Senaste kommentarerna i forumet

Du kommer klara detta Nora81. Har verkligen känt att för mig har tiden varit det som så småningom läkt mig. Lever fortfarande själv. Och det går bra. Känner mig så mycket starkare nu.
Bra att du sätter ner foten nu. Livet är för kort för att bära någon annans skuld. Du måste leva ditt liv.
Jag slogs med många varför och hur blev det så här. Vi var ju ett par i 20 år. Men nu har jag släppt det. Kan inte få svar på allt. Tänker alltid att det är en sjukdom, och dom har inte förmågan att sluta dricka.
Sänder dig en stor kram och tror att du klarar att börja leva för dig nu🤗

Ursh jag mår så himla dåligt när personer har djur som dem inte kan ta hand om, som får lida :(

Det känns jätteensamt att ha en förälder som inte kan visa kärlekskänslor. Min mamma har varit så länge jag kan minnas väldigt speciell o vi har aldrig haft en bra relation trots att jag föesökt i alla år. Hon är alkolist och som t ex idag berättade jag att jag var gravid men fick inte ett enda grattis, inget oj vad kul, ingenting nä istället började hon bråka om en flytt vi ska göra.. trots att hon inte ens ska hjälpa oss flytta..det är som att allt ja gör o säger är fel o ja fåe alltid höra de.. inte ens när jag berättar att hon ska bli mormor kan man få en respons :( jag saknar så innerligt att ha en förälder som blir glad ,som stöttar, som finns däe osv :(((

Borttaget inlägg. Insåg att det var för mkt info som avslöjade i förra.
Har sökt hjälp för att få stöd och har lämnat relationen med a.
Det är en hjärntvätt att jobba sig ur.
Inser att det är meningslöst att pröva få sanningen ur alla lögner, förvridningar osv bara tar mer energi.
Det räcker just nu att känna sig helt klar, helt klar med relationen.
Jag varken kan eller vill göra något för att få den att funka, jag vill vidare.
Gud, och här tänker jag klappa mig på axeln, vilket tålamod jag haft.
Jag vet inte vad som hände men jag fick nog av dubbelspelet, högmodet, att ta ansvar som inte var mitt. Plötsligt blev det så tydligt för mig att det inte var en relation, allt handlade om hens behov och vad jag kunde göra för hen.
Från och med nu har jag bara ansvar för mig själv till jag känner mig redo för annat.
Just nu är jag bara totalt urlakad på energi, det är svårt att återhämta sig med sms om hot, skuld för allt osv. Bara hoppas eländet får ett slut snart på ett mirakulöst sätt.

@Skrållan instämmer med Skrållan.
Aldriggörmanrätt är träffande.
Det är jättesvårt att anpassa sig efter alla skiftningar, dagliga, veckovisa och helt omöjliga att följa. Tycker också du gjort rätt, du har varit ärlig och man behöver ha förståelse för varandras behov. Det går bägge vägar.
Har hen tagit ansvar för vad hen vill att du säger och om det känns ok för dig att säga så? Utgår från att svaret är nej, du hade förmodligen inte känt den känslan du bär på nu då.
Kommer själv från anhörigsidan och är dödstrött på att få bära någon annans skuld och skam och ansvar. Du har också ett existensberättigande.
Jag har all respekt för hens process i det hela och är glad för att hen sökt hjälp och håller tummarna för er och att ni kan prata ut om det med förståelse för varandra.

Har ingen lust att göra orosanmälan ö h t nu. Är trött på det bara. Han har skaffat ny katt. En systers katt som fått oplanerad kull. Vet inte varför jag skriver det men så ligger det till.

Hej Aldriggörmanrätt. Det är inte lätt det där. Men jag måste säga att jag tycker du gjorde rätt. Man kan inte hålla allt för sig själv. Man måste få berätta för någon.
Han är kanske besviken på dig, men du var ju ärlig och berättade för honom. Dessutom tror jag inte att behandlingshemmet tycker att du gjorde fel. Tror han säger det för att du ska känna skuld. Bättre att du har skuld än han, tycker han nog.
Stå på dig och berätta att du också har ett behov att prata med någon om er situation. Du har också ett liv.

Bra med joggning och andning! Fysisk aktivitet löser upp saker, därför börjar du säkert känna ilska. Att träna lite "tuffare" hjälper mot det... Lovar. Beroende på din situation och ekonomi så kan du, om du vill träna med en PT några gånger, skaffa en boxningssäck och ett par handskar (finns ofta begagnat) eller gå på klasser i tex boxning och liknande... Finns oftast i varje stad. Det är SKÖNT att få ut det där ur kroppen... Lycka till!

Vet att det är svårt. Men ärligt, vad håller dig/oss kvar? Varför är det viktigt att stanna?

Jag är medberoende till min sambo. Han är alkoholist och har nog varit det i hela sitt vuxna liv. Vi har 19 år tillsammans och en son. Jag har beslutat att jobba med min egen hälsa. Joggar och gör andningsövningar för att känna mig mer positiv. Sätta gränser för vad är ok.
Men allt jag känner är ilska nu. Jag är så arg, inser jag. Arg över maktlösheten inför en person som prioriterar alkohol över allt annat. Och han sitter där i soffan och undrar varför jag är så gnällig.

@Morgonsol Tack, det där behövde jag höra... Får plocka fram minnen på en del av situationer som hänt när det blir för jobbigt. Jag blockerar i omgångar men blockerar av när jag känner mig stark för det, mest så han inte bara ska dyka upp här. Du har helt rätt i att han inte tillfrisknat ett dugg trots rehab, terapeuter och terapi... Han kör på. I går skulle han ta livet av sig, sen stämma mig på pengar och nu var det hot som: Snart kommer du få en riktigt överraskning....
Får munsår och huvudverk... blir stressad av honom. När allt är klart med skilsmässan så tänker jag säga stopp, annars ringer jag polisen. Orkar inte ha det så här längre... Tack igen Morgonsol, för ditt pepp!!

Blir det för dränerande ska du nog överväga att blocka honom. Min erfarenhet är att det hälls mer bränsle på den eld som härjar när man uppehåller honom med att ha kontakt. Han är så inne i sin sjukdom . Bränner bara energin för er båda två. Men vet hur svårt det är. Kram till dig !!

Starkt o bra gjort av dig !!
Jättetufft för dig. Märks vilket spår han kör på nu. När han inte kan få den respons han önskar gör han det värsta han kan ta till : smutskastar dig så du ska vekna. Stå emot!! Sjukdomen är så stark i honom nu. O tror inte han får ett uppvaknande pga/ om ni skulle flytta ihop ! Det där är önsketänk. Han har inte kommit nånvart i sitt tillfrisknande än . Styrka till dig ! Du är mer klarsynt än han

Hej mina fina vänner-det känns som jag "känner" er och är så tacksam för era rader!!! Det betyder mycket. Mannen ringer och ringer, messar och ringer. Elak, arg och utan reson i bland, snäll, ödmjuk och ledsen i bland. Energin tar tvärslut efter samtal med honom. Han ger sig icke, ska ha mig tillbaka, vill bo med oss och ska göra allt för att det ska lyckas. Varje dag får jag förklara att det aldrig kommer hända.
Vet snart inte vad jag ska göra med alla dessa samtal. Att få honom att se att jag försökt 1000 gånger, att jag ställt upp med ALLT, ekonomiskt och känslomässigt är lönlöst. Detta är mitt fel. Jag har ändrats, jag har träffat någon ny, jag har bara väntat på att han ska trilla dit så jag kan "sparka ut honom som en hund"...
Jag backar INTE, men det tar på mig. Trött. Blir helt dränerad....
Efter alla hot sa jag tillslut: Ja men gör det då! Ta hunden! Riv ut köket! Ta tvättmaskinen-jag struntar i vad du gör men hit flyttar du inte in igen... Sen var det inte aktuellt att hota mer....om det.
HUR i hela världen kan en sådan snäll människa bli så här? Obegripligt!
När ska jag få lugn och ro?
Han har ingen fast adress numera-hur gör man då? Vill inte han ska stå skriven här efter skilsmässan gått igenom....
Kram till er alla som kämpar där ute!!

Hej "Anno123"!

Välkommen till Alkoholhjälpen. Vilken tuff situation du beskriver, där du under lång tid på nära håll behövt hantera konsekvenserna av drog- och alkoholproblem i familjen. Samtidigt som det är tufft önskar du ta makten över ditt liv. Jag blir nyfiken, vad betyder det för dig? Vad skulle det innebära att ta makten över ditt eget liv, och vad skulle du behöva för att kunna göra det?

Fortsätt gärna skriv och berätta om hur du har det. Ibland kan en behöva skriva flera gånger för att tråden ska ta fart och få svar av fler.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Hejsan
Nu var det länge sedan jag skrev..
och det har hänt massor!!
Till slut kom konfrontation och på hans initiativ för han tyckte jag blivit för egoistisk (har ju bland annat följt råden här inne om att göra saker för mig själv) han fick i alla fall häva ur sig allt jag satt och lyssnade förklarade kanske ibland!
Sedan var det min tur!
Jag tog då upp rubb och stubb bla att jag länge velat ha detta samtal men rädslan över att han vara drar när jag tar upp tyngre ämnen har gjort att jag inte vågat för den ångesten bryter sönder mig❤️
Meen så fort jag nämnde något om alkohol så reagerade han starkt och nekade, blev förbannad för det fanns minsann inga burkar eller spritflaskor!
Han fick ur sig att han mådde dåligt och ibland inte ville leva… (han äter redan någon tablett för depression) då tog jag upp de andra tabletterna som han självmedicinerar sig med, där nekade han inget! Försökte återigen förklara att medicinernas slår ut varandras syfte (kan iaf göra det)
Han hävdar iaf att han inte är alkoholist och jag sa att jag kan hålla med om det men att han har ett väldigt risk-beteende (flyende) det höll han med om till fullo!
Vi pratade väldigt länge, grinade och berättade hur mycket vi älskar varandra ❤️
Sedan frågande han hur vi ska lösa detta!
Jag sa att jag vill först att han söker hjälp med att han ej vill leva för hur dåligt jag än mått så har jag velat leva hela tiden!
Sedan ska vi söka parhjälp❤️
Sedan sa han själv att han ska sluta med alkoholen och det är nu ca fyra veckor sedan och han har inte druckit något alls sedan dess❤️❤️
Dessa veckor har varit som himmelriket (såklart med svarta moln i horisonten)
Meen han har inte sagt något om att det är för alltid han har uppehåll och jag känner mer än någonsin att jag inte vill tillbaka till min vardag senaste åren!!
Jaja det mesta är dock positivt just nu och det finns hopp om oss ❤️❤️❤️

@Hallonpaj
Hej, hur har det gått?? Åkte han på behandlingen?

@Hallonpaj
Hej, hur har det gått?? Åkte han på behandlingen?

Tack så jättemycket för era svar! Jag har tänkt mycket på varför jag stannar kvar i något som så ofta gör mig både ledsen och arg. Jag älskar honom så otroligt mycket. De dagar han är nykter är han min bästa vän och min stora trygghet här i livet. Vi har så otroligt roligt tillsammans.
Tyvärr har jag tappat bort både orken och mig själv i allt detta. Jag vet att jag borde göra något som jag blir glad av och mår bra av men orken finns inte att ta tag i det just nu.

Ja, ibland kan man vara mer ensam tillsammans med någon än man är på egen hand.. Att inte få någon uppmuntran eller förståelse från den som borde vara ens lagspelare, att behöva riskera att bli påhoppad, fysiskt eller mentalt, så ska man inte behöva ha det.... Och hans "ta hand om" verkar mer betyda kväva...
Vad bra att du kontaktat advokaten!

Hej!
Kärleken är blind säger man och det är ju så lätt för en helt utomstående att sitta och skriva till dig vad du skall göra men verkligheten ser såklart alltid annorlunda ut.
Jag tänkte såhär när jag läste ditt inlägg. Att du anförtrodde dig till en vän kanske inte berodde på att du inte ville ljuga utan för att du faktiskt tycker detta är riktigt jobbigt och bara behöver kunna prata med någon?
Tänkte också att ljuga och att inte berätta är olika saker. Du vill inte ljuga det förstår jag med det du tidigare gått igenom men att inte berätta allt är kanske inte samma sak som att ljuga, jag vet inte? Det är klar att om någon frågar rakt ut vad din nya partner är så känner du dig tvingad att ljuga om han inte vill att du berättar men då tänker jag att det är upp till honom att svara dig vad du skall säga till dem som undrar? Om det inte fungerar kan du kanske hitta på en lite lättare sanning som standardsvar? Typ" han är iväg ett tag pga en personlig angelägenhet, av respekt får han berätta själv om han vill när han är tillbaka" t.ex?
Tror inte du kan göra mycket mer än så, i mina ögon har du inte gjort något fel, alla måste ha rätt att lätta på sina bördor för någon annars går man sönder själv. Dessutom var du ärlig mot honom att du gjorde det, du kan ju bara förklara varför och be om ursäkt.
Jag är inte här på forumet som anhörig utan pga tidigare missbruk själv men det jag läser är att många inser för sent att det gett alldeles för många chanser och ångrar att de kastade bort för många år och inte gick vidare för länge sedan. Ge honom en chans till om han nu kommer över det sveket han känner. Förklara att du kommer stötta honom till 100% bara han själv vill men du måste nog också sätta en gräns för dig själv från början om han inte klarar av det. När den chansen är förbrukad och du måste gå vidare.

Jag önskar dig lycka till.

@Vin Santo allt gick åt helvete. I omgångar antar jag. Nu har vi separerat. Jag har flyttat, med barnen. Ändå är det enda jag vill, är att ha honom, vår familj. Och han tycks ha gått vidare. Det är så tungt att känna att man slösar bort 8 år, gått genom allt, dragit barnen genom detta.. för vad? Ingenting. Och jag är skuldabocken. För jag ”dumpade” honom.

@Mammatilltvå

Det hela slutade med en separation. Så varför är jag tillbaka här? För att jag av någon anledning trånar efter honom. Får panik vid tanken av att han går vidare. Hela separationen har varit tuff. Vi sålde huset. Jag köpte en lägenhet. Flyttade i juli. Själv, med barnen. Och haft dom sen dess. Men med barn så är ju pappan för alltid en del av ens familj. Han har inte kommit till insik, tagit ansvar etc etc. Ändå har jag sån ångest. Jag bor i en trea med fyra barn. Ensam. Tar alla smällar, alla kollapser från barnen. Liksom, allt. Är så trött. Slut. Vill inte leva själv. Känns som att jag levt dom senaste 8 åren i en lögn. Slösat bort 8 år på någon som ändå inte ville ha mig. Drog mig genom helvetet för att liksom, inte ens kämpa för mig. För barnen. För faniljen. Jag känner mig så värdelös.

Är så glad för din skull❤❤
Behåll känslan och vårda dig själv.
❤Azalea

@Kennie Ja, det sista känns fullständigt övermäktigt. Hur går man vidare ensam i livet efter att ha hängt upp hela mitt vuxna liv på honom. På sätt och vis har det ju varit en trygghet att inte vara ensam.
Han säger att han ska ta hand om mig. Men han verkar tycka bäst om mig när jag är hemma, städar, tvättar och lagar mat. Även om han aldrig har tagit en tugga utan att kritisera matlagningen. Jag tror att han är svartsjuk på hästen. Varför kan han inte glädjas med mig när det går bra med hästen och när jag mår så bra av att hålla på med ridningen? Jag har en gammal ryggskada som har blivit mycket bättre när jag började rida mer, min läkare är lyrisk! Ändå säger exet att "leka med hästarna får man göra när man är färdig med allt annat". Det är så förnedrande! Han fick mig att känna mig skyldig varje gång jag red och åkte iväg på träning. Han har ALDRIG, INTE EN ENDA GÅNG följt med mig på träning eller tävling. Han har knappt sett mig rida dressyr på en bana. Jag var tvungen att träna min häst så att jag kan lasta och köra henne ensam till träningarna. Jag har insett att allt jag gör, det gör jag med utgångspunkt från att jag är ensam på jorden. För han har aldrig någonsin ställt upp.
Jag har tagit kontakt med en jurist och ska ha ett telefonmöte nästa vecka.