Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Jag har levt med partner i cirka 2,5 år men flyttade isär (kände jag inte hade något val) för tre månader sedan. Min partner har druckit cirka 2 whisky flaskor i veckan senaste året och säger att han haft för stor alkoholkonsumtion säkert 10-15 år. Han blir inte ”full” i den bemärkelsen att han blir stökig etc utan typ trött, går ej att få kontakt med, säger saker han aldrig skulle göra som nykter, går ej att ha diskussioner med osv. Ursäkterna att dricka har varit allt från stressigt jobb, dåligt väder, samhället, våra bråk, för det är för tråkigt att renovera annars etc..
sa ifrån upprepade ggr och det lovades att det skulle minska och sluta men inget hände. Jag flyttade ut o hoppades på förändring men nej. Vi fortsatte umgås men hamnar i konflikter där han stänger mig ute i dagar eller veckor. Efter händelse med stort bråk pga bodelning av gemensamt hus o han var onykter o betedde sig minst sagt dåligt har han nu bestämt sig. Men då vill han inte ha kontakt utan bara fokusera på sitt jobb och att inte dricka. Han ville nu iaf ha minst en v.. min fundering är bara om det verkligen blir förändring och klarar man på egen hand bryta ett så långt beroende? Och varför måste han stänga mig ute? Mår sååå dåligt av detta. Vill ju hjälpa och stötta osv.. någon som känner igen?

Oj vad jag känner igen mig i era inlägg!
Förnekelsen är nog den värsta jag kan hör Direkt om han har druckit. Ibörjan av vårat förhållande så drack han bara på helgerna. Vi har varit tillsammans i 17 år. Och nu har vi barn ihop. Problemet är att nu verkar det inte spela någon roll om han dricker på vardagar eller helg och han kan dricka i flera dagar i sträck! han har blivit otrevlig och stöddig mot mig. Inte mot barnen dock! Jag vet att han inte kommer sluta dricka förrän han själv vill det, när han e nykter då vil6han sluta, jag känner att jag inte vill rädda förhållandet längre. Men vågar inte ta steget.

@EsterHanna känner med dig. Det är tufft.
Inte nog med att du har ett barn, dig själv och en relation som du lämnar så ska du rodda i ett fullständigt kaos. De här kriserna tar oerhört mkt energi. Han behöver professionell hjälp, har du funderat på en orosanmälan? Du och din dotter behöver säkert också stöd? För att få guidning, lite trygghet och avlastning.
Han är svårt sjuk och det är en familjesjukdom, alla blir drabbade.
Till slut tänkte jag bara att nu får myndigheter ta över gör jag orkar inte.
Skickar en kram!

Hej!
Vad bra att du varit ärlig och att han vill sluta dricka. Jag har läst Tänka klart, jag tycker att den var lite pratig, men samtidigt tror jag att den hjälpte mig att förändra hur jag tänkte kring alkohol. Jag håller tummarna för er!

@Nora81
Tack 💕 du har också utmaningar...

Något jag önskar jag gjort annorlunda är att diskutera med honom mera kring mina upplevelser om drickandet och att jag tidigare skulle ha satt gränser. Gjorde mitt bästa då, men känner lite så nu. "Om jag ..." 🤨Kanske dessa två saker är väldigt vanliga gällande beroende och anhöriga. 🙄

Det som varit kan man inte få tillbaka, man har nuet och framtiden. Känns med sorg och tillförsikt.
🌹

@LitenSkär Tack❤🙏
Vi har pratat mycket de senaste dagarna. Jag har varit ärlig om mina känslor och egentligen för första gången lagt korten på bordet att han antingen måste sluta dricka sig full eller så flyttar jag.
Vi har beställt boken Tänka klart av Annie Grace som vi ska läsa tillsammans. Jag vet inte om den är bra men jag läste rundor lite här på sidan och såg att någon rekommenderade den. Han har sagt att han ska låta bli att dricka, iaf några månader för att få distans och kunna reflektera. Om han sedan väljer att vara nykterist eller om han kan dricka vid enstaka tillfällen vet vi inte. Låter kanske dumt men jag tror att han måste bearbeta detta ett steg i tagen för att känna att det är hans beslut och att han har kontroll. Jag har varit tydlig om att jag vill att han ska leva på ett sätt nu som han skulle leva som pappa, vilket han förstår.
Det känns lovande men jag vågar inte ha för höga förhoppningar. Jag är inte naiv och förstår att detta kanske bara är snack. Dock har vi aldrig pratat om det såhär. Vi försöker hitta strategier och sätt för att komma till roten av allt. Han vägrar AA och psykolog osv som man annars kan vända sig till.
Vi ska försöka hitta på saker ihop - skaffa hobbys som vi kan lägga vår tid och energi på och samtidigt försöka bearbeta känslor och tankar. Han påverkas så mycket av andra och dina frågor är så relevanta för jag vet inte om han kommer kämpa sig igenom det tunga för att bli så stark att han kan stå emot yttre faktorer. Han är som en stängd mussla vilket gör detta så jädra utmanande. Jag kommer stötta honom nu men jag vill inte glömma att om han inte kan göra permanenta förändringar som visar att han kan vara en bra pappa så måste jag lämna. 

Jag är så tacksam över att jag har hittat det här forumet och att ni svarar💜

Ringde och var tvärfull, orkar inte prata med honom. Då ringer han min dotter. Hon sätter på högtalaren. Han kan knappt prata och ömkar sig själv och ska ge henne råd om skolan. Så hemskt sjuk. Jag hjälper henne avsluta samtalet, hon får blocka honom. Vi pratar lite om det hela i bilen nästa morgon.
Mannen ringer på kvällen, mer nykter . Nej , han var inte full-bara trött.
Ser rött. Blir galen. Verkligen. Han blir tyst. Och lite chockad. Lägger på luren. Orkar inte med honom längre. Blir tokig på hans beteende, verkligen.
Ska kontakta tingsrätten i dag. Se om man kan skynda på den där j-a skilsmässan...

@Tröttiz en dag i taget ♥️

Ja, insikterna om hur mycket det har kostat kommer över dig nu. Det är nära till hands att undra om man ens känt personen.
Tänker på för en beroende är det viktigaste när hjärnan är haffad att få fortsätta sitt beroende och då är vi ju inte de roligaste människorna. Det är beroendet som kidnappat hjärnan. Skulle han tillfriskna och se med klara ögon hur destruktivt det är att leva aktivt så skulle han även se att du stått där och försökt hjälpa honom att ta hand om sig själv.
Var rädd om dig och hoppas du finner en stunds sinnesro idag. Det är din dag, din tid och ditt liv ♥️

@Nora81
Fint att höra om ditt möte. 🌺

Det känns också konstigt i tillvaron med det som varit, samtidigt med sorgen att han lever så destruktivt. I tillvaron finns en overklighetskänsla. 🤔 Och att jag inte riktigt känner honom då han varit mycket onykter och bakfull. 😔 Att man varit i olika världar liksom. Och vad hade vi? Ett skämt. En "relation"? Suck. Destruktivt åtminstone. Inte sunt. För väl att jag inte fastnade i flera år i detta kaosliv.

Och att man bara tagit, anpassat sig och accepterat vissa saker som med titt i backspegeln är helt absurt. Mina vänner försökte prata med mig i början, lyssnade jag? Nej förstås. "du är inte en sådan som är ihop med någon som återkommande kör onykter, du har ju dina värderingar". Han hade ju inte ens körkort, men det sade jag inte ...

Jag är också frustrerad på mig själv. Försöker tänka att jag gjorde mitt bästa just då, och att man med facit i hand ser annorlunda. Han säger han ångrar oss för att humor och att man har roligt ihop är viktigt, att han saknat det. Ja... Nej, jag hade inte alltid roligt. 🤯 Kanske det inte var roligt för att jag drack minimalt. 🤔 Tråkig och menlös enligt honom. Eller så tycker han även nykter så, vad vet jag.

Jag och vi alla får kämpa på. En dag i taget. 🌹

@Tröttiz ♥️ skickar dig en kram.
Idag var jag på al anon möte. Det var så fint att få dela precis det jag kände och höra andras delningar. Jag kände gemenskap och hopp. Det finns verktyg för att hantera sitt liv. Kanske skulle det vara något för dig också?
Jag vet hur man kan må när man sitter ensam med alla känslor och tankar, det är ingen lätt väg ensam.
♥️ Ta hand om dig

@MrsM starkt och bra beslut att vänta 🌸
Känn dig stark och stolt ☺️
Tro du att du kan nå fram till honom genom familjefrågan? Om han också sörjer att inte ha barn än så undrar man ju lite hur han ser på sig själv som pappa?
Vilken pappa vill han vara? En som dricker och allt som kommer med det, eller en frisk stabil och nykter pappa?
Kan han börja leva som den pappan han vill vara?
Istället för att dricka över sin sorg (som bara tar honom längre bort från barn) så vore det ju bra att jobba mer mot att bygga upp sig för att göra dig redo för barn.
Kan han göra det?
Om han inte lyckas vara den pappan nu, i levnadsvanor så är det kanske inte så sannolikt att han kommer kunna vara det sen. Det är ju inte direkt så att livet blir mindre stressigt och pressat när man får barn 😅 snarare uppstår det fler situationer där man känner sig slutkörd och behöver vila/lugna ner sig/ unna sig något etc…
Det finns ju också hur mycket som helst skrivet runt alkohol och barn som du kan ta fram för er båda att läsa tillsammans.
Se hur han ställer sig till det.

Det du berättar om hans umgängeskrets som uppmuntrar drickandet är ju helt klart ett stort problem. Kommer den yttre pressen någonsin försvinna? Kan de ändra sig? Hur ska din man klara av att hålla sig nykter även i den miljön?
Kommer de fortsätta dricka pch bli fulls fast barnen leker omkring dem på alla middagar och träffar?
Hur ser en reslistisk bild ut av erat liv med fsmilj där ni bor i dem umgängeskrets ni har?
Jag hoppas verkligen du hittar kraft och ork genom detta. Ta hand om dig själv, ladda batterierna och va med vänner och fsmilj som stöttar dig. ❤️

Idag har jag känt mig ledsen och frustrerad. 😔 Ledsen på omständigheterna, att alkohol kan ta så stor kraft, påverka människor och jag ser den som en delorsak till brytning. Människor omkring den beroende som påverkas. Han vill ju ha ett gott liv men är så i träsket. Jag upplever och upplevde att han inte vet eller tror att han kan ta sig upp. Långvarigt missbruk.

@Backen123 , precis så är det-precis där är jag nu. Har plöjt på, igenom allt-tror inte jag fällt en enda tår. Har inte fått chans att sörja alls... Nu ringer min a och är drängfull. När jag inte svarar ringer han dottern. Hon sätter på högtalaren och han kan knappt prata. Hjälper henne avsluta samtalet och sedan blocka honom. Vi pratar om det sen...
Fy, vet inte hur jag ska bli av med detta-nya brev med delgivning ang skilsmässan kommer. Men han skriver inte på ett endaste papper....

@Tofu jag tycker det är tuffa frågeställningar du ställer här på anhörigsidan. Förväntar du dig svar varför vi eller den mobbade inte går, ber nån dra åt ..... på riktigt? Vad säger din man?
Jag upplever det väldigt tydligt här vart många står efter år av rädsla, skam och mental trötthet och då är det inte så lätt att lyfta blicken. I flera år vet du nog inte om att du är medberoende, att du gör allt i din makt att allt ska bli bra för att till slut rasa eller komma i kontakt med ex den här sidan och få påbörja processen mot att ta dig ur eller tillfriskna.
Och att likställa det med mobbning som för mig förknippas så med barn känns inte heller rätt, för det är nog få barn som vågar sätta ner foten, eller?
Och som min alkoholterapet sa efter att jag ställt frågan, varför reagerar jag så konstigt, med en unfallande attityd många gånget?, du vet innerst inne att det är något som inte stämmer.

Jag vet vart du är, även om kärleken är död så finns ju drömmen kvar där du är. Det är en sorg och en kris att ta hand om, du gör det bra och är klok inför din dotter, fast jag vet hur ont det gör i en när den beroendesjuke visar sin sårbara sida, som sagt vi är friska dom är sjuka och där ligger svårigheten att säga nej i att hjälpa mer

@gros19 Förstår, 17 mil är en bra bit.
Jag ska på mitt andra al anon möte ikväll. Har varit på ett möte för ett år sedan och då kände jag mig malplacerad.
Nu kommer min sambo hem efter 1 månadsbehandling och jag känner att det jag behöver just det du beskriver att alanon ger.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det stärker mitt beslut att gå på möten ännu mer.

@Tofu Vilken intressant frågeställning!
Jag upplever att min partner är som två personligheter som han pendlar mellan. När han är i sitt friska jag så upplever jag honom ärlig, uppriktig och med en sann önskan om att sluta dricka och vilja att vara ett god partner. Han är kärleksfull. Så tar beroendepersonligheten över och jag känner en känslomässig distans direkt och han går in i en helt annan person (så upplever jag det), känns avståndstagande, börjar distansera sig och blir som en helt okänd människa för mig. Skapar situationer som gör att han tillslut dricker för att någon gjort något eller något har hänt (oftast är det han själv som triggar igång detta). De här pendlingarna gör att jag har jag har gått tillbaka för jag tycker mig se en människa som verkligen vill ur sitt missbruk. Det blir också som en destruktiv bindning i slutändan.
I en relation med en person utan missbruk så hade jag lämnat tidigare men det är svårare och tar därmed längre tid att komma till den punkten att man måste lämna för sin egen skull. Rent logiskt funkar det ju som du skriver men känslomässigt är det mer komplicerat och invecklat. Jag känner en skuld också i att lämna en person som är sjuk och kan dö i sitt missbruk. Samtidigt i hela den här processen så blir man sjuk själv ( eller så har man de sjuka mönstren med sig från tidiagre) man börjar själv gå in i förnekelse, skuld och skam och man trycker bort sina egna behov för att på något sätt försöka rädda eller hjälpa en person som egentligen inte bli hjälp av att man agerar som man gör.
Man brukar ju jämföra alkoholism med andra sjukdomar och när en nära anhörig få en sjukdom så lämnar man ju inte bara.
Det är väl därför medberoendet kallas djävulsdansen. Jag själv har dansat djävulsdansen i två år och det tar sin tid innan man slår i sin egen botten.
Jag tror det är en god hjälp att tidigt utvecklat förmågan att sätta sunda gränser, ha en god självkänsla osv för då har man det i sig att var och en får ta ansvar för sitt egna liv.
I slutändan när man når sin egen botten så kommer man fram till precis det du skriver.
Tycker det var en jätteintressant frågeställning och det är ju precis det du skriver en medberoende behöver inse så snart som möjligt, frågan är hur man kan nå den medberoende till den insikten tidigare?

Tack Backen! Tänkte på dig den 11 september-då gick er skilsmässa igenom eller hur? Ja, det är en bra regel men vet inte om jag vill ge honom ett hopp om ett år. Har inte koll på om han dricker eller inte... Och vill inte bo under samma tak, vill inte släppa efter inför min dotter. Hon bor hemma . hon ska se en stark mamma som INTE försätter sig själv eller henne i en risk. Han har mycket att ordna, jobb, pengar', körkort....
Vågar inte säga till honom att jag står kvar här och väntar...fast han ber mig om det. Snälla, vänta på mig-jag måste fixa mitt liv. Du är det enda i mitt liv som betytt något osv... Hur kan man säga så när man har ett barn dessutom?
Samma tak är helt uteslutet men jag är rädd för att det hela är för sent. Faktiskt. När jag sätter ner foten är det stop. Men gud vad ont det gör och vad svårt det är.

@kaeh
Jobbigt. Grym sjukdom. För mig var det bara - stopp. Jag vred ut och in, anpassade mig till max, sedan visste jag... Detta funkar inte, fastän det skulle finnas ömsesidiga känslor för jag dras med ner, och bland annat denna insikt är en jättestor sorg. 😔 För hans mående drog ner mig mycket bland annat för massa tankar, vad gör han, vad gör han inte, nu är det lugnt, när brakar det, jaha där öppnade han en burk ... Något som gjorde att jag orkade mer var nog att vi inte bodde ihop och att jag träffade vänner. Jag kunde liksom dra mig tillbaka.

Emellanåt är det ännu tungt. Svårt släppa helt, fastän jag inser det inte går och vi är inte ett par. Då försöker jag gå in riktigt i mig själv, och fundera på hur jag vill ha det, vad betyder mycket för mig. Jag vill inte anpassa mitt liv efter alkohol. Man kan inte förändra en annan människa försöker jag inse. Han slutar inte dricka för att jag ska må bra, han är sjuk. Och Så länge han inte söker hjälp kan inte jag stanna. Jag kan inte fatta besluten åt honom, då får jag fatta beslut för mig själv hur jobbiga de än är. Det som jag tycker är viktigt är bra kommunikation, men att man då tar upp jobbiga saker då den andra är nykter.
Sköt om dig. Kram. 💕

Å kära medsystrar, vad vi får kämpa. Jag skrev första gången här 2015, och det tog ytterligare 4 år, innan jag lämnade. Man kämpar och kämpar för personen man älskar. Men till slut orkar man inte mer. Jag kände att jag blev avstängd i mina känslor. Jag kände ingenting till slut. Så otäckt.
Jag tror man kan fortsätta i ett förhållande med en beroende, om man känner att man får ett gensvar. Om den beroende vill ändra sig.
Men som de andra skriver, du måste ta beslutet själv vad du vill med ditt liv. Och jag tror, till slut vet man.

@kaeh känner med dig.
Jag har varit i liknande situation i snart två år sedan men för ca en månad sedan så brast det för mig. Jag höll på att bli fysiskt sjuk och fullständigt tappa kontrollen över mig själv.
Jag polisanmälde honom för trakasserier på fyllan för första gången, jag insåg att jag inte ska stå ut med detta längre. Att han fick från och med nu själv ta ansvar över sitt liv. Det fick vara ett stopp på galskapen, jag nådde en botten i mig själv där jag insåg att jag blev fysiskt sjuk av detta.

När han så supit färdigt och blivit utkastad från annat ställe och inte hade någonstans att ta vägen vände sig till mig för att förklara hur han mådde så bad jag honom att vara tyst och lyssna på mig och så berättade jag för honom.
Berättade hur jag varit så rädd att jag ens inte vågat vara i mitt hem, att jag informerat min chef pga av hans hot osv.
Jag hade helt enkel fått nog och vägrade "stå ut" men jag förstår vad du menar. Man är inte redo förrän man är redo.
Att "inte stå ut" innebär också att man förlorar sin partner om han inte är villig att välja tillnyktrandet.
Det är ett beslut du behöver ta själv, göra upp med dig var dina egna gränser går oavsett vad han väljer att göra eller inte.
Nu går han på behandling men jag har fortfarande den rädslan att förlora honom i sjukdomen, jag har insett att jag behöver långt mer stöd än vad jag haft tidigare och behöver bygga upp ett liv utanför för relation för att inte falla handlöst om det sker och när det blir svajigt.
Det är nog mitt råd till dig att bygga upp ett nätverk runt dig där du får pysa ut de känslor som byggts upp inom dig, att få stöd och redskap att hantera honom så länge du vill hantera honom. Resten är upp till honom.
Det är sjukt tufft men det är nödvändigt och i förlängningen hjälper det förmodligen honom bäst att sätta gränser och inte acceptera att vara kvar om han inte väljer att ta hjälp för att tillnyktra.
Styrkekram och jag känner verkligen med dig <3

@Sisyfos tack så mycket! Du har helt rätt. Jag hade tänkt att prata med honom själv. Men nästa gång de var i samma rum så sa mamma att hon skulle lämna honom om han dricker kring hennes barnbarn igen, men jag ska prova prata med honom själv ändå. Jag vill absolut inte lägga det på min mamma. Jag vill inte lägga mig i deras relation eller vara en vågskål på något sätt, jag vet att de har de tufft med kärleken även utanför detta.

@Kennie Hans drickande upplever jag har eskalerat. Har fått höra att han alltid druckit mycket dvs att när han väl dricker så dricker han så han däckar. När han träffade mig upplevde dock omgivningen, eller iaf hans syster som var väldigt nära honom, att han drack mer sällan och då inte alltid lika mycket. Dock har han det senaste året blivit värre tycker jag. Inget jag säger har påverkat honom då. När det gäller detta i helgen så har paret vi ska till nu erbjudit sovplats. Då sa min man till mig att det är bättre om han säger att han blivit sjuk och att vi inte kan komma(typ dagen innan). För att det  hjälper då inte att säga att han ska köra för de skulle hetsa honom till att dricka, speciellt vännen vi ska till då han nästan är snäppet värre än min man.
Bästa vore att bryta med alla hans vänner men vi bor i en mindre by där alla känner alla o de är barndomsvänner. Han vill helt enkelt inte bryta med dom då han säger att de alltid varit kompisar och att de är så man är här (umgås och dricker). Den vännen vi skulle till bor dock en bit bort vilket jag tycker är skönt.
Vi har varit tillsammans i nästan 7 år. Jag kanske romantiserar det i mitt huvud, men jag tyckte att han ansträngde sig mer gällande att ej dricka (han drack absolut inte varje helg) och vi gjorde saker ihop dvs åkte iväg på saker där han inte drack. Nu kan vå oxå åka iväg på weekends osv, men då dricker han. Nu påstår han ju som sagt att han dricker för att han ej har barn och är ledsen över det. Men det beteendet hjälper ju inte så hans kommentar/ursäkt är så korkad

@LitenSkär Tack för ditt svar och att du delar med dig❤Att läsa ditt inlägg skaka om mig. Att hamna i den sitsen är något jag fruktar.
Alla svar jag har fått har fått mig att "tvingas" tänka. Och på ett sätt kanske alla dessa jobbiga tankarna är de som kommer få mig att till sist inse och förstå när det är dags att lämna drömmen, som nog egentligen bara är just en dröm - en dröm om vad vi kan och "borde" vara. Jag tycker att du är så oerhört stark som har tagit dig ur ditt förhållande och på så sätt ger dina barn en finare framtid❤

Jag har bestämt mig för att inte inleda någon IVF. Inte förrän han visat att han vill och har slutat (under en längre tid) eller om jag väljer att vara själv. Jag fyller snart 33 och att ha barn är min stora dröm men då inte med vilken man som helst. Som du säger så skall man vara petig. Jag vet att min man skulle vara en underbar pappa OM han inte dricker. Men kan han inte förändra det så finns det ingen framtid ihop.

Åh finaste @kaeh, jag kännner verkligen med dig. Det är sååå himla tufft när man är mitt uppe i det. Du frågar hur vi andra gör för att orka, för att stå ut lite till. Sanningen för många av oss här är att vi tillslut har insett att man inte ska behöva ”stå ut”.
På lång sikt går det inte att ha en relation med en alkolist, eller så blir den en oerhört destruktiv sådan.
För mig så fastnade jag länge i den där kontroll spiralen. Jag hällde ut allt jag hittade, jag bad honom vara nykter vid vissa tillfällen, jag satte upp gränser runt barnen, jag försökte stötta och skapa trygghet så att han inte skulle behöva ta till alkoholen som medicin. Jag granskade honom noga varje dag för att lista ut om han var full eller inte så att jag skulle veta hur jag skulle bete mig och om jag behövde hålla honom borta från barnen. Jag tog hand om allt hemma då han inte kunde. Allt detta gjorde bara att han drack mer och i skymundan. Så länge som han ändå visade mig sin tacksamhet att jag tog hand om honom så stannade jag kvar. Jag tog den vårdande rollen och blandade ihop den varma känslan av bekräftelse med kärlek.
Han tog sitt beroende aldrig på allvar och jag möjliggjorde hans drickande. Därmed behövde han aldrig göra något åt det. Jag såg ju till att allt fungerade ändå, även om det var dysfunktionellt.

Mitt råd till dig är att görs det väldigt tydligt för honom att alkoholen inte är välkommen men han är det. Det är hans beslut att dricks eller inte. Hans kamp. Han måste själv ta steget i rätt rikning. Försökt inte styra hans drickande men istället kan du avlägsna dig när han dricker eller be honom att gå när han gör det. Han måste märka att det blir en direkt konsekvens av hans drickande. Det enda du kan kontrollera är dig skälv.
Med allt detta sagt så kämpar man ju ändå in i det sista. Alla förtjänar en chans.
Kan du prata med honom om hur han känner runt att ta hjälp. Hans drickande kan ju göra så att han förlorar allt. Är det då inte värt att ta all hjälp det går att få?
Att få återfall kan hända och det måste man nog acceptera, men det är viktigt att hitta tillbaka igen. Hur känner han inför det?
Om han vill ha hjälp och komma tillbaka till nykterhet så finns det ju hopp. Om hsn inte vill så finns det ju ingen framtid. Jag kanske låter hård men det är min egen lärdom av flera år med en alkolist.