Senaste kommentarerna i forumet

Delar - tyvärr - dina upplevelser.
Läs gärna om begreppet grey rock, att helt bryta kontakten var ett val mellan att gå under psykiskt eller ej för min del.
Det friska i oss gör att vi vill förstå- men som någon sa vi delar inte samma universum i vad som är normalt och inte, det går inte att bryta igenom, att förstå.

@sommar2023, kul att höra… och visst var det så för mig också att när jag väl bestämde mig för att lägga alkoholen bakom mig så var det en tyngd som lossnade inombords. En dag i taget och han kommer inte heller någonsin att ångra att han var nykter igår! Styrkekramar åt er båda och trevlig A-fri helg🤗

Jag har nyss brutit med min mamma som är alkoholist. Och det här är helt nytt för mig. Både att hon är alkoholist men också allting som jag just nu ser med nya ögon... Det är förvirrande och ögonöppnande på samma gång, och jag vet inte helt hur jag ska hantera allt.

Ursäkta att det blir lite långt.

Jag är 41 år och har alltid haft en berg-och-dalbanarelation med mamma. Många bra stunder, men hon har också irriterat mig grön många gånger under mitt liv. Och det har bara blivit värre och värre de senaste tio åren. Dock har jag aldrig sagt ifrån när hon irriterat mig. Jag har bara svalt det och surat för mig själv. Och så har irritationen istället sipprat över i andra situationer. Jag har liksom trott att det bara är sånt jag får tåla, att det är på grund av att vi är så olika som personer – vi är som natt och dag – och att det därför blir kollitionsskurs.

Det som har irriterat mig mest är att hon är expert på att behandla mig som en IQ-befriad jubelidiot. Hon kan allt, och jag kan inget. Hon har lagt sig i mitt liv på alla plan och hon ska alltid vara "center of attention". Hon framstår ofta som väldigt självisk och hon tar aldrig ansvar för någonting. Tar man upp något hon gjort, spelar hon bara dum, byter tema eller svarar inte alls.

Jag har ju förstått nu, när jag tagit några rundor med mig själv, att jag blivit irriterade därför att hon konstant har trampat på mina gränser. Och jag har insett att jag aldrig har sagt ifrån på grund av att jag som barn lärde mig att det inte var någon idé. För så fort jag blev ledsen eller arg för något hon gjorde mot mig blev jag antingen förlöjligad eller så gav hon mig dåligt samvete. Dåligt samvete-snacket är hennes favoritsport. Hon är expert att vända på allt så att hon blir offret.

Hon är ett "stönlägg" som aldrig lyssnar på den råd och hjälp som hon får av oss i familjen eller av vänner. Hon säger "ja, okej, jag lovar" eller "ja, det låter bra" och gör tvärtom. Sen säger hon att ingen bryr sig. (Hon har alltså mig, en svärson, tre syskon med barn och en massa vänner som är glada i henne och ställer upp för henne i ur och skur. Ändå är hon helt övertygad om att ingen bryr sig.)

I våras blev hon svårt sjuk och hamnade på sjukhuset. Hon låg praktiskt taget inför döden. Jag slängde mig runt och blev god man för henne och hjälpte henne med allt möjligt. Det var då jag upptäckte hennes alkoholberoende. Jag var sönderstressad och orolig hela våren.

Men så återuppstod hon från de döda när de tog bort alla hennes mediciner, och hon har varit hemma i lägenheten igen sen juni. Vi hade ett samtal om alkoholen där hon sa att hon fått en ny syn på livet och aldrig mer skulle dricka igen. Och hon lovade att vara öppen och ärlig med mig, hemtjänsten, läkare osv om demonerna smög sig på igen. Jag trodde vi hade fått vår ansträngda relation på rätt köl igen.

Men så upptäckte jag i slutet av augusti att hon börjat köpa öl på matbutiken. Jag gav henne en ärlig chans att prata om det, men hon började med att ljuga mig rätt upp i ansiktet. När jag la fram bevis avfärdade hon det bara som "ingenting". Som att 3,5-or inte var alkohol. Rödvin, som är hennes gift, hade hon ju inte rört.

Jag blev så matt och trött efter det samtalet. Och arg. Fruktansvärt arg. Så jag ringde till henne en vecka senare och sa att jag var besviken, arg och ledsen. Att hon hade sårat mig. Men hon var bara dryg och oförskämd. Och då rann bägaren över för mig ordentligt. Jag storgrinade och skrek i telefonen och släppte ut allt. Då fick hon en annan ton, och sa de ack så välbekanta orden: "Jag trodde inte att du brydde dig." Det stack så jävligt. Jag har inte gjort något annat än att bry mig. Så jag sa bara "Nu ska jag ha semester, och då vill jag inte ha med dig att göra." Men jag har inte hört av mig igen sen dess.

Min man pratar med henne ibland sen oktober. Vi ser att hon köper rödvin igen sen september. Hon förstår inte varför jag har brutit med henne. Min man har förklarat för henne, men jag vet inte om det faktiskt går in.

Jag vet inte om jag orkar ta upp kontakten igen heller. För jag har lärt mig nu, en gång för alla, att det spelar ingen roll vad jag gör eller säger, för hon har bestämt sig för att jag inte bryr mig. Det spelar ingen roll hur tydliga bevisen är på det motsatta. Och jag har lärt mig att man inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp.

Så nu skiter jag i henne. Rätt och slätt. Men det är ändå tungt och förvirrande. Det är mycket som kommer upp till ytan. Jag har accepterat att det är som det är, men samtidigt vill jag ju förstå mig själv och henne.

Råkade ramla över begreppet "dold narcissism" häromdagen. Läste en artikel om det och tyckte att skrämmande mycket passade in på henne. Offerrollen, det passivt-aggressiva m.m.

Så nu är jag här... Med en tanke om att en dialog med andra i liknande situationer kan vara nyttigt för mig (?)

Nu har han varit alkolfri i över en vecka.
Han har mått sådär men vi har kunnat prata om det å alkohol osv.
På nåt sätt är han gladare nu. Jag förväntade mig egentligen nåt annat. Förra gången han slutade så var han inte så trevlig. Men det var utan kontakt med läkare å psykoterapeut osv. Svårt att beskriva. Men vet att när en släkting till mig kastade in handduken å tog hjälp för tablettmissbruk så var det som en sten släppte från honom. Vet inte om det är det som hänt nu med min man med. Att han tycker det är skönt att det har kommit hit å jag har satt ner foten nu.
Många tankar som kommer av sånt här
Men om en vecka ska vi träffa psykoterapeuten igen. Skönt

@Rike
En dålig film säger mycket om läget du varit i ... Kan också relatera till det.
Det säger också om en stor insikt och medvetenhet tänker jag, att liksom kunna se sig själv och tillvaron från ett " utanför " - perspektiv. 🌺

@Tröttiz
När jag tänker på hur det var när det var som värst - t ex på en resa - känns det som en dålig film. Har svårt att ta in att det verkligen skedde. Vilka galenskaper…
Kram

@Rike
Hoh, så man dragits med i en annan persons destruktiva snurr ...
Jag hade vänner som "såg" men inte jag. Men sen en dag var det bara stopp.
Helt otroligt sådana absurda situationer man bara accepterat och stannat. Galet.
Jag insåg hur läget var, vad som är.
Och det ville jag inte vara med om. Inte längre.

Kram.
💜

Du överdriver inte, du tänker rationellt. Fällan du har gått i, som medberoende, är att du utgår från att en missbrukare klarar av att tänka rationellt, men det är just det de INTE klarar.

Men det klarar du.
Hur prioriterar du dina egna behov? Det är det enda du kan påverka. Någonsin.

Förstår vad du menar, och jag tror att man ser bara det man vill se. Tills de rosa glasögonen har tagits av och man ser verkligheten! Så var det för mig i alla fall.

Kram till alla krigare där ute 🤗

@Jonken det där är verkligen ett vanligt dilemma när det gäller vänner och bekanta med alkoholproblem, att man hamnar i att själv behöva välja hur man vill göra med att träffas när personens drickande fortsätter eller eskalerar. Du verkar ha tagit upp det här på ett fint sätt vid flera tillfällen. När man inte tror att det kommer att bli någon förändring är det klokt att göra som du gör, att fundera på hur värt umgänget är och hur det påverkar en. Det är helt upp till dig att väga fördelar och nackdelar med att träffa honom, du har inget ansvar för hans drickande.

Du kanske redan gjort det, men något som ibland kan vara skönt är att göra det tydligt varför man gör som man gör. "Det är trevligt att ses på promenader och spela kort när du inte har druckit, men när du har dricker har jag ingen lust." Vad tänker du om det?

Grymt jobbat också med ditt eget drickande också, förresten. Och välkommen till Alkoholhjälpen!

@december80 Tack för omtanken! ❤️Ja, det blir ju lite knepigt här på forumet också. Förstår att man tänker att det är hopplöst. Men det finns alltid så mycket mer i relationer och situationer än man kan förmedla såhär kortfattat i text...

Min sambo och jag har egentligen mycket gemensamt i medberoendet. Han har en traumatisk uppväxt bakom sig och destruktiva relationer där han försökt anpassa sig på alla sätt. Han är en väldigt snäll och omtänksam person, också väldigt positiv. En sån som vill få allt att funka på bekostnad av sig själv.

Jag har inte ställt något ultimatum ännu. Det han sa om nykterhet var mer som en spontan kommentar i ett samtal om alkohol i våras. Jag tror han är väldigt rädd för att hamna där och behöva leva helt utan, det hörde jag på hans röst.
Men jag vet inte ännu hur han svarar på ett ultimatum (att gå behandling) om nu försöket med kontrollerat drickande inte funkar. Kan mycket väl tänka mig att han väljer behandling, han vet ju att han har stora problem.

Just nu tänker jag att nästa logiska steg i rätt riktning är att utöka till två nyktra dagar i veckan alternativt försöka med en hel nykter vecka. Ska ställa en öppen fråga och låta honom själv berätta vad han vill göra näst så får vi diskutera.

Såsmåningom kommer dagen för ultimatum, om inget funkar...

Mm.. kanske att man vaknar upp när man har dragit i bromsen och då inser att känslorna är borta? Finns ingen skuld i det!
Sen kan det ju finnas en förståelse och ödmjukhet från den som orsakat mycket med alkoholen.. jag menar inte att han (i mitt fall) ska gå omkring och känna skuld, mer att säga och visa att ”jag förstår, älskar dig och vill göra mitt bästa för att vi ska nå varandra igen och bygga upp en tillit”.

Tappade själv detta med intimiteten mm.

En tanke jag ibland snuddat vid är att många av oss säger att ”han är världens bästa egentligen”.

Är det verkligen så? Eller är det bara i kontrast till personen påverkad? Svårt att beskriva, du får läsa lite mellan raderna 🤗

Ja, det är galet. När jag ser tillbaka var det så många varningsflaggor som jag valde att ignorera. Aldrig igen! Skulle aldrig befatta mig med någon som super, någonsin igen.

@Rike precis så. Man blir riktigt bra på att normaliseras drickandet. Man blir själv avtrubbad när det gått flera år. Jag själv lät det gå alldeles för långt. Jag skulle ha dragit i bromsen för flera år sedan…
Nu när jag dragit i bromsen är jag osäker på om jag vill fortsätta i förhållandet. Känslor har dött på vägen och jag känner mig arg och besviken på både min man men också på mig själv. Nu känner jag mig skyldig att försöka men har svårt att hitta tillbaka till mina känslor. Han däremot förstår inte vad det är för fel på mig. Varför är jag inte lika kärleksfull och vill vara intim lika ofta längre? Jag vet inte hur många kvällar jag suttit i min ensamhet fast han varit under samma tak men påverkad och hoppats på att vi skulle umgås och mysa men då har han valt alkoholen istället. 18 år är lång tid men om man inte ser vad det gör med relationen och inte ser sitt skit själv då är det svårt att förstå någon annan. Om man inte tycker själv att det varit så farligt genom alla dessa j_a år. Jag älskar min man men vet inte om jag kan leva med vetskapen att han tycker att jag tagit det roliga ifrån honom…alkoholen.

Tänkte på hur jag själv flyttade mina gränser för vad som var ok i min relation. Nådde en punkt, men gick alldeles för långt innan dess, t ex nu var det bara en flaska vin, han var trevlig, han dricker aldrig inför barn, det blev iaf bara lördagen, han sköter sitt jobb.

Känner igen detta i många av de texter jag läser.
Medberoendet kidnappar verkligen hjärnan, sorgligt nog..

Jag kunde själv ha skrivit detta inlägget. Exakt så har vi haft det, länge och jag har fått nog. Nu är vi skedet där jag har ställt ultimatum.Han inser själv (säger han iaf) att han måste sluta helt och att han inte kan begränsa intaget när han väl dricker. Nu har han varit nykter i några veckor men oron i mig är kvar så fort vi ska göra något där alkohol finns tillgänglig. Tiden får utvisa om han klarar detta på egen hand.
Nej, du överdriver inte. Jag känner igen det du beskriver och det är så oerhört utmattande att vara på sin vakt pga att han inte kan begränsa sitt drickande. Att aldrig kunna slappna av och ha det trevligt utan stressen i korpp och sinne.
Bara du kan avgöra om du ska ge hon en sista chans.
Lycka till i vad du än landar i.

Det är ledsamt att läsa din tråd. Förstår att det känns oerhört jobbigt när man älskar en person så mycket i övrigt och det enda problemet är alkoholkonsumtionen. Jag känner igen mig där. Med tanken på det du beskriver och att han redan har ljugit för dig samt har sagt att han aldrig kommer att ge upp alkoholen, så har han redan gjort sitt val. Jag hoppas att du finner styrkan och att det löser sig. Själv har jag ställt mig frågan: Hur länge räcker kärleken och hur mycket tål den?
Lycka till vad du än bestämmer dig för...

Jag tappade kontrollen när öl och vin inte räckte till. Blanksprit skulle jag ju helt och hållet hålla mig borta från… jo tjena! Det gick som det gick med det. Sen oavsett rusdryck blev det inte kul längre och när det skojigaste på puben blev att gå på muggen… ja, då kändes det att jag druckit färdigt. 🤠

Tack för omtanken! 😊 Ja, det är nog inte lätt för honom heller. Tror inte han är där än med att söka socialt stöd. Och angående nykterhet så vill han prova måttligt drickande först (även om jag själv tycker att det ser lite mörkt ut, men man ska aldrig utesluta något och det är säkert bra att prova)

Det var starkt gjort, hurra för dig och ett sundare liv!
Vad avgjorde det för dig, när du bestämde dig för att bli helnykter?

@myssockan, det är lugnt och jag förstår att han säkert har det jobbigt också. Men du är den som behövde stöd. Och du är den som skriver här. Be honom starta en egen tråd. Vem vet han kanske också drar mot 22 månader som spiknykter endera dagen? Jag har ju gjort det. 😗🎶

@fooliehutten Tack för att du skriver! Förstår att det låter märkligt utifrån. Jo, jag vet att jag är medberoende. Har läst en hel del här inne och det är hjälpsamt.

Nu var det ju så att han inte drack igår utan var nykter. Han har medgett att han dricker för mycket och vill minska. Och vi har startat genom en nykter dag i veckan, som sen förhoppningsvis ska bli fler (hans val). Han har även minskat kraftigt på sin konsumtion i veckorna. Men visst, han har druckit varje dag länge och han är beroende. Bara han kan bestämma hur det ska utveckla sig för honom. Och det är jag som beslutar om jag stannar eller inte.

Inlägget handlade om mina känslor runt dagen när han väl INTE dricker och hur de också kan vara negativa i rådande situation (tyvärr).

Allt blir så komplicerat när man lever med en alkoholberoende som man samtidigt är väldigt kär i.

Tack för att du skriver och reagerar🙏🏵️

@myssockan, det verkar som han valt flaskan? Du skriver: ”Jag har varit lite trött och förkyld sen igår också, kanske det spelar in”. Varför behöver gubben din dricka alkohol när du är förkyld? Och varför ska du ta på dig hans lusta att öppna sin mun och hälla i sig A-gifter? Läs här på forumet vad andra kvinnor tänker runt samma typ av medberoende som du hamnat i. Jag som man kan ställa mig frågan vad det är för pellejönsar till män som inte tar ansvar för sig själva? Har han valt flaskan så kan han väl erkänna det och hjälpa dig att lämna den fyllskalle han faktiskt själv dagligen väljer att vara? Styrkekramar till dig🤗

Nytt dagboksinlägg. Tredje nyktra söndagen igår. Den entusiasm som jag kände första veckorna har bytts till någon slags trötthet.

Och ändå har hans konsumtion minskat kraftigt under veckorna. Sällan berusad. Men dricker ändå öl 6/7 dagar i veckan, och jag tvivlar också på om han inte tar lite lite alkohol när jag inte ser på den nyktra dagen. Så svårt att veta när det bara är lite! Han röker också, och efter det tvättar han sig alltid noga och använder munvatten.

Han har inte tagit initiativ själv än till att utöka till två dagar i veckan (som planen var). Vill ju så gärna att det ska komma från honom!

Igår kändes dagen knappt rolig alls, även fast jag försökte. Han blir tystare, tröttare. Jag kan inte komma ifrån känslan att den nyktra dagen med mig är hans tråkiga dag. Och det känns så sorgligt. Hur mycket han är säger att han har det jättebra osv. Jag blir själv trött av att hela tiden titta och undra om han ändå druckit.
Vi var på promenad, han jobbade på ett snickarprojekt utomhus en stund. Vi lagade god mat, vi bastade, vi såg en film, vi låg nära i soffan. Allt var egentligen bra. Men jag var så ångestfylld igår, och kände inte att jag kunde ta upp det eller ens sätta ord på det då.

Vi pratar öppnare om alkoholfrågorna nu. Det känns bra. Men jag känner att jag ändå inte kan säga på en nykter dag: Har du druckit nu?
Det skulle visa att jag verkligen inte litar eller tror på honom. Men på sätt och vis gör jag ju inte det. Han har ljugit ganska mycket... Och jag har också tidigare erfarenhet av partner med missbruk. Jag vet liksom hur det funkar.
Jobbig känsla att inte kunna lita på.

Jag har varit lite trött och förkyld sen igår också, kanske det spelar in.
Men just nu känns de här nyktra söndagarna som en fis i rymden. Även om han minskar sin konsumtion nu kan han lika gärna öka den igen om några veckor, månader, år. Som att leva vid en tickande bomb. Så vad är meningen?

Just nu är jag i en period av hopplöshet. Men kan ändå inte närma mig beslutet att lämna.
Jag vill bara att han ska ta steg vidare, och vilja vara nykter fler dagar, att jag ska kunna lita på att han verkligen gör det på riktigt och inte bara för mig. Jag vill så gärna, älskar honom så mycket. Är så ledsen...

@Tröttiz tack för dina kloka tankar. Jag inser ju förnuftigt att allt du säger är sant. Det är kanske bara rädslan att fatta beslutet som ligger i vägen. Men också att det fungerar bra mellan allt.
Men bara det att jag gick med i detta forum och att jag skriver här säger väl en del antar jag. Jag behöver nog landa i mina tankar.

Även en person med ett långt och stundtals tungt alkoholberoende kan göra en förändring av sitt liv, men det kräver en insikt och en acceptans om att man inte kan dricka kontrollerat och därför måste avstå alkohol på obestämd tid, läs för alltid, men man tar en dag i taget. Försöker man i det läget bara dra ned på konsumtionen, hålla drickandet under kontroll med diverse regler eller annat lurar man sig bara själv, och blir allt olyckligare under tiden. Först med nykterhet där man tar av sig offerkoftan och inte tycker synd om sig själv utan fokuserar på det positiva i livet utan alkohol och de möjligheter det ger som man nyfiken kan utforska är man redo för en hållbar och uthållig nykterhet. Det är den enkla sanningen, som kan vara väldigt svår att ta till sig för den som likt mig varit beroende länge (jag är nykter sedan 20 dagar och kommer aldrig mer dricka alkohol).

Om din partner idag inte förmår satsa på nykterheten och därmed dig och er relation kommer inget att förändras till det positiva. Istället kommer det bli allt sämre med kraftigare beroende av alkohol med påföljande förvärrad fysisk och psykisk ohälsa. Det är din partners val och beslut, helt och hållet.