Senaste kommentarerna i forumet

Det är över nu känns det som. Har jag tillfrisknat nu?
Mannen har i veckan gjort allt för att det ska bli vi igen...hotat, bönat, bett och gråtigt. Förtvivlan och dödsångest.
Idag hämtade han mycket av sina saker och verktyg. Smal. Glåmig. Vet inte om han var helt nykter eller inte. Snäll.
Han grät i mina armar. Jag stod bergfast kvar. Gå till AA, sa jag. Hitta gud, bli troende eller dö. Han vill inte. Han vill inte sluta dricka. Han vill inte leva men orkar inte dö. Jag kände ingenting när han åkte förutom lite lättnad.

Har tänt ljus. Betalat 900 kr och ansökt digitalt om skilsmässa. Gått med hundarna. Massor med plats i skåp och garderober...Andas från magen igen. Jag byter aldrig bort detta lugn jag känner nu. Aldrig i hela mitt liv.
Tack gode gud att detta är över!

@Saknad
Lider med dig. 🌹
Som jag upplever det är det tyvärr så att ens anhöriga inte slutar dricka för att vi ska må bra. Att sluta dricka är upp till dem. Och fastän de inser att de dricker mycket så är det inte alltid sagt att de är motiverade att sluta.

Det som du får fundera på är vad du vill vara i. Kan tänka mig att som arbetslös är det inte lätt att flytta. Arbetslösheten håller dig liksom kvar. Men vad hos honom gör att du stannar?
Hur ser det ut för dig med arbete framöver tror du?

För att orka så tänk på vad du mår bra av. 💕 Finns det någon vän du kunde kontakta? Återuppta en hobby? Allt för att sköta om DIG liksom. 🌹

Jag och min man har varit tillsammans i 29 år. Han har under alla år alltid druckit för mycket. Han dricker sig full/redlös nästan varje helg och hela semestrarna. Att jag mår dåligt över det bryr han sig inte om. Han drar ofta iväg ut med likasinnade på helgerna. Det är aldrig något bestämt utan det dyker bara upp något han vill göra och då drar han. Han vill inte prata om sitt alkoholintag utan tycker bara jag tjatar. Han har, vad jag vet, varit otrogen vid två tillfällen som han själv har berättat om och jag har förlåtit. Jag älskar honom över allt annat när han är nykter. När vi bråkar blir det mitt fel. Han ber aldrig om ursäkt. Du vet att jag aldrig kommer sluta dricka säger han bara. Jag vet att jag blivit negativ när det gäller allt han ska göra med kompisarna på helgerna. Jag vill ju att han ska stanna hemma. Jag har precis blivit arbetslös och har inte råd att lämna honom plus att jag vill bli gammal med honom. När han är nykter är han världens underbaraste. All min glädje och ork har försvunnit. Vet inte när jag kände mig lycklig senast. Jag har inga vänner kvar då jag inte velat visa hur jag har det på helgerna. Alla som träffar min man älskar honom. Han är rolig och glad mot andra. Hur ska jag göra för att själv orka och för att jag ska må bra?

@gladpålåtsas Förstår verkligen din trötthet…kanske haft semester och efter den ska man vara utvilad men med barn blir man inte utvilad efter en semester och med en sambo som dricker blir det ännu värre.
Jag har inte heller kommit vidare utan hoppas men känner mig så dum för innerst inne vet jag ju att det kommer inte bli någon förändring!
Idag sa min sambo att han ville börja träna han har gått upp mycke i vikt och vet ju såklart att träning mår man bättre av. Han lider av depression lite då och då och att dricka gör det inte bättre direkt

Han tränad ganska mycke för 1 1/2 år sedan och drack då mindre tror han höll sig nykter i 4 v vilket aldrig hänt innan
När han sa att han skulle börja träna idag så kände jag inom mig att ok men visst det är ju jättebra men sen kommer det fallera men kan såklart inte säga det

Nu ligger jag i sängen med ena barnet bredvid och han sitter nere och dricker…
Har ju inte pratat med någon kompis så känner att jag har så mycke jag vill få ut mig.Vet att dom skulle lyssna men skäms och dom har sina egna problem.

Brukar ibland titta på textraden från Lisa Ekdahl -När jag gjort allt jag kan ger jag mig rätten att ge upp

Någon dag måste jag ge upp för min egen skull men framför allt barnen men när?

@gladpålåtsas Förstår verkligen din trötthet…kanske haft semester och efter den ska man vara utvilad men med barn blir man inte utvilad efter en semester och med en sambo som dricker blir det ännu värre.
Jag har inte heller kommit vidare utan hoppas men känner mig så dum för innerst inne vet jag ju att det kommer inte bli någon förändring!
Idag sa min sambo att han ville börja träna han har gått upp mycke i vikt och vet ju såklart att träning mår man bättre av. Han lider av depression lite då och då och att dricka gör det inte bättre direkt

Han tränad ganska mycke för 1 1/2 år sedan och drack då mindre tror han höll sig nykter i 4 v vilket aldrig hänt innan
När han sa att han skulle börja träna idag så kände jag inom mig att ok men visst det är ju jättebra men sen kommer det fallera men kan såklart inte säga det

Nu ligger jag i sängen med ena barnet bredvid och han sitter nere och dricker…
Har ju inte pratat med någon kompis så känner att jag har så mycke jag vill få ut mig.Vet att dom skulle lyssna men skäms och dom har sina egna problem.

Brukar ibland titta på textraden från Lisa Ekdahl -När jag gjort allt jag kan ger jag mig rätten att ge upp

Någon dag måste jag ge upp för min egen skull men framför allt barnen men när?

Jag har aldrig förstått hur medberoende jag är , hur mycket jag har fått stå ut med under alla dessa år .
Jag träffade min nuvarande särbo för 10 år sedan , han va alkoholmissbrukare redan då. Men inget jag tänkte på eller visste om .
Det blev en hel del drickande både på helger och vardagar och tyvärr va jag inte sen med att haka på till en början .
Vi träffades när han hade fått en dom för grov rattfylla och blev av med körkortet ( ja jag vet jag skulle varit uppmärksam på det direkt )
Vi flyttade ihop rätt så tidigt och efter det gick allt bara utför . Det va mycket fylla och bråk oss i mellan och det drabbade även då min unga dotter .
Efter mycket om och men så flyttade vi isär och han blev satt på gatan av socialen som inte ville ha honom i samma lägenhet som min dotter .
Det är nått jag är lycklig för idag .
Men trots detta så fortsatte jag att vara tillsammans med honom. Det har varit en berg och dalbana i mitt liv , då han dricker och skickar sms som är så otrevliga och hemska som man inte kan tänka sig . Som sen är glömda dagen efter ... Eller inte vill kännas vid . Han har inga problem med alkoholen och kan styra det sägs det , men ändå är det alltid flaskan han faller offer för när han letar en anledning att dricka .
Jag har både varit gravid medans jag hjälpt honom komma in på avgiftning och sen samma dag han skulle ner till Soc och diskutera sitt missbruk fick jag missfall , men satt snällt med på mötet för att få honom att känna sig stark medans jag bröts ner mer och mer inifrån.
Jag har alltid satt honom och hans mående i första rum inte mitt eget .
För ett år sedan när han druckit och tagit tabletter och gått upp och slagit sönder sin grannes balkong och hamnat i häktet för en misshandel , skickat mig otaliga sms om hur jävla dum i huvudet jag är , fuck you och dra åt helvete ungefär .
Så började jag sakta men säkert få nog och mitt hjärta fanns inte där som det alltid gjort . Jag gick totalt in i väggen på min 45 års dag , för då låg han återigen inlagd för avgiftning.
Jag har som idag försökte prata med honom om hans drickande , att dricker man 12 dagar i rad , tappar plånbok och mobil , inte hör av sig och skiter i allt . Använder sina sista pengar för han måste köpa alkohol .
Letar pant om han inte har pengar till alkohol . Ta sig en återställare på morgon varje eviga gång han dricker .
Han har inga problem säger han , och vill han köpa en flaska vin och dricka det så är det precis som vilken annan människa som helst. Han är ju vuxen och jag är bara en diktator som har förstört vårt förhållande då jag inte kan ge av mig själv och låta honom känna sig behövd . Att jag har förändrats till det sämre och inte kommer bort och umgås med honom på samma sätt längre . Jag dock säga att än idag har vi det så här .
Jag har pendlat mellan att reagera med ilska på hans missbruk , och även med att vara snäll . Men det är som om han lever i en annan verklighet , han behöver ju inte dricka .
Ja det är sant att han kan vara nykter en vecka eller 2 , som max 6 veckor under vårt 10 åriga förhållande.
Och när det dricks så är det inte ett par glas vin eller 4 .
Utan helst en bag in box och det helt själv och sen fortsätter det i dagar tills hans kropp är så slut och ångesten kommer tillbaka igen ... Då ska det istället skäras ner med folköl under en vecka , för folköl är ju ändå inte att dricka.
Och mitt i allt detta sitter jag och försöker styra upp precis allting , jag älskar honom och vi har nått speciellt tillsammans och vill bara att han ska förstå sitt problem och inte leva i självförnekelse , ta hjälp och må bra !
Den där sjukdom men äter upp mig inifrån .
Nu har det snart gått 1 år sen jag gick in i väggen och jag stod vid ett vägskäl , jag står fortfarande kvar där och ingenting har förändrats.
Jag är rädd att jag kommer att mista honom till den där jävla alkoholen , att den vinner över vårt förhållande.
Men jag säger som jag sagt alla andra gånger , jag ska försöka vara stark och lämna nu och visa att mitt liv betyder och har en mening .
För det känns som nu eller aldrig !
Och älskar han mig och vill ha ett liv och en framtid med mig , få mig att må bra i vårt förhållande då måste han först inse sitt problem !
Och inte varje gång jag dra upp det , försöker leta fel hos mig för att avleda uppmärksamheten från honom .

God morgon 😍
Jag är inte inne här så mycket längre då jag hamnade i en helt annan sits och det ibland blir lite tungt.
Men är så glad för att du kommit ifatt dig själv och tagit klivet in i din nya framtid. 👌
Det är en berg o dal bana som du kommer att gå igenom med sorg, ilska trötthet och däremellan glädje och stolthet över att du tar kontrollen tillbaka över ditt liv och ditt välmående.
Tröttheten är inte konstig att du känner då ditt inre går på högvarv så glöm inte att unna dig stunder då du helt lägger bort tankar på honom och det som du går igenom.
Skäm bort dig med lite hemmaspa, en bok eller titta på en romantisk komedi och njut av vackra sommarkvällar.

Stor kram 🧡 Azalea

@Tröttiz Tack för svar🌸 ja jag jobbar med att sätta gränser för mig själv vilket gjort att vi väldigt sällan är där och ofta inte stannar mer än ett par timmar. Förr sov i ofta kvar där, men många gånger spårade det med deras drickande då så att man känner att man mår dåligt. Är några år sedan nu så blir att vi tar oss till dom kanske 2-4 ggr per år, och då bor vi i samma stad bara några 2 mil från varandra.
Så svårt att säga exakt vad jag känner då dem alltid hamnar i försvarsställning och menar att det inte är något problem, dem vägrar ju erkänna att ett problem finns för dem verkar tycka det som händer är normalt.
Jag försöker tänka att det är ju en sjukdom men är väldigt svårt att acceptera.

@Vin Santo Tack för fint svar <3
Ja vet att vi pratat just om att hans fru dricker en hel del vid nått tillfälle har han ursäktar henne hela tiden, är nog hon som har störst problem egentligen men i och med att alla hans sociala relationer fallerade när dem träffades så drogs han med i den vardagen där dem dricker en hel del, upplever också att det blivit värre sedan pandemin började och han blev permitterad..
Har erfarenhet av att jag lyfter problem med honom som han bortförklarar så är svårt att nå honom när det gäller problem.

Mannen kom tillbaka till slut men bor hos någon kompis. Han börjar förstå att skilsmässan är ett faktum och för första gången (behöver) han inte ljuga. "Jag ringer dig när jag nyktrat till" säger han... Det låter som det är en lättnad-han led mer förut när han inte "fick" dricka.
Tanken slår mig att han vill inte sluta, det är därför det inte går... Han vill inte!

Ringer när han är full och är otrevlig men nekar... Han var bara arg-inte full.... Jo, tjena!
Har inte så mkt energi som i början... Trött. Seg. Och Ledsen.
Har precis börjat jobba men skulle behöva en semester....
Kram på er alla!

Jag håller verkligen med allt det som @Tröttiz skriver. Jag vill bara tillägga vikten av att du tar emot stöd och hjälp. Du skriver inte om du har någon att prata med. Jag tror det är väldigt viktigt. Prata med anhöriga och vänner. Tala om hur läget är.

Kanske finns det samtalsstöd du kan få på din hemort. Annars fins ju även möjlighet att boka digitalt.

@Tee
Hej.
Ni har varit tillsammans länge, då vill man ju inte ge upp i första taget. Men viktigt är ju att du mår bra i allt detta.

Jag vet inte hur du pratat med henne. Det man kan göra är att utgå från sina egna upplevelser, hur man uppfattar olika situationer.

Du har ställt ultimatum, men det har inte funkat. Då inser hon att du ju ställer sådant, men att hon ändå får göra som hon vill. Ställ inte ultimatum som du inte kan hålla.

Du undrar hur man kan hjälpa någon som anser attt den inte har ett problem. Att få dem sluta dricka.
Det kan man tyvärr inte. 😔 Tycker ens anhöriga att de inte har problem och inte vill ha hjälp är det inte mycket man kan göra ... Vill de förändras måste de inse det själva. Min fd säger alkoholist om sig själv men vill inte ha hjälp, inte ens en inblandning av det sociala gällande barnen gör att det finns vilja förändra sin situation.

Du mår dåligt, bland annat flyr du in i jobbet.

En tanke bara. Skulle det kännas okej att berätta för henne hur du känner om hennes drickande?
Till exempel säga "då du var onykter igår vid middagen kände jag mig ... ". Och sedan ta upp att om hon fortsätter i samma bana så är du osäker på vad det gör med din kärlek till henne? Att se hennes reaktion. Att inte ställa ja/ nejfrågor utan säga typ att "vad tänker du om det jag sade" ?

I flera år har du haft jobbigt. Låt det inte gå flera år till ...

Och! Glöm för allt i världen inte bort dig själv! 🌺 I sånt här tänker man enormt mycket på den andra och tappar bort sig själv liksom. Vad tycker du om att göra och som kanske ger ro. Gillar du kanske korsord och det var länge sen du löste sånt, så gör det! Om det är länge sen du gick i skogen och uppskattar det - ta en tur i skogen.

En sund relation ska bygga ett vi utan att förstöra ett jag. 💕

Kram. 🌹

@Marina1958 Hej! Nej jag känner inte igen detta beteende alls. Jag tänkte bara ge dig ett vänligt tips. Nu har du ju redan en annan tråd som handlar om samma person och samma situation där du även fått en del feedback. Forumformatet här är något rörigt så det blir enklare om man håller sig till en eller åtminstone ett fåtal trådar och man får nog generellt mer feedback på det sättet också när man har allt samlat och kanske svarat dig tidigare i tråden och då minns mer av din situation så att säga.

Min alkoholist gjorde slut med mig för en vecka sedan, första dagen på vår gemensamma semester, på nästan 15-16 månader (vi har jobbat jättemycket och därför inte haft semester). Att han gjorde slut föregicks inte av något bråk alls, möjligen en ordväxling när jag av en slump upptäckte att han var aktiv på en ”söka-bostad-sida”. Det har jag skrivit här förut i en annan tråd.
Nu har det gått en vecka, vi har inte setts eller talas vid på telefon. Han skickade mig ett sms för några dgr sedan ang en praktisk grej som rör mitt jobb, och som han också är delaktig i. Jag messade tillbaka och tackade honom för hjälpen, och skrev samtidigt att jag är oerhört ledsen. Han svarade då:
” Tjena.
Jag är oxo ledsen givetvis.
Jag pratar gärna helt förutsättningslöst o ser vad som kommer.
Vad som än kommer så vill jag va dig behjälplig med ditt företag od.
Hörs när du känner dig redo.
Kram.”

Jag har inte svarat något på det. Jag gick på ett Al-Anonmöte häromdagen. Av ”misstag” var en alkoholist med på det mötet. När jag berättade vad som hänt, så sade han att han kände igen sig själv. Att just vid högtider och semester blev allt jobbigt för honom…
En mycket nära vän till mig som jag har kontakt med dagligen, har många ggr konstaterat att ”min” alkoholist gjort slut flera ggr tidigare, och nästan till 100% har det varit vid jul, nyår, påsk, midsommar, semester etc.
Är det någon som känner igen detta?

Ja det kanske faktiskt är bäst, för att få mig att inte hamna i dåliga relationer igen. Då jag har fått reda på att nästan alla hans kompisar knarkar. Det är sorgligt. Hade inga känslor för hans kompis så det var enkelt att avsluta. Kan inte leva deras liv bryr mig om de båda och hoppas att det inte är så allvarligt när det kommer till min bror. Det är allt jag hoppas eftersom jag inte vet så får jag leva på hoppet.

Känner inte heller att jag jagar efter ett förhållande nu utan kan leva singel tills jag är mentalt redo för att ge mig till någon annan igen ❤️@Tröttiz

@seriequeen
Önskar att du hittar någon som är trygg, stabil och kan ta hand om sig själv och ha förmågan att ha en sund relation. 🌹
Sedan tänker jag att du inte kan leva andras liv, men att du kan sätta upp gränser för dig gällande din bror och din kompis. T ex att då ni träffas gäller vissa saker, att han inte dricker.

Här har jag gått vidare och som sagt lyckats släppa mitt ex. Självklart tankar men mer hoppas att han mår bra nu och att han löser sin del på egen hand.

På min sida så låg jag med en person på fyllan vilket var min brors kompis. I efterhand har det kommit fram att han tar knark på fester och kör rattfull. Visste inte det förrän i efterhand. Min kompis dejtar min bror och där har det kommit fram att min bror tar knark på fester enbart och vet inte vad, hur mycket utan de har dejtar i 2-3V nu och hon är starkt emot knark och han har sagt till henne att han vill lämna det livet men känns lite som att han inte vet hur.

Tydligen hade han gått runt och varit orolig ifall hans kompis hade kört mig när han kör rattfull då han tydligen gör det varje helg. Det har inte hänt och har självklart avslutat allt då jag inte vill ge mig in i en sån person igen.

Känns lite som att man inte kommer undan knark i dagens samhälle på fester speciellt i ung ålder. Absolut att alla behöver inte ha sjukdomen. Men min kompis är som min familj och min bror är min familj, och vill inte att min kompis ska hamna som anhörig åt en som knarkar även om det nu bara är på fester för vet inte mer än vad de har pratat om.

Han festar även vardagar ibland, blir orolig och vet inte hur jag ska göra för jag hamnar i kläm. Hur jag än gör och kan inte göra annat än att stå och kolla på.

Samtidigt som han fick reda på att jag låg med hans kompis 1 gång så vill han avsluta relationen med mig trots att han knarkar också men dejtar min kompis och jag vet att det är inte mitt liv så även om jag vill skydda de båda. Så vill de dejta så måste de få göra det.

Känner mig hopplös, inklämd och samtidigt finns det en oroskänslan. Kanske triggad av trauman från tidigare förhållande.

@Ledsen o trött
Jobbigt. 💕
Vad håller dig kvar?

@Marina1958 Jag som är alkoholist, men numera nykter sedan inte riktigt ett år, kan inte förstå att man skulle planera saker vid sidan av som man håller hemligt för sin partner, såvida det inte handlar om någon slags överraskning eller liknande. Att söka bostad i ett år utan att ha en öppen dialog om det känns så fruktansvärt respektlöst att jag blir frustrerad av att läsa det. Om man har en partner som misshandlar en eller liknande, då skulle jag kunna förstå att man inte tar upp det av rädsla, men inte annars.

Om man känner att saker inte är som det ska vara längre i förhållandet, varför tar man inte upp det med ens partner istället?

Jag förstår att det är tufft, men det känns ändå som att du har möjlighet till en bättre framtid nu.

@Marina1958

Hej. Vilket kaos du lever i. Jag lärde mig aldrig förstå min, jag lär nog inte göra det heller - nånsin. Förstår vi våra anhöriga kanske vi själva hade problem? 🤔

Det jag började fokusera på var mig själv, för jag upplevde att jag började bli dränerad på energi på honom.
Lär dig förstå dig själv. Hur vill jag leva? Vad är värdefullt för mig?
Hur kan jag komma dit? Då jag funderade som mest sade min kompis till mig, vilket var nådastöten : "vet du, en sund relation ska bygga ett vi utan att förstöra ett jag" . Då insåg jag. Neej. Detta fungerar inte.

Du nämner att han gör slut då och då. Visa dig själv den respekten som han tydligen inte gör och ge honom konsekvenser av handlande. 💕
Säger han att det är slut så är det.
Kanske han insett att du kommer tillbaka vad han än gör.
Du kan inte förändra honom men du kan förändra det du tycker är okej och inte.

Som sagt, försök sluta försöka förstå dig på honom. Ge de försöken i stället till att komma fram till vad du behöver och vill ha ditt liv. ❤️ Kram.

Förstår mig inte på min alkoholist! Vi är båda strax över 60 och har varit ett par i snart 6 år. Han har druckit mycket alkohol ända sedan tonåren, jag dricker enbart ett glas rött till maten då och då. Våren 2019 kulminerade hans supande, såpass att han bad mig om hjälp, för första gången. Jag fick in honom redan dagen efter på en 5 veckor lång vistelse på Nämndemansgården. Han betalade detta själv, ca 200.000.
Efter att ha kommit hem från Nämndemansgården, höll han sig nykter 1-2 månader, men började sedan smygdricka igen, och vägrade gå på den 1 år långa uppföljningen efter behandlingen. Han gjorde slut med mig då och då, eftersom det var mig ”det var fel på”. Han blev helt personlighetsförändrad efter Nämndemansgården. Från att ha varit en omtänksam, rolig och glad person, blev han en tråkig gammal gubbe. December 2019 var hans drickande så kraftigt igen att jag vägrade träffa honom. Jag gav honom ultimatum. Det enda som kunde få oss att vara tillsammans igen var att han åkte med mig till Ryssland och tog en speciell behandling där, som gör att om de dricker så dör de. Efter några dagars funderande bestämde han sig.
I januari 2020 tog han behandlingen. Han blev tråkigare och tråkigare. Såg allt bara negativt. Det enda han gjorde/gör, (förutom att jobba), är att ligga i sängen och titta på skitprogram på TV, och i reklampauserna spela spel på sin telefon. Han har hög arbetsmoral, och är hel och ren, så det kan ingen klaga på.
I januari 2021 var det dags att förnya behandlingen i Ryssland, men då vägrade han. Fram tills nu har han haft några korta återfall med alkohol. Jag märker ju det direkt förstås, men han nekar.
I tisdags började vår första gemensamma semester, på 16 månader. Vi har jobbat jättemycket båda två, och i alla fall jag hade glatt mig åt gemensam semester. På morgonen låg han och som vanligt höll på med sin telefon, och som vanligt när han märker att jag kommer i närheten, eller sneglar åt hans håll, så vände han bort telefonen. Jag råkade dock se att det var ett mejl från en bostadssajt han fått. Frågade honom då om varför han var med där. Jo, blev svaret, jag har varit med där i snart ett år för att söka en bostad åt mig, för jag vill inte att vi är ett par längre! så sade han förra sommaren också, men ändå så fortsatte vi att vara ett par. Vi var ute på landet nu i tisdags där vi skulle spendera semester (enligt hans förslag), men han tog sitt pick och pack och åkte in till stan igen. Vi har inte haft någon kontakt sedan dess.
Jag är såklart jätteledsen och vet inte vad jag ska tro.
Han sade också innan han lämnade mig att han inte trivdes med att vara så kontrollerad. Jag ansåg att det låg hos honom själv, (vilket han inte höll med om), eftersom fakta är följande: HAN ringer mig 4-5 ggr om dagen, jag ringer ALDRIG honom, jag är ofta ute på landet, (där han inte trivs), jag kommer ALDRIG in till lägenheten utan att först meddela honom via sms att jag är på väg, jag kollar ALDRIG hans telefon (han vill inte det), han får kolla min telefon när han vill, om han vill…

Ibland är det bra och ibland sämre. Mannen kanske börjar förstå men han pendlar igenom alla "moode"... Elak-ska ta hunden-jag saknar dig-hoppfullhet-till uppgivenhet. Han ringer konstant.
Snäll på dagen-elak fram på em/kväll... Full då så klart.

Kom på i går att jag behöver ju faktiskt inte vara hans papperskorg. Ska blocka honom i längre perioder.
Har berättat för vänner som jag träffat och för familj. Njuter av mitt hem och min lilla stengård.

Denna ro, byter jag aldrig bort. Mest orolig att han ska komma hit. Vara som en osalig ande och supa runt här , i vår omgivning. Hoppas pengarna är slut snart... så länge de finns så dricker han och hoppas han dricker upp de alla. Kommer märka när han börjar tigga mer.
Måste få i väg hans saker till hemlandet. Rädd han ska komma hit när jag är på jobbet.

Jag har börjat sälja saker för att få i hopa till hålet i kreditkortet...Förhoppningsvis för sista gången!

@gros19

Tack för ditt meddelande. Jag tar verkligen till mig dina råd. Det är lätt hänt att jag bara tänker att min sambo behöver hjälp eftersom det är han som missbrukar, vilket leder till att jag helt glömmer bort mig själv. Och jag har kommit till insikt att jag inte kan hjälpa honom mer än vad jag redan gör. Jag såg att alanon fanns i en grannstad så tänker att jag ska gå dit, tror det kan vara väldigt givande för mig. Jag ska även kolla upp anhörigvecka, känner mig desperat efter hjälp så är otroligt tacksam för dina tips. Tack!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra ... En del av Sinnesrobönen.

Tog en gammal tråd att skriva i istället för börja med ny. Började med tråden den 9 december 2020 ... 🙄

Att acceptera ja, att saker är på vissa sätt. Idag en frustration över att känna sig bortvald för att en rinnande vätska och gift är "viktigare".
Jag vet att det är svårt komma ur, men känner mig ändå rätt sviken. Då är jag samtidigt medveten om att man inte kan leva någon annans liv. Då man inte vill arbeta för förändring trots barn. Sånt grepp. 😔

Jag försöker med mantra. Släpp taget då det rubbar eget välmående, rå om dig, man kan inte rädda någon annan. Försöker ha en "förnuftsdialog" och pepp i mitt eget huvud.
Sköt om er. 💕
🌺

@jijo
Du undrar hur man orkar. För egen del kan jag säga att jag anpassat mig. Jag har skapat ett par tidigare trådar i forumet där lite av det framgår. När jag tänker tillbaka hur det var i början av relationen kan jag tycka att det borde varit uppenbart för mig att det inte skulle bli bra. Men å andra sidan, det är ju med mina levda erfarenheter som jag kan förstår det nu. Jag var naiv. Jag ville inte ge upp. Jag pratade inte med någon utan höll det mesta dolt. Jag distanserade mig från andra (vilket också var enklaste sättet för mig som konflikträdd och introvert).

Det tog många år innan jag begrep att jag inte kan ändra honom. Ytterligare tid behövde också gå innan jag förstod att han inte har förmåga att komma till insikt om sig själv.

Jag har, av fler skäl, valt att stanna. Men om jag vetat det jag vet idag... ja då skulle jag aldrig satt mig bredvid den där spännande och dynamiske mannen på jobbfesten för mer än 30 år sedan.

Man borde inte hålla kvar och kämpa på i ett förhållande som är destruktivt. Inte heller fast det finns mycket som varit bra, och en del av det som fortfarande finns kvar.

Ta hand om dig! Själv ska jag gå min dagliga långpromenad. Det hjälper min själ🙂