Senaste kommentarerna i forumet

Hej @mamma2barn, jag säger som @udda ditt inlägg kändes rakt in i hjärtat. Jag har själv problem med att dricka för mycket ibland och hatar det så mycket att jag nu funderar på att sluta dricka helt men har inte bestämt mig ännu då det funkar bra när det bara är jag och maken som dricker något tillsammans. Dricka på fester får det vara slut med för det är där jag spårar.

Jag som själv är mamma kan inte förstå att det är så att hon inte förstår sitt problem och vill göra något åt det. Tror du inte det är så att hon innerst inne vet men inte vågar (orkar) ta tag i det? 2-3 flaskor vin en hemmakväll är ju väldigt högt intag enligt mig, måste vara olidligt att sitta bredvid och titta på. Du skriver att hon var nykter alkoholist /narkoman när ni träffades? Svårt med vad du skulle kunna säga till barnen för att skona dem vid en separation men ni kanske kan sitta ner och komma fram till vad ni ska säga eller tror du hon kommer sätta sig på tvären och göra det ännu svårare för dig?

Jag tycker det var jättebra och modigt av dig att skriva här och du kommer säkert få bra tips från fler som är i din situation. Du är fantastisk som tar hand och månar om dina pojkar på allra bästa sätt. Alkohol är en djävul som förstör så mycket för så många. Önskar att den bara togs bort och ej fanns mer...

Varma kramar till dig💙

Wow.. Detta inlägg kändes i hjärtat! MEN så himla starkt & modigt av dig att ”våga” berätta & dela. Vad du går igenom & känner skulle jag tro är mycket mer än normalt, att era barn redan ska behöva uppleva & känna detta dem gör är otroligt sorgligt.

MEN att hon inte redan tagit åt sig, ser felet i hennes beteende, eller känner någon ångest eller ens verkar vilja förändra, ger dig nog svaret på om det är ett beroende eller ej? MEN du ska verkligen ta åt dig av att du gör INGET fel med att ställa krav eller ultimatum, inte heller gör du något fel när du gör allt som är rätt för dina barn, deras uppväxt & trygghet. Det är något man önskade fler föräldrar kunde göra.

Jag har ett A beroende sen 20år tillbaka, men jag ser inte mig själv som en A missbrukare utan som A beroende. Jag tror där är en stor skillnad, min far va en missbrukare & skulle aldrig ens erkänna ett beroende eller ens att där va något problem, vilket är otroligt sorgligt. Men gör också att jag kan känna att jag är tacksam att inte behövt växa upp med någon som tänker som han gjorde.

Min farfar däremot, som jag dock aldrig träffat tänkte mer som jag gör idag, då vi erkänner våra beroende & problem & försöker lösa eller förändra dem istället för att förneka. Jag dricker än idag, MEN berusar mig inte längre, det är också mycket pga av två olika mediciner jag börjat på, som ska dels ”minska intaget” när man väl börjat dricka & sen en annan som ska minska suget.

OM hon nu inte vill erkänna sina problem, eller ens ta sitt ansvar så blir det nog svårt för er & du måste vara stark nog att göra vad som är bäst för dig & barnen. Men vad du kanske kan prova är att berätta om att där finns mediciner som kan minska & förändra på ett sätt hon kanske kan gå med på än att hon skulle gå all in & sluta tvärt? För hon pratar & beter sig precis som en alkohol mänska gör, vi kan bli egoistiska, vi kan tro vi har allt under kontroll.

Men om hon iallafall inte vill försöka prova göra en ”förändring” som kommer det bara sluta illa för henne då jag tror hon kommer välja A framför dig & barnen. Något jag verkligen ber för inte ska behöva ske.

Vet inte alls om jag fick fram något vettigt eller något som du kan ta åt dig av, men jag kände att jag va tvungen att svara efter jag läst ditt inlägg.

Jag själv skriver under ”förändra sitt drickande” Men sen läser jag också under denna för anhöriga.

Vet ej om det är många med beroende som gör det, men jag gör nog det för att jag vill veta hur ”anhöriga” tänker & känner. Hur jag kan försöka förstå er sida & försöka vara den bästa jag kan, förändra för att bli ”frisk” TROTS mitt beroende. För är där något jag VET så är det att jag inte vill ha ett missbruk den dagen jag väljer att skaffa familj, jag vill aldrig någonsin att mina barn ska behöva känna eller ens tänka tanken som tyvärr dina barn gör idag.

All stryka till dig, ditt inlägg va otroligt modigt & starkt av dig att dela med dig. Kram 💜💜💜

Hej!
Jag ska försöka göra en 15 årig historia kort. Jag blev blixt förälskad i en nykter alkoholist/ungdomsnarkoman i tidig ålder. Vi har haft många fina bra stunder och hon har hållt sig ifrån droger under alla dessa år. Vi fick 2 fina pojkar som nu är 11 och 13. Under dessa år så har det mer eller mindre alltid funnits alkohol och ett stort behov av att festa på helger. Jag har gnällt en hel del gånger och hotat med att lämna ca 3-5 gånger under årens lopp. Sen barnen kom så har jag velat hålla ihop familjen, gjort allt för att dölja, skydda och sopa problemet under mattan för barnens skull i tron om att det var det bästa jag kunde göra. MEN nu är mina barn stora, dem märker, jag ser avskyn i äldsta barnets blick och hur han håller koll på hur mycket hon dricker. Dem brukar även säga åt henne ”måste du dricka” ”drick inte mer nu” ”du är full mamma” Yngsta kan gapa rätt ordentligt åt henne och ifrågasätter men hon avfärdar alla deras känslor. Dem vet och dem ser på mig. Hon blir inte alltid stupfull men det har hänt många gånger att hon knappt kan gå hem och komma in genom dörren utan att ramla, slänger sig brevid barnen. Hon dricker 1-2 gånger i veckan och har gjort det alla dessa år så det har blivit normaliserat, alla hennes vänner gör det också, på våra familjeträffar så är alla vuxna fulla och jag nykter som tar hand om allas barn. Jag for själv iväg på ett kalas på annan ort och ena sonen ringer mig och säger att mamma är full mitt i natten, förstå den paniken när jag för en gångs skull åker bort och tar mig ett eller två glas vin, inte kan ta mig hem till mina 8 & 10 åriga barn som känner sig otrygga.
Nu har jag bara beskrivit en liten bit men ni kan ju tänka er vilka situationer vi har hamnat i genom åren ni som vet hur det kan vara. Hon sköter jobbet galant, är fantastisk när hon inte är full eller bakis, hon blir inte elak utan bara väldigt full och tål rätt stora mängder alkohol. Kan bli osams med folk på krogen så att hon far rätt illa. En normal hemma kväll framför tvn kan bli 2-3 vinflaskor. En öl till maten är 6 öl och vill inte ens veta hur mycket det är vid fest. Många gånger tvivlar jag på mig själv och undrar om det är jag som överdriver att det är jag som är alldeles för mycket nykterist och gör en stor grej av det hela. Alla andra i vår omgivning verkar ju ha ett sådant liv!? Det ska drickas till tamefan precis allt man gör på helgen, semestrar, resor och aktiviteter.
Jag orkar inte mer! Jag klarar inte av att se sorgen i mina barns ögon när dem ser på mig att jag är besviken, hur dem tittar med avsky på henne och hur dem sen försvarar upp henne för att dem inte vill att vi ska skiljas. Det är inget jag säger men dem förstår. Ibland har det varit lite lugnare= att hon dricker mindre mängder alkohol eller har 1-2 veckors uppehåll och det har hållt mitt hopp uppe. NU har jag tagit steget och ställt ett ultimatum: Att hon måste vara helt nykter en tid för att bevisa att hon inte är beroende av alkohol. Gränsen sattes till 3 månader och om hon inte klarar det så får hon ta en behandling. Om inte så får vi flytta isär och skilja oss. För mig hade ett sånt val varit självklart men hon vägrar! Hon tycker att jag överdriver och varför skulle hon vara utan alkohol nu när det är sommar och för vem? ”Du gör en för stor grej av det här” Så nu sitter jag här, vacklar ibland på grund av sorgen och besvikelsen och känner även ibland om det är jag som tänker fel. MEN när jag ser barnen och tänker på dem så är jag fullt stenhård med att det är så det får bli om hon väljer alkoholen. Det hjälper inte att göra något halvdant med att komma överens om att det ska drickas mer sällan, det har vi redan provat. Sen kommer nästa problem: vad säger jag till barnen? Jag vill inte att dem ska hata eller ogilla sin mamma men vem skulle kunna säga till sina barn att Mamma valde att dricka alkohol istället för att leva som en familj? Hon säger att hon kan tänka sig att dricka mer sällan men att det är viktigt för henne att få festa och träffa sina kompisar. Hur hade ni gjort i en sån här situation?

@Pan pan ja jag velar oxå fast jag vill ju inte egentligen! Nu har vi varit borta i två dagar och då har det varit noll alkohol men så åkte jag och kvällsbada med barnen å då har han tagit en öl medans jag varit borta (har ju såklart koll på hur många 3,5:or som finns i kylen) han tog inget till maten utan detta var efter å jag fattar inte varför 😞
Känns som om det blir en lång sommar!!
Kram

När jag får ett sms så trycker jag bort dom. Fick ett senast igår vid 14.00 som börjar med fattar du inget...
Valde att inte läsa det...

♥️♥️♥️

Intalar mig själv att det är alkoholen som talar men det är inte hållbart i längden.
För bakom alkoholens verk så finns det en människa som väljer alkoholen.
Att ta avstånd och hålla sig borta efter elakheter är mitt sätt. Det ska vara kännbart. Även om personen ifråga inte minns det. Men jag är ju särbo så då är det lättare. Om man bor ihop med personen ifråga är det svårare. För egentligen ska man ju inte behöva tolerera elakheter alls.

Varma kramar till dig och din familj@Azalea 💕

Nu, halv 12 på natten rumlar han upp, ramlar över mig..Säger till honom att han inte är välkommen i vår säng full, han lyssnar inte, ställer sig upp, går runt, ramlar i säng bredvid mig.
Full. Somnar på ett halvt ögonblick.
Jag går ner till ett av barnens rum och lägger mig.
Kan inte somna. Tankarna bara spinner och spinner och spinner..
Så orättvist! Han fick min säng och min sömn, vad fick jag? Natta barnen och somna tidigt.

Jag är så trött på det här.
Ska jag orka ett helt år till?
För vems skull?
Vad behöver jag för att orka sluta det tidigare?

Annat boende i närheten.
Hjälp med att packa.
Värdera huset.
Förklara för barnen.

Men nu kommer jag dit i tanken igen. Sen då? När jag lämnar barnen hos honom utan att veta vilket håll hans missbruk rör sig? Klarar han det? Orkar han det? Kommer han vilja ha gemensam vårdnad? Varannan helg?
Mina stackars barn! Som önskar sig en sammansvetsad familj, som älskar vårat oss.
Men det är inte längre mitt ansvar att värna om det oss:et, jag behöver rädda mig och barnen nu, men vet inte alls hur.
Hur lång tid tar en skiljsmässa?
Jag längtar efter att flytta närmre där jag är uppväxt, men det är 30 mil dit.
För långt för barnen att åka varannan vecka eller helg.
Vad behöver jag för att klara det här?
Andra människor runt om mig.
Vilka människor? Jag står ensam i det här.
Jag behöver skrapa ihop mig och göra ett sista ryck, jag kan inte ligga i sängen och vänta på att ödet ska lösa det åt mig i ett år till. Det krävs förändring snart.
Vad behöver ordnas?
Min man är nyligen utexaminerad från universitetet och har fått ett sommarjobb som nog går över i fast. När det går över i fast i slutet på augusti kan han ta lån för att lösa ut mig för huset. Om han inte vill ha huset behöver vi tapetsera i vardagsrummet först och byta toalett på övervåningen, resten är nyrenoverat. Han behöver måla vår gäststuga.
Vi behöver sälja av våra djur.
Packa, hyra flyttfirma som kan flytta det åt mig .
Sen då? Sen bor jag någonstans. Hur då? Det finns väl inga boenden?
Jag behöver köpa en lägenhet för pengarna jag får när han löser ut mig för huset, om han har råd med det.

I mitt inre är det så himla oklart och otryggt. Jag vill inte ge mina barn en uppväxt ur skiljsmässa.
Men det behöver bli så. Jag behöver det. Vi behöver det.
Det handlar inte om att ge upp, det handlar om att ha hoppet kvar om ett bättre liv.
Ensamt.
Spelar ingen roll om det är ensamt, det är en ny början inte bara slutet på det här.
Det är vad vi behöver.
Jag kan inte somna.
Jag är så trött.

@Pan pan Det är inte enkelt. Även om man vet att hjärnan borde få ta över.
Märker barnen av det? Om så är ta dem med dig och flytta. Det kanske ger honom en kick i att verkligen försöka.
Men förstår dig. Det är inte så enkelt som det låter. Jag har ju mitt lite på avstånd ändå. Det som alltid sårar och som sårar mest är de förlåt man får höra om att det aldrig ska hända igen. Men det händer alltid igen och om igen.
Stor kram på dig och tack för din kommentar

@lever på hoppet ändå . Känner mig precis som dej. Kan aldrig känna mig lugn,har en inre stress och mår fruktansvärt dåligt. Denna jäkla alkoholen. Jag vill så gärna lämna och flytta till lägenheten men vet inte när jag har mod till det.😥

Vet precis hur du känner. Sitter i samma sits tyvärr. Men vi bor ihop och har två barn. Han har inte druckit nästan något på 10 månader och för en månad sedan började han igen😥 känner mig så fruktansvärt sårad och ledsen. Funderar på att flytta och att ta med mig barnen. Orkar inte en sommar till. Känns som om jag ska gå sönder. Kram

Idag är det fredag och oron ligger som ett nät i mig, som när som helst kan knytas åt och göra att jag tappat andan. Han luktade förut, men nekar när jag frågade. Jag tänker släppa det. Tänker inte kontrollera, låta honom köra sig i bott eller ta tag i sig, själv ta beslutet i vart fall. Han behöver bli behandlad som en vuxen man för att kunna agera som en, men det går ju inte snabbt att ändra ett stört tankemönster. Och jag är så galet vaksam, på helspänn. Lugnare när jag vet att han ska upp på morgonen till jobbet.
Men oavsett vad som sker så behöver jag sluta låta mitt mående vara avhängigt på hans eventuella drickande, jag behöver det för barnens, min OCH hans skull.
Om jag iaf står stabilt med båda fötterna förankrade på jorden, utan ansvarskänsla för honom lär jag mina barn hur de ska agera om de ärver mitt omvårdnade och självutplånande tankemönster (eller hans gränslösa drickande).
Jag är värd det, att enbart ta ansvar över mitt och barnens ageranden, och inte hans. Jag ska sluta rädda situationerna nu.

Jag vet inte hur det är att växa upp med föräldrar med beroendeproblematik, finns det någon som vill dela med sig om hur mina barn kan bli eller redan är påverkade av det?
Skulle vara skönt och motiverande för mig att läsa.
Jag jobbar med missbruk av olika slag och är bekant med de flesta begrepp men det är helt galet annorlunda att själv vara medberoende. Jag träffar många som har familj kvar och som får chans efter chans men inte förändrar beteendet. Och ibland är hård kärlek, hjälp att sätta gränser, det enda rätta.

Och jag har en inre konflikt i mig, för jag hade stuckit direkt om det inte vore för barnen, men tvärtom känns det som att jag måste sticka pga barnen.
Jag är bara så rädd för vart han kommer hamna, vad som händer honom. Han har varit min bästa vän i så många år, mitt ankare när jag vårdat trasiga människor, en famn att vila i, att få bli omhändertagen av.

Jag fick en akut stressreaktion för några veckor sedan, kunde inte somna hur jag än försökte. Efter 4 nätter med bara ältande sökte jag vård. Jag kunde inte jobba, inte ta hand om barn.
Mycket oro inför sommaren, hur han ska klara det, och hur jag ska klara det.
Fick sömntabletter, samtalskontakt fanns inte tillgängligt just nu.
Jag får inte gå sönder igen, jag måste ta hand om barnen. Och mig. Vem ska annars göra det?
Jag är specialistutbildad sjuksköterska inom psykiatri och vet inte vem jag ska vila hos, vem barnen kan vara hos om jag går sönder igen.
Det blev inte bra sist, jag lämnade det till honom, han nattade dem medan jag la mig däruppe och sov med hjälp av sömntabletterna. Sov så djupt att jag inte hörde honom öppna vinflaskor. Efter tre dagar såg jag de tomma och tar nu barnen på nätterna så han inte sover med dem.
Jag känner mig starkare nu, som ett urdjur som vill beskydda oss.
Samtidigt ska vi leva ihop eller senare isär men under kanske 50 år behöva kommunicera kring barnen.
Jag får inte gå sönder igen, för går han sönder helt nu, har barnen ingen.
Jag är stark, känner mig mycket starkare. Tar barnen till förskolan innan jobb och hämtar dem efter jobb. Lyssnar på dem, leker med dem ger dem mat, ordnar kläder i nya storlekar, tvättar och ordnar och donar. Sen kommer han och jag får liksom hjärtat i halsgropen och går han ner i källaren vill jag sätta barnen framför film i rummet bredvid mitt så de slipper vara med honom när han druckit..Även om han inte har druckit, för jag vet inte längre, och orkar inte kontrollera..

Hej johe!

Ditt inlägg väcker en del tankar, snarare än konkreta svar på dina frågor. Hoppas att det är okej att jag delar med mig av dem! Ditt resonemang kring motivation är väldigt klokt, och går i linje med våra erfarenheter. Det är jättevanligt att motivation går upp och ner, och varje beslut om förändring är förknippat med en viss ambivalens. Det betyder inte att förändringen inte är viktig, eller att den inte kommer att bli hållbar. Det beror snarare på att människan fungerar så. Saker är sällan helt svartvita, varje val eller beslut har oftast ett "å ena sidan" och ett "å andra sidan".

Vad som är tillräcklig motivation varierar mellan personer och situationer, så den som egentligen bäst kan svara på den frågan är din pappa. När är de negativa konsekvenserna av situationen tillräckliga för att prova att gå in i en behandling trots att det finns en risk att den misslyckas? Det finns ingen behandling som fungerar för alla, och det är inte ovanligt att en behöver prova flera saker innan en hittar något som passar och hjälper.

Hur det än är så är det synd att din pappa har blivit avskräckt i kontakten med professionella, och det är rimligt att hans resonemang väcker funderingar hos dig. Om han fått ett ohjälpsamt bemötande så finns alltid chansen att han träffar någon han klickar med om han vågar ta en ny kontakt. Vill han bolla sina tankar om motivation så nås Alkohollinjen på 020-84 44 48, där han kan få prata med rådgivare som har lång erfarenhet av att prata om just det. Du är också välkommen att själv vända dig dit för att få stöd i din situation som anhörig!

Som sagt, det här blev mer tankar än svar på dina frågor, hoppas att något av det kan bli hjälpsamt ändå. Vill du får du gärna skriva igen och berätta hur det går, och om hur du mår i allt det här.

Varma hälsningar
Kristoffer
Alkoholhjälpen/Anhörigstödet

Hej "Hallonpaj"!

Här skrev du och bad om andras erfarenheter av hur det kan vara att ha gått igenom en avgiftning. Forumet är lite långsamt ibland, och kanske fick du svar på din fråga någon annanstans. Oavsett om du träffat din vän ännu eller inte är du varmt välkommen att skriva om hur det känns just nu, ibland kan en behöva skriva några gånger i en tråd för att den ska "ta fart".

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Helvette vad irriterad ja är på livet .
Inser saker nu ja inte vill veta eller tänka på. Som att ja är en person som har svårt för förändringar. Gode Gud varför har ingen sagt det till mig ? Nån jävla livskunskap om sig själv från skolan eller vänner om nu inte mina föräldrar hade förmågan att se o bekräfta den ja var. Så viktig insikt !

Gud. Ja blir rädd för mig själv. Så lite ja vet om mig själv 😔Så duktig som ja är att läsa av andras problem.

Ja nu är jag här igen. Har en särbo som hinkar för mycket. Finns alltid något att fira eller något som rättfärdigar att han dricker. Han älskar att beställa på nätet och hämta ut på systemet. Vinkompassen är en älsklingssignal som hörs i mobilen ofta.
Vi har varit särbo i ca 4 år. Han sköter jobb, tränar en del. Är snäll och ser snygg ut. Men dricker varje dag, några extrastarka öl. Nu är det semester och så blir det drinkar som gin och tonic och vin och extrastarka öl.
Jag dricker inget och handlar heller aldrig någon alkohol. Jag äter smärtmediciner.
Ena dagen är hans orsak att han måste gå en kick som han inte får nu när han inte kan springa på samma nivå. Nästa dag är det att jobbet är ett slavjobb med dåligt betalt så han måste döva ångesten. Och sen är det allt som ska firas.
Jag själv skulle helst vilja dra mig undan helt och skippa allt det här. Men så är hjärtat det som bestämmer före hjärnan dumt nog. Jag är kär i honom.
Hur ska jag övertala min dumma hjärna att vinna över mitt hjärta och lämna honom??

@nettan70, samma här. Oerhört ensam.

Jag vet inte hur länge hon varit där, men hon kanske behöver landa lite bara? Den första tiden har alltid varit tuff för min son. Han får panik och vill bara hem. Sen brukar det bli bättre. Förstår att jobbet är viktigt och det tillför ju också lite normalitet i allt. Kan hon vara öppen där? Hoppas ändå att hon stannar och kan ta till sig av behandlingen. Få lite distans till allt hemma & hitta lite verktyg . Även för din skull, att du får återhämtning.

Det ser jag fram emot. Att släppa taget lite. Vår sista tid har varit katastrof. Det har varit vräkning, drogpsykos , ambulans osv. Jag kan knappt fatta att vi har allt detta i vårt liv samtidigt som det nästan blivit vardag.
Avbryter han behandlingen är han alltså hemlös. Vad gör jag då? Han kan ju inte bo här och speciellt inte när han är aktiv i missbruk. Då kommer han fladdra runt bland "vänner" , .Det är min värsta mardröm. För 3,5 år sedan hade han jobb, bostad och flickvän.

Gros19 - Vad fint att höra att ni har det lite stabilare nu och kan hitta på lite tillsammans. Vi har också såna stunder och de är oerhört värdefulla.
Och fin historia du berättar. Jag brukar tänka på det också. Att oftast när något riktigt allvarligt hänt så är det faktist någon där som rycker in, ringer ambulans eller lånar ut sin telefon eller vad som behövs. Jag är så tacksam över det.
Jag brukar tänka "Karma" vilket också påverkat mig till att bli en mycket mer ödmjuk och hjälpsam människa mot andra. Det är nåt som är positivt. Att min son lär mig om livet och påverkar mig till att bli en bättre person.

Vi får fortsätta känna hopp och tro att allt kan bli bra. Man får inte glömma att människor som varit oerhört illa ute till sist klarar att vända sitt liv.
Kram till er båda!

Tack till er båda, att ni hör mig och svarar!
Jag är lite on/off på gång. I tanken har jag redan flyttat, men sen kommer vardagen och vi samarbetar och skrattar ihop, får allt att rulla tillsammans.

Jag tog upp saken väldigt försiktigt igår, att jag känner en otrygghet kring hans drickande, att det inte är normalt att dricka på det sätt han gör, att gömmor med burkar och flaskor inte är normalt och att barnen svarar öl, när de får frågan vad som ska vara med på kalas. Vi har aldrig haft öl på något kalas, men ändå har de på något vis snappat upp det.
Jag raddade lugnt upp fler och fler saker och sa att det är ett problem. Sen var jag tyst tills han svarade att han inte har ett problem nu, det var då. Eftersom det var 3 veckor sedan han drack på vardagen (förutom 3,5:orna då).
Jag uppmärksammade honom på konsekvenserna av hans drickande, men han vill inte se.

Jag sa att jag ger dig ett år till. Detta är min sista chans till dig, men förbered dig mentalt på att bli lämnad.

Jag kommer inte sätta gränser för honom mer, det får han göra själv. Jag kommer inte låta honom vara ensam med barnen på kvällarna. Jag låter honom vara. Jag orkar inte kriga mer. Det är inte mitt ansvar att tillnyktra och möta demonerna, det är hans.
Ett år, så vi kan betala av skulderna, hinna renovera det sista på huset så försäljning blir lättare sen.
Jag tänker att jag får stanna här i detta länet trots att jag inte har kontaktnät här, och jag vill ju att vi ska kunna samarbeta kring barnen.
Blir jag för orolig och rädd får jag ta hjälp.
Men ett år till har jag iaf koll åt vilket håll hans sjukdom går, om han ser allvaret och vikten av att ta sitt ansvar.
Lång tid! Men tiden går snabbt...

Tack Morgonsol. Det stärker när någon annan ser att man går framåt. Och det gör du också. Vi kämpar vidare.

@Skrållan Nej ja vet, ja har också problem med tålamodet. Man vill ju FRAMÅT ! Så fort det går. Men jäklar vad grym du är som jobbat så mycket med dig. För det är verkligen hårt jobb. Verkligen hårt jobb

Pratade idag med min kurator, dom är inte elaka utan dom tar ut ångesten på den som står närmast.
Frågan är hur man ska hantera det hela

Hej igen Orolig_nu!

Du är verkligen igång, förbereder dig och tar reda på vilka förutsättningar som finns och vad det ger dig för alternativ. Hoppas att det är OK att jag sticker in med ett tips! När det gäller frågor som gäller vårdnad och umgänge med barnen så är du klok som kollar upp dina alternativ, så att du inte gör något som kan bli negativt för dig om det skulle uppstå någon form av juridisk konflikt kring barnen. Även om det för oss som läser här är tydligt att dina intentioner med att flytta iväg med barnet är goda så finns det en risk att ditt agerande tolkas som att du inte samarbetar med den andra föräldern, om han inte har informerats och om han skulle vilja ta juridisk strid för att få tillbaka barnen.

Jag ser att du skriver att Socialtjänsten inte känns som ett alternativ just nu. Samtidigt sitter de inne på mycket kunskap om de juridiska förutsättningarna som skulle kunna hjälpa dig framåt. Det går att få anonym rådgivning genom att ringa och inte uppge ditt namn, där skulle du sannolikt t ex kunna få svar på din konkreta fråga om flytt och skolbyte - och andra tips på hur du kan gå till väga på ett sätt som blir så bra som möjligt för dig och dina barn. Kanske skulle det kunna vara ett alternativ?

Trots att den här situationen är så tuff, och att du är så trött, så är du igång med din process, och kugghjulen snurrar verkligen för att ta dig framåt. Det är starkt. Fortsätt skriv och berätta om hur det går för dig!

Varma hälsningar
Kristoffer

Precis som du säger Dearself man funderar på hur det går och förstår vad ni går igenom även om vi är olika och lever under olika livsomständigheter på många sätt.

Upplevde tiden när min son var på behandlingshem som den allra jobbigaste. En vän sa till mig att jag har aldrig sett dig må så dåligt som när min son avvek från det behandlingshemmet där han utan tvekan gjort dom största framstegen. Man känner kanske för första gången hopp och är så sårbar när det inte blir som man hoppas, samtidigt som man är maktlöshet. Tyvärr ingår ofta återfall i tillfrisknandet, men för min del var det ingen tröst när jag mådde som sämst. Det enda som hjälpte var att genomlida känslorna och kanske prata med någon om sina katastroftankar. Katastroftankarna har man ingen nytta av, dom var ett ett sätt att plåga mig själv. Detta kan man i bästa fall påverka.

En natt ringde mobilen när min son var på behandlingshem och det visade sig att han hade avvikit och återfallit i missbruk. Det var en man som ringde och han befann sig tillsammans med min son på en hamburgerrestaurang i Stockholm. Min son var kraftigt påverkad men ändå i ett skick där en ambulans inte var befogad. Mannen ville inte lämna min son för att det fanns några som han upplevde ville "lura" honom med sig. En mardröm för mig och 50 mil bort. Mannen sa att han hade gärna fått följa med honom hem, men han hade små barn så det var inte lämpligt. Jag var livrädd att han skulle lämna honom och föreslog att jag kunde swicha pengar till hotellrum om han kunde hjälpa honom med det, men det var inte troligt att något hotell skulle ta emot honom. Då säger mannen att jag lämnar inte honom utan han körde min son till sjukhuset där han blev inlagd och sedan meddelar han mig. Klockan är över tre på natten. Sånt händer bara inte och speciellt inte i Stockholm, men det gjorde det ju. Ett tillfälligt lugn men sedan kom nästa katastroftanke - han skrivs nog ut imorgon och ingen mobil så jag kan nå honom. Han skrevs ut men kom till något boende där han fick stanna tills han var i skick att åka tillbaka till behandlingshemmet. Så plågsamt för mig, men det var inte händelsen utan mina katastroftankar som orsakade det.

Det var inte slut där utan mannen hörde av sig och han var så berörd av situationen och min sons historia och kände att han ville gärna göra något för människor i den utsatta situationen. Arbetade för ett amerikanskt företag och där hade man möjlighet att utföra volontärarbete under en vecka om året. Han ville gärna göra det på behandlingshemmet där min son var, men det gick inte pga sekretessen.

Natthiko, buddistmunken som haft sommarprogram bl.a. skriver i sin bok "lämna utrymme för mirakel" och det tycker jag detta var. Inte lätt men motsatsen till katastroftankar måste vara mirakel.

Ska också berätta att igår hade jag och min son en fin dag. Vi handlade möbler och kläder till honom, ute och åt och fikade (han som inte vågade gå utanför dörren om han inte var påverkad), vi promenerade i en liten by som vi passerade och allt var bara lugnt och fint. Så värdefullt när man under många år levt i kaos, förtvivlan och ståndig oro.

Ta hand om er och jag hoppas ni snart får uppleva detsamma.❤