Senaste kommentarerna i forumet

Fortsatt emotionell misshandel skulle jag säga och om han vill ta sitt liv så kan du inte hindra honom. Låter hårt det förstår jag, men det är som jag ser det endast polisen du kan vända dig till. Ta hand om dig själv är mitt råd. Det är vidrigt att utsätta dig för det här.

Tack för input!
Det är så skambelagt det här med beroendesjukdom i familjen att jag inte vet hur jag ska vända mig alls och hur jag ska få stöd utan att det blir ett mönster i oss som inte går att sudda.

Hur mkt är för mkt frågade jag min bff. Visade sig att hennes man dricker varje dag och att hon inte ser något problem i det. När är det ett problem?
Jag upplever att smygandet är ett problem, och att min man inte riktigt har förmågan att sätta gränser för sig själv när det gäller något.
Hans föräldrar har druckit mkt hela livet, utan att få problem (vad jag vet).
Detta påtalar han. I min familj dricks det inte alls på samma sätt så jag kanske bara ser på det genom ett dimmigt glas?
Vad är för mkt?
Jag kan inte lämna honom för han kan inte ta hand om barnen och jag kan inte ta honom från barnen som älskar och hyllar honom.
Jag älskar honom också! Är stolt över honom för allt han klarat och allt han är. Och hur han hjälper mig bli den bästa jag jag kan vara.
Som en rävsax.

Han dricker inte så mkt just nu. Trots att det är sommar, då det brukar bli mer. Var nästintill nykter t.o.m. på midsommarafton. Men det är som att jag väntar på smällen, när han sänker garden och inte sätter gräns för sig själv längre. Jag litar inte på honom.
Jag kan omöjligt lita på honom.
Så mkt har hänt.

Jag vet inte hur jag ska orka det här.
Barnen är ju viktigare än allt, än han och mig, än hans kontakt med dem.

Hur blir de påverkade?
Han har jobb som han sköter, kör aldrig påverkad, visar sig inte påverkad bland folk. Han tar dem till förskolan, är med på föräldramöten och bvcmöten. Gör mat, nattar, fixar.

Blir extraglad på helgkvällarna och någon dag mer i veckan, leker mer med dem då, skrattar och stojar och hittar på.
Men är sur och vresig mån-ons.
Kort stubin och empatitrött. Energilös.
Tar "bara nån öl" om han behöver på kvällen på vardagar. Kanske en whiskey.
I ett annat land hade det varit okej, på gott och ont. Mest ont förståss.
Jag har läst mer 6år på universitetet när det gäller fysiologin bakom, så jag borde ha koll på hur mkt som är lagom. Det finns liksom ingen i vår närhet som inte dricker riskfritt enligt audit. Men inte är det lagom för det.
Jag vet inte, är bara så trött på det här och önskar att vi var i samma tankespiral så jag kunde fånga upp honom och leda honom rätt igen.
Men det är väl typiskt medberoendet, att tro att jag kan putta honom i rätt riktning när det enda han behöver är att jag sätter gränser för mig och barnen så han inte kan göra på samma sätt längre.
Det är svårt.

@Tofu 350 dagar - snart ett helt år! Wow, grattis! ❤️ Som jag skrev till Kaffetanten88, jag blir så himla glad när jag läser om er som slutar utan att börja igen. Det ger mig hopp ❤️

Oj, jag känner igen mig så mycket. Jag har vakat över min man, räknat burkar och försökt kontrollera hans drickande, tills jag för några år sedan förstod på riktigt att hans drickande är hans ansvar. Jag tror att jag insett det, men å andra sidan har jag nyligen ställt ett ultimatum om att han inte ska dricka alkohol hemma alls… jo, men jag tänker att jag gjorde det för att min gräns var nådd i vintras. Jag ställde ultimatumet för min skull, för att kunna få luft i den här relationen. För att inte bli överkörd mer. Och det var inte första gången jag satte gränser och ultimatum heller å andra sidan… Ja, hjälp, så svårt det kan kännas att stå bredvid. Men jag tänker att det viktigaste är att mötas. Att möta varandra. Det är väl för att vi kunnat göra det som vi fortfarande kan hålla samman.

Min man kan uttrycka tacksamhet som värmer mig så mycket, men han kan (precis som jag beskriver i något inlägg tidigare här) också vända sig emot mig om han känner sig trängd. Taggarna utåt, är en bra beskrivning. Den balansgången försöker jag manövrera efter bästa förmåga, men huruvida han blir trängd eller inte beror delvis också på hur sugen han är på alkohol. När han känner att han behöver alkoholen har han garden uppe och då försvarar han sig och sin alkohol, upplever jag. Jag tror din beskrivning av självförsvar och skal stämmer väldigt bra. I våra samtal är jag inte förmanande, utan lyssnande och ödmjuk, men i vardagen… då kan det fortfarande komma förmaningar eller kommentarer från mig. Jag har så svårt att inte säga emot när han till exempel säger att ”vi ska bara ta en öl” när jag vet att det aldrig stannar vid en öl. Men jag har tänkt mycket på det du skrev i ett tidigare inlägg om att ge honom tid, ha tålamod och att liksom se på utvecklingen i ett längre perspektiv. Det har gett mig mer lugn.

Han kan släppa in mig på djupet, men han kan också stänga dörren. Men, precis som du skriver, så skulle jag vilja att han släppte in mig när hans jobbiga eller svåra tankar kommer. Där har vi några knutar att lösa upp. Han stänger sig och vill hellre ”fly undan” i de stunderna.

Så bra att du påminner om vikten av att förhålla sig nyfiket till varandra och problemet. Som det är nu tycker han inte längre att han har problem med alkoholen, men han accepterar min gräns om att inte dricka hemma. Så problemet ser vi på olika sätt. Han förstår att det är jobbigt för mig med tanke på hur djupt nere han var i skiten, som han säger. Här ligger problemet nu. Att ur mitt perspektiv är han fortfarande i alkoholens grepp medan han menar att han inte är det. När nästa smäll kommer ska jag försöka ännu en gång, med full kraft, att få till en förändring och få honom med mig.
Du har definitivt en poäng! Vi har båda pratat om vad han kan göra istället för att dricka. Han har haft många olika knep som han använt sig av, men när han sedan klarat en sig en tid kommer alkoholen smygande igen… jag tar det du skriver med mig och kommer försöka reda mer i hur vi kan hitta alternativ till alkoholen. Kommer reda mer i knutarna, varför han dricker och hur vi ska lösa upp knutarna. Hitta vägen ut. Passar det så ska jag också visar det du skrivit. Tack igen Tofu ❤️

Under tiden hänger jag här och läser på om alkohol och alkoholens effekter. Det är så intressant. Som jag skrev i tidigare inlägg så läser jag just nu Alcohol lied to me. Igår på löprundan lyssnade jag på en podd där en överläkare pratade om alkoholberoende. Så skönt att få bekräftelse och förståelse både genom forskning och genom era erfarenheter. Känner mig stärkt. Och hoppfull.

Kram!

@Kaffetanten88
Wow, så glad att läsa det du skriver. Tänker på dig och önskar dig all lycka till ❤️ Jag blir så imponerad över personer som dig, som tar sig ur ett missbruk och väljer bort alkohol.

Sedan några dagar håller jag på att läsa boken Alcohol lied to me. Kan nästan inte sluta läsa. Nu när jag läser det du skriver tänker jag att det låter som du insett det som den boken vill förmedla (jag har dock inte läst klart än). Du har hållit upp i sex månader och skriver att du aldrig mer vill röra alkohol och att det verkligen är ett gift. Precis! Ett beroendeframkallande gift! En viktigt insikt - att inse sanningen om vad alkohol faktiskt är. Jag hoppas att min man når dit också. Som du skriver, det finns så många andra vägar till välmående. Alkohol är inte en väg, inte för någon. Tack Kaffetanten88 ❤️

Kom över Alcohol lied to me i en tråd på forumet ”Förändra sitt drickande” och kanske har de flesta här läst den. Men vill ändå tipsa! Den finns att läsa som pdf:

https://www.stopdrinkingexpert.com/altm.pdf

Å DÄR var ja trött igen.. Som ett barn vill ja gå o sova. Jag antar det är abstinensen som är framme igen. Hela veckan varit en kamp i motvind. Ja är så trött i huvet! Inga nya yttre påfrestningar. Bara SÅ trött i huvet att ja vill sova sova sova.. Världen är inte intressant. Puh. Ja väntar tills det går över. Men detta så nytt för mig nu att efter snart 1/2år utan socker blir ja plötsligt sjukt trött!! Första 3 månader a var hemska. Där var ja SÅ trött. Sen inte känt mig sådär trött. Så NU . HELT plötsligt. Ja har inte koll vad som händer i kropp o psyke nu. Det skrämmer mig

@Skrållan och jag förstår din känsla av ensamhet. Ja får den med. Tvåsamheten kan ju va fantastisk. Ja har fått uppleva så lite av den dock som bra. Tänker att ju sannare ja är mot mig o söker mig till sammanhang o människor som ja kan va sann med så kommer ja växa o så småningom dra till mig rätt sorts människor🥰

@Skrållan tror som du skriver. Sitt still i båten. Var några dagar sen du skrev , så hur gick det ?
Känslor kommer o går. Låta de komma. De går över. Du inspirerar med din resa du gjort. Forumet här hjälper mig verkligen. Hoppas du mår bra idag ❤

Tror oron står för en massa olika känslor. När missbruket och medberoendet inte längre kamoflerar alla känslor så vet man vad man känner. Idag känner jag "rätt" känslor dvs sorgen är inte ilska etc. Det är nog en del i att oron släppt. Givetvis har jag på djupet insett min maktlöshet och det ger också ett lugn. Ibland när oron var som värst var det nog mina katastroftankar som förstärkte oron. Man föreställer sig det värsta och jag skrev ibland ner vad som skulle kunna ha hänt, framförallt när min son inte gick att nå eller var försvunnen. Upptäckte att inget av det jag föreställde mig hade hänt utan det var alltid något jag inte kunnat föreställa mig. Det gjorde det lättare att hantera katastroftankarna som var orsaken till mycket oro. Även om lidandet är väldigt stort för oss anhöriga så orsakar vi själva också mycket lidande. Precis som du säger det är inte en sak som gjort att oron är borta och min son lever idag annorlunda. Han vill idag bli frisk och jobbar för att bli det. Det är sorgligt att han blivit så sjuk men känslan är sorg inte oro. Skulle jag ändå välja ut en sak som har haft en väldigt stor påverkan så är det när jag verkligen insett min maktlöshet. Att inse maktlösheten upplever jag som att "ta tillbaka" min energi.

@Tofu OK så du skulle säga att ja ska ta det lite lugnt. Känna av o öppna mig helt för de som ja känner kan ta det och göra en förkortad version för andra. Typ att ja mår så mycket bättre utan socker. Piggare, bättre minne, klarare tankar osv osv

@Sell Det jag menade var att det blir väldigt svårt när han inte ens vill diskutera det problem han har. Jag förstår att en separation känns skrämmande, men du har försökt i så lång tid nu och du ser fortfarande ingen ljusning. Någonting måste ju hända snart. Det är klart att det är enkelt för mig att säga. Jag önskar att det fanns en bra lösning på din situation :(

Tofu
Känner igen mig i det du skriver. Vi har två läger i familjen. Jag och tjejerna och sen han. Han väljer att avvika ofta, sätter sig själv. (Vilket helt ärligt är väldigt skönt)
Dock undrar jag hur tankarna går hos tjejerna då han hela tiden hoppar på mig. Ser de mig som svag också?
Jag är också rädd för honom, som du skrev om din man. Han är så obalanserad och kan ena stunden vara lugn för att sen gå i atomer. Jag försöker anpassa mig och göra som han vill, det lite lugnast då. Men han skiftar så och då jag nämner tex " nu gjorde jag såhär för sist blev du arg och sa att jag gjorde fel och skulle göra såhär istället. ." o jag tror eg han inser att det blev fel men säger aldrig det. Vet aldrig om ursäkt Ian hittar något annat sätt skälla på.

Om jag står på mig kommer "hoten" om att gå isär mm. Han säger att det är mitt fel att han mår dåligt. Mitt fel att han dricker mm.

TappadIgen
Förstår vad ditt skriver. Men hur får jag honom att förstå att det är pga alkoholen? När jag nämner temperament mm så lyssnar han inte. Han svarar inte och tar inte diskussion. Jag pratar till en vägg. O går jag på mer så säger han att allt är mitt fel för att jag tagit avstånd typ.
Säger jag något om hur mycket han dricker så säger han " men då kan ni gå någon annan stans" alltså vi behöver inte åka med på sjön mm.

Pratade i vängruppen om alkohol och då en vän till mig sa att vi kunde ha någon vit dag/vecka på sjön så sa han till henne " då kan ni stanna hemma"

Tröttiz
Jag har förlorat mig själv. Jag gör allt som jag vet att han inte reagerar på el iaf hoppas att det ska bli lugnt. Jag är inte mig själv just nu och har inte varit på ett tag. Känns som om jag tassar runt i mitt eget hus. Går gärna och "gömmer" mig i huset för att få lugn och ro.

O ja, han manipulerar med mycket för att få sin vilja igenom.

Jag skrev under 2016-2017 exakt vad han drack i min kalender antal per dag mm. Nu har jag skrivit ner vilka dagar han dricker, orkar inte räkna mm längre blir så ledsen och arg. Kan också se hur mycket han köper på systemet.

O med barnen i bilden blir det värre. Det är helt fel som jag har det. Jag är rädd för separation då barnen kommer vara hos honom 50%. Dels pga drickande men också för humör och kort stubin. Jag litar inte på honom. O jag anser att han inte har full koll på dem i alla lägen.

Om en separation blir resultatet av detta kommer tjejerna bli helt förkrossade. De vill alltid vara med mig inte med honom. Jag är deras trygghet och har skött allt med dem hittills. Jag skulle heller inte klokare av att vara från dem den tiden .

Vi har ju haft det bra tidigare, tror att om han kom ifrån alkoholen så skulle det bli bättre. Men vet inte hur vi kommer dit då han inte går att prata med.

@gros19 Jag blir så glad för din skull när du beskriver det som att oron har släppt. Också det att du känner att du ska prioritera dig själv. Vad tror du egentligen att det var som gjorde att det vände för dig? Är det för att läget för din son har förbättrats eller för att du har kunnat lära dig att hantera det bättre eller lite av båda?

Knappt två år sedan jag skrev på forumet första gången men den tråden känns inte längre aktuell. Då var oron min ständige följeslagare och aldrig trodde jag att jag skulle bli fri från den. Oron för min son och hans mycket destruktiva missbruk, med överdoser, kaos, självmordsförsök , försvinnande och utsattheten i de miljöer han befann sig.

Det är lugnt nu även om han är allvarligt psykiskt sjuk så känner jag hopp. Vi jobbar mot samma mål och mesta tiden är bra.

När min tid inte längre upptas av oro ser jag mig omkring och jag ser ett hus och en kropp som förfaller. Har flera ganska allvarliga fysiska åkommer, svårt att äta, magproblem, spänningsvärk som ibland är outhärdlig och sömnen är väl inte heller den bästa. Symptom på långvarig stress kan man nog säga. Vet egentligen inte när allt började för fokus har varit på min son. Att leva nära en aktiv missbrukare har sitt pris både vad det gäller den fysiska och psykiska hälsa.

Nu har jag dock bestämt mig för att ta tag i min fysiska hälsa även om jag ska ringa vårdcentralen varje vecka. Skäms för att vara sjuk vilket för mig är detsamma som att vara till besvär. Jag ska fixa mitt hus så gott det går, men framför allt har jag lärt mig JAG FÖRST. Min hälsa är det allra viktigaste det har jag på djupet fått erfara.

....... och så lite andra funderingar. Ibland när jag läser i trådarna här så "förundras" jag över att vi anhöriga finner oss i den situationen vi är. Du har inget val när det gäller ditt barn är min åsikt, men alla dessa män, för det handlar ju huvudsakligen om män, som beter sig så illa varför stannar man kvar. Minst lika intressant som varför mannen dricker tycker jag.

För min del när jag av olika anledningar satt här ensam på midsommarafton kände jag skam över att vara ensam. Ville ta bilen och köra iväg så att ingen skulle upptäcka att jag var själv. En sån här kväll som man ska tillbringa med släkt och vänner och helst i skärgården. Det ska vara sill och nubbe, blomsterkransar, sång och musik. Helst även dans runt midsommarstången och små grodorna och sedan något mer som jag fått lära mig, sången Skära, skära havre som avslutas med att man pekar finger åt den som är ensam och sjunger "fy skam fy skam för ingen ville ha dig. Inte så konstigt kanske att man känner skam och kanske t.o.m. väljer att stanna kvar i en destruktiv relation för att slippa vara ensam. Bara en fundering men skamen är central både hos den som är beroende och den som är medberoende.

@Tofu
Uppskattar dina reflektioner!
Å Grattis till dina framsteg i ditt tillfrisknande! Positivt att höra att du lyckats förändra. Precis som du skriver! Prata! Blotta problemen ! Ta hjälp! INTE gå själv med i skallen. Det gör INTE att ja reder ut mina monster.

Ja det är tufft nu. Ja håller också på o gör många framsteg i mitt tillfrisknande. Envis är ja. Ja vill ha ett bra liv en dag där ja är stolt o nöjd med mitt liv. Men vägen är lång. Blivit så medveten om att förändringen är jobbig o tar mycket tid o är smärtsam. Att släppa taget. Sluta tro ja är Gud. Sluta stänga ute närhet, tillit, positivitet, höja mig själv. Inte förstått förrän nu i år att beroende personen lever i mig o det är den ja ska vinna mot.

Ja känner frid i att sjukdomen inte når honom lämgre. Det gör jag ❤Han måste känt att han var fast för han ville inte ha sitt beroende. Ändå tog han inte emot hjälpen helhjärtat. Han måste känt att han inte fixar det då. Han dog innan han lyckades släppa taget / kapitulera helt o hållet. Varför? Har ja frågat mig så många ggr. Varför gör man inte allt? Han kanske gjorde allt i hans värld. Efter hans förmåga. O om han ff förnekade allvaret. Då är döden oundviklig.

Men du kom aldrig så långt in i sjukdomen att du " trivdes " med att dricka. För så uttryckte han det ibland. Å att han " inte ville" bli frisk. Klart han ville!! Men han trodde han inte ville bli frisk 😪

Ja har en annan fråga till dig. Tänk ta upp den med flera beroende för o komma fram till hur ja vill göra själv. Ja är inte överrens med mig själv hur öppen ja vill va med andra som inte står mig nära. Utan halvnära eller så du vet, angående att ja har en beroendesjukdom. Mat o fika finns i alla sammanhang o ja känner att ja trasslar in mig rentav förnekar för mig själv sjukdomen de gånger ja drar en vit lögn varför ja inte vill ha fikabröd etc. Vad är bäst för mig tänket ja? Öppnar ja mig för mycket om säger som det är, att ja har beroendesjukdomen med socker? Den ska inte va skamlig ju?, vi behöver få en förändring allmänt känner ja. Ja känner mig osäker dock. Är det " farligt" att va öppen med sin beroendesjukdom? Hur ser du på det?

@Sell
Vad du försöker och försöker ... 🙄 ❣️
Kom ihåg dig själv i detta elände. Lätt att förlora sig själv då man försöker förstå den andra och att man fokuserar på den. Been there done that. 😔

Man kan tyvärr inte ändra någon annan, man kan dock alltid berätta vad man upplever. Andra gör ändå vad de vill. Allt behöver man som partner inte känna att är okej. Då ska och kan man agera utifrån det, och kanske man inte gillar alla beslut. I ditt fall har du också barn att tänka på.

Då det finns barn med i bilden så är det bra om det finns en plan. Blir det ohållbart hemma, att det finns någon stans att ta vägen.

Gå inte på manipulation. Verkar som att han gör vissa saker för att legitimera sitt drickande samt att känna sig lite bättre för ett tag genom att klanka ner på andra. Kanske en skam som tittar fram nu och då.

Tidigare tänkte jag att vad är normalt drickande? Räknade till exempel de burkar som var kvar i flaket för att veta antal burkar han minst druckit. 🤯 Ganska snabbt kom jag att fokusera på hur det känns inombords, själva mängden blev orelevant. Det är väl alltid onormalt att dricka, det är ju gift man stoppar i sig. 🤔

Kram. 🌺

@Sell Din situation som den ser ut nu är ohållbar. Om man bortser från alkoholmissbruket så beskriver du hur det inte går att diskutera med honom om något då han alltid har rätt och så ska man inte ha det i ett förhållande. Genom åren har jag läst och skrivit en del på relationsforum på nätet. En återkommande fråga är vilka krav man kan ställa på sin partner och från andra sidan, min partner kan ju inte ställa krav på mig för hen måste acceptera mig som jag är, eller hur?

Svaret som egentligen borde vara självklart är ju att man kan ställa vilka krav man vill på sin partner. Vi är ju alla olika människor med olika brister och fel och olika behov. Det vore ju märkligt om det inte fanns några frågor där man inte hade 100% samsyn. Förhoppningsvis har man ju ändå en partner som man har en liknande syn på det mesta och så får man kompromissa om resten. Sen kan man ju ha vissa saker man tycker är för viktiga för en att ge upp eller förändra sig i för att ha ett förhållande, men då är det väl krasst så att det är bäst att man avslutar förhållandet.

Du har all rätt att ställa krav på hans drickande, speciellt med tanke på det sätt det går ut över dig och barn. Tyvärr är det alkoholisten i honom som vägrar att ens se det som något att diskutera och det är ju ett tecken. Tänk dig själv om du gjorde något som du inte upplevde som ett problem men som din man tyckte att du skulle sluta med. Du hade ju satt dig ner med honom för att förstå situationen i alla fall och se vad du kunde göra, även om du kände att det handlade om ett missförstånd från hans sida och att du inte gör något fel. Det är man skyldig sin partner. Man är inte skyldig att förändra sig i slutändan för man kan ju kanske komma överens om t.ex att det är bäst att man separerar istället, men man kan inte bara vifta bort det.

Förlåt för all text... Men har ingen att prata med om detta och det har pågått i flera år och bara blivit värre.
Han tror sig alltid vara bäst och att hans vilja/åsikt är alltid rätt. Kan inte erkänna ett fel el liknande. Känner att jag är mycket låg i mitt mående. Då jag mår "bra" nu är de tillfällen han inte har skrikit åt mig.

.

Jag har alltså tagit upp det och sagt att jag är orolig för honom och hälsan. Att jag kan hjälpa. Bett honom snällt att försöka iaf minska. Sagt att det påverkar mig mycket med oro mm.

Jag har även sagt att jag borde ta vatten istället el varva. Ibland har jag sagt det irriterat då jag kokar över. Det sista hemma har jag nog mest gått undan.

Finns alltid öl kyla hemma och i båten. Han tog med det flak till båten nu, varit ute en vecka, och en påse med flera öl. 2 dunkar vin (har bjudit men också blivit bjuden) detta är slut. Sen har han tagit av "lagret" som innebär ca 3 flak till (har fick inte tagit allt men jag förstår inte varför han tog med extra då "lagret" är så stort) han har även gin, whiskey mm här.

Han sitter och berättar att han nu "lärt" sig dricka whiskey. Tränat på detta under några helger i höstas. För mig känns det fel att "träna" på det. Han gillade det inte tidigare så varför träna? Jag tror det handlar om att få en kick till, ölen tar inte. Samt att han har mer än öl att dricka då andra tar vin då de lagar mat el whiskey efter. Nu kan han ta det med och det är lite mer som kaffe, socialt typ.

Hej! Jag har försökt på alla sätt. Pratat lugnt om det. Tagit upp det då kan inte varit påverkad. Jag har hintat med vatten osv. Men inget fungerar.. Känns som att han då, som jag skrivit, hotar med att gå isär, hoppar på mig om annat el bara svarar " Sköt du ditt så sköter jag mitt".

Min tanke var ifall hans mamma skulle kunna ta det på något annat sätt än mig.

Jag gillar inte att han tar det så ofta. Har sagt att han får fundera på vad han "visar barnen". Vid något tillfälle så minskade drickande vid kvällsmaten men sen kom det tillbaka igen.

Jag har i perioder försökt göra mat som inte passar med alkohol tex mannagrynsgröt. Men han har öl iaf.

Har köpt på systemet för 2000 kr per månad nu i två månader. Och som sagt jag dricker inget. Han har iofs fyllt upp båten men. Köper alltid öl i flak/låda. Börjat dricka halvliter. Tidigare tyckte han att det var onödigt då det sista inte smakade bra, nu är takten ändrad så inget problem längre.

Han har tidigare inte druckit vin el whiskey... Det här kommit senaste året. Känns som jag ska vara "vuxen" som andra. Fast innerst inne tror jag det är för att kunna dricka mer och att det ska se ok ut.
Han har tidigare sagt att han inte kan blanda utan tex tar han öl så är det de som gäller, tar han drink så är det det som gäller. Nu blandar han vilt.

Så normalt är två glas vin på en kväll? En vardag el en helgdag?

Behövs det 6 månader? Sen dricka igen?

Känner att jag bli blind i allt. Vet inte längre vad som är normalt.

Vi var iväg på resa med min familj. Han tycker de skulle ha in två vinflaskor till bordet då min familj pratade om ett glas var. Han blev full och sådär livvakt full. Hink och busade med andras barn och jag såg på föräldrarna vad de tyckte. Jag skämdes. Tog upp det då semestern var slut. Han ljög då och då att min bror tyckte att mina föräldrar var löjliga som inte ville dricka mer. Han sa att de tog mer efter osv. Pratade med brorsan som absolut inte sagt detta.

Han har taggarna utåt hela tiden förutom den stund efter första/andra ölen då han är löjligt glad. Efter de så är det taggarna ut mot mig. Men glad i andras sällskap, de som dricker ihop.

Oj, ny här. Blev nog lite knasigt men här kommer mitt inlägg...

Har en man och två barn, äldsta 11 år.

Min man har alltid kunnat dricka en hel del. Innan barnen var jag på honom om att dricka mer vatten osv. Han blev ofta ordentligt full på fest och spydde dagen efter. Tillfällen där han sagt/gjort konstiga grejer el nära på att kissa i garderoben har förekommit.

Jag anser att han dricker för mycket, dricker inget själv pga detta bland annat.

Han kan dricka 4-7 dagar i veckan., Vilket är det som oftast inträffar. Han kan ibland dricka endast 2 gånger i veckan vilket gör att jag tänker att han kanske inte har något problem då det känns mer normalt. Han sitter och dricker själv. Om vi haft gäster hemma el om vi umgåtts på sjön med någon kan han efter att de gått hem el man gått till sin båt fortsätta dricka, eller rättare sagt det är så han gör.

Hans humör är inte bra. Blir ofta arg och skäller. Vänder allt till sin fördel och kan vända en diskussion så att allt blir mitt fel mm.

Vi har det inte bra i vårt förhållande nu, vilket jag känner beror på hans intag. Jag vill inte umgås med honom då han blir så arg mm vill heller inte se honom dricka då de triggar mig att bli både arg och ledsen.
Tar jag upp diskussion ang drickande så säger han att det är mitt fel då han har så tråkigt på kvällen då jag inte är nere och sitter med honom i soffan (dricker även om jag är där och börjar innan jag går upp med barnen). Han säger att han behöver varva ner (" ok, du tycker inte vi ska renovera något då.." som svar) gäller även om det varit tufft på jobbet mm.

Han dricker 6 öl/tillfälle hemma om inte mer, vissa dagar endast 3 dock. Umgås vi med vänner så kan han dricka 8 öl samt 3 glas vin och någon drick el whiskey... Ibland mer. Jag har högre takt än andra och blir inte så påverkar. Ibland sluddrigt tal och sämre balans. Men känns som han "hanterar" den mängden nu.

Har en vän som haft en släkting med problem som säger att min man är alkolist. Min mans morfar var det.

Har pratat med hans mamma om detta. Hon har också regerat. Pratade även med henne för flera år sen om detta.

Tar jag upp det så säger han som sagt att det är för att vi inte har det bra, mitt fel, han har inga problem osv. Han blir sur och säger att jag ska sköta mitt och han sitt. Han har vid flera tillfällen sagt att vi ska gå isär, men sen händer inget.

Ikväll, som många andra gånger, blev han högljudd och som om han var världens bästa. Jag skämdes. Satt med vänner (i dessa tider för jag väl även skriva... Med avstånd utomhus) och han tror att jag kan bete sig mot mig hur som helst. Jag hade tagit lite popcorn och han bara tar en näve ur min hand istället för att be om påsen. När jag blir lite sur så blir han ännu mer sur och tycker att jag är löjlig och säger "nej nej, du ska bara ha själv" och slänger popcornen på mig. Jag kan skälla på mig för allt. Om jag satt mig på fel plats om jag inte kom i tid med maten osv. Skäller även inför vänner.

Han behandlar mig dåligt även nykter och även andra som hans far som hjälper oss renovera.
Han har kort stubin med barnen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar knappt umgås med honom då han är så arg mm. Jag vill inte se honom dricka då jag mår dåligt av detta. Jag kan inte ta upp något då han bara vänder allt emot mig och hittar något han kan gnälla på hos mig. Har pratat med hans mamma, som sagt, och hon skulle prata med honom men då de var med oss på lite semester så drack han inte så mycket ( drack minst 6-8 öl samt vin. Men då han inte blir så påverkad så märks det inte riktigt) så ev pratar hon inte med honom då hon kanske "tror" att det blivit bättre.

Då jag själv inte dricker vet jag inte riktigt vad som klassas som beroende. Har självklart läst på men om det kommer en vecka mer endast 2 tillfällen så känns det rätt normalt?

Har läst att humöret kan påverkas? Han fick för ett tag sen psoriasis... Läst att det kan komma från missbruket. Tänker att det kan komma ändå?

A... Jag känner att detta blir lite rörigt. Ledsen.

Jag vill inte lämna då jag också känner att jag inte litar på honom med barnen. Dels pga alkoholen men också för att han är mer "slapp" i uppfostran och inte har full koll, enligt mig. Sen kan de bero på att jag tar hela ansvaret och alltid gjort och han därav inte behöver. Men jag har ofta fått höra " de gråter för att mamma är där och gullar, innan de såg henne var allt ok" jag känner mer att de gråter för att de vill/behöver men att de inte kan visa dessa känslor inför honom. Jag har alltid varit deras trygghet och de kommer alltid till mig med allt. Haft problem med båda på förskola pga de blivit slagna och mobbade mm. Det är mig de berättat för och ingen annan.
Han kan tycka att äldsta barnet får ta gummibåten själv på sjön en ganska lång bit i stora vågor vilket jag inte tycker är ok osv.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Kan inte prata med honom, han ser inget problem. Vill lämna men inte för barnen osv. Eg tror jag mycket löst sig om han bara slutat att dricka vilket jag allra helst vill såklart. Jag vill inte att mina barn ska växa upp med denna syn på alkohol. Jag vill inte att de ska se så mycket alkohol och att det alltid intas oberoende på dag. Han jobbar skift så det går att dricka lite när som. Hindrar endast att dricka de dagar han jobbar natt. Inför förmiddag/eftermiddags pass går det är dricka antingen dagen innan el efter passet.

Hjälp.... Vad kan/ska jag göra? Är detta normalt drickande? (Vet innerst inne att det inte är det) mm

Så trött på livet nu. Ja orkar verkligen inte med det. Min dotter varit sjuk en vecka nu o ja känner mig instängd, avstängd. Ja har min sorg att bära på o alla tankar att reda ut. Reda ut vem ja var i vårt förhållande och vem han var. Vad som egentligen hände?! Allt så konstigt. Såna galna 2 år. Fullständigt obegripliga stundtals. Ja blir rädd för mig själv o för vem han egentligen var. Diagnos eller " bara" galen pga alkoholen.

Ja vet inte vart ta vägen. Det är så svårt att göra bra val och att förändra. Ska på alanon på Mån . Är det ja vet. Men ja tycker livet är oerhört svårt. Ska ja behöva gå o analysera allt flera år till för o bli frisk ? NÄR ska ja känna att ja lever och har ett eget liv ja trivs med. När ska ja trivas med mig själv o sluta känna att allt är så destruktivt. Ja jobbar med ett eget beroende då ja fått klarhet i att ja är beroende sjuk i socker. Och det är liksom för mycket för mig nu. Allt med känslor är bara för svårt. Släppa fram dom o stanna kvar i dom. Möta rädslor osv. Känner att mitt negativa liv tar aldrig slut. Medberoende o beroende. Ja! Jippi. Just vad ja önskat mig

Alla dessa år du måste bära på väldigt många plågsamma känslor, skam säger du själv, förmodligen också mycket sorg, skuld men även ilska. En sak i taget tänker jag och mitt förslag är att du kontaktar någon alanongrupp. Du kan leta på nätet. På alanon får du möjlighet att träffa människor som upplevt mycket av vad du själv gjort. Du kan uttrycka allt du bär på utan att känna skam. Finns givetvis kuratorer m.m. om det passar dig bättre, men medberoende, skuld och skam är central i tolvstegsprogrammet, vilket man använder sig av på alanon. Sedan har du kanske också funderingar på hur dina barn ska kunna få hjälp. Socialförvaltningen brukar erbjuda anhörigprogram och ofta även för barn. men börja med dig själv är mitt förslag.

@Tofu ja det är helt galet! Men så glad för din skull !! 🌺
idag började han kl 15, med starköl! Jag kör hit och dit, fram och tillbaka med barnen, det ska köpas mys och det ska åkas till kompisar o det ska badas, jag gör det mer än gärna, men nu är det 4:de vändan jag ska åka … för han har druckit!!!! Jag tar allt ansvar med barnen, nu är dom ganska stora, men ändå! Igår låg han sjuk efter vaccinet, så det blev en lugn behaglig midsommar 🙈 utan alkohol ! Men hur mycket ska man orka 😢😢😢

Jag känner så igen det din man säger om att när andra har en tanke så har jag 10. När jag är manisk. Alkoholen hjälpte även mig lugna hjärnan men det gick ju över styr. Jag blev för ofta för full. Drack för ofta och för mycket. Nu 6 månader in så vill jag aldrig mer röra alkohol. Det är verkligen ett gift. Jag vill vara den jag är och kunna stå för det jag säger och gör! Hoppas din man kan komma till insikt att det finns bättre sätt att lugna gärna på. Om han har en diagnos så finns det mediciner och han kommer må så fruktansvärt mycket bättre utan alkoholen. Det kan jag verkligen lova. ❤️