Senaste kommentarerna i forumet

@Tofu Tack ❤️❤️🙏

@Tofu Vad bra du är på uttrycka dig och ge konkreta råd. Tack, det är uppskattat och tar till mig utav det du skriver ❤️🙏

Ringde Alkoholhjälpen idag. Fick bra tips om att ringa socialtjänsten innan för kolla vilka regler som gäller för barnen m. M. Så jag kan känna mig tryggare på den fronten.
Samt att ringa kvinnojouren för fråga om tips om hur jag kan lägga upp mitt samtal när jag ställer mitt ultimatum. Eftersom han har blivit mer aggressiv och hotat med stryk innan. Även kolla om vad vi gör rent konkret om han blir hotfull. Ett ultimatum kan pressa honom och väcka många känslor.
Sen vad för ultimatum som ska ställas är upp till mig utifrån vad jag känner är ok och vad jag behöver för må bra.
Viktigt att man lever upp till sitt ultimatum.

Ha en fin kväll 🌞

Hejsan. Vet hur du känner tyvärr. Har samma situation här hemma. Han var nästan helt nykter i 10 månader och vi hade det mycket bättre. Umgicks mycket mera och var ute å gick flera gånger i veckan. Men för en månad sedan var det kört😥 nu har han semester och han har druckit i 3 dagar och troligen idag åxo. Det är på gränsen idag men vågar inte fråga eller diskutera det för det blir bara väsen och bråk. Våran son har tjejen här idag och jag mår så fruktansvärt och skäms så himla mycket. Han lovar att det ska bli bättre men det kommer det troligen aldrig att bli. Ser inte framemot sommaren över huvud taget och vill inte åka på någon semester med honom men så har vi ju två barn en kille på 15 år och en tjej på 11. Så något måste man ju hitta på för deras skull. Troligen vill inte sonen med på någon semester som är lite för stor kanske men tjejen måste ju få göra något. Får bara ont i magen och panik över sommaren och semestern. Önskar att hösten snart är här istället. Alla andra bara väntar på semester och sommar men inte jag😥😟 vi är inte ensamna om detta men känns som det .

Han vill skiljas. Det tog han upp igår. På grund av att jag varit SÅ kylig mot honom. När jag kontrade med att han varit väldigt fientlig, och bär jag tog upp mina garagefynd, tvärnekar han. Han kan inte svara på vem som lagt timma ölburkar därinne. Hävdar att ölen jag hittade var gammal. Har INTE börjat dricka igen. Egentligen borde jag vara lättad över skilsmässan men det gör ändå så ont!!!!!

Absolut det ska jag göra. Känns som en lång resa och måste göra det. Samtidigt som jag känner att ja jag kanske inte kan vara en del av hans Liv i nykterheten men betyder det att jag inte får träffa hans kompisar och de inte vill träffa mig pga hur jag behandlar honom? Det känns väldigt som ett ohälsosamt förhållande. Och känns som att jag förtjänar bättre. Ska även tillägga att de jobbar ihop men ändå så förra åket åkte de på resa ihop under sommaren och jag fick höra jag vill åka med dig men vi ska åka de här datumen och de valde datum jag jobbade. Så de hade redan valt datum som jag inte ens kunde vara med på. Känner mig inte älskad av honom. Och det är ett problem.

Hej @Orolig_nu! Jag bara tittade in här för att svara en ’gammal bekant’. Snavar över ditt inlägg - åh, det är som om jag skulle skrivit det för många år sen. Jag tror att du vet själv innerst vad du behöver göra! Släpp inte taget. Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv - det enda liv du har makt över! Allt gott / mt

Hej @seriequeen - jag vill bara instämma med Ullabulla och hoppas du söker upp en Alanon grupp. Just nu finns det också online, kolla hemsidan. Allt gott / mt

@Ullabulla Just idag loggade jag in här och läser ditt inlägg! Det kunde varit mitt, även om det finns olikheter i våra familjer. Men processen, den egna, där känner jag så väl igen mig. För min del är det mer än tio år sen jag började skriva och då hade jag läst kanske ett halvår innan. Precis som du tackar jag forumet, alla som skriver och mig själv! Att börja skriva här var avgörande steg mot ett helt annat liv! / mt

Jag är så glad att läsa att din oro har släppt. Jag läser om dina insikter och jag vill gratulera dig till förhållningssätt som verkar hälsosamma. Jag har förstått att jag har kämpat med katastroftankar utan att jag vetat om att det var katastroftankar, men jag har dem inte längre. Jag cyklar mycket och av någon märklig anledning så tänker jag på dig vid en speciell plats och jag funderar ibland om det är så att du bor där eller har vistats där. Universum har gett mig så mycket signaler det sista året och jag tror inte att man ska forcera, utan det som händer det händer. Men det är klart, ja har tänkt att det vore fint att träffa fler från detta forum och du är en av dem jag gärna skulle dricka en kaffe med och prata om livet. Jag är väldigt tacksam för allt vi har skrivit om tidigare. Tänk på dig i första hand. Hoppas att du får en fin vecka! Har du bett universum vad du vill ha? Det började jag göra för 15 år sedan och jag får det jag vill. Jag har däremot lärt mig att bli tydligare med vad jag vill och det är inte alltid så lätt att veta vad man vill, så det gäller att ta reda på det. Jag får det till mig när jag är i skogen eller genom mina meditationer. En fin författare heter Louise L. Hay och hon har skrivit böcker om affirmationer. En bok heter "Jag kan det! mer levande med affirmationer". Den finns på bibliotek och ibland dyker den upp på bokbörsen. Det var den jag hade hjälp av när jag insjuknade i min sjukdom. Jag sa till mig själv varje dag "jag är frisk" och jag är övertygad om att jag är frisk därför. När psykiatrin ville prata om min kroniska sjukdom. Jag har en vän från en patientutbildning och jag tycker så mycket om henne. Hon valde att lyssna på att vara kroniskt sjuk och idag bor hon på ett gruppboende och är väldigt medicinerad. Jag tror att det är viktigt att säga till sig själv, vad man vill vara och agera efter det. Jag ville aldrig vara sjuk. Och man ska igenom den där kampen. Oavsett vilken den är. Njut av dina insikter och belöna dig själv, varje dag med något som du tycker om. Det kan vara att äta en frukt och smaka den i stillhet. Eller dricka en god kaffe. Eller stanna och dofta på en blomma. Men uppmärksamma din framgång! Och ge dig själv beröm. För du har verkligen jobbat bra!

@Tofu Hej och tack för ditt svar! Har sett dig svara i många inlägg och med kloka tankar. Tack för du delar med dig 🙏.

Ja du har helt rätt i det. Har länge misstänkt och försökt få min sambo att öppna upp vad som är grundorsaken till hans drickande och och även destruktiva bettende samt att han behöver arbeta med det för att må gott. För han använder definitivt alkohol för att döva känslor och minnen. Därav även jobbat mycket för att försöka lägga locket på den kokande grytan än för att faktiskt hantera den. Han bär mycket med sig. Har försökt få honom söka hjälp i alla år men han anser inte att han behöver det och han ser inget problem varken med sitt mående eller drickande. Har försökt få honom förstå på så många vis men ingen respons. Endå gången var för 4 år sen när jag gjorde slut med honom pga detta och för att jag inte orkade mer. Men i efterhand så säger han att han inte ser något problem fast han gått till psykologen vid det tillfället.
Har det sista året bara tryckt på hans mående och visat att jag är orolig för honom. Försökte få med honom till kuratorn som jag träffar inom beroendeenheten. Han blev jättearg på mig och hota mig m. M.
Så känner mig så låst, uppgiven och ledsen. Hur kommer man åt en människa som inte vill inse eller ser något problem med varken alkohol eller bettende? Han måste ju själv vilja förändras. Min sambo är också extremt envis och väldigt för att gå sin egna väg jämnt. Ingen bestämmer över honom och har väldigt svårt med kommunikation överlag. Vill helst inte prata om något alls. Så tror dock inte på ge ett ultimatum heller egentligen. Han har varit väldigt tydlig med att han ska dricka i sommar. Det var punkt i vårt samtal där verkligen. Det spelade ingen roll att jag uttryckte oro för honom och att jag mår väldigt dåligt i detta. Tror inte längre på han kommer förändras. Men känner att jag måste ge det en sista riktigt chans, speciellt för barnens skull. Men kommer till en gräns är det värt att kämpa mer och stanna eller det bättre för barnen att lämna? Dock så är problemet kvar om han ska ha delad vårdnad. Kommer gå under av oro där också. Orkar inte mycket till. Detta triggar så mycket gammalt från min barndom.

Tack för dina tips! ❤️

@Ullabulla

Tack Ullabulla! För ditt svar!
Det gav mig en tankeställare där jag verkligen har funderat.

Och bestämt mig för att testa. Läste även ditt andra forum där du förklara medberoende för dig. Och känner igen mig så. Känner att jag måste ta tag i det för min skull. För jag kan inte gå runt och oroa mig att han kommer dricka eller att något kommer hända och oroa att han inte kan berätta det för mig. Och därav kommer han ljuga. Jag kan inte oroa mig och kan inte sätta gränser och jag behöver ta reda på mer kring sjukdomen för att få insikter för min skull och inte för hans skull. ❤️

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Min sambo dricker för mycket, hela hans familj vet om detta och finns alkoholism i deras släkt. Pratade ut med svärfar idag om det, första gången jag faktiskt pratar med någon om det och jag bara grät, får tårar av tanken. Jag älskar min sambo så djupt, jag kan inte se ett liv utan honom. Men att inte kunna hjälpa honom känns så svårt, känner mig maktlös. Han ser dessutom inte sitt problem med alkoholen vilket gör det svårt. Vi har ett barn på 1 år och jag mår så dåligt psykiskt. Jag vill bara kunna hoppa in i hans skalle och få honom att se världen ur mitt perspektiv. Vet inte vad jag ska göra. Och vill verkligen inte behöva lämna honom heller. Han är mitt allt även om han har problem. Jag älskar honom. Men hur mycket ska man orka?

Sju år det är lång tid och mycket hinner hända om man fortsätter på sin lilla stig. Vill passa på att tacka för givande inlägg i min tråd. Du har gett mig en del insikter som jag bär med mig. Önskar dig allt gott ❤

7 år sedan jag blev aktiv i detta forum.
Så olycklig och vilsen i början.
Än värre blev det efter något år då min inre resa började på riktigt.
Att släppa taget om mina medberoendebeteenden och personer som jag så envetet försökte hjälpa.
Där stod jag,naken och oskyddad och visste inte alls hur jag skulle göra för att få mig själv på rätt köl.

Många timmars grubblande,skrivande och läsande gjorde att en liten stig började lysa.

Den var vinglig och svag till en början och svår att följa.
Jag gick mycket hellre tillbaka till gamla välkända spår.
Men så samlade jag ihop mig igen och sökte upp den där stigen som jag ju visste var den rätta.

Alltmer sällan besökte jag mitt gamla sätt men ibland föll jag rejält.
Åsså upp på hästen igen osv.
Nu lever jag en annan sorts liv med friskare relationer och klarare tankar.

Jag tackar forumet,alla skrivande medlemmar härinne och även mig själv för att jag orkade göra jobbet.

7 år sedan jag blev aktiv i detta forum.
Så olycklig och vilsen i början.
Än värre blev det efter något år då min inre resa började på riktigt.
Att släppa taget om mina medberoendebeteenden och personer som jag så envetet försökte hjälpa.
Där stod jag,naken och oskyddad och visste inte alls hur jag skulle göra för att få mig själv på rätt köl.

Många timmars grubblande,skrivande och läsande gjorde att en liten stig började lysa.

Den var vinglig och svag till en början och svår att följa.
Jag gick mycket hellre tillbaka till gamla välkända spår.
Men så samlade jag ihop mig igen och sökte upp den där stigen som jag ju visste var den rätta.

Alltmer sällan besökte jag mitt gamla sätt men ibland föll jag rejält.
Åsså upp på hästen igen osv.
Nu lever jag en annan sorts liv med friskare relationer och klarare tankar.

Jag tackar forumet,alla skrivande medlemmar härinne och även mig själv för att jag orkade göra jobbet.

Hej seriequeen.
Jag har varit med här länge och skriver inte så ofta längre.
Jag minns hur jag så gärna ville vara en viktig del i min partners liv.
Viktigare än alkoholen.
Det blev aldrig så och jag fortsatte försöka för att jag älskade honom och framför allt för att jag inte förmådde göra annorlunda.

Jag var aktiv i alanon flera år och lärde mig mycket om mig själv och vad jag kunde göra för mig själv.

Din kille kan ha en poäng.
Ofta är man inte så bra på att lyssna.
Man tror att man har alla svaren på hur ens partner borde bete sig för att allt ska bli bra.
Men de måste liksom man själv som anhörig blicka inåt.
Det är en högst personlig resa som visserligen påminner om varann.
Men vissa steg är mer aktuella för dig och något annat trappsteg för din kille.

Om du tänker att du är på din egen platå som du kontrollerar.
Alltifrån vad du ska äta till frukost till vilka kläder du ska ha på dig.
Men så fort du vill påverka eller tycka till om din kille så är du på hans platå.
Det var för mig väldigt bra övningar.
Är jag på min egen platå nu?
Om inte,varför är jag där och pillar.
Det är den andra personens sak att ta ansvar över.
Jag hoppas att du söker upp en alanongrupp.
Den har hjälpt mig och många andra i vår situation🤔

Nu så har vi bråkat IGEN. Och han säger att när jag säger förlåt så menar jag det inte utan säger bara förlåt för att jag känner att jag måste och för jag ska må bättre själv och inte för jag är genuint ledsen. Han vill att jag ska lyssna på hur han känner och när jag lyssnar så känner jag att han alltid går mot attack för mig. Han känner att jag bara avbryter honom. Han säger att jag aldrig har stöttat honom i hans resa men när jag har frågat om jag får hänga med på möte så har han sagt att det inte passar. Och jag känner mig utanför ur hans liv så vet inte hur jag kan stötta som åskådare. Eller hur han vill att jag ska stötta för jag vill förstå och han sa bara att det är tydligt att jag behöver gå på co anon och att jag behöver hjälp för jag är så beroende men att det är upp till mig. Jag undrar om han är helt tillfrisknad bara för han har gjort alla steg och hjälper nu andra. Så svårt

@lever på hoppet ändå Hejsan. Våran son är ju 15 år och det är ingen ide att försöka ljuga ihop något för han är så stor att han fattar. Han och jag kan prata om det mesta och jag har försökt å berätta hur det ligger till på ett så bra vis det går. Han tycker det är jobbigt. I fredag kväll fick jag skicka ett sms till honom för att berätta att pappa inte var nykter pga att han och tjejen skulle komma och sova här så jobbigt att behöva skriva men orkar inte att han ska skämmas för att pappa inte kan bete sig😥. Så det blev att dom sov hos tjejen istället. Idag vet jag inte hur mycket som har gått ner. Tog barnen med mig och åkte iväg hela dagen. Precis kommit hem och han sover😥😡. Får hoppas att han sover hela kvällen. Själv får jag tvätta täcken och så för han har spytt i sängen inatt.

@lever på hoppet ändå Hejsan. Våran son är ju 15 år och det är ingen ide att försöka ljuga ihop något för han är så stor att han fattar. Han och jag kan prata om det mesta och jag har försökt å berätta hur det ligger till på ett så bra vis det går. Han tycker det är jobbigt. I fredag kväll fick jag skicka ett sms till honom för att berätta att pappa inte var nykter pga att han och tjejen skulle komma och sova här så jobbigt att behöva skriva men orkar inte att han ska skämmas för att pappa inte kan bete sig😥. Så det blev att dom sov hos tjejen istället. Idag vet jag inte hur mycket som har gått ner. Tog barnen med mig och åkte iväg hela dagen. Precis kommit hem och han sover😥😡. Får hoppas att han sover hela kvällen. Själv får jag tvätta täcken och så för han har spytt i sängen inatt.

@lever på hoppet ändå Hejsan. Våran son är ju 15 år och det är ingen ide att försöka ljuga ihop något för han är så stor att han fattar. Han och jag kan prata om det mesta och jag har försökt å berätta hur det ligger till på ett så bra vis det går. Han tycker det är jobbigt. I fredag kväll fick jag skicka ett sms till honom för att berätta att pappa inte var nykter pga att han och tjejen skulle komma och sova här så jobbigt att behöva skriva men orkar inte att han ska skämmas för att pappa inte kan bete sig😥. Så det blev att dom sov hos tjejen istället. Idag vet jag inte hur mycket som har gått ner. Tog barnen med mig och åkte iväg hela dagen. Precis kommit hem och han sover😥😡. Får hoppas att han sover hela kvällen. Själv får jag tvätta täcken och så för han har spytt i sängen inatt.

Nu har jag bokat 2 visningar för att se på lägenheter..

Men jag är så ledsen, att lämna honom gör så ont! Han är ju så himla snäll och hjälpsam, min själ gillar hans. Hade sååå önskat att han kunde lämna alkoholen. Känner mig så sviken! Vill inte ha nån annan, men vill inte ha honom heller just nu, när han dricker.

Nu har han iaf tagit med sig alla lösa tillhörigheter och åkt.
Tomt. Barnen är ledsna.
Vad har jag gjort?
Har jag gjort rätt?
Kunde jag gjort annorlunda?
Min fina starka snälla goda man, inte min längre. Mitt hus inte mitt längre.
Fan vad ont det gör. Fan fan fan vad ont det gör.
Gör jag rätt? Vad annars kan jag göra?
Har ringt och berättat för mina föräldrar nu. Det är på riktigt.
Det gör så ont. så så ont.

@S.L Hur har det gått för dig? Jag har återigen givit ultimatum till min sambo om att vi måste separera om det inte blir annorlunda men orkar egentligen inte det.

Idag blev jag arg på riktigt, framför barnen och allt. Sa att antingen går han eller jag. Han sov till 12, 4 vinflaskor bredvid sängen. Jag var uppe med barnen, gjorde frukost och lunch.
Och så är han arg när han vaknar.
Jag packade ihop alla hans kläder och slängde ut, gick bärsärkagång och kastade. Nu är jag helt slut, och han är kvar därnere. Barnen är arga på mig.
Jag är ledsen. Tog en vecka och så valde han vinet framför mig.
Respektlöst.
Men nu blir det en aggressiv skiljsmässa, något jag inte alls ville ha.

Egentligen vill jag ju ha han som han är utan alkoholen. Men nu är det försent. Tror jag.

Hej på er,

Jag har kommit till en punkt där jag inser att min sambo dricker för mycket och att det måste ske en förändring för att jag ska trivas i vår relation. Vi har varit tillsammans i ca 9 år och han har alltid levt ganska ohälsosamt och inte mått så gott i sig själv. Det har yttrat sig i bland annat att han druckit mycket, jobbat överdrivet mycket och projicerar hans destruktiva bettende över mig. Vi hade en separation för ca 4 år sen pga detta och en del annat. Jag fick nog efter försökt hjälpa och stötta han så länge. Har alltid varit väldigt tydlig med hur jag mår utav hans bettende och alkoholvanor. Han har dock alltid haft svårt att se problemet och slutar alltid med att han säger "Jag ska förändra mig". Vet att han älskar mig. Men han är så skadad efter sin trasiga uppväxt och har inte förståelsen för hans bettende faktiskt skadar mig. Har själv en tuff barndom med missbrukande pappa, kriminalitet, fattigdom, pappa som dog tidigt m. M. Men bearbetat mycket och verkligen jobbat med mig själv. Man kan aldrig skylla ens bettende på ens barndom heller anser jag. Man har alltid ett val bara olika förutsättningar. Jag trodde aldrig vi skulle bli tillsammans igen. Men efter ett tag blev vi ihop igen då det verkligen verkade som han förändras och att jag verkligen älskar honom. Han hade träffat psykolog, minskat sitt dricka m. M. Blev dock gravid ganska fort (oplanerat och haft svårt att få innan) och vi har idag två små barn på 1 år och 3 år. Han började sakta men säkert gå tillbaka i samma mönster tyvärr efter vi blev tillsammans. Sista åren har vi haft det väldigt tufft med renovering, sömnsvårigheter med sonen m. M. Men går inte skylla på det. Hans drickande har eskalerat kraftigt det sista 2 åren när han varit hemma mycket. Varje gång han är ledig dricker han 5-8 st starköl. Börjar på em eller efter lunch. Perioder har han varit ledig i månader i sträck och dricker så varje dag. Hans beteende har också förvärras. Han blir lätt väldigt arg, säger elaka saker, dåligt minne, ignorera mig och isolerar sig själv. Detta går även i visa grad ut direkt över barnen och såklart indirekt. Har försökt prata med honom flera gånger på så många olika vis, men får alltid höra till slut "jag ska förändra mig". Men glider snabbt in i samma mönster. Strax innan jul gick han över gränsen rejält och hotade att ge mig stryk. Dagen efter skämdes han väldigt mycket. Jag satte då ner foten rejält över hans drickande och bettende. Sa att så här vill jag inte leva och vill absolut inte barnen ska behöva leva så här. Barnens bästa måste alltid vara i fokus. Han lovade då att förändra sig och dra ner på drickandet. Det höll inte länge. Men sa till honom att jag inte kommer tjata mer om alkoholen utan det är upp till bevis. Sa inget förrän i maj, då hade han druckit dagligen en längre tid när han var föräldraledig medans jag var sjukskriven för utmattning/sömnbrist. Han blev jättearg och tycker såklart att jag överdriver. Han skulle sluta till hösten när han börjar jobba mer. Sa bara lugnt att jag är väldigt orolig för honom. Där och då började jag inse att han verkligen har ett riktigt problem med alkoholen. Efter det har jag mått piss. En sorg på så många sätt. Jag har kämpat så för att bryta min egna barndom och nu har jag sätt mina egna barn i samma sits (dock inte lika allvarlig som min var). Vi har precis byggt upp vårt drömhus och äntligen har jag fått drömmen om en familj. Efter detta har jag iaf fått kontakt med en kurator på kommunen som arbetar med missbruk. Försökte få med min sambo på ett möte men han vägrar och blev jättearg för jag har kontakt med dom. Han vill absolut inte göra mig prata om våra samtal. Han anser att han absolut inte har några problem med alkoholen. Ena stunden är han supergo till andra bli elak, ignorerar mig m. M. Häromdagen hände en incident där han gick för långt mot mig och vår son. Han sa saker som inte är ok. Där rann bägaren över. Känner att jag måste ha försökt allt i vår relation innan jag ger upp eftersom vi har gemensamma barn. Vill att dom ska ha en frisk och närvarande pappa. Men såklart inte på vilken bekostnad som helst. Har bestämt mig för sätta ett sista och ordentligt ultimatum kring alkoholen och hans bettende med en tidsbegränsning. Denna gång kommer jag verkligen vara konsekvent med detta. Tror han kommer förstå det och han har nog inset att jag börjat tröttna.

Vad är ett lämpligt ultimatum? Noll tolerans kring alkohol eller minska kraftigt? Hur minska kraftigt - dricka mindre och/eller färre dagar? Lämplig tidsbegränsning?

Är så mycket mer att säga. Så mycket känslor på så många sätt. Älskar honom och vill helst vara en familj, men inte till vilken Bekostnad som helst. Men har också stor oro för hur det går med barnen om han skulle ha dom på halvtid sen. Kommer han dricka då, hur kommer han vara mot barnen? Är det värt att stanna för att ha koll på dom? Barnen är alltid med mig. Gör så ont att ens tänka tanken att vara utan dom periodvis. Blev även arbetslös innan min föräldraledighet så mycket oro kring ekonomi och bostad.

Styrkekram till er alla andra som kämpar!🙏

P. S efter växt upp med en pappa som missbrukade narkotika så vet jag att ens stora kärlek till barnen inte övervinner ena beroende dessvärre.

//Vilsen och sliten mamma ❤️

Är så less idag, känts så bra med hans nykterhet tills nu. Spelar spel med barnen, märker att det ör något. Frågar, han nekar. Säger titta mig i ögonen och säg som det är. "Okej 1 glas vin. "
Och sen kommer det, "1 glas vin på en lördag är väl inget problem? "
Och jag börjar tvivla på mig, visst är väl 1 glas vin okej?
Men inte när man har problem. Så istället för att möta det han säger blir jag förvirrad och arg, arg för att han sätter mig i den här situationen, arg för att jag låter honom göra det.
Säger till honom att han får gå om han ska dricka mer. Han gick precis.
Jag ensam med ungarna, så himla skönt att han åker. Ut med sin bror.
Samtidigt är det så jävla otryggt, han kan ju inte dricka normalt. Blir nästan alltid för full. Kommer han komma hem inatt och råka göra sönder något? Komma hem med polisen för att han somnat på bussen igen? Somnat i taxin? Somnat hos sin bror och inte kommer hem förrän imorgon eftermiddag? Tömmer kontot?
Vi skulle klippt gräset, målat huset och jag ska iväg på träning med äldsta.
Kanske får planera om. Får planera om. Skönt att han inte är hemma och gör skada men oroligt när jag är närmsta anhörig, och han är barnens pappa.
Jag är så trött på det här, så otroligt otroligt trött.
Hade vi inte haft barnen hade det varit så lätt, bara att lämna.
Men jag fattar inte hur vi ska samarbeta, hur han ska kunna kontrollera sig utan hjälp. Han vägrar hjälp, jag har pratat så mkt, om parterapi, hjälp via AA, soc, vanlig samtalsterapi. Han vill inte, för han har ju inget problem.
Och så vacklar jag, oftast dricker han bara varannan helg. Nån gång emellan.
Men är det bevis?
Varför ska jag ens behöva hålla på och bevisa? Hur kan alkoholen vara viktigare än mig och barnen?
Jävla sjukdom. Jävla jävla jävla sjukdom.

Han klarar jobb, oftast hus och är en bra pappa. Är inte kriminell, är smart, välutbildad. Men inte i kontakt med sina känslor, flyr. Äter för mkt, dricker för mycket. Kollar film/telefon så snart han kan, som tankeflykt.
Han behöver möta sina känslor och våga se att han flyr, men jag kan inte ge honom det. Kanske är det snällaste jag kan göra att lämna honom, om botten är det han behöver för att vakna...
Kanske vaknar han inte ändå, hur ska barnen då må? Hur kan jag lämna någon som kanske inte fixar det? Han har inga vänner, har bara sin bror. Föräldrar dementa.
Var börjar och slutar mitt ansvar?

Jag önskar att huset var i ordning så vi kunde sälja snabbt, och att det fanns lägenheter lediga som jag kunde köpa i närheten. Men vi som sått träd som växt upp, vår fina ek som blivit så stor de senaste 10 åren. Alla våra djur! Allt jobb vi lagt ner på varandra.

Men just nu får jag ingen energi av relationen och jag vill inte att barnen ärver mitt sätt att hantera relationer, jag vill inte vara medberoende. Vill visa hur man sätter gränser men ändå orkar stå med rak rygg.

Men om han håller sig nykter då?
Ja, om.