Senaste kommentarerna i forumet

Har ingen personlig erfarenhet av ACA men har träffat många som uppskattat det väldigt mycket. Jag har själv genomgått anhörigprogram och därefter besökt alanonmöten, ibland ofta när behovet varit stort. Numera mer sällan eftersom jag behöver köra 17 mil t.o.r. Alanon har för mig varit en livlina. Här kan jag berätta precis son det är, få stöd och vänner för livet. Riktiga vänner och vi gör även lite trevliga saker tillsammans. Dessutom finns det ju på olika orter och jag har även besökt alanonmöte på annan ort. Du har också möjlighet att få en sponsor, någon du kan ringa vid behov. Mitt råd är ge det lite tid. Ibland kanske nan inte kan ta till sig all text, tycker den år fråmmande. Det är länge sedan den skrevs och det finns bestämmelser som gör att man inte kan anpassa den till nutid.

Det finns andra möjligheter till stöd men alanon är mycket bra och varar så länge du behöver. För mig är det en väldig trygghet att veta att det finns, även om besöken idag är glesare.

Hej!

Jag vet att det finns mycket erfarenhet och kunskap på forumet och undrar om ni har erfarenhet av Al-anon eller ACA?
Förstår att jag behöver ett stort stödnätverk runt mig vidare och funderar på att gå på någon utav de självhjälpsgrupperna. Vad har ni för erfarenheter, upplevelse av självhjälpsgrupper?
/Nora

Ja det gör ont, vi är ju inte sjuka så vår empati och medkänsla ställer till det. En bra sak någon sa till mig, ett års nykterhet isär icke boende under samma tak, för att sen kunna mötas på nytt om kärleken fortfarande finns kvar. Skönt att kunna säga det så och då kunna lägga våra händer hos en högre makt. För inom mig (oss) så drömmer man så mycket om detta tillfrisknade så det blir lite vilsamt för oss anhöriga också.
För mig har det där året gått snart, och för oss gick det inte, sjukdomen är för svår och jag valde att inte sitta under samma tak och det är jag väldigt glad för idag 🙏 då slapp jag kasta bort den tiden

Nykter man ringer. Han har inga pengar, det är anledningen till nykterheten. Och såklart underbar. Med självinsikt och förståelse. Ber mig att ge honom ett litet hopp, ett enda litet, litet hopp för framtiden. Känner att detta är svårt att ta det sista hoppet från någon. Säger att han får inget från mig, jag kan inte ge något löfte alls mer, jag vill inte mer... Han tolkar min sekund av tystnad som att jag tvekar och jag måste trycka på att jag menar allvar. Det är som att behöva vrida om kniven ... Outhärdligt! Sörjer.
Går in på gymmet. Kör styrkelyft så det svartnar för ögonen. Nu känns det bättre. Min frid byter jag aldrig ut igen!

Du kan inte ställa några krav alls egentligen. Däremot kan du låta bli att besöka dem om de ska umgås med hans släktingar som dricker.
@lums skrev:"Jag och min sambo har sagt till min mamma att vi inte kommer vilja komma om han kommer att vara full och hon har sagt det till honom. "
Ni sätter din mamma i en lite jobbig sits när det är hon som måste ta snacket med din pappa. Varför tar ni inte det direkt med din pappa? Det är hans problem. Hade din mamma kunnat göra nåt för att förmå honom att sluta dricka hade hon gjort det för länge sen. Nu lägger ni på ett sätt ansvaret på henne.
Jag tycker att du ska ta upp med din pappa, när han är nykter, att han är elak mot din mamma när han dricker. När han redan har druckit är det onödigt att ta upp nåt alls. Då blir han bara arg som det verkar.
Ta upp bekymren från din och ditt barns perspektiv. Att han blir personlighetsförändrad och elak mot din mamma när han dricker och arg och att du ogillar det och inte vill att ditt barn ska uppleva det. Så antingen är han nykter eller så kommer inte du. Gå inte in i hur många öl el så han kan dricka/får dricka tycker jag. Om han har druckit mycket kan personlighetsförändringen komma snabbt och han kanske heller inte kan sluta när han börjat.
Det är såklart ledsamt för din mamma, men hon är vuxen. Hon har ett val och det liv hon lever nu med en elak man känns ju som du beskriver det inte så kul. Hon kanske kan hälsa på dig? Ditt barn däremot kan inte välja men du kan välja åt hen hur tråkigt det än är att säga nej till sina föräldrar. Men ta snacket med din pappa. Det är han som väljer åt er alla.
Lycka till!

Angående helgen, kan du lägga korten på bordet och säga att om han ska dricka sig full blir det tråkigt för dig och att du därför vill att han kör? Eller vara ännu ärligare och tala om att du funderar på om du orkar leva med en alkoholist så värst länge till?
Du skriver att mycket är på hans villkor. Har det alltid varit så, och har hans drickande förvärrats under tiden ni levt ihop?

Det är lätt att se mellan fingrarna när kärleken är stark. Man acceperar sånt man annars inte skulle göra, man ser det man vill se och man lever lite för mycket i den framtidsdröm man önskar sig, istället för den verklighet man lever i.
Jag ignorerade alla varningstecken som jag fick tidigt i min relation och min starka önskan att skaffa familj höll mig kvar. Jag trodde allt skulle ordna sig längre fram.
Nu har vi två små barn ihop och hans drickande bara ökade över åren och beroendet är ett faktum. Jag har äntligen tagit mig kraften att genomföra separationen och den absolut svåraste viten i allt detta är att våra barn drabbas hårt av allt detta. Resten av livet vet jag att jag kommer behöva hantera konflikter med honom när det gäller drickande runt barnen. Jag kommer aldrig känna mig helt trygg när jag väl lämnar barnen hos honom. Barnen kommer växa upp med en alkoholiserad pappa och allt vad det kommer bära med sig i deras liv.
Jag älskar mina barn och det är en livslång sorg att de ska behöva leva med en pappa som dricker.
Man ska vara oerhört petig och kräsen runt vem man skaffar barn med. Man kan aldrig ha facit i hand från början men alkoholproblem borde vara den största varningsklockan av alla.
Du förtjänar en man som visar genom handling att han är empatisk och kärlrksfull. Det låter tyvärr inte som denna mannen är det.
En annan insikt jag själv gjort, som kvinnor här kanske kan känna igen sig i är att jag alltid gått in i relation med män som vill bli omhändertagna. Jag tar rollen som vårdare och blir den som ska lösa alla problem och ”fixa” dem. Då känner jag mig behövd och blandar ihop den här dysfunktionella ”vårdare/behövande” relationen med kärlek. Jag älskade dessa män för att de så starkt visade att de behövde mig och jag fick ge dem ”min omhändertagande kärlek”
Vet inte om det är så för dig, men det hjälpte mig enormt mycket när jsg själv indåg detta. Då kunde jag lättare släppa taget. Jag vill inte längre vara mamma och vårdare till en partner. Jag vill ha en jämlike att uppleva livet med.
Hoppas du hittar din styrka att ta dig ur en dag 🌸

@Kennie Nä det är väl egentligen så.. Han är engagerad till vardags om man kan säga så. Jag menar att vi pratar, umgås och han stöttar mig om det är nåt med familj eller jobb osv. Men, som jag har sagt till honom nån gång, så helgerna då man har sin lediga tid och kan göra det roligaste ihop då tiden finns - då väljer han att dricka och umgås med vänner. Visst får jag vara med men på villkoret att de alla dricker. Hans beteende har lett till att jag i princip aldrig dricker.
Nu när jag tänker efter så är nästan allt vi gör på hans villkor. Om det är nåt för mig så är det besvärligt. Min väns bröllop är bara en av flera tillfällen då han först beklagat sig över att det vore roligare att dricka hos nån av hans vänner som han även varit bjuden till, för att sedan supa sig full om möjligheten finns där vi är.

@Pianisten Tack för ditt svar❤ jag tycker inte att du är för hård. Egentligen har du rätt. Jag möjliggör för honom att fortsätta. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att göra det så besvärligt för honom att dricka så han gör en förändring. För som du säger, han tror aldrig att jag kommer att lämna honom, vilket jag innerst inne inte vill.

Vi är bjudna till hans vänner i helgen. Jag sa att jag enbart följer med om han kör. Han sa ok. Men om det är andra vänner som skall dit och de bestämmer att de kör, hur gör jag då?
Jag känner mig töntig som frågar men jag behöver allvarligt råd.

Ja, när är man redo för stora beslut egentligen... Jag tycker aldrig att man känner sig redo men plötsligt tar man dem, man får gå på magkänslan, på något sätt vet man fast man kanske inte vill veta. Du offrar mycket energi på honom, men engagerar han sig i dig tillbaks? Det är egoistiskt av honom att strunta i din oro och ställa till situationer som du behöver ta ansvar för. Men egoism och beroende hänger förstås ihop.

Hej MrsM, tack för din berättelse.
Det är en sorglig historia men tyvärr finns den överallt. Alla snarlika, stark kärlek till en människa man vet finns gömd bakom alkoholen men som fortsätter att ta över era liv men man vill inte att släppa taget.
Jag kanske kommer låta lite hård men det är av omtanke. Tyvärr är det du som måste äga ditt problem. Vad menar jag med det? Jo, du måste utgå från att det du känner är ditt problem, inte hans. Så länge han inte känner några konsekvenser och så länge du fortsätter att köra bilen så föder du ditt eget problem. Så länge inte alkoholen gör hans eget liv sämre så finns ingen riktig drivkraft att förändras, han känner förmodligen att du stannar kvar i vilket fall.

Vad du än gör tro inte att ett barn kommer lösa allt, det här problemet behöver du ta beslut om först hur du skall gå vidare. Tvärtom kan det göra allt tio gånger värre för dig när du måste oroa dig för ett liv till och då har ni skapat ett band som aldrig går att klippa helt.

@Kennie Tack för ditt svar❤ Jag vet att du har rätt och det är nog det jag varit rädd för att inse. Om han inte vill förändras eller söka hjälp så tror jag att jag måste lämna oavsett hur mycket jag älskar honom. Vet bara inte när jag är redo att ta det stora beslutet att nu räcker det.

Underbart att du nu har barn och en man som är stabil och gör dig lycklig❤

Hej,
Jag vill bara bekräfta det du upplever, att dricka sig full två gånger per vecka är definitivt riskbruk, och att dricka sig för full och inte kunna avstå för att köra, bete sig odrägligt, allt det är också tydliga tecken på beroende enligt mig. Och missbruk har ju tyvärr en tendens att eskalera så länge man inte bryta det. Folkhälsomyndighetens gräns för riskbruk är 9 enheter per vecka, och max 3 per tillfälle. Så länge han lever i förnekelse är det svårt att hjälpa honom. Och jag tror tyvärr inte att barn löser hans problem, det verkar inte funka så. Läs runt på anhörigsidan om hur det är att ha barn med en alkoholist. Du har fortfarande möjligheten att välja att satsa på familj med en annan i framtiden. Risken är ju annars att din familjedröm alltid kommer skuggas av den otrygghet en full förälder innebär, både för dig och framtida barn. Om din man hade varit villig att förändra och bett om hjälp hade jag rått dig att ge det en chans, men som det är nu är risken stor att han kommer fortsätta vad du än gör. Jag förstår att det är hemskt, du älskar honom, men jag vet av erfarenhet att brustna hjärtan läker och man går vidare. Jag levde själv med en festglad, kärleksfull och livsnjutande man, men det tog slut av olika anledningar. Idag är jag så lycklig att det är min nuvarande stabila och trygga man som är far till mina barn...

Ja det är så oerhört stärkande att läsa allas historier här, hämta kraft och inse att man inte är ensam. När är det nog? Det är den där frågan som ekar innom en under ibland flera års tid. Man hoppas att man en dag ska få ett tydligt svar på den, men det kommer linsom aldrig. Det är ett skrivt steg man måste ta. Det är nog när man agerar på det. Jag satt själv fast under lång tid med att försöka hitta ”rätt väg framåt”. Tänkte att jag kan inte agera förrän jag hittat ett alternativ, en lösning, där alla går lyckliga ur detta. Det gjorde att jag hela tiden stanna kvar och försökte fixa allt. Försöka ge honom så pass mycket lugn, stöd och kärlek att han inte skulle behöv döva något med alkohol. Det gick så klar inte. En dag sa en vän till mig något som förändrade hela mitt synsätt. Han sa ”jag blir faktiskt arg på dig nu. Du pratar om att hitt den rätta vägen. Men det handlar inte om VÄGEN utan om VEM som går på vägen. Oavsett vilken väg du väljer framåt så kommer du klara dig för att DU är en överlevare” det var som att hela min värld kaliberades om. Han hade så rätt. Jag tänkte tillbaka på alla de kriser jag gått igenom i mitt liv och varje gång hade jag tillslut landat på fötterna och skapa mig ett nytt samanhang som jag mådde bra av.
Jag förstod att jag kommer kunna göra det igen, även om denna gång kommer bli smärtsam. Men vad är lite smärta gentemot ett liv av välmående.
Den sista gången det brakade samman då sambon var onykter med barnen så bestämde jag mig. Dagen efter incidenten tog jag barnen och gick över till en vän på förmiddagen och en annan på eftermiddagen. Jag ringde familjerätten, socialen, alkoholhjälpen och flera vänner. Berättade hela historien för alla. Denna ärlighet till så många och deras stödjande resktioner puttade mig över kanten. Nu kunde jag inte backa längre. Jag skulle ju se ut som en fullständig idiot om jag än en gång gick tillbaka. För många hade bekräftat att jag hade rätt till min oror ich mina känslor. Det var rätt stt lämna.
Nu har vi sålt huset, jag har köpt en lägenhet och nu väntar jag bara på att få tillträde. Det är jättetufft hemma och i början tvekade jag in i det sista men har sprungit på så firt på detta med mäklaren så att jag inte ska kunna backa. Nu är jag så offantligt glad och tacksam att jag gjorde det. Snart är jag fri och jag ska kämpa för mina barn och deras välmående.
Nu får han ta sin kamp med alkoholen utan mig.

Du kommer också ta ditt steg en dag.
Ta med dig dina vänner som stöd på redan och vi alla är här för dig också ❤️
Det finns ety bättre liv på andra sidan

Är man alkoholist om man enbart dricker sig full 1-2 dagar var vecka och varje dag i en månad under semestern? Enligt min man är man inte det. Han säger att jag bör respektera att han tycker om att dricka, att det är "den han är". Han får det till att låta som om jag vore knäpp. Varje event, födelsedag, parmiddag, weekend, bröllop osv blir han full. Det finns inga högtider eller "festligheter" där han inte dricker. Vi har pratat om det tusentals ggr. Han kommer på olika metoder på hur han ska förändras - jag ska bara dricka öl/ jag ska hålla mig till 3 öl och två groggar/ jag ska vara den som kör osv osv. Men det händer aldrig. Han dricker alltid mer och han vägrar vara den som kör. Han håller liksom inte de mål som blir bestämt.
Jag tycker han ska sluta dricka helt. Men det är omöjligt och absolut inget alternativ, iaf inte mer än några timmar en söndag då han precis haft sin fylle kväll och idén inte låter så farlig.

Förra helgen vägrade han att vara den som körde till min väns bröllop för han går minsann inte på bröllop utan att dricka. Så jag körde då jag inte ville möta barndomsvännens släkt och vänner själv och då jag visste att min man skulle supit sig full inne på en fest hos grannen om han ej följde med.
Han erbjöd mig som skjuts till brudparet medans han själv söp sig full. Det resulterade i att jag inte kunde köra hem även om han hade druckit för mycket och betedde sig något opassande, vilket en annan gäst ville uppmärksamma mig med genom att säga "du får nog ta hand om din man för han beter sig odrägligt!" Som om jag inte såg det själv. Men jag ville inte tvinga hem brudparet tidigare. Känslan var hemsk.

Jag älskar honom mer än något annat. Allt är underbart och perfekt under vardagarna men varje helg mår jag dåligt/känner oro..

Vi vill så gärna ha barn och har genomgått två missfall under 3 års försök. Ibland säger han att allt kommer att förändras och bli bra om vi får barn för då har han ju barn. Men hur ska jag kunna vara säker på det? Det är inte förrän nu som jag börjat tvivla på vad som är rätt eller vad jag bör göra! Jag är så otroligt trött. Trött på att kämpa. Både gällande hans alkoholvanor och vår resa mot att bli föräldrar (ivf är nästa steg och jag kämpar med PCOS och viktminskning). Det är tufft då jag samtidigt pluggar på högskolan och jobbar lite timmar var vecka.
Jag känner mig ensam i min kamp och ändå vägrar jag lämna honom. Jag älskar ju honom så sjukt mycket. Vi är liksom gifta, bor i ett vackert hus som vi renoverat och fixat med - vi har ett så underbart liv - men varför måste han förstöra allt med sitt jävla drickande?!

Förlåt för min extremt långa text. Jag kan inte berätta mina känslor och tankar till någon 100%. Jag har berättat för min mamma och mina svärföräldrar, men det är liksom 20% av allt. De tycker det är bedrövligt. Hans föräldrar har försökt prata med honom men de fattar fan inget iheller. De är så jäkla mesiga. Deras ord påverkar inte honom. Inte mina heller för den delen, för i så fall hade han ju slutat. Jag vet inte vad jag ska göra.

Om någon orkat läsa så här långt så vill jag bara säga tack, tack att du tog dig tiden❤

Och angående att bemöta förnekelserna…
Det är superstarkt av dig att stå pall och hela tiden hitta tillbaka till alla de bevis som du och alla omkring dig ser och upplever. Tillslut får man släppa taget helt och backa från deras försök att provcera samt sluta föröska ta ansvar över den andres välmående. Det är så himla svårt men för att man själv ska överleva så måste man släppa och lägga tillbaka ansvaret på den beroende. Det är hens resa och hen måste själv lista ut sanningen och ta stegen. Han kommer va i förnekelse så länge som han själv får ut något av att vara där.
Du kan ju avlägsna dig från honom men det är ju svårt när barn finns med i bilden. De har inte samma möjlighet. Min kusin jobbar hos polisen med brott mot barn. Hon gav mig rådet att fokusera dialogen på barnens bästa. Säga ”jag bryr mig inte längre om du dricker eller inte. Du får dricka hur mycket du vill. Jag kommer inte stoppa dig eller ha en åsikt. När du dricker ska inte barnen drabbas, så säg till innan, när du vill dricka så tar jag barnen. Inga problem”. Jag har börjat göra det nu. Han har hittills inte lyckats säga till men något har börjat förändras när han upprepade gånger hör från mig att jag inte längre kommer lägga mig i hans drickande.
Jag har också delat en massa länkar till artiklar, poddsr, filmer och forskningsstudier runt hur barn påverkas av berusade vuxna. För att få honom att se att detta inte är MIN åsikt utan ett helt lands experter som tycker att det är fel att dricka runt barn, även vid låga nivåer.

Jag känner sååå igen mig i din historia @ensam optimist ❤️ Jag tog tillslut steget och drev igenom en separation från min alkoholiserade sambo. Vi har två små barn och hus tillsammans. Huset är sålt och jag har köpt en lägenhet. Nu återstår bara den smärtsamma väntan tills vi är ute på andra sidan. Nu på slutet har han skyllt hela sitt drickande på mig. På att relationen är då ångestfylld och jag har kontrollbehov så då tar han till alkoholen för att stå ut. Mitt ”kontrollbehov” har alltid handlat om gränssättningar för barnen. Att han intr ska dricka och vara onykter när han är med barnen. Så fort jag ser att han är onykter och är påväg att natta dem så ber jag honom att backa. Han är ofta onykter nu och jag har behövt kolla, fråga honom och be honom att backa. För varje gång blir han bara mer och mer agressiv i tonen och jag märker att vår 4-åriga dotter mår jättedåligt av situationen. När han är nykter så tar jag alltid upp det och försöker vädja. Drick hur mycket du vill men då ska du inte va med baren, säger jag. Han håller alltid med och ursäktar sig men likväl händer det igen nån dag senare.
Jag känner full panik i hur tusan vi ska kunna komma överens runt barnen när vi väl separerar. Jag har noll tillit till hans ord. Han kommer dricka när han är med dem. Utan tvekan. Hur i hela världen ska jag kunna skydda mina barn?? Dett kommer nog bli ett rättsfall tillslut. Jag känner sån djup sorg i att jag valde att skaffa barn med den här mannen. Hela livet kommer jag behöva va i den här oron och ta konsekvensen av hans drickande. Barnen kommer få lida pga hans beroende.
Det som aldrig skulle få hända händer nu.
Hur ska man orka bära allt detta hela livet?

Min pappa är helgalkolist och så även resten av hans familj, vilket är de han och min mamma umgås med. Jag har precis blivit mamma och vill inte att min dotter ska vara runtom fulla människor, som jag varit tvungen hela mitt liv. Min mamma dricker inte och har kämpat med pappas alkoholism så länge jag funnits. Men nu till mitt stora problem, att min pappa är full tycker jag såklart är jobbigt och jag ogillar detbmen jag kan stå ut med det men inte runtom mitt barn. Min pappa har träffat henne flera gånger och aldrig druckit förns ikväll. Så ikväll när vi skulle äta middag med vår släkting så börjar han och pappa dricka öl och blir fulla båda två. Jag och mamma bråkar sen med pappa om att han har druckit men han tycker bara att han har druckit någon öl och inte är full.
Snälla hjälp mig jag vet inte hur jag ska kunna prata med min pappa, han har också börjat bli väldigt arg och elak mot min mamma när han är full. Tidigare har jag alltid kunnat stå på mig och sagt ifrån när han sagt något dumt men kraften har runnit ur mig och jag önskar bara att allt var bra och att han kunde vara nykter kring mitt barn och snäll mot min mamma. Jag bryr mig ju inte om han dricker en öl eller två, men jag är rädd att han inte ska sluta där. Det har hänt att han har kunnat hållt sig till någon enstaka öl. Men jag vet inte vilka kvar kan jag ställa?
Jag och min sambo har sagt till min mamma att vi inte kommer vilja komma om han kommer att vara full och hon har sagt det till honom. Men det känns så orättvist mot henne om vi inte ska komma och hälsa på henne pågrund av honom, det är ju inte hennes fel.

@Nora81
Ja ... Man märker även av i kroppen då man mår dåligt. Kram. 💕 Kropp och själ hänger ihop. Fint åtminstone att du har anhörigprogrammet framför dig.

Vet inte om ni lyssnat på denna och den hjälper ju inte oss att må bättre men den är väldigt fin och beskriver hur ett beroende ser ut och hur det är för oss föräldrar och hur maktlösa vi är!

https://sverigesradio.se/avsnitt/min-dotter-lisa-dog-av-en-overdos?fbcl…

Efter tre veckors behandling så svajar det till och han ska lämna imorgon, det är mitt fel enligt honom.
Har sms personal på behandlingshemmet då han förmodligen manipulerat de också, det vet jag inte men om det följer tidigare mönster så är det så även denna gång.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Jag kan inte hjälpa det men ångesten ligger som en tjock klump i magen.

@Tröttiz Jag håller med dig, detta glorifierande av en drog är sjukligt. När jag går förbi fulla restauranger och serveringar där folk sitter med alkohol så känns det så främmande att leva så när man upplevt vad drogens konsekvenser verkligen är. Som ett statligt reglerat knark.
Klokt att du fokuserar på dig själv först och främst fast det är så innerligt svårt att inse att man inte kan påverka eller rädda en människa man tycker om som är sjuk.

Värdelöshetskänslan jag ibland drabbas av eller som finns där i grunden hela tiden har med min uppväxt att göra tror jag. Blev medberoende rätt tidigt, det var ingen sund uppväxtmiljö för ett barn. Jag blev varken sedd eller hörd och belastades för ansvar som ett barn egentligen inte ska behöva ta. Det sitter väl i att jag ska ge och stötta där egentligen andra bör ta ansvar själva och sedan inte förvänta sig stöd eller omtanke tillbaka.

Om två veckor sätter anhörigprogrammet igång och det är jag väldigt glad för. Det behövs verkligen.
Ha en fin söndag allesamman!

@AnnieC Hej Annie. Min erfarenhet är att man inte kan få någon att sluta dricka eller minska på drickandet om de inte själva önskar det. Man får, enklare sagt än gjort, komma överens med sig själv som anhörig om hur man själv vill ha det och vilka gränser man själv har och leva efter det. Det betyder att förändringen börjar hos dig själv.
Sök hjälp och stöd för dig själv så du blir stärkt för man bryts ner ganska fort av en sådan livssituation. Du kanske kan förmedla hur du själv mår i detta och hur det drabbar dig med hans drickande.
Det är svårt att släppa den kontrollen, för man ser ju vad alkoholen gör med den person man älskar. De måste helt enkelt få komma fram till det själva.
Vi kan inte göra en annan människa nykter, det är ett beslut och helt och hållet deras ansvar precis som vi behöver ta ansvar för oss själva, våra gränser och hälsa. Det är en skoningslös sjukdom och väldigt tuff situation att leva som anhörig.
Ta hand om dig.

@Backen123 Du kommit så långt med dig själv låter det som ! Modig som vågar möta o erkänna smärta o insikter. Du lever i tillfrisknande ❤ Du ger dig själv o barnen det ni behöver. Var stolt över dig !