Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker du verkar otroligt stark, och målmedveten..Den styrkan behövs nu framöver..Vi med a-beroendeproblematik, är väldigt olika..Men dom flesta har en hjärna som är beroende av alkohol..Det kan vara så som många beskriver, att alkoholen går före allt annat..Då har oftast dom personerna stängt av mycket känslomässigt. Jag tror det är därför du upplever din man så kall, och avstängd..Jag är själv a-beroende, men började leva nykter för ca 5 1/2 år sedan. Jag levde då med en man som drack..Han gömde och smusslade, med alkohol när vi skulle sluta dricka båda 2. Jag hade också en känsla om att han ljög för mig..Han var undvikande, och betedde sig skumt. Efter några månader av vånda, så frågade jag honom, flera gånger vilket han väljer? Han svarade ”Vet inte”. Jag frågade honom, om han trodde han kunde dricka socialt framöver? Ställde frågor så många gånger, på olika sätt, tills jag fick ett svar..Ja han trodde han kunde dricka lite. Vilket inte går för någon med A-beroende. .Då tog jag kontakt med bank, för att kolla lånemöjligheterna? Det gick fint! Jag visste att det skulle bli svårt att få ut pengar av sambon..Så jag räknade ut en lägre summa eftersom han stod som ensam ägare på huset. Det gick han gick med på..Jag orkade inte ta in jurist, bara jag kunde köpa ett hus. Jag jobbade som en galning. Sa till barnen, att nu sparar vi pengar till huset..Dom förstod, och bad inte om saker i onödan..Jag planerade i huvudet delning av möbler, handlade extra kläder till barnen. Extra hygienartiklar mm Så jag slapp att köpa så mycket sen. Förberedde och planerade med barnen, så dom var med på noterna.. Barnen var 13, och 19, och 2 var vuxna. Dom hade också för längesedan lessnat på pappans drickande, och var rädda om min nykterhet. Jag tog med barnen på husvisningar. Visst kändes det jobbigt många gånger..Men det var det absolut bästa jag kunde göra om jag och barnen skulle få ett gott liv❤️..Jag var lite klen ibland, men fick mycket stöd på Forumet och av mina vänner och vuxna barn..Jag har en lååång tråd om själva separationen på forumet. Du kommer att klara det fint. Du är så mån om barnen..Och dom kommer må bra när mamma mår bättre..Lugn och ro utan alkohol i ett mysigt hus och utan en supande och , ljugande partner, önskade jag mig, och det har jag nu..❤️💫

Det låter som en mycket jobbig situation du har..Men du kan förändra..Bra att du har börjat öppna upp för samtal med vännerna..Det gör att du kan ta fler steg i rätt riktning. Din man gör stora skador på barnen..Både fysiskt men framförallt psykiskt. Jag känner till liknande situationer, och familjeförhållanden som ert. Där har barnen beskyllt mamman som låtit det fortgå, och inte separerat. Det kan komma senare när barnen blivit äldre..Du låter förnuftig och stark. Ta kontakt med någon, som kan hjälpa dig vidare. Kommunen har ju många olika personer som kan hjälpa till. Familjeteam, osv. Ta hjälp snarast, innan barnen far mer illa. Ofta kan det vara svårt när man är mitt i situationen. Du kan välja ett fritt och bra liv, barnen kan inte välja alls. Styrkekram. 🍃

Håll i harmonidrömmar.
Han dricker och verkar inte vilja/kunna sluta.
Det är en tung tid och mycket sorg du har framför dig.
Det blir kämpigt men sen börjar det sakta ljusna.
Fall inte för ev försoningsförsök.
Då är du på ruta ett igen.

Mycket frågor vad det gäller mannen, men jag tycker det är viktigare vad barnen tänker och känner. Tror du har mer nytta av att fråga dig varför du lever med en man som knuffar dig, är elak, kastar saker på dig och slår barnen, som är rädda för honom. Du har för länge sedan slutat hoppas på att han ska bli nykter säger du och tycker samtidigt att det är skönt???

Finns det inga tankar på att separera från mannen speciellt med tanke på att du inte känner mågot hopp att han ska bli nykter? Mitt råd är sök hjälp för egen del. Det här är enligt mig inte ett sunt sätt att tänka och du säger ju även att du fått kroppsliga symptom som beror på stress. Kurator på vårdcentralen kanske alanon, något anhörigprogram som kommunen brukar erbjuda kanske är ett alternativ. Är du rädd för mannen finns det ju t.ex. kvinnojouren att rådgöra med. Det viktiga är att barnen har det bra och dom ska varken utsättas för att bli tilltalade med en hög elak röst eller som du beskriver en "liten örfil" och inte heller se på när han behandlar dig illa.

Hur tänker en alkoholist?

Min man som jag har flera barn med dricker. Semestern är alltid en svår period. Man kan väl kalla honom periodare. Men perioderna han dricker är nog fler än de han är nykter.

Nu är vi iväg på några veckors semester i skåne. Hans packade resväska är fylld med alkohol, och nåt klädesplagg på toppen. Men han vaktar den noga, som att man inte skulle förstå. Inte en dag är han nykter.

Humörsvängningarna är stora och aggressioner kommer ofta om någon gör fel, även om han är nykter för stunden för han vet att vi ska iväg med bil tex. Även små elaka kommentater dagligen. I aggressionerna kan han även vara fysisk både mot mig och barnen. De är lite rädda för honom då han visar den sidan. Mot barnen kan det vara en liten örfil och mig kan han ta tag i, knuffa eller kasta saker efter. Även om barnen ser på. Även hög elak röst mot barnen då de gjort "fel" vilket gör dem rädda. Men det mesta är mitt fel för jag är torr och tråkig vad gäller tex vårat sexliv. För osugen helt enkelt. Otroligt misstänksam mot mig avlyssnar mig och försöker snoka. Tyvärr finns inget spännande att hitta.

Jag själv har börjat få symptom från min egen kropp det senaste året, symptom som tyder på stress. Känner mig inte stressad men jag förstår ju att situatuonen vi lever i påverkar mig väldigt mycket. Trots att jag känner mig stark, friare än på länge.

Jag har dragit ner rejält på mitt sökande efter gömmor, jag vet ju redan. Ibland letar jag ändå men känner inte att jag måste söka. Bryr mig inte längre att förmå honom att sluta dricka och jag har för länge sen slutat hoppas. Och det är så skönt.

Har mer och mer börjat fundera på hur han tänker och känner. Hur tänker en alkoholist? Hur känner han? När han är elak? Trots att han är nykter? Varför gör de så?

Och en till fråga, hur kan en kropp ändå hålla så pass bra när man dricker så ofta så länge. Detta har ju pågått mer eller mindre under många års tid. Hur kan kroppen orka? Varför blir han inte sjuk?

Ibland önskar man att han skulle bli sjuk så fler fick veta hur det står till. Ser inte hans närmsta familj, eller vill de inte se? Mamman och pappan?

Själv har jag öppnat upp mig för några nära vänner och närmsta familjen, vilket har hjälpt mig enormt.

@Mimzan
Jag känner så med dig. Jag har själv en dotter i 35-årsåldern som håller på att förstöra sitt liv på grund av alkoholen. Eller om det är alkoholen som håller på att förstöra hennes liv, kanske mer adekvat uttryckt. Det är en lurig, djävulsk sjukdom. Gros 19:s synpunkter är som alltid bra. Min dotter har inga barn, men det är så smärtsamt att se hur hennes liv håller på att gå åt pipan. Hon har jobb, lägenhet osv...hur länge? Tyvärr har jag svårt att känna hopp längre, hennes sjukdom har gått så långt. Precis som du skriver, smärtan är för stor för att rymmas i mig. Känns ibland som om jag inte orkar leva längre, men jag har två (vuxna) barn till som behöver mig. Så jag fortsätter försöka hitta ett sätt att leva med detta. Stor kram och hållna tummar till dig!

Du kommer troligen att svaja rejält.
Jag minns hur jag for mellan fri,glad,lättad.
Till övergiven förtvivlad och uppgiven.
Ofta under samma dag och ibland tom under samma timme🙂
Det är normalt och en sorgeprocess man ska igenom.

@Mimzan

Jag har inte barn själv, men annan anhörig som har beroende. Måste tära så mycket att ha son/dotter med problem. Jag har dock tagit upp drickande själv med anhöriga och det är jobbigt ...

Ett tips är att man tar upp saken ur sitt perspektiv, hur situationen upplevs.
Att hänvisa till vissa situationer kan man också göra, vad som hände och hur det upplevdes. Kanske även att ta upp följderna om hon fortsätter i samma bana.

Fast man försöker att vara "mjuk" men bestämd kan det ändå tolkas som att man går till angrepp konstaterade jag. Då är det på sin plats att ta upp de saker personen gör bra, och att också hänvisa till dessa.
Kram. 💕

Känns faktiskt lättare, kändes som att vi behövde testa för att kunna gå vidare och känner mig helt färdig. Absolut att jag saknar den fina personen som han var men resten saknar jag inte. Utan det har gett mig mer smärta än lycka. Så det var rätt att gå och är glad att han tog steget för då kan jag faktiskt gå vidare.

Haft två usla otursdagar i rad nu, maken är iväg till sina föräldrar över helgen. Jag hemma med barnen, och allt som kan strejka har strejkat. Senast kaffebryggaren som kraschade . Inombords kämpar jag mot panikångesten, och försöker hålla mig sysselsatt. Så svårt att se positivt för tillfället. Kan prata av mig med bästa kompisen men hon har ju egen familj och har ju varken ork eller tid att lyssna på mitt tjat. Och jag har väl inte så mycket att säga heller. Det värsta är känslan av panik och sen den förlamande sorgen som sköljer över mig till och från. Sen tanken på att jag kanske inte hör till detta forum eftersom det inte finns några bevis för att han dricker igen, och att han totalnekar. Hemsk helg. Imorgon åker vi på semester med barnen. Sedan hem och berätta för dem att vi ska skiljas. Jävla skitsommar detta blev.

Låter bra att berätta vad som gör er oroliga och skönt att det finns en pappa som tar hand om barnen. Sedan tycker jag det är viktigt att inte tala om vad som din dotter bör göra, tänka på att logiska argument mestadels inte har någon effekt. Som du själv skriver är det känslor som styr beroendet, känslor man inte kan hantera på ett konstruktivt sätt. Så tänker jag. Tjat, förebråelse eller tårar tror jag blir ett hinder och det bör man undvika. Sedan fick jag lära mig under ett anhörigprogram att man inte ska berätta, konfrontera följderna av ett missbruk. Tror att den beroende är fullt medveten om allt men som jag tidigare sa det är inte logiken som styr ett missbruk. Man kan ju också berätta att man är beredd att hjälpa till när din dotter visar att hon vill ha hjälp. Berätta vad som gör er ledsna. Hoppas du har nytta av något. Det är mycket smärtsamt och ibland även skamfylld att ha ett barn som missbrukar. Har själv en son som under många år haft ett väldigt destruktivt missbruk. Idag drogfri men med svåra psykiska problem som nog varit orsaken till att han levt så destruktivt. Lycka till!

@Mimzan jag har inte erfarenhet av just det.. Men jag har ett alkoholberoende och tänker ge tips utifrån mig själv..

Det viktiga är att tänka på att hon måste vilja själv. Sedan tror jag inte att man löser det på ett samtal. Jag hade rätt många samtal under lång tid innan jag själv insåg att jag håll på att förstöra mitt liv totalt.

Mitt tips gå inte till angrepp och ta det försiktigt, hon vet säkert att problemen finns men är hon inte mottaglig så ja så ett frö och jag vet att detta är svårt men ha tålamod tänk på att hon är extremt sårbar och troligen skäms men kanske inte är där ni är riktigt än…

Vet inte om du blev något klokare alls men ja ta det lugnt, prata om annat smyg in det och gå konfrontera inte direkt.

Jag hittade mitt eget inlägg från 2018 här när jag googlade runt efter råd om hur man hanterar/hjälper ett vuxet barn som dricker för mycket. Det var smärtsamt att se hur jag redan för flera år sedan insåg att min dotter håller på att förstöra sitt liv. Nu har hon fått barn (hon var nykter under graviditeten tack och lov!) och håller därmed på att förstöra även för sitt barn och sin sambo. Jag är rätt säker på att hon dricker som ett sätt att självmedicinera mot ångest och otillräckllighetskänslor och att hon nu även tar olika tabletter/legala droger som förvärrar Hon dricker/tar tabletter i smyg och man märker det genom att hon plötsligt blir väldigt konstig, frånvarande och påverkad. Som ni förstår är det helt ohållbart och fruktansvärt, och hon kan ju inte ta ansvar för sitt barn i sådana lägen.

När jag skriver det här är det som att jag är utanför mig själv, blir som avstängd - smärtan är för stor för att rymmas i mig. Hur oss helst, i morgon planerar jag och hennes bror att åka dit och prata med henne. Hennes sambo orkar inte vara med just nu utan behöver inrikta sig på att ta hand om sig och deras lilla barn, vilket jag stöttar honom i. Jag vill tala om för min dotter hur mycket vi älskar henne och hur oroliga vi är. Att hon behöver hjälp. Jag är rätt säker på att hon antingen kommer förneka och/eller bli hysterisk och kasta ut oss och är rädd att ho ska göra något självdestruktivt. Jag skriver här nu för att höra om någon har erfarenhet av en sådan situation. Finns det något jag INTE ska göra och VAD kan jag göra?

@mmmmmmm du har rätt.. men det är inte ensamheten jag är rädd för, jag vet att jag kommer att klara mig bra..men är rädd för ovissheten att jag inte vet var jag kommer bo, rädd för att behöva bo där min katt inte kan följa med ( utekisse), rädd för hur barnen kommer att ta det. Usch, vill aldrig mer ha ett förhållande. Vill bara ha det tryggt och lyckligt med mina barn. Vill bli hel och inte vara konstant stressad, ledsen, orolig. Kram på dig. Hur går dina tankar just idag?

Får jag be om ert råd?
Vad hade ni gjort?

Kört all in och berättat för honom att jag vet att han ljuger eller låta det vara tills man kommer på det igen? Det kan ju sluta menar jag? 😭 även om jag vet att det kanske inte är så troligt.
Är rädd för de kommande födelsedagarna och då kan man inte ha koll, och det kommer en del nu i juli, och då kommer det bara skyllas på andra. Och dessutom vet jag inte hur länge jag kan hålla masken när jag vet att han ljög igår. Snälla kom med era tankar.

Får jag be om ert råd?
Vad hade ni gjort?

Kört all in och berättat för honom att jag vet att han ljuger eller låta det vara tills man kommer på det igen? Det kan ju sluta menar jag? 😭 även om jag vet att det kanske inte är så troligt.
Är rädd för de kommande födelsedagarna och då kan man inte ha koll, och det kommer en del nu i juli, och då kommer det bara skyllas på andra. Och dessutom vet jag inte hur länge jag kan hålla masken när jag vet att han ljög igår. Snälla kom med era tankar.

@Harmonidrömmar
Hej!
Jag är kanske inte rätt människa då jag själv inte vet hur jag ska ta mig vidare just nu men jag ville bara säga att jag tror inte man behöver vara rädd för ensamheten, för framtiden. Du förtjänar någon som vill vara med dig och kan ge dig massor med kärlek. ☁️ Inte som väljer spriten före. Det är kanske hans rätta kärlek.
Vet att det låter hemskt men det är nog tyvärr så. 😭

@Harmonidrömmar
Hej!
Jag är kanske inte rätt människa då jag själv inte vet hur jag ska ta mig vidare just nu men jag ville bara säga att jag tror inte man behöver vara rädd för ensamheten, för framtiden. Du förtjänar någon som vill vara med dig och kan ge dig massor med kärlek. ☁️ Inte som väljer spriten före. Det är kanske hans rätta kärlek.
Vet att det låter hemskt men det är nog tyvärr så. 😭

Hej igen!
Han frågade i morse om jag släppt det?
Släppt det? !?!

Igår kväll kom också frågan upp om jag inbillade mig för att ha en anledning att skiljas?
Och att han kände sig hemsk påhoppad mm.
Igår försvann även alla ölburkar av samma sort som han påstår sig endast druckit ett fåtal av trots att jag vet att det är ett helt flak, och han blev så stressad av vårt samtal att han behövde hämta sig en öl. Men inga tecken på att han skulle ljuga.
Nu har han inte rört en droppe, vad jag vet, whiskey idag och det är första dagen på tre veckor. Men är jag naiv som tror att det kanske räckte med att säga till? Han ljuger ju fortfarande om det som fattas!!! Har inte visat bilderna än, för jag är rädd för vad som händer då. Men någonstans kokar jag! Men nu känns det som om jag måste vänta tills nästa gång han dricker, för att ta upp det igen, och nu lär det bli svårare att upptäcka då jag redan tagit upp det.
Det förstår jag ju.

Vad modigt av dig Beer att skriva dina tankar, du ska vara stolt över dig själv! 💪🏻🌸 jag tror tyvärr att om jag visar honom din resa här så kommer han bli tokig på mig och berätta att jag bara inbillar mig.

Jag håller själv på att bli tokig! Vill inte släppa samtalet såhär men är samtidigt rädd för vad som händer om jag visar bilderna. Det kanske är så att han slutar??
Hör hur jag låter men någonstans är det väl det man hoppas på…. För i varje fall hans skull och barnens.

Trevlig lördag på er. Och tack för alla era fina svar.

@Nora81
Hej, hur går det för dig? 🌹
Just nu har jag det åtminstone väldigt jobbigt. Så ont i magen, vet att jag måste släppa taget men så jobbigt. Hjärta och förnuft går åt olika håll.

Dessutom har jag börjat se förhållandet uppifrån och konstaterar att jag anpassat mig till olika saker, vad hade hänt om jag gjort si eller så? 🤔
Det har under förhållandet varit frustrerande, jag har varit trött och orolig. Lätt förstås i efterhand att se klart på vissa situationer. När man är inne i det är det en annan sak.
Sköt om dig. 💕

I helgen är han på landstället. Jag hemma med yngsta. Har kunnat prata om huset, försäljning, praktiska ting. Men så från ingenstans när jag är ensam, lille barnet upptagen med sitt och inte ser, så blir jag så förtvivlat ledsen. Tårarna sprutar. Jag är rädd. Rädd för framtiden. Rädd för hela alltet. Hur allt bara tog slut. Hur okej han tar det. Som jag bara är en möbel som ska kasseras så att han kan leva sitt liv. Jag är så rädd idag!!!

@gladpålåtsas Jag är ledsen! Jag tror att vi måste sluta tänka "tänk om' med förhoppning om att det aldrig händer igen. Men jag är fortfarande fast i den tanken trots att jag har lämnat. Han ger inte upp. Han säger att jag är hans livs kärlek och han kommer aldrig att vara hotfull mot mig igen, jag har inget att frukta. Men min rädsla kommer aldrig att släppa i närheten av honom.

Tillbaka till noll. Full och verbalt elak. Hatar det.

Jag vet precis hur du känner. Det hade kunnat vara jag som skrev allt du skrev. Från att göra upptäckten till att uppleva att han ljuger, utan att blinka. Det är så man blir rädd, HUR kan man ljuga så? Tror han sig själv?
I vårt fall slutade det i att han snabbt som attan hävde ur sig att han ville skiljas.
Jag tror han fattade att jag kommit på honom och han visste att jag skulle lämna honom om han började dricka igen.

Har inga goda råd, men vill att du ska veta att jag lider med dig, relaterar till din upplevelse och finns här, om inte annat så för att "lyssna" (läsa)

MEN, tro aldrig att du är anledningen till hans beroende!!! Det är helt och hållet på honom. Du gjorde ett snedsteg, ja, men vi får alla stå för våra handlingar. Du har redan stått för din. Detta med smyg/ljug-drickandet får han stå för.
Och heja heja, Beer! Starkt jobbat!:)

@mmmmmmm jag tillhör "andra" sidan. Levt flera år på liknande sätt med min underbara kvinna. Alkoholfällan existerar verkligen! Du kommer aldrig att kunna resonera dig ur detta. Alkoholen kommer att vinna.
Det finns bara ett sätt att sluta och det är att inse att jag måste, alldeles på egen hand! Du kommer ALDRIG att kunna övertyga honom.
Ledsen om jag är för rak, men så är det!
Som aktiv alkolist är ens främsta egenskap att ljuga och manipulera. Jag körde med vicks halstabletter. De döljer lukten väldigt bra. Inte trodde jag att hon fattade att jag druckit varje gång jag luktade vicks. Näää för fan! Jag har inte druckit en droppe. Sen luktar man 7 stycken starköl! :-) Men nej, jag har inte druckit alls.
I mitt fall kom vändningen när min sambo och fler anhöriga tjatade att jag måste gå till vårdcentralen eftersom det var uppenbart att jag inte mådde bra och troligen hade fått diabetes. Gick inte iväg på flera år. Vårdcentralen kunde ju då upptäcka min hemlighet. Till slut gick jag iväg mest för att motbevisa deras skitsnack. Hade då ett otroligt högt blodsocker och mina värden var katastrofala.
DÅ, just DÅ bestämde jag mig för att nu får det vara slut!! Jag vill ha ett bra liv och jag vill ha min kvinna kvar som jag faktiskt älskar, men gjort så mycket ont under så många år. Jag har aldrig blivit fysiskt aggressiv mot henne men blev elak när jag drack!
Jag berättade om mitt missbruk men sen fick jag faktiskt kämpa för att något skulle hända. Nu har jag en fantastisk terapeut som alltid finns där och vill att jag ger feedback mellan våra möten. Min läkare och min diabetessköterska ställer upp, tar mig på ansvar och är fantastiska. Jag gick motvilligt med på antabus, men ställde som krav att jag skulle ta det hemma och att min sambo skulle sköta det. Nu kommer jag inte undan! :-)
nu inne på sjunde veckan på Antabus! Jobbigt? Ja så in i hvete. :-) På 6 veckor har jag fått tillbaka ett förhållande till min kvinna. Att hon själv ger mig antabus gör att hon inte behöver tvivla. Ger jag fan i antabus nu och börjar dricka, ja då sticker hon. Så tufft och enkelt är det.

Så helt kort! Han måste själv vilja. Be honom läsa detta. Jag var i samma situation! Sök hjälp eller jag drar!! Välj vilket förhållande du vill ha! Mig eller alkoholen.

Vet inte om detta på något sätt hjälper dig. Ville bara ge ett perspektiv från andra sidan.

Jag har varit nykter i snart 2 månader! :-) Skammen är borta och jag tala om det öppet! Visst är det jobbigt emellanåt och det kommer det vara länge, men man ser ljuset i tunneln en aning!