Senaste kommentarerna i forumet

Är medlem i några Facebook grupper, som handlar om missbruk. Där diskuteras det livligt om det är personens riktiga jag, som kommer fram.
Jag vill gärna höra era synpunkter.

Tack för svar. Jag älskar karln men inte hans missbruk eller den han blir av det.
Nu hade de inte återkommit från kliniken på en vecka, jag peppade att han själv skulle ringa upp.
Det är så mörkt. Han jobbar inte nu så jag tänker att dagarna spenderas med flaskan. Vi har brutit kontakt utöver lite mess (jag har satt en gräns kan inte ha kärleksrelation när han dricker)
Jag måste acceptera att han super bort sig och det är hans val men det gör mig så jävla arg! Och oändligt sorgsen.
Läste en nykter alkis text där hen skrev ’När jag hittade frågan ’har jag druckit färdigt?’ och svarade ja hittade jag motivationen’ Det slog an i mig men jag tror tyvärr att min älskade inte är färdig än.

@Morgonsol Åh vad gullig du, blir så varm i hjärtat av att du tänkt på mig! Jag har nog tappat hoppet och tron på att det någonsin ska ske någon förändring. Sist jag skrev var i maj och sedan dess har det fortsatt att eskalera och pappa har varit och fortsätter att åka in och ut på sjukhus och Maria. Nu ligger han på sjukhus med 4 brutna revben, värsta gradens inflammation i matstrupen (pga. alkoholintag), spräckt armbåge som han fått sy 2 stygn och spräckt ögonbryn. Troligtvis blir han utskriven idag och då återgår det väl till det vanliga igen.. Han säger att han vill men han är manipulativ och ljuger om det mesta så jag vet inte längre vad som är sant eller vad han säger för att han tror att vi vill höra det.
Jag blir stressad varje gång min telefon ringer och det känns som att jag måste vara tillgängligt hela tiden om det skulle vara något eftersom att det ända han har är mig, min farbror och min storebror (min lillebror har sagt upp kontakten med pappa och min storebror är nära till de också). Det är så påfrestande och svårt, jag pratar med soc och pappas kontaktperson som är superbra men han är maktlös och det är semestertider så det är omöjligt att få någon hjälp..

Hur mår du, har du kunnat komma tillbaka efter allt som hänt dig och bortgången av som fd. särbo? ❤

@Moonlight Jag blir så ledsen att höra att du också ska behöva känna den där oron, från båda dina föräldrar! Att man ska behöva vara förälder åt sina egna föräldrar, hur ska man orka? Samtidigt som man ska fokusera på sig själv och sitt egna liv. Jag har också funderat på att söka mig till en anhöriggrupp men steget dit känns så långt, jag har nog själv inte insett att jag behöver det samtidigt som jag vet att jag behöver någon form av stöd från andra som är i samma situation. Hur går det för dina föräldrar och hur går det för dig, får du någon ro?

@Dearself Jag har inte riktigt orkar hitta in hit vilket jag nu inte förstår varför när jag läser alla fina meddelanden och stöttningen jag får härifrån. Det har tyvärr inte blivit bättre sedan sist utan snarare tvärtom. Pappa åker in och ut och är just nu inlagt på sjukhus med brutna revben, sprucken armbåge, inflammation i matstrupen mm. Troligtvis skriver dom ut honom idag och allt återgår till "det vanliga" igen. Jag pratade med hans kontaktperson på Soc som är jättebra men maktlös... Jag kan inte se något stopp i detta och pappas kropp och psyke kommer inte orka så länge till, han blir skörare och skörare för varje gång vilket är fruktansvärt att behöva se på ifrån sidan utan att egentligen kunna göra någonting.. Hur går det för din son och hur klarar du dig?

Det är nu 2,5 år sedan mamma dog på sjukhuset. Hennes epilepsi pga alkoholen vill inte sluta. Hon gick in i status epileptikus, så de fick söva ner henne de sista dagarna. Mina systrar och jag turades om att vara hos henne den sista månaden och vaka de sista dagarna. Det förde oss samman på ett fint sätt och det blev ett fint avslut. Jag och en av mina systrar var hos mamma när hon dog och vi höll hennes händer. Det blev ett fint rofyllt farväl.

Min pappa dog 10 månade senare i sömnen. Han slutade att dricka när mamma dog. Han orkade inte mer. Hans kropp var så sliten och sorgen förlamade honom. Jag tog hand om honom till han dog. Det blev många fina samtal och han öppnade upp sig och berättade sin livs historia. Det fanns svåra dagar då hans demens ställde till det. Då kunde han få panik och springa runt och ringa på hos grannarna och leta efter mamma. En gång var jag tvungen att ge honom sömntabletter (jag hade ju ett eget liv med familj och arbete och behövde få sova) till natten. Då som han lugnt en hel natt och mådde bättre nästa dag, utvilad. Jag är glad att vi fick dessa månader och sorgen drabbade mig hårt när jag hittade honom död i sin säng. Jag var inte beredd och allt som sen hände med ambulans, polis, läkare och när de tog bort honom var så rörigt och ofattbart. Senare fick jag rapporten från rättsmedicin. Cancer (stora som cigarettpaket 2 st), de flesta inre organen var helt slut, levern var såklart helt förstörd, alla kärl var igenkalkade. Det fanns typ inget i hans kropp som var ok.

Idag kan jag tänka tillbaka och minnas det som var fint i min barndom. Det fina med mina föräldrar och de personer som de var. Jag har bearbetat mina trauman och kan nu släppa taget. Det har varit svårt men har nu accepterat det som varit. Jag lever ett nytt liv, på ny ort, där ingen kände mina föräldrar. Jag skapar mig nya minnen och älskar att vara med min familj, min dotter, barnbarn, mina syskon och deras familjer. Det är en ny tid för mig nu....

@Hallonpaj ja så är det nog, försöker läsa på och lära mig en massa!
I och med att han lovar mig att inte dricka så är ju min känsla när han nu tre dagar i rad druckit starköl mitt framför mig som om han skulle vara otrogen!!
Jag har inte påpekat något utan hållet mig neutral vill inte se honom i ögonen längre…
Han tiggde åt sig Citodon hemma hos våra bekanta som hen hade kvar efter en operation i våras!
Tror inte han tog några där men nu när vi kommit hem så tog det inte lång tid… när jag la mig sluddrade han och pratade osammanhängande (jag vet att han inte druckit då kan kom hem kl 22) å detta var för 45 min sedan.
Just nu är jag så djävla förbannad

Ofta är de friskare än oss anhöriga.
Ofta har de rätt i att vi knyter an för hårt.
Vi står inte stadigt själv och behöver ibland (eller alltid) någon annan person/djur/hobby för att vi ska känna att vi lever eller är värda.
Men självklart vill de ibland också ge igen för alla de bistra sanningar vi levererar.
Jag har tex alltid haft hund.
Denna hund har då alltid funnits med som en buffert mot alla människor.
En trygghet,någon att lita på som aldrig sviker.
Jag har sett det som att jag är den sanna djurvännen,vilket jag är.
Men också sett min lite för starka koppling som ibland ger den skyddande barriär jag behöver.

Jag tror att du på riktigt håller på att se dig själv med klarare ögon.
Detta gör väldigt ont ibland och man vill inte se sittstora hjärta som delvis egoistiskts.
Dvs man hjälper andra för att själv få må bra.
Fortsätt jobba och tänka.
Men var snäll med dig själv och låt digbockså vila från alla tankar om du klarar det.

Hej Lotta och varmt välkommen hit!

Vad fint att höra att du har fattat ett beslut som känns rätt för dig, där du väljer att ta hand om dig själv. Du har gjort nya försök med relationen förut och snabbt märkt att gamla mönster återvänt. Klokt då att prioritera dig själv. Det låter som att du har haft det jobbigt i relationen och att fokus har legat på din partners mående, snarare än på ditt. Trots det är det förstås oerhört smärtsamt att avsluta en relation. Det är även lätt att tvivla på sig själv när den andra parten bedyrar sin kärlek och lovar bättring. Därför är det inte alls konstigt att du "gick på den igen", som du skriver, utan snarare mänskligt.

Vad kan du göra framöver för att påminna dig själv om hur det har varit tidigare och att ditt mående är värt att prioritera? Vad finns i ditt liv som ger energi och mening, som du kan ägna dig åt nu under den tuffa perioden efter uppbrottet?

Skriv gärna här och berätta, här finns många som känner igen sig i dina erfarenheter.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hur har det gått?

Jag har läst och undrar hur du har det nu @vadgörman. Det är svårt när man så innerligt önskar tillbaka de fina sidorna hos den man älskar. Min erfarenhet är att vi är väldigt många som väntar och hoppas alldeles för länge. Och att priset får vi själva och våra barn betala. Tiden får vi inte tillbaka, men framtiden kan vi påverka. Det är missbrukarens val att följa med på ett nytt spår och ett ärligt liv. Vi kan inte välja åt någon annan. Det fungerar inte, hur mycket man än hoppas och tror.

Precis som du säger det behövs mer än avgiftning och det bör ske i anslutning till avgiftningen. Så blev det tyvärr inte men en vårdplan är planerad och kanske kan det vara något positivt med att hen återgick i missbruk omedelbart och t.o.m. att levervärdena var dåliga. Det innebär ju att man förhoppningsvis tar hänsyn till detta i vårdplanen och därmed finns större möjlighet att få rätt vård. Kanske kommer man underfund med att din vän behöver vård på behandlingshem t.ex. Jag vet självklart inte hur man planerar, men i slutändan handlar nykterheten om motivation. Ett råd till dig försök att inte lägga energi på det du inte kan påverka t.ex vårdplanen. Det leder ingen vart. Inte lätt men man mår bättre av det själv. Fint att du bryr dig om din vän men glöm inte dig själv. ❤

Fina du, tack för ditt inlägg! Ja, innerst inne vet man ju när något är fel. Igår var en bra dag, man glömde nästan allt som är dåligt. Idag minns jag igen.
Han och ungarna pladdrar samtidigt med mig på mataffären, jag fick ingen tänkero, än mindre chans att få en syl i vädret. "Vad ska vi handla", typ.
Jag sa ifrån, att "nä,nu är ni tre stycken som pratar samtidigt , jag kan inte tänka". En normal reaktion i min värld hade kanske varit att tystna lite. Men han vände på klacken och gick. Hittade honom efter ett tag.
Jag tänkte inte mer på det. Men det gjorde tydligen han, för väl i bostaden där vi är nu på semestern kom det:"nä jag tycker du svarade så otrevligt så jag gick" (lättkränkthet!!) Jag svarade tillbaka att han borde jobba på sin lättkränkta sida, och att jag inte tycker han borde ta det så allvarligt. Av ungarna och han var det bara han som tog illa vid sig.

Jag påminde honom o. Hur han själv betett sig när vi var i affären en annan gång. Då lackade han ur och började snäsa, ryckte matvarorna ur näven på mig (folk tittade), och för vad? Jo, för att jag och sonen gick iväg för att hämta servetter. :-O

Undrar om han börjar känna abstinens...( om han nu dricker igen)
Denna vecka kommer han på inget sätt att kunna dricka (om det är det han saknar)
Suck...Flera har konstaterat att han är ganska jag-fixerad och omogen i mångt och mycket, ändå blir jag så besviken varje gång.

Hur orkar man gå runt och vara lättkränkt???

Jag blir också så full av hopp av att få höra att andra har klarat sig bra och kommit ut på andra sidan detta! Att det ordnar sig med boende. Jag har rätt bra lön och när vi skiljt oss kommer jag bara ha csn-lån i skulder, så visst borde jag kunna få lån på hus? Hoppas att det dyker upp något som passar. Skönt att höra, behöver ständigt att påminnas, att lita på magkänslan.

Hej och tack för din tråd. Känner igen mycket och när jag läser blir det som punkter som konfirmerar det jag ju egentligen VET.
Magkänslan. Den vill inte ljuga, min hjärna vill säga åt mig att jag övertolkar eller är nojjig men när man varit med en alkis VET man när det är fel. Det gör bara så ont att inse.
Gaslighting och lögner. Den jag älskar älskar A mer och går i ledbandet.
Tröghet. Hatar trögheten.
Lättkränkt. Människan man haft nära samtal med går inte att nå.
Humorbrist. Jäklar vad humorn försvinner när A tågar in.

Jag blir full av hopp och imponerad av dig. Du går igenom ett helvete.
Jag har just gått igenom skilsmässa (med nykter alkis så inte av den anledningen) och mina spontanråd är:
Familjerådgivning. Vi valde en ny rådgivare (vi har gått tidigare) som nu följt oss igenom. Hon började bra: ”nu ska ni gå från kärleksrelation till att ha en föräldrarelation”.
Boka möte på banken där ev huslån finns. Jag sa som det var ’vi ska skiljas och sälja hus och ev köpa nytt hur gör man och kan du rekommendera mäklare’ Att få svar på en del frågor runt ekonomin lugnade(har inte gott ställt så små marginaler)
Tala sanning med barnen. De känner av och vet ändå. Att prata om det och att prata om att man kan vara både glad och ledsen samtidigt är bra att veta och inte farligt. ”Jag är glad att titta på film med dig men gråter samtidigt för att vi ska flytta hur känner du?”

Vill skicka pepp o kram! Det som händer nu är rätt. Kom ihåg att det du känner är rätt.
❤️

Önskar lycka till@Mimzan

Så mycket sorg. Känner igen det där att bli allergisk mot alkoholen, det blir att inget blir roligt, ångest i magen, spänt.
Jag är nu i situationen att ha brutit med min partner tills han är nykter. Å ena sidan vet jag att det är det enda att välja men samtidigt skriker det i mig. Men vet att det inte går att slåss mot missbruket, den matchen måste han gå själv. Försöker jag går jag sönder och förlorar medan han faktiskt kan vinna. Jag önskar som helvete att han vinner.
Ja jag tror man måste lämna.

Vill bara säga hej och skicka styrka så gott det går. Det är ett helvete att leva med Kung alkohol i hemmet.
Jag tror den som dricker inte kan förstå det lidande hen åsamkar, missbruket upptar hens hjärna så empatin blir svag.
Det gör så ont att älska en alkis, kung A vinner alltid så länge han är kvar.

Han kommer förmodligen sluta smygdricka nu iaf

Är just nu på mitt livs sämsta semester, trots att vi är hos goda vänner… han dricker nu starköl och vad själv om dem fast ingen annan drack igår! Nu har de börjat för dagen å jag vet inte hur det ska sluta 😭
Räknar bara ner tills vi kommer hem då tar jag min väska och åker till en kompis ett par dagar!
Han har gjort sitt val och jag gör mitt!
Han är i övrigt ganska kylig, svarat knappt på tilltal inte vänlig, han har taggarna utåt så jag inte ska attackera.
Det kommer jag inte att göra heller utan jag är typ som vanlig dock inte fysisk (pussas å så)

Varmt TACK för era kloka och inkännande kommentarer. Jag och hennes bror har pratat med henne. Som väntat var hon helt emot att prata. Vi försökte verkligen hålla oss till vår oro, det vi ser, situationer som oroar oss och gör oss rädda och ledsna. Är rädd att en del saker ändå blev konfrontativa ur hennes synvinkel, men vi gjorde vårt bästa. Det jag är nöjd med är att vi i familjen runt henne nu öppnat upp och delar våra tankar och vad vi ser, hemligheten håller på att spricka, medberoendet håller på att minska. Vi är fler som delar, som ser, som bryr oss som vill hjälpa, som kan stötta både henne och varandra. Vi har gjort en överenskommelse om att ha daglig kontakt nu under våra respektive semesterresor och ett OK att jag även har kontakt med hennes sambo. Inget smussel, vi bygger upp insynen, kontrollen och stödet öppet. Sen får vi ta det från det ... Jag återkommer säkerligen till forumet, så skönt att kunna dela detta smärtsamma med andra som vet hur det kan vara.

Finaste ni, tack för era stärkande och peppande inlägg! Idag känns det okej igen, trots att vi är iväg på semester som om allt vore som vanligt. Idag kan jag se en bra framtid, med barnen och katten. Där jag och (snart ex-)maken kan bara vänner och sams för barnen. Lite tårar föll för oss båda i bilen när vi lågmält pratade om allt vi planerat, men som nu inte blir av. Men annars en helt ok dag.. ni är underbara och jag är så tacksam för detta forum. Det går verkligen upp och ner!!!

Hej stardustinthesky och varmt välkommen hit!

Vilken tuff situation du befinner dig i. Utöver att din man dricker stora mängder alkohol utsätts du för elaka kommentarer och fysiskt våld riktat mot både dig och barnen. Vad bra att du vill skriva om det du är med om, och vad bra att du har berättat om hur du har det för dina närmaste. Att söka stöd hos andra är ofta ett bra sätt att hantera de tankar och känslor som dyker upp, samtidigt som en får andras perspektiv på det en är med om.

Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå. Många tycker det är hjälpsamt att prata med en professionell kontakt för att få stöd och hjälp. Som någon skrivit här ovan ansvarar Socialtjänsten för att du och barnen ska kunna känna er trygga. En annan instans som har stor kunskap och erfarenhet av just våld är Kvinnofridslinjen, där det är möjligt att vara anonym: http://kvinnofridslinjen.se/. Har du varit i kontakt med dem vid något tillfälle?

Det kan också finnas fördelar med att berätta om fysiskt våld som en själv eller barnen utsätts för inom sjukvården eller för Socialtjänsten. På så sätt dokumenteras eventuella skador, vilket kan vara till hjälp t.ex. när Socialtjänsten beslutar om insatser.

Jag vill verkligen betona att inget av det du utsätts för är ditt fel. Varken du eller barnen ska behöva känna rädsla i er egen hemmiljö. Här på forumet finns många som delar dina erfarenheter, du är inte ensam!

Ta hand om dig och fortsätt gärna skriva här.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja det blir som en sorgeprocess, känns ändå på rätt väg. Har träffat en kille som det inte är seriöst med men kul för min skull lättare att gå vidare. Och han vet att jag inte kommer ha något förhållande än på ett tag så det är skönt att vi båda står där. Han har också precis gjort slut med sitt ex. Så det känns ändå mycket lättare. Varje dag blir lättare. Också lättare när man hör familjen prata om vad mitt ex sa till släkten att han var fotbullshuligan och släkten bara vad säger han för något? @Ullabulla

Hej och tack för svar!
Jo han kom ut, en omtumlande vecka och sen drack han igen. Han kunde inte pga levervärden medicinera (typ variant antabus) och kunde inte hålla emot.
Kung Alkohol regerar. Nu ska han ’dricka måttligt’ tills värdena blivit bättre och få medicin då.
Förnekandet är det svåraste. Jag hatar skiten!
Frustrerad också över att han får en exklusiv vårdinsats men sen släpps ut utan livlina. Varför lägga medel utan att kunna lyckas? Kroppen kan renas men själen som missbrukar blir inte frisk för det.
Jo det ska göras en vårdplan och han ska få samtalshjälp och medicin, det är fantastiskt men glappet mellan utsläpp och vårdplan var för långt.

Ja men ska de bo halva sin tid med någon som de inte riktigt litar på då jag i så fall väljer att lämna? Tänker på mamman i hässleholm som valde att ta sina barn med sig framför tåget. För ingen lyssnade på henne. Det är ju absolut ingen självklarhet att man får barnen på heltid. Nu har jag inga såna tankar men det visar ju verkligen hur stark rätten till båda föräldrarna är.

A A A . I mitt huvud när ja vaknar.
När ja lägger mig. O drömmer om honom också😪 Hur får ja ut honom från mitt huvud? Ja kan inte sortera verkligen. Är så fruktansvärt känslostyrd. Vi hakade verkligen i varann på ett otroligt sätt som var drömmen i början men skapat ett rent helvette nu efteråt. Alla anklagande ord som nu spelas upp i huvet om o om igen. O ja måste ifrågasätta vilka ord som var pga hans egen ångest och vilka ord som han hade rätt i. Därför ja var inte mottaglig alls för nån kritik. O då tvivlar ja så mycket på mig, vad ja trott mig gjort bra men kanske inte alls är bra. 😪 Som att ja curlar min dotter. O hon är inte trygg med mig. Att ja är i min egen värld o hon inte vet var hon har mig. Att hon o ja har en absurd relation som är mycket tillsammans. Ja förstår inte 😪 Ja är ensamstående o har en dålig uppväxt bakom mig. Ja vet inte vad en fungerande relation är. Definitivt inte till en man. A sa att ja skulle tänka till hur ja tar hand om mitt barn därför hon kommer få problem senare i livet 😪 Ja känner mig inte trygg o ja känner mig misslyckad. Vill inte ha det här livet ja har med alla tankar o problem att urskilja en full dåres tankar med normala värderingar .