Senaste kommentarerna i forumet

@Nora81

Du går igenom precis samma resa som jag just nu. Det är skönt att se att man inte är ensam. Jag håller på att gå under av min far och hans missbrukande av alkohol/sömnpiller. Och så har jag levt sen barns ben och är idag 30+. Först nu börjar jag även förstå att jag ej kan ta ansvar för en annan vuxen, utan jag måste tänka på mig själv. Vilket är något man får träna på VARJE dag, och att inte låta sig manipuleras längre och allt därtill. Det är fan helt sjukt.
All lycka till dig.

Så var det dax… han har denna vecka druckit i smyg igen!
Han har ej sagt något och ikväll kommer jag att konfrontera honom, tänkter inte vänta lika länge en gång till för jag har mått för bra dessa veckor för att vilja dit igen!
Det har hänt jättemycket i familjen/släkten senaste veckan så den har varit tuff men det är samma för mig… + att jag har honom oxå😔

Tänker att det är just detta, medberoendets bedräglighet, att vi som kloka, intelligenta, upplysta människor ändå kan trassla in oss. Det spelar ingen roll vem man är! Förhoppningsvis har vi däremot fler verktyg och styrkan att ta oss ur det. Jag plågas av känslor att jag svikit mig själv och mina värderingar. Men tror faktiskt att det är omöjligt att inte bli medberoende om ens andra hälft börjar missbruka. Man är inte mer än människa! Det viktiga är att säga stopp när man inser vad som händer!
Kram

Vad bra att han sökte hjälp direkt efter att allt kom fram, förhoppnings stärker det din tillit och att det inte hinner gå för långt
Jag märkte heller ingenting, första 2 åren inträffade nån incident där han blev för full i fest sammanhang, men vem har inte blivit det och det kändes som orutinerat bara. Sen när vi köpte huset blev han konstig, tog till sprit när han blev arg och till slut nästan ett år senare hittade jag gömman, han hade druckit upp allt som blev över från vår bröllopsfest. Där och då började vår tuffa resa
Det fanns aldrig dom klassiska tecknen, så som upprymdhet, sluddrigt tal, vinglig eller doft och det förvånar mig än.

@söttsomsocker
Det där med att "märka ingenting". Skygglappar på, förnekelse? Inget illa ment, men en tanke ...
Jag har alltid insett hur mycket "min" druckit. Där har det varit anpassning, jag har varit med om alla möjliga saker. Skulle mina vänner berätta om dem, skulle jag säga "dra!".

@Nora81 💕
Du hade ett bra och lyckat möte. 🤗 Glad för din skull. Säkert också så att mycket liksom lyfts från dina axlar. Du är viktigast i ditt liv. Verkar som att du på något sätt kan andas ut samtidigt som du är trött.
Gällande sinnesrobönen är den även aktuell för oss anhöriga, att acceptera det vi inte kan förändra. Vi kan inte fatta beslut för någon annan.
Bland annat denna insikt gjorde att jag insåg att jag verkligen inte kan satsa. Om det skulle finnas ömsesidiga känslor kan jag inte.
🌹

Hade mitt första samtal med anhörigterapeuten idag.
Det var en ögonöppnare och kontentan är egentligen samma budskap som sinnesrobönen.
Jag kan inte ta ansvar för en annan vuxen människa, det får man som vuxen göra själv.
Jag får ansvar för mig själv och komma överens med mig själv var mina gränser går och därefter avgöra vilka människor som jag vill ha i mitt liv och inte.
Träningen blir framöver att sätta mig själv i första rummet, andra kommer sen.
Herregud, det blir totalt omvänt från vad jag gjort tidigare.
Det var en så skön känsla att höra det, en befrielse.
Gud, jag önskade att jag lärt mig detta som barn men jag är ändå djupt tacksam över att får lära mig det nu.
Känner att det är dags att lita på kroppen, känslorna och lyssna på de fortsättningsvis.
Så självklart egentligen men ändå så svårt när man inte fått lära sig det som barn.
Är helt slut, viktigt med återhämtning och vila. Det får ta tid.
Ta hand om er därute ♥️

Hade mitt första samtal med anhörigterapeuten idag.
Det var en ögonöppnare och kontentan är egentligen samma budskap som sinnesrobönen.
Jag kan inte ta ansvar för en annan vuxen människa, det får man som vuxen göra själv.
Jag får ansvar för mig själv och komma överens med mig själv var mina gränser går och därefter avgöra vilka människor som jag vill ha i mitt liv och inte.
Träningen blir framöver att sätta mig själv i första rummet, andra kommer sen.
Herregud, det blir totalt omvänt från vad jag gjort tidigare.
Det var en så skön känsla att höra det, en befrielse.
Gud, jag önskade att jag lärt mig detta som barn men jag är ändå djupt tacksam över att får lära mig det nu.
Känner att det är dags att lita på kroppen, känslorna och lyssna på de fortsättningsvis.
Så självklart egentligen men ändå så svårt när man inte fått lära sig det som barn.
Är helt slut, viktigt med återhämtning och vila. Det får ta tid.
Ta hand om er därute ♥️

@Backen123
Dessa fyllkörningar är obehagliga, kan ju gå riktigt illa. Det gör mitt ex med - utan körkort. 🙄
Får jag reda på han kör igen ringer jag polis, att han inte drar ner sig själv och andra. 😔

Men så jobbigt! Ja men nån juridisk hjälp måste du kunna få, nån att bolla med. Det känns som polisen skulle kunna svara på många av frågorna.
Just dessa fyllkörningar är totalt obegripligt, mitt ex gjorde lika. Jag ringde polisen när mitt ex skickade suicid sms till mig, dom var jättebra att prata med och lotsade till nån samordningskontakt av något slag, dom for ur och plockade in honom under en lpt, behöll honom en hel vecka, så det verkade som det fanns att ta på. Tänk om det vore ett alternativ, för ditt ex gör ju besynnerliga saker

@EsterHanna ♥️

@Ullabulla tack, vad glad jag blir för din hälsning.
Precis som du skriver jag börjar inse MITT problem och jag varit övertygad om det är hans problem. Vilken blindhet jag gått i.
Det är rätt befriande egentligen och nervöst.
"Ofrivillig resa" har ens inte tänkt på det men det är precis så. Man övar sig och blir bättre och bättre dag för dag.
Kram

@Ullabulla Tack!det är mycket i mitt huvud nu. Så många processer igång. Är så tacksam för stöd här. Är nu SÅ medveten om mig själv, mitt beroende och mitt medberoende. O i detta tampas ja med sorgen av den bortgångne mannen som är orsaken till att ja hamnade här på detta forumet men också orsaken till att ja fick mina uppvaknanden. Så dubbelt! Ska ja va ledsen eller glad? Är både ock. Glad för min skull såklart men så ledsen för hans o hans barns skull. Men han var för sjuk helt enkelt. Lyssnat som en tok på poddar om beroendesjuka människor och i ett avsnitt sa dom det att väntar man för länge med att söka hjälp så kam det bli så att man bestämmer sig för att man inte vill ha hjälp.. Där var min A, känner ja. Samtidigt som han tog ju hjälp! Så han ville väl också.. Det var nog väldigt väldigt svårt o jobbigt för honom. O sen blir ju hela familjen sjuk..dom var ju medberoende, hans närmsta. Ja med. Sen lämnade ja för ja orkade inte med honom. Ja förstår att det inte var lätt att hitta en väg ut. Men att ja skulle bära honom ut ur sjukdomen var såklart helt otänkbart. Det var inte rimligt !! Ändå hoppades nog både han, ja o hans familj att så skulle kunna va fallet. Men så långt borta från en total lösning han var! Han älskade mig..Men han gjorde inte allt som stod i hans makt. Det gjorde han inte. Eller hann inte kanske..då det var kroppen som la av. Men han var ju väldigt sjuk när han dog hur som helst. Men hade han inte dött hade ja förmodligen fortfarande varit intrassladi honom i mitt medberoende, det tror ja. Alltså de krafterna som är i beroende o medberoende. Det är inte klokt! Så destruktiva krafter. Ja kommer ha att jobba med långt framöver. Men nu ser ja åtmonstone var fokus ska va. På mig själv. Ja hade inte kunnat rädda honom. O inte han mig. Ja har aldrig älskat mig tillräckligt o ja har aldrig levt mitt liv. Det är dags nu

@Morgonsol kram fina du. Tack!
Så glad jag blir att höra från dig ♥️

Kram , Nora!
Glad ja blir för din skull. Ditt liv i fokus ❤

Tack nora för kommentaren i min tråd.
Ja,du har börjat en spännande men ofrivillig resa.
Jag skriver inte ofta längre och ville önska dig lycka till🙂

Stå på din egen sida. du behöver fokusera på dig nu.

Ta emot all hjälp du kan få.
Det tog flera år för mig att förstå att jag var lika sjuk som min drickande sambo.
Att vår symbios åt upp oss båda och gjorde det väldigt svårt att tillfriskna.

@Nora81 Tack för svar! Ja, vill inte bli sjuk av stress :(
Orosanmälan till socialtjänsten har jag funderat på. Ofredande , det är nog det jag får gå på. Gör en polisanmälan snart. Orkar inte med honom... Tack Nora!

Man ska inte stå ut, det går inte att stå ut i det som människa.
Kan du kontakta polisen? Om du gör det när han är full så tar de väl honom på en LOB?
Jag känner verkligen med dig. Man blir sjuk av att bli utsatt för stressen tillslut.
Jag anmälde tillslut honom för ofredande för jag orkade inte längre.
Hoppas du får möjlighet till att vila upp dig någorlunda eller små stunder av vila iallafall.
Sök stöd hos socialtjänsten. Det är ju psykiskt våld du blir utsatt för.
Han är väldigt sjuk, en fara för både sig själv och andra. Har du funderat över att göra en orosanmälan till socialtjänsten?

Har skrivit till en jurist nu... Hur är det möjligt att man ska stå ut med 6 månaders terror för att han, min missbrukare-inte vill skriva på skilsmässan?
Han ringer morgon och kväll, gråter, är hotfull och sen ber om ursäkt. Jag blir bara helt slut av det hela. Han kommer hit när jag är på jobbet och går runt i min bostad. Han är skriven här , så det har han också rätt till säger han.
I dag sa han att han också att han skulle ta min hund med sig. Jag äger hunden men han anser att han har rätt i hunden. Han är påverkad, kör bil utan körkort...Ska ta regnr nästa gång och filma när han kör. Ringa polisen. Orkar inte detta! Vad ska man göra, hur ska man stå ut?

@Backen123 Tänker på dig. Förnuftet säger en sak och hjärtat en annan... Ta hand om dig! Kram

@Ullabulla så fint du beskriver din väg.
Tack för att du delar din historia, det skänker hopp och mer kunskap. Jag har precis börjat gå stigen och känner igen mig på din beskrivning av att känna sig naken och oskyddad men också se en stig som börjar lysa.
Kram

@Tröttiz ja, det är smärtsamt att se hur en människa man älskar försvinna i det mörkret som sjukdomen är. Det är också smärtsamt hur man känslomässigt är fastklistrad i det och dras ned till den grad att man utplånar sig själv. Det är ju vårat beroende, det är olika symptom på samma problematik verkar det som.
Jag skulle verkligen vilja se ett större fokus och stöd för anhöriga i samhället.
Kram på dej och var rädd om DIG.

@Backen123 Ja, det där malandet, man blir tröttare och tröttare men kanske är det något bakom den känslan man behöver förstå som man inte förstått? Jag vet inte.
Själv är jag så djävla less malandet ( ursäkta svordomen, men det känns så) att jag bara fått nog. Det är min, MIN och bara MIN resa det handlar om. JAG och bara JAG bestämmer vad jag väljer. Det är en helt omöjlig uppgift och en illusion att jag har makt att påverka en annans liv, jag kan bara påverka mitt eget.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Ordens innebörd blev plötsligt tydliga för mig i helgen och då kände jag att allt släppte.
Något som legat där och gnagt sedan jag var ett barn. Ett barn som såg min älskade far försvinna mer och mer för varje dag i alkoholen, en avstängd mamma som förmodligen höll på att drunkna i ansvaret för allt, bland syskon som slogs för att få en sekunds uppmärksamhet i den dysfunktionella familjen. Jag såg allt på väg att rasa, jag ville att alla skulle må bra och pendlade mellan att göra revolt och vara allas räddare. Där började det för mig och nu har jag fått svar. All skuld och skam som sätter sig som klister på allt så att det känns omöjligt att reda ut saker.
Så går man i det här, guds fördömda mönster och förstår ingenting bara att allt verkar ständigt upprepas hela tiden.
Nu skriver jag flummigt kanske men sinnesrobönen jag mig den insikt jag behövde för att bli fri från det ältande, malande och de skygglappar jag satt upp för mig själv.
Ha en fin dag, kram.

Och en riktig praktvurpa igår..
Jag som trodde jag hade koll på mig själv men icke.
Jag ser mönstret tydligt i efterhand,men jag förmådde inte stoppa mina impulser.
Jag gick igång till tusen i affekt och blandade dessutom in en person till.
Idag är jag fylld av skam för vad jag kunde ha ställt till med.
Men förhoppningsvis har jag stämt i bäcken.
Friskheten i detta är iaf att jag ser mönstret och förhoppningsvis kan stoppa mig själv nästa gång..

Idag fick jag ett meddelande från hans exfru, han har varit till vårt sålda huset och hämtat sina saker. Fick även veta att han har en ny vän, väntat och säkert bra för mig, ger mig möjlighet att gå vidare. Men det gör ont som satan! Förstår att han måste för att kunna gå vidare, det kommer inte heller funka om han inte jobbar på sitt tillfrisknande bla osv. Som sagt jag förstår om jag vill använda mig av dom tankarna, men jag vägrar hata fast det gör ont, ska bara hålla offerkoftan ifrån mig allt jag kan