. Tror att det är någon typ av mental förberedelse…. Det som hjälpt mig är att prata öppet om det, att inse att man inte kan kontrollera någon annan än sig själv (hur mycket man än vill). För min egen skull har jag valt att strypa kontakten när han är aktiv, jag får höra av andra när det går bra (t.ex farmor och farfar). Då återupprättar jag kontakt och njuter av tiden vi har tillsammans. Men visst är det en sorg. Skickar massor av kramar!

Hej! Välkommen till Forumet..🤗.Såklart är alla välkomna att skriva. Jag förstår att det är jättejobbigt när man är mitt i något, som bara blir sämre. I de flesta kommuner finns ju boendestöd..Det kanske hade kunnat avlasta dig? Det finns för personer som ” tappat greppet” eller som av olika sociala, eller psykiska skäl behöver stöd..Det kan också heta socialpsykiatri..Jag har själv jobbat inom det flera år. Man ansöker om hjälp hos kommunen. Ibland blir hjälpen långvarig, ibland bara för en tid. Många i din pappas situation som får hjälp eller stöd..Ofta är det anhöriga som inte orkar mer..Och anhöriga måste få leva, utan den enorma tyngd det innebär att ta hand om hela personens liv och svåra situation. Det är viktigt att du inte blir sjuk av situationen..Den som dricker eller på annat sätt mår dåligt, tänker sällan på dom runtomkring..Jag hade själv en pappa som var alkoholberoende under många år..Han bodde långt ifrån mig, så det var inte den kontakten du och din pappa har..Min pappa levde nykter sina sista 16 år, på ett serviceboende.Oavsett så ta en kontakt med kommunen, och se vad det finns för lösningar..Varmt lycka till.🌺🍃..

Man blundar så länge det går men till slut tvingas man inse att så här illa är det. Detta gör ju trots allt att det finns en möjlighet att hitta en lösning vilken den än blir. Jag tror att man måste i viss mån "gå sönder" för att kunna ta till sig den nya verkligheten. Det är oehört smärtsamt att inse sin maktlöshet men nödvändigt och samtididigt befriande är min upplevelse. men det gör ont. Sanningen är alltid bäst är min erfarenhet och det finns hjälp att få för er båda. Läs vidare här!

Nu ikväll förstod jag, min man är alkoholist.
Har hoppats och försökt, vänt ut och in på mig själv. Men det går inte, han är fast. Denna djävulska sjukdom som förändrar den jag älskar mest...
Känns som om jag ska gå sönder...........

Att skriva för att inte glömma är bra, orden gör verkan i sig. Så otroligt stressande för dig att han inte ger sig, kan du åka iväg en helg och vila? Sova hos nån du är trygg med en natt, tror du behöver få sänka garden lite och andas 🙏 när man är mitt upp i det där så känns det så maktlöst, minns när exet for omkring här på byn som en osaklig ande, störde mig inte direkt så men bodde i vårt hus och ställde till det för sig. Håller tummarna att ditt ex backar omgående och far till den där sommarstugan. Olustigt att han är i ditt hem när du inte är hemma. Kram och ett tips från mig, när allt blev övermäktigt bad jag om hjälp från högre makt, släppte taget och kunde inte göra mer just då, det funkade för mig 🙋‍♀️

❤️❤️

Hur ska jag någonsin orka ta mig ur detta. Sökt en lägenhet...igen. Har som så många gånger förut bestämt mig för att ta den, sen vet jag att när jag måste lämna svar så drar jag mig ur. Vill vill vill. Vad är jag så rädd för.

❤️❤️❤️

Heja EsterHanna❤️ Det är inte lätt men rätt.

@Backen123 Blir så glad för din skull, följde dig ju i kampen för ett bra tag sedan... Då våndades du över huset osv. Och nu flyttar han i väg med-så skönt! Jag fick ju "hem" min alkoholist som inte har något i det här landet... Han kom tillbaka även fast jag stängde dörren efter ännu en fylleresa.
Har gett honom nummer till socialtjänst och terapeuter...
Dock känner jag en krypande olust att han kan poppa upp här. Han står fortfarande skriven här, han har ingen fast adress...

Härligt och sorgligt att höra, härligt att du är hemma nu men så sorgligt att det blev som det blev, jag vet vilken kamp du fört 🙏 precis så som din terapeut sa, sa min lika. Träffade henne förra veckan, för jag ville knyta ihop säcken, få gå vidare, inte låta det ta mer energi. Hon beskrev mitt ex bortom allt det moraliska och etiska, att det är sjukdomen, när jag ställde frågor om situationer han gjort som är så främmande för mig, sånt man inte vill visa en annan människa men som han inte brydde sig om längre. Frötuna är härligt (ta med varma kläder, det kan vara lite kyligt inne) tystnaden var som balsam för själen.
Det du skrev om din dotter, mina barn märkte inget sa dom, men lillen drar inte dom djupa suckarna längre, vi är nära hela tiden och det är så härligt. Längtar till hösten, med lugnare på jobbet och renoveringar läggs på is. Huset är sålt och exet flyttade tillbaka till norr.
Vi får hitta nåt reatret där man får prata och boka på samma 🤗

Ja, så mycket skit man får höra när man driver igenom en separation. Jag har lärt mig av alkoholterapeuten, de spelar på en annan moralisk planhalva. Du kan inte förstå deras logik, så jag har slutat bry mig om konstiga utspel. En annan sak som är mitt mantra är - du kan inte vinna den diskussionen! Om du börjar att logiskt resonera kring alkohol och hur mycket osv, då är du en förlorare. Du kan inte vinna diskussionen, de försvarar sin "lilla bebis" (alkoholen) med näbbar och klor, som man själv skulle göra med en liten bebis.

Jag har några inspelningar med en full make som diskuterar mitt i natten. Bara upprepningar hela tiden, som en trasig vinylskiva och svammelargument. Så tragiskt att se, men också skönt - det här behöver jag aldrig vara med om. Och herregud - hur kunde jag stå ut???

Levanu_80, ja du har en tuff tid framför dig. Men låt det ta tid att återhämta dig. Se också tillbaka på det galna som är skönt att slippa och sörj över det fina ni hade. Ja, tänk på vad barnen slipper vara med om och vila i det. Kram

Härligt!! Glad för dig och er och håller tummarna! Varje dag räknas🌼🌸🙏

Min alkis är nu på behandling och det går bra för honom. Han ser ett liv som nykter och AA kommer vara till stor hjälp.
Jag kraschade och insåg att lång tid som anhörig kostat för mycket. Har börjat gå på alanonmöte och ska försöka lappa ihop mig. Är så arg, arg, arg.
This too shall pass.

Kraft till dig🌼

Denna ilska!!
Jag är också arg. Har nu strategin att ’bara vara det’ och se om det lättar på sikt. Men det tar kraft och tid. Hatar att det är så men inser att känslan måste hållas på med tills den går över eller transformeras. Men helvete vad jag vill krossa!
Heja dig!

❤️

Jag var på mitt första Alanonmöte igår och där var det flera som levde med nyktra alkoholister☀️

Sänder bara en massa pepp och styrka. Samma sits som du och får höra det samma att jag måste ha träffat någon ny. Tänker att det hör till sjukdomen att ha noll självinsikt. Man häpnar. Bra jobbat att du tagit beslutet. Barn har man ansvar för. Jag tänker att det är mycket värt för barn att se sin förälder sätta gränser och stå för det friska. Barn gör inte som sina föräldrar säger utan som de gör säger man ju. 1 oktober kan du börja bygga bo igen :) Ett tryggt bo! Stor kram!

Jag skriver så jag inte ska glömma. Jag ber honom sluta sända "jag saknar dig" - meddelanden hela tiden, ringa och messa. Han ömsom hotar, klandrar och skyller till och med hans eget drickande på mig...Om jag hade tagit ett glas vin hade han sluppit smyga. Jag vet, jag hör det själv.
Nu sa han att han kommer explodera av sorg och saknad om två, tre dagar och han hoppas att jag besöker hans grav.
Jag håller fast vid min sak. Han slängde ut sig själv. Jag bara stängde dörren. Har sänt en lista med kommunens nummer till ekonomiskt bistånd och missbruksenheten samt hans samtalskontakt på VC.
Men detta tar på mig...det tär...

Här har ni en till som efter 10 års äktenskap ska flytta. Får min lgh 1 oktober. Jag och mina 3 barn. Men visst tvekar jag. Mannen vill inte inse, skyller på mig att jag e otrogen mitt fel. Att jag e snabb på att flytta då vi he betänketid. Han tror jag har hittat nån ny därför jag flyttar. Jag sa till han för en månad antingen söker du hjälp eller så skiljer vi oss. Och han va snabb med att skriva på skilsmässa papperna. Nu när jag har fått lgh säger han att han vill söka hjälp ja han e helt desperat, sen ena stunden e allt mitt fel. Men jag håller mitt ord. Fast jag älskar honom fortfarande. Många känslor och längtar tills jag ska flytta