Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz Det låter som kloka tankar; att ta hand om dig själv genom att hålla dig undan när det är så illa.
Det är väldigt tråkigt att höra att det går utför för honom, i bästa fall leder till att han når sin botten,
men det råder ingen över förutom han själv.
Det är just det att det är så lätt "att falla tillbaka" till att hela ens egna liv rör sig kring missbruket igen. Du har rätt att det är en familjesjukdom.
Var snäll och förstående mot dig själv. Jag tränar på det och misslyckas ena dagen och lyckas andra dagen.
Det ger mycket att vända sig hit, till forumet, och få stöd och skriva av sig när det blir för tufft eller att man behöver hjälp.

Kram

@Nora81
Knallar på.
Gjorde misstaget att svara i telefon nyligen några gånger trots att jag visste han var onykter ... Kom att oroa mig väldigt mycket, för han verkade/ verkar vara så inne i drickande har jag förstått och lyssnar inte på någon, inte ens på sina bästa vänner som även de har utmaningar med drickande. Han har varit hotfull mot anhöriga, kört i fyllan, klått upp sin "bästa" kompis, skällt ut sina barn ...
Samtidigt jag inser att det mest hälsosamma för mig är att hålla mig långt borta oroar jag mig och vill "blanda mig" i hans liv.
Jag dissade sen dock samtal men haft svårt stå emot. 🙄 Himla frustrerande också att han drar ner andra. Men det är ju en familjesjukdom...
Kram.

@Tröttiz tack för väldigt bra tips.
Hoppas du har det bra. Kram

Tips. Att läsa om problematiken.(redigerat av admi//försäljning)

Efter att ha ägnat två dygn åt att stirra in i en vägg, ätit och tagit två promenader så inser jag hur nerkörd kroppen är fysiskt. Psykiskt så är det närmast ett eller flera samlade trauman. Inser att vila gör gott.
Idag har jag fått bokat ett enhörigsamtal nästa vecka och imorgon ska jag ringa till ännu ett anhörigsamtalsställe för att boka in samtal. Det känns bra att ha tagit hjälp.
Har haft det mest tyst och stilla hemma. Ljud och andra intryck blir bara dränerande.
Det känns som att det går åt rätt håll nu. Det är tufft att möta känslorna av svek, misstro och tillitssvikt. Det är paralyserande men jag börjar förstå känslomässigt att det är en sjukdom och inte handlingar gjorda med avsikt att skada. Det förstod jag logiskt men inte känslomässigt innan.
Fortsätter skriva här som en påminnelse, som en dagbok och för det fina stödet man får här och inte minst all kunskap från bägge sidor.
Kram till er som kämpar oavsett vilken sida ni kämpar på, vi kämpar ju alla mot samma sak.

@Tröttiz Ja det är inte lätt. Allt det du nämner handlar ju om arbete med sig själv. Att kunna sätta gränser. Alla har vi olika medel sätt för det. Tror att om man klarar ett litet steg så är nästa steg lite större.. Hejja dig!

@Backen123, Ja, det är en tröst att läsa om andra i samma situation-man tror ju att man är ensam i kaoset när det pågår... Han kom i går när jag var hemma tidigare från jobbet. Kan inte avgöra om han dricker eller inte, han ser förfärlig ut, verkligen. Han sörjer, gråter och kan inte sova. Pratade med honom om detta att ringa mina vänner och gamla föräldrar typ 8-9 gånger i rad. Han menar att han har ingen, alla vänder honom ryggen och vad har jag sagt om honom.. Inget "Vad har jag gjort", ingen självreflexion. Han tänker inte skriva papper så får också vänta i 6 månader... Fy! Kan inte fatta att det är så. Han är ju även skriven här....
Nåväl, tog med ännu mer av alla grejjer han har i uthus osv så kan städa och röja lite till. Börjar bli kompis med dom på tippen... Haha!
Jag känner att jag har kommit över lycko-ruset att vara "fri", det tar på mig , detta kaos han skapar. Är trött. Och låg.
Backen123, har följt dig - du har kommit ett snäpp längre än mig men historien är ändå lika. Mitt företag och min lilla gård kommer han inte åt genom äktenskapsförord. Tack gode gud för det pappret.
Ta hand om er!

Nu rasar allt runt mig. Han har åkt hemifrån, dricker, smsar mig att jag förstört allt. Min ångest är överväldigande, vill bara dö. Slippa smärtan. Tur vi skapat ett klokt barn som jag kan krama. Hoppas så att hon kan ta med sig goda erfarenheter av detta. Att mamma vågade säga stopp! Men jag är så ensam och det gör så ont.....

@Beer Vad fint att läsa dina ord här på anhörigsidan, det är exakt det där vi vill höra, det bekräftar oss när vi blivit osäkra på att det var väl kanske inte så farligt, jag inbillar mig. Även då orden från " den andra sidan" kommer med olika tips och tankar hur att möta den beroendesjuke. Vi är många här på olika resor, och just dina ord är så bra när man just då inte orkar mer, det peppar och ger kraft
Jag minns hur jag skrev hos er för att fråga hur jag gör bäst för den som försöker tillfriskna, fick många fina svar men jag insåg att det är omöjligt om den beroendesjuke inte vill själv. Jag personligen har gått vidare, försöker nu förlåta mig för att jag hamnade där, det går upp och ner men oftast är det väldigt bra.
Så mina ord till dig, fortsätt så, jag beundrar din styrka att verkligen ta på dig allt såhär i början, för att sedan kunna mötas och se att man är 2 och det blir så lätt negativa spiraler, jag hejjar på er!

Hej Pepparkaka58!

Du har skrivit här tidigare och som jag förstår har du levt i detta många år, sökt stöd, haft möten med barnen om hur ni ska hantera situationen mm. Du har nu fått nog, känner att du inte orkar mer, hinner inte med dig själv och det låter helt förståeligt, du har försökt och det går inte att hjälpa någon att sluta dricka som inte vill ta emot hjälpen.
Han har varit elak mot dig och du känner att både din kropp och ditt psyke inte orkar med detta mer. Hur ser ditt stöd ut utifrån vänner, bekanta, professionellt?

Jag får flera tankar när jag läser detta och sett att du skrivit tidigare. Det finns hjälp för honom att få på annat sätt och en fundering är om en orosanmälan till kommunen kunde vara en idé, kring hans drickande och att du får stöd för egen del, vad tänker du om det?

Vi tipsade för länge sedan om att kontakta kvinnofridslinjen angående att han kan vara elak, tog du någonsin kontakt? Om du gör det kanske det kan kännas skönt att veta att det är anonymt och kostnadsfritt.
Skriv gärna till oss också under ”frågor” om du vill komma i direkt kontakt med oss här på alkoholhjälpen så kanske vi kan hjälpas åt att komma vidare. Fortsätt såklart annars också att skriva här i din nystartade tråd.
Ibland kan en behöva skriva flera gånger innan en tråd får fart.

Ta hand om dig så gott du kan, bra att du skriver!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Beer Grattis och tack så himla mycket för att du delar så fint!
och Tack för dina stärkande ord, det hjälper mig att bibehålla rätt fokus.
Det är verkligen starkt av dig att se hur du, i din sjukdom, gjort dig själv och din partner illa. Det måste vara smärtsamt. Det är en sjukdom som du nu tar ansvar för och jag vill bara skrika till dig att JA, BARA FORTSÄTT och jag är glad för din skull med.
Kram och tusen tack igen för din delning. Det ger hopp!

@Backen123 Kära fina du. Har följt din historia här och känner med dig och den styrka du har. Jag kan bara tacka för dina stärkande ord och säga detsamma: DET ÄR DU VERKLIGEN VÄRD!
Ja, den enda vägen är redskap att hantera den livslånga sjukdomen för honom. För mig är den enda vägen att ta min rättmätiga plats och hitta min väg, rätt stöd och fortsätta vägen fram ärligt och att acceptera situationen som den är.
Å familjeveckan är inställd pågrund av covid men han har bett om stödsamtal för oss bägge till eftervården istället.
Följer dig Backen och stor stärkande kram till dig!

@Lillasyster40 skrev:" Har jag rätt att kräva att hon ska anpassa sig efter oss när hon ändå sköter allt?"
Jag kommer från Andra sidan. Har lite tankar ändå.
Så fint att ni har skaffat ett generationsboende. Hoppas att det går bra och att ni hittar sätt att leva.
Du kan såklart inte kräva någonting alls av din mamma. Det är en jobbig situation och kanske är det en bättre väg att gå att vara helt ärlig med henne. Berätta om din oro, berätta att du blir osäker om hon ska vakta barnen. Berätta att du har noterat att hon dricker alldeles för mycket. Hon kanske väljer att ljuga/förneka. Jag har gjort det eftersom det är ytterst pinsamt, men du sår kanske ett frö ändå.
Det är kanske inte osannolikt att hon vill göra något åt det. Hade hon varit obekymrad om det hade hon kanske druckit helt öppet. Nu väljer hon att dölja. Så någon tanke/vetskap om att det inte är bra kanske det finns. Kanske kan du hänvisa henne till beroendesidorna här, där kan hon känna igen sig och kanske få stöd i att sluta.

@Backen123 @EsterHanna
Jag kunde inte stå emot utan svarade nyligen då mitt ex ringde. 🙈 Full som en spruta. Svarade flera gånger till och med. Men gav absolut inget. Bara svammel över världens elände, mänsklighetens kolaps. Ena stunden var jag tråkig och menlös, andra stunden klok och härlig till att även jag ska se mig själv i spegeln, att jag är falsk... Han åkte dit för rattfylleri, men enligt honom var "blårockarna" övernitiska. Alltid någon annans fel. Sjuka människor gör sjuka saker. Förnuftet finns inte. Det vet vi.

Varför gör man sånt här? 🤯 Svarar, och finns till hands. Sånt som absolut INTE tillför något. De lever i sin värld... 🙄

Sedan kom jag att föra inre dialog med mig själv, och har dissat åtminstone 5 samtal efter det. Yei! Känns som en milstolpe. Men "svarafingret" har allt velat svara. Suck.

All styrka. 💕

?

@Nora81 Jag kommer från "andra sidan" och har nu varit nykter i 3 månader. Att läsa det du och andra skriver här på annhörigdelen känns viktigt för mig. Det innebär att jag måste "fronta" allt elände jag ställt till med i mitt förhållande med den kvinna jag älskar. @Nora81 skrev:"jag är värd kärlek, värd att bli behandlad med respekt men framförallt är det dags att börja ta min plats. Det handlar inte om andra utan det handlar om mig nu."
Ja det är du!!!! skriker jag! :)
Vi som alkolister måste själva komma till insikt och söka hjälp. Jag gjorde det för tre månader sedan på min vårdcentral. Remiss till terapeut och Antabus som jag gladeligen stoppar i mig.
Hur min kvinna stått ut med mig under dessa år begriper jag inte. Jag har ju ställt till det på samma sätt som du beskriver.
Glad för din skull att du går vidare i livet.
Tack för att du skrivit och tack för att jag fick läsa!

Håll kompassen rätt, ta hand om dig, du är verkligen värd att få må bra, en häftig resa i sig. Att han kommer iväg på behandlingshem är det enda rätta tror jag, för er, önskade så att vi fick den chansen än den öppenvård han gick på i 3 mån och som kändes helt bortkastad för mig. Familjeveckan som brukar ingå verkar så befriande och en möjlighet för er att rensa luften för att sen fortsätta resan 🌺

Och det är så lika, min bodde också I husvagn nu sista månaden innan han flyttade hem till norr. Vi har också 6 mån betänketid, 11 sept är det över 🙏 jag lyckades också med ett underskrivet äktenskapsförord, så fritidshus och mitt företag kommer han inte åt. Vi följer så lika varann vi här, vi som kämpar, peppat och som till slut sagt stopp, själen orkar inte mer till slut, vi måste vila. Jag minns hur jag bara kände hur jag gick sönder i kaoset. Det kommer en tid sen för läkning, håll ut nu bara tills han backar. För köper man en bil utan körkort, ringer dina nära och kära och gör bort sig så borde skammen komma ikapp och han kryper in i nån grotta, tills ett under sker 🙏

Efter två års berg och dalbana beslutade han sig för att köpa en plats på ett behandlingshem.
1 månads behandling och ett års eftervård. Jag är givetvis glad för det. Idag åkte han iväg.
Har kontakt med socialen för att få en samtalskontakt. Jag känner att jag behöver hitta verktygen nu att gå framåt.
Ett par insikter har jag fått: jag är värd kärlek, värd att bli behandlad med respekt men framförallt är det dags att börja ta min plats. Det handlar inte om andra utan det handlar om mig nu.
Det är så svårt att rikta om sitt fokus. Ja, om sanningen ska fram så känner jag mig som en urvriden trasa men detta tar tid förstår jag.

Hej Orolig_nu

Du ställer verkligen tuffa frågor. Till syvende och sist är det endast du som kan ta beslutet om hur du vill göra. Stanna eller gå vidare. Det jag kommer skriva här är kanske mer generella reflektioner än direkt riktat till dig. Jag hoppas att det är okej.

Det är tydligt att du, och många med dig, vänt och vridit på detta länge och att vara ambivalent under så lång tid är sannerligen utmattande. Du undrar vad din plikt är som förälder. Såklart att det finns en formulering för det i lagboken samtidigt är livet mer komplext än så. Jag varken kan eller har rätt att "putta" dig åt något håll men jag kan ge dig några tankar som möjligen är relevanta för dig just nu. Tankarna jag uttrycker här väcktes utifrån din sista mening i ditt inlägg. Att du är orolig för att förändra din livssituation men sannolikt kommer göra det ändå. Mycket i dina inlägg tyder på att du strävar efter att vara en förälder som är trygg och kan fokusera på barnen.

Det kan vara hjälpsamt att ta beslut från det en faktiskt vet, hur det faktiskt är nu. Således inte utifrån oro för vad som kanske kommer bli. Vi vet inte vad som kommer att ske i framtiden. Den andra ibland tunga tanken är att vuxna barn till föräldrar där den ena druckit ofta vittnar ofta om att de hade velat att den nyktra skulle lämnat. Precis som du så klart skriver: Att vara en modell för vad som är okej. Barnen kommer inte alltid vara barn de är på sin väg till ett långt vuxenliv. En del föreställer sig ett samtal med sina vuxna barn för att nyansera. Vad säger ni till varandra i ett sådant samtal? Skulle ett sådant samtal bli hjälpsamt?

Din oro för att dina barns pappa ska dricka än mer är förstås befogad, så kan det bli. En period eller på längre sikt. Om du står utanför har dina barn likväl en trygg plats, en tillflyktsort. Samtidigt kan det ibland bli precis tvärtom. Den som dricker tar tag i sitt liv för att den måste och för att förutsättningarna förändrats.

Oavsett vilka steg du tar är jag glad att du har modet att skriva om detta svåra dilemma. Den återkommande frågan: Vad gör vi för våra barn, mot våra barn. Mot oss själva, för oss själva? Jo, vi gör så gott vi kan utifrån vad vi vet och du är en av dem som söker kunskap, stöd och har modet att reflektera för att kunna ta beslut som ligger i linje med det som är viktigt för dig.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen

@Harmonidrömmar -så skönt för dig att du tagit beslut. Ett tips om du inte redan har gjort det är att prata med socialtjänsten om din oro ang barnens vv-boende och hans drickande. Du kan vara anonym första samtalet om du vill... :) Håller alla tummar hårt för dig!

@Tofu , tack för ditt svar... Visste inte heller , känns inte så kul alls. Nu har han köpt bil med, han har inget körkort... Nej , jag kan inte flytta. Bor på en liten idyll som inger lugn redan :) men framförallt har jag en massa djur, jobb och barn i skola... Så det vill jag inte. Han kan dessutom inte sköta min bostad. Vi skrev äktenskapsförord (tack o lov) så mitt hem har jag kvar.
Jobbigt att han ringer MINA vänner och familj... helt sjukt.
Tror han hade druckit i går... Helt galen var han. Suck.

Sist jag skrev drack han 30/7 och 31/7, efter det inget alls, tills igår då. Han ljuger för mig, kollar mig i ansiktet och ljuger gång på gång. Sen erkände han att han druckit sprit, men bara en snaps (!) och en öl. Klockan är 2 en måndag natt.
Det var lite särskilt för han var hos sina föräldrar och deras vänner, och det var allt han drack, säger han vinglandes i duschen.

Jag hade byggt upp en trygghet i att han fixar det här, en månads nykterhet och 5 kvar, men så kom vi till det här igen.
Barnen, barnen, barnen. Om jag släpper honom nu och det blir varannan vecka så vågar jag inte ha dem hos han. Det är nog därför jag är kvar och skriver samma sak igen.
Det är ju en progressiv sjukdom.
Jag har skrivit ner når han har druckit i år, bara det är ju ett medberoendebeteende som jag borde lägga av med, men jag blir så osäker på mig själv och tänker att sååå mycket är det väl inte? Men det är det ju. Han säger ändå att det inte stämmer, att det inte varit så mycket.

1-3/1 Alkohol
16-17/1 Alkohol
18/1 Alkohol,flera öl en måndag
29-31 Alkohol
6-7/2 Alkohol
13-14/2 Alkohol
20-21/2 Alkohol
27-28/2 Alkohol
6-7/3 Alkohol. Hittade dessutom 3 tomma, 75 vodkaflaskor i garderoben
12-14/3 Alkohol
19-21/3 Hittade två tomma 75 vodkaflaskor och en nästan full i låda i källaren. Slut sön kväll 21/3.
27-28/3 Alkohol.
3/4 Alkohol
10-11/4 Mkt alkohol med ****
17-18/4 Alkohol
20/4 Alkohol
21/4 Alkohol
23-24/4 Alkohol
30/4 Alkohol
2/5 Alkohol
5/5 Alkohol
7/5 Alkohol
10-15/5 Alkohol
28-20/5 Alkohol
5-6/6 Alkohol
14/6 Alkohol I smyg en måndag
18-20/6 Alkohol
25-27/6 Alkohol
2/7-3/7 Alkohol
10/7-11/7 Alkohol
30-31/7 Alkohol
31/8 Alkohol

En månad nykter men lovade 6 mån. Han tycker jag borde vara nöjd, det är ju bara en gång, och inte så mycket.

Var ligger min plikt för barnen? Att stanna kvar så han inte är med dem full? Att visa barnen hur man gör med ett destruktiv relation, och slutar? Att fortsätta kampen med hans missbruk för deras skull så det inte eskalerar när han är fri från kontrollen i sina löften? Jag har sagt det förr men säger det igen, att jag vågar inte lämna nu pga barnen. Men borde jag kanske det ändå? Det är väl så att det är det.

Herre Gud vilket drama det är... Han ringer, skriker och beter sig... Ringer min familj och mina vänner så de får blocka honom. Ringer mig om och om igen om jag inte svarar... Just nu ringde han för 8:e gången idag och har andnöd och kan inte andas. Säger att då ringer jag ambulans, då börjar han gapa och skrika och vill flytta hem.
Hur mycket ska man orka?
Tror det var Backen123 som skrev till mig att det är svårt att sitta still i båten när det stormar runt alkoholisten men dina ord upprepade sig i mitt huvud när han har andnöd i telefonen....
Blir tokig snart!!
Han vägrar skriva på skilsmässopapper och delgivning så 6 månaders väntan före skilsmässan går igenom.
Nu bor han i en husvagn med en supar-kompis 15 min härifrån.
Ge mig styrka-hur ska jag klara detta?

🌸 till dig! Gott att läsa att ni är på väg iaf och du mot ngt bättre. This too shall pass.
Heja dig!!🙏