Senaste kommentarerna i forumet

@mmmmmmm Hej! Tack för ditt svar. Känner verkligen med dig och känner igen mig mycket i din situation.

Min sambo har sen vi blev tillsammans för 9 år sen druckit mycket. Men även jobbat väldigt mycket, men är han ledig så dricks det mycket. Har alltid försökt pusha honom att söka hjälp, men för sitt mående och inte drickande. Han har mycket bakom sig och mår inte gott, vilket alltid gått ut över mig. Jag är ändå en väldigt rak och kommunikativ person. Men har inte fått så mycket gehör. Efter mycket förklaringar förstår han och säger då som alltid "Jag ska förändra mig". Men faller alltid in i samma mönster. Han har aldrig sett själv att han mår dåligt och behöver hjälp. Det gick så långt att för 4 år sen gick jag isär med honom. Han var helt förstörd. Han minska då sitt drickande och tog hjälp med psykolog. Trodde han hade förändrats och blev tillsammans med han igen efter ca 8 månader och blev ganska snabbt oplanerat gravid. Efter vår son kom för 3 år sen började drickandet mer och mer. Sonen hade kolik och sov typ ingenting (gör fortfarande inte) . Den stressen och stora livsförändringen sätte han och mig ur balans. Vår relation har varit väldigt spänd sen dess, men gått lite upp och ner. För snart 2 år sen köpte vi ett hus som vi har totalrenoverat. Vi har slitet som djur och ingen sömn. Där började drickandet eskalera kraftigt. Visste att det var ett problem, men förstod inte att det var så stort. Var själv så sliten. Tänkte även att det var mer ok eftersom vi hade det så jobbigt. Sista året har han varit hemma på heltid och på halvtid väldigt mycket och då dricker han konstant. Kan dricka varje dag i 2 månader i sträck. Men sen kan han ju även jobba och hålla upp, vilket jag då trott att han inte var så illa ute. Innan jul hota han att ge mig stryk och kalla mig massa fula saker . Trodde han skulle göra det, men har aldrig trott han skulle säga så till mig. Dagen efter skämdes han och lovade att aldrig mer säga så. Var stenhård att jag inte vill leva så. Tog även då upp drickandet och sa att han dricker för mycket och att jag var orolig för honom. Han blev jättearg men lovade efter många om och men att han skulle dra ner. Han höll upp en dag sen har druckit varje lediga dag, vilket varit många då jag varit sjukskriven och han föräldraledig. Hans beteende har även förändras aggressiv, inget tålamod, stressad, dåligt minne, elak samt ignorerar mig ofta. Detta går ibland direkt ut över barnen och även indirekt.

Lovade att inte tajta om alkoholen och det gjorde jag inte förrän jag sätte ner foten i maj igen om hans drickande. Han blev såklart jätte arg och han hade då minsann inget alkoholproblem, det är bara svaga människor som har det m. M. Han skulle då minsann dricka hela sommaren. Till hösten skulle han dra ner sa han då. Där och då förstod jag att detta blivit ett riktigt problem. Börja öppna mig för min familj, ringde alkohollinjen, kommunen m. M. Ångesten och sorgen slog till med ett pang. Så mycket känslor! Har försökt få med honom på ett anonymt möte med kuratorn på beroende enheten. Han blev jättearg och hota mig. Trodde det ändå skulle ge han en signal om hur jag mår i detta men ingen respons. Det dricks som vanligt. För han ju inget problem enligt honom. Jag som missuppfattar allt.. Stundtals är han supergo till vända på noll och ingenting. Har även växt upp med en pappa som missbrukade narkotika och var kriminell. Världens bästa pappa som jag älskade mest i hela världen, men drogernas kärlek var större och vi barn fick uppleva konsekvenserna av ett missbruk. Han dog när jag var 17 år. Har kämpat så för att komma ifrån detta liv. Önskar även att min mamma hade tagit sig ur mycket tidigare både för hennes skull och för mig och mina syskon. Vi har ärr för livet. Men det är svårt. Så mycket som spelar in, både känslor och praktiska bitar. Ge upp någon man älskar och som mår dåligt. Min mamma säger att hon önskade att hon drog 10 år innan vad hon gjorde. Men till slut fick hon välja ta sitt liv eller välja livet och lämna.

En sak har jag förstått efter pratat med olika som är kunniga inom alkoholmissbruk samt av egen erfarenhet. Det är att man kan inte förändra en personen om den inte själv kommer insikt om det och verkligen vill förändras. Jag har försökt och försökt. Önskar han skulle se och vilja förändras för barnen. Ens egna känslor åker bergodalbana. Ibland misstror man mig sig själv och tror man missuppfattat allt, liver leker på nästan som vanligt, till att han hamna i djup ångest, sorg, ilska. Ja så mycket känslor och tankar.

Men kan verkligen rekommendera att ta kontakt med familjerätten eller någon inom missbruk i kommunen. Man kan vara anonym. Det har jag varit, till och med fast jag träffat kuratorn 2 gånger. 5 anonyma och kostnadsfria samtal får jag. Tycker alkohollinjen varit till stor hjälp. Våga bolla med dom som är kunniga. Finns så mycket information att hämta över allt men man orkar inte alltid sålla. Sen våga vara i alla de olika känslorna och verkligen känna efter och leva ut dom. Det försöker jag göra. Jobbigt men känns alltid bättre efteråt.

Pratade med familjerätten om vad för ultimatum som kan vara bra att ställa. Hon hade arbetat med missbruk innan så var väl insatt. Hon ansåg att ställa ett ultimatum är det enda för eventuellt hjälpa min sambo. Om jag ställer det så måste jag leva upp till det. Hon tyckte att jag skulle ställa ett ultimatum att han skulle hänga med mig på möten på beroende enheten och sen få vidare hjälp med samtalsstöd och plan för minska/sluta sitt drickande. Hon sa att alkohol ofta är ett symptom. Han behöver bearbeta grundproblemet. Ligger mycket i det tycker jag. Vi är överlag väldigt bra på behandla symptom men glömmer ofta grundproblemet.

Hur mår era barn i detta? Märker dom av någonting?
Jag hoppas verkligen det löser sig för er på bästa möjliga vis. Vi kanske kan hjälpas åt och bolla med våra olika erfarenhet och tips. Alla styrka till dig! Trevlig helg 🙏😍

Hej
Är i nästan samma läge som dig, skillnaden är att jag fortfarande inte konfronterat ännu denna gång!
Men de gånger vi har pratat om det så håller han inte med mig men hör vad jag säger och slutade helt ett tag sedan har det smygit sig på mer under 2 års tid!
Nu ska vi åka på semester om 2 dagar och jag kommer att hävda att jag vill att den resan blir alkoholfri annars stannar jag hemma. Då kommer jag iaf få det lugnt å skönt!
Men när jag hittade en whiskyflask förra våren var hans svar att han varit dålig i magen så han hade ”bara” tagit ur korken ett par dagar men förstod att jag skulle missuppfatta därför sa han inget🙄 jag sa att det inte är okay att smyga och att allt typ är bättre än det!
Så jag känner samma som dig, jag lever i denna verklighet så vad göra😔
Kram

Tack fina ni för era kloka inlägg. Jag försöker leta al-anon i min stad men ännu inte hittat. Tror jag försöker genom det nummer som AA har , där borde jag få napp! Känner att det som kanske är mest givande är att just träffa andra som varit där jag är. Och det du sa, MalmMia om att man slutar lita på sin magkänsla tar jag verkligen till mig, för det är ju en del av att det blir så smärtsamt: att man börjar tveka, känna sig inbillningssjuk. Jag har lyssnat Djävulsdansen, åh vad mycket klokhet jag fann genom det. Och detta forum, guld, med alla er fantastiska människor från bägge sidor av alkoholen.

@Sisyfos Självklart mer än okej att du ger input från andra sidan , det är skönt att höra att du bekräftar t.ex personlighetsförändringarna, ljugandet. Det lindrar att få höra att det är från alkoholen det kommer. Och lindrar också att höra att han inte verkar redo att ta ansvar för detta i nuläget.
Idag har jag verkligen känt att jag ser fram emot den dagen då jag får flytta till något eget, som får bli min trygga punkt för mig och barnen. Där jag kan släppa letandet efter öl, stå ut med plötsliga humörsvängningar och negativitet.
Oroar mig för att han ska dricka när sonen är hos honom bara. Hoppas det inte sker. Även fast han hävdar att han INTE börjat dricka igen, har jag tydligt talat om att OM det sker, han beter sig illa eller opassande så sonen blir rädd eller orolig, så ser jag till att agera.

@Vilsenmamma

Hej! Har också precis som du hittat hit. Har dock inte kommit så långt med att söka upp hjälp hos familjerätten eller liknande än. Det jag har är min terapeut och den har jag av andra anledningar än min mans alkohol problem.
Jag sitter ungefär i samma sits. Har idag tagit upp att det fattades sprit men han förnekar allting, jag har dock bevis på att han ljuger men kunde inte förmå mig att dra det kortet. Nu blev det genast värre i magen och jag vet inte hur jag ska göra. Det blev liksom uppenbart att problemet finns och jag kan inte längre försvara det med att det är semester tider mm.
Har din mans problem varit långvariga?
Jag har bett min att söka hjälp på grund av andra svårigheter i vårt förhållande och vi har även varit på parterapi. Han har fortfarande inte sökt hjälp själv och jag har varit på att bett honom men svaret har varit att det var fel på mig. Och att han mådde bra, detta har pågått i ett år men jag vet inte hur länge han druckit. Men enligt honom nu ikväll så finns det inget problem.
Hur länge har du försökt få honom att söka hjälp?

Jag har tyvärr inte svar på dina frågor då jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig. Men känner redan efter att ha vetat detta i tre veckor att jag vill ta barnen och gå. Mina är lite äldre än dina men under 10.

Hur som helst, ville mest säga att du inte är ensam om dessa frågorna. Jag ställer mig själv samma dagligen just nu.

Helgerna är hemska för många i denna sitsen har jag förstått men jag vill ändå önska dig en fin helg.

Hej igen!

Idag tog jag upp att det fattades en massa sprit plus att jag hittade tom flaskor.
Han ljög och sa att han sålt till en kollega och att det absolut hade varit ett problem om han druckit allt detta själv på så kort tid, men försäkrade mig om att det inte var så. Problemet för hans del är bara att jag har bilder på ALLT, och vet att han druckit det men ville se reaktionen. Och han ljög, precis som jag läst här inne så många dagar nu att de med problem gör. Han ljög om allt. Om att han sålt till kollegan och att han inte druckit sedan i tisdags, när jag har foto på att det saknas en halv flaska whiskey sedan igår kväll. Och nu sitter jag här, kunde inte förmå mig att visa bilderna och känner mig så mycket mer besviken än vad jag kunnat ana då jag nu vet att han ljuger så var det som om poletten föll ner för mig, det är ett problem på riktigt. Han förnekar allting. Och jag ser det på honom efter så många år. Han hävdar att jag kan kontakta kollegan och att det hade stämt. Och jag vet inte längre vad jag ska tro när jag har foto på exakt allting från ca tre veckor tillbaka och vet att allting han säger just nu stämmer inte. Jag har inte inbillat mig detta och jag vet det men ändå så tvivlar jag när han säger det om kollegan. Varför? Är en ganska vettig människa annars men detta går inte att få in i huvudet. Jag fattar inte att detta händer!!! Och jag får hela tiden gå tillbaka till bilderna för att fatta att; jo, det händer och jag sitter mitt i det.

Hej igen!

Idag tog jag upp att det fattades en massa sprit plus att jag hittade tom flaskor.
Han ljög och sa att han sålt till en kollega och att det absolut hade varit ett problem om han druckit allt detta själv på så kort tid, men försäkrade mig om att det inte var så. Problemet för hans del är bara att jag har bilder på ALLT, och vet att han druckit det men ville se reaktionen. Och han ljög, precis som jag läst här inne så många dagar nu att de med problem gör. Han ljög om allt. Om att han sålt till kollegan och att han inte druckit sedan i tisdags, när jag har foto på att det saknas en halv flaska whiskey sedan igår kväll. Och nu sitter jag här, kunde inte förmå mig att visa bilderna och känner mig så mycket mer besviken än vad jag kunnat ana då jag nu vet att han ljuger så var det som om poletten föll ner för mig, det är ett problem på riktigt. Han förnekar allting. Och jag ser det på honom efter så många år. Han hävdar att jag kan kontakta kollegan och att det hade stämt. Och jag vet inte längre vad jag ska tro när jag har foto på exakt allting från ca tre veckor tillbaka och vet att allting han säger just nu stämmer inte. Jag har inte inbillat mig detta och jag vet det men ändå så tvivlar jag när han säger det om kollegan. Varför? Är en ganska vettig människa annars men detta går inte att få in i huvudet. Jag fattar inte att detta händer!!! Och jag får hela tiden gå tillbaka till bilderna för att fatta att; jo, det händer och jag sitter mitt i det.

Hej på er!

Har läst runt på många trådar, men lätt att missa något. Men ni som är på väg att lämna eller har lämnat när det finns barn med i bilden, några frågor till er.

-Hur gjorde ni med vårdnaden? 50 %? Enbart umgänge m. M?

-Svårt att få ensamvårdnad? Eller ha barnen mestadels? Hur upplevde ni byråkratin?

-När är det mer skadligt för barn att stanna kvar med en förälder som dricker än att gå? Var går/gick gränsen för er?

- Hur gjorde ni med boende?

-Hur upplevde ni bemötandet kring barnen utav er partner?

-vid tvist om vårdnaden, måste man ha bevis på att sambon dricker?

Som ni ser har jag många frågor och funderingar. Ska snart ställa ett ultimatum till min sambo/pappan till barnen. Får nog räkna med att gå eftersom han verkligen inte inser sitt problem eller vill ta hjälp. Kanske kan ett ultimatum hjälpa. Behöver läsa på och vara förbered så mycket som möjligt för att känna mig trygg i mitt beslut. Har barn på 1 år och en på 3 år. Är rädd för att sambon kommer dricka om han har dom och inte kommer kunna vara en fullt ut ansvarsfull pappa tyvärr. Men vet inte om han skulle dricka med dom. Barnen är ju alltid med mig och han är sällan med dom själv. Men detta är stort orosmoln hos mig och anledningen till att jag väntar med mitt ultimatum. Förstår att det är så hos många.
Har dialog med alkohollinjen, kurator på beroende enheten samt pratat anonymt med familjerätten. Hon på familjerätten var väldigt hård på att jag måste ta ansvar som förälder och lämna om han inte bättrar sig. Samt att han mycket troligtvis inte får ha dom på 50 % utan bara i umgänge och kanske övervakat, så får man se allt eftersom om han bättrar sig. Men kan behöva dra det upp till åklagare. Men min uppfattning utifrån hört andra är att det inte alltid funkar så. Utan att faktiskt många barn ändå kan vara på 50 % hos den som har ett riskbruk eller missbruk. Hur är eran uppfattning? Känner mig vilsen och så rädd för göra fel beslut för barnen. Dom måste alltid vara första priotering❤️

Styrkekram till er ❤️🙏

Ja, det är tufft att separera och att ta tag i den processen. Den är tuff och då kan det vara bra med lite hjälp, skriv här, tala med en vän/släkting, al-anon eller någon annanstans för att få hjälp.

Han har varit nykter två hela dagar! En helt annan människa, andra klara ögon, nu minns jag varför jag har valt att leva med honom. Men jag märker att han är rastlös och jag får verkligen prata med min lenaste röst och vara extra glad, tassa lite för att inte reta upp honom. Vi pratar inte mycket, sitter mest bredvid varandra med varsin mobil. Han planerar att vara nykter hela semestern. Jag tar en kväll i taget.

Det verkar faktiskt som om han inte är beredd att ta ansvar och du kan inte göra så mycket åt det. Mer än att sluta tvivla på dig själv och fokusera på dig själv. Det var det jag menade med sorgligt. Han verkar helt enkelt inte vilja inse och kapitulera. Anfall är bästa försvar och nu väljer han det. Förhoppningsvis inser han igen efter ett tag men just nu kan du nog inget göra.
Eftersom jag ägnar mig åt ljugande (men ofta erkänt i efterhand), så vet jag exakt hur jag skulle kunna bevisa min oskuld om jag verkligen skulle bli oskyldigt anklagad. Det har ju såklart aldrig hänt… Man skulle kunna visa kontoutdrag till exempel.., Ganska enkelt, skulle jag kunna redogöra för varje uttag. Hos mig är det inte så många kontantuttag nu sen jag slutade dricka…
Så tvivla inte på dig själv och strunta i att leta bevis. Han kan bevisa sin oskuld. Helt säkert på att han skulle göra det för att bevisa hur fel du har om du verkligen hade fel. Och genom att kolla på mig själv så tror jag att du också kan ha rätt i dina misstankar om den alkoholfria ölen. En del i den där elaka sidan kommer med alkoholen tror jag, den är inte så trevlig. Kan tänka mig att det finns en del i honom som nästan är nöjd över hur smart han är med sina gömställen. Jag skulle kanske ha kunnat göra exakt som din man om jag insett att jag blivit upptäckt… Tänkt ut nåt som fått sambon att tvivla på sig själv. Men jag hamnade aldrig där jag kunde leva med mig själv när jag skadade dem omkring mig på det sättet också. Det är nog alkoholens värsta effekt personlighetsförändringen. Då finns inget annat än att sluta. Du har fått jättebra tips från anhöriga här om Alanon och annat. Hoppas det är ok att jag också kommenterar med erfarenheter från andra sidan. Jag kan såklart också ha fel, men jag sa till min sambo att om du tror att jag druckit så har jag sannolikt gjort det trots att jag svarar nej, för så var det ju. Och jag kan ärligt inte fatta att jag ljög, det är så ovärdigt, men det gick bara inte att säga som det var där och då.
Hoppas allt ordnar sig för er!

Trögheten, den känner jag igen. Min man är i vanliga fall en intelligent man, snabb i tanken med svar på tal. Men när han druckit mycket eller flera dagar i rad då försvinner allt som i ett nafs! Han kan inte tänka och blir... ja, trög och sinnesslö, vilket stör mig oerhört.

Hej, vill också lämna några kommentarer här :-) Jag är mitt uppe i min andra separation från min man av samma anledning som för 3 år sedan - alkoholen. Första gången var jag helt nedbruten och extremt rädd, ledsen och arg. Då fick jag kontakt med en anhöriggrupp som var guld för mig! Jag gick dit en gång i veckan och fick stöd och råd och prata av mig i ett gruppsammanhang med en terapeut, som jag faktiskt tror räddade mig. Jag gick dit i ett år och så mycket kunskap jag fick, helt underbart och de som var där och stöttade mig. Jag har med mig mycket därifrån som jag tänkte kanske kan vara till hjälp för dig. "Du kan aldrig vinna den diskussionen", att prata med en aktiv alkoholist funkar inte - de skyddar sin drog som sin lilla bebis, då går det inte komma med rationella argument. Inget du säger går in, det enda hen är ute efter det är att få ha kvar sin A som skyddas in absurdum. "En som är alkoholist spelar på en annan moralisk planhalva", vår och deras moral är inte samma, därför kan de mest konstiga saker komma upp och argument som är åt skogen kanske: "Jag köpte ölen till min pappa men det visste han inte om"?
Försök att hitta stöd någonstans, för mig var det livsavgörande för man börjar tvivla på sig själv när man får höra konstiga argument som en A berättar övertygande. Läste någonstans att lögner ofta är en del av en A:s liv, lögner om både stort och smått, mycket har med skammen att göra.
Har de något stöd i kommunen, min grupp var via soc där jag kom i kontakt med alkoholterapeuten. Alkohollinjen har en mycket bra funktion där man kan ringa och prata, al-anon möte på din ort, en nära vän/släkting som kan avlasta dina tankar. Jag har också läst och skrivit mycket här i forumet, har lyssnat på alkoholist- och medberoendepoddar, läst böcker Craig Nakkens "Beroendepersonligheten" som gav mig insikt hur beroende fungerar. Allt detta tillsammans gör att jag känner mig tryggare i mitt beslut och vet vad jag har att slåss emot, för någonstans slutade jag att lita på min magkänsla.

Jag hoppas att något av mina steg till att komma vidare kan hjälpa dig i din stora smärta och sorg just nu. Jag lever just nu i sorg, oro och ledsenhet, men har mina verktyg som jag jobbar med för att komma vidare. Så det går upp och ner men jag vet att jag har gjort precis allt jag kunde och det ger mig sinnesro. Varje människa får ta ansvar/konsekvenser av sina handlingar.

En stor styrkekram till dig i din process

@Backen123 Du är så klok, jag tackar dig innerligt för dina svar. Vilken bank har du, önskar att jag hade samma:) Vad härligt att läsa ditt resonemang, det löser sig. För det gör ju alltid det. I slutändan. Positivt tänkande är kraftfulla grejor, det tror jag stenhårt på!
Förstår din känsla att inte vilja dit du var igen. Det gör ont att skiljas och inse att det inte blev som man tänkt sig men sen kommer små skutt av förväntan och hopp i hjärtat, det kommer bli något nytt och det kommer bli bättre.
Är glad över att ha nära till känslor (oftast), även om det också kan vara tungt med all gråt, fläckvis förtvivlan och sorg. Mannen har aldrig riktigt kunnat visa känslor/prata om saker han bär inom sig, och jag tror det kanske kan komma som surt efter ett tag.

@Livrädd igen
❤️ Det kanske känns som att livet är slut men så är det inte! Du har gjort ett riktigt tufft och klokt beslut som tar ännu mer på dina krafter. Vila. Ta hand om dig. Tänk att du är din bästa vän och gör det som en bästa vän behöver. Inga mer beslut just nu. Bara vara. ❤️❤️❤️

@gladpålåtsas ❤️❤️ Tack! Jag önskar att jag kan stå ut och inte gå tillbaka. Jag var ung när vi träffades och vet inte hur ett sunt förhållande ska vara. 26 år med honom har gjort mig till en våt fläck. Det känns som att jag använde min sista styrka till att gå därifrån. Jag är konstant trött, medicinerar en alldeles för hög vilopuls och det känns som att livet är slut.

@Livrädd igen
Jag har bott ensam tidigare efter separation. Den första tiden, där du är nu, är hemsk. Men sen blir det bra! Jag vet det. Det tar några månader att hitta sig själv, först gråta, skrika, och framförallt sörja, men sedan är det skönt. Det värsta steget, att flytta, har du redan gjort! Jag önskar att jag var där men vet att om jag flyttar kommer jag aldrig gå tillbaka och det kommer att knäcka honom. Det är det som skrämmer mig. Han är ju ändå mina barns pappa och vi älskar honom.

@gros19 tack snälla för ditt svar. Man känner sig otrolig ensam i detta.
Jag vet inte hur jag ska våga eller ens orka ta upp detta. Det jag vet är att jag måste för annars får det inget slut. Men hur gör man liksom?

@gladpålåtsas Exakt! Jag ville verkligen inte flytta heller! Jag vill inte vara ensam. Jag har aldrig ens bott ensam. Men förfallet blev så enormt att det inte fanns något annat att göra. Nu säger han att han aldrig mer ska bete sig hotfullt mot mig, det ska bli mindre alkohol och allt ska bli annorlunda. Men jag har hört detta förut. Jag tror att detta är femte gången på säkert 14 år som jag har flytt. Ja, jag säger flytt istället för flyttat. Nu ringer han varje kväll eller tvingar mig att ringa och det slutar varje gång med gap och skrik. Jag har insett att jag har en fruktansvärd traumabindning till honom och det känns som att jag kommer få gå i terapi resten av livet. I morgon går jag på semester, vilket jag inte förstår hur jag ska klara. Jobbet har varit min livlina, min verklighetsflykt. Jag är så rädd för att jag inte orkar stå emot och flyttar tillbaka. Det kommer i så fall bli min död.

@Harmonidrömmar
Tack snälla du för svar. Jag vet ju att jag inte är ensam i detta men just nu känner jag mig så enormt ensam, det kanske ska tilläggas att det därför vi har problem sedan tidigare också, han har tagit avstånd i ca två år nu. Mycket har skyllts på mig, därav kanske även jag begick mitt snedsteg som jag tror har utlöst detta. Där och då kände jag på mig att han också behövde prata med någon min men fick förklarat för mig att det var mig det var fel på och han mådde perfekt förutom att jag äventyrat vårt äktenskap då.
Så någonstans har jag en skuld av att det är jag som orsakat detta drickande. Även om jag förstår att det är hans eget ansvar. Min pappa säger att han tror att detta har hållit på i några år, jag har ju inte tänkt på det innan då han druckit framför mig och inte särskilt mycket. Men nu när jag tänker efter så är det nog så tyvärr att min pappa har rätt.
I varje fall ha det nog hållit på i minst ett år. Och enligt hans familj så gör han aldrig fel, det är jag där också, för att jag inte haft en stabil barndom med skilda föräldrar mm. Så där har jag nog inget stöd att hämta. Så därav känslan av ensamhet i detta. Och jag är så rädd för att ta upp det med honom då jag försökt tidigare genom åren men nu är barnen hemma och det gör att jag hela tiden är på tå.
Idag fanns en ny flaska i spritskåpet som är halvdrucken, vilket man måste ha hällt i sig då inga glas existerar, på ungefär en halvtimmes tids, innan vi kom hem.
Jag står helt handfallen och ser hur mitt liv går sönder helt, efter ett tufft år redan, där jag trodde att vi kanske kanske kunde hitta tillbaka till varandra. Och så gör han såhär? Jag är så fruktansvärt ledsen och besviken! Allra mest för barnens skull.
Ingen är felfri och jag förstår att även han haft ett tufft år. Men jag har verkligen försökt få honom att söka hjälp, inte för alkoholen men för att hantera känslorna.
Han vet inte att jag vet. Eller så vet han, ingen aning. Men då vi knappt kommunicerar i vanliga fall blir det ännu svårare nu då jag känner sådan avsky till detta.
Känner mig hemsk egentligen men jag får ju också lov att känna tänker jag?
Han stinker parfym då han hela tiden tar detta på sig då han vet att jag annars kan känna lukten av sprit ganska snabbt, och jag har frågat flera gånger i våras gällande denna lukt men då fått den avfärdad eller att han hade tagit en whiskey för att varva ner efter arbetsdagen.

Förlåt nu blev det en massa här…
Tackar så mycket för svaret igen. Känner mig redan mindre ensam.

Kommer tid kommer råd, jag blev troende på den här resan, på en högre makt. Jag köpte ett till hus och tänkte det löser sig, sa så till banken också och dom sa ok. Jag räknade med värsta scenariot och så blev det, han skulle lösa ut mig sas det men efter 6-7månoch han inte ens kollat med banken så blev alternativet att sälja, han flyttade då ut 45mil bort på 2 dagar, lämnade allt inkl saker till mig atf lösa. Jag har sålt, och fortsätter därifrån. Min rekommendation är att vila i beslutet, fortsätt att drömma om ditt nya hem, ni har en tuff period framför er, va snäll mot dig själv för hur än det är så är det tufft att skiljas och som medberoende som man blir mer eller mindre, så upptar all ens vakna tid med att tänka på honom, om han dricker, vad han gör och vad han tänker och det sitter i, länge. För mig känns som att jag älskar någon som dog, att jag är tvingad att leva och fortsätta framåt. Vissa dagar är så tunga av känslor som ska hanteras men en sak vet jag, att jag aldrig vill vara igen där jag var. Jag känner ingen oro och rädsla längre, ingen ångest över att komma hem.

@annalena11
Ja jag har också precis hittat hit och vi verkar dela samma erfarenheter och känslor. Långt förhållande med beroende man och vet att jag vi borde separera men orkar inte ta tag i det. Hoppas att det ska vända men befarar nu, efter att ha läst inlägg här, att det jag är med om nu är antagligen början på det riktiga förfallet.
Vill inte flytta! Vill inte bo själv! Vill inte bryta upp en familj! Men vill heller inte leva det kärlekslösa liv jag har nu. Hur ska jag kunna visa kärlek genom kramar och ord till någon som konsekvent ljuger och talar nedsättande till mig? Omöjligt!

Nä usch. Sitter här och tittar på karln, hans insjukna ansikte, sura nonchalanta sätt. Han är så trög! Inte värt att förvänta sig att han kläcker något intelligent. Känner verkligen, efter en dag fylld av panikångest, hur otroligt skönt det ska bli att komma ifrån honom. Han har inte någon rätt att behandla mig som skit mer, den senaste tiden har det inte varit många stunder då han skänkt nån vidare glädje. Nu oroar jag mig ju bara över hur det kommer ordna sig med boende. För mig och mina fina barn. För kissen. Vi har ett hus att sälja. Så innan det är sålt kan jag ju inte göra nånting! Usch. Ovetskap. Hur gjorde ni andra? Med hus att sälja? Fick ni nytt eget lån på eget hus? Här finns lägenheter. Dyra, men jag skulle reda det bra på min lön. Men när man måste vänta på att sälja huset kan man ju inget göra i förväg? Hmm...

Samma här har nyss hittat hit och är så glad över att man kan bolla allt kaos man känner, det hjälper mycket med att inte känna sig så ensam 🤗

@annalena11 Välkommen hit!
Ja, vi är många som önskar att vi hade ett annat liv. Jag har nu blivit bearbetad i ungefär 10 månader att jag ska komma hem igen. Och jag försöker stå emot. Ingen bodelning är gjord ännu. Han lovar att han aldrig mer ska bli hotfull och han säger att han dricker mycket mindre. Han säger att 12 starköl torsdag till lördag är "ingenting" Efter väldigt många år tillsammans med honom VET jag att det inte kommer att bli bättre, snarare sämre. Men ändå så tänker jag "tänk om?" Hur ska jag bli av med mitt beroende av honom? Han har på något sätt hjärntvättat mig och gjort att jag inte kan frigöra mig helt från honom. Han vägrar sluta dricka helt för han anser att han har kontroll över det.

Min håller också på och sänder elaka sms hy