Senaste kommentarerna i forumet

@Orkar inte mer3 jag blir berörd av din historia och hur du har det. Kan föreställa mig oron och stressen det skapar inom dig! Hoppas du kan hitta stunder där du i alla fall kan samla lite kraft för dig själv. Det är sorgligt när våra föräldrar är/blir så destruktiva 😥❤️.

@Hallonpaj Är det sant?
Å Vad det gläder mig ☺🙏
Tack att du skrev det till mig. Det gör mig starkare. Tack ❤

Hej @Hallonpaj! Ja det kan vara väldigt krävande, och väcker så mycket inom en. Oftast så väcker det väldigt olika känslor och även minnen samt många djupa funderingar. Men skönt ändå att få ut dom, på något sätt för eller senare så kommer dom ut. Önskar dig allt det bästa och att du hittar bra strategier för hantera det ❤️🙏

@Vilsenmamma
” Sen våga vara i alla de olika känslorna och verkligen känna efter och leva ut dom. Det försöker jag göra. Jobbigt men känns alltid bättre efteråt.”
Precis så är det, man blir så matt. Tack för formuleringen.

Finaste ni!@livrädd @gladpålåtsas
Vad ni (vi) kämpar.
@glad p l:De tre första dagarna ska varavärst, att falla då är inte konstigt men ändå. Läste att 80%gör ett återfall första året som nykter.
Liten glädje att du fick möta mannen nykter en stund men helvete vad ont det gör när hoppet släcks.
Själv undrar jag vem mannen jag älskar är numera. Tror jag gick en skymt av honom för ett par veckor sedan men min hjärna spelar mig spratt. Känns ibland som jag inte vet vad som är sant. Hatar alkoholen som förstör liv.
Jag har lämnat, han börjar medicinera imorgon och ska läggas in. Jag har tagit avstånd när han behöver mig. Så skruvat svårt samtidigt som jag inte kan göra annat. Hans supande står mig upp i hela halsen. Jag har sagt att jag väntar tills han blivit nykter. Men känner nu när det finns andrum och gamla känslor trycker på att jag inte har en aning om hur det blir.
Samtidigt älskar jag karln! Den han var, men är tillit möjligt att laga?

Vill bara tacka för din tråd. Jag har fått många nya tankar och är imponerad av ditt arbete med dig själv🌹

@Heather jag känner igen mig. Det är sån sorg att se sin förälder, i mitt fall också min pappa, vara så destruktiv. Och sen pendla mellan glädjen och hoppet när man har de där fina samtalen och besvikelsen när alkoholen tar över igen. Jag försöker nu att hitta nån acceptans i att det kanske kommer vara så här för min pappa, dvs att han pendlar mellan nyktra och mer onyktra perioder, men att jag kan älska och stötta honom ändå utan att gå under själv. Men det är så svårt, jag vill så gärna hjälpa och ta över och säga vad handskar göra även om jag ju vet att det är hans sak att förändra. Jag får stöd av att läsa här på forumet. Och efter många års funderande har jag anmält intresse till en anhöriggrupp. Jag förstår inte hur jag ska klara att släppa taget men andra härinne verkar ha kunnat göra det då det ger hopp.

Jag är krass och har inte avsikt att vara negativ men kan inte låta bli att undra: berättade han verkligen för sin familj den där dagen?

Så mycket smärta. Heja dig❤️
När sjukdomsinsikt saknas är det hemskt, vad göra liksom? Missbruket försvaras som om det var ens barn. ’Kommer kunna dricka måttligt’ eller hur?
Min partner tror likt din att man kan välja det. Jag tror det inte, och vill aldrig sitta vid samma bord och se det dö i ögonen.
Jag kan gå hur långt som helst för min partner när hen nått steg ett på aa-listan. Men nu har jag lämnat, klarar inte av att tassa för någon som faktiskt inte vill, inte ser att alkoholen förstör vårt liv. I mitt fall ska hen in på behandlingshem och jag får se vem som kommer ut.

Hej igen. Det var ett tag sedan nu.
Jag konfronterade honom, med bilder och allting. Han gav ingen reaktion ifrån sig, det enda han sa var att han inte visste hur mycket det var. Vi hade en lång diskussion men inga känslor visades där igenom heller. Mer än stress. Jag försökte att inte anklaga och höll mig lugn. Dagen efter körde han till sina föräldrar och pratade med dem, ringde sin syster och berättade även där.
Så nu tänker ni säker att vad är då problemet?
En vecka senare hade vi kalas för honom. Han bjöd på öl och vin och hans familj drack. Min pappa tog inte en droppe. Hans familj har inte yttrat ett ord till mig om detta, inte visat något och låtsats som att allt är precis som vanligt. Precis som man man gör. Ingenting har rörts och det är ju positivt. Vad jag vet ska kanske tilläggas. Men jag tror inte det. Han har även tagit kontakt med en kbt terapeut och det är också positivt, inte fått något möte eller så än men det är i rullning. Så åter till mitt problem, eller vårt kanske är mest rätt.
Han har inte nämnt ett ord till mig gällande detta på över en vecka, han menade att jag var löjlig när jag tyckte det var dumt att bjuda på sprit på kalaset som var en vecka efter konfrontationen. Och tycker att om ett tag han börja igen.
Alltså ingenting om detta alls, och jag har försökt få honom att prata lite men det händer NADA!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till och det känns bara som att vi dansar runt ett problem som inte ska få finnas. Han vill inte berätta och inte heller att jag säger något till våra vänner utan vi ska bara låtsats som att allt är bra när vi är bortbjudna och ingen av oss dricker. Jag ser ett litet problem med detta då ingen ska veta något då han senast på sin födelsedag fick en flaska vin och en whiskey av vänner och av mina systrar. De vet alltså inte. Han har inte yppat ett ord till min pappa fast att han vet att han vet. Han tycker jag är löjlig när jag säger att jag är orolig för att köra och jobba och lämna han och barnen själv hemma då det tidigare druckits en del när jag gjort det. Jag vet inte alls vad jag ska ta mig till. Allt ska bara glömmas och gömmas. Och jag känner att jag spricker mer och mer. Är väldigt orolig för framtiden och drickandet. Tycker att det låter märkligt att det enda man reagerar på är när jag säger att jag inte vill se en droppe till utan att jag då går och tar barnen med mig så menar han på att någon gång i livet igen måste man få dricka men som jag känner just nu tycker jag det är fel att man tänker så. Har jag fel?
Det visade sig också att det hållit på i snart två år till och från. Mer eller mindre vissa perioder.
Jag tycker det är märkligt beteende från hans sida och från hans familj. De verkar ta så lätt på det och jag känner mer att jag vet inte var jag ska börja för att kunna leva i ett normalt förhållande med den här mannen igen. Litar inte ett dugg på det han säger då han fortsatte att ljuga under konfrontationen.

Vill också sända mitt varmaste tack till er som kommenterat. Ni fick mig att våga ta upp detta. Och även om det känns skit just nu så är jag jäkligt stolt över att jag faktiskt gjorde det.

Heather❤️
Tack Tröttiz, och bra formulerade knutar❤️
Önskar livet var lite lättare🙏

Känner igen detta 100% med pappa, nästan 70 år. Jag bor i USA, kanske undermedvetet flyttade jag först för att ”fly” och blev sen kvar pga ”livet”. Bott här många år o kommit hem så ofta jag kunnat. Ibland har det varit bra, en gång skit med riktig asfylla som mitt lilla barn var med om, men han var ok, vi pratade bra om det.

fortfarande blir jag rädd när det ringer mitt i natten. Konversationerna med pappa när han är nykter är som guldkorn. Men tyngden, rädslan och skuldkänslorna knäcker mig. Jag är enda barnet, 40+ med barn o krävande jobb. Nu har pappa rasat helt igen, nära döden men klarat sig igen, och jag är förstörd inombords-igen. Jag känner med dig och är så tacksam för alla fina råd folk har skrivit. ❤️

@Maja71 Tack! ❤️ Jag måste försöka låta bli att tänka "tänk om...?"!!!
Om man inte har förändrats någonting på 26 år, då är det mycket tveksamt att det kommer att hända någonting nu. Jag lyssnar just nu på Eva Rusz Relationspsykopater. Hon har precis sagt att han kommer att lova mig att han aldrig någonsin ska bli hotfull eller våldsam igen. Nästan ordagrant som han har sagt till mig.

@Hallonpaj@Starkochbräcklig
Kram på er. 💕 Beroende är grymt. Tror dock att vi anhöriga måste komma ihåg att vårda oss själva. Det är smärtsamt att stå bredvid.

Just nu kämpar jag olika strider inombords som många anhöriga nog känner igen sig i.
* Förnuftet säger släpp taget. Hjärtat säger annat
* Frustration och sorg med insikten att man inte kan leva andras liv eller förändra någon - viljan finns hos den andra
* Insikten om man fortsätter i en relation, att den andres destruktiva leverne påverkar mitt välmående. Och samtidigt insikten i detta att mitt eget bästa är att släppa ... Och för min del får jag dåligt samvete över den tanken.
*Att inse att det funnits galna situationer och det egentligen sjuka i att ändå klamra mig fast, och emellanåt tänka att jag är nog totalt dum i huvudet... Till en kompis skulle jag ha sagt - spring iväg!! Men jag klamrade mig fast, nog allt för länge. Tänk att man gör annat än vad man skulle råda andra till.

All styrka till er. 🌹

Värme till dig❤️ Ha hur gör man? Ställer samma fråga till mig. Jag letar mellan sorg och förlåtelse men att stå bredvid en älskad som väljer alkoholen får det att brinna utav helvete.
Tack gros19 för ord att man behöver hjälp även som anhörig. Jag kan känna att jag inte orkar/vill för alkoholen tar så stor plats redan och jag hatar att lägga mer tid och engagemang på den. Men ska man som anhörig läka är det nog vad som krävs. Tänker krasst ibland att när den kära har supit ihjäl sig kan jag sörja för då vet man vad man sörjer. Ett pågående missbruk är så jävligt för det är som en amöba man ändå hoppas ska få en form som en kan hantera.

omg, så sjukt mycket igenkänning i den här tråden :-(

@gros19 <3

@Självomhändertagande <3

Jag tänker så här- varför skulle du inte anmäla? Du har ju ingen skyldighet att anmäla men hur skulle det kännas för dig om han avled till följd av sitt missbruk och du inte gjort vad du kan. Ett övervägande du kanske behöver ta ställning till, men visst är ansvaret hans. Om du känner oro för dig själv så kan en anmälan även göras anonymt. Hellre en anmälan för mycket än en för lite är min åsikt. En sak är också att när en anmälan inkommer kan du släppa det, då är det socialförvaltningens ansvar att se till att han inte avlider eller utsätter sin hälsa för allvarlig fara pga sitt missbruk. Vad hans anhöriga gör eller inte gör är något dom får leva med. Jättefint att du tog hand om katten så den slapp plågas mer.

Känner en man sedan flera år som dricker för mycket. Han sköter sitt jobb och anser därmed att han inte har problem med alkoholen. Jag fick nyligen betala avlivning av hans gamla katt som hade blödande juvertumörer, han hade tänkt låta henne dö hemma. Jag kunde inte stå ut med det. Hunden var nästan död när han till slut tog honom till veterinär. Låg och rosslade. Jag anmälde inte till länsstyrelsen fast jag borde ha gjort det. Han ville hellre lägga pengar på alkohol än på sina djur. Nu dricker han alla dagar han kan om inte jobbet kommer emellan. Det kan vara flera dagar i rad ibland. Ibland tänker jag att han får väl ta ansvar själv för vad han gör, men det känns jobbigt att veta om det också, och inget göra. Han vill ju själv inte sluta dricka. Säger varje semester att efter semestern ska han minska på drickandet. Istället dricker han mer och mer. När han dricker sprit blir han oberäknelig och kan bli aggressiv.Han har två utflugna barn i 20 årsåldern och fyra syskon som känner till hans missbruk och konsekvenserna av det. Jag vet inte vad jag eg ska göra? Är det verkligen jag som ska anmäla eller ska man låta det vara, tänka att han väljer själv?

Hej,
Du har fått så många fina och kloka svar här. Vill bara säga att det spelar ingen roll om han dricker en eller 50 öl. Hans beteende är på alla sätt helt oacceptabelt. Du har gjort helt rätt.
Försök att spränga hål i den där motorvägen. Tänk att det är han som är orsaken till att du mår som du gör. Jag säger som min mamma " Var inte ledsen, bli förbannad".
Där ligger styrkan.
❤❤❤ till dig

Kraft till er❤️
Hatar alkis-skiten kungligt idag. Min kära är inte kontaktbar idag (på annan ort), egentligen lika bra men jag kan inte låta bli att tänka på vad han gör. Dricker såklart. Han ska påbörja behandling nästa vecka, det ger ett hopp samtidigt som han inte ens är i närheten av första steget ens en gång.
Jag är ledsen och arg och hjärnan har börjat blocka tankar på honom. Jag älskar, men vem då?
Cyberkram.

Fundering. Hur tänker ni ?
Måste man bli hårdhudad o tuff för o leva i den här världen? Räcker det med självinsikter om sig själv , ödmjukhet, osv ? Ja upplever världen som väldigt svår att leva i. Ja e inte den där tuffa med civilkurage när ja behöver osv. Hade funkat bättre i en kollektivistisk kultur där man ständigt tillhör en grupp o täcker upp för varandra. Ni som inte är hårdhudade. Hur gör ni ?

Och du, försök släpp oron för honom. Han kanske måste krascha för sitt kunna vända. Och det måste han göra på egen hand. Du kan inget göra om han inte vill se sanningen liksom. Klipp den tråden, jag tror det är det mest omtänksamma faktiskt. Både mot honom och dig själv. Man måste sluta att sopa upp i deras framfart.

Heja dig, Mia! Älskar att läsa om att du nu får det du visualiserat. Det låter inspirerande, du verkar hittat en ny stig i livet, och den bär mot bättre tider. Jag kommer tätt efter, visualiserar mitt och barnens nya hem, ett kedjehus i vår lilla ort. Inreder köket i mina tankar, sånt håller hoppet uppe. Längtar efter lugnet, där man kan bli den man var en gång i tiden. Bästa mamman, mer ork, mer rutiner. Blir så glad av att läsa ditt inlägg.